Årsbästalistan - Sweden Rock Magazine

Okej, förra veckan hade vi en ganska välkommenterad och välläst sak om årsbästalistan från Close-Up Magazine, och samma vecka kom det motsvarande numret från Sweden Rock Magazine.
Jag tänkte att nu har ni väl hunnit läsa det numret, så vi gör väl en liknande dykning med den listan.
Har du nu inte läst den här listan och vill ha spänningen kvar ska du inte fortsätta. Det blir en spoiler.
Tror du att du ska kunna snåla och inte köpa blaskan ska du tänka om, eftersom du i så fall missar hela grejen - skribenternas enskilda listor.
För precis som med den andra tidningen så talar vi om en aggregerad lista som ger totalen, och personligen tycker jag ofta att det riktigt läsvärda är de skribenter som jag själv tycker har bra smak. Där finns alltid ett par bra guldkorn att plocka upp.
Sweden Rock Magazine listar sina Topp 50, och jag tänkte att du får en bild på hela klabbet så kan du förstora till förbannelse om du vill:

Svårt att läsa?
Visst.
Så, här kommer Topp 10 med lite kommentarer!

1) Ghost "Infesstisumam"
Ingen överraskning alls här. Det handlar ju lika mycket om att inte förarga och gå hem i alla läger. Intressant är att plattan i sig faktiskt bara tar hem 4 av 42 förstaplaceringar hos skribenterna
2) In Solitude "Sister"
...de verkar vara medias älsklingar, Uppsalabandet.
Personligen anser jag att skivan är bra, men inte alls så här bra. 
Den balancerar inte ens på kanten till topp 10, utan återfinns väsentligt längre ner.
3) Watain "The Wild Hunt"
Tredubbelt svenskt i topp, och två band med Uppsala som hemvist.
Jojo!
Det verkar dessutom finnas mörka strömningar i den stan om man beaktar musik, lyrik och inställningen till skapandet.
4) Hell "Curse & Chapter"
Faktiskt inte heller speciellt överraskande, SRM älskar Hell.
Förra given "Human Remains" tog förstaplatsen, och recensionerna har varit lyriska på den här.
5) Dark Tranquillity "Construct"
Nä.
Det där såg jag inte komma, det är ju en rätt träig och trist platta.
Göteborgarna har helt stagnerat, tycker jag.
Överraskande!
6) Spiritual Beggars "Earth Blues"
Se där - en redig överraskning!
Jag gillar de andliga tiggarna hårt, och den här skivan är en sån där som jag liksom hela året tänkt lyssna in mig på men inte verkar lyckas. 
Läge att ändra det, månne...
7) Tribulation "The Formulas Of Death"
Mest överraskande att den hamnar så högt på SRM.
Det känns inte som en platta som skulle gå hem hos alla lite "gubbiga" rockers på tidningen...
8) Black Trip "Goin' Under"
...medan detta torde smörja dem.
Pang på pungen, liksom, inga krusiduller och bara bredbent jävligt läcker hårdrock.
Och så tror jag att det faktumet att en viss Stjärnvind finns med bidar till gynnsam bedömning!
9) Black Sabbath "13"
Gammal är äldst. Typ.
Den här är väl SRM's motsvarighet till Close-Up's Bad Religion.
Men den är bra, skivan.
Riktigt bra.
10) Cult Of Luna "Vertikal"
Igen.
Jag bara måste få tummen ur på den här plattan...

De övriga mellan 11 och 20:
11) Hypocrisy "End Of Disclosure"
12) Imperial State Electric "Reptile Brain Music"
13) Procession "To Reap Heavens Apart"
14) Pretty Maids "Motherland"
15) Carcass "Surgical Steel"
16) Deep Purple "Now What?!"
17) Thyrfing "De Ödeslösa"
18) Amon Amarth "Deciever Of The Gods"
19) Intronaut "Habitual Levitations (Instilling Words With Tones)"
20) Avenged Sevenfold "Hail To the King"

Så.
Kollar man då vilka som är gemensamma namn på de båda stora tidningarnas listor (bland de första 20 akterna) så ser man följande namn:
Ghost. Placering 1 + 1
In Solitude, 2 + 3
Cult Of Luna, 10 + 4
Tribulation, 7 + 10

Carcass, 15 + 9

Där har du Topp 6 alltså, om man fortsätter sammanslagningsfesten.
Jag tror inte att jag kommer ha en enda på min Topp 10, möjligtvis Ghost...

Bildspecial: Carcass & Amon Amarth på Arenan, 7/12

...förra lördagen var ju ett av de hårdare turnépaketen i stan.
Hell, Carcass och Amon Amarth.
Jodu.
Utlovade bilder höll inte på bli av, eftersom min telefon bestämde sig för att strejka denna kväll, och jag räddas härmed av R2 som donerar ett helt knippe bra saker.
TACK!

Av Hell såg jag inte speciellt mycket.
Det lät bra, men visst är det lite fjantigt att sjunga i headset?
Nä, det var i samband med Carcass det drog igång på riktigt.
Bra spelning, bra ljud och man är duktigt nöjd.
The Woan var så nöjd att han drog hem. 20 års väntan var över, och han ville inte sabba något med mer upplevelser den kvällen...!
Personligen kan jag konstatera dels att bandet var bra live, och dels att "This Mortal Coil" är en ruggigt bra låt. 
Några bilder på de brittiska grindbandet:

 

 

 

 

 

En aning beskurna, men jag tänkte att ni skulle slippa se publiken.
Du får zooma! 

Härnäst - Amon Amarth.
Jag har inte sett dem som egen huvudakt förr, enbart på festival - och det märktes direkt att det här gänget har spelat en sjuhelsickes massa gig ihop.
Tajt.
Svängigt.
Ösigt.
Och en rätt bra scenshow i all sin enkelhet.
Olavi Mikkonen måste vara en av hårdrocksvärldens bästa rytmgittarister, han spelar fasen allt helt klockrent samtidigt som han röjer hårt.
Och att man fick se såväl L-G Petrov (Entombed) som Messiah (ex-Candlemass, Memento Mori) på scen var bara kul.
Det märktes att det var hemmaplan för bandet!
Bilder - igen, tack vare R2!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

...all in all en väldigt bra kväll, med bra spelningar.
Jag var mycket nöjd, och handlade dessutom på mig en svinsnygg Carcass-tischa!

Record Madness: H

...Record Madness. I korta ordalag ett gemensamt projekt mellan undertecknad och Stones på Tune Of The Day där vi turas om att göra en djupdykning i respektive skivhylla, för att avsluta med att kasta en bokstav till den andra, och...

...jag börjar egentligen först nu fatta vilket sjukt jätteprojekt detta är.
Vi startade vid årsskiftet, ungefär, och detta inlägg, det som behandlar bokstaven H för min del, är min det sjunde jag skriver. Eftersom jag startade så har Stones en färre än mig, dvs sex stycken. Det finns ju något fler bokstäver i alfabetet, så det är bara att inse att detta kommer att rulla rätt så jävla evigheter om vi ska vandra igenom allt..!
Helt galet, egentligen, men det blir väl också en form av garanti för att bloggen lever vidare i alla fall till serien har rullat ut. Man vill ju ogärna avsluta en så pass kul sak innan det är klart.
Hur som helst - det är lite som vanligt.
Stones har en skivhylla som inte är av denna värld, ett resultat av en livstids besatthet av vinyler och plattor (läs gärna mitt Rebel Angel Rambling om att vara en Skivaholic så fattar du), min är rätt banal i jämförelse...men där finns en del godbitar trots allt.
Det finns ju också en hel del musik med distade gitarrer däri, och antagligen är det en av huvudanledningarna till att du hänger på den här platsen mer eller mindre frekvent.
Dominerar fullständigt gör CD-skivor.
Jag har gett alla mina vinyler till just Stones, och även om det händer att jag drar fram skivor som jag enbart har elektroniskt (det är ju lite av syftet med denna serie, att visa på konstiga mångfalder som kan bli när man skärskådar musik man har) så är det fysiska skivor som är i fokus....eller avsaknaden av. Det brukar faktiskt bli lite så, att när jag verkligen kollar på vilka skivor som finns i hyllan så hittar jag (ibland med er läsares hjälp, ibland utan) en massa hål som finns där av en eller annan anledning.
Så. 
Med detta svammel - låt oss kasta oss över bokstaven i fråga för att se vad som finns där. Och saknas!

RECORD MADNESS: H
H är en sån där bokstav där jag tror att det ska finnas en hel del skivor, bara för att upptäcka att... hey.. det gör det inte alls. När jag tittar närmare. Tänker förstås på akter som Hardcore Superstar och Helloween när jag funderar över vad som finns där, men synar man den mängden i sömmarna så är det inte speciellt många skivor som letat sig fram till en plats i hyllan. Av någon anledning, och med tanke på bandens ganska digra diskografi.
Såhär ser det i alla fall ut.

 

Jag har liksom tappat lite av intresset för Hardcore Superstar på slutet. Tror det har att göra med deras enorma produktionstakt, de släpper liksom för många plattor för att jag ska hålla uppe intresset. Dessutom...i ärlighetens namn...så fort jag är sugen på just detta band så åker deras självbetitlade giv från 2005 på, och synnerligen högst sporadiskt någon av de andra plattorna. Och det är kanske inte så konstigt, med tanke på hur bra just den där platan längst till vänster på bilden är...
Raka motsatsen till skivan längst ner på Helloween-raden, faktiskt.
"7 Sinners" från 2010 är inget annat än rent bajs, och helt ovärdigt om man tittar på hur bra bandet en gång i tiden var. Ändå förvånar det mig lite vilket glapp som finns i diskografin. Från andra "Keeper..." så är det en samling och sen tomt fram till magplasket "7 Sinners".
Blev rätt förvånad över det, trodde nog att jag hade gjort lite nedslag i bandets historia däremellan. Det blir liksom ganska avslöjande hur ofta jag lyssnar på bandet dock, när jag trodde det och upptäcker ovanstående sanning... hehe...

Två band som däremot hade fler plattor i hyllan än vad jag tänkte mig var dessa kolosser.

 

The Haunted och High On Fire, även om jag nu faktiskt inser att de sistnämnda har släppt en dubbelvolym liveskivor i år, och jag har nog inte ens hört dem.
Får bli bot och bättring på den fronten, helt enkelt, speciellt som jag verkligen gillar i stort sett allt det bandet har gjort.
The Haunted är ett sånt där band som jag är periodare med.
Inget alls under långa tider, för att sen snöa in på någon av plattorna helt fullständigt.
Bäst av alla är nog "rEVOLVEr", men jag måste säga att även den senaste - klart annorlunda - skivan "Unseen" är en sån där som jag gillar mer och mer varje gång den spelas, och som har vuxit sig rejält stark.

Totalt kanske bokstaven H drar in på ett 50-tal plattor, och kollar man på de fyra grupper som avverkats hitttills så står de för 19 stycken. Typ två femtedelar, alltså, och det gör att resten är ett jäkla hopplock av udda skivor i ental, tvåtal eller tretal.
Vi kan väl kika på dem just så, för att göra något annorlunda?

Tretalen heter The Hellacopters samt HIM.
Jag kan avslöja att en av de skivor du ser avbildad ovan kommer som Veckans Tips...snart.
Cliffhanger, eh?
Just det.
Men så är det lite med båda dessa grupper, jag tycker att de är rätt bra och återkommer till dem förvånansvärt ofta - även om jag inser att det saknas en del "must have" i katalogen, framförallt från svenska The Hellacopters tidiga år.
Vete fan varför, har ingen ursäkt. Det har visst bara inte blivit av, gissar jag...

Okej, efter det heliga tretalet
 kommer vi till grupperna som har två skivor vardera representerade.

 

 

 

Idel toppenplattor.
Från toppen Heaven & Hell, som ju tyvärr (R.I.P Ronnie....) inte kommer att släppa fler plattor och därför stannar på två stycken, en studiogiv och en liveplatta.
Därefter Hypocrisy, som ju har massor av skivor i katalogen men där jag är begränsad till två stycken. Båda bra, kanske främst den senare av dessa två, "A Taste Of Extreme Divinity". Fläskigt röj, och man kan inte komma ifrån att Peter Tägtgren growlar jääävligt bra...

Glenn Hughes är representerad med två projekt, dels med Joe Lynn Turner i Hughes Turner Project som fångat sig själva live i japan, dels med Pat Thrall i en helt magisk självbetitlad rockarrökare från fordom. 

Sist i dubbla-plattor-i-hyllan är jänkarna High Spirits. 
Detta är nog de två skivor jag spelat mest under året om man kollar på bokstaven H, helt enkelt för att jag inte riktigt kan värja mig mot den glada, ösiga och supercharmerande hårdrocken som bandet levererar. Att starta dagen med ett träningspass med "Another Night" i lurarna är svårslaget. Kolla upp, omedelbart, så slipper du vänta på att det blir Veckans Tips (för det blir det, men det lär dröja eftersom det ligger en lång kö med skivor före...).

Enkelplattorna klumpar vi ihop va?
Icke-hårdrock och hårdrock.

The non-rockers är Jimi Hendrix - som av någon anledningen enbart finns representerad , med en samlingsplatta? - Staffan Hellstrand, Lauryn Hill och Louise Hoffsten. Jäkligt spretigt, men ändå en ganska liten mängd skivor, det är på något sätt så att det är ganska homogent i den här bokstaven totalt sett.

Den undre bilden är Huntress - som jag gillade som fasen när den kom, men sen har tappat intresset för helt och nu inte ens orkat kolla in uppföljaren - Hammerfall som knappt finns i min hylla helt enkelt för att jag inte gillar dem något vidare (har någon fler på elektronisk kopia, men jag lyssnar i stort sett aldrig på dem så det struntar vi i), Hell med sin säregna hårdrocksthrash, Hellish Outcast med sin svarta thrash (med Thebon från Keep Of Kalessin på sång, en intressant skiva) och Hate Eternal som kör över prick allt i överljudsmangel.
Sista skivan är en som jag nästan glömde, men eftersom jag inte vet om den ska placeras i rockande eller icke-rockande facket så kanske det är lika bra. The Hives.

Sen är det slut på skivor i hyllan.
Finito.

Ska man kolla på den helt digitala sidan så finns det fler, och ett spontant nedslag bland dem skulle kanske lyfta fram band som A Hero For The World, Hellyeah och Hong Faux, men jag har istället valt att avbilda en enda av de som finns.
Den här.

Helstar "Glory Of Chaos", för dig som gillar thrash.
Rätt bra platta, faktiskt, och en typisk sån där som man kanske inte lyssnar på så ofta (för min del krävs ju då att tummen stannar på just den när jag rullar runt i iPoden, då den inte finns fysiskt), men som man tänker att det här var ju bra...

Men.
Jag tänker inte gå in mer på det digitala utbudet, vilket beror dels på att det inte är speciellt stort, och dels på att.. ja.. jag har inte mer tid.
This is it, och egentligen återstår bara att kasta en bokstav till Stones.
Det blir E.
Han har fått så mycket konsonanter, så det är dags för en vokal, tänker jag.
Dessutom tror jag nog att det kan finnas lite Europe under E, och som vi alla vet är det ju aldrig fel med lite allsång till "Carrie"...!
 

Hårdrockskväll 2012 - Mina val

364 dagar kvar till nästa gång.
Den femte Hårdrockskvällen är över, och här har du mina val (och lite mer tankar) på alla årets kategorier...
Precis som förra året har jag försökt att hålla mig från de mest uppenbara topplisteskivorna, och istället hitta lite ny/gammal musik som jag inte tror att alla hört. Årets skiva är lite mjuk, känns det som, men har annars inget tema. Funderade ett tag på att försöka ha bara livelåtar, men dte släppte jag. Såhär blev det:

1) Akt Jag Missat Iive: Hell "Plague And Fyre"
Här valde jag egentligen först mellan Ghost Brigade (som jag missade i samband med att de spelade förband till... Paradise Lost... tror jag att det var) och det val som jag hade längst av alla - Whitesnake och "Guilty Of Love". Det är en bättre låt än mitt slutliga val Hell, men jag valde den ändå eftersom den börjar så häftigt och passande, samt att jag tror det blir en ny musikupplevelse för de flesta av medlemmarna. Missade dem i samband med den Sweden Rock Cruise som gick i höstas, när jag hoppade av efter att Testament inte medverkat. Och Testament känns det som om någon annan spelar...
Hur som helst, till slut ett skönt val. Den låten, "Plague And Fyre", biter sig kvar när man spelat den!

2) Bang Your Head/Luftgitarr: Demonaz "A Son Of The Sword"
Det som först kändes som et trist kategori blev till slut enkel, och en av de första jag bestämde mig för. Demonaz kan ju inte göra annat att spela luftgitarr numera, sen sin kroniska seninflammation i armen, så det får bli min lite udda tolkning av kategorin. Återstod enbart att välja låt, och til slut fastnade jag för denna, med sin episka refräng!

3) Sämsta Produktion: Electric Wizard "Night Child"
Årets nästan-Yngwie, del 1. Kunde ju ha valt vilken låt som helst från "Trilogy", alla snorbra - alla med uselt ljud. Till slut blev det ändå ett lite okänt val. Electric Wizard är magiska, och denna låt regerar. Dessutom börjar den med ett rent av skitdåligt intro. Vad är det där som händer i början? Går inte att avgöra. Helt klart usel produktion på hela låten sen....

