Vi måste prata om... The Gates Of Slumber

Den 6:e April drabbades hårdrocksvärlden av ett mycket trist besked, ett besked som sånär gick obemärkt förbi. Jag upptäckte det enbart genom att Stones på Tune Of The Day uppmärksammade saken i ett inlägg veckan som gick, och genast insåg jag att detta måste reflekteras även p den här siten.
Det blir lite av en dödsruna och en hyllning till ett band som tyvärr inte fått den uppmärksamhet man förtjänar, och det passar väl fantastiskt väl till påskens stämning.
Det som startade allt var dessa rader:

Karl Simon announce;

"My best friend died last night. There will be no reunion - no more of TGoS. It's dead beyond dead, and I've lost a brother. Please be respectful or silent. It's a small world and I'm still alive. Remember that shit."

Det handlar alltså om TGoS. The Gates Of Slumber, och dess frånfälle och avsked.
Jason McCash, bandets basist sen 2003, lämnade bandet i september, och som ett resultat av detta valde de övriga två medlemmarna Karl Simon (sång, gitarr) samt Bob Fouts (trummor) att lägga ner bandet.
Nu blir det aldrig tal om återförening, eftersom man inte vill arbeta vidare med bandet.
Jag tycker det är respekt och att hedra sin vän.
Jag tycker det är sorgligt på samma gång, för jag önskar verkligen att det här bandet fick chansen att slå igenom och njuta frukterna av sina förmågor.
Man väljer också att ta avsked genom att släppa avskeds-EP'n "Stormcrow" för nedladdning.

Jag har, faktiskt, i skrivande stund inte ens hunnit lyssna på bandets avsked och ämnar göra det så fort jag får ett tillfälle som lämpar sig bra.
Istället vill jag prata en del om de andra skivorna, de som gjorde att jag upptäckte bandet och verkligen diggade dem. De som rullar frekvent fortfarande, och som förtjänat bandet en slot som Veckans Tips. Bland annat.

Min första erfarenhet var den här skivan.
"Hymns Of Blood Of Thunder".

Jag köpte den blint efter att ha varit på besök i Stockholms bästa skivaffär, Sound Pollution i Gamla Stan. Som en av skivorna i deras provlyssningsställ (ni minns dem va, de där CD-växlarna med tillhörande hörlurar som man kunde stå och tjuvlyssna på spännande nya skivor i, på den tiden när det fortfarande fanns skivaffärer), men jag behövde aldrig använda den möjligheten.
Omslaget gjorde halva grejen, killen i kassan resten.
Det "Conan barbaren"-inspirerade fantasyanslaget är tokläckert, och eftersom snubben som prånglade skivor den dagen i stort sett propsade på att jag skulle ha med den hem så slutade den med att detta faktiskt var en av de skivor jag höll i när jag gick därifrån.
The Gates Of Slumber hade brakat in i mitt liv, och det där slutade med att jag skrev en recension för Werocks räkning som såhär i efterhand framstår som... ja.. klart modest.
I efterhand önskar jag att jag hade gett skivan betydligt mer ros, eftersom den faktiskt är en dunderplatta.
Lite försökte jag kanske kompensera det genom att ge föregångaren "Conqueror" lite plats i ljuset på Metalbloggen. 

Den här skivan är - trots att den fantastiska trenden med omslag a la fantasy och minnen från en svunnen tid när jag var helt insnöad på rollspel och liknande - faktiskt lite sämre än just "Hymns..".
Det betyder förstås inte att den är dålig, det är redigt vacker och bra heavy metal som presenteras, men ändå.
Jag tror att det var bra att detta inte var min första kontakt med bandet, för jag undrar om jag hade blivit så betuttad som jag nu blev i så fall?
Kanske.
Det vet man inte.

Sen kom det som skulle bli den sista fullängdaren, och då var receptet lite annorlunda musikaliskt sett - även om omslaget, igen, var svinsnyggt.

Igen resulterade den här skivan i en recension på Werock, och med samma betyg som föregångaren trots en notering om att den egentligen inte är riktigt lika stark.
Det är den inte, den är framförallt ojämnare.
Dessutom är det mindre heavy metal och mer doom, och det var nog inte riktigt vad jag ville ha av bandet.
Därför är det märkligt nog så att min favoritlåt med bandet, så här i backspegeln och med alla releaser jag har hört i bagaget, är en av de som INTE är heavy metal, utan släpig klassisk doom.
Det förvånar mig lite, men jag fullkomligt älskar låten "Castle Of The Devil", och jag kan nog inte hålla räkningen över hur många gånger jag har spelat den liggande på rygg i sängen, med resten av huset mörkt och med hörlurar kopplade till iPoden.
Den är... magisk.
Tung.
Svängig.
Och med ett fantastiskt basspel.
Det känns bra, såhär när vi konstaterar att just Jason McCash inte längre finns bland oss.

Jag ska spela den låten på repeat ett tag nu, som hyllning och som ett sätt att påpeka att bandet förtjänar en plats i rampljuset, trots att man lagt ner.
Vi måste prata om The Gates Of Slumber!