In lockdown mode

Internet-elakingarna har hittat den här sidan.
Det regnar in skräpkommentarer - vilket iofs inte syns på bloggen, för det verkar fångas av filter - som i sin tur fyller min epostlåda med dynga.

Det går inte.
Så nu har jag försökt mig på att slå på verifiering vid kommentarer, dvs att du får ange vilka bokstäver som syns. 
Hoppas det funkar.

I övrigt kan jag be om att ni som har länkar hit flyttar dem till heavymetale.com om du kan, då det är där det händer. Recensioner av bland annat Opeth, Entombed A.D och Allen/Lande för att ta några saker som skett den senaste tiden!

Veckans Tips: Borealis "Fall From Grace"

...när redaktör Martin plockade upp en skiva från 2011 och recenserade den fast halva 2013 var gånget så insåg jag direkt att det var något som måste kollas - speciellt som musiken angavs till, för Martins del relativt ovanliga, melodic/power metal. Extra mycket insåg jag det när jag såg det generiska och ganska intetsägande photoshoppade omslaget och sen läste namnet.
Borealis.
Nä.. allvarligt?
Blev fästingbiten, fick borealis?
Drick hälsoyoughurt med miljarder goda borealisbakterier?
Visst, det kommer från norrskensnamnet, men det låter inte klockrent häröver.
Nå.
Bandet är från Kanada, och man ska verkligen inte döma ett band med kasst namn från just det landet - Killer Dwarf är ju ett lysande exempel på där just fantastisk musik kombineras med ett i det närmaste skrattretande namn.
För så är det förstås här, det är musiken som är grejen.
Otroligt snyggt producerad hårdrock som har två tydliga kännetecken.
Det ena är att melodin och låten står i centrum. Samtliga 9 låtar på plattan känns som om de skulle kunna stå som singlar.
Det andra är sången.
Frontmannen Matt Marinelli hanterar såväl gitarr som stämband, och dte är som vokalist jag tycker han glänser mest. Hans röst klarar att förmedla såväl känsla i balladen "Watch The World Collapse" som rivit och lite smutsigt hårdrockstryck i flera andra spår.
Det är inte utan att man tänker en del på Russel Allen (Symphony X och Allen-Lande) och det är förstås ett väldigt gott betyg.

Låtarna då. 
Bäst är inledningen. De tre första spåren heter "Finest Home", "Words I Failed To Say" samt "Fall From Grace" och är alla tre skolboksexempel på hur man levererar musik som undertecknad blir kär i. Allra bäst är mittspåret av dessa tre. Det är den låt jag efter ett tio-femtontal varv med plattan tänker mig som den låt jag ska plocka till Hårdrockskväll 2014. Dessa tio-femtontal varv har också gjorts i en enda lång cirkulärandning, mer eller mindre, utan att ge tid och plats för speciellt mycket annan musik.
Det säger en del.
Men det är också så att skivan egentligen, om man ska vara riktigt kritisk och leta fel, inte riktigt har det där enorma djupet. Efter tio varv på raken förmår den inte överraska mig som en del andra skivor klarat...men, som sagt, då letar jag verkligen fel.
Annars är Borealis här för att stanna när det gäller speltid för min del.

Välkommen in bland de andra fansen. Spotify här, så ska du se att du också snart ser bortom allt annat för att fascineras och bländas av själva musiken!

Recension: Primal Fear "Delivering The Black"

Min erfarenhet och relation med tyska Primal Fear är inte sådär vansinnigt stor. I samlingen finns nog bara en platta (inte vilken som helst, i o f s, med tanke på den här bilden och artikeln), och jag har nog alltid betraktat bandet som lite av ett andra klassens Helloween, om än med hela tiden rätt bra material av det jag hört.
Nu har ju Helloween kört helt i diket och är helt makalöst meningslösa, och eftersom just Primal Fear faktiskt har en riktigt bra uppsättning gubbar i bandet så gav jag det ett rejält försök i samband med att promomaterialet på sprillans nya "Delivering The Black" landade i lådan.
Det är faktiskt ganska bra, ska sägas, och det beror nog till stor del på just laguppställningen. Jag menar, kollar man noggrannt så ser man faktiskt enbart riktigt stabila pjäser.
Ralf Scheepers hanterar sång, Alex Beyrodt & Magnus Karlsson gitarrerna, Mat Sinner bas och Randy Black trummor. Det är väl den sistnämnda som kanske är lite okänd, men Beyrodt och Sinner har ju dessutom ett riktigt bra projekt med Voodoo Circle, Magnus Karlsson är kanske en av de mest underskattade gitarristerna och låtskrivarna (kolla in hans historia med Allen/Lande till exempel), och Ralf Scheepers ett aktat namn med förflutet i bland annat Gamma Ray. Personligen kan jag tycka att han sjunger rätt bra, men har begränsningar i sitt omfång och kan bli lite enahanda ibland (märks bland annat i singeln "When Death Comes Knocking", där jag tror att det finns rätt många som skulle sjungit brallorna av honom)
Klart som fanken att med den sättningen så blir det inte dåligt.
Det blir, faktiskt, ganska bra.