4) Bästa Ballad: Keep Of Kalessin "Dark As Moonless Night"
En ulv i fårakläder i denna kategori. Inte bandets bästa låt, inte bästa balladen egentligen, men... coolt med growl bland övrig skänsång. Och refrängen! Episk!

5) Bästa Låttitel: Bolt Thrower "When Cannons Fade"
Årets nästan-Yngwie, del 2. Hade flera ollika kandeídater med här, länge, och detta var den svåraste kategorin tyckte jag. "You Don't Remember, I'll Never Forget" med gitarrguden var med länge, liksom Necrophobics "Blinded By LIght, Enlightened By Darkness", men till slut valde jag - som man ska göra när man tvekar - att gå till facit. Bolt Thrower har en enorm karriär med enbart texter om krig och konflikt bakom sig, och att då avsluta sista skivan (man har alltså sagt att man inte kan toppa den på ett värdigt sätt och för tillfället skrotat planerna på uppföljare, trots kommande Boltfest som firar bandets födelsedag) med en låt vid namn "When Cannons Fade" är ju briljant. Dessutom sjukt sväng i låten. Världens bästa dödsmetallskiva?
Antagligen!

6) Musik För Ett Mörkt Rum: King Diamond "Blood To Walk - LIve"
Ja, har du läst denna blogg lite så visste du att herr Diamant skulle dyka upp. Denna kategori kändes självklar!

7) Honour The Dead: Rainbow "Long Live Rock'n'Roll"
Oj, vad många alternativ jag hade här. Lekte med tanken att spela hyllningsmusik (Temple Of The Dog, exempelvis), eller något lite oväntat (Talisman) eller väntat (AC/DC "Hell Ain't A Bad PLace To Be" live hängde med länge). Till slut undrar jag varför jag trixade - det är klart att det skulle vara Dio på sång. Valde denna gamla klassiska Rainbow, den svänger och har en passande titel...

8) Bäst Just Nu: Year Of The Goat "Of Darkness"
Ja. Man hade kunnat välja vad som helst, typ. Funderade länge på Portrait "Darkness Forever", men den kändes lång med sina dryga 8 minuter. Till slut valde jag detta, eftersom det kommer att vara den stora snackisen 2012. Year Of The Goat kommer dominera, sanna mina ord...!
Dessutom tror jag Ghost-diggarna i sällskapet inte riktigt har koll på detta gäng. Än.

Nå. Det var allt.
Nu ska jag vara bakfull ifred, så kommer lite mer bilder och reflektioner en annan dag.
Håller du med om valen?

Inför Årsbästalistan: The Latecomers

Okej. Julafton är deadline för Årsbästalistan avseende Werock, men jag tänker nog lägga upp den på sitens databas under morgondagen.
Det är lite filande kvar, bara, sen får det vara nog.
Och, som sista del i genomgången innan så tänkte jag kolla på de skivor som dykt upp sent, så sent att de inte hann med i den vanliga sammanställningen byggd på alfabetisk sammanställning.
Vi pratar om...

Battle Beast från Finland har kanske det ostigaste omslaget av alla. Låttitlarna är också - precis som Werockkollegan Mats konstaterar i sin recension - rejält klyschiga, men det spelar liksom ingen roll.

Man kan inte värja sig för charmen, spelglädjen och det totala "vi ger fan i vad ni tycker det är trendigt, det är så här det hade låtit om Accept och Dio hade fått barn"-attityd. Underbart, och det svänger redigt.

Även Hell - de gamla ikonerna från England - har ju pressat ur sig en skiva som är riktigt bra. NWOBHM fast 2011. Jag hade missat den helt, tyvärr, fram till nu.

Man får ju skylla sig själv, tydligen, men det är väl som man säger... det är aldrig för sent att ändra sig! Årets bästa comeback, skulle jag tro, och framförallt mycket väl sammanhållen skiva avsedd att lyssnas på i ett stycke!

Ett stycke Moloken kan kanske bli mastigt, men norrlänningarnas svärtade sludge äter sig in genom öronen och slår rot i hjärnan. Bra tips av Martin som nog ändå till slut kommer att få stryka på foten när det gäller den slutliga listan. Det känns som om jag behöver mer tid med denna platta än vad som finns att tillgå just nu...

Mera snår och törnen som skyddar musiken?
Visst. Ska vi säga så.
Rwake och Vildhjarta, årets två mest skygga och egna alster?
Mitt i allt detta smyger sig en mera lättlyssnad platta in också. Terrortory!

Rwake bjuder på ful, snygg, fylleattraktiv sludge som växer hela tiden medan Vildhjarta har klätt sig i arytmisk och avig thrash som påminner om ett band från Umeå... med Thomas Haake på trummor... och Fredrik Thordendahl på gitarr... fast ändå helt eget.

Som det känns just nu kommer ingen av dessa skivor att komma med på årsbästalistan. Tror jag. Och anledningen är faktiskt lite samma som Moloken - det kräver mer tid än vad som finns tillgängligt.

Terrortory har bättre möjligheter. Jag gillar den plattan, big time.

Förresten kan man ju säga att det finns skivor som är så sena att de inte ens hunnit komma - fast de ligger på beställning sen riktigt länge tillbaka, och vars musik jag får njuta av i mellandagarna. De blir alltså inte aktuella innan deadline...

Ja, vi pratar om Krux och Vektor!

Trixigt, det där med årsbästalistor. Ändå är det ju bra att man skriver lite för ett webzine.

De som skriver för tidningarna hade väl deadline mitt i hösten - och bland annat vet jag att Tom S missade Rwake av en sån anledning...

Nå, nu är det ju slutspurten.

Bara resten kvar. Sena ankomster till trots!

Remasters: Sabbat "History Of A Time To Come"

Detta är den sista Remastersskivan ut innan juluppehållet, och vad passar då bättre än att plocka fram en vackert röd historia som dessutom har en hel del nostalgi kopplat till sig?
Nä, inte mycket.
Alltså tar vi fram Sabbat "History Of A Time To Come"!
Denna skiva hade jag i min ungdom, när det väl begav sig, i början av 90-talet. Skivan kom visserligen -88, men jag hade den inte förrän 90, 91 ungefär.
Och grejen är den att jag nog inte riktigt fattade vad detta var.
Det var lite för stökigt, arytmiskt och udda för att jag skulle ta det till mitt hjärta för fullt, i alla fall till en början.
Och av någon anledning försvann skivan med tidens gång.
Den kan ha legat i någon bil, lånats ut till en vän eller bara smitit i samband med en av otaliga flyttar - men borta var den.
Till min stora glädje släpptes den dock Remastrad och laddad med extramaterial 2007, och efter att jag åter igen fått den i min ägo har jag lätt konstaterat två saker.

1) Det är en fantastisk skiva, och jag var trög som inte såg storheten i bandets egna sound
2) Nostalgi ger ett härligt skimmer till musik!

Denna platta får nog räknas som en av de riktigt viktiga från 80-talet, men Sabbat kom ändå aldrig att slå stort - precis som den fina extra långa historien i bookleten berättar. Resultatet av hela bandet kom snarare att bli en enda sak: Andy Sneap.
Han hanterar gitarren i Sabbat, men är ju numera en av de mest anlitade - och högst hållna - producenterna för hård musik (likväl som gitarrist i nyligen uppvaknade Hell, som faktiskt i sin låtstruktur inte alls är olika Sabbat!). Resten av bandet består av Martin Walkyier på sång, Simon Negus på trummor och Frazer Craske. Bara okändingar, med andra ord.
Det spelar dock mindre roll - för det är ju musiken som ska stå i fokus.
Och den är helt egen.
En udda, avig sorts thrash där låtarna är ganska långa och har titlar som "A Cautionary Tale", "Behind The Crooked Cross", "Horned Is The Hunter", "A Dead Man's Robe", "The Church Bizarre" och "I For An Eye".
Martin Walkyiers sång är också stundtals galen, och har lite drag av King Diamond i sig, vilket totalt sett passar bra och ger - som sagt - en totalt udda historia.
Extra tydligt är det nog på de livespår som ligger som extramaterial på skivan. Inspelat i Östberlin och med bra ljud som ändå känns sådär rått så är det verkligen en mumsig efterrätt till själva skivan. Totalt fem spår får man som extra, och det är verkligen inte illa.

Skivan har, numera, dessutom en riktigt bra ljudbild. Den ursprungliga produktionen rattades av en Roy M. Roland, men naturligtvis är det Andy Sneap själv som förfinat ljudbilden på denna remastrade version.
Öppna Spotify och lyssna lite själv, innan du lägger beställningen. Den här skivan behöver du, för Sabbat måste finnas representerade i din hylla!