Årsbästalistan - Sweden Rock Magazine

Okej, förra veckan hade vi en ganska välkommenterad och välläst sak om årsbästalistan från Close-Up Magazine, och samma vecka kom det motsvarande numret från Sweden Rock Magazine.
Jag tänkte att nu har ni väl hunnit läsa det numret, så vi gör väl en liknande dykning med den listan.
Har du nu inte läst den här listan och vill ha spänningen kvar ska du inte fortsätta. Det blir en spoiler.
Tror du att du ska kunna snåla och inte köpa blaskan ska du tänka om, eftersom du i så fall missar hela grejen - skribenternas enskilda listor.
För precis som med den andra tidningen så talar vi om en aggregerad lista som ger totalen, och personligen tycker jag ofta att det riktigt läsvärda är de skribenter som jag själv tycker har bra smak. Där finns alltid ett par bra guldkorn att plocka upp.
Sweden Rock Magazine listar sina Topp 50, och jag tänkte att du får en bild på hela klabbet så kan du förstora till förbannelse om du vill:

Svårt att läsa?
Visst.
Så, här kommer Topp 10 med lite kommentarer!

1) Ghost "Infesstisumam"
Ingen överraskning alls här. Det handlar ju lika mycket om att inte förarga och gå hem i alla läger. Intressant är att plattan i sig faktiskt bara tar hem 4 av 42 förstaplaceringar hos skribenterna
2) In Solitude "Sister"
...de verkar vara medias älsklingar, Uppsalabandet.
Personligen anser jag att skivan är bra, men inte alls så här bra. 
Den balancerar inte ens på kanten till topp 10, utan återfinns väsentligt längre ner.
3) Watain "The Wild Hunt"
Tredubbelt svenskt i topp, och två band med Uppsala som hemvist.
Jojo!
Det verkar dessutom finnas mörka strömningar i den stan om man beaktar musik, lyrik och inställningen till skapandet.
4) Hell "Curse & Chapter"
Faktiskt inte heller speciellt överraskande, SRM älskar Hell.
Förra given "Human Remains" tog förstaplatsen, och recensionerna har varit lyriska på den här.
5) Dark Tranquillity "Construct"
Nä.
Det där såg jag inte komma, det är ju en rätt träig och trist platta.
Göteborgarna har helt stagnerat, tycker jag.
Överraskande!
6) Spiritual Beggars "Earth Blues"
Se där - en redig överraskning!
Jag gillar de andliga tiggarna hårt, och den här skivan är en sån där som jag liksom hela året tänkt lyssna in mig på men inte verkar lyckas. 
Läge att ändra det, månne...
7) Tribulation "The Formulas Of Death"
Mest överraskande att den hamnar så högt på SRM.
Det känns inte som en platta som skulle gå hem hos alla lite "gubbiga" rockers på tidningen...
8) Black Trip "Goin' Under"
...medan detta torde smörja dem.
Pang på pungen, liksom, inga krusiduller och bara bredbent jävligt läcker hårdrock.
Och så tror jag att det faktumet att en viss Stjärnvind finns med bidar till gynnsam bedömning!
9) Black Sabbath "13"
Gammal är äldst. Typ.
Den här är väl SRM's motsvarighet till Close-Up's Bad Religion.
Men den är bra, skivan.
Riktigt bra.
10) Cult Of Luna "Vertikal"
Igen.
Jag bara måste få tummen ur på den här plattan...

De övriga mellan 11 och 20:
11) Hypocrisy "End Of Disclosure"
12) Imperial State Electric "Reptile Brain Music"
13) Procession "To Reap Heavens Apart"
14) Pretty Maids "Motherland"
15) Carcass "Surgical Steel"
16) Deep Purple "Now What?!"
17) Thyrfing "De Ödeslösa"
18) Amon Amarth "Deciever Of The Gods"
19) Intronaut "Habitual Levitations (Instilling Words With Tones)"
20) Avenged Sevenfold "Hail To the King"

Så.
Kollar man då vilka som är gemensamma namn på de båda stora tidningarnas listor (bland de första 20 akterna) så ser man följande namn:
Ghost. Placering 1 + 1
In Solitude, 2 + 3
Cult Of Luna, 10 + 4
Tribulation, 7 + 10

Carcass, 15 + 9

Där har du Topp 6 alltså, om man fortsätter sammanslagningsfesten.
Jag tror inte att jag kommer ha en enda på min Topp 10, möjligtvis Ghost...

Årsbästalistan - Close-Up Magazine

December, och listorna börjar ramla in. Årsbästalistorna.
Som vanligt tänkte undertecknad att vi skulle kika lite på dem, och vi börjar med vad som jag tycker är höjdpunkten från de stora siterna. 
Close-Up Magazine.
Anledningen till det är rätt enkel, det är så många skribenter med så olika smak att man om man lusläser de olika skribenternas listor (och dessutom följt med lite under året så att man vet vilka man tycker lika som) så hittar man många guldkorn.
Därefter aggregeras allt i en samlad lista, och det är den listan som du ser nedan (ja, du behöver förstås köpa tidningen ändå för att få reda på allt som står i de enskilda listorna, samt del två av U.S.B.M-inlägget).

1) Ghost "Infesstisumam"
...inte så förvånande, faktiskt. Det är en bra skiva som dessutom klarar av att attrahera såväl de som gillar lite mjukare rock som stenhård extremmetal, och när allas röster så läggs samman så blir det förstås bra. Leker själv med att ha den på topp tio, faktiskt!
2) Bombus "The Poet And The Parrot"
Här överraskar det dock mig en del. Så bra tycker jag inte att den är...
3) In Solitude "Sister"
Du har recensionen här. Mer behövs nog inte sägas.
4) Cult Of Luna "Vertikal"
...och den här har jag hela året tänkt lyssna in mig på,a men det har inte blivit. Skämmes?
5) Watain "The Wild Hunt"
Bra, men inte lika fantastisk som tidigare plattor. Tycker jag då.
6) Bad Religion "True North" 
De hamnar ju alltid högt hos Close-Up. En riktigt bra platta dock!
7) Hatebreed "The Divinity Of Purpose"
Inte hört!
8) Jex Tooth "Blood Moon Rise"
..och inte den här heller.
9) Carcass "Surgival Steel"
Men den här har jag hört! Lyssnade rätt mycket när den kom, sen har den fallit lite i glömska för att återfå sin lyster i samband med spelningen häromdagen.
10) Tribulation "Formulas Of Death"
Ja. 
Jag och Tribulation har ju en av-och-på-relation i år...
11) Queens Of The Stone Age "...Like Clockwork"
12) Kongh "Sole Creation"
13) Clutch "Earth Rocker"
14) Bring Me The Horizon "Sempiternal"
15) Autopsy "The Headless Ritual"
16) Black Trip "Goin' Under"
17) Subrosa "More Constant Than The Gods"
18) Portal "Vexevoid"
19) Immolation "Kingdom Of Conspiracy"
20) Demonical "Darknkess Unbound"

Ja.
Som du ser har jag lagt lite mer krut på de första tio, med länkar och lite tankar.
De övriga  får samsas lite, men det jag kan säga är:
Jag ska kolla in Subrosa mer.
De verkar spännande!

Annars då?
Är listan rätt, tycker ni?

Hårdrockskväll 2014 - En månad kvar. De sent inkomna!

...det är ju hur magiskt som helst hur fort allt går.
Idag är det den 5/12, och således enbart en enda månad kvar till Hårdrockskväll 2014.
Jag tänkte fira det med att köra en snabbgenomgång av de 8 låtar som kommit in från kanten såhär på slutet. Många av dem riktigt riktigt bra dessutom!

Du vet säkert konceptet. 8 låtar, detta år helt valfria, som läggs på en CD. Sen samlas gänget och dricker sig berusade medan man spelar en låt från varje skiva i taget.
I vanliga fall är det kategoristyrt (typ, bästa trumspel), men detta år är ett helt friår.
Jag har valt att satsa på helt hemliga projekt, så under det gångna året har jag samlat på mig en hel del pärlor som jag väljer och vrakar ifrån.
Det betyder att ingen av nedanstående spår kommer att vara representerade från min sida, men det är lik förbaskat en platta jag med lätthet och stolthet skulle kunna presentera.
Okej.
Nu kör vi!
 --------------------------------------------------------------------------------------
SPÅR 1: Avatarium "Moonhorse"

Finns ingen anledningen att börja fundera eller vela.
Detta är en bra start, lite smygande men ändå blytungt.
Avatariums självbetitlade platta är riktigt bra, tycker jag, och just den här låten är en sån där som bara växer. Vete fan om det skulle vara så smart att ha ha med en sån på en kväll där åhörarna får höra den för första gången, men... äh, fuck it. Det är nämligen sjuk bra.
Och, det tål att upprepas: Leif Edling är ett musikaliskt geni när det kommer till doom metal!
 -----------------------------------------------------------------------------------------
SPÅR 2: Horisont "Writings On The Wall

Okej, jag kanske inte var helt överväldigad av helheten på Horisonts tredje platta "Time Warriors", men det går inte att förneka hur hårt öppningsspåret "Writings On The Wall" svänger. Det är en kanonlåt, och visst kan det vara mysigt att släppa trycket över strupen en aning efter Avatariums kvävande tyngd?
 --------------------------------------------------------------------------------------------
SPÅR 3: Death Angel "Execution - Don't Save Me"

Det är som skrivits i recension för "The Dream Calls For Blood" - det kittlar extra när en gammal favorit som Death Angel släpper nytt.
Den här gången har man, precis som vanligt, fyllt en skiva till bredden med tuffa riff och attityd. Finge jag önska något så vore det att man hade mer av sitt gamla jag kvar, där melodin var lika viktig. Det finns där ibland, och ett spår som "Execution - Don't Save Me" är precis så där mystufft som jag gillar med bandet.
Och det är ju inte fel med lite thrash på Hårdrockskvällen!
----------------------------------------------------------------------------------------------
SPÅR 4: In Solitude "Pallid Hands"

Dags att bli lite allvarliga.
Med Uppsalas In Solitude, från "Sister" som recenserades på denna site så sent som igår.
En skiva som ploppar upp högt på årsbästalistor till höger och vänster.
Skulle jag ta med ett spår från den så är det antingen detta, "Pallid Hands", eller "Death Knows Where". De är lika bra, och det är väl dagsformen som avgör. Typ.
"Pallid Hands" känns helt enkelt som om den passar bra i spelordningen om den ligger här, mitt mellan Death Angel och Sahg.
Och ja.
Det är en fantastisk låt.
-----------------------------------------------------------------------------------------------
SPÅR 5: Sahg "Firechild"

Med fjärde given "Delusions Of Grandeur" så tar norrmännen i Sahg ett steg i sidled. 
Man blir... meckigare.
Och det är bra, för skivan i sig får mer djup och fler dimensioner.
Eftersom bandet sen tidigare har en fantastiskt rockig och solid grund att stå på så innebär det att när man väl finner formen - det sker inte alltid på plattan - så blir det riktigt bra.
"Firechild" är ett bra exempel!
-------------------------------------------------------------------------------------------------
SPÅR 6:  Tribulation "Spell"

Nä.
Vänta nu, säger nog du.
Det där är ingen ny skiva - och dessutom, kära Rebellängel, har du sågat Tribulation "The Formulas Of Death" i din recension. Vadan detta?
Jo.
Sant.
Och jag håller nog inte skivan så högt nu heller, men det hände en lustig sak.
Jag spelade Metal Bastards Topp 30 i veckan, och gissa vad?
Just det.
Låten "Spell" som kommer från just Tribulation stod ut. Rejält.
Och då är inte jag sämre än att jag kan plocka in den såhär, lite som en överraskning!
----------------------------------------------------------------------------------------------
SPÅR 7: Necrophobic "The Necromancer"

Recension av Necrophobics sprillans nya "Womb Of Lilithu" kommer till veckan, men jag har kört den rätt många varv redan. Det låter bra, det svänger, det är svä'rtad döds och det är absolut inget annat band än just Necrophobic.

De kan, som nästan inget annat band, få till det där med körer i en episk känsla som samtidigt gungar som fan, och i den här låten har man verkligen lyckats med just det.

"The Necromancer" kanske inte är bästa låten egentligen, jag har ännu inte bestämt mig om det, men det är en sån där låt som sitter direkt när man hör den.

Det går inte att värja sig om man gillar hårdrock med lite hårdare kant.

Och som sådan helt självskriven i ett sånt här sammanhang!

-----------------------------------------------------------------------------------------------

SPÅR 8 - Red Fang "Dawn Rising"

Tredje given "Whales And Leeches" är väl tänkt att bli Red Fangs genombrott på bred front.

Jag vete fan om det kommer bli så, skivan är som helthelt faktiskt inte lika bra som förra given "Murder The Mountains" tycker jag, men det finns ett ess i rockärmen.

Det är en av årets bästa låtar.

"Dawn Rising".

Herrejävlar vilken rykare, och ett bättre sätt att avsluta en sån här skiva och en sån här samling spår vet jag nästan inte.

----------------------------------------------------------------------------------------------------

Så.

Hur låter detta då?

Tro't eller ej, undertecknad har faktiskt pillat ihop en spellista på Spotify med just dessa spår, i just denna ordning.

Den finns här.

Eller här nedan.

Mycket nöje!

Recension: In Solitude "Sister"

Uppsalabandet In Solitude kan väl sägas ha fått sitt genombrott med 2011 års "The World, The Flesh, The Devil", och hypen fortsätter intensivt med 2013 års "Sister" - även om det är en skiva som i mina öron låter fullständigt olik sin föregångare.
Där det tidigare var Mercyful Fate och brittisk 80-talshårdrock som var mallen så låter det här snarare... poppigt. Det luktar den där speciella korsningen av goth och rock och synth som brittiska band som akter som Joy Division och The Cure.
Musiken är delvis omstyrd utan att man gör avkall på sitt egna sound, men det som antagligen gör störst skillnad är sångaren Pelle Åhmans insats. han låter inte längre som an folkölspackad tonåring, och för mig är det enbart av godo.
"Sister" är dock för min del en varannanlåts-skiva.
Varannan låt är bra, varannan är rätt trist och känns som mellanmjölk.
Uppdelat per låt så tänker jag som följer..

Sida A (som det står på konvolutet):
"He Comes". Intro. Hyggligt stämningsfullt och ganska okej, men ändå bara ett intro. Efter en fyra-fem varv med skivan så har jag hoppat över det för att gå direkt på spåret efter.
"Death Knows Where". Vilken låt, så här skriver man en hit. Träffar helt rätt, och här tycker jag att bandet har den perfekta mixen av sväng, tilltalande enkelhet och integritet.
"A Buried Sun". ...är sen trist. Det händer för lite, det finns för min del ingen krok att hänga med, alldeles oavsett hur många varv den fått snurra.
"Pallid Hands" tar oss tillbaka igen, och känns i samma anda som "Death Knows Where". Det svänger, riffet ärriktigt bra och det är så otroligt svårt att inte sjunga med.

Sida B (som jag tycker är jämnare än den första, de bra låtarna är generellt lite sämre och de dåliga låtarna lite bättre)
"Lavender" är första låten ut, och en av de som inte fastnar för min del.
"Sister" är däremot ett rätt bra spår, och en låt som känns fin som titelspår.
"Horses In The Ground" är väl egentligen rätt bra, kanske har jag valt att hålla den till de svaga för att försöka få till min poäng med varannanlåtsprincipen, men faktum är att även det är en av de låtar jag inte är riktigt säker på vilken det är om jag bara lyssnar en kort stund. Trots kanske 20 varv med plattan. Det är i min värld inte sinnebilden av en riktigt bra låt.
"Inmost Nigredo" avslutar skivan, och det är en stark låt som dessutom känns helt rätt placerad där mot slutet.

Summa summarum så är det märkligt nog så att jag faktiskt gillar den här skivan en aning bättre än föregångaren (särskilt när jag lyssnar på dem i rad nu när jag har tillgång till dem båda), men att jag egentligen kommit fram till att jag inte håller In Solitude så där vansinnigt högt som jag trodde.
Märkligt?
Jo, men såhär - bandet är hårt hypade (kolla in förstaplatsen på Metal Bastards Topp 30 för 2013, och jag kan ge mig på att den hamnar högt på flera andra årsbästalistor) och jag har ju gett dem bra betyg själv ("The World, The Flesh, The Devil" fick betyget 4).
När jag lyssnar på "Sister" så är det stundtals riktigt bra, men under långa stunder så tappar bandet mig.
Jag har i stort sett inte lyssnat på föregångaren en enda gång sen det begav sig, och jag kan nästan lova att "Sister" kommer att gå samma öde till mötes, förutom möjligtvis undantagen med de bästa spåren.
De heter "Pallid Hands" och "Death Knows Where", men egentligen gillar inte jag när en skiva förvandlas till bidrag till en spellista.
Jag håller verkligen med Metal Bastard om faktumet att ett tecken på en riktigt bra skiva är när man vill ha den representerad på en samling, men knappt kan bestämma sig vilken låt som är lämplig.
Då är skivan som helhet bra.

Allt detta sammantaget innebär att jag velar. Betyg stark 3:a eller svag 4:a, där någonstans ligger mina tankar. Till slut får det bli ett par saker som lutar över till det högre betyget.
Omslaget. Det är snyggt och stilrent.
Bandets insats, framförallt gitarrspelet av herrar Henrik Palm och Niklas Lindström är riktigt bra. Dessutom känns man fortsatt övertygande i sin kamp.
Till sist vill jag inte framstå som ett komplett arsle och tycka att den här skivan är bättre än föregångaren och sen ge den ett sämre betyg. Kalla mig fåfäng....

Kolla in "Sister" på Spotify och tveka sen inte att ge dina tankar i kommentarsfältet!

In Solitude "Sister" - 4

Slutsvamlat!

Idag går sista inlägget av fem i en svit gästspel på Tune Of The Day från undertecknad.
Det har var Rebel Angel Ramblings om musik som lämpar sig till Novembermörkret, och passande nog så kommer också morgondagen att betyda denna månads sista Veckans Tips med samma tema på den här bloggen.
Det är dessutom en riktig pärla kan jag utlova, en sån där skiva som borde vara med på listan över "kanske på Topplistan i år". Du får hänga på låset imorgon, Veckans Tips publiceras som vanligt 09:00 på Metalbloggen.
När det gäller musik som varit under lupp på Tune Of The Day så har jag, som vanligt, totalt struntat i att kolla om Stones haft låten tidigare, och ändå tvingats anpassa mig efter vad som faktiskt finns på YouTube.
Kan ju inte fasen tipsa om en låt som sen inte går att spela, liksom.
Nåväl, de som fått en plats i ljuset (om än tillfälligt) har varit..

• Novembers Doom "The Pale Haunt Departure"
• Wolves Like Us "Secret Handshakes"
• Moloken "The Titan Above Us"
• Dimmu Borgir "Dimmu Borgir"
• Moonspell "Night Eternal"

...och det har, som vanligt, varit riktigt roligt. Det är kul att skriva på engelska som omväxling, även om det denna gång inte blivit lika långa texter som förra gången det begav sig. Nästa gång - om det blir en nästa gång - ska jag försöka ändra på det. Vi får se om det vill sig.

Hur som helst så tycker jag generellt att det är ganska skönt att komma förbi den här månaden. December innebär också att det, personligen, är dags att försöka summera året musikaliskt. Julafton är som vanligt deadline för årsbästalistan till Werock, och jag har gjort min första genomgång av skivhyllans nykomlingar.
Rålistan är på styva 70 skivor.
Det är... rätt många.
Givetvis konkurrerar inte alla på allvar om en plats bland Topp 20, men det är ändå en rätt kul och utmanande uppgift som ligger framför undertecknad när det ska smalnas av.
Dessutom är det inte färdigt än.
Nästa vecka kommer du att få recensioner av Red Fang, In Solitude och Necrophobic.
Skulle jag tro.
Vilket musikår 2013 visar sig vara!

November, ditt mörker är över oss

Idag är det sista oktober.
Det betyder att vi - som vanligt - träder in i svarta november imorgon, och att bloggens Veckans Tips kommer att vara musik lämpad som soundtrack till detta.
Det kommer att vara ganska spretigt, och jag kan utlova i alla fall en skiva med "dansbandskänsla" som jag både tror och hoppas kommer att överraska en hel del.
Men inte nog med det.
Jag kommer också att sprida ut mig.
Till Tune Of The Day, där The Rebel Angel Ramblings kommer att få en serie inlägg som sprids över månaden, med samma tema. Premiär idag, faktiskt (så gå dit och tryck uppdatera mest hela tiden!)

Alltid kul att gästinlägga.
Även på A Fair Judgement har ju en del gästinlägg i "Låtsnacket" rullat i slutet av förra veckan, hoppas att du inte missade det. Det var en riktigt rolig omgång denna gång dessutom. Som ju kan lysa upp i höstmörkret.
Dessutom är det ju, det har du inte missat, såväl den svemerikanska högtiden Halloween som den helyllesvenska Allhelgona.
Det betyder en bisarr blandning av vackra ljus som tänds på gravar medan vi saknar de som försvunnit ur våra liv och grannskapets ungar som klär ut sig till allsköns monster och skelett och går runt och tigger godis.
Jäkla märklig grej.
Personligen ska jag försöka hinna med båda.
Alltså ge bort godis och tända ljus. Och lyssna på musik (borde egentligen kolla en skräckis, men jag är ju helt skitkass på det så vi får se om det verkligen blir något av det...).
Tror det blir den här skivan, mest.

Pallbearer "Sorrow And Extinction" passar såväl årstiden som högtiden.
En typisk skiva att avnjuta i hörlurar, på rygg i ett nedsläckt hus.

Till näst sist... du har väl inte missat att polska Behemoth är på gång igen? På riktigt?
Ny skiva ("The Satanist") runt hörnet, och dessutom landar man i Sverige i februari.
En ljusglimt att se fram mot när det känns som vintern kommer bli lång.

Roligast med det är (ja, förutom att det ger chansen att se bandet igen, ett av världens bästa liveband) att In Solitude spelar förband, och av kommentarerna på olika sociala medier att döma så vill många betala för att slippa Cradle Of Filth - medan just Uppsalasvenskarna hyllas.

 Sist då, det är väl frågan om vilken musik du anser passar bäst till vad vi kallar svarta november?
Vilka plattor tar du fram som sällskap i det kommande mörkret?

Metalbloggen under ekonomiska restriktioner

Hej på er. 
Idag fyller min äldsta grabb 5 år (!! - hur fanken har han hunnit bli så gammal utan att jag åldrats alls?!?), och det betyder två saker:
1) Jag har inga pengar eftersom det lilla som blev över den här månaden gick till presenter och andra arrangemang
2) Idag ska jag vara närvarande som pappa, och inte som fritidsbloggande stolle.

Det innebär dubbla utmaningar.
För man kan konstatera en sak när det gäller skivsläppen: det kommer mycket man bara måste köpa nu. Och då har jag inte ens berört min högst privata lista med plattor som jag redan kollat upp och lagt till inköpslistan men ändå vill hålla lite hemliga ett tag.
Ska man ta de uppenbara köpen närmsta tiden så vill jag nog slå ett slag för...

 

 

 

...och då har vi inte ens berört såna saker som Testaments livegiv "The Dark Roots Of Thrash".
Vojne vojne, mitt stackars plånboksläder!

Från toppen är det Red Fang (fan vad snyggt omslag som fullständigt förstörs av den röda lappen med titeln, det är ju sjukt smaklöst...) som förmodligen kommer ta ett monstersteg framåt från förra "Murder The Mountains", sen Death Angel som alltid är stabila (ser i Close-Up Magazine att de också intervjuar Rob Cavestany, och känner mig ändå lika duktig eftersom min intervju nog inte är så mycket sämre). Därefter är det norska Sahg som överger sin titelsvit 1, 2, 3 på skivor och döper kommande plattan till "Delusions Of Grandeur". Kan bara bli bra med tanke på historien. 
Bra verkar också In Solitude "Sister" vara, i alla fall om man får tro recensenterna. Jag är inte lika övertygad, tror det hänger mycket på sångaren Pelle Åhmans insats. Jag var inte helt övertygad om just det på förra "The World. The Flesh. The Devil", men ändå landade det på en betygsfyra. Det blir i alla fall intressant, den saken är säker.
Sist men inte minst - vad bjuder Pearl Jam på med kommande "Lightning Bolt"? Eftersom föregångaren "Backspacer" till och med knep en plats i Besattserien så har jag stora förväntningar.
Nu ska jag bara få råd också. Får väl vänta in den 25:e i värsta fall. Eller handla på kredit, om jag kan smyga undan räkningarna...

För övrigt spelar jag den här plattan för tillfället. 

 ...recension till helgen, tänker jag.
Det tror jag dessutom är lämplig födelsedagsmusik för en 5-åring, inte sant?

Inför årsbästalistan: A-L

Bokstaven A.

Fet bokstav detta år om man ska kolla igenom kandidaterna som på allvar kan utmana till årsbästalistan. Där hittar vi Amon Amarth, Amorphis, Arch Enemy och August Burns Red som alla loggat masor med speltid (recensioner av respektive skiva om du klickar på omslagsbilderna). Överraskande bra metalcore av August Burns Red, stabila insatser av Amon Amarth, Amorphis och Arch Enemy - och utan att avsluta för mycket ska jag erkänna att i alla fall en av dessa fyra skivor har vuxit på mig med tiden och spelats mer och mer ju längre året gått.

Som det känns just nu så återfinns minst en av dessa fyra skivor på min topp 10!

Sen då. B.

B som i Black Country Communion!

Otroligt bra skiva, även om den som bekant kanske inte riktigt kunde toppa debuten.

Räcker det till en plats på Topp 10 dock? Tveksamt som det känns just nu, faktiskt, eftersom konkurrensen är stenhård. Jag tror att jag kommer att placera den just utanför...

...vilket nog också blir fallet med den här.

Crowbar. Bra som fanken dock, och den har växt den här skivan.

Ska ge båda dessa skivor ett par varv nu i början av december för att ställa dem mot några av sina konkurrenter och se om mina tankar är rätt. De kanske är ännu bättre än jag tror!

Två skivor som är mycket bra och som verkligen finns med i den slutgiltiga kampen är de som är närmast ovan. Foo Fighters och Demonaz. Olika typer av skiva, förstås, men båda är lite av favoriter. De har dessutom spelats flitigt av undertecknad.

Bokstaven G innehåller tungviktare.

Ghost Brigade och Graveyard.

Naturligtvis behöver man inte vara raketforskare för att förstå att Graveyard kommer med på listan, inte med tanke på hur jag hypat den. Men hur högt når den?

Och hur blir det med det finska vemodet? Ghost Brigades föregångare "Isolation Songs" placerade jag som nummer 10 på 2009 års topplista, och frågan är ju om det blir samma i år?

Sen då?

Jo, sen ska vi gå in. Till In Flames och In Solitude.

Två urstarka skivor, men olika.

In Flames segertåg "Sounds Of A Playground Fading" lär ju dyka upp på en hel massa årslistor runt om i etern, och ingen kommer att förvånas över det. In Solitude dyker nog också upp, vilket kanske förvånar mer - men båda skivorna är mycket bra och är i allra högsta grad med i spurten.

Så, det var de första 12 skivorna som jag har i rålistan, i alfabetsordning. Alla skivomslag är klickbara så att de leder till respektive recension (ja, förutom Demonaz då, som jag av någon anledning inte recenserat... men den har å andra sidan varit Veckans Tips, så du kan kolla in den artikeln istället om du nu vill). Ganska mycket läsning för dig som vill, alltså.

Annars får du väl vänta till senare.

Det blir fler genomgångar. Härnäst står ju bokstaven M på tur. Där finns det lite godis!

Recension: In Solitude "The World, The Flesh, The Devil"

Uppsalas In Solitude är ute på sitt andra varv med plattan “The World, The Flesh, The Devil”, och läser man Werockkollegan Stones recension av skivan så får man klart för sig att det är stora steg som tagits sedan den självbetitlade debuten för tre år sedan.

Nu ståtar bandet med ett knippe låtar som hämtar kraft från både svunna tiders hårdrock – inspirationen verkar komma från akter som Mercyful Fate och Iron Maiden – och en egen inre eld som brinner. ”The World, The Flesh, The Devil” är helt enkelt en bra skiva som växer med antalet lyssningar, mycket tack vare starka låtstrukturer och just den där övertygelsen som hörs i musiken.

Det är dock ingen fullträff, och anledningen till det är till största delen sånginsatsen av Pelle Ahman. Hans sång är helt enkelt för vacklig och för svag för att verkligen ta denna skiva till riktiga höjder, trots den inlevelse han sjunger med. Lägger man då till den mörka lyrik som präglar skivan – namnet på den är faktiskt mycket talande – så kommer man ändå undan med det anslaget. Det känns som om In Solitude vill spela i samma fack som exempelvis Ghost när det gäller texterna, och banne mig om det inte är lite Watain över avslutande episka ”On Burning Paths”? Jag får i alla fall vibbar från black metalorkesterns upplägg med avslutande ”Waters Of Ain” på senaste skivan, och båda banden räknar väl egentligen Uppsala som hemstad, så.. tja, kanske?

Nåväl, själva skivan då, den var ju bra stod det?

Jovisst. Från första stund bjuds det smällkarameller i låtform. Inledande titelspåret tycker jag faktiskt, efter ett antal lyssningar, hör till de tråkigare på plattan. ”We Were Never Here” och ”Serpents Are Rising” är däremot typiska stycken som ekar i huvudet en bra stund efter att skivan snurrat klart. Bäst av allt är ändå knippet ”Demons”, ”To Her Darkness” och just den fantastiska avslutande ”On Burning Paths”. Då lyser In Solitudes mörka själ som starkast, och det svänger redigt.

Produktionen signerad Fred Estby är klar, men ibland med lite väl mycket nostalginickar till 80-talet. Kanske hade en fetare ljudbild stundtals kunnat ge en extra dimension, speciellt som bandet har två gitarrister i Henrik Palm och Niklas Lindström som besitter ett knippe bra riff?

Nå, som sagt – detta är en skiva som dels har ganska starka kort i låtvalet, och som framförallt lyfter med antalet lyssningar. Jag startade min tankar avseende betyg runt siffran 3, men finner mig nu helt klart nödgad att dela ut en fyra. Det är nog inte tillräckligt bra för årets topplista, men det är en charmig, ärlig och bra skiva som du bör ge chansen om du gillar de referenser som droppats i den här recensionen. Dessutom är grabbarna unga som fanken, och det ska bli otroligt spännande att följa deras kommande framfart!

Bästa Spår: …får nog bli två. Jag är väldigt förtjust i både ”Demons” och ”On Burning Paths”!

Betyget blir också så småningom en fyra, men det beror ju dels på att jag gillar den här typen av musik, och dels att jag verkligen gett skivan tid. Gör man ingetdera så landar det nog ganska platt, kan jag tänka (nähä, genialisk mening det där!)...

In Solitude "The World, The Flesh, The Devil" - 4

NWOSHM - New Wave Of Satanic Heavy Metal

Tillbaka på jobbet, och givetvis försöker min lilla hjärna hitta annat att fokusera på.
Som musik, till exempel.
Närmare bestämt den ganska starka vågen av band som haft framgångar genom att ta en satanistisk och ockult framtoning och image på senaste tiden.
Ghost är förstås ett bra exempel, liksom The Devil's Blood på bilden överst.
Men det finns fler.
In Solitude, till exempel, som finns på bilden nedan.
Och Portrait.Och säkert en uppsjö fler.

Gemensamt verkar förstås vara att de vill spela klassisk hårdrock, med texter och produktion som hömtar inspiration från kanske främst det här gänget.

Mercyful Fate, med King Diamond i spetsen.

För min del har det faktiskt inneburit att jag återgått till de gamla verken, och nattetid lyssnat igen exempelvis den fenomenala "Abigail" samt en av de snyggaste skivorna i världen - "Don't Break The Oath"

Nå, totalt sett kan man ju ändå fundera hur länge det dröjer innan media kallar fenomenet ett samlingsnamn.

New Wave Of Satanic Heavy Metal, NWOSHM.

Minns var ni läste det först.
Om det nu var här. Annars är jag för sen, som vanligt!

En hemlighet i spelaren

Onsdag idag igen, och det betyder att det är dags att uppdatera vad som spelas mest frekvent i det Rebellängelska hemmet. Denna gång är det dessutom inte vilken lista som helst, utan den innehåller en hemlighet!
Vadan detta då?
Jo, men det närmar sig ju ändå på sitt sätt den årliga Hårdrockskvällen (ja, eller närmar sig och närmar sig, det är 5 månader kvar - men min hjärna funderar redan på små pärlor man kan avslöja!), och jag tror jag har hittat ett riktigt litet guldkorn.
Det lyssnas frekvent på detta, men jag vill inte riktigt avslöja vad det är. Det enda tips jag kan säga är att det härstammar från vårt grannland till väster om oss...

I övrigt är det detta som rullar mest.

August Burns Red snurrar fortfarande runt massor, av någon anledning. In Solitude och Portrait är ju lite snarlika i sitt sätt att närma sig musiken från lyrikens tema, men skivorna i sig låter ganska olika.Sist men inte minst finns ju förstås Yngwie Malmsteen. Inte lika bra låtmaterial som på "Trial By Fire", men betydligt bättre ljud.

Grym liveskiva.

Fan vad jag gillar hans sätt att sjunga, den gode Levén. Han kan verkligen sjunga allt, både klassisk hårdrock á la Yngwie, likväl som stenhård doom metal i Krux.

Cudos!

Annars är det inte länge kvar innan Ghost Brigade släpper sin nya platta.

...när man här sånt där vet man att det blir bra! Förra skivan "Isolation Songs" var snäppet bättre än debuten "Guided By Fire", och jag förväntar mig faktiskt ännu ett steg framåt...

Mest i Spelaren

Inser att det var ganska länge sedan avdelningen "Mest i Spelare" uppdaterades.
Såhär ser det ut just nu:

I korta ordalag kan man väl säga att August Burns Red och Rival Sons är de vassaste givarna av dessa, och att Portrait är aningen klurigare än In Solitude. Badmouth kommer det mera om snart - bland annat en tävling!

Sommaren är annars lurig. Det ges både mer och mindre tid för lyssning samtidigt.

Mer för att man har mer fritid.

Mindre för att man har mer familjetid.

Båda är rätt bra, faktiskt....