Vi måste prata om... samlingsskivor

Jag samlar ju en del på skivor.
Inte överdrivet galet (hey, jag är ju inte Stones!), men ändå.
Det blir lite inköp ibland.
Jag gillar att kunna stå och peta lite bland bandens diskografi, kolla sviterna i utgivningstakt och annat nördigt.
Helt klart föredrar jag att köpa flera skivor, de fullskaliga studioalbumen, snarare än att samla ihop allt på en samlingsskiva.
Ibland tror jag till och med att jag i stort sett inte köper eller äger samlingsskiva.

Det är självbedrägeri.
Extra tydligt blev det häromdagen när jag bestämde mig för att se efter hur det egentligen var med den saken.
Jodå.
Det finns en och annan samlingsskiva, kan man säga. Bilden ovan är när jag brett ut dem på soffan bredvid skivhyllan, och tagit ett lite taskigt foto med min iPhön. 
Tar man samma skivor och lägger dem med ryggen utåt i hyllan, samt samma taskiga telefon/fotograf så ser det ut såhär.

Det där är kanske inte en stapel som skrämmer små barn, men det är lik förbaskat en 30-40 stycken.
Det är kanske 20-30 fler än vad jag går runt och inbillar mig att jag äger.

Vi måste prata om samlingsskivor.

Varför finns de?
Varför köper jag (tydligen) dem?

Den första frågan är kanske relativt enkel att besvara.
Samlingsskivan, den klassiska, är förstås en skivbolagsprodukt.
Ett sätt att samla artistens bästa spår och nå ytterligare ett lager publik, de perifera och halvintresserade. De som köper skivan på den lokala macken när man ska på semester, eller tycker att Bob Marley är en skön snubbe men det räcker alldeles utmärkt med lite samlade grejer istället för alla skivor han klämt ur sig.
Inte sällan sammanfaller detta med att artisten ifråga har bytt skivbolag och släpper nytt material, varpå det gamla bolaget vill dra nytta av snackisen, eller att artisten ifråga helt enkelt har lite torka och förpackar om gamla låtar tillsammans med en eller två (förvånansvärt ofta ganska svaga) nya spår i ett försök att verka aktuell.
Jag fattar alltså helt klart varför de finns.
Varför köper jag dem då?
För det första - jag köper oftare, om jag vill provsmaka en artist, en liveskiva. Det är inte exakt samma sak, men påfallande ofta så kan låtmaterialet i en förevigad spelning vara påfallande likt bandets "best of", så man får då ofta såväl en överskådlighet över bandets/artistens hits såväl som hur de ter sig live (...eller, live och live.. dagens "live"-skivor är väl nästan alltid pålagda med massor av grejer i efterhand, så man kan ju diskutera hur mycket man egentligen får höra hur ett band låter på riktigt...).
De skivorna finns inte med på bilderna ovan.

Oftast får jag nog erkänna att det inte är speciellt genomtänkt att det blir en samlingsskiva.
Mer slumpens skördar, helt enkelt.
Bra tillfälligt pris kanske, eller att jag är nyfiken på en artist som jag inte riktigt vet så mycket om, eller inte skattar så högt att jag vill spendera hela klumpen pengar det innebär att sätta sig in i. Rimligtvis torde de köpen ha minskat kraftigt sen internets och streamingtjänsternas intåg, då ju Spotify och liknande tjänster möjliggör just provsmakandet på ett fenomenalt sätt, och det dessutom är så att de artister jag inte finner det värt att köpa flera skivor av kanske inte ens hamnar i hyllan alls utan stannar på just Spotify-nivå.
Dessutom finns ganska många exempel på där det startat med en samlingsskiva och sen växt vidare utifrån det eftersom jag gillade vad jag hörde.

I vissa fall har jag dessutom köpt en samlingsskiva eftersom jag liksom tycker att det borde representation från gruppen i fråga i min hylla. Bra exempel på det: är väl E.L.O och Diamond Head, medan Soundgarden och Dio kanske faller under "jag vill ha dem bara för att, och vill stötta grupperna".
Det finns dock ett fåtal gånger jag dels tycker att en samlingsskiva verkligen är väsentlig, och aktivt jagar den.
Det tangerar det här med hyllningsskiva, men dit räknar jag inte samlingsskivorna.
Nej, det rör sig om de fall där bandet ifråga har en lång karriär med väldigt olika sound.
Två exempel på det är de nedanstående:

I fallet med Rainbow ("Catch The Rainbow - The Anthology") så är det en dubbelskiva där den första tillägnas tiden när man hade Ronnie James Dio på sång, och ett ganska eget sound som sedan helt ändrades. Den andra tiden får sin plats på den andra sidan, där sångare som Graham Bonnet och Joe Lynn Turner får glänsa.
Jag gillar kontrasten, och tycker att det verkligen fyller ett syfte att få ställa en låt som "I Surrender" eller "Since You Been Gone" mot äldre takters "Stargazer" eller "Gates Of Babylon", och jag tar rätt ofta fram just den här samlingsplattan för att sträckspela.

I andra fallet är det Anthrax som bjuder på "The Greater Of Two Evils", och trots att man inte skiftar spår musikaliskt så radikalt så har man bytt sångare och därmed fått ett ganska annorlunda sound. På den här skivan låter man så nya John Bush sjunga de gamla örhängena så att fansen kan jämföra med hur det lät då sången kom från tidigare Joey Belladonna (som nu är tillbaka i bandet, men det är en annan historia).
Jag gillar det, och tycker även här att det fyller ett syfte. Det är ett lite annorlunda grepp som jag förstår inte alltid varit så populärt bland bandets fans.
Som samlingsplatta är den dock väldigt intressant.

Vilket inte kan sägas om alla som tydligen står i min hylla och samlar damm, visar det sig.
Jag som inte trodde att jag hade några.... hade visst en hel del ändå.
Samlingsskivor.
Låt oss prata om dem....