Låtmaterialet varierar från snabba spår som inledande "King For A Day", "Rebel Faction" och "Inseminoid" till episka "One Night In December", Judas Priest-rockiga "Alive & On Fire" samt halvballaden "Born With A Broken Heart" (där Ralf Scheepers faktiskt gör rätt bra ifrån sig, får jag erkänna). Det är överlag ganska hög standard på just låtmaterialet, och jag får erkänna att just det lite spretiga anslaget gör att det blir varierat och spännande.
Vill man ha en riktigt bra genomgång och mer insikt i låtarna, med kommentarer om de olika spåren och varför de finns där de finns, så rekommenderas varmt den här artikeln på Rocknytt.se, där Magnus Karlsson ger sin syn på samtliga låtar.

Personligen tycker jag bandet är som bäst när man släpper taget om det traditionella power metal-stuket en aning, och vågar ge sig ut på andra äventyr. Jag gillar skarpt när man adderar en känsla av storvulenhet som i "One Night In December" då den bryter av från mönstret ganska mycket, samt när det är lite avslappnad riff-rock. Känslan i "Alive & On Fire" är riktigt bra, och det är fasen omöjligt att inte tänka på Judas Priest runt "Screaming For Vengeance"-eran. Det är såklart bara bra!

På det hela taget ska det erkännas att den här skivan är bättre än jag hade förväntat mig, och en aning intressantare än jag på förhand trodde. Det känns som om Primal Fear faktiskt manövrerat sig till en riktig topposition bland de tyska klassiska akterna, och blir starkare och starkare med tiden. 
Betyget hamnar på en trea till slut, men det är med mersmak och det ska också bli väldigt spännande att se hur den här plattan står sig med lite tid under bältet. Jag har faktiskt ingen aning om det slutar med att jag spelar den frekvent eller knappt alls.
Det återstår att se!

Primal Fear "Delivering The Black" - 3

Veckans Tips: Ark "Burn The Sun"

Det här bandet upptäckte jag i samband med att jag läste Anders Tegners utmärkta bok "Yngwie J Malmsteen - Så Som I Himmelen, Så Ock På Jorden". Där beskrivs hur i stort sett hela Yngwie Malmsteens kompband (kan man säga så om det även innefattar sångaren?) har ett eget äventyr på sidan av. Ark innehåller Jorn Lande på sång, John Malacuso på trummor, Randy Coven på bas, Mats Olausson på keyboards samt Tore østby som gitarrist istället för nämnde Yngwie. Jorn har ju medverkat ofta förr som Veckans Tips (Allen/Lande, Jorn, Masterplan och Nikolo Kotsev's Nostradamus), men jag har aldrig förr hört honom sjunga på det sätt som uppvisas här. Musiken som levereras är progressiv och utforskande hårdrock, och det innehåller en hel del jazzelement. Grabbarna har helt enkelt kastat alla regler överbord och plitat ihop en skiva som är rolig att spela, antagligen både för dem vid inspelningstillfället, och för oss som lyssnare. Det betyder att vi får höra en sångare som Jorn anstränga sig för att leverera, och han klarar att låta både som isländska Björk och en calypsoinfluerad version av Seal (!) i spåren "Absolute Zero" respektive "Just A Little". Mycket märkligt, och ändå bra.
Bäst är nog spåren "Torn", "Noose" och inledande stökiga "Heal The Waters", men hela plattan är riktigt spännande. Man vet helt enkelt inte alls vad som väntar, och avslutningen är dryga 9 minuter musiker som vill briljera. Jag förstår att det var lite jobbigt för Yngwie Malmsteen, det där att bandet verkade ha så kul och vågade exprimentera så mycket i en konstellation som innehöll hela gänget utom honom, men för oss som tar del av resultatet är det bara att njuta.

2001 släpptes skivan "Burn The Sun", och har du inte upptäckt Ark innan så är det väl dags nu, speciellt om du gillar referensramarna som rabblats upp. Öppna Spotify och njut, helt enkelt, så kan du dessutom läsa min intervju med Jörn på Werock. Fin fredagsunderhållning!

Record Madness: A

Det har bubblat ett tag.
Sakta men säkert puttrat på som ett långkok, och nu är vi framme vid lansering.
Vi pratar om ett bloggöverskridande projekt mellan Metalbloggen och Tune Of The Day, ett projekt vi valt att kalla RECORD MADNESS.
I korthet kommer det att gå ut på att vi gör nedslag i skivhyllan, och reglerna är relativt enkla.

Det kommer att bli utmaningar mellan oss. Vi startar med att jag dyker ner i bokstaven "A", och skriver ett inlägg med lite bilder om vad man nu kan tänkas finns i min skivhylla under den bokstaven. När jag är klar avslutas inlägget (detta, alltså) med en utmaning i form av en bokstav som skickas till Stones på Tune Of the Day. Han gör sen samma sak med sin skivhylla (hej vinyler!) men med sin twist och sin vinkling på det innan han skickar tillbaka en bokstav. Sen går det hela så, fram och tillbaka som en pingpongboll.
Möjligheterna till konstiga, vridna och förvirrade grepp är stora.
Riskerna för galna och udda skivor i fokus är uppenbara.
Det kommer antagligen att ta väldigt lång tid att rulla igenom alfabetet, men det var lite av poängen. Varje skribent tar sin uppgift i den takt och tid han orkar - syftet är ju att det ska vara lustfyllt, och verkligen en möjlighet att göra nedslag i skivsamlingen.
Och, som sådan kan det ju vara värt att nämna några ord om just skivsamlingen.

Min vinkling kommer inte att innehålla ett enda gram vinyl. Faktum är att jag nog skänkt de flesta av mina gamla buckliga och vinda vinyler till just Stones, ochistället kan det komma att hända att vissa bokstäver blir mer eller mindre skärmdumpar från iTunes, typ, i kombination med CD-skivor och en del DVD:er.
Tydligt kommer det nog också att bli att Stones är snäppet galnare än undertecknad.
hans skivhylla är av sorten "monumental", medan min är ganska modest.
Nå. Det om detta.
För att starta någonstans så har jag serven, och vi bestämde att vi börjar från toppen. Bilden längst upp kommer vad det lider att bytas till en finare och mer permanent logga också (känn pressen Stones!) (EDIT - nu är bilden bytt. Gillar ni den?), men det är lika bra att dra igång allt nu när inspirationen är varm.

Metalbloggen Record Madness: A
Den samling CD-plattor som finns ihopskrapade för undertecknads del under bokstaven A är en relativt liten mängd med relativt förväntat innehåll. När jag tittar på den med "nyktra" ögon så tycker i alla fall jag att det syns ganska tydligt att den här bokstaven har brandskattats ganska hårt under åren.
Alltså - jag har nog haft fler plattor en gång i tiden, men det kan ha varit på vinyl eller så har de försvunnit längs vägens gång. Tyvärr. Hela samlingen under bokstaven A ryms på 6 sektioner i IKEA-modellen Benno, och det betyder att vi kanske pratar om en 50-60 skivor totalt sett i fysiskt plastformat. 
Spektaklet ser ut såhär om man fotar det med darriga händer, dassigt ljus och en iPhone!

 Såklart är ordningen den enda rätta.
Bokstavsordning först, sen utgivningsordning inom respektive artist. Alla andra sätt är egentligen fel, vill jag tycka (att sedan iTunes sorterar på ett annat sätt är en annan femma och kanske fog för diskussion...).
Det betyder att i toppen finns Abigail Williams, och sist ut är Axxis. Däremellan blandas en del lite mindre väntade saker med en del väldigt väntade saker.
Det är en bokstav som har levererat ganska många skivor till de löpande serierna Remasters, Live! och Veckans Tips, och av någon anledning - kanske för att det är först i bokstavsordningen och därmed inleder såväl den elektroniska som den fysiska skivsamlingen, så finner jag mig ganska ofta tittande på just skivorna som finns här.
Där finns till exempel två hyllor som är mer eller mindre dedikerade till dessa skivor:

 Ja. Det är AC/DC och Accept-högarna, med senaste skivan överst.
Som sig bör.
Två grupper som tuggat på rejält länge, och som är såna där som jag återvänder till lite då och då.
De har figurerat mycket på bloggen genom åren (Arkiv för Remasters här, Live! här och Långa Artiklar för exempelvis Tvekamper här om du vill läsa mer), och är musik som förstås bör finnas i din samling. För egen del kan jag notera att det faktiskt mest (för AC/DC nästan enbart) byggs av skivor som jag köpt på CD i efterhand, och då oftast i remastrade versioner. Gamla vinyler har ersatts, vissa gånger har jag haft skivan i CD-format men bytt den, andra gånger har jag haft skivan men förlorat den under årens gång, och i vissa fall har jag haft en kopia på kassett (För dig som är för ung för att först vad det innebär och hur själva bytet och delandet av musik via kassetter gick till - stackare. Det är ett stycke historia och kultur du inte fick vara med om...). Resultatet är rätt skumt, exempelvis har jag nästan ingen AC/DC-skiva som inte är digipack. Rätt konstigt, men det ser onekligen snyggt ut när de står där på rad, de snygga och smidiga plattorna från Australiens största band.
Och, på tal om skivor jag inte har men har ändå, och skivor som genom åren försvunnit.
Anthrax.
Såhär ser den fysiska skörden ut:

Tre skivor.
Varav en är en samling (det är faktiskt en fantastiskt kul grej måste jag för övrigt säga, att spela in en massa klassiker med sin "nye" sångare och låta fansen få diskutera och dividera om vilken version som egentligen är bättre...enkelt och genialt...) som kom för inte jättelånge sen, och en är den senaste plattan "Worship Music", ett snedköp som jag inte gillar något vidare. Den sista av de tre är utmärkta "Sound Of White Noice" och skulle kunna sparka igång diskussionen om Belladonna/Bush, men det tänkte jag försöka styra bort ifrån och istället ta fram en gammal klassiker.
När har man en skiva?
Mer aktuellt än någonsin när Record Madness sparkats igång, och kanske som mest intensivt när det gäller Anthrax för min del. Jag har kanske bara tre fysiska plattor, men i min iTunes finns nästan hela backkatalogen. Och då kommer frågan som ställdes i somras (läs detta inlägg för mer och längre resonemang)... när har man en skiva? Digitalt, räcker det? Eller behöver man en grej att hålla i?
Och om digitalt räcker, måste man ha köpt den eller räcker en kopia som en vän lämnat...eller en promoskiva som levererats via digitalt media enbart?
Nåväl. Det om detta, det om Anthrax. Det är ändå en grupp jag inte spelar speciellt ofta, i ärlighetens namn, inte som exempelvis de nordiska klassakterna Amon Amarth och Amorphis som delar en hylla. Bra skit som jag återvänder ofta till.

Förstås finns här en massa klassiker som Allen/Lande, Alice In Chains och Annihilator, likväl som mer udda och kanske lite oväntade inslag (The Almighty!) när det gäller hårdare musik, men det finns även en liten del mindre aggressiv musik. Som jag också lyssnar på.

Adams, kan man säga. Ryan Adams och Bryan Adams med varsin bra platta. "Gold" med Ryan är amerikansk lättsmält singersongwriter, och den japanskimporterade liveplattan med kanadensiske rockaren Bryan har jag fantastiskt mycket minnen till. Krocket på gräsmattor, folköl i baksätet på bilar... Dessutom Atomic Swing, med sitt lite galna och halvpsykedeliska anslag, men ändå vansinnigt bra låtar.

Ändå.
Ett nedslag i skivhyllan såhär avslöjar obarmhärtigt att det ju faktiskt är en rocker jag är, och att det är där jag hämtar min kraft. Kanske är det så att den ständiga jakten på ännu ett guldkorn drivs på av bloggen, men jag tror inte det. Jag tror att det skulle vara lika hungrig även utan den, så att säga. Att jag däremot lyssnar på musik lite annorlunda tack vare bloggandet, det tror jag däremot. Jag lyssnar ibland för att njuta och bara lyssna, men ganska ofta med tanken att jag så småningom ska skriva något om skivan ifråga. En recension, Veckans Tips eller något annat.
 Bokstaven A har som sagt fiskats ur en hel del när det gäller Remasters, Live! och Veckans Tips, men lite finns det kvar ändå. Plockade upp de här blