Close-Up Classics: Pantera, Death och Katatonia

...det startade i vintras, det som kan komma att bli världens längsta artikelserie (hey, finns ens Metalbloggen kvar innan serien rullat klart? Det vet man inte!).
Close-Up Magazines klassikergenomgång, med nedräkning från 100 och neråt. Och Metalbloggens "följeserie" där dessa skivor ska granskas och kommenteras utifrån egna tankar och erfarenheter.
Då var det Flotsam And Jetsam och Dismember som fick sin tid i ljuset som nummer 100 och nummer 99.
Den här gången har undertecknat samlat tre stycken, och det tar oss ner till nummer 98, 97, 98.

Och nummer 98 är ju en skiva som inte är direkt obekant.
Pantera "Far Beyond Driven" har snurrat fler än ett varv i undertecknads spelare, kan man lugnt säga, även om jag ska erkänna att jag tycker att bandets bästa stunder är de två skivor som föregår just benhårda "Far Beyond Driven", alltså när man har lite mer groove och sväng inbakad i ilskan - "Cowboys From Hell" och "Vulgar Display Of Power".
Med det sagt så får jag ändå säga att "Far Beyond Driven" har ett ursinne som bandet lyckas kombinera med känsla på ett riktigt bra sätt.
Jag är inte förvånad alls över att skivan dyker upp i en sån här serie, speciellt som den faktiskt rönt så pass stora kommersiella framgångar (etta på Billboard, där den för övrigt knuffade ner Ace Of Base!).
Bäst av allt är ändå läsningen.
Trots att det börjar finnas en gnagande känsla av att det egentligen inte är en objektiv lista (...typ samtliga skivor som hamnar på listan återutges i samband med att de hamnar på listan... eller har tidigare medlemmar som just nu "råkar" släppa nytt med sina nya grupper... det känns inte riktigt som en slump, faktiskt) så är den läsning och den berättelse som Close-Up Magazine bakar ihop är riktigt bra.
Allt täcks.
Omslag, inspelningsprocessen, tankarna, produktionen.
Och skivan är ju som sagt bra som fan!

Nummer #97 är klassiska dödsgruppen Death.
"Leprosy".
För mig är Death som allra bäst på "Human" och "Individual Thought Patterns", men okej.
Låtmaterialet som ligger i mitten av skivan, med spår som "Left To Die", "Pull The Plug" och "Open Casket" är inte att leka med, framförallt inte om man ser det från ett riffande perspektiv.
Det är ett riktigt bra driv och sväng i gitarrspelandet.
Kanske beror min kärlek till senare skivor ändå på att Death faktiskt inte fanns på min radar innan?
Jag har helt enkelt ingen emotionell koppling till en skiva som "Leprosy", och jag tror att det faller lite då - speciellt i jämförelse med sentida alster där jag tycker att bandet tydligt utvecklats.
Oavsett vad man sen tycker om det resonemanget och vilken av skivorna man tycker är bäst så är ju omslaget underbart äckelrosa...!

Skiva nummer 96 var för mig lite av en överraskning.
Katatonias "Last Fair Deal Gone Down" är en sån där platta som visserligen hålls högt, men jag hade nog kanske inte petat in den på en sån här lista.
På sätt och vis kan jag förstå resonemanget (vad är en "klassiker" egentligen?), speciellt med artikeln som medföljer och där Jonas Renkse och Anders "Blackheim" Nyström får breda ut sig och berätta om hur de skapade grunden till vad som är Katatonias egna sound, hur de tog det där slutgiltiga steget.
Personligen tycker jag att skivan visserligen är bra (speciellt sektionen med "Teargas", "I Transpire" och "Tonight's Music" - där den sistnämnda nog är min favvo på skivan), men jag tycker inte att detta är bandets bästa skiva.
I mina ögon är såväl "Viva Emptiness" som framförallt "The Great Cold Distance" bättre, jag tycker framförallt den senare innehåller den perfekta avvägningen i bandets sound och låtskriveri utan att det på något sätt blir komplext.
Och jag hade säkert satt det jag tycker är bästa skivan på listan - vilket ju är charmen med att läsa en sådan här lista som någon annan skrivit.
Kommer till exempel ett band att tillåtas ha mer än en skiva på listan?
Det får vi se.
Vi kan ändå konstatera att det här är en fantastiskt rolig artikelserie att följa, och att det ger upphov att betrakta sin egen relation med ett knippe fantastiska plattor och band.
So far ser alltså listan ut så här:

100: Flotsam And Jetsam "No Place For Disgrace"
99: Dismember "Like An Ever Flowing Stream"
98: Pantera "Far Beyond Driven"
97: Death "Leprosy"
96: Katatonia "Last Fair Deal Gone Down"

Trevlig läsning, eller hur? 

Close Up Classics: Flotsam And Jetsam samt Dismember

Kanske har du koll på det, kanske inte - men det är ett bra initiativ som är väl värt att lyftas fram.
Close-Up Magazines nya serie "100 Klassiker", där man plockar fram en skiva som verkligen får hamna i fokus. Det är en alldeles ny serie, och redan efter två skivor är jag alldeles spänd av förväntan över vilka skivor som kan tänkas avtäckas i serien. Dessutom tänker jag mig att jag ska följa upp lite på den här bloggen, och ge egna tankar om skivorna. De jag inte har - de skaffar jag!
Formatet i tidningen är dels en första bild, med den torra faktan i form av producenter och medverkande i bandet, och sen en rätt kul intervju med en eller flera ur bandet.
Du måste alltså köpa tidningen och kolla in artiklarna.

Nå.
Först ut - Flotsam And Jetsam och deras "No Place For Disgrace".
En skiva som jag faktiskt inte har någon som helst relation till.
Så jag köpte den. Den som heter "No Place For Discrace 2014".
Det är ju lite som det är det där, med nyinspelningar av skivor.
Jag kan förstå att en grupp ett par decennier senare vill göra en ny version av något som var en genombrottsskiva. Man har blivit bättre instrumentalister och produktionen kan kanske göras mycket vassare - men.. kan man någonsin uppnå det där stadiet av total fokusering och hunger som en gång i tiden gjorde skivan till just ett genombrott?
Jag har mina dubier.

 I detta fall kan jag varken säga bu eller bä eftersom jag ju då inte har eller har hört urspungsinspelningen. 
Jag gillar dock plattan.
Det är hederlig och rak thrash, med bra känsla för melodier. Låtarna är starka, riffen snygga.
Ett spår som "Escape From Within" känns faktiskt väldigt fulländat, det är en potentiell hit, och texterna är överlag oväntat genomtänkta och snygga (lyssna på ex titelspåret eller "Dreams Of Death"). Valet att göra en cover på Elton Johns gamla örhänge "Saturday Night's Alright (For Fighting)" är rätt kul också, och på det hela taget tycker jag att det var både en bra och kul skiva att börja serien med.
Dels för möjligheten att ställa den gamla skivan mot den nyinspelade, och dels för att det är en bra skiva som kanske ändå inte är helt uppenbar som "klassiker". Eller så är jag helt tappad. Sannolikt, faktiskt...
Nå.
Nu har jag den, och den kommer att logga speltid. Bra platta!

Nummer två ut i serien är den här:

Dismember "Like An Everflowing Stream" från -91 är förstås en skiva som är väntad i en sådan här serie från Close-Up Magazine, och det är inte mycket att bråka om.
Döm då av min förvåning att....den saknades i min skivhylla?
Jag har den elektroniskt (hur jag fått den? Ingen aning...kopia från någon? hemladdad när jag lekte med sånt ett litet tag? promo? Vete faen...) sedan tidigare, och det där var det ju bara att åtgärda.
Inhandlad och klar nu. En version med lite extraspår förutom de 8 topplåtar som ingår i ursprungsskivan.

Nummer 99 i nedräkningen är en uppvisning i dödsmetall.
Det är förstås Tomas Skogsberg och Sunlight Studio som varit med och påverkat ljudbilden. Den spelar roll för den här skivan, dels för att det daterar den och dels för att det förstås är tal om en klassiker tagen ur den Stockholmsdödska myllan.
Bandet i sig var i skottgluggen i samband med stämningen i England då tullen upptäckt baksidan med de nedblodade ynglingarna och att en av låtarna heter "Skin Her Alive" (läs mycket mer omdet i samband med intervjun i tidningen), men personligen tycker jag att det är tre saker som är extra bra på skivan. Eller, kanske två, eftersom det liksom går ihop.
Den första är att den här skivan känns elak, och det går ihop med nummer två som är körerna och när bandet ibland pratar lite. 
Jag brukar inte gilla prat, men "from dream to dream we have always been like an everflowing stream" som inleder sista spåret "In Death's Sleep" är fantastiskt. Dessutom lyfter en låt som "And So Is Life" (som tillsammans med "Dismembered" nog är de två bästa låtarna) till extra nivåer av elakhet med körandet/mässandet.
Den andra saken som är bra är känslan för melodi.
Det skrivs en del om det i intervjun det med, men vilken kombination det blir med bisvärmsriff och stundtals melodi!

Bra skiva, och nu fick jag fylla ett hål i hyllan som jag knappt visste att jag hade. Som jag inte trodde att jag hade. Fint så!

Nästa nummer får vi en ny klassiker.
Det kan verkligen bli vad som helst, och man kan ju fundera på hur ens egna lista skulle se ut.
Lista 100 klassiker från 100 och ner till 1..!
 

Massivt multiinlägg!

Okej, så igår kväll var Behemoth i stan.
Jag borde ha varit där, men ärligt?
Orkade inte. 
Och anledningen, mina vänner, är mest det där med massiva konsertpaket.
jag pallar fan inte fem band på raken en kväll (om det inte är festival), en tisdag i februari. Dessutom får det ju till effekt att bandet jag faktiskt vill se, Behemoth, får dela scentid med andra. Med fler än vad som behövs. Och det kan inte innebära maximal speltid för huvudakten, speciellt inte när man som nu delar "huvudakt-rollen" med ett annat band, Cradle Of Filth (se där ett band jag ger blanka fan i!). Fast nu vet jag ju inte hur det var, jag chansar lite.
Jag var ju inte där, som sagt.
Vilken jag säkert får ångra med tanke på hur vansinnigt bra senaste given "The Satanist" är, men jag får hoppas att de kommer till en festival nära mig, eller på en till sväng. 
Det är ju onekligen ett band som jobbar hårt, så omöjligt är det inte.
Någon som faktiskt kommer är förresten den här killen. Till Gröna Lund, den 25/7!

 Det är hur coolt som helst, tycker jag. King Diamond på Gröna Lund!!
Det är bara det att mina semesterplaner ligger så att det antagligen inte funkar, flygplanet till Bulgarien med familjen lyfter den 24/7.. (en eftergift så att jag ska hinna hem till Getaway..)

Så.
Åter till resten av livet.
Det här kommer att bli ett sånt där multiinlägg som behandlar en massa saker, så du får finna dig i att det skvalpar och skvätter lite här och var, och jag var egentligen inte färdig med första bilden.
Behemoth på framsidan av Close-Up Magazine.
För tillfället är jag inne i en period där jag inte har orkat läsa speciellt mycket i vare sig Close-Up eller Sweden Rock Magazine. Det ligger nog en två-tre tidningar vid sidan av sängen, olästa. Jag har liksom inte kommit mig för att plöja dem.
Det är rätt ovanligt, jag brukar försöka och vilja kasta mig över dem när de ramlar in i brevlådan, men..ja..hårt jobb på dagarna, träning och annat har gjort att det fått vänta.
En sak har jag dock sett.
Att Close-Up startat en ny serie som jag tycker verkar mycket spännande och bra.
Den här:

 

Man avser alltså att gå igenom 100 klassiker, med utgångspunkt för hur skivan var en gång i tiden och hur den är idag.
Ett enormt projekt, men förstås genialt.
Jag önskar att jag hade kommit på det själv!
Nå, först ut är Flotsam And Jetsam med "No Place For Disgrace", och jag ser verkligen fram mot att få följa den här serien. Det blir sen till att köpa alla plattorna jag inte har sedan tidigare, bara för att.
Kul grej, som sagt!

Andra saker som är kul: du vet att Veckans Tips för tillfället är danska Deus Otiosus och skivan "Godless"?
De hörde faktiskt av sig och hade snappat upp det. Det var ju kul. De bekräftade också att det kommer en ny platta till sommaren, "Rise", och att de redan släppt nya låten "Iron Rule" för den som vill lyssna.
Det är trevligt när sånt händer annars, när band hittar till den här lilla bloggen och det som skrivs om dem utan att i alla fall jag tipsar dem.
Sånt får skrivlusten att ticka vidare, liksom trevliga mejl och kommentarer från er läsare.
Det är nog till och med så att man får vara tacksam för spam.
Thank God For The Spam!
Alltså, inte för att det är kul att rensa bort (tror nästan inget slipper igenom i kommentarerna), men för att det antagligen är en av orsakerna till att det varit så pass fina besökssiffror de senaste månaderna eller så.
Antalet besökare ligger stadigt på minst 4 000 i veckan, och det måste ju vara en hel del som kommer från spamrobotar.
Man får ta det goda med det onda...hehe..

På sista tiden har det också ramlat in en hel del blandade roliga besked och bitar av information. Jag är tyvärr inte så bra som jag önskar på att skriva om demos och band som är på gång numer - tiden och energin räcker helt enkelt inte - och därför ska jag försöka samla lite av informationsflödet här.

• Pray For Locust släpper nya tredje albumet "In The Shadow Of The Colossus" via Discouraged Records. Plattan kommer den 28/4, och det ska bli intressant att se var bandet som en gång vann "Årets Bästa Svenska Debut" på Werock tar vägen nu. Dessutom borgar ju skivbolaget för kvalitet...
• Boken "Hårdrock...Rundgång, nitar och nackspärr" av Melker Becker och Mattias Lindeblad kommer i pocket nu, och då med extramaterial av... Siewert Öholm! Han kommenterar den ökända "Svar Direkt"-händelsen med Anders Tengner, och bara det lär ju vara värt det för att slanta upp i bokhandeln.
• Black Creed är ett av banden som medverkat med EP'n "Natural Born Rocker's And Rollers"  i recensionsväg på den här bloggen. Nu har bandet släppt ny video ("The Bitter End" heter låten) , från debuten "Diamond Stone". Alltid kul när band man fått höra i tidigt stadie tar ett steg till!
• Är du i Malmö mot slutet av mars så ska du få ett jäkla bra tips: Doom Over Scandinavia. Vilken lineup, säger jag! Stonegriff, Void Moon, Nymf... för att nämna några som medverkat på denna lilla blogg.  

Och nu: öl.
Jag saknar det.
Har inte druckit en droppe sen Hårdrockskvällen i början av januari, och det har väl på något sätt med min annalkande 40-årsdag att göra, i kombination med en mer eller mindre jobbig spegelincident (den funkade, och visade upp magen i all sin sladdriga prakt) i december.
Vete fanken om man kan kalla det kris, men jag bestämde mig i alla fall för att köra ett race med stenhård träning och ingen alkohol eller mackor på kvällarna under två månader för att se om det skulle göra någon skillnad.
Det har det gjort.
Har nog tappat en 5-6 kilo och har konstant ont i kroppen av träningsvärk.
Och så saknar jag en riktigt god öl.
Inte alltid, men ibland. På helgen, om det är hockey på TV till exempel.

Jag ska nog försöka skriva mer om det där med en eventuell 40-årskris (jag tycker själv att det är lite intressant, så ni får nog stå ut med lite svammel om det) i annat inlägg, men för tillfället avser jag att frossa i den sista bilden på den senast druckna riktigt fina ölen som jag hittade i telefonen (ni vet ju att Blasphemedia för tillfället lagt bloggen på is för att skriva mer om just öl, och Christofer på Flyg, Aduio & Vision...Slice (var kommer det namnet egentligen ifrån)!)) så jag är inte i helt uselt sällskap när det gäller fascinationen över just denna bryggd), och konstatera att.. jag faktiskt har ganska mycket material sparat för att kanske kunna komma med en "Malt, Humle, Jäst och Distade Gitarrer 2" snart...

Detta var Innis & Gunn Karlssons Choice, en trevlig bekantskap, vill jag minnas...

Okej.
Vänner.
Jag måste jobba, och till detta ska jag spela Moon Coven "Amanitha Kingdom" för kontorslandskapet, ett stycke halvpsykedelisk doom/rock som jag försöker få kläm på i tid för att hinna med deadlines för recensioner på Werock...

Du har den på Spotify om du är sugen (ja, Stones, jag menar dig, detta är din grej tror jag).
Vill du ha mer läsning rekommenderar jag A Fair Judgement, där omgång 6 av Låtsnacket är igång, likväl som en parad av gästinlägg.
Hepp!

Världsrekord i recensioner!

Herreminskapare!
Det kan vara rekord för undertecknad.
Antalet recensioner som just publicerats för Werock, alltså.
9 stycken.
Det blev så eftersom jag missade deadline med en del förra gången, och hade en hel del annat på g, men i alla fall.... 9 stycken?
Galet.
Det betyder alltså att du hittar en hel del massiv läsning på Werock just nu.
De skivor som undertecknad satt öronen i är, i alfabetsordning, dessa:

...delar vi det i två delar så innebär de fyra första alltså:
Burning Rain "Epic Obsession". Klassisk melodiös hårdrock med en viss Doug Aldrich på gitarr. Behöver inte säga så mycket mer, gissar jag...
Death Wolf "II: Black Armoured Death". Morgan Håkansson från Marduk är med i det här gänget, men det är verkligen inga låtar som råkat bli över som presenterats. Riktigt bra!
Deville "Hydra". För dig som saknar Queen Of The Stoneage. Typ.
Egonaut "Mount Egonaut". En riktigt bra skiva, faktiskt, och något för dig som gillar klassisk hårdrock. Förtjänar kanske ett högre betyg än vad jag till slut gav den?

Andra halvlek då...

 Okej.
Saxon "Sacrifice" förvånar kanske ingen med sin stil. Tycker tyvärr att den är lite för "hård" för att vara Saxon när de är som bäst dock.
Supermachine "S/t" är riktigt jävla bra svängig muskelhårdrock. Kolla in!
Syn:drom "Iconoclasm" är ett stycke teknisk dödsmetall som har tagit ett rejält kliv framåt sen debuten (som ändå var tillräckligt bra för att knipa en plats som Veckans Tips...)
Voodoo Circle "More Than One Way Home" är ju fortsättningen på förra plattan, även om den kanske inte är lika fantastisk som just den. Klassisk hårdrock med Whitesnake som mall!
W.E.T "Rise Up". En aning mjukt, kanske, och inte heller lika bra som debuten, men ändå. Jag gillar Jeff Scott Soto, han sjunger ruggigt bra.

Pust!
Räcker det ändå inte så har förstås kollegorna också fyllt på. Flotsam & Jetsam, Amorphis... ja, du bör helt enkelt kolla in hela sidan med recensioner för april. Missa dessutom inte tävlingen om hårdrocksböcker. Kan vara bra inför stundande hängmatta när sommaren väl kommer....!