Sommarskivan: Slayer "Seasons In The Abyss"

Slayer har redan varit med en gång i serien om skivor som har en speciell betydelse för mig avseende sommarminnen – men då rörde sig om en nostalgisk tid som fick mig att minnas ungdomens dagar.
Nu är det annorlunda.
Nu rör det sig om bandets i mina öron bästa skiva ”Seasons In The Abyss”, och en platta som gör sig helt perfekt att sola och dricka öl till.
Ja, man kan säga att det är kraftigt inspirerat av den pågående Spanienresan, även om barnen nog ser till att antalet minuter som är lugna på stranden eller vid poolen kan räknas på ena handens fingrar. Det spelar mindre roll – det är inte synd om mig alls. Och bara den där känslan av hur det är att ha lyxen att dricka en iskall svalkande öl (gärna av spansk eller mexikansk modell, där syftet är att släcka törsten snarare än att ge en gastronomisk stjärnupplevelse) samtidigt som man blundar och har Tom Arayas ilskna skrik i hörlurar, nära nära.
Riktigt bra.
Så bra att jag absolut tycker att detta är bandets finaste stund.
Det kanske inte är samma rens och ilska som på exempelvis ”Reign In Blood”, men det är ett mognare band som lyckas kombinera elakheten med helt fantastiska låtar. ”War Ensemble”, ”Spirit In Black”, ”Blood Red”, ”Hallowed Point” och ”Expandable Youth” låter oss faktiskt bara toucha de riktiga tungviktarna. ”Dead Skin Mask” och titelspåret ”Seasons In The Abyss” är helt enkelt den vackraste Slayerpoesi man kan tänka sig! Adderar man sedan lite underskattade spår som ”Born Of Fire” och ”Skeletons Of Society” så inser ni att detta, mina vänner, detta är en skiva man vill ska rulla om och om igen i hörlurarna när man har semester. Solen steker, ölen svalkar – och Slayer dominerar.
Precis som det ska vara!

Sommarskivan: Slash "S/t"

Förra fredagen hade vi över lite folk.
Grillade, käkade och hade en generally good time.
Som vanligt spelade jag samma skiva.
Slash från 2010, en skiva som med sin blandning av stilar och gäster blivit en sån där historia som jag envisas med att släpa fram varenda gång det närmar sig sociala aktiviteter.
Den är, som jag skrev i recensionen en gång, ungefär som ett riktigt bra blandband.
Det finns lite av allt på den.
Som Sommarskiva då, varför då?
Jo, men så här är det.
Guns'n'Roses gamla örhänge "Apetite For Destruction" är kanske den skiva jag helst släpar fram, men den känns ju lite uppenbar.
Som nummer två kommer dock Slash soloalbum numera, och eftersom jag är en enveten enstöring under vinterhalvåret så har det inneburit att det är synonymt med sommar.
Grillning.
Lite skitsnack.
Kanske en god svalkande dryck.
Det märkliga i sammanhanget kanske egentligen är att det är Slash som lirar gura på två av mina favoritskivor för sommarsociala aktiviteter.
Trots att han enligt vissa inte spelar bättre än Johnny Depp...

Sommarskivan: Metallica "...And Justice For All"

Året var 1988, och det var den sommaren som jag konfirmerades.

Märkligt länge sen, både tidsmässigt och i det faktum att jag faktiskt valde att genomgå en sådan skum religiös ceremoni. Främmande i dag.

Metallicas pärla "...And Justice For All" hade precis kommit, och det var på den där tiden grabbarna i hockeylaget och fotbollslaget inte hade varsitt exemplar själva, utan när man kopierade skivor på kassett. Bak i bussen på väg till konfirmationslägret spelades alla de fantastiska låtarna på en bandare som inte avslöjade hur dålig ljudmix skivan egentligen har, och under hela den där långhelgen var vi helt inne i låtar som "Blackened", "One", "Eye Of The Beholder", "The Shortest Straw" och "Harvester Of Sorrow", och egentligen är det helt sjukt vilket bra låtmaterial bandets lyckades skrapa ihop på denna vita skiva.

För mig kommer den också alltid att vara förknippad med rent jävelskap på det där lägret.

Jag och två partners in crime härjade så hälften hade varit nog.

Den tredje natten var prästen så utslagen att jag kunde dra honom i ögonlocken utan att han vaknade. Då bottenfyllde jag hans ena näsborre med tandkräm.

Det var inte det enda bus vi ställde till med.

Allt schampo byttes mot fil.

Vi var först tillbaka från en bergsvandring, samlade ihop alla tjejers toaväskor (eller necesessär, som det heter här nere i Stockholm), tippade ut allt i en stor hög på en säng, rörde runt och öste tillbaka lite spontant.

Det var inte så populärt, tydligen är det en känslig sak för tjejer i den åldern.

Jag tror de jagade oss (mest mig, faktiskt) i över en kilometer.

Alla skor knöts ihop ihop till boll så stor att det tog för lång tid att reda ut så vi missade morgonens övning utomhus.

Good times, helt enkelt.

Och varje gång jag hör Metallicas "...And Justice For All" så påminns jag om just det. Den där känslan av att vara på väg in i vuxenlivet, men så pass barnslig att revolten bestod av hyss. Av känslan att kollektivt förälska sig i en skiva utan att bry sig om kvalitén på inspelningen.

Att sitta bak i en sommarvarm buss och spela luftgitarr till en bergsprängare med en kopierad kassett.

Att ha ett helt sommarlov framför sig!

Sommarskivan: Dimmu Borgir "In Sorte Diaboli"

Ahhhhhh!
Premiär för serien Sommarskivan, och vi börjar med ett aningens oväntat kort, gissar jag. Dimmu Borgirs "In Sorte Diaboli" från 2007 är nog inte den typen av lättlyssnad och somrig musik som de flesta förknippar med årstiden, men för mig kommer den alltid att klinga på ett speciellt sätt som påminner mig om sol, lättdrucken lageröl och solkrämskladdiga handdukar.
Anledningen till detta är helt enkelt att detta var det soundtrack som spelades när jag och kopmisen Robert åkte på en resa till Mallis det aktuella året.
Hans musiksmak är klassisk hårdrock, och lite oväntat blev faktiskt Saxons "Inner Sanctum" den skiva vi lyssnade mest på när vi softade på balkongen. Den skiva som gick i mina lurar när jag var själv var dock denna, och det som verkligen fick mig fast var det otroligt maffiga introt (lyssna själv!) innan "The Serpentine Offering" brakar igång.
När man har den skivan på jävulskt hög volym så låter det tydligen, om jag ska döma av solsängsgrannarnas miner och blickar, rent av som en kulspruta har avlöst ett Sagan om Ringen-intro!

Hur som helst, skivan är bra tycker jag. Den blandar Dimmu Borgirs dåtid och nutid, kan man konstatera såhär i efterhand när senaste verket "Abrahadabra" har tagit de steg det har tagit.

Dessutom är det en svart historia som passar utmärkt att överraska med så här i början av serien Sommarskivan. Jag ska nog minsann återuppleva de där dagarna själv idag, Midsommardagen och allt!