Om döden, livet och lyrik

Ibland är det bra med semester.
Hjärnan får lite tid att fundera på mindre vardagliga saker, utan bara följa den tråd som råkar dyka upp medan man slappar.
Den här gången tänkte jag lite på texter. Fundera på vad Maria i Beast sa när vi var på Metallsvenskan förrförra året, att det är jävligt knepigt att skriva texter som passar till musiken, konceptet och personen som ska sjunga dem. De ska sitta bra i såväl munnen som hjärtat.
Och så har jag läst den fantastiska intervjun med Mortuus från Marduk och Funeral Mist, den som finns publicerad på Bara Metal och egentligen kommer från begravningsbranchens tidning Memento. Bilden ovan hämtad därifrån och tagen av K.Forsberg, och där pratar man bland annat om döden som center för lyriken.
Det är fascinerande och väl berättat, och det fick mig att tänka ännu lite mer på det där med texter och lyrik.
Det spelar roll.
Stor roll.
Ta ett exempel som Shining. Där har jag tidigare konstaterat att deras tema, självmord och människans svartaste hål, gör mig så illa till mods att jag inte riktigt klarar av det - trots att musiken är bra av det jag hört. Eller band som Running Wild och Manowar, som förmodligen får många att rata dem redan utan att egentligen lyssna på dem, helt enkelt för att lyrik och tema inte lockar och känns lite nördigt.
Dessutom tänker jag att de skivor som verkligen får fäste hos mig ofta har ett djup i texterna som ger ett extra lager att upptäcka, men där är min utvilade och lite mosiga semesterhjärna lite för slö för att slänga fram massor av exempel.
Men.
Döden.
Det är ett alldeles utmärkt basämne om man vill skriva texter (ja, med mitt undantag från självmordet då)
Det finns dödsmetallens slafsande bland inälvor och gravstenar, odöda och skräck.
Där trängs det ockulta i såväl rock'n'roll som livet bortom döden som ger många av black metalorkestrarna sina svarta eldar.
Man kan också konstatera att själva rädslan inför döden, med dess ångest och frågeställningar också har en given plats.
I alla riktigt intressanta fall tycker jag att det är när döden ställs som kontrast mot livet som det är som mest intressant, som bäst.

Idag - liv, förhoppningar, vardag med alla dess brister, glädjeämnen och utmaningar.
Imorgon - döden, med allt vad det innebär för dig, baserat på din tro och dina övertygelser.

Om jag nu skulle starta ett band (eller kanske ännu troligare, bli som Demonaz är för Immortal och bara medverka med lyrik) så tror jag att det är där jag skulle försöka hålla mig.
Baserat på att musiken passade då.
Och jag inte fick prestationsångest.
Sannolikt att något av det skulle hända - troligare då att jag skulle försöka skriva något skönlitterärt.
Nå, hur som helst - jag vet egentligen inte var jag vill komma med det hela.
Delvis kanske det är en anledning att länka till den där fantastiska intervju, eller för att få höra era tankar om lyrik och texter.
Eller så saknar jag bara bloggandet lite, att sitta vid tangentbordet.
Du får oavsett gärna ge dina tankar på det där med text.
Vad gillar du?
Och har du något som ger dig kalla kårar och får dig att avstå?

Veckans Tips: Black Pyramid "II"

Bzzzzzzz....
Tatueringsnålen surrade ilsket, spred rosa och lila färg över lotusblommornas blad på min vänstra arm.
Platsen är King Carlos tatueringsstudio, tiden är en förmiddag i maj och det är Jolly Jonny som gnuggar färg på mitt pågående sleeveprojekt för glatta livet. Vi surrar om livet i gemen, hur kul det ska bli att åka till Örebro och Metallsvenskan och om man hört lite ny bra musik. 
Jag tipsar lite, han fokuserar på att göra mig illa. 
Som sig bör.
Då tröttnar hans kollega på den musik som spelas  och tar makten över datorn och Spotify.

Men... vänta nu? Har du inte läst det här förr?

Jo. Förra veckan, faktiskt, och det är helt rätt. Förra Veckans Tips Danava och denna Veckans Tips Black Pyramid har detta gemensamt, att de "upptäcktes" samma dag, vid samma session av undertecknad.
Den här gången spelade Maria, till vardags även sångerska och frontfigur i Beast, svärtad doomaktig heavy metal.
Fantastisk sådan.
Black Pyramids andra skiva, den du ser på bilden, köptes tillsammans med den första (som är nästan lika bra, ska du ändå handla är det bara att slå till dubbelt, vill jag påstå), och kom under ett par veckor i maj och juni att bli så nära en drog man kan komma för min del.
Hade jag inte velat hålla skivan hemlig så hade den nog varit helt självskriven i en serie som Besatt.Från inledande "Endless Agony" över hela resan till avslutande "Into The Dawn" så är den här skivan mer eller mindre omöjlig att värja sig mot.
Det som faktiskt talar mot att jag skulle välja någon låt från den i samband med hemliga Hårdrockskvällen 2014 är väl snarast att det är närapå omöjligt att välja bara en låt.
Att peka ut någon.
Närmast kommer nog kanske just inledningen, med tanke på den effekt den fick på mig och hur lätt den sätter sig med en gång.Det går ju också att stryka en låt som "Dreams Of The Dead", inte för att den är svag utan för att den passerar tiominutersstrecket och därmed blir en aning opraktisk.

Nå.
Kolla in Spotify med Black Pyramid "II", och bli medlem i fancluben, så att säga.
Jag är så otroligt glad över just den där tatueringstiden, den då jag fick med mig BÅDE Danava och Black Pyramid förutom bläcket på armen. 
Jag tror alla kommer sitta hela livet, faktiskt...

Vi måste prata om... Bear Quartet

Det här inlägget var inte tänkt att bli av.
Eller, kanske så småningom. Det har nog bubblat lite långt bak i det fördolda, men det var verkligen inte tänkt att bli av nu.
Det är söndag när det publiceras, och den senaste tiden har Citatet och "Vi måste prata om..." varvat så att det publicerats varannan vecka.
Denna vecka hade jag nog inte tänkt att publicera alls, jag är inte helt bekväm med att etablera ett så tydligt mönster med just "Vi måste prata om...", och ifall det skulle ha publicerats något så var det i alla fall inte det här.
Möjligtvis skulle jag försökt diskutera det här med att bedöma insatser från folk man känner, och hur det egentligen är att vara en en god vän - allt med skivan Beast "Dead Or Alive".
Det där du ser på bilden är inte Beast.
Det är Bear Quartet.
Rättare sagt skivorna

• "Penny Century" -92
• "Cosy Den" - 93
• "Family Affair" - 93
• "Revisited EP" - 94
• "Everybody Else" - 95
• "Holy Holy" -95

Vansinnig produktionstakt, men det är inte anledningen till att det här inlägget blev av, och att det blev idag.
Istället var det besöket på spelningen med Alcest, Hexvessel och The Faun häromveckan som satte tankarna i brand (ja... eller i alla fall så började det pyra en aning, att det skulle brinna kanske är klart överdrivet...).
Det där med gitarrpop och hur det slår an en sträng för unga vuxna.
Det där med lokalpatriotism som gör att man köper skivor lojalt och hyllar bandet men egentligen, innerst inne, kanske inte riktigt har fastnat totalt för dem.
Det ska vi undersöka närmare.
Vi måste prata om Bear Quartet.

Jag var lokalpatriot då. Är väl det fortfarande till viss del, även om jag inte bor lokalt. Bear Quartet var från Piteå, skivbolaget A West Side Fabrications var från Skellefteå och producerade guldkorn inom just gitarrpop och rock på löpande band (akter som Stardog, Wannadies, This Perfect Day, Carpe Wade, Dynamo Chapel kommer upp i minnet, även om väl alla inte är från rätt tidpunkt. - där är istället kanske Besatt-artikeln om Clawfinger bättre beskrivning även om då bandet inte alls är från trakten).
Alla skivor var föredömligt uppmärkta på ryggen med bandets namn, skivans namn, bolagets löpnummer och årtal. Just årtal på ryggen kan jag sakna när jag tittar på min skivhylla, det gav en extra kontroll på samlingen.
Nåväl.
Bear Quartet hade en kärna av Mattias Alkberg, Jari Haapalainen och Petter Nuottaniemi, och det var ett sånt där band som jag pushade till mina vänner till höger och vänster. 
Bodde i ett studentrum ett tag i Umeå, och där fanns inte bara en som föll som en fura för bandets lättillgängliga men ändå säregna popslingor.
MEN.
Nu kommer tvisten.
Jag har fan inte lyssna en enda sekund på dem sen dess - och knappt då.
Det var flera skivor som jag hade köpt då, och lyssnade på en del men som faktiskt - med eftertänksamhetens kranka sken - inte egentligen fastnade.
Faktum är att jag kan smalna av hela den där högen skivor du ser på bilden till en enda låt jag fortfarande bär med mig, den alldeles fantastiska "Tibet" som ligger på "Holy Holy" och som... nog... egentligen inte ens är ett bra exempel på hur bandet lät sådär i början av sin karriär.

Hur blev det så?
Det kan jag nog inte förstå ens själv, men tanken dök upp när jag såg The Faun på scen där i slutet av januari.
Mitt ungdoms jag hade nog gått bananer och tyckt att det där var "rätt" och "hett".
Mitt nuvarande, inte så ungdomliga, jag tyckte mest att det var rätt trist och lite krystat.

Det hela är närapå som jag känner för Kent. De var rätt bra när jag var ung. Nu är de inte det mer, och jag är rätt säker på att det är jag som ändrat mig.
Inte bandet i fråga.

Jag tror att det var vad som händer med Bear Quartet, med den enda skillnaden att jag i efterhand har förstått att jag nog gillade känslan av lokalpatriotism och mässandet om undergroundbandet som alla borde höra bättre än vad jag gillade själva musiken.
Och då gick det nog fort efter att jag ändrat mig till dess att skivorna började samla damm i hyllan istället för att snurra i spelaren.

Faktum är att jag inte ens i samband med detta inlägg har orkat spela igenom skivorna, och det säger väl en del. Jag har strölyssnat lite sporadiskt bara.

Hur det kan bli. Och vilka märkliga minnen och insikter som kan väckas till liv av ett tredjehandsförband en vanlig onsdag i snögloppets Sverige.
Det är därför vi måste prata om det.
Vi måste prata om band som Bear Quartet, och alla andra konstiga förälskelser vi haft under våra tidiga år och som bara eroderat till ett stort "jasså".
Vilken är din falnade förälskelse?