Onsdagsomslagorama

Onsdag idag, och vi ska frossa i omslag.
Ett riktigt omslag-o-rama, kan man säga, men från annorlunda perspektiv.

Jag är ute och rusar hela dagen med mitt riktiga jobb, så istället blir det hänvisning till en del externa siter där det finns roliga bilder, eller annorlunda vinklar.
Den första är "Alternate Metal Album Covers", en sida som varierar sig från såväl riktigt bra och träffsäkra skapelser till låga träffar under bältet.
Såhär kan det se ut:

Okej?
Funkar?

Vill du däremot se hur ett album ser ut "från andra vinkeln" så är det Metalsucks som gäller, där man har vänt på perspektivet så att man kan se hur ett omslag ser ut från andra hållet, liksom. Såhär:

Den där senaste länken har valsat runt på Facebook en hel del, bland annat om man har Close-Up Magazine som man "gillar", så du kanske har sett det redan.
I så fall har du också sett att Bolt Thrower är klara för Close-Up Båten i September.
BOLT THROWER.
Holy crap, det är bara att påbörja förhandlingen hemma redan nu, för det vill man inte missa! (och sen har de ju sällskap av bl a Tribulation, Katatonia och The Dagger, så övriga uppställningen funkar ju minst sagt bra den med...)

I väntan på det får man läsa om annat trevligt.
Skivåret 2014 lovar ett par riktiga kanoner, och ett av de där banden närmar sig nu släpp. Skivan heter "Once More Round The Sun", och denna gång har bandet skrivit så mycket material att när man kladdat in runt 60 minuter på skivan så har man en halvtimme över för att komma med en uppföljnings-EP.
Jodå.
Vi pratar om Mastodon!

Enligt den här intervjun med Troy Sanders så tar den nya skivan vid där "The Hunter" tog slut, och det ska bli väldigt spännande att se var bandet tar vägen nu.
Episkt?
Långa låtar i ett eget universum?
Eller raka rock-rökare som sparkar stjärt?

Vi lär få veta.
På samma sätt som vi nu vet att Opeths kommande platta heter "Pale Communion", (släpps i mitten av juni!) och väcker samma tankar om var bandet tar vägen.
Däremot vet man inte hur omslaget ser ut än.
Det hade kanske varit det ultimata slutet på en onsdagsomslagorama...

Tribulation, Vampire, Antichrist på Kägelbanan 29/3

Jo.
Även om jag var tveksam så blev det till slut så att jag masade mig iväg på kvällen, träffade bröderna brothers, drack öl och kollade in lite stenhård musik i lördags.
Jag hade ingen kamera, enbart telefonen med mig så i stort sett samtliga bilder blev skräp (orkade inte fajtas framåt i publiken för att få bra bilder, utan halvsatt på bekvämt avstånd), men jag tänkte ändå delge lite tankar.
Först ut - Antichrist.

Tufft namn (det borde väl finnas prick hur många band som helst med det namnet egentligen), rätt snygg logga och bra strängarbete på dem. Musiken hårt influerad av tidiga Slayer (det är förstås bra), men sång alldeles för svag för att locka mig. Det blev i slutänden ganska trist, även om bandet kämpade på efter bästa förmåga. 

Nivå höjdes betänkligt och tydligt till nästa akt, hypade Vampire med bland annat Close-Ups Lars Martinsson på sång/gormande, en man vars årsbästalistor och artiklar är en ständig tillgång till nya upptäckter och närapå en kvalitetsgaranti för undertecknad.

Jävligt snygg backdrop, med ögonen på vampyren lysande i olika färger och med 3-D-effekter på handen som sträcker sig upp från graven.
Bra horror-döds, svängigt men ändå bra fart spelningen igenom.
Även om jag inte lyssnat in mig på plattan sen tidigare så tycker jag att musiken funkade väldigt väl live, och när man sen fick den här dealen för 200:- var det inte mycket att tveka om...

Kanske är det Vampire som var kvällens behållning, för man var väldigt jämna.
Till skillnad från huvudakten.
Alltså - förstå mig rätt.
Tribulation var ännu ett snäpp upp vad gäller förmåga, proffsighet och scenvana.
De har utvecklats enormt live sen jag såg dem första gången live, 2010 på Close-Up-båten.
Självsäkra, tighta, närvarande.

När de var bra var de jävligt bra - men jag sätter frågetecken för låtvalet, som i stort sett var bara nytt (fan, när jag tänker efter undrar jag om man ens spelade något från "The Horror"?), hämtat från "The Formulas Of Death".
Och det materialet innehåller en hel del dödtid.
Episkt, svävande och atmosfäriskt är väl tanken, men... trist att se på.
Yngwie Malmsteen har redan fulländat förmågan att ligga med sin gitarr på scen, och det är inte vad man vill se om man kollar en akt som Tribulation.
Tycker jag då, det kan kanske också bero på att jag inte riktigt kommer överens med just låtmaterialet från senaste plattan, men det resulterade i en tvehågsen upplevelse för mig.
Bra som fan stundtals (en del riff och partier är inget annat än geniala!), och trist och på tomgång stundtals.
Nå.
Jag kom ju iväg i alla fall, det var trevligt.
Och så fick man grillpremiära på söndagen!

Kallt när solen hade gått ner, men som alltid - ruggigt gott.
Längtar till sommaren nu, trots att det är en speciell känsla att krypa in på dödsmetallspelning som i lördags!

Lightsabres, parkeringsautomater, Pulverized Records, livet...

Lördag, och egentligen skulle jag ha velat vara på såväl Red Fang-giget igår, som spelningen med Tribulation och Vampire ikväll.. men, jag är helt ärligt jävligt slutkörd.
De senaste månaderna på jobbet, sen årsskiftet egentligen, har varit helt galna.
Kvällsaktiviteter, hals-över-huvud-jobb hela dagarna, möten dagarna i ända och jobb på kvällen för att hinna med allt mellan dagarna. Och träning på det.
Så jag pallar fan inte. Tror ja. Kvällen har ju inte hänt än.
Hade tänkt pressa in i alla fall en av dem, men jag fixar det kanske inte.
Det känns som om jag inte sett familjen på flera veckor, typ, i alla fall inte i vaket tillstånd när samtliga är närvarande och friska.
Så det blir en sån helg nu, och vad passar då bättre än ett inlägg av modell pyttipanna?
Blandad kompott?
Just det. Inte mycket.
Vi börjar med Lightsabres. 
Jo, det står det i den extremt svårlästa loggan på bilden överst, fast det knappt går att tyda.
Bandet/killen bakom detta är John Strömshed, och egentligen visar sig Lightsabres vara ett sidoprojekt från huvudsysslan Tunga Moln.
Istället för blues så är detta skitig rock, med hgårt distad sång och korta slagfärdiga låtar. Skivan heter "Demons", och är för mig ett skönt sidospår från mitt normala lyssnande, även om jag faktiskt kan tycka det är synd att man har sången så "warped", då Strömsheds stämma är väldigt bra som den är... Nå, vill du ha hjälp att tyda vad låttitlarna på baksidan betyder (andra bilden) så kollar du in Spotify. 
Jag fick ett vinyl-ex av skivan från bandet, och vi kan väl säga som så att.. försten att tolka vad låt nummer 7 heter vinner skivan? Känns det bra? (förresten, hur fanken postar man en LP...? Bra tips mottages!). Svara med en kommentar till detta inlägg, helt enkelt.

Annars har livet rusat fram sista tre-fyra veckorna, och jag kan konstatera att trots att jag petar in en hel del grejer på bloggen så sker det mycket som jag knappt hinner kommentera, såväl inom det musikaliska livet som i det verkliga, rätt alldagliga, livet som jag lever. Ska vi ta ett svep? Tror det va, så kanske vi hinner beta av lite. Vi börjar med.... parkeringsautomater.
Har haft en run-in med två stycken, men på bild får du en.

Okej. Som du ser var den ur funktion. I ett garage som varit ett gammalt skyddsrum, och därmed saknar mobiltäckning. Men, tänker jag, jag vill ju inte ha parkeringsböter, så jag noterar nummer och automatsiffror och går upp ur underjorden för att ringa. Det är bara det att numret inte fungerar, "har ingen abonnent". Vid det här laget var det bara att gå på det möte jag var på väg till, och när jag kommer tillbaka en timme senare så...

Jodå.

Böter.

Och då börjar man ju - rätt arg - leta noggrannare. Då visar det sig att man satt upp ett anslag på sidan av automaten, och där står... ett annat telefonnummer, och ett annat automatnummer. Till ett annat parkeringsbolag. Som inte har någon automat i garaget.

Antagligen har väl de nya (Q Park) köpt de gamla (Carpark), men inte orkat skylta om.

Så det är till att överklaga då.

Och vilka överklagar man till?

Just det.

Q Park.

De som struntat i allt och delat ut dessa böter.

Sannolikheten att jag kommer få gehör för mina åsikter är väl ungefär en snöbolls chans i helvetet, men visst är det märkligt? Att de själva får bestämma om de har gjort fel, och inte behöver granskas av någon opartisk?

Dagen efter då. Ett annat garage. Ny automat - också ur funktion.

Då tänkte jag att det var någon som skämtade med mig, men det var ett annat bolag än Q Park (burn in hell, futhermuckers!) som helt enkelt hade rätt nummer på automaten.

man kunde prata med dem.

Allt bra.

Det hade kunnat sluta precis som det verkar vara för Mastodon.

Jag följer dem på Facebook, och den senaste tiden handlar ALLT om att man säljer ut grejer som man använt. De verkar ha parkerat i Q Park-garage å det grövsta eftersom de har sånt sug på pengar. Fast å andra sidan innebär det ju att man som fan kan köpa gitarrer och grejer som bandet spelat på, det kanske inte är fel...?

För övrigt så springer jag en del nu. Även på kvällar. Det är inte alltid skitenkelt att ha disciplinen att ge sig ut när barnen har nattats och det är mörkt ute, men det har ändå gått hyggligt. Och då är det dödsmetall som som gäller. Och som vi vet - när man vill ha dödsmetall så rekommenderar jag den här etiketten...

Jag måste säga att de har en närmast osviklig känsla för just döds av hög kvalitet.
Kolla bara ett band som Interment och deras "Into The Crypts Of Blasphemy".

Den vill du inte ska gå dig förbi om du gillar döds, och känslan av att vara jagad av den musiken när man är ute och springer i mörkret, själv... jag lovar, frekvensen på benen ökar!

Personligt rekord på min vinterslinga (den är 7,25 kuperade km om det är inte är snö och man kan gena lite i hörnen vid en del svängar, men typ 7, 35 om snövallarna tvingar en att följa de plogade cykelvägarna exakt) är dock satt till Running Wild "Death Or Glory", kanske världens bästa power metal-platta. 32:49. Undrar vad den kvällen hade resulterat i om jag spelat döds...?

Det jag vet att det resulterat i är att inte orkar läsa. Sweden Rock Magazine, Close-Up Magazine... Det ligger en hel trave tidningar som jag inte hunnit ge den uppmärksamhet de förtjänar. Bland annat vet jag att det finns information om Entombed, eller Entombed A.D som L-G Petrovs gäng heter, och eftersom jag efterfrågade att de skulle ta bladet från munnen så vill jag ju veta.

Vi får se, ska försöka hinna läsa lite i helgen så kanske det kommer ett inlägg om det under kommande vecka.

Annars har det mest varit ishockey som jag orkat med. Slappkolla. Semifinalklart i slutspelet nu.

Skellefteå-Linköping och Växjö-Färjestad.

Jag tror att den första matchserien blir rolig att titta på för den som inte hejar på något av lagen. För oss som har hjärtat med kommer det väl mest att bli plågsamt. jag tror ändå att Linköping har bränt mycket krut för att ta sig till semifinal, så i slutänden torde de svartgula ta sig vidare. Men fan vet. Med Linköping och Roger Melin vid rodret kan det sluta hur som helst. Den andra serien kommer bli fysisk och förmodligen sövande tråkig. Defensiv, defensiv, defensiv. Växjö har vunnit alla matcher i grundserien mot Färjestad, och har hemmaplansfördel samt bra form. Alla tecken talar för smålands nya stolthet - utom att det är just Färjestad. Slutspelsrävarna. Jag tror det blir sju matcher i den serien, och törs inte gissa vilket av lagen som drar längsta strået...

Hur som helst - som avslutning på det här synnerligen spretiga inlägget kan vi konstatera att Konkeror släpper "The Abysmal Horizons" på etiketten Lacerated Enemy Records, och då får den nytt omslag.

Överst det gamla, underst det nya.

Vilket föredrar du?

Jag vet inte jag.
Det nya är kanske objektivt snyggare, men jag upptäckte ju - och köpte - skivan med det gamla, lite ostigare omslaget (som visserligen är rätt fult, men slår an en sträng av glädje hos mig).
Du har väl inte missat den?
Kolla i så fall in på Spotify, genast.
Riktigt jäkla tokbra platta!

Så. Vi ses!

Årsbästalistan - Sweden Rock Magazine

Okej, förra veckan hade vi en ganska välkommenterad och välläst sak om årsbästalistan från Close-Up Magazine, och samma vecka kom det motsvarande numret från Sweden Rock Magazine.
Jag tänkte att nu har ni väl hunnit läsa det numret, så vi gör väl en liknande dykning med den listan.
Har du nu inte läst den här listan och vill ha spänningen kvar ska du inte fortsätta. Det blir en spoiler.
Tror du att du ska kunna snåla och inte köpa blaskan ska du tänka om, eftersom du i så fall missar hela grejen - skribenternas enskilda listor.
För precis som med den andra tidningen så talar vi om en aggregerad lista som ger totalen, och personligen tycker jag ofta att det riktigt läsvärda är de skribenter som jag själv tycker har bra smak. Där finns alltid ett par bra guldkorn att plocka upp.
Sweden Rock Magazine listar sina Topp 50, och jag tänkte att du får en bild på hela klabbet så kan du förstora till förbannelse om du vill:

Svårt att läsa?
Visst.
Så, här kommer Topp 10 med lite kommentarer!

1) Ghost "Infesstisumam"
Ingen överraskning alls här. Det handlar ju lika mycket om att inte förarga och gå hem i alla läger. Intressant är att plattan i sig faktiskt bara tar hem 4 av 42 förstaplaceringar hos skribenterna
2) In Solitude "Sister"
...de verkar vara medias älsklingar, Uppsalabandet.
Personligen anser jag att skivan är bra, men inte alls så här bra. 
Den balancerar inte ens på kanten till topp 10, utan återfinns väsentligt längre ner.
3) Watain "The Wild Hunt"
Tredubbelt svenskt i topp, och två band med Uppsala som hemvist.
Jojo!
Det verkar dessutom finnas mörka strömningar i den stan om man beaktar musik, lyrik och inställningen till skapandet.
4) Hell "Curse & Chapter"
Faktiskt inte heller speciellt överraskande, SRM älskar Hell.
Förra given "Human Remains" tog förstaplatsen, och recensionerna har varit lyriska på den här.
5) Dark Tranquillity "Construct"
Nä.
Det där såg jag inte komma, det är ju en rätt träig och trist platta.
Göteborgarna har helt stagnerat, tycker jag.
Överraskande!
6) Spiritual Beggars "Earth Blues"
Se där - en redig överraskning!
Jag gillar de andliga tiggarna hårt, och den här skivan är en sån där som jag liksom hela året tänkt lyssna in mig på men inte verkar lyckas. 
Läge att ändra det, månne...
7) Tribulation "The Formulas Of Death"
Mest överraskande att den hamnar så högt på SRM.
Det känns inte som en platta som skulle gå hem hos alla lite "gubbiga" rockers på tidningen...
8) Black Trip "Goin' Under"
...medan detta torde smörja dem.
Pang på pungen, liksom, inga krusiduller och bara bredbent jävligt läcker hårdrock.
Och så tror jag att det faktumet att en viss Stjärnvind finns med bidar till gynnsam bedömning!
9) Black Sabbath "13"
Gammal är äldst. Typ.
Den här är väl SRM's motsvarighet till Close-Up's Bad Religion.
Men den är bra, skivan.
Riktigt bra.
10) Cult Of Luna "Vertikal"
Igen.
Jag bara måste få tummen ur på den här plattan...

De övriga mellan 11 och 20:
11) Hypocrisy "End Of Disclosure"
12) Imperial State Electric "Reptile Brain Music"
13) Procession "To Reap Heavens Apart"
14) Pretty Maids "Motherland"
15) Carcass "Surgical Steel"
16) Deep Purple "Now What?!"
17) Thyrfing "De Ödeslösa"
18) Amon Amarth "Deciever Of The Gods"
19) Intronaut "Habitual Levitations (Instilling Words With Tones)"
20) Avenged Sevenfold "Hail To the King"

Så.
Kollar man då vilka som är gemensamma namn på de båda stora tidningarnas listor (bland de första 20 akterna) så ser man följande namn:
Ghost. Placering 1 + 1
In Solitude, 2 + 3
Cult Of Luna, 10 + 4
Tribulation, 7 + 10

Carcass, 15 + 9

Där har du Topp 6 alltså, om man fortsätter sammanslagningsfesten.
Jag tror inte att jag kommer ha en enda på min Topp 10, möjligtvis Ghost...

Årsbästalistan - Close-Up Magazine

December, och listorna börjar ramla in. Årsbästalistorna.
Som vanligt tänkte undertecknad att vi skulle kika lite på dem, och vi börjar med vad som jag tycker är höjdpunkten från de stora siterna. 
Close-Up Magazine.
Anledningen till det är rätt enkel, det är så många skribenter med så olika smak att man om man lusläser de olika skribenternas listor (och dessutom följt med lite under året så att man vet vilka man tycker lika som) så hittar man många guldkorn.
Därefter aggregeras allt i en samlad lista, och det är den listan som du ser nedan (ja, du behöver förstås köpa tidningen ändå för att få reda på allt som står i de enskilda listorna, samt del två av U.S.B.M-inlägget).

1) Ghost "Infesstisumam"
...inte så förvånande, faktiskt. Det är en bra skiva som dessutom klarar av att attrahera såväl de som gillar lite mjukare rock som stenhård extremmetal, och när allas röster så läggs samman så blir det förstås bra. Leker själv med att ha den på topp tio, faktiskt!
2) Bombus "The Poet And The Parrot"
Här överraskar det dock mig en del. Så bra tycker jag inte att den är...
3) In Solitude "Sister"
Du har recensionen här. Mer behövs nog inte sägas.
4) Cult Of Luna "Vertikal"
...och den här har jag hela året tänkt lyssna in mig på,a men det har inte blivit. Skämmes?
5) Watain "The Wild Hunt"
Bra, men inte lika fantastisk som tidigare plattor. Tycker jag då.
6) Bad Religion "True North" 
De hamnar ju alltid högt hos Close-Up. En riktigt bra platta dock!
7) Hatebreed "The Divinity Of Purpose"
Inte hört!
8) Jex Tooth "Blood Moon Rise"
..och inte den här heller.
9) Carcass "Surgival Steel"
Men den här har jag hört! Lyssnade rätt mycket när den kom, sen har den fallit lite i glömska för att återfå sin lyster i samband med spelningen häromdagen.
10) Tribulation "Formulas Of Death"
Ja. 
Jag och Tribulation har ju en av-och-på-relation i år...
11) Queens Of The Stone Age "...Like Clockwork"
12) Kongh "Sole Creation"
13) Clutch "Earth Rocker"
14) Bring Me The Horizon "Sempiternal"
15) Autopsy "The Headless Ritual"
16) Black Trip "Goin' Under"
17) Subrosa "More Constant Than The Gods"
18) Portal "Vexevoid"
19) Immolation "Kingdom Of Conspiracy"
20) Demonical "Darknkess Unbound"

Ja.
Som du ser har jag lagt lite mer krut på de första tio, med länkar och lite tankar.
De övriga  får samsas lite, men det jag kan säga är:
Jag ska kolla in Subrosa mer.
De verkar spännande!

Annars då?
Är listan rätt, tycker ni?

Hårdrockskväll 2014 - En månad kvar. De sent inkomna!

...det är ju hur magiskt som helst hur fort allt går.
Idag är det den 5/12, och således enbart en enda månad kvar till Hårdrockskväll 2014.
Jag tänkte fira det med att köra en snabbgenomgång av de 8 låtar som kommit in från kanten såhär på slutet. Många av dem riktigt riktigt bra dessutom!

Du vet säkert konceptet. 8 låtar, detta år helt valfria, som läggs på en CD. Sen samlas gänget och dricker sig berusade medan man spelar en låt från varje skiva i taget.
I vanliga fall är det kategoristyrt (typ, bästa trumspel), men detta år är ett helt friår.
Jag har valt att satsa på helt hemliga projekt, så under det gångna året har jag samlat på mig en hel del pärlor som jag väljer och vrakar ifrån.
Det betyder att ingen av nedanstående spår kommer att vara representerade från min sida, men det är lik förbaskat en platta jag med lätthet och stolthet skulle kunna presentera.
Okej.
Nu kör vi!
 --------------------------------------------------------------------------------------
SPÅR 1: Avatarium "Moonhorse"

Finns ingen anledningen att börja fundera eller vela.
Detta är en bra start, lite smygande men ändå blytungt.
Avatariums självbetitlade platta är riktigt bra, tycker jag, och just den här låten är en sån där som bara växer. Vete fan om det skulle vara så smart att ha ha med en sån på en kväll där åhörarna får höra den för första gången, men... äh, fuck it. Det är nämligen sjuk bra.
Och, det tål att upprepas: Leif Edling är ett musikaliskt geni när det kommer till doom metal!
 -----------------------------------------------------------------------------------------
SPÅR 2: Horisont "Writings On The Wall

Okej, jag kanske inte var helt överväldigad av helheten på Horisonts tredje platta "Time Warriors", men det går inte att förneka hur hårt öppningsspåret "Writings On The Wall" svänger. Det är en kanonlåt, och visst kan det vara mysigt att släppa trycket över strupen en aning efter Avatariums kvävande tyngd?
 --------------------------------------------------------------------------------------------
SPÅR 3: Death Angel "Execution - Don't Save Me"

Det är som skrivits i recension för "The Dream Calls For Blood" - det kittlar extra när en gammal favorit som Death Angel släpper nytt.
Den här gången har man, precis som vanligt, fyllt en skiva till bredden med tuffa riff och attityd. Finge jag önska något så vore det att man hade mer av sitt gamla jag kvar, där melodin var lika viktig. Det finns där ibland, och ett spår som "Execution - Don't Save Me" är precis så där mystufft som jag gillar med bandet.
Och det är ju inte fel med lite thrash på Hårdrockskvällen!
----------------------------------------------------------------------------------------------
SPÅR 4: In Solitude "Pallid Hands"

Dags att bli lite allvarliga.
Med Uppsalas In Solitude, från "Sister" som recenserades på denna site så sent som igår.
En skiva som ploppar upp högt på årsbästalistor till höger och vänster.
Skulle jag ta med ett spår från den så är det antingen detta, "Pallid Hands", eller "Death Knows Where". De är lika bra, och det är väl dagsformen som avgör. Typ.
"Pallid Hands" känns helt enkelt som om den passar bra i spelordningen om den ligger här, mitt mellan Death Angel och Sahg.
Och ja.
Det är en fantastisk låt.
-----------------------------------------------------------------------------------------------
SPÅR 5: Sahg "Firechild"

Med fjärde given "Delusions Of Grandeur" så tar norrmännen i Sahg ett steg i sidled. 
Man blir... meckigare.
Och det är bra, för skivan i sig får mer djup och fler dimensioner.
Eftersom bandet sen tidigare har en fantastiskt rockig och solid grund att stå på så innebär det att när man väl finner formen - det sker inte alltid på plattan - så blir det riktigt bra.
"Firechild" är ett bra exempel!
-------------------------------------------------------------------------------------------------
SPÅR 6:  Tribulation "Spell"

Nä.
Vänta nu, säger nog du.
Det där är ingen ny skiva - och dessutom, kära Rebellängel, har du sågat Tribulation "The Formulas Of Death" i din recension. Vadan detta?
Jo.
Sant.
Och jag håller nog inte skivan så högt nu heller, men det hände en lustig sak.
Jag spelade Metal Bastards Topp 30 i veckan, och gissa vad?
Just det.
Låten "Spell" som kommer från just Tribulation stod ut. Rejält.
Och då är inte jag sämre än att jag kan plocka in den såhär, lite som en överraskning!
----------------------------------------------------------------------------------------------
SPÅR 7: Necrophobic "The Necromancer"

Recension av Necrophobics sprillans nya "Womb Of Lilithu" kommer till veckan, men jag har kört den rätt många varv redan. Det låter bra, det svänger, det är svä'rtad döds och det är absolut inget annat band än just Necrophobic.

De kan, som nästan inget annat band, få till det där med körer i en episk känsla som samtidigt gungar som fan, och i den här låten har man verkligen lyckats med just det.

"The Necromancer" kanske inte är bästa låten egentligen, jag har ännu inte bestämt mig om det, men det är en sån där låt som sitter direkt när man hör den.

Det går inte att värja sig om man gillar hårdrock med lite hårdare kant.

Och som sådan helt självskriven i ett sånt här sammanhang!

-----------------------------------------------------------------------------------------------

SPÅR 8 - Red Fang "Dawn Rising"

Tredje given "Whales And Leeches" är väl tänkt att bli Red Fangs genombrott på bred front.

Jag vete fan om det kommer bli så, skivan är som helthelt faktiskt inte lika bra som förra given "Murder The Mountains" tycker jag, men det finns ett ess i rockärmen.

Det är en av årets bästa låtar.

"Dawn Rising".

Herrejävlar vilken rykare, och ett bättre sätt att avsluta en sån här skiva och en sån här samling spår vet jag nästan inte.

----------------------------------------------------------------------------------------------------

Så.

Hur låter detta då?

Tro't eller ej, undertecknad har faktiskt pillat ihop en spellista på Spotify med just dessa spår, i just denna ordning.

Den finns här.

Eller här nedan.

Mycket nöje!

Record Madness: T

Record Madness.
En serie där Metalbloggen och Tune Of The Day skärskådar sina egna skivsamlingar bokstav för bokstav för att egentligen titta vad som döljer sig där, och där det hela avslutas med att man kastar en utmaning till den andre, i form av vilken bokstav som ska få hamna under lupp.
Serien har pågått sedan årsskiftet, och under sommaren har det stått lite still.
Det är inte bara okej, utan var ett av de gemensamma kriterierna.
Att serien, varje inlägg, får ta precis så lång tid som det råkar bli, och att varje inlägg blir som det blir. mastodontlångt eller rätt kort. Det får aldrig bli ett tvång, för annars dör alla möjligheter att vi ska orka igenom hela jämra alfabetet.
Och nu... nu är det min tur att ta i min utmaning.
Den som heter T.

Record Madness: T
Första tanken när jag fick min "lott" i form av bokstaven T var... fan. Det är en stor bokstav. Där ligger ju skitmycket bra.
Så jag gick till hyllan, och... se på fan - jag hade tjockt fel?!?!
T finns där du ser de oranga fyllestrecken. Hyllan delas dessutom med bokstaven U, så ska man vara krass kan det inte vara mer än kanske 50 plattor som trängs under T.

Vad beror då det på?
Jag tror det är Testaments fel.
Tanken på att det bandet skulle finnas under bokstaven har liksom lurat mig att tro att det är en massiv bokstav, men ännu en gång visar det sig, när man tittar noga, att verkligheten inte alltid stämmer överens med bilden mitt huvud vill visa för mig (ja, den som ser riktigt noga och har hängt med märker kanske också att själva hyllsystemet är nytt, men det är en annan femma).
Som vi kommer att återvända till så finns det under T en hel del skivor som är intressanta men som jag inte har fysiskt (promoexemplar och annat), men det är väl ändå lika bra att vi börjar med den klump som lurade mig, eller hur?

Överst ett knippe studioalbum som på ett ganska fint sätt visar bandets fantastiska karriär. Det spretar en del (notera att en av skivorna som saknas tyvärr är dödsmetalldängan "Demonic", vete fan varför egentligen och det är en sån där typisk grej som jag egentligen upptäckte nu när jag la ut skivorna...trodde jag hade den?!?), men är ändå alltid Testament.
Därefter både skivan och DVD'n från London, "Live In London". En av världens bästa ensamfylle-sysselsättningar!
Men... vänta nu.
Kan detta enbart vara anledningen till min oro för mängden skivor under T?
Nej.
Antagligen inte.
Kombinerar man det däremot med de här grupperna så är det kanske logiskt.

 

Detta är två grupper som jag har för mig att jag har massor med plattor av.
Det är, förstås, Thin Lizzy och Tiamat.
Som ni kan se på bilderna ovan så är det, minst sagt. en sanning med modifikation.
Visst har jag en del skivor, men det är långtifrån så många som jag inbillar mig, och detta är en sån där typisk anledning till att det går helt överstyr med mitt skivköpande i år.
Jag fyller så sjukt många hål som jag trodde att jag redan fyllt.
Skivor jag trodde att jag hade, men som det visar sig - vid närmare kontroll - att jag inte har.
Och som jag vill ha.
I båda ovanstående fall så finns dessutom (om ni kollar noga) en samlingsskiva.
Den finns till vänster i bild i båda fallen.
Måhända bidrar det till min illusion, men framförallt är det intressant... jag är generellt inte ett fan av samlingsskivor, men får tillstå att jag - igen, vid närmare kontroll - tycks ha en hel del sådana i min ägo.
Kanske fog för ytterligare funderingar någon dag, eller rent av en hel serie vad det lider.
Men.. som sagt...detta är Record Madness, och det betyder att vi ska kasta oss vidare med innehållet under T.
I min botanisering noterade jag att det var en hel massa skivor som jag hade två ex av. Alltså, två skivor med en grupp. Låt oss ta en kavalkad!

 

 

 

Uppifrån och ner i en svit rätt pissiga foton...:

Throwdown

Talisman

Tribulation

Therapy?

Teddybears

Rätt spretigt, faktiskt, men jag gillar dem allihop på sitt sätt.

Och dessutom ger det oss möjligheten att lite snabbt konztatera att det under T finns en hel del gamla Veckans Tips. Samlar man dem på samma bild så får dels lite gammal skåpmat från nyligen dassiga bilder samt en del nykomlingar:

Känner du igen dem alla?.
Överst, halvt dolt, har du Temple Of The Dog. Den SKA Du ha koll på, annars är det dags att skaffa det ögonaböj. Därfter, nedåt i ordning, med länkar till deras respektive Veckans Tips-artikel...
Throwdown, Tribulation, Trident och Tyrant.
Rätt så jäkla hårt, faktiskt, om man kollar på dessa plattor överlag.
Verkar ha blivit så, och då är det fog att kolla vad som är lite mjukare i hyllan.
Samlade ihop dem såhär:

Oj.
Vilken kass bild det här visade sig vara.
Inte riktigt high standards, kan man säga, men... nu orkar jag liksom inte göra om det, föra över bilden igen och så.
Istället ska jag förklara vad ditt öga ser suddigt.
Det är Texas, Timbuktu (ggr 2), Toto och KT Tunstall.
Kan inte säga att jag spelar någon av dessa plattor numera, men det har funnits tillfällen när de alla spelats. Utom Toto. Den tror jag att jag fått på pin tji nån gång när jag fyllde år...
Främst KT Tunstall "Eye To The Telescope" är riktigt fin singer-songwriter om du vill ha sånt.

Okej. Vidare!

Men - vadfan!?
Bilden är visserligen bättre, men vad gör den här skivan här?
Takida - bra eller anus. Svaret börjar på a...
Jag sa: vidare!

 

Detta, vänner, är den sista bilden från själva hyllan.
Det är faktiskt slut sen.
Type O Negative, sen ett knippe ströskivor med Taake, Terrorizer, Terrortory, To Dust och Triptykon tar oss i mål avseende de fysiska exemplaren.
Det finns inte fler.
Trots vad jag trodde.

Men vi ska denna gång komplettera lite med elektroniska exemplar. Sådana som jag vill lyfta lite. Jag tänker inte konstatera att jag saknar en skiva som Talisman "7" fysiskt utan enbart har en elektronisk kopia (fas tden varit Veckans Tips, lite skämmigt är det...), eller en del andra mer logiska saker.
Jag vill istället lyfta fram dessa skivor som några jag borde skaffa riktiga skivor av, och det så snabbt som möjligt:

 

 

 

Du är med va?
Thalamus första, This Gift Is A Curse fullkomliga överkörning, Three Seasons mix av 60- och 70-tal samt Torture Divisions trilogi av EP's som utgör "With Endless Wrath..."-sviten.
Bra plattor allihop, som inte fysiskt i min hylla. Som borde göra det.

Nu är det slut. Hela bokstaven T visade sig vara lite av ett luftslott, tycker jag, men det lär väl jämna ut sig. Nästa gång får man väl nåt man tycker verkar lugnt men som visar sig ha en jävla massa mer än man tror.
Nu återstår bara att kasta tillbaka handsken, så att säga, och denna gång ska jag försöka göra det på ett sätt som Stones kan hantera hyggligt trots att det är sommar och högsäsong för hans del när det gäller jobb. Alltså - något som jag tror är relativt enkelt att hantera.
Vi pratar alltså om bokstaven F, som i Faith No More, förbannade sommarvärme och fåtal artister. Jag tror att det - relativt då, han har ju en del skivor den gode Stones... - är en  liten bokstav att bita i, men vet inte säkert. Ska bli spännande att se vad som döljer sig i alla fall.
Record Madness är fortfarande kul!

Recension: Tribulation "The Formulas Of Death"

Svenska underbarnen i Tribulation tog i stort sett hela extremmetalscenen med storm i samband med sin debut "The Horror". Den skivan var ett stycke mästerverk som kom direkt från graven, med ett tiotal raka dödsmetalldängor som knutits samman med diverse samplade ljudeffekter till en enda lång upplevelse.
Det är, vill jag hävda, en av de starkare debuter som genren skådat under de senaste fem-tio åren, och bandet har sedan debuten turnerat intensivt.
Vi skriver nu 2013, och det är dags att följa upp denna debut, vilket görs med "The Formulas Of Death".
Skivan har ett gäng veckor på nacken, och den har nog närapå rullat ett varv om dagen hos undertecknad i ett försök att få grepp om den, men ändå skulle jag vilja sammanfatta skivan med följande mening: jag fattar ingenting.

Borta är det direkt ös, den känsla av direkthet som kommer av hjärtats övertygelse.
Istället lämnar bandet oss med en suggestiv, lite snirklig filmisk skapelse som rör sig hotfullt i skuggorna snarare än att den kastar sig mot strupen för att förinta lyssnaren.
Flera gånger under skivan ger sig bandet ut i svävande stämningsbyggande partier som tillåts sträcka ut sig i tid (överlag är det en lång skiva, med ett par stycken som klockar in över 10 minuter) och rum, medan antalet låtar som verkligen låter låten komma i centrum är relativt lätträknade. Herrar Johannes Andersson (sång och bas), Adam Zaars (gitarr), Jonathan Hultén (gitarr) och Jakob Ljungberg (trummor) har antingen förflyttat sig till en abstraktionsnivå som jag med min begränsande fattningsförmåga inte riktigt når, eller så har de gått vilse i sina egna ambitioner en aning.
Jag är osäker på vilket, för även om jag inte fattar eller klarar av att omsluta den här skivan så finns det onekligen någon form av dragningskraft som gör att jag fortsätter försöka.
Det gnager en känsla av att krukan med guld i slutet av den här regnbågen är stor, och därför irriterar det mig att jag går vilse på vägen. För det gör jag.

Låtar som "Wanderers In The Outer Darkness", "When The Sky IS Black With Devils" och "Through The Velvet Black" är visserligen bra, men såväl inledningen ("Vagina Dentata") som avslutningen ("Apparitions") är svaga, och däremellan finns låtar som tar mig med irrfärder ("Suspiria"). Kort sagt - Tribulation har tagit ett steg mellan debuten och uppföljaren som är oväntat och dessutom långt.
Kanske är det smart och ger en dimension till bandet som är nödvändig.
Kanske är det ambitiöst och alienerar en hel del fans.
Det är i alla fall inte tråkigt, för även om jag nu inte kan placera skivan för egen del så inser jag att det kommer vara upphov för fortsatt diskussion och undersökande.

Bästa Spår för ändå bli "Wanderers In The Outer Darkness", men jag är lika osäker på det som jag är på betyget. I skrivande stund ska jag placera den relativt lågt, och jag skulle vilja hålla den precis på gränsen mellan 2 och 3. Istället för att fega och gå med en trea (vilket skulle kunna vara möjligt med tanke på den lockelse som ändå finns där) så ska jag lyssna på fakta från mig själv. Om jag efter alla dessa varv med plattan fortfarande inte har tagit den till mig så är det inte en skiva för höga betyg.
Vi landar Tribulation "The Formulas Of Death" på betyget 2, en siffra jag i förväg inte trodde var möjlig för det här bandet. 
Måhända kommer jag att ångra de orden gruvligt med tiden, för det är ju trots allt ett faktum.

Jag fattar ingenting.

Tribulation "The Formulas Of Death" - 2