Vi måste prata om... Guns'N'Roses "Apetite For Destruction"

Kolla.
Vilka vackra omslag.
Det är samma skiva, men den undre är den första pressningen som sedermera (och så här i efterhand) blev tillbakadragen och förbjuden.
Guns'N'Roses debutskiva "Appetite For Destruction".
Under våren har jag läst Steven Adlers bok "Appetite For Destruction", och i samband med att jag hade 40-årsskiva så fick jag en riktigt snygg T-shirt föreställande den övre skivans konvolut.
Den som kanske till slut får räknas som mer klassisk.
Och som verkligen verkligen gör sig bra på en i övrigt helt ren och svart t-shirt, men det är ju en annan femma.
Kontentan av att Guns'N'Roses just nu alltså är lite mer närvarande i undertecknads liv än vad de kanske varit på ett tag är att jag funderat en del.
På just "Appetite For Destruction".
Vi måste prata lite om den, och det faktum att det nog kan vara världens genom tiderna bästa debutskiva.
Jo.
På riktigt.
Det finns skivor som verkligen har mer klassikerstatus, och det finns skivor där band hittat nya medlemmar som gör att den klassiska sättningen uppstår, men det finns verkligen inte många skivor där bandet gör debut på riktigt, och som håller så jäkla bra så många år efter.
Kollar man låtlistan så är det idel hits, som det känns.
"Welcome To The Jungle"
"It's So Easy"
"Nighttrain"
"Mr Brownstone"
"Out Ta Get Me"
"Paradise City"
"My Michelle"
"Think About You"
"Sweet Child O'Mine"
"You're Crazy"
"Anything Goes"
"Rocket Queen"

Allvarligt, de där låtarna inklämda på en enda platta, som helt gick utanför ramarna på hur musik skulle vara, hur attityd skulle vara och hur den skulle levereras.
Av debutanter.
Det skojar man inte bort.

Vilka konkurrerar?
Black Sabbath med sin självbetitlade debut, förstås. Trendsättare i så många år framöver.
Första Led Zeppelin. Också förstås.
Det finns väl ett par kandidater inom döds- och black metal också, men om man letar bland de vanliga misstänkta så är det påfallande ofta som ett band har behövt 1-3 skivor på sig för att verkligen hitta formen och sitt egna uttryck.
Det har byggts om lite i bandens sättning, man når sin formtopp efter de första försöken och kanske kanske är just första plattan en förlängning av demoperioden - eller så är den "nya gruppen" resultatet av att etablerade artister hoppat av (eller fått sparken från) andra band och startar om.
Men det finns förstås undantag.
Som "Appetite For Destruction".
Känslan av att det gänget, den skivan, kom från i stort sett ingenstans och bara sket i alla regler finns fortfarande där när man lyssnar på den.
Lite som Led Zeppelin eller Black Sabbath.
För att vara från mig - som kanske inte håller GNR som så himla högt annars, mest beroende på att Axl Rose verkar vara ett rent pain in the ass och att efterföljande skivor dalar betänkligt i kvalitet - så är det en hel hoper beröm.
Att jämställa bandet med sådana ikoner.

Hårdrockssamfundet har möjligheten att rösta fram kategorin "Bästa Debut" till kommande år, den har ännu inte varit med, och skulle den hamna med så vete fasiken om inte just "Appetite For Destruction" skulle vara skivan jag plockade ifrån.
Vilken låt som däremot skulle få representera skivan är stört omöjligt att peka ut.
Det är lite dagsform på det.
Som sig bör med en skiva som är riktigt bra, och som kanske kan konkurrera om det där med att vara världens bästa debut.
Men vi kan prata om det.
Vilken låt på skivan som alltså är bäst.
Eller om hela skivan, om ni vill.
Världens (kanske) bästa debut.
Guns'N'Roses "Appetite For Destruction"!

Vi måste prata om... Dio "Collection"

I helgen har det alltså gått ännu ett år sen han gick bort, Ronnie.
Det vet vi.
Kanske är det då passande att vi måste prata lite om skivan på bilden ovan, den som går under namnet "The Collection".
Som du ser är bilden tagen i bilen.
Det är, tycker jag, den optimala platsen för den här skivan - och kanske finns det ingen skiva som har en bättre bakgrund, som passar bättre eller som känns mer skapad för att möta efterfrågan på klassisk hårdrock i bilen än just den här.
Låt oss kolla lite på varför, och vi börjar med bilen som sådan.
På bilden är det insidan av min Ford.
Det spelar mindre roll.
Men det viktiga är att det i den modellen finns en CD-spelare, och knappt något annat användbart system för att spela musik. Det finns en 3,5-mm plugg, men det blir dassigt ljud, och saknas kopplingar som på ett bra sätt sammanfogar en smartphone med bilen (bilen är från -09, och eftersom det tar rätt lång tid för produktutvecklingen i en bil så gissar jag att mediasystemet designades ganska många år innan, i en tid när streamingtjänster och smarta telefoner knappt var något man behövde ta hänsyn till).
Ska man lyssna på egen musik är det CD som gäller.
Inte mig emot, det vet ni sedan tidigare, och jag drar gärna de där plattorna mellan bilen och hemmet. Ärligt talat kan jag till och med finna ett nöje i att kvällen innan ställa mig framför skivhyllan för att välja ut morgondagens lyssning, och det enda jag egentligen tycker är synd är att skivorna slits ganska mycket. Speciellt om det är digipack och vinter.
Nu är det inte vinter, och det där med att lämna kvar skivor i bilen över natten innebär inte kyla och fukt på samma sätt, och då uppstår helt plötsligt ett behov hos undertecknad.
I det där utrymmet mellan förarsätena - där man kan lyfta på locket till stödet för armen, det just bakom handbromsen - finns plats för ett par CD-plattor.
Sådana som alltid får följa med, och bo i bilen under sommaren.
Som man kan plocka fram oavsett om det är familjeutflykt eller egen tid på agendan.
De som passar särdeles bra för just bilen, och som alltid funkar.
Och där är det få - om någon - som slår den här skivan.
Dio "The Collection" är egentligen mycket att orda om musikaliskt. 
Ni vet vad som finns. 
Skitbra hårdrock som alltid funkar.
Det är egentligen inte därför den passar så bra (även om det förstås är ett grundkrav).
Det är istället så enkelt att detta är en skiva jag inte saknar annars.
Det skulle, med lätthet, kunna ligga i bilen i ett år utan att jag skulle märka det eller sakna den någon annanstans.
Jag har ju prick alla låtarna på andra skivor.
Och ärligt?
Det är bara i bilen som jag lyssnar på samlingsskivan med denna man, annars föredrar jag hela plattor. (Vilket kanske skulle ha kommenterats när vi pratade om samlingsskivor.)
Alltid.
Och jag tror att det där var en grej som identifierades en gång i tiden.
Den här skivan brukar nämligen finnas i det där ställen med CD-skivor som man ser på bensinstationer ibland.
Ganska billigt.
En sådan plats letar nog inte den normala skivnörden på (även om det kanske är svårt att gå förbi ett sådant ställ om man ser det), och publiken som finns där är de som vill ha musik till just bilen.
Det är helt enkelt en perfekt matchning.

Således ligger den nu i bilen, mer eller mindre permanent för denna sommar, Dio "The Collection".
Världens bästa bilskiva.
Se där ett arv att tala om...!

Vi måste prata om... The Gates Of Slumber

Den 6:e April drabbades hårdrocksvärlden av ett mycket trist besked, ett besked som sånär gick obemärkt förbi. Jag upptäckte det enbart genom att Stones på Tune Of The Day uppmärksammade saken i ett inlägg veckan som gick, och genast insåg jag att detta måste reflekteras även p den här siten.
Det blir lite av en dödsruna och en hyllning till ett band som tyvärr inte fått den uppmärksamhet man förtjänar, och det passar väl fantastiskt väl till påskens stämning.
Det som startade allt var dessa rader:

Karl Simon announce;

"My best friend died last night. There will be no reunion - no more of TGoS. It's dead beyond dead, and I've lost a brother. Please be respectful or silent. It's a small world and I'm still alive. Remember that shit."

Det handlar alltså om TGoS. The Gates Of Slumber, och dess frånfälle och avsked.
Jason McCash, bandets basist sen 2003, lämnade bandet i september, och som ett resultat av detta valde de övriga två medlemmarna Karl Simon (sång, gitarr) samt Bob Fouts (trummor) att lägga ner bandet.
Nu blir det aldrig tal om återförening, eftersom man inte vill arbeta vidare med bandet.
Jag tycker det är respekt och att hedra sin vän.
Jag tycker det är sorgligt på samma gång, för jag önskar verkligen att det här bandet fick chansen att slå igenom och njuta frukterna av sina förmågor.
Man väljer också att ta avsked genom att släppa avskeds-EP'n "Stormcrow" för nedladdning.

Jag har, faktiskt, i skrivande stund inte ens hunnit lyssna på bandets avsked och ämnar göra det så fort jag får ett tillfälle som lämpar sig bra.
Istället vill jag prata en del om de andra skivorna, de som gjorde att jag upptäckte bandet och verkligen diggade dem. De som rullar frekvent fortfarande, och som förtjänat bandet en slot som Veckans Tips. Bland annat.

Min första erfarenhet var den här skivan.
"Hymns Of Blood Of Thunder".

Jag köpte den blint efter att ha varit på besök i Stockholms bästa skivaffär, Sound Pollution i Gamla Stan. Som en av skivorna i deras provlyssningsställ (ni minns dem va, de där CD-växlarna med tillhörande hörlurar som man kunde stå och tjuvlyssna på spännande nya skivor i, på den tiden när det fortfarande fanns skivaffärer), men jag behövde aldrig använda den möjligheten.
Omslaget gjorde halva grejen, killen i kassan resten.
Det "Conan barbaren"-inspirerade fantasyanslaget är tokläckert, och eftersom snubben som prånglade skivor den dagen i stort sett propsade på att jag skulle ha med den hem så slutade den med att detta faktiskt var en av de skivor jag höll i när jag gick därifrån.
The Gates Of Slumber hade brakat in i mitt liv, och det där slutade med att jag skrev en recension för Werocks räkning som såhär i efterhand framstår som... ja.. klart modest.
I efterhand önskar jag att jag hade gett skivan betydligt mer ros, eftersom den faktiskt är en dunderplatta.
Lite försökte jag kanske kompensera det genom att ge föregångaren "Conqueror" lite plats i ljuset på Metalbloggen. 

Den här skivan är - trots att den fantastiska trenden med omslag a la fantasy och minnen från en svunnen tid när jag var helt insnöad på rollspel och liknande - faktiskt lite sämre än just "Hymns..".
Det betyder förstås inte att den är dålig, det är redigt vacker och bra heavy metal som presenteras, men ändå.
Jag tror att det var bra att detta inte var min första kontakt med bandet, för jag undrar om jag hade blivit så betuttad som jag nu blev i så fall?
Kanske.
Det vet man inte.

Sen kom det som skulle bli den sista fullängdaren, och då var receptet lite annorlunda musikaliskt sett - även om omslaget, igen, var svinsnyggt.

Igen resulterade den här skivan i en recension på Werock, och med samma betyg som föregångaren trots en notering om att den egentligen inte är riktigt lika stark.
Det är den inte, den är framförallt ojämnare.
Dessutom är det mindre heavy metal och mer doom, och det var nog inte riktigt vad jag ville ha av bandet.
Därför är det märkligt nog så att min favoritlåt med bandet, så här i backspegeln och med alla releaser jag har hört i bagaget, är en av de som INTE är heavy metal, utan släpig klassisk doom.
Det förvånar mig lite, men jag fullkomligt älskar låten "Castle Of The Devil", och jag kan nog inte hålla räkningen över hur många gånger jag har spelat den liggande på rygg i sängen, med resten av huset mörkt och med hörlurar kopplade till iPoden.
Den är... magisk.
Tung.
Svängig.
Och med ett fantastiskt basspel.
Det känns bra, såhär när vi konstaterar att just Jason McCash inte längre finns bland oss.

Jag ska spela den låten på repeat ett tag nu, som hyllning och som ett sätt att påpeka att bandet förtjänar en plats i rampljuset, trots att man lagt ner.
Vi måste prata om The Gates Of Slumber!

Vi måste prata om... samlingsskivor

Jag samlar ju en del på skivor.
Inte överdrivet galet (hey, jag är ju inte Stones!), men ändå.
Det blir lite inköp ibland.
Jag gillar att kunna stå och peta lite bland bandens diskografi, kolla sviterna i utgivningstakt och annat nördigt.
Helt klart föredrar jag att köpa flera skivor, de fullskaliga studioalbumen, snarare än att samla ihop allt på en samlingsskiva.
Ibland tror jag till och med att jag i stort sett inte köper eller äger samlingsskiva.

Det är självbedrägeri.
Extra tydligt blev det häromdagen när jag bestämde mig för att se efter hur det egentligen var med den saken.
Jodå.
Det finns en och annan samlingsskiva, kan man säga. Bilden ovan är när jag brett ut dem på soffan bredvid skivhyllan, och tagit ett lite taskigt foto med min iPhön. 
Tar man samma skivor och lägger dem med ryggen utåt i hyllan, samt samma taskiga telefon/fotograf så ser det ut såhär.

Det där är kanske inte en stapel som skrämmer små barn, men det är lik förbaskat en 30-40 stycken.
Det är kanske 20-30 fler än vad jag går runt och inbillar mig att jag äger.

Vi måste prata om samlingsskivor.

Varför finns de?
Varför köper jag (tydligen) dem?

Den första frågan är kanske relativt enkel att besvara.
Samlingsskivan, den klassiska, är förstås en skivbolagsprodukt.
Ett sätt att samla artistens bästa spår och nå ytterligare ett lager publik, de perifera och halvintresserade. De som köper skivan på den lokala macken när man ska på semester, eller tycker att Bob Marley är en skön snubbe men det räcker alldeles utmärkt med lite samlade grejer istället för alla skivor han klämt ur sig.
Inte sällan sammanfaller detta med att artisten ifråga har bytt skivbolag och släpper nytt material, varpå det gamla bolaget vill dra nytta av snackisen, eller att artisten ifråga helt enkelt har lite torka och förpackar om gamla låtar tillsammans med en eller två (förvånansvärt ofta ganska svaga) nya spår i ett försök att verka aktuell.
Jag fattar alltså helt klart varför de finns.
Varför köper jag dem då?
För det första - jag köper oftare, om jag vill provsmaka en artist, en liveskiva. Det är inte exakt samma sak, men påfallande ofta så kan låtmaterialet i en förevigad spelning vara påfallande likt bandets "best of", så man får då ofta såväl en överskådlighet över bandets/artistens hits såväl som hur de ter sig live (...eller, live och live.. dagens "live"-skivor är väl nästan alltid pålagda med massor av grejer i efterhand, så man kan ju diskutera hur mycket man egentligen får höra hur ett band låter på riktigt...).
De skivorna finns inte med på bilderna ovan.

Oftast får jag nog erkänna att det inte är speciellt genomtänkt att det blir en samlingsskiva.
Mer slumpens skördar, helt enkelt.
Bra tillfälligt pris kanske, eller att jag är nyfiken på en artist som jag inte riktigt vet så mycket om, eller inte skattar så högt att jag vill spendera hela klumpen pengar det innebär att sätta sig in i. Rimligtvis torde de köpen ha minskat kraftigt sen internets och streamingtjänsternas intåg, då ju Spotify och liknande tjänster möjliggör just provsmakandet på ett fenomenalt sätt, och det dessutom är så att de artister jag inte finner det värt att köpa flera skivor av kanske inte ens hamnar i hyllan alls utan stannar på just Spotify-nivå.
Dessutom finns ganska många exempel på där det startat med en samlingsskiva och sen växt vidare utifrån det eftersom jag gillade vad jag hörde.

I vissa fall har jag dessutom köpt en samlingsskiva eftersom jag liksom tycker att det borde representation från gruppen i fråga i min hylla. Bra exempel på det: är väl E.L.O och Diamond Head, medan Soundgarden och Dio kanske faller under "jag vill ha dem bara för att, och vill stötta grupperna".
Det finns dock ett fåtal gånger jag dels tycker att en samlingsskiva verkligen är väsentlig, och aktivt jagar den.
Det tangerar det här med hyllningsskiva, men dit räknar jag inte samlingsskivorna.
Nej, det rör sig om de fall där bandet ifråga har en lång karriär med väldigt olika sound.
Två exempel på det är de nedanstående:

I fallet med Rainbow ("Catch The Rainbow - The Anthology") så är det en dubbelskiva där den första tillägnas tiden när man hade Ronnie James Dio på sång, och ett ganska eget sound som sedan helt ändrades. Den andra tiden får sin plats på den andra sidan, där sångare som Graham Bonnet och Joe Lynn Turner får glänsa.
Jag gillar kontrasten, och tycker att det verkligen fyller ett syfte att få ställa en låt som "I Surrender" eller "Since You Been Gone" mot äldre takters "Stargazer" eller "Gates Of Babylon", och jag tar rätt ofta fram just den här samlingsplattan för att sträckspela.

I andra fallet är det Anthrax som bjuder på "The Greater Of Two Evils", och trots att man inte skiftar spår musikaliskt så radikalt så har man bytt sångare och därmed fått ett ganska annorlunda sound. På den här skivan låter man så nya John Bush sjunga de gamla örhängena så att fansen kan jämföra med hur det lät då sången kom från tidigare Joey Belladonna (som nu är tillbaka i bandet, men det är en annan historia).
Jag gillar det, och tycker även här att det fyller ett syfte. Det är ett lite annorlunda grepp som jag förstår inte alltid varit så populärt bland bandets fans.
Som samlingsplatta är den dock väldigt intressant.

Vilket inte kan sägas om alla som tydligen står i min hylla och samlar damm, visar det sig.
Jag som inte trodde att jag hade några.... hade visst en hel del ändå.
Samlingsskivor.
Låt oss prata om dem....

Vi måste prata om... S.O.D "Speak English Or Die"

Skriv kort - bli läst.
Den devisen har jag sett ibland. Jag gissar att tanken är att man ska skala bort allt onödigt och irrelevant och enbart behålla det kärnfulla.
Som ni kanske har märkt är jag inget vidare på det där, texten och tankarna har liksom en förmåga att lägga krokben för sig själv och virra in sig i en oändlig labyrint av sidospår - till slut påminner det lite om att se en ishockeymatch med bara knattar, där det mitt i spelet kan vara lika intressant att upptäcka att man faktiskt kan backa på skridskorna som att följa med i var spelet är på plan - så att det där med kärnfullt och kort inte riktigt funkar.
Den meningen i sig blev ju som ett bevis närapå oläsbar.

Men det är ändå intressant som uttryck.
Skriv kort - bli läst.
Spela kort - bli hörd?

Såklart ska vi idag reflektera lite över det där med låtar som är korta eller långa, och hur de gör avtryck i det musikaliska lyssnandet.
Vi måste prata om S.O.D. Stormtroopers Of Death. "Speak English Or Die".
Den kanske främsta representanten av alla för det där med att hålla det kort...!

Min skiva med bandet är en återutgåva.
Ser ut såhär.

Kunde kanske varit med i Remasters (utan att vara så remastrad...), men den serien är ju som bekant död. Eller i alla fall i träda.
Hur som helst - jag gissar att de flesta av er har hört Stormtroopers Of Death, S.O.D någon gång. De har verkligen gjort en sak av att göra korta låtar, så till den grad att det faktiskt stundtals blir komiskt. Skivan är thrash och har uppkommit helt enkelt för att Anthrax hade lite studiotid över efter att man klarat av inspelningarna till "Spreading The Disease", och Scott Ian och Charlie Benante ringde lite kompisar (Billy Milano och en viss Dan Lilker, vars Nuclear Assault och Brutal Truth väl inte heller drar ut på det i onödan), och det fantastiska med plattan är att den sålt väldigt bra.
På mitt ex står det att det är fler än 1 miljon exemplar sålda. Det är fasen inte illa för ett alster vars uppkomst var en bieffekt av att det blev tid över i studion - och antagligen bättre än huvudprodukten "Spreading The Disease"...
Det finns då alltså kanske en poäng i att hålla det kort.
I vissa fall blir det snudd på komik, "Hey Gordy!" klockar in på 7 sekunder och "The Ballad Of Jimi Hendrix" på 5 sekunder, och för min del säger det sig självt att det faktiskt inte går att framföra en låt på den korta tiden. "Diamonds And Rust (Extended Version)" är 2 sekunder, om man ska ta det ännu längre...

Personligen gillar jag den här skivan - men jag älskar den inte.
Jag kan inte falla så där fullständigt för den på samma sätt som jag kan göra för en skiva som har den andra vinnkeln, dvs att låtarna tillåts ta sin tid.
Veckla ut resonemanget och låtstrukturerna och med tiden avslöja nya djup och detaljer som inte kom fram vid första, andra eller tionde varvet.

Antagligen har det med min personlighet och smak att göra.
För rätt länge sen fick undertecknad en inbjudan från bandet Mäbe att börja Twittra.
Jag har inte, och kommer inte, att ta upp den utmaningen - och jag vill påstå att det nog är lite av samma orsak som jag har den inställningen jag har till musik som blir "för kort" hållen.
S.O.D är ju nästan den musikaliska motsvarigheten till Twitter.
Visst njuter jag av ett slagfärdigt och kärnfullt formulerat budskap som klarar av att säga något viktigt samtidigt som det är fyndigt, men... det är ju inte jag.
Jag är antagligen för virrig för det, mina tankar löper i för mycket kringelkrokar, och på så sätt vill jag uttrycka mig på samma sätt som jag vill ta emot budskap.

Men vad säger ni?
Spelar det någon roll, eller är det kanske så att omväxling förnöjer?

Skriv kort, bli läst. Spela kort, bli hörd.
Blir det slagfärdigt och kärnfullt eller tappar man djupet?

Vi måste prata om Stormtroopers Of Death.
Om S.O.D.
Om "Speak English Or Die". 
Den musikaliska motvarigheten till Twitter. 

Vi måste prata om... Khold "Hundre År Gammal" och Rebellängelns ålder

Nästa helg fyller eder favoritängel 40 år.
På lördagen.
Det ska bli kul - men jag måste erkänna att jag nog har lite av en noja över det.
Mer än jag trodde, eller för den delen kanske vill låtsas om.
Fortfarande tror jag inte att det har med själva siffran att göra, 39 eller 40 spelar inte så stor roll, men det har blivit en anledning till att bromsa upp och granska mig själv som person.
Och det har nog gett lite noja.
Bilden som tittar tillbaka i spegeln är inte samma som den mentala bilden som bor inne i skallen på mig, i alla fall inte alltid.
Jag tänkte att vi skulle prata om det, och det kan nog hända att texten blir rätt självutlämnande...vi får se var det tar vägen.

Vi börjar ändå med skivan, den som har ett så passande namn. "Hundre År Gammal" av Khold. Det är en platta som i vanlig Khold-ordning smiskar stjärt i samma snygga toksvängiga black metal-stil som alltid.
Jag tycker att det kanske framförallt är en jämn platta, det finns nog inget spår som faller ur ramen - och samtidigt kanske inget som fullständigt skakar om världen på samma sätt som exempelvis monsterhiten "Død" från plattan "Mørke Gravers Kammer", en gång i tiden Veckans Tips på denna blogg.
Det är helt okej, det passar nog också rätt bra om man ska skruva ihop resonemanget med Rebellängelns själv (navel?-)skådan.
För det är lite så, jag upplever mig som ganska jämn.
Där Khold bjuder på spår som "Der Kulden Rår", "Rekviem" eller "Forryckt"  - stabila som ett betongfundament - så tycker jag nog att jag personligen har en rätt bra grund. 
Skallen känns bra, jag upplever mig som trygg i min egen person och mitt jag är samma i alla lägen. Tio år efter min skilsmässa har jag liksom hittat min fåra, där jag är trivs med vem jag är och vem jag utger mig för att vara.
Det är, på det hela, stabilt som ett betongfundament när det gäller knopp och själ.

På "Hundre År Gammal" är kvalitén på spåren av den sorten att jag gillar dem, men som nämnts så är det faktiskt inget som verkligen sticker ut, som verkligen skakar om världen och får en att fullständigt tappa hakan. Spetskompetens, som det kan kallas.
Ska vi säga att det är så jag upplever den fysiska statusen på Rebellängeln?
Alltså - jag är inte vansinnigt missnöjd, men det finns heller inget som jag kanske är supernöjd med. Och det är där någonstans jag tror min lilla noja över åldern har börjat.

Jag är tunnhårig. Har varit det rätt länge, i alla fall på huvudet. Det tycks som om samtliga hårsäckar gjort som pensionärerna och flytt söderut med tiden. De bor nu på ryggen snarare än på knoppen - men det gör mig inget. Det bryr jag mig inte om.

Benen är rätt bra de med. Gamla ishockeyben finns där någonstans, och även om jag inte tränat dem intensivt på rätt många år så märker jag att de fort får tillbaka stunsen om jag kör några pass. Finns inget att klaga på.

Armarna är väl.. inte direkt muskulösa, men de har med åren täckts med tatueringar och jag gillar dem. Alltså, förstå mig rätt, jag pussar inte mina biceps på morgonen, men symboliken för att jag hittat mig själv de här senaste tio åren syns tydligast fysiskt på just armarna och deras bläck. Därför gillar jag dem.

Bröst och rygg - funkar. Klart man skulle vilja vara Hulken (figure of speech), men det är lite som temat för kopplingen till skivan här, alltså helt okej. Jag kan leva med det.

Det som faller ur ramen är kanske magen.
Nej, jag kan nog inte betecknas som "fet", men vet ni vad?
De senaste två-tre åren har det liksom smugit sig på 1-2 kilo per år. Lite sådär i vågor, alltså i samband med löpning försvinner det nästan helt, men i slutet av året är ändå resultatet lite plus jämfört med början av året.
Och det där plusset har satt sig på magen, nästan enbart. Runt midjan.

Min mentala bild av mig själv har varit att jag är ca 183 cm lång och väger ungefär 84 kilo.
Spegeln och vågen säger att längden visserligen stämmer, men att vikten vid årsskiftet var sisådär 91 kilo, lokalt placerat som ett bälte.
Och, mina vänner, där det en gång i tiden (ja, för typ 20 år sen då) räckte att tänka på att träna för att det skulle försvinna överflödiga kilon så sitter det fan så mycket hårdare numera. Det krävs ett jävla slit och en grym disciplin för att komma nedåt igen.
Den insikten är nog grunden i min självbetraktelse och lilla... tja.. åldersnoja.
Det var också en stor orsak till mitt beslut om en vit period i början av året (2 månader blev det), i kombination med träning.

Just nu, i skrivande stund, så pekar vågens nål på ca 86 kilo, men framförallt så har en hel del av fladdret runt midjan försvunnit. Det har krävt nästan dagliga morgonbesök på gymmet, och en disciplin på kosten som innebär ett rätt inrutat liv.
Det begynnande vårljuset som är ute nu innebär att jag kommer försöka ställa om så att det blir fler mil i spåret, och förhoppningsvis hjälper det mig att få upp farten ännu mer, så att det till slut stämmer. Bilden i mitt huvud och bilden i spegeln.
Khold må tala om att vara "Hundre År Gammal", men för min del räcker det om jag kan få starta livet på mitt kommande femte decennium, när jag är Rebellängeln modell 4.0 snarare än 40 år på ett sätt där jag är lika nöjd med min fysik som med min knopp och själ...

Vi måste prata om... Candlemass och sångarna

I veckan stod jag - som så ofta förr - och fånstirrade på skivhyllan.
Det händer ju titt som tätt.
Lekte med tanken att skriva något som inriktar sig på 80-talet, någon form av hyllning till de där helt magiska plattorna som kom då och liksom.. definierade hela hårdrocksgenren.
Fingret rusade runt med start på "A", och efter ett par hyllplan kom jag ner till "C".
Där finns en av de där grupperna som jag verkligen följt under hela livet, både mitt och deras.
Candlemass.
De har skivor som absolut kvalar in om man ska skriva en sån där hyllning, men det som verkligen slog mig när jag stod där och petade i deras diskografi var hur vansinnigt olika de låter med olika sångare.
Tycker jag i alla fall.
Den första skivan, med Johan Längqvist, klassiska "Epicus Doomicus Metallicus" är förstås ett stycke hårdrockshistoria (och ett av de läckrare omslagen) men egentligen inte så vansinnigt likt det som nog kommit att betraktas som det "klassiska" Candlemass.
Det med Messiah Marcolin, och framförallt skivorna "Nightfall", "Ancient Dreams" och "Tales Of Creation" (återföreningen med den självbetitlade vita skivan är väl rätt bra, men kan inte räknas i den klassiska sviten).
Jag tror att många anser det vara bandets "hemmaplan".

Sen kom "Chapter VI" med Tomas Vikström. 
Det låter inte alls lika som något av de andra, främst för att sångarens röstomfång och sätt att sjunga tillsammans med produktionen gör det lite mer... glättigt, i brist på bättre ord.
Skivan är verkligen inte dålig, jag gillar den skarpt, men det är inte den jag tänker på spontant om jag ska definiera bandets sound.

Än mindre kan jag säga att "Dactylis Glomerata" och "From The 13th Sun" med Björn Flodqvist ligger rätt i munnen på mig om just bandets egna sound ska beskrivas.
Igen - de är inte dåliga (även om de väl inte tillhör topparna i samlingen), men annorlunda.

"Candlemass sjunger Sigge Fürst" räknas inte. Jäkla plojskiva.

Vilket faktiskt, om man tar bort återföreningen med Messiah, tar oss till modern tid och Robert Lowe. 3 skivor blev det, alla riktigt bra, och igen en lite annan stil.
"King Of The Grey Islands", "Death Magic Doom" och "Psalms For The Dead" är en trio som bandet och sångaren kan vara riktigt stolt över.

Det roligaste av allt är att nästan att man nu deklarerat att det inte blir fler studioalbum, skiljt sig från Lowe och gift sig med Mats Levén för att hantera liveframträdanden, och...
...på köpet fått den sångare som klarar att göra alla åren och alla stilarna rättvisa.
En av mina personliga favoriter, långvarig vän och kompanjon till bandets primus motor Leif Edling och medbrottsling i bland annat Krux - men faktiskt aldrig med på Candlemass skivor.
Ändå snorbra live, och jag måste erkänna att jag verkligen drömmer om en fet, avslutningsbox med livematerial där just Levén står bakom micken. Det vore något.

Att ett band kan lägga tre decennier bakom sig, avverka så många sångare och ha så mycket olika stilar men ändå låta otvivelaktigt som sig själva - det är inte vanligt.
Jag kommer på rak arm nästan bara på en annan akt: Black Sabbath.
Ozzy Osbourne, Ronnie James Dio, Tony Martin, Glenn Hughes och pojkarna låter alla som Black Sabbath och... ändå helt olika i stilen.

Lustigt nog är likheten att bandets starke man, låtskrivare och riffmakare är konstant.
Edling och Iommi.
Det är två herrar som vet vad de vill med sina band, uppenbarligen, och som alltid haft förmågan att skriva bra riff och bra låtar genom alla olika skiftningar i modet och populismen av vad som är "hett" och "rätt".

Kanske kan man räkna in Deep Purple bland de där också, man har ju haft lite olika gubbar bakom mikrofonen, varit verksamma väldigt länge och lyckats med konststycket att låta mycket olika - och ändå behålla identiteten. Kanske.

Men sen smalnar det väl av?

Eller kommer du på fler?

Jag tycker nämligen att det är värt att hyllas, prestationen att klara av att vara verksam så länge, byta skepnad så pass ofta men ändå stanna aktuell och väsentlig och ändå behålla sin identitet.
Sånt man måste prata om.
Candlemass och sångarna.

Vi måste prata om... Bear Quartet

Det här inlägget var inte tänkt att bli av.
Eller, kanske så småningom. Det har nog bubblat lite långt bak i det fördolda, men det var verkligen inte tänkt att bli av nu.
Det är söndag när det publiceras, och den senaste tiden har Citatet och "Vi måste prata om..." varvat så att det publicerats varannan vecka.
Denna vecka hade jag nog inte tänkt att publicera alls, jag är inte helt bekväm med att etablera ett så tydligt mönster med just "Vi måste prata om...", och ifall det skulle ha publicerats något så var det i alla fall inte det här.
Möjligtvis skulle jag försökt diskutera det här med att bedöma insatser från folk man känner, och hur det egentligen är att vara en en god vän - allt med skivan Beast "Dead Or Alive".
Det där du ser på bilden är inte Beast.
Det är Bear Quartet.
Rättare sagt skivorna

• "Penny Century" -92
• "Cosy Den" - 93
• "Family Affair" - 93
• "Revisited EP" - 94
• "Everybody Else" - 95
• "Holy Holy" -95

Vansinnig produktionstakt, men det är inte anledningen till att det här inlägget blev av, och att det blev idag.
Istället var det besöket på spelningen med Alcest, Hexvessel och The Faun häromveckan som satte tankarna i brand (ja... eller i alla fall så började det pyra en aning, att det skulle brinna kanske är klart överdrivet...).
Det där med gitarrpop och hur det slår an en sträng för unga vuxna.
Det där med lokalpatriotism som gör att man köper skivor lojalt och hyllar bandet men egentligen, innerst inne, kanske inte riktigt har fastnat totalt för dem.
Det ska vi undersöka närmare.
Vi måste prata om Bear Quartet.

Jag var lokalpatriot då. Är väl det fortfarande till viss del, även om jag inte bor lokalt. Bear Quartet var från Piteå, skivbolaget A West Side Fabrications var från Skellefteå och producerade guldkorn inom just gitarrpop och rock på löpande band (akter som Stardog, Wannadies, This Perfect Day, Carpe Wade, Dynamo Chapel kommer upp i minnet, även om väl alla inte är från rätt tidpunkt. - där är istället kanske Besatt-artikeln om Clawfinger bättre beskrivning även om då bandet inte alls är från trakten).
Alla skivor var föredömligt uppmärkta på ryggen med bandets namn, skivans namn, bolagets löpnummer och årtal. Just årtal på ryggen kan jag sakna när jag tittar på min skivhylla, det gav en extra kontroll på samlingen.
Nåväl.
Bear Quartet hade en kärna av Mattias Alkberg, Jari Haapalainen och Petter Nuottaniemi, och det var ett sånt där band som jag pushade till mina vänner till höger och vänster. 
Bodde i ett studentrum ett tag i Umeå, och där fanns inte bara en som föll som en fura för bandets lättillgängliga men ändå säregna popslingor.
MEN.
Nu kommer tvisten.
Jag har fan inte lyssna en enda sekund på dem sen dess - och knappt då.
Det var flera skivor som jag hade köpt då, och lyssnade på en del men som faktiskt - med eftertänksamhetens kranka sken - inte egentligen fastnade.
Faktum är att jag kan smalna av hela den där högen skivor du ser på bilden till en enda låt jag fortfarande bär med mig, den alldeles fantastiska "Tibet" som ligger på "Holy Holy" och som... nog... egentligen inte ens är ett bra exempel på hur bandet lät sådär i början av sin karriär.

Hur blev det så?
Det kan jag nog inte förstå ens själv, men tanken dök upp när jag såg The Faun på scen där i slutet av januari.
Mitt ungdoms jag hade nog gått bananer och tyckt att det där var "rätt" och "hett".
Mitt nuvarande, inte så ungdomliga, jag tyckte mest att det var rätt trist och lite krystat.

Det hela är närapå som jag känner för Kent. De var rätt bra när jag var ung. Nu är de inte det mer, och jag är rätt säker på att det är jag som ändrat mig.
Inte bandet i fråga.

Jag tror att det var vad som händer med Bear Quartet, med den enda skillnaden att jag i efterhand har förstått att jag nog gillade känslan av lokalpatriotism och mässandet om undergroundbandet som alla borde höra bättre än vad jag gillade själva musiken.
Och då gick det nog fort efter att jag ändrat mig till dess att skivorna började samla damm i hyllan istället för att snurra i spelaren.

Faktum är att jag inte ens i samband med detta inlägg har orkat spela igenom skivorna, och det säger väl en del. Jag har strölyssnat lite sporadiskt bara.

Hur det kan bli. Och vilka märkliga minnen och insikter som kan väckas till liv av ett tredjehandsförband en vanlig onsdag i snögloppets Sverige.
Det är därför vi måste prata om det.
Vi måste prata om band som Bear Quartet, och alla andra konstiga förälskelser vi haft under våra tidiga år och som bara eroderat till ett stort "jasså".
Vilken är din falnade förälskelse? 

Vi måste prata om... Saxon. De tidiga åren.

Livet, mina vänner.
Det är bra märkligt.
Den här gången ska vi konstatera det genom att låta ett legendariskt band stå i fokus.
Saxon.
Vi måste prata om Saxon. De tidiga åren.
En svit skivor som innehåller inspiration och guldkorn för en hel generation kommande rockers och som... nästan... har gått mig förbi.
Ja.
Du läste alldeles rätt.
Det har i stort sett gått mig förbi.

Jag upptäckte Saxon i samband med "Crusader" från 1984. Den fanns i min morboro Anders rum, och egentligen hade den kunnat bli en av de där skivorna som fick en plats i serien Besatt, men den föll bort av den relativt enkla anledningen att det, egentligen, inte var hela skivan som fick mig så begeistrad - utan i huvudsak titelspåret som jag nötte om och om igen), och förälskade mig omedelbart i bandets sound.
Tydliga riff.
Fantastisk sång.
Klart fokus på melodi och sväng.

1984 var jag tio år.
Tillgången på ny musik och möjlighet eller förstånd att gräva vidare i ett varmt spår var klart begränsad, så för min del stannade faktiskt Saxonäventyren lika tvärt som de startade.
"Crusader" var och förblev den skiva som var synonym med bandet, länge länge.
Med tiden skaffade jag egen CD-spelare och stereo (innan var det morsans/familjens gemensamma silverfärgade sak i vardagsrummet som gällde), och med det intåget (en svart Yamaha, mer om det här) så kom ganska snabbt en samlingsplatta med Saxon in i hyllan. Då insåg jag att jag ju, faktiskt, hade hört en hel del av låtarna som fanns med även om de nu inte ligger på just "Crusader".
Det går inte att värja sig mot spår som "Princess Of The Night", "Dallas 1 PM" eller "747 (Strangers In the Night)". Faktiskt.
Men, kära vänner, nu kommer det konstiga i den här historien.

Så galen jag är i skivor, så förälskad jag är i bra musik och så tveksam min inställning är till att "älska" ett band via en samlingsskiva så är det just så det har slutat.
Visst har diverse senare platta smugit sig in i samlingen, men det finns ett stort svart hål där så inte borde vara.
Saxons tidiga år.
Vi pratar om sextetten:

• "Saxon" 1979
• "Wheels Of Steel" 1980
• "Strong Arm Of The law" 1980
• "Denim And Leather" 1981
• "The Eagle Has Landed" 1982, live
• "Power And The Glory" 1983

Sex skivor av modellen "instant classic", med musik som ju faktiskt, rent krasst, alltid har fyllt mina kriterier för att inhandla och utveckla en mer eller mindre hälsosam relation till.
Ändå har det inte hänt.
Ändå stannar de tidiga åren ännu så länge vid något av ett svart hål.

Hur kan det komma sig?
Märkligt.

Men så är ju livet sådär som livet är.
Oförutsägbart och fullt av överraskningar (like a box of chocolate, som en snubbe på film skulle sagt). 
Och därför dök bandet upp på Hårdrockskvällen detta år.
Det här inlägget är lite av en följd därifrån, samt att jag funderat en hel del på det där med samlingsskivor och varför det bara stannar med en sån ibland.
Andra exempel skulle kunna vara Scorpions och ZZ Top.
Två band som jag har starka och glada minnen från, och lyssnat mycket på en gång i tiden.
Egentligen skulle jag vilja äga och vara helt inlyssnad på hela diskografin, men det har inte hänt. Jag har hört destillatet, kan man säga, i och med att det är via samlings- och liveskivor jag lyssnat mest på dem.

Det här kan egentligen mynna ut i flera olika saker i riktiga livet.
Att jag på bloggen kör en fullständig genomgång av samtliga samlingsskivor i min ägo är lika sannolikt som att allt faller i glömska under våren.
Att jag snöar in fullständigt på en svit skivor från fordom från ett band som alla andra redan har upptäckt och kan allt om är också lika sannolikt som att jag smyger in platta med akterna lite här och där allt eftersom jag springer på dem för en låg penning.
Egentligen har jag inget större mål med detta inlägg heller, mer än att belysa denna udda sak. Att livet har en förmåga att kanske plocka fram det man saknar fast man inte visste att man saknade det ibland.
De tidiga åren.
Saxons tidiga år.
Vi måste prata om dem... 

Vi måste prata om... Haken "The Mountain"

Såhär första "riktiga" söndagen på vårsäsongen så ska vi kolla på en skiva och i en form som jag inte är så säker på var den tar vägen.
Det kan visa sig att detta är starten på en ny typ av serie på bloggen, eller inte.
Jag har lånat ingressen från Svarta Tankar, det där med "vi måste prata om", och det vi ska prata om den här gången är en bra - märklig - halvsvår - passande skiva.
Vi måste prata om Haken och deras tredje giv "The Mountain".
Det är nämligen en oerhört passande skiva för just den här tiden på året.
Ett nytt år. Början.
Oskrivet blad.
Det är trevligt för mycket, ger verkligen alla möjligheter att omdefiniera sig själv om så önskas. Ta tag i det där man lovat sig själv en längre tid, alldeles oavsett om det handlar om att börja eller sluta med något.
Jag gillar känslan generellt. Nystartskänslan.
Personligen har jag ett väldigt diffust löfte i år, att komma rejält i form.
Lite sådär höljt i dimma som ett bra berg ska vara innan man bestiger det.

Dessutom är vi ju där med det jobb jag har.
Det riktiga.
Det som faktiskt sätter mat på bordet, bensin i bilens tank och skivor i skivhyllan.
Det som innebär att jag försörjer mig och familjen som säljare.
Få jobb är antagligen så cykliska som det, med koppling till just årsskifte.
Alla prestationer mäts och indelas i tidsperioder.
Veckor blir till månader som blir till kvartal och slutar som år.
För det som hände förra året, där man mäts och jämförs och belönas med förra årets budget... det finns inte längre när vi står där i början av ett nytt kalenderår.
På gott och ont så är din insats glömd, och nu gäller en ny insats.
En ny budget som ska göras.
En ny bergsbestigning.
För så kan det verkligen kännas när man ska starta från foten av sitt mål, med syftet att klättra hela vägen till toppen.
Jag känner det lite så det här året.
Det kommer att bli ett år där just min budget verkligen inte blir en lugn söndagspromenad i parken, det kommer snarare bli fullt slit hela vägen.
Brant backe uppför. Klippor. Hinder.
Den form av resa som gör fullbordandet mest värt.
Man kan inte få något för inget. 
Och där är vi.
Så är det faktiskt med Haken "The Mountain" för min del också.
Den har nämligen inte bara en mycket passande omslagsbild och det perfekta namnet för att symbolisera just bergsbestigningen, utan även ett innehåll som först kan verka bedrägligt lättillgängligt - men ändå döljer en hel del hinder, klippor och bråddjupa skrevor.
Det här är modern progressiv musik i sin sannaste form, förpackad på ett sätt som gör att även vi som inte har alltför lång utbildning inom genren klarar av att tillgodogöra oss den.
Men det är inte alltid helt enkelt.
Ett väldigt bra exempel på hur skivan låter är tredje spåret (eller, det andra riktiga om man tar bort inledningen "The Path" som mest tjänar som intoning av skivan i övrigt) "Cockroach King".
8 minuter och 14 sekunder musik som vid första lyssningen känns som lika delar galenskap och genialitet. Det spretar och drar, samtidigt som det av någon anledningen hela tiden flyter. Att ta sig till toppen, det vill säga lyssna på låten så pass många gånger att den är helt absorberad i det musikaliska nervcentrat är för undertecknads del ganska utmanande - och ger en stor känsla av belöning.
Musiken är egentligen stundtals lite för utflippad för min normala smak, men ändå... ändå kan jag inte låta bli att lyssna, och med tiden så blir det där utflippade samma krydda som ett extra tufft parti i en bestigning. Det får samma effekt som motgångar brukar få när det bleknar bort i det förflutna - det är ofta de som sticker ut och som man minns.
Jag har lättare för "Atlas Stone", det är en mer rak historia som liksom är skapt för att lura in lyssnaren en bit på klättringen, eller "In Memoriam" som verkar så rak men innehåller ett rejält utjazzat och relativt galet parti.
"The Mountain" är en skiva som jag egentligen inte borde klara av i sin helhet, i alla fall inte om man ser till vad jag brukar fastna för.
"The Mountain" är just nu en skiva jag inte kan klara mig utan.
Den symboliserar hur det kommande årets arbetsbörda känns, med lika delar vansinne och genialitet, och att det faktiskt krävs något annorlunda för att det här ska gå vägen.

Den visar också att belöningen och tillfredsställelsen är störst när det personliga umbärandet för att nå målet varit stort. När man fått utmana sig själv och klarat av det.

Haken "The Mountain" är förstås så mycket mer än de låtar som nämnts här ovan. Det är en lång, vindlande skiva med massor av musik att upptäcka. 
Den finns här på Spotify, men det är väl på plats med en extra varning - du kommer nog behöva ett antal varv med den, även om du börjar med enkla "Atlas Stone".
 
2014 känns som ett år när Rebellängeln kommer att tvingas utmana sig själv.
Göra något lite annorlunda, såväl för att klara av att komma i fysisk form som att klara av att nå de arbetsrelaterade målen samt att räcka till för nära och kära.
Berget finns där för mig. 
Det kan anas genom dimman, tyst, majestätiskt och väntande.
Nu återstår bara att faktiskt genomföra själva klättringen, och det är med såväl tillförsikt och längtan som en aning bävan jag ser fram mot den.

Berget ska bestigas!