Lightsabres, parkeringsautomater, Pulverized Records, livet...

Lördag, och egentligen skulle jag ha velat vara på såväl Red Fang-giget igår, som spelningen med Tribulation och Vampire ikväll.. men, jag är helt ärligt jävligt slutkörd.
De senaste månaderna på jobbet, sen årsskiftet egentligen, har varit helt galna.
Kvällsaktiviteter, hals-över-huvud-jobb hela dagarna, möten dagarna i ända och jobb på kvällen för att hinna med allt mellan dagarna. Och träning på det.
Så jag pallar fan inte. Tror ja. Kvällen har ju inte hänt än.
Hade tänkt pressa in i alla fall en av dem, men jag fixar det kanske inte.
Det känns som om jag inte sett familjen på flera veckor, typ, i alla fall inte i vaket tillstånd när samtliga är närvarande och friska.
Så det blir en sån helg nu, och vad passar då bättre än ett inlägg av modell pyttipanna?
Blandad kompott?
Just det. Inte mycket.
Vi börjar med Lightsabres. 
Jo, det står det i den extremt svårlästa loggan på bilden överst, fast det knappt går att tyda.
Bandet/killen bakom detta är John Strömshed, och egentligen visar sig Lightsabres vara ett sidoprojekt från huvudsysslan Tunga Moln.
Istället för blues så är detta skitig rock, med hgårt distad sång och korta slagfärdiga låtar. Skivan heter "Demons", och är för mig ett skönt sidospår från mitt normala lyssnande, även om jag faktiskt kan tycka det är synd att man har sången så "warped", då Strömsheds stämma är väldigt bra som den är... Nå, vill du ha hjälp att tyda vad låttitlarna på baksidan betyder (andra bilden) så kollar du in Spotify. 
Jag fick ett vinyl-ex av skivan från bandet, och vi kan väl säga som så att.. försten att tolka vad låt nummer 7 heter vinner skivan? Känns det bra? (förresten, hur fanken postar man en LP...? Bra tips mottages!). Svara med en kommentar till detta inlägg, helt enkelt.

Annars har livet rusat fram sista tre-fyra veckorna, och jag kan konstatera att trots att jag petar in en hel del grejer på bloggen så sker det mycket som jag knappt hinner kommentera, såväl inom det musikaliska livet som i det verkliga, rätt alldagliga, livet som jag lever. Ska vi ta ett svep? Tror det va, så kanske vi hinner beta av lite. Vi börjar med.... parkeringsautomater.
Har haft en run-in med två stycken, men på bild får du en.

Okej. Som du ser var den ur funktion. I ett garage som varit ett gammalt skyddsrum, och därmed saknar mobiltäckning. Men, tänker jag, jag vill ju inte ha parkeringsböter, så jag noterar nummer och automatsiffror och går upp ur underjorden för att ringa. Det är bara det att numret inte fungerar, "har ingen abonnent". Vid det här laget var det bara att gå på det möte jag var på väg till, och när jag kommer tillbaka en timme senare så...

Jodå.

Böter.

Och då börjar man ju - rätt arg - leta noggrannare. Då visar det sig att man satt upp ett anslag på sidan av automaten, och där står... ett annat telefonnummer, och ett annat automatnummer. Till ett annat parkeringsbolag. Som inte har någon automat i garaget.

Antagligen har väl de nya (Q Park) köpt de gamla (Carpark), men inte orkat skylta om.

Så det är till att överklaga då.

Och vilka överklagar man till?

Just det.

Q Park.

De som struntat i allt och delat ut dessa böter.

Sannolikheten att jag kommer få gehör för mina åsikter är väl ungefär en snöbolls chans i helvetet, men visst är det märkligt? Att de själva får bestämma om de har gjort fel, och inte behöver granskas av någon opartisk?

Dagen efter då. Ett annat garage. Ny automat - också ur funktion.

Då tänkte jag att det var någon som skämtade med mig, men det var ett annat bolag än Q Park (burn in hell, futhermuckers!) som helt enkelt hade rätt nummer på automaten.

man kunde prata med dem.

Allt bra.

Det hade kunnat sluta precis som det verkar vara för Mastodon.

Jag följer dem på Facebook, och den senaste tiden handlar ALLT om att man säljer ut grejer som man använt. De verkar ha parkerat i Q Park-garage å det grövsta eftersom de har sånt sug på pengar. Fast å andra sidan innebär det ju att man som fan kan köpa gitarrer och grejer som bandet spelat på, det kanske inte är fel...?

För övrigt så springer jag en del nu. Även på kvällar. Det är inte alltid skitenkelt att ha disciplinen att ge sig ut när barnen har nattats och det är mörkt ute, men det har ändå gått hyggligt. Och då är det dödsmetall som som gäller. Och som vi vet - när man vill ha dödsmetall så rekommenderar jag den här etiketten...

Jag måste säga att de har en närmast osviklig känsla för just döds av hög kvalitet.
Kolla bara ett band som Interment och deras "Into The Crypts Of Blasphemy".

Den vill du inte ska gå dig förbi om du gillar döds, och känslan av att vara jagad av den musiken när man är ute och springer i mörkret, själv... jag lovar, frekvensen på benen ökar!

Personligt rekord på min vinterslinga (den är 7,25 kuperade km om det är inte är snö och man kan gena lite i hörnen vid en del svängar, men typ 7, 35 om snövallarna tvingar en att följa de plogade cykelvägarna exakt) är dock satt till Running Wild "Death Or Glory", kanske världens bästa power metal-platta. 32:49. Undrar vad den kvällen hade resulterat i om jag spelat döds...?

Det jag vet att det resulterat i är att inte orkar läsa. Sweden Rock Magazine, Close-Up Magazine... Det ligger en hel trave tidningar som jag inte hunnit ge den uppmärksamhet de förtjänar. Bland annat vet jag att det finns information om Entombed, eller Entombed A.D som L-G Petrovs gäng heter, och eftersom jag efterfrågade att de skulle ta bladet från munnen så vill jag ju veta.

Vi får se, ska försöka hinna läsa lite i helgen så kanske det kommer ett inlägg om det under kommande vecka.

Annars har det mest varit ishockey som jag orkat med. Slappkolla. Semifinalklart i slutspelet nu.

Skellefteå-Linköping och Växjö-Färjestad.

Jag tror att den första matchserien blir rolig att titta på för den som inte hejar på något av lagen. För oss som har hjärtat med kommer det väl mest att bli plågsamt. jag tror ändå att Linköping har bränt mycket krut för att ta sig till semifinal, så i slutänden torde de svartgula ta sig vidare. Men fan vet. Med Linköping och Roger Melin vid rodret kan det sluta hur som helst. Den andra serien kommer bli fysisk och förmodligen sövande tråkig. Defensiv, defensiv, defensiv. Växjö har vunnit alla matcher i grundserien mot Färjestad, och har hemmaplansfördel samt bra form. Alla tecken talar för smålands nya stolthet - utom att det är just Färjestad. Slutspelsrävarna. Jag tror det blir sju matcher i den serien, och törs inte gissa vilket av lagen som drar längsta strået...

Hur som helst - som avslutning på det här synnerligen spretiga inlägget kan vi konstatera att Konkeror släpper "The Abysmal Horizons" på etiketten Lacerated Enemy Records, och då får den nytt omslag.

Överst det gamla, underst det nya.

Vilket föredrar du?

Jag vet inte jag.
Det nya är kanske objektivt snyggare, men jag upptäckte ju - och köpte - skivan med det gamla, lite ostigare omslaget (som visserligen är rätt fult, men slår an en sträng av glädje hos mig).
Du har väl inte missat den?
Kolla i så fall in på Spotify, genast.
Riktigt jäkla tokbra platta!

Så. Vi ses!

Hårdrockskväll 2014 - En månad kvar. De sent inkomna!

...det är ju hur magiskt som helst hur fort allt går.
Idag är det den 5/12, och således enbart en enda månad kvar till Hårdrockskväll 2014.
Jag tänkte fira det med att köra en snabbgenomgång av de 8 låtar som kommit in från kanten såhär på slutet. Många av dem riktigt riktigt bra dessutom!

Du vet säkert konceptet. 8 låtar, detta år helt valfria, som läggs på en CD. Sen samlas gänget och dricker sig berusade medan man spelar en låt från varje skiva i taget.
I vanliga fall är det kategoristyrt (typ, bästa trumspel), men detta år är ett helt friår.
Jag har valt att satsa på helt hemliga projekt, så under det gångna året har jag samlat på mig en hel del pärlor som jag väljer och vrakar ifrån.
Det betyder att ingen av nedanstående spår kommer att vara representerade från min sida, men det är lik förbaskat en platta jag med lätthet och stolthet skulle kunna presentera.
Okej.
Nu kör vi!
 --------------------------------------------------------------------------------------
SPÅR 1: Avatarium "Moonhorse"

Finns ingen anledningen att börja fundera eller vela.
Detta är en bra start, lite smygande men ändå blytungt.
Avatariums självbetitlade platta är riktigt bra, tycker jag, och just den här låten är en sån där som bara växer. Vete fan om det skulle vara så smart att ha ha med en sån på en kväll där åhörarna får höra den för första gången, men... äh, fuck it. Det är nämligen sjuk bra.
Och, det tål att upprepas: Leif Edling är ett musikaliskt geni när det kommer till doom metal!
 -----------------------------------------------------------------------------------------
SPÅR 2: Horisont "Writings On The Wall

Okej, jag kanske inte var helt överväldigad av helheten på Horisonts tredje platta "Time Warriors", men det går inte att förneka hur hårt öppningsspåret "Writings On The Wall" svänger. Det är en kanonlåt, och visst kan det vara mysigt att släppa trycket över strupen en aning efter Avatariums kvävande tyngd?
 --------------------------------------------------------------------------------------------
SPÅR 3: Death Angel "Execution - Don't Save Me"

Det är som skrivits i recension för "The Dream Calls For Blood" - det kittlar extra när en gammal favorit som Death Angel släpper nytt.
Den här gången har man, precis som vanligt, fyllt en skiva till bredden med tuffa riff och attityd. Finge jag önska något så vore det att man hade mer av sitt gamla jag kvar, där melodin var lika viktig. Det finns där ibland, och ett spår som "Execution - Don't Save Me" är precis så där mystufft som jag gillar med bandet.
Och det är ju inte fel med lite thrash på Hårdrockskvällen!
----------------------------------------------------------------------------------------------
SPÅR 4: In Solitude "Pallid Hands"

Dags att bli lite allvarliga.
Med Uppsalas In Solitude, från "Sister" som recenserades på denna site så sent som igår.
En skiva som ploppar upp högt på årsbästalistor till höger och vänster.
Skulle jag ta med ett spår från den så är det antingen detta, "Pallid Hands", eller "Death Knows Where". De är lika bra, och det är väl dagsformen som avgör. Typ.
"Pallid Hands" känns helt enkelt som om den passar bra i spelordningen om den ligger här, mitt mellan Death Angel och Sahg.
Och ja.
Det är en fantastisk låt.
-----------------------------------------------------------------------------------------------
SPÅR 5: Sahg "Firechild"

Med fjärde given "Delusions Of Grandeur" så tar norrmännen i Sahg ett steg i sidled. 
Man blir... meckigare.
Och det är bra, för skivan i sig får mer djup och fler dimensioner.
Eftersom bandet sen tidigare har en fantastiskt rockig och solid grund att stå på så innebär det att när man väl finner formen - det sker inte alltid på plattan - så blir det riktigt bra.
"Firechild" är ett bra exempel!
-------------------------------------------------------------------------------------------------
SPÅR 6:  Tribulation "Spell"

Nä.
Vänta nu, säger nog du.
Det där är ingen ny skiva - och dessutom, kära Rebellängel, har du sågat Tribulation "The Formulas Of Death" i din recension. Vadan detta?
Jo.
Sant.
Och jag håller nog inte skivan så högt nu heller, men det hände en lustig sak.
Jag spelade Metal Bastards Topp 30 i veckan, och gissa vad?
Just det.
Låten "Spell" som kommer från just Tribulation stod ut. Rejält.
Och då är inte jag sämre än att jag kan plocka in den såhär, lite som en överraskning!
----------------------------------------------------------------------------------------------
SPÅR 7: Necrophobic "The Necromancer"

Recension av Necrophobics sprillans nya "Womb Of Lilithu" kommer till veckan, men jag har kört den rätt många varv redan. Det låter bra, det svänger, det är svä'rtad döds och det är absolut inget annat band än just Necrophobic.

De kan, som nästan inget annat band, få till det där med körer i en episk känsla som samtidigt gungar som fan, och i den här låten har man verkligen lyckats med just det.

"The Necromancer" kanske inte är bästa låten egentligen, jag har ännu inte bestämt mig om det, men det är en sån där låt som sitter direkt när man hör den.

Det går inte att värja sig om man gillar hårdrock med lite hårdare kant.

Och som sådan helt självskriven i ett sånt här sammanhang!

-----------------------------------------------------------------------------------------------

SPÅR 8 - Red Fang "Dawn Rising"

Tredje given "Whales And Leeches" är väl tänkt att bli Red Fangs genombrott på bred front.

Jag vete fan om det kommer bli så, skivan är som helthelt faktiskt inte lika bra som förra given "Murder The Mountains" tycker jag, men det finns ett ess i rockärmen.

Det är en av årets bästa låtar.

"Dawn Rising".

Herrejävlar vilken rykare, och ett bättre sätt att avsluta en sån här skiva och en sån här samling spår vet jag nästan inte.

----------------------------------------------------------------------------------------------------

Så.

Hur låter detta då?

Tro't eller ej, undertecknad har faktiskt pillat ihop en spellista på Spotify med just dessa spår, i just denna ordning.

Den finns här.

Eller här nedan.

Mycket nöje!

Werockrecension av Red Fang - och några fler!

Månadsskifte igår, men eftersom det var söndag så hade Citatet förkörsrätt.
Dessutom var jag rätt avloggad, kollade fasen ingenting online.
Det gör ju att måndagen får börja ganska konkret - det har varit månadsskifte, och det märks även på Werock-skribenterna att fokus just nu nog mest ligger på att försöka sammanfatta året snarare än att kolla in och recensera nya alster.
Ganska få recensioner, totalt bara fyra stycken.
Kollegorna bidrar med Netherbird, Mael Mortha och Pestilience, medan jag för egen del till slut sätter ner fötterna om Red Fangs tredje giv "Whales And Leeches".
Jag har verkligen våndats för den recensionen, eftersom jag inte haft speciellt enkelt att bestämma mig helt. Jag vill att den ska vara bättre än vad jag tycker att den egentligen är.
Och ändå har den av årets bästa låtar, "Dawn Rising".
Jäkla märkligt.

Hur som helst, december nu, så snart ska det börjas med listor och sammanfattningar och grejer. Till dess kan du ju alltid glida in och kolla in thething när det gäller den saken.
Metal Bastards Topp 30 år 2013, med en rätt oväntad toppduo...

Slutsvamlat!

Idag går sista inlägget av fem i en svit gästspel på Tune Of The Day från undertecknad.
Det har var Rebel Angel Ramblings om musik som lämpar sig till Novembermörkret, och passande nog så kommer också morgondagen att betyda denna månads sista Veckans Tips med samma tema på den här bloggen.
Det är dessutom en riktig pärla kan jag utlova, en sån där skiva som borde vara med på listan över "kanske på Topplistan i år". Du får hänga på låset imorgon, Veckans Tips publiceras som vanligt 09:00 på Metalbloggen.
När det gäller musik som varit under lupp på Tune Of The Day så har jag, som vanligt, totalt struntat i att kolla om Stones haft låten tidigare, och ändå tvingats anpassa mig efter vad som faktiskt finns på YouTube.
Kan ju inte fasen tipsa om en låt som sen inte går att spela, liksom.
Nåväl, de som fått en plats i ljuset (om än tillfälligt) har varit..

• Novembers Doom "The Pale Haunt Departure"
• Wolves Like Us "Secret Handshakes"
• Moloken "The Titan Above Us"
• Dimmu Borgir "Dimmu Borgir"
• Moonspell "Night Eternal"

...och det har, som vanligt, varit riktigt roligt. Det är kul att skriva på engelska som omväxling, även om det denna gång inte blivit lika långa texter som förra gången det begav sig. Nästa gång - om det blir en nästa gång - ska jag försöka ändra på det. Vi får se om det vill sig.

Hur som helst så tycker jag generellt att det är ganska skönt att komma förbi den här månaden. December innebär också att det, personligen, är dags att försöka summera året musikaliskt. Julafton är som vanligt deadline för årsbästalistan till Werock, och jag har gjort min första genomgång av skivhyllans nykomlingar.
Rålistan är på styva 70 skivor.
Det är... rätt många.
Givetvis konkurrerar inte alla på allvar om en plats bland Topp 20, men det är ändå en rätt kul och utmanande uppgift som ligger framför undertecknad när det ska smalnas av.
Dessutom är det inte färdigt än.
Nästa vecka kommer du att få recensioner av Red Fang, In Solitude och Necrophobic.
Skulle jag tro.
Vilket musikår 2013 visar sig vara!

Metalbloggen under ekonomiska restriktioner

Hej på er. 
Idag fyller min äldsta grabb 5 år (!! - hur fanken har han hunnit bli så gammal utan att jag åldrats alls?!?), och det betyder två saker:
1) Jag har inga pengar eftersom det lilla som blev över den här månaden gick till presenter och andra arrangemang
2) Idag ska jag vara närvarande som pappa, och inte som fritidsbloggande stolle.

Det innebär dubbla utmaningar.
För man kan konstatera en sak när det gäller skivsläppen: det kommer mycket man bara måste köpa nu. Och då har jag inte ens berört min högst privata lista med plattor som jag redan kollat upp och lagt till inköpslistan men ändå vill hålla lite hemliga ett tag.
Ska man ta de uppenbara köpen närmsta tiden så vill jag nog slå ett slag för...

 

 

 

...och då har vi inte ens berört såna saker som Testaments livegiv "The Dark Roots Of Thrash".
Vojne vojne, mitt stackars plånboksläder!

Från toppen är det Red Fang (fan vad snyggt omslag som fullständigt förstörs av den röda lappen med titeln, det är ju sjukt smaklöst...) som förmodligen kommer ta ett monstersteg framåt från förra "Murder The Mountains", sen Death Angel som alltid är stabila (ser i Close-Up Magazine att de också intervjuar Rob Cavestany, och känner mig ändå lika duktig eftersom min intervju nog inte är så mycket sämre). Därefter är det norska Sahg som överger sin titelsvit 1, 2, 3 på skivor och döper kommande plattan till "Delusions Of Grandeur". Kan bara bli bra med tanke på historien. 
Bra verkar också In Solitude "Sister" vara, i alla fall om man får tro recensenterna. Jag är inte lika övertygad, tror det hänger mycket på sångaren Pelle Åhmans insats. Jag var inte helt övertygad om just det på förra "The World. The Flesh. The Devil", men ändå landade det på en betygsfyra. Det blir i alla fall intressant, den saken är säker.
Sist men inte minst - vad bjuder Pearl Jam på med kommande "Lightning Bolt"? Eftersom föregångaren "Backspacer" till och med knep en plats i Besattserien så har jag stora förväntningar.
Nu ska jag bara få råd också. Får väl vänta in den 25:e i värsta fall. Eller handla på kredit, om jag kan smyga undan räkningarna...

För övrigt spelar jag den här plattan för tillfället. 

 ...recension till helgen, tänker jag.
Det tror jag dessutom är lämplig födelsedagsmusik för en 5-åring, inte sant?

Veckans Tips: Red Fang "Murder The Mountains"

Hur jäkla dum får man vara?
Den frågan har jag ställt mig rätt ofta, i många sammanhang - och inte sällan avsedd att ge mig själv en läxa. Missar av rent anmärkningsvärda mått inträffar lite då och då, och ibland även inom musik.
Mastodons spelning på Annexet i början av 2012 var en sån. Som förband stod ett Red Fang, några jag aldrig hört och inte brydde mig om. Jag struntade i den spelningen, helt enkelt, i trygg förvissning om att det inte var något speciellt jag missat.
Jävla blunder.
Visst, inledande "Malverde" på skivan "Murder The Mountains" (sicket jäkla namn egentligen) är kanske mest monoton, men sen.
Svänget i "Wires". Texten i samma låt.
Melodin i "Hank Is Dead". Det doomiga riffet som driver "Into The Eye".
Mer behövs egentligen inte för att man ska inse att man missat nåt.
Tvärtom mot man kan tro av att titta på konvolutet så är detta inte stenhård dödsmetall.
Det rör sig snarare om rock'n'roll som antagligen framförs iklädd jeans, sliten t-shirt och skägg.
Gärna lite utsvängda jeans.
Och starka strålkastare som ger ett fräckt motljus.
Skivan fanns med på plats 18 i Metal Bastards sammanställning över 2011 års bästa plattor, och sen jag lade egna rabarber på den så har den haft en frekvent plats i spelaren.
Det blir lätt så när låtarna är bra, framförandet lättsamt och produktionen passande.
Som hos Red Fang. Som jag missade den där kvällen i januari.

Då är det tur att skivan finns för att ge fullständig rättvisa till bandet.
Red Fang är en grupp att hålla ögonen på, "Murder The Mountains" en platta som bör finnas i din skivhylla eller spellista eller hur du nu väljer att lyssna på din musik. Plattan finns på Spotify, och dte kan ju vara en bra början. Så slipper du fråga dig själv hur du kunde missa det här...

Record Madness: R

Jaha.
Stones inte bara svarade snyggt på bokstaven L (härliga bilder, det är alltid lika kul att se ett sant fan gå bananer över sin favoritgrupp tycker jag), han passade tillbaka pucken på ett distinkt sätt.
Bokstaven R hamnade i inkorgen, och det har väl tagit ett litet tag att komma fram med ett svar, men så ska det ju vara. Hela idén med serien Record Madness är ju just det - det får ta tid, och det kommer att bli väldigt blandat i inläggen. Högt och lågt. Salt och surt. Och har man sagt A får man tydligen säga R?!

RECORD MADNESS: R

Såhär ser stora hyllan med skivor ut. 
Kollar du noggrannt så har jag markerat var bokstaven R finns, med televerksorange och lite svårtydlig färg. Rätt långt nere, lite till höger, totalt kanske en 45-50 plattor.
R.
Därunder finns en av mina absoluta svagheter. 
Red Hot Chili Peppers.
Det tror jag nog att den gode Stones visste, och vi ska återvända till dem lite senare i inlägget. All good things to those who wait.
Under R finns ju nämligen fler mer eller mindre givna husgudar, och det känns lite som om min skivsamling i just detta fall byggs upp av några få block.
Rainbow. Rage Against The Machine. Running Wild. Red Hot Chili Peppers.
Ta bort dem och bokstaven R blir skralt representerad...
Nå.
Vi kan väl börja med två av de där stora blocken jag hade tänkt belysa lite?

Längst upp - Rage Against The Machine.
Rapmetalfunkrock, typ, med attityd, och alla har väl hört den lysande självbetitlade debuten. Jag har hela sviten samt en DVD med sista livespelningen, och jag gillar bandet.
Återkommer alltid med jämna mellanrum till dem, och skulle kunna låta dem ta rätt mycket plats i detta inlägg om jag ville.
Men så blir det inte. Det blir visserligen mer än med Running Wild (som inte ens får finnas med på bild), och anledningen är rätt enkel - jag tycker inte det finns så mycket att säga egentligen. Liveskivan med Rage Against The Machine har stått i centrum såväl på CD som på DVD, och det är en essentiell del av en skivhylla värd namnet.
Running Wild-samlingen utsträcker sig till ett par fem-sex plattor på CD-format samt några till jag har elektroniska versioner av (försett mig från en inbiten Running Wild-kompis), och de jag har i hyllan har sedan tidigare fått en del tid i rampljuset (kolla in såväl Remasters- som Live!-arkiven).
Mindre intressant att skriva om.
Det gäller dock inte den andra bilden här just ovanför.
Rainbow.
Visst, det är klart att mästerverken "Rising" och "Long Live Rock'n'Roll" varit i fokus förr, men här finns det ändåp lite att reflektera över och kommentera, tycker jag.
Notera främst mittenuppsättningen av skivorna på bilden.
Tre stycken vita saker.
Den översta är klassikern "On Stage", som jag egentligen inte själv fattar att jag inte haft i Live!-serien. Den understa är hemmaritad (!), och själva skivan ett hemmabränningsprojekt.
Sådär lagom tjusigt, men ändå kul att se. Hade själv nästan glömt att det var så det var, tror jag fick en bränd kopia någon gång som jag ville ha i hyllan, därav detta spektakel.
men.
Mitten mitten.
Har du kollat den?
Det gjordes liksom häftigare promos förr...

 Specialskiva som skickades ut till radiokanalerna, med utdrag ur låtarna från dubbelgiven "On Stage" som blandats med intervjuer med Ritchie Blackmoore och Ronnie James Dio (främst den tidigare pratar). 
Ett stycke raritet och rätt kul sak, där bland annat historien om låten "Starstruck" beskrivs (texten handlar om Myriel, ett av Ritchies fans som bland annat dök upp i hans trädgård en kväll när han åt frukost...), samt hur bandet lägger upp olika spelningstyper beroende på hur publiken vill ha det och annat.
För oss som vill veta lite om vad som händer bakom bandet är det en guldgruva!

Guldgruva avseende Veckans Tips - det har däremot inte bokstaven R varit.
Ynka två stycken från hyllan so far (vilket ju är patetiskt lite med tanke på hur många tips som flödat genom bloggen nu).

Bilden är dassig, men hey - lev med det. Ibland blir det så.
Det är i alla fall Rotting Christ "Aelo" och Rwake "Rest" som avbildas, och har du missat dem får du skylla dig själv. 
Däremot gav grävandet i hyllan en del andra skivor som jag nog minsann törs utlova att vi ska titta på förr eller senare. Här ligger de och väntar på att få bli Veckans Tips!

Längst upp Red Fang, till vänster Riot, till höger Royal Thunder och längst ner Rev 16:8.
Spretigt, men bra. Alla dessa kommer under året/närmaste åren att få sin tid i solen som Veckans Tips. Det är de värda allihop.
Precis som förra gången tänkte jag också att vi skulle kolla lite på en del av de skivor som befolkar hyllan och som inte är hårdrock. Vi hoppar en del mer eller mindre väntade akter (hej R.E.M!) och tar istället fram detta knippe:

Jaha, tänker du.
Vafan är det här?
Överst har du de tre skivor jag hade tänkt plocka fram. Radiohead, samlingsskiva (jag har en del samlingsskivor ändå i hyllan, fast jag nästan inte tror det själv, och inställningen till samlingsskivor är väl generellt ganske svalt...), Dizzie Rascal (hip-hop, köpte den när jag var lite lost över vem jag egentligen är och lyssnade en del på den stilen... tror det var Per Sinding Larsen på SVT som tipsade, och det ångrar jag - detta är nämligen inte en bra platta, utan påminner snarare om förpackade fekalier) och Raising Sands (med Robert Plant och Alisson Krauss på sång, en väldigt finstämd men fin skiva som jag gillar skarpt).
Tänkte nog att det blir en bra mix att visa, och sen... igår kväll när mina grabbar badade och jag som vanligt stod och stirrade lite på skivhyllan.. så stod den ut.
På fel bokstav.
Eros Ramazotti.
Sorterad under E. Inte under R. It must be a sign, tänkte jag, och knäppte av en bild med telefonen.
Ja. Jag har en samlingsskiva med Eros i hyllan. Det är kanske inte hevvy mettall, men så är det, och nu kommer frågan.. sortera under E eller R?
Jag hade den under E, där tanken antagligen var att han kallas Eros. Lite som Kylie Minogue som heter Kylie på skivorna (jodå, jag har en skiva med henne också, men det blir under K så småningom...), men det står ju faktiskt även Ramazotti på den här plattan.
Så, nu fick han inte bara sin tid i solen på denna blogg, smörsångaren från Italien, utan även en ny bostad i skivhyllan. Under R.
R.
Där Red Hot Chili Peppers bor.
Nu ska det handla om dem.
Jag gillar nämligen dem, lite lätt sådär.
Inte så att min skivsamling är fullständigt out of this world med bandet, men ändock så att jag ska starta sektionen med denna vackra bild, tagen några jular sen (ingen tatuering på vänster arm där, men det kommer väl såna bilder också vad det lider:

Okej.
Lagom lätt illamående?
Beredd på resten?
Fint.
Så här då!

 

 

 Så, vad har vi här?
Jo, först kommer de tidigare åren med bandet.
De som gjorde att jag fastnade för dem en gång i tiden. Mer funkstök än numera, och Anthony Kiedis sjunger verkligen rätt illa - men ärligt, och hela bandet har en inställnig som blandar total glädje och av att det är på liv och död på ett helt annat sätt än de sentidare skivorna. Det var väl "Mothers Milk" som verkligen fäste bandets unika sätt att närma sig musiken hos mig, och efter "Blood Sugar Sex Magic" var det helt kört. 
På tal om Besatt, liksom.
De senare skivorna är ojämnare, även om väl "Californication" förstås får räknas till bandets höjdpunkt av gemene man, men jag kan ändå inte hjälpa det.
Bandet har för evigt en plats i mitt hjärta, och ett år med en ny skiva av bandet är ett bra år.
Liveplattorna får en egen bild.
 2 officiella, en inte så officiell. "Live Q" har inte förekommit i Live!-serien, men "Live In Hyde Park" har förstås varit i fokus. Trion ovan kompletteras av en bootleg med förvånansvärt braljud, från Holland -92 och med det småfyndiga namnet "Red Hot And Rainy".
En av de saker jag verkligen gillar med bandets livegivar är att man plockar in unikt material. Covers, olika versioner eller helt enkelt osläppta låtar som spelas live - det är att ge det lilla extra även för oss fans som har rubbet med bandet.

Till näst sist i denna dykning ner i bokstaven R så ska vi lyfta fram en udda skiva. Till skillnad från förra gången, med bokstaven "A" så är det inte en skiva som är överdrivet bra. 

Den här skivan är med tyska Rage.
"The Missing Link" är inte dålig, och hyggligt hård power metal för att vara -93, men ändå var det hela tiden en sån där skiva som aldrig riktigt fäste eller lyfte för undertecknad.
Jag borde ha älskat den, den tiden i mitt liv, men...nä.
Detta är och förblir den enda plattan med tyskarna, trots att de varit i farten så länge, och det är i sig ett faktum värt att reflektera lite över och belysa, såhär när man står och glår på en skivhylla.
Borde jag ha fler skivor med dem, verkligen?

Den frågan får dessutom avsluta kollen på bokstaven R.
Som du sett blev det ingen detaljfotografering av hur skivorna ser ut. Orkade inte, och ljuset från taklampan föll lite snett ner över hyllan när det blev så långt ner.
Det sista, det enda som återstår, det är nu att skicka utmaningen tillbaka till Stones, och denna gång ska han få en utmaning på ett annat sätt.
En bokstav som jag tror kan bli lite svår att skriva om helt enkelt för att det inte finns så många skivor där. tror jag. 
Bokstaven Q.
Det ska bli mycket spännande att se om han klarar att skriva nästan något alls om den!

Veckans Citat: Red Fang

Veckans Citat. En av bloggens mest uppskattade inslag, och verkligen ett serie inlägg som varierar mellan högt och lågt, långa inlägg och korta enkla humoristiska saker. Idag är det dags för jänkarna Red Fang, och en strof fångad från låten "Wires" på skivan "Murder The Mountains".
Varför det då?

Jo, för att jag vill gräma mig lite. De spelade ju förband till Mastodon i början av året, och det missade jag. Det hade nog inte gått att göra något åt det, feber på barnen hemma gör att jag får vara glad att jag kom iväg den kvällen alls, men det är min inställning till Red Fang som jag grämer mig över. Jag dissade dem, ohörda.
Korkat.
Mycket korkat.
Flytet i denna strof och slinga när den sjungs är nämligen helt fantastisk, och ett otroligt bra sätt att använda rim i en text...

"Mama's not okay, she light's a candle for every day that you're away"
Red Fang

Så, gör nu inte som jag barn. Missa inte denna skiva:

Det är ett festande med riffet som honnörsgäst som du bör lyssna på. Det svänger. Som fan. Du har skivan på Spotify här, och ett bra tips är väl att starta med just "Wires" för att hitta citatet... vill du dessutom ha nåt bra att läsa under och fästa ögonen på under tiden så kanske bildspecialen samt recensionen från just Mastodons spelning i januari kan vara något?

Dagens ord: stök

Stökiga ungar i natt. Vaknade hela tiden.
Stökig första SM-final igår. Stryk så det sjöng om det dessutom.
Stökigt att ta sig till jobbet idag.
Stökiga uppgifter att ta sig an.
Dagens ord: stök.

Istället kan du ju fokusera på sammanställningen av vad som spelats mest denna vecka, den som finns till höger.
Ut från förra listan har Game Of Thrones åkt (klar med den serien nu, och undrar lite om det var någon som började kolla på "Alcatraz" i söndags...och om den verkar bra?), tillsammans med Red Fang, Nekromantheon, Shiftlight och Job For A Cowboy.
Nya på listan är Mythological Cold Towers och Van Halen, Vektor och Heaven & Hell. De sistnämnda kommer ju att belysas lite extra till helgen och efteråt - på måndag är det två år sedan Ronnie James Dio gick bort. Det blir lite tema på det, gissar jag, eftersom jag tänker en hel del på det. Är faktiskt fortfarande rätt nöjd med den krönika jag skrev förra året, så den kan du ju läsa så länge. I väntan på det andra.

Sist på listan över vad som spelas är ju SM-slutspelet i ishockey - men med tanke på hur jävla illa mitt lag agerade igår (och bra motståndarna var...) så kanske det är sista veckan.
Surt.
Man får peppa sig med annat då. Som att In Flames klubbturné dragit igång. Här har du Aftonbladets tankar om premiären, tillsammans med setlistan!

NP: En hel del...

Det är onsdag idag. Vill det sig väl lyckas jag kombinera lite företagshockey på förmiddagen med besök på Hovet och slutspelshockey på kvällen. I stort sett samma kvalitet på mitt lag om Skellefteå AIK inte lyckas skärpa sig ikväll.
Däremellan - jobb.
Fast, det skiter väl kanske du i. I stort sett.
Däremot är det ju onsdag, och sporadiskt innebär det att det är dags att uppdatera "Mest I Spelaren". Ja, det görs inte varje onsdag. Det görs nog inte ens varannan onsdag.
Skit i det nu.
Just nu spelas nämligen en hel del musik och annat.
Låt oss börja med översta bilden.
Game Of Thrones, säsong 1.
Briljant serie. Naket & våld, what's not to like?
Det enda jag inte gillar är att det blir till att vänta på en fortsättning. Annars är det kvällsnöjet för mig och min kära hustru numera. Eller, ja, de dagar jag inte är besatt av SM-slutspelet.
Hon är bra, min hustru.
Låter mig hållas just nu.

Annars då?
Musikaliskt?
Ja, vi kan ge hedersomnämnande till Moloken med plattan "Rural", Marduk "Dark Endless", Thin Lizzy "Live And Dangerous", banden Amorphis och Ghost Brigade och Misery Index "Traitors". De får bara hedersomnämnande dock, för mest i spelaren är nedan plattor:

Boråsorkestern Shiftlight, jänkarna Job For A Cowboy, skäggiga snubbarna i Red Fang och norska dominanterna Nekromantheon.

Nekromantheon är kanske min bästa upptäckt för året. Senaste given var ju briljant, och deras debut står inte långt efter. Red Fang är fläckvis briljant och jag ångrar att jag missade dem i samband med Mastodons spelning. Shiftlight kommer det en recension på snart, på denna site, medan Job For A Cowboys nya väsen ska recenseras för Werock.

Dubbelt spännande skivor!

38!

Idag fyller jag år.
38.
Det känns ju bra, ung och viril (ja, eller...snarare som en gammal jävla gubbe efter de senaste två veckornas sjukdomar på familj och egen person, men i sinnet är jag ju en barnrumpa så det jämnar väl ut sig!).
Om 2 år träffar jag tydligen big Four O. Tufft. Då ska jag ha fest modell sinnesrubbat extravagant. Innan dess blir det lite mer modest - typ, inget. I helgen funderar vi på att åka in till schtaan och bo på hotell, hela familjen. Frottera oss med finfolket och komma ur förorten.
Det beror lite på status på kidsen, främst den minsta har kvar sviter från influensan.
Inte fan blir det något mer firande heller, hade jag tänkt mig.
Ja, mer än en leverans från Record Heaven som bland annat innehåller Misery Index "Traitors", Heaven & Hell "Neon Nights", Red Fang "Murder On The Mountains" och Nekromantheon "Divinity Of Death"....vilket ju inte är fel.
Dessutom har kontorslandskapet den stora glädjen av att få höra lite födelsedagsmusik just nu.
Hate Eternal "I, Monarch", som är en ruggig käftsmäll och typisk musik för den genomsnittlige 38-årige, tunnhårige hockeyfantasten med en pågående medioker karriär inom IT-sfären.
Så, hurra för mig!