Trots det lockande omslaget och namnet på denna den nionde fullängdaren så har receptet inte ändrats nämnvärt,även om första intrycket är att tempot i skivan är aningen lägre än på exempelvis föregångaren "Order Of The Black".
Det köttas mindre, och istället drar man ner en aning på riffens hastighet och fokuserar på tyngd.
Det är både si och så med den långsiktiga effekten, kan jag tycka.
Å ena sidan är bandet i sina tunga och träffsäkra stunder riktigt jäkla bra (lyss till ett spår som "Empty Promises", där trumintrot verkligen leder in till en galet svängig och tung låt), å andra sidan kan jag tycka att när skivan når tionde, tjugonde spelningen så kan det kännas lite grunt, det faktumet att går i mellantempo mest hela tiden.
Det skulle inte skada med lite mer kontrast, helt enkelt.
Som helhet är "Catacombs Of The Black Vatican" (namnet är för övrigt en nickning till egna studion "The Black Vatican" där skivan spelats in, även om påfallande många av texterna har en religiös anknytning, och behandlar frontfigurens tro på en högre makt) jämn och bra.
Till sin hjälp har Zakk som vanligt John DeServio på bas, och had Szeliga på trumpallen.
Låtmaterialet innehåller starka kort som "My Dying Time", "I've Gone Away", "Fields Of Unforgiveness" och "Believe" när det gäller de tyngre spåren, och framförallt "Angel Of Mercy" som främsta ballad. Det fina är dessutom att i stort sett samtliga spår klockar in runt 3-5 minuterstrecket, vilket gör att låten i sig står i fokus snarare än gitarrsolo en masse.
Förstå mig rätt - det är Zakk Wylde vi pratar om - det saknas inte direkt gitarrsolon eller maffiga riff, men det tillåts inte att gå överstyr såhär på skiva. I alla fall inte som det kan göra live, stundom.
Man vet alltså vad man får, och det man får är bra.
Däremot lider ju Black Label Society, liksom de flesta band som närmar sig tvåsiffrigt i antal fullängdsskivor, av att det är enkelt att jämföra med bandets finaste stunder.
Och där kvalar nog tyvärr inte "Catacombs Of The Black Vatican" riktigt in, ty ställer man den jämte skivor som "The Blessed Hellride", "Mafia" eller faktiskt även för den delen just föregångaren "Order Of The Black" så är den inte riktigt lika vass, lika spännande.
Trots det goda hantverket.
Till sist - jag tycker det är mycket spännande att en man som just Zakk Wylde, som i intervjuer är nästan tvångsmässigt undflyende och tar till humor och en närapå aldrig sinande svada med floskler (Strength Determination Merciless Forever - SDMF, aldrig ge upp, kämpa hårt, besegra allt motstånd och alla svårigheter) istället för att dyka riktigt djupt i sina tankar - presenterar så pass kärnfulla och tankvärda sångtexter.
Här ryms religiösa frågeställningar, kärleksförklaringar och en generell förmåga att faktiskt skala bort det oväsentliga för att med ett fåtal rader (och med sångarens stundtals Ozzy Osbourne-lika kväksång) presenteras för lyssnaren.
Jag vet inte om det är hans sätt att kommunicera just sådant, att han valt att nöja sig med detta som kommentar till djupsinnigare tankar och därmed inte tycker att det passar sig i andra sammanhang, eller om det är andra anledningar. Förstås. Det kan man inte vet - man jag finner det icke desto mindre notabelt och intressant.
Fast det kan ju i sin tur bero på att just Zakk Wylde, antagligen, är den mest prominenta person jag haft glädjen att telefonintervjua...
Nå.
Betyg på en Black Label Society-platta av detta slag kan ju för dte första aldrig bli lågt. Därtill är bandet för slipat, lägstanivå för hög, och jag är dessutom en aning partisk.
Däremot balanserar jag däremot denna gång mellan siffrorna tre och fyra, och finner mig aningen oförmögen att sätta ner fötterna.
Hellre fria än fälla?
Ett sista varv innan utslaget avgör saken, och till tonerna av en av vår tids riktiga gitarrhjältar och svänget han leder sina mannar i när de presenterar skivans bästa spår "Empty Promises" avgör saken.
På Spotify, så kan du själv säga ditt!
Black Label Society "Catacombs Of The Black Vatican" - 4
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar