NP: Velvet Revolver "Contraband"

Den här skivan gillade jag som fanken när den kom.
Velvet Revolver "Contraband", där jag tycker att bandet verkligen lyckas vara ett band.
Dave Kushner och Slash hanterar gitarrerna, Matt Sorum trummorna, Duff McKagan basen och Scott Weiland sången. Kanske beror det på att det man ju i stort sett har kärnan från gamla Guns'N'Roses (förutom Kushner och Weiland) att luta sig mot, men jag tror inte att det är allt.
Jag tror det är lika viktigt att man får just Weiland att inrätta sig i helheten och verkligen vända in och ut på sig själv för låtens bästa, i kombination med att just låtmaterialet är starkt.
Det gör totalt sett att Velvet Revolver på debuten "Contraband" (2004) känns oerhört samspelta, tighta och fokuserade.
Låtar som "Sucker Train Blues", "Illegal I Song" och "Superhuman" svänger lika kraftigt som balladerna ""Fall To Pieces" och "You Got No Right" är självfulla.
Framförallt måste jag säga att Scott Weiland gör - om inte den bästa så en av de bästa - sånginsatserna i karriären på just "Fall To Pieces". Den gamle Stone Temple Pilots-sångaren lyfter den låten till något alldeles extra måste jag säga.
Och just nu spelas plattan här hemma igen.
Det har varit en sån skiva de senaste 10 åren, alltså en sån som legat i vila i ett år eller två för att sedan åka fram och intensivspelas under en period.
Snygg är den också, eller hur?

Jag måste säga att jag gillar looken de har på både omslag och själva skivan.
Passar både titelns på bandet och stilen på musiken.
På efterföljaren så lyckades man med att snickra ihop ett rätt tjusigt omslag också, men... jag tycker att musiken är helt ointressant i jämförelse med "Contraband".
På "Libertad" är magin, samhörigheten och fokuset borta.
Det är en produkt snarare än en skapelse.

Synd, och inte bara för att själva skivan i sig inte håller samma nivå, utan för att Weilands äventyr i drogträsket verkar ha satt resten av bandet i ett läge där man tappar sugen.
Det har väl ryktats om en uppsjö mer eller mindre spännande ersättare som sångare, men det än så länge har det väl runnit ut i sanden, och jag gissar att sagan är över.
Det blir spontana samarbeten istället, där man släpper skivor under eget namn eller med andra konstellationer (inte fel heller ibland, bl a är jag väldigt förtjust i Slash självbetitlade soloplatta från 2010).

Tyvärr.
För Velvet Revolver var en supergrupp som faktiskt kunde kännas som en riktig grupp, och som sådan träffade riktigt rätt med just "Contraband".

Spelas nu. 
Now Playing. 
NP. 
Velvet Revolver "Contraband".
Fint så!

Vi måste prata om... Guns'N'Roses "Apetite For Destruction"

Kolla.
Vilka vackra omslag.
Det är samma skiva, men den undre är den första pressningen som sedermera (och så här i efterhand) blev tillbakadragen och förbjuden.
Guns'N'Roses debutskiva "Appetite For Destruction".
Under våren har jag läst Steven Adlers bok "Appetite For Destruction", och i samband med att jag hade 40-årsskiva så fick jag en riktigt snygg T-shirt föreställande den övre skivans konvolut.
Den som kanske till slut får räknas som mer klassisk.
Och som verkligen verkligen gör sig bra på en i övrigt helt ren och svart t-shirt, men det är ju en annan femma.
Kontentan av att Guns'N'Roses just nu alltså är lite mer närvarande i undertecknads liv än vad de kanske varit på ett tag är att jag funderat en del.
På just "Appetite For Destruction".
Vi måste prata lite om den, och det faktum att det nog kan vara världens genom tiderna bästa debutskiva.
Jo.
På riktigt.
Det finns skivor som verkligen har mer klassikerstatus, och det finns skivor där band hittat nya medlemmar som gör att den klassiska sättningen uppstår, men det finns verkligen inte många skivor där bandet gör debut på riktigt, och som håller så jäkla bra så många år efter.
Kollar man låtlistan så är det idel hits, som det känns.
"Welcome To The Jungle"
"It's So Easy"
"Nighttrain"
"Mr Brownstone"
"Out Ta Get Me"
"Paradise City"
"My Michelle"
"Think About You"
"Sweet Child O'Mine"
"You're Crazy"
"Anything Goes"
"Rocket Queen"

Allvarligt, de där låtarna inklämda på en enda platta, som helt gick utanför ramarna på hur musik skulle vara, hur attityd skulle vara och hur den skulle levereras.
Av debutanter.
Det skojar man inte bort.

Vilka konkurrerar?
Black Sabbath med sin självbetitlade debut, förstås. Trendsättare i så många år framöver.
Första Led Zeppelin. Också förstås.
Det finns väl ett par kandidater inom döds- och black metal också, men om man letar bland de vanliga misstänkta så är det påfallande ofta som ett band har behövt 1-3 skivor på sig för att verkligen hitta formen och sitt egna uttryck.
Det har byggts om lite i bandens sättning, man når sin formtopp efter de första försöken och kanske kanske är just första plattan en förlängning av demoperioden - eller så är den "nya gruppen" resultatet av att etablerade artister hoppat av (eller fått sparken från) andra band och startar om.
Men det finns förstås undantag.
Som "Appetite For Destruction".
Känslan av att det gänget, den skivan, kom från i stort sett ingenstans och bara sket i alla regler finns fortfarande där när man lyssnar på den.
Lite som Led Zeppelin eller Black Sabbath.
För att vara från mig - som kanske inte håller GNR som så himla högt annars, mest beroende på att Axl Rose verkar vara ett rent pain in the ass och att efterföljande skivor dalar betänkligt i kvalitet - så är det en hel hoper beröm.
Att jämställa bandet med sådana ikoner.

Hårdrockssamfundet har möjligheten att rösta fram kategorin "Bästa Debut" till kommande år, den har ännu inte varit med, och skulle den hamna med så vete fasiken om inte just "Appetite For Destruction" skulle vara skivan jag plockade ifrån.
Vilken låt som däremot skulle få representera skivan är stört omöjligt att peka ut.
Det är lite dagsform på det.
Som sig bör med en skiva som är riktigt bra, och som kanske kan konkurrera om det där med att vara världens bästa debut.
Men vi kan prata om det.
Vilken låt på skivan som alltså är bäst.
Eller om hela skivan, om ni vill.
Världens (kanske) bästa debut.
Guns'N'Roses "Appetite For Destruction"!

Citatet: James Hetfield, Metallica

Klassiska tidningen Rolling Stone har låtit sina läsare utse de 10 bästa hårdrocksskivorna i historien.
Det är utgångspunkten för Citatet denna gång, och eftersom bilden ovan och rubriken på inlägget kommer från en av de starke männen från Metallica så förstår du säkert vilket band som kammade hem titeln.
Skivan?
Den här.

"Master Of Puppets", som även undertecknad håller som bandets starkaste stund, kammade hem segern. Jag hittade artikeln på Facebook, och tyckte det kunde vara passande läsning. Övriga alster på Topp 10 genom historien:

1) Metallica "Master Of Puppets"
2) Black Sabbath "Paranoid"
3) Black Sabbath "S/t"
4) Iron Maiden "The Number Of The Beast"
5) Metallica "...And Justice For All"
6) Slayer "Reign In Blood"
7) Guns'N'Roses "Apetite For Destruction"
8) Metallica "S/t"
9) Led Zeppelin "II"
10) Metallica "Ride The Lightning"

...är detta facit?
Verkligen inte. Inte i min bok i alla fall.
Men man kan konstatera att just Metallica verkar gå hem hos den breda massan, speciellt som man fått in 4 (!) album på topp 10 genom alla tider.
Oavsett vad man tycker om det hela så är det en bragd.

Och det ger en väldigt fin bakgrundsfond till Citate denna gång.

"Vi gör detta för vår egen skull.
Folk gillar det, och det är coolt, 
men jag tror att dom uppskattar att vi gör det för vår egen skull."
James Hetfield, Metallica

Ja.
Detta är sagt innan samarbetet med Lou Reed på "Lulu", men man kan inte påstå att bandet gör en sån sak för något annat än sin egen skull heller.
Även om den ju är rätt långt från Topp 10 genom tiderna...

Recension: Evilyn Strange "Mourning Phoebe"

Brittiska Evilyn Strange har helt klart humor. Namnet är så fantastiskt dubbelbottnat att i alla fall jag drar på smilbanden innan jag ens hört musiken - man kan välja att läsa dte som ett namn, eller "ond och konstig", likväl som titeln på skivan fortsätter i samma anda. "Mourning Phoebe" kan tolkas som sörjande Phoebe, godmorgon Phoebe eller att man sörjer just Phoebe. 
Fyndigt!
Musikaliskt är det också en tveeggad resa man bjuds på. 
I vissa fall känns det här inspirerat av de stora klassiska hårdrocksakterna från fordom (versriffet i inledande "The Ballad Of Evilyn Strange" luktar av Mötley Crües klassiker "Dr Feelgood", även om den är långt ifrån lika smutsig i känslan, likväl som att inledande gitarrplocket i "the World Needs Someone Like You" är väldigt inspirerat av Guns'N'Roses hit "Civil War"), medan skivan ibland står och stampar i halvballadernas rätt meningslösa land.
Personligen är det en skiva som verkligen gör att jag känner mig tudelad.
Inledningen lovar ganska gott, för att sedan följas av 4 låtar som ger mig vibbar av Takida och direkt kasta mig på knappen för nästa låt (skivans parti från låt två "Eyes Give You Away" till låt nummer 5 "Narcissistic Bar Statistic" ger mig prick ingenting), medan jag gillar när bandet vågar ta ut svängarna mer, och sjunger med när man släpper loss i en refräng som på "Love Finds You" eller "No Mercy".

Känslan av kluvenhet går faktiskt igen även när det kommer till bandets prestation.
Den lysande stjärnan är i mina öron gitarristen och svenska inslaget Mikael Johannesson, som har en riktigt snygg känsla i sitt spel - speciellt när vi pratar om lite mer emotionella slingor och solon. Då är det svårt att inte tänka på en viss Slash, förstås ett överbetyg om något. Bandet som sådant består sedan av basisten Chris Hughes, trummisen Al Strange och frontmannen Phillip Strange - och det är främst med den sistnämndas röst jag inte kommer riktigt överens alltid.
Den är helt okej, men ändå inte spektakulär eller så pass bra att den klarar av att höja en ballad som "Everything" (som jag visserligen förstår är skriven för att bli en radiohit men personligen anser är platt som en pannkaka - bevis, ännu en gång, på att min smak och radioskvalets dominanter inte alltid går som hand i handske).
Summerar man allt så blir de slutliga tankarna alltså - kluvna.
Å ena sidan faller flera delar platt och helt utanför den ram jag gillar.
Å andra sidan ger jag mig gladeligen hän i andra delar av skivan.
Splittrat, sa Bill.
Splittrat, sa Bull.
Och kanske är det så med debuter, det är ofta spretigt.
Huruvida min egen smak stämmer överens med bandets och de kritiker som söker "hits" stämmer, det vet jag dock inte.

Bästa spåren vill jag nog utnämna just "Love Finds You" och "No Mercy" till.
Betyget är vacklande, och till slut är det nog ändå att skivan inte riktigt håller stilen hela vägen som fäller avgörandet till det lägre betyget.
Betygstvåan ligger dock och dallrar uppåt!

Du hittar "Mourning Phoebe" på Spotify så får du bilda dig en egen uppfattning.

Evilyn Strange "Mourning Phoebe" - 2

Record Madness: G

Ahhh.... Stones smällde ju ganska nyligen upp svaret på bokstaven Q, och han gjorde dte verkligen snyggt. Där fanns faktiskt en hel del skivor, betydligt fler än vad jag har själv i alla fall.
Sen passade han tillbaka en stabil bokstav till mig. G.
Och eftersom den är just stabil i min hylla så är det väl ingen idé att vila på hanen, lika bra att bara köra på. Here goes!

RECORD MADNESS: G
Det kanske står ett 40, 45-tal plattor i min hylla sorterade på G.
Faktiskt inga konstiga saker alls, utan nästan bara väntade och framförallt stabila utgåvor.
Generellt byggs samlingen upp av ett par förväntade grupper med en 2-5 plattor vardera, i alla fall för det mesta. Det finns lite udda saker, men vi sparar dem lite, och startar sådär lagom i mitten av förväntade/mindre förväntade skivor.
Vad sägs om de här tjusiga sakerna?

Det är The Gates Of Slumber och Ghost Brigade, två akter som verkligen är bra och som spelas en hel del av mig (det känns faktiskt ganska mycket så med skivorna under denna bokstav, att mängden speltid är överrepresenterad jämfört med mängden skivor, så att säga). 
Givetvis är amerikanska The Gates Of Slumber sorterad under "G" trots att man börjar med "The", en sak som för mig är helt given och genomgående i skivhyllan.
Båda dessa akter har jag upptäckt med den mellersta skivan (Hymns Of Blood And Thunder" respektive "Isolation Songs", ett av de där lyckade blindköpen på enbart omslag, referenser och skivbolag), haft den tidigare skivan (till höger i bild då) som Veckans Tips (Arkivet för det här), och därefter tyckt att den senaste skivan visserligen är bra, men kanske inte lika bra som föregående alster (plattorna till vänster i bild). 
Men visst är väl "The Wretch" helt sagolikt snygg, som en parentes?

Snygg är också samlingen med black metal under denna bokstanv, tycker i alla fall jag.

Översta raden - Gorgoroth, i bild och ljud. Jag borde ha fler plattor med dem, men det har jag av någon anledning inte. Får se om jag ska åtgärda det under året, det beror lite på om jag hittar dem till en bra peng. DVD'n "Black Mass Krakow" är riktgt bra tycker jag, och en gång i tiden skrev jag om den som Månadens DVD på Werock. Härlig fredagskvällssysselsättning med den, döda djurhuvuden och nakna människor på kors är som bekant ett ypperligt sätt att runda av veckan på...
Den nedre raden är två stycken skivor med franska Glorior Belli som flankerar norska God Seed. Har du inte sedan tidigare koll på framförallt fransoserna tycker jag du ska skaffa det, främst den vita skivan till höger, "Manifesting The Raging Beast" som är finfin black metal med lika delar rens och sväng.
Och på tal om sväng - det finns det ju en masse på dessa skivor. Får mig dessutom osökt att tänka på X-Models gamla hit med textslingan "Det finns bara två av oss - och det är vi.."

Kai Hansen, FTW!
Gamma Ray, samma skiva, i två utgåvor. Varför?
Jo, för jag hade inte denna och hittade den inte. Efterlyste den på bloggen, och fick en länk som gjorde att jag kunde köpa den övre, en dubbelutgåva med både "Heading For Tomorrow" och "Sigh No More". Innan den hade levererats så hade snälla läsare (brorsan, vill jag minnas?, eller var det Nicke?) skickat sitt gamla ex.
Hepp - två exemplar i min hylla!

Sen då. Vad finns det mer för alster?

 Grand Magus, detta svenska toppband, finns förstås. Jag har försökt köpa lite remastrade versioner av äldre plattor som ibland dyker upp som beställningsbara (ex hos Record heaven), men det slutar alltid med att de inte går att få hem och ordern stryks.
Synd.
Men jag har i alla fall de senaste fyra, och de logar en hel del speltid.
Liksom Graveyard. Förstås.
Tre plattor släppta, tre plattor i hyllan, och fattas bara annat. 
jag står nog fortfarande fast vid det jag sa i samband med jubileet, att "Hisingen Blues" är den bästa skiva som släppts sedan bloggen startade!
Sista trion är kanske mer oväntad.
Godsmack, tre plattor som jag i stort sett aldrig spelar.
"IV" hade jag som Veckans Tips, och det var i samband med att jag hörde den skivan som jag köpte dessa tre. Vill minnas att det var i samband med något erbjudande på typ Bengans, ta tio plattor för en spottstyver eller nåt sånt.
Jag tycker fortfarande att "IV" är en bra skiva, men de andra har jag nästan inte hört. De står där och samlar damm, om jag ska vara ärlig...

Okej.
kanske dags att sparka in lite öppna dörrar då.

Guns'N'Roses och Green Day finns, förstås, bland de akter som utgör samlingen på G.
Det roligaste/konstigaste med detta är att jag nu, i skrivande stund, inser att jag av någon helt outgrundlig anledning saknar "Use Your Illusion 1". Det är förstås inte okej, och jag fattar egentligen inte alls hur det har gått till, men det är ju ingen ursäkt.
"Chinese Democracy" är lika frånvarande i min hylla som det är i verkliga livet. Den finns inte. Däremot finns det faktiskt en elektronisk kopia, och kanske bord jag köpa även om fysisk. Den dagen jag inte hittar något vettigare att handla, dvs... aldrig.
Plattan i mitten av Guns-skivorna då? 
Vad är det?
Dubbelliven "Double Talkin' Live" med världens sämsta ljudbild.
"night Train" på den skivan har rent av episka mått av uselhet, speciellt sången är så usel att det gör ont. En bedrift i sig, förstås, och med det givetvis en värdefull ägodel i hyllan, och en skiva som faktiskt spelas lite då och då (...kan det verkligen ha varit sååååå uselt?)
Green Day behöver man inte säga så mycket om, tycker jag.
Jag har lite, inte allt, och det funkar när man är på det humöret.
Lite som det här, faktiskt:

Mjukisskivorna i samlingen heter Ghost, Garbage och David Gray.
Snart kommer ju nya Ghost-plattan, och vad jag förstår så är den ett snäpp bättre. Ska bli spännande att höra. De andra två akterna då... ja.. David Gray har ju rösten i sin enkla singer-songwritermusik, och Garbage lite tuff rockdisco. Jag kan dock avslöja att en av skivorna på bilden just ovan kommer att medverka i Besatt rätt snart.
Inte alla skivor i den serien är stenhårda karameller....

Okej.
Nu har vi snart avverkat mer eller mindre varenda skiva i hyllan.
De som återstår är dessa!

 

 

  Jag borde ha mer Gojira.
Jag har inte det, men det kommer nog ordna sig med tiden.
Great White är en gåva från Magnus Ö, en kul sån. Skivan är en coverplatta, och ska väl ses med en inte så liten portion humor.
De sista två skivorna är dock på blodigt allvar, och den vänstra av dem är den skiva jag absolut vill framhålla i denna sektion av hyllan.
G/Z/R är alltså Geezer Butlers soloprojekt, och det som bjuds är stenhård industriell metal av yppersta snitt. Här har du ett bonustips om skivan, och har du missat den så bör du åtgärda det med en gång. Ruggigt bra skiva!

Så. Är det slut nu?
Nästan - för nu finns inga mer skivor i hyllan.
Däremot är "G" en sån där bokstav där det visar sig att jag har en hel del elektroniska saker.
Inte lika kul för det är lurigare att ta bilder på, och inte alls lika kul att stå och rota i.
Men ändå... vi kan väl slå en kik?
En icke fullständig lista över några av de intressanta plattorna ser ut som följer:

Gallows End "Nemesis Divine"
The Gate "Earth Cathedral"
The Generals "Stand Up Straight"
Ginger Trees "Along With The Tide"
Grift "Fyra Elegier" (snart i recension på en blogg nära dig...)

Så.
Egentligen borde jag kanske klistra in bilder och dyka in i iTunes för att visa antalet spelningar och annat, men det sparar vi nog till en annan bokstav. G har ändå så många guldkorn tycker jag.
En stabil bokstav.
Sist ut - utmaningen tillbaka till Stones.
Han ska denna gång få sätta tänderna i en bokstav som jag tror innehåller ganska många plattor, men det är lika bra att börja beta av. Beta. B.
Utmaningen är alltså bokstaven B.
Fortsättning följer!

Veckans Citat: Izzy Stradlin, Guns'N'Roses

Varje måndagmorgon, ganska tidigt, får du som läsare ta del av ett citat hämtat från rockvärlden. det kan vara från en låtttext, en intervju eller som i detta fall, från boken "Sex, Droger och Tinnitus" av Klas Ericsson. Denna måndagmorgon sparkar vi igång med en klassiker från Guns'N'Roses, närmare bestämt herr Stradlin.
God morgon!

"Vi har fått ett antal stämningar på halsen, men vår advokat säger att man inte är ett riktigt band förrän man har minst ett dussin.
Vi har ungefär åtta stycken kvar."

Izzy Stradlin, Guns'N'Roses

Sommarskivan: Slash "S/t"

Förra fredagen hade vi över lite folk.
Grillade, käkade och hade en generally good time.
Som vanligt spelade jag samma skiva.
Slash från 2010, en skiva som med sin blandning av stilar och gäster blivit en sån där historia som jag envisas med att släpa fram varenda gång det närmar sig sociala aktiviteter.
Den är, som jag skrev i recensionen en gång, ungefär som ett riktigt bra blandband.
Det finns lite av allt på den.
Som Sommarskiva då, varför då?
Jo, men så här är det.
Guns'n'Roses gamla örhänge "Apetite For Destruction" är kanske den skiva jag helst släpar fram, men den känns ju lite uppenbar.
Som nummer två kommer dock Slash soloalbum numera, och eftersom jag är en enveten enstöring under vinterhalvåret så har det inneburit att det är synonymt med sommar.
Grillning.
Lite skitsnack.
Kanske en god svalkande dryck.
Det märkliga i sammanhanget kanske egentligen är att det är Slash som lirar gura på två av mina favoritskivor för sommarsociala aktiviteter.
Trots att han enligt vissa inte spelar bättre än Johnny Depp...

Enkelt - och genialt?

Det har förstås grillats en hel del i sommar, och i samband med det så har jag kommit fram till en sak.
Jag gillar när det är rätt enkla smaker.
Kött som smakar kött.
Och det har inneburit ett rejält uppsving för en gammal klassiker vad det gäller grillsåser och tillbehör.
Heinz Chilisås.
Enkelt, och riktigt bra.
Enkelt, men inte ytligt.
Kanske är det därför jag gillar Foo Fighers senaste platta så mycket, för att den är så enkel?
Eller så är jag helt enkelt inte tillräckligt avancerad för att uppskatta mer komplexa saker...
Ska vi ta en video på det?




På tal om enkelt, alltså.
Grym låt. En av Guns'N'Roses mest underskattade.

För övrigt: det går sådär med löftet om lägre publiceringstakt på bloggen under sommaren...

Lördagslyx: Malt, humle, jäst och distade gitarrer!

Lördagkväll.
Finns det något bättre?
Inte mycket. Det skulle förstås vara om man kunde krydda den med något gott att dricka.
Och kanske lite bra musik.
Helst vore det att föredra om man kunde får båda, förstås.
Det kan man.
Lördagslyxen denna gång kombinerar de två.
Under en lång vår har Rebellängeln samlat bilder och intryck, och här kommer en ganska lång radda mer eller mindre långsökta kopplingar mellan olika sorters öl och hårdrocksskivor.

Alla kopplingar på namnstadiet, och hela resan har varit rätt spännande att göra.
Många sorters öl hade jag inte druckit innan, och dessutom har det fått mig att leta en hel del bland skivorna i hyllan.
Så - häng med. Sätt dig med Spotify eller din skivsamling och öppna en kall öl.
Trots allt, livets goda erbjuder ju Malt, humle, jäst och distade gitarrer!
---------------------------------------------------------------------------------------------------------

Saxon - Saxon "The Inner Circle"

Vi börjar med en ganska okänd öl. Saxon är ett glutenfritt öl som har Carlsberg Bryggerier som avsändare. Det är tappat på modesta 4,1%, vilket kanske passar att börja med. Smaken är faktiskt okej, men inte alls så mycket mer. Det är ljust och friskt, men på det hela taget lite för karaktärslöst och intetsägande för att jag skulle välja det om jag valde fritt.
Oftast som bandet Saxon då. I ala fall vid första anblicken.
Det är verkligen ett band som numera prånglar ut skiva efter skiva med ganska bra grejor, men som inte får det där stora mottagandet längre.
Inte hos mig heller, fast jag gillar dem när jag lyssnar på dem.

Som skiva valde jag dock deras starka "The Inner Circle" från 2007, en skiva som faktiskt helt oväntat tog förstaplatsen som musikval under en resa till Mallorca som jag gjorde med kompisen Robert.
Plattan innehåller starka spår som inledande "State Of Grace", singeln "If I Was You" och klassisk Saxonmark som "Red Star Falling".
På det hela taget ett bra sätt att börja kvällen både musikaliskt och dryckesmässigt.
Det är rätt snällt och passar alla, samtidigt som det varken förstör öronen eller smaklökarna för det som komma skall.
--------------------------------------------------------------------------------------------
TT - AC/DC "High Voltage"

TT.
Ett T och ett T.
A T and a T.
T'n'T, alltså! T.N.T!
Okej, den där är långsökt så inihelsicke, men jag tycker ändå att det är okej.
Dels för att det ger anledning att gå på ännu en enkel öl av lite svagare tappning, men även för att det ger anledningen att spela AC/DC's bästa skiva "High Voltage".
Jo, du läste rätt. Det är inte "Back In Black" som är bäst.
Det är den här.

Det är dessutom kanske den perfekta partyplattan om man vill njuta en öl, det är för mig nästan omöjligt att inte få ett leende på läpparna när jag hör klassiker som "Long Way To The Top If You Wanna Rock'n'Roll", "Rock'n'Roll Singer", "The Jack", "T.N.T", "High Voltage", "Can I Sit Next To You Girl"... tänk att detta är från -76, det är fan fenomenalt bra.
Passar rätt bra med en öl som TT också, tycker jag nog.
Enkel i sin framtoning, men ändå okej.
Ljus lager. Glad musik!
---------------------------------------------------------------------------------------------------------
Störtebecker Bock Bier - Running Wild "Death Or Glory"

Störtebecker var den mest berömde sjörövaren under Hansatiden. Han stal från de rika köpmännen och gav till de fattiga, men verkar vara i stort sett okänd utanför Tyskland. Må så vara, men han lämnade efter sig ett arv som blev detta öl från Stralsund i samma land, och det var ju tur! Det är tappat på hela 6,5%, och har en mycket frisk och fyllig smak samt en djupt gyllene färg som nästan drar åt rött. Eftersmaken bjuder på lite kola, och det här är ganska långt från den vanliga öjusa öl som de stora tyska märkena bjuder.
Piratöl - då tänker man ju osökt på Running Wild, eller hur?
Bandet har dessutom på den rmastrade versionen av starkaste stunden "Death Or Glory" en låt som heter just Störtebecker, så kopplingen blir grymt solid.
Bra skiva, en av de få som jag spelar med jämna mellanrum med detta band. Dessutom tycker jag att den har en ganska skön ljudbild, på något sätt.

Ölen Störtebecker Bock Bier har jag dessutom sett i vanliga butiker, som folköl, ifall du avskräcks av den högre alkoholhalten!

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Heaven - Yngwie Malmsteen "Odyssey"

Jämtlands bryggeri gör en öl som heter Heaven. De gör en som heter Hell med för den delen, men det återkommer vi till. Heaven är en mörk underjäst historia som dragit in massor av priser på diverse festivaler och tävlingar, och detta är en riktig kvalitetsöl. Lagom beska, lagom fyllighet och en frisk smak.
Till denna goding lyssnar vi på Yngwie Malmsteens "Odyssey", speciellt låten "Heaven Tonight".
Det finns förstås massor av olika låtar med namnet "heaven" i titeln, men jag gillar ju denna skiva. Den har medverkat i en Tvekamp, och jag brukar påstå att det är starkaste skivan gitarrvirtuosen har klämt ur sig.

Rent objektivt, alltså.
Och det passar ju mycket bra till en sån god öl som just Heaven.
Tyvärr ingår den inte i standardsortimentet på Systembolaget, men den finns att beställa!
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Hell - The Crown "Hell Is Here"

...om vi tidigare har finlirat lite musikaliskt så är det dags att rensa örongångarna nu. Jämtlands Bryggeri gör den kända och populära ölen Hell, och med ett sådant namn har den ju en självskriven plats i en sån här genomgång. Det finns också jäkligt många olika varianter på band, skivor och låtar som man skulle kunna koppla till detta, men mitt val faller denna gång på svenska The Crown, som enkelt konstaterar att helvetet nu är här. "Hell Is Here".
Sen trampar de gasen i botten, och om ölen är en långsam njutning som ska få ta rejält med plats för att komma till sin rätt, så är det lite tvärtom med The Crown.
Pang på rödbetan, knytnäve i ansiktet.
"Hell Is Here" är riktigt bra, och trots att den lider av en lite svag produktion så kan man inte undgå att förälska sig i låtar som "At The End". Det borde vara mallen för hur aggressiv musik ska spelas, typ.
Sånt som får blodet att koka.
Ungefär som efter ett par öl, där den senaste i raden är en sån som Hell.
Då kan det vara läge att lugna sig lite...

---------------------------------------------------------------------------------------------------

Unleashed - Unleashed "Hammer Battalion"

Unleashed Freedom Lager från Spendrups är en 3,5%-are som kommer levererad i färgglad, matt plåtburk som som varm smakar som omslaget. Apa. Kall funkar den däremot rätt bra, och syftet här var ju att varva ner lite efter holmgången senast...
...så hur möter man det musikaliskt?
Med bandet Unleashed, förstås.
Nä, inte för att det är så otroligt lugnt, men ställt i jämförelse med The Crown så blir det en helt perfekt lördagskvällkompanjon.
Unleashed är stabila som fasen, och på "Hammer Battalion" står det med benen brett isär, fast planterade i myllan av vikingatema och Stockholmsdöds.

Jävligt bra platta, faktiskt, trots att jag personligen upptäckte bandet sent.
"Hammer Batalion - Unleash!"
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------

Harviestoun Metal Edition - Iron Maiden "Live After Death"

Harviestoun Brewery i Skottland satsade hårt på att tillsammans med en svensk importör hitta en nisch inom öl och hårdrock förra sommaren.
Det funkade, jag tror ölen tog slut direkt.
Därefter vet jag faktiskt inte om den återkommit, men det borde den göra. Den var faktiskt både rolig och god, och med ett namn som Number Of The Beast Metal Edition, och en tappning på 6,66% så är det förstås helt självklart att det säljer.


Ölen i sig var en ganska intensiv ale, men för egen del hade den faktiskt kunnat få dra än mer åt IPA-hållet, med mer beska. Rätt bra ändå, och en sån där öl som bryter av bra om man druckit vanlig ljus lager ett tag. Nu är den dock slut i hemmalagret sen länge, förstås, så jag hoppas på en repris snart.
Kopplingen musikaliskt då?

Behöver du fråga det?
Iron Maiden med liveskivan "Live After Death" känns helt självskriven, tycker jag.

Den innehåller låten som namnet kopplar till.

Den innehåller bandet i högform.
Det är bandets bästa liveskiva (i alla fall enligt den här Tvekampen).
Det är musik som passar att lyssnas på under lördagkväll.
---------------------------------------------------------------------------------------------
Innis & Gunn - Guns'N'Roses "Apetite For Destruction"

Okej, den här är långsökt.
I ärlighetens namn lite för långsökt.

Jag har faktiskt med den bara av två anledningar...

1) Det är en helt fantastiskt bra öl. Ale som legat ett tag på whiskyfat med himmelriket som resultat!
2) Det är en jävligt bra skiva som jag gärna spelar en lördagkväll.

Vi behöver inte stanna längre än så, utan hoppar raskt vidare till...
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
KING - Satyricon "Now, Diabolical"

...ännu en långsökt koppling.
Den här gången finns det dock lite mer substans, tycker jag.
Kollar man på ölen KING och plattan "Now, Diabolical" så är de ju till och med färgmatchade - och Satyricons brutalt svängade best från 2006 har dessutom bandets dunderhit K.I.N.G med i spårlistan.
Det måste vara godkänt som koppling.
Ölen i sig är ganska meningslös, men klassisk ljus svensk lager som fungerar bäst kall och som säljer primärt på ett lågt pris.
Det piffar vi upp med norsk black metal med avskalad ljudbild utan dess like, och vid det här laget misstänker jag att volymen är vansinnigt hög. Låtar som "Now, Diabolical", "K.I.N.G" och framförallt brutalt svängiga "The Pentagram Burns" gör sig nämligen bäst på vansinneshög volym.

Grymt bra skiva det där, faktiskt.
Har du inte kollat in den så gör det genast!
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Heaven och Hell - Heaven & Hell "Live At Radio City Music Hall"

Sist ut blir det en dubbel.
DVD-släppet med Heaven And Hell (eller, Black Sabbath som det borde ha stått om det inte var för rättighetsbråk) är inget annat än helt fenomenal.
Ronnie James Dio sjunger bra som fasen, Iommi och Geezer dominerar scenen med sitt lugna sväng, och låtmaterialet är så bländande bra att man blir nästan tårögd. Till och med nya låtarna "Shadow Of The Wind" och "The Devil Cried" framstår som klassiker i denna tappning, me till det ska ju förstås alla de stora låtarna som läggas.
De där som gjorde den här sättningen odödliga.
Otroligt bra.
I den förspackning jag har så får man ljudspåret separat också, så det gör ju inget.
Till denna avslutsförpackning dricker vi en dubbel från Jämtlands Bryggeri.
Himmel och Helvete.
Heaven och Hell.
Det ironiska är nästan att det Heaven som är mörk, och Hell som är ljus.
Sånt gör ju att man kan fundera på var man vill hamna.
Fast just nu finns ju ingen anledning att välja.
Det är bara att lite löst slå sig till ro i soffan och avnjuta båda!
-------------------------------------------------------------------------------------------------------

Så, det var allt för denna gång.

Har du orkat läsa ändå hit så hoppas jag att du haft en bra stund, och att du fått lite egen inspiration till lyssning och kanske dryck. Kanske har du andra sådana kopplingar som inte var med. Kanske inte.

Vill du ha mer Lördagslyx så får du kolla i arkivet.

Jag ger mig i alla fall nu.

Skål!

Lördagslyx: 90-talets skivförsäljning

Jag gillar skivor. Jag gillar att kolla in dem, och jag vill ofta veta lite mer om dem, så när jag hittade boken som är avbildad ovan var det inte mycket att tveka om - den måste jag ju förstås ha!

I ärlighetens namn plockade jag hela serien samtidigt. den startar med 70-talet och slutar med 90-talet, och under våren kommer serien Lördagslyx att bränna av dem allihop. Hoppas jag!
Dock, låt oss börja med 90-talet, Hårdrockens svarta decennium.

Nä, inte kvalitetsmässigt, utan försäljningsmässigt.
Efter ett glimrande 80-tal stundade helt enkelt hårdare tider för den musikstil vi älskar.
Dags att kolla hur hårt, förstås.

Slå dig tillrätta. Ladda stereon med en av dina favoriter från den här tiden och ge dig i kast med kvällens Lördagslyx!

Först - låt oss konstatera vad boken ifråga innehåller för fakta. Det är försäljningssiffror från i första hand USA och England, officiella sådana. Det betyder ju att vi kan ha en del avvikelser i Sverige, och att det finns en överrepresentation av exempelvis countryplattor om man jämför med vad vi är vana vid här hemma. I detta fall så spelar det väl mindre roll, men det kan vara bra att känna till.

Först ut - vilka skivor lade rabarber på topp 10? Svaret från en hårdrocksvinkel är skrämmande nog att inte en enda platta från vår älskade genre lyckades tränga sig in bland de placeringarna!

Såhär ser listan ut:

1) Shania Twain "Come On Over", 22 miljoner ex

2) Whitney Houston "The Bodyguard", 19,1 miljoner ex

3) Alanis Morisette "Jagged Little Pill" 19 miljoner ex

4) Hootie & The Blowfish "Cracked Rear View", 16,1 miljoner ex

5) Garth Brooks "No Fences", 16 miljoner ex

6) Garth Brooks "Double Live", 15 miljoner ex

7) Santana "Supernatural", 14,6 miljoner

8) Backstreet Boys "S/t", 14,1 miljoner

9) Garth Brooks "Ropin' The Wind", 14 miljoner

10)Britney Spears "Baby One More Time", 13,9 miljoner

Stackars stackars Garth Brooks, han ryms nog knappt hemma eftersom hela stället lär vara proppfullt med tusenlappar....

Nå, hårdrocken då?

Okej, listan går från 1-100, men för att hålla lite spänning i det så räknar vi väl baklänges, helt enkelt? No peeking!

Plats 97 återfinner vi The Offspring på. Skivan "Smash" sålde i 6 miljoner ex och gavs ut i April 1994. Helt OK skiva tycker jag, speciellt tyckte jag väl det då. Den har inte åldrats på allra bästa sätt, men här finns ändå hits som "Self-Estem", "Bad Habit" och "Come Out And Play". Kul kuriosa är att bandet skrev 12 låtar, alla hamnade på plattan och det gjorde basisten Greg Kriesel så självsäker på att de skulle lyckas att han genast sa upp sig från sitt jobb i kopieringsbranchen!

Därefter händer inte så mycket förrän på plats nummer 91.

Då dyker Creed upp, för första (men inte sista) gången. Creed, ett väldigt amerikanskt band i mina ögon, men Scott Stapp som frontar har en grym pipa. Debutplattan "My Own Prison" släpptes i juni 1997 och såldes i 6 miljoner ex - varav 5 av dem innan 2000-talet kom i intåg. Snabba siffror, minst sagt. Texten handlar till stora delar om sångarens strängt religiösa hemförhållanden, om jag förstår det rätt, men jag är inte helt säker. Har nog aldrig hört skivan!

Nu åker vi till Seattle, och det blir förstås inte sista gången med tanke på vilket årtionde vi befinner oss i. Pearl Jams andra skiva "Vs" når plats 76 (före storheter som Meat Loaf och Janet Jackson) genom att sälja 7,1 miljoner exemplar sen den kom ut i oktober -93. hela skivan är riktigt bra, och den innehåller några rock'n'roll-monster som "Animal", "Daughter" och "Rearviewmirror", men det känns som om den faktiskt kommit lite i skymundan av den mer kända debuten "Ten". hur som helst, kolla in recensionen av bandets senaste livealbum "Live On Ten Legs" för mer känsla av de här låtarna!

Sen passerar vi Eagles, Fugees och Vanilla Ice (!) innan vi landar på plats 69.

Där har man valt att baka samman Guns'N'Roses utgåvor av "use Your Illusion" 1 och 2 till ett paket, och då hamnar man på 7,3 miljoner sålda exemplar sen lanseringen i samband med Terminator 2, september 1991. Det är siffror jag verkligen undrar över, och faktiskt tror att de är högre. Skulle alltså exempelvis de här plattorna "bara" ha sålt i ca 3,6 miljoner exemplar world wide var? Tillåt mig tvivla!
Nåväl, den hamnar här i boken, och där konstaterar man också att det knakade i fogarna i bandet. Matt Sorum kom in på trummor, och Izzy Stradlin lämnade bandet mycket kort efter releasen.
Bra skivor är det i alla fall. Mycket bra!

Härnäst - bandet som gav både Nirvana och Pearl Jam deras första turnéer som förband, Red Hot Chili Peppers, Kaliforniens punkrockare med attityd och sväng. "Blood Sugar Sex Magic" släpptes september -91, och med 7,3 miljoner sålda ex så landar den på bokens 68:e plats. Den här skivan har jag lyssnat larvigt många gånger. Grymt bra platta, och en skiva som förtjänar framgången. Synd bara att det var så mycket drogproblem efter detta - främst för frontmannen Anthony Kiedis - att uppföljaren dröjde och kvalit'en på den var så mycket sämre.

Sen hoppar vi förbi artister som The Cranberries, Oasis, Savage Garden och Ricky martin innan vi har tagit oss till plats 56. Där härskar Stone Temple Pilots med plattan "Core", en skiva som jag då och då har upp på min "topp-10-genom-alla-tider", bara för att sen plocka ned den i glömska igen, Den tycks alltid vara så sjukt bra när jag lyssnar på den, helt enkelt!

Skivan kom i alla fall september -92 och sålde till slut 8,1 miljoner ex. Inte illa pinkat, och han sjunger fortfarande vansinnigt bra när man hör den här skivan. Bra jobbat, herr Weiland!

Med nästa skiva har vi inte bara hoppat in på Topp 50, vi har även klivit en bra bit in. På plats 39 dyker dubbelalbumet "mellon Collie And The Infinite Sadness" upp!

Smashing Pumpkins var vid det här laget frontmannen Billy Corgans kreativa lekplats, och det kan nog tyckas vågat att ge sig på en giv som detta. 28 låtar på två diskar, med en hel del tuggmotstånd på sina håll visade sig tydligen vara på pricken rätt ändå, och jag har för mig att bandet till och med medverkat i The Simpsons. Det är ju som vi alla vet ett gott tecken på storhet... 9,3 miljoner sålda exemplar sen oktober -95. Snyggt!

På plats 35 hittar vi så Creed igen, denna gång med plattan "Human Clay"

Den skivan har jag hört, och jag tycker att den är helt okej. Framförallt låten "Higher" är väl skarp, men även kändisballaden "With Arms Wide Open" duger ju. Bandet släppte i alla fall denna platta i september -99, och den har slangats iväg i ofattbara (för mig) 10 miljoner exemplar!

10,3 miljoner exemplar lyckades Green Day få iväg av sin skiva "Dookie". Det gav dem nummer 33 på den totala säljlistan, och det är ju rätt imponerande för en debut.


Jag gillar den här skivan skarpt, och tycker det är lite av en klassiker som bör finnas i de flesta skivhyllor. Den spelas kanske inte så ofta numera, men låtar som "Basketcase", "When I Come Around" och "Longview" går ju inte av för hackor!

Okej - till en skiva jag aldrig hört men ändå inte undgått. "Tragic Kingdom" med No Doubt är nämligen en sån där platta där i stort sett varenda låt tycks ha blivit singel med mycket radiotid.
31:a plats totalt sett, med 10,3 sålda ex sen oktober -95 byggdes i huvudsak på Gwen Stefanis attityd och sång, samt låtar som "Just A Girl", "Don't Speak" och"Sunday Morning". Det borgade ju för en hygglig solokarriär så småningom också, även om musikstilen ändrades ganska dramatiskt.

Okej, känner du igen den här skivan?

Antagligen. I Sverige var det en brottarhit, och totalt sett står den noterad för 10,6 miljoner ex sen september -91. Nirvanas "Nevermind" var katalysatorn som fick hela grungescenen att explodera här hemma i Norden, och även om jag inte spelar plattan speciellt ofta numera så står den väldigt stark om man kollar låtlistan. "In Bloom", "Come As You Are", ""Breed", "Drain You"... kanske dags att plocka fram den igen?

Men - de nådde inte högst av kompisarna från Seattle.

Det gjorde istället debuten från Pearl Jam. "ten" är ett mästerverk som står sig fantastiskt bra än idag, och kombinationen av lättillgänglighet och vemod gick hem i stugorna även då. Plattan kom i augusti -91 och sålde 12,1 miljoner ex. Det ger den plats 18 över alla skivor från 90-talet, och det är rätt imponerande tycker jag. Plattan hade ingen "number one hit" i Staterna, men det verkar på bokens text som om den sålt bra precis hela tiden och därigenom dragit ihop sina siffror.

Det brukar ju kunna vara så med kvalitet, skulle jag vilja säga.

Det vinner liksom i längden...

Så - vilken hårdrocksplatta sålde då mest?
Inte så svårt att gissa nu kanske, när de flesta andra kandidater räknats bort.
Nä, det är inte Kid Rock - även om han faktiskt når pats 25 med plattan "Devil Without A Cause" som sålde 11 miljoner ex, ett perfekt tecken på att amerikanerna inte har någon som helst smak egentligen.

Det är, förstås, den här skivan.

Metallicas svarta platta kom juli -91 och har sålts i 13,3 miljoner exemplar enligt denna bok. Det ger den placeringen 12 totalt sett, och egentligen är det inte så oväntat. Bandet hade byggt upp en fanskara under lång tid, sen träffade man en guldåder med den produktion och de låtar som plattan innehåller. Mindre elak thrash, mer tung hårdrock - och ett par ballader som nog själva bidrog till en hel hög sålda plattor. Totalt sett malade bandet ut en mängd singlar från den här skivan, och jag undrar hur mycket krut man hade kvar i bössan efter all promotion, turnéer och kraft man gjorde på den här skivan. Inte så mycket, om man dömer efter uppföljarna "Load" och "Reload"?

Hur som helst, en grym platta. kanske världens bästa svarta skiva? Döm själv, det har varit en sån Tvekamp här på bloggen.

Dessutom kanske du vill fortsätta sånt. Här blir det nämligen inget mer denna gång.

Lördagslyxet är slut för idag. Vem vet vad nästa Lördagslyx innehåller, och när det kommer?