Tvekampen: Live After Death vs Rock In Rio

Såhär dagarna efter Sonisphere så kan det väl vara lämpligt att bjuda på en Tvekamp av episka mått.

Iron Maiden, huvudattraktion på festivalen är ju ett liveband med många bra skivor att plocka från, och den här gången ska vi kolla in vilken av liveskivorna som egentligen är bäst. I ena ringhörnan ställer vi "Live After Death", medan den andra domineras av "Rock In Rio".

Självklart finns det fler livegivar med bandet, men egentligen vet nog även du att detta är de två bästa och mest klassiska...

Tvekampen är enbart utförd på skivorna, trots att båda utgåvorna har filmats och släppts som DVD, och det är de remastrade versionerna som används som måttstock, så trots att det skiljer 16 år emellan släppen så är ljudkvalitén ganska jämnbördig.

Okej, nog med förutsättningar.

Nu kör vi!

Rond 1) Livekänsla
Viktigast med en liveplatta? Tja, kanske känslan som man som lyssnare får. Att få intrycket av att vara där, att ryckas med i euforin. Och, det går ganska fort att konstatera att dessa två skivor båda är föredömen inom detta. "Live After Death" har trots allt satt standarden för hela generationer med liveskivor med andra artister, och vilken hårdrockare har inte sjungit med i allsången på ex "Fear Of The Dark" som finns på "Rock In Rio"? Nä, just det.
Det är såhär liveskivor ska göras, och det är forstås därför som dessa två plattor är de bästa i bandets katalog. Maxpoäng? Jaja. Självklart!
"Live After Death" - 5
"Rock in Rio" - 5

Rond 2) Mellansnack
...scream for me Long Beach... klassiska ord, för första gången spridda på "Live After Death" och därefter ständig del i repertoaren för Iron Maiden (ja, och andra band med för den delen). Det går, faktiskt, inte att spöa den självklarhet med vilken Bruce Dickinson domderar publiken i Long Beach Arena, tycker jag, även om han gör ett gott jobb även i Sydamerika. (..a light in the black.. or just a fear.. of the dark..). Nä, "Live After Death" får här anses vara måttstocken, tycker jag!
"Live After Death" - 5
"Rock In Rio" - 4

Rond 3) Låtmaterial
Rond 3 är förstås en oerhörd tungviktare. Låtmaterialet utgör trots allt en så pass viktig ingridiens att det är omöjligt att få till en bra liveskiva om det inte håller måttet.
Och här möts vi av en riktig utmaning i vår Tvekamp.
Eftersom det skiljer 16 år mellan utgåvorna så skiljer det också en herrans massa studioalbum emellan, och vid "Rock In Rio" så har bandet betydligt fler låtar att välja på. Enbart av godo? Nä.
För med överflödet så följer också baksidan, nämligen att det smyger sig in svagare spår också!
Och då måste man fråga sig hur det ska ställas mot varandra.
Färre, enbart bra låtar eller fler bra låtar som även inkluderar någon svagare länk?
"Live After Death" är förstås precis hur klassisk som helst, men jag kan ändå inte riktigt komma ifrån att jag saknar exempelvis "Fear Of The Dark" och "The Evil That Men Do" som finns representerade på "Rock In Rio", likväl som de starka materialet från "Brave New World".
Efter moget övervägande - den här punkten har fått ligga till sig flera dagar - så har jag ändå kommit fram till att "Live After Death" besittar så pass starkt material att det inte går att dela ut något annat än maxbetyg - och det gäller faktiskt även "Rock In Rio"!
Skillnaden består förstås i åren som gått emellan, men båda skivorna är faktiskt fenomenala.
"Live After Death" - 5
"Rock In Rio" - 5

Rond 4) Bandets form
I unga dagar - Bruce Dickinson var ju faktiskt ganska ny som sångare på "Live After Death" - så var Iron Maiden ett av de hungrigaste banden som fanns. Det känns och hörs, och man ville helt enkelt ge "extra allt" till publiken, även om man kanske stundtals saknade erfarenheten. Bruce sjunger fenomenalt jäkla bra på den här skivan, men ändå är det lite samma känsla som att se juniorer spela ishockey, tycker jag. Mycket vilja och energi, men ibland satsar man allt hela tiden istället för att välja sina attacker...
På senare "Rock In Rio" visar bandet att man mognat som ett fint vin. Man har kvar hungern, men har lärt sig att styra den och sätta in sina attacker på publiken vid rätt tillfällen. Dessutom sjunger Bruce fortfarande bra trots att han inte når de riktigt högsta tonerna, och bandet är faktiskt... ja, äckligt tajt. Iron Maiden är ett världens bästa liveband, och jag tycker faktiskt att de bara verkar bli bättre med åren!
"Live After Death" - 4
"Rock In Rio" - 5

Rond 5) Betydelse
Luddigt, kanske du säger.
Jo, eventuellt, men i en sådan här Tvekamp så får man nog ändå väga in hur viktig och betydelsefull skivan varit för eftervärlden. Trots allt ska ju den bästa skivan koras, så då blir det ett kriterium - och här råder inget tvivel om vilken skiva som tar hem omgången. "Rock In Rio" må ha cementerat bandets betydelse och storhet efter återföreningen med sångaren Bruce Dickinson och skaffat britterna en hoper nya yngre fans, men i betydelse finns faktiskt få - om något - livealbum som betytt mer för hårdrockens historia än just "Live After Death".
Som nämnts i serien med Live!-album du måste ha så var det här en patta som faktiskt fanns på i stort sett varje pojkrum på den tiden det begav sig (ja, och numera flickrum antar jag, men det känns som att på den tiden så var det pojkar som lyssnade på hårdrock...). Dessutom har i stort sett alla kommentarer blivit klassiska och återanvänds av andra band (som In Flames, t ex).
"Live After Death" - 5
"Rock In Rio" - 3

Rond 6) Omslag
Som vanligt i Tvekamperna så anser Rebellängeln att omslaget är värt en egen rond. För den totala upplevelsen och förmågan att locka till lyssning så spelar det roll!
"Live After Death" har ett klassiskt omslag, som vanligt med Eddie på framsidan, och jag gillar dess blå ton. Även "Rock In Rio" har Eddie på framsidan, förstås, men här leker man med livekänslan på ett annat sätt eftersom även scenen är närvarande på omslaget.
Totalt sett är båda två riktigt bra, med tydliga anknytningar till skivans titel, och jag anser att de tillhör Iron Maidens bättre omslag båda två. Ronden blir oavgjord, och banne mig om det inte blir maximala poäng i båda fallen. Igen!
"Live After Death" - 5
"Rock In Rio" - 5

Rond 7) Känsla
Sist ut är den där svårdefinierade kategorin som heter känsla. Alltså, vad har Rebellängeln för känsla för respektive skiva, och hur påverkar det vilken av dem som lyfts ur skivhyllan när det är dags för spelning?
I detta fall så är det tydligt att det är en kamp mellan nostalgiska känslor och behovet av allsång. För, i fallet med "Live After Death" så väcks alla mina gamla minnen fram och jag känner mig som ett barn igen. Dessutom är den verkligen genombra, med en gedigen setlista utan fillers. Och den innehåller "Rime Of The Ancient Mariner", bara en sån sak!
"Rock In Rio" tilltalar däremot den sida av mig som är lite äldre. Den som togillar de nyare klassikerna som Iron Maiden presterat. "Blood Brothers", t ex, och kanske framförallt "Fear Of The Dark" (ja, för den är ju jätteny...) med sitt helt magiska allsångsparti.
Rent krasst och ärligt - jag spelar faktiskt "Rock In Rio" mer!
"Live After Death" - 4
"Rock In Rio" - 5

Sammanställning
Jaha... då ska vi se.

"Live After Death" - 33 poäng
"Rock In Rio" - 32 poäng

Hoppla. Det trodde jag faktiskt inte när jag började - att det skulle bli så jämnt. Och att jag personligen lyssnar oftare på "Rock In Rio" dök också upp som en överraskning när jag verkligen tog en funderare. Dock, segern till "Live After Death" och det är väl inget att orda om.
Det är utan tvekan en av de stora liveskivorna, från ett av de stora livebanden.

Förresten, gillar du den här formen av artikel? Då har du väl inte missat den andra Tvekamperna som Metalbloggen publicerat... de finns här, och där hittar du bland annat en uppgörelse om den bästa svarta skivan och vilken av Accepts album som är vassast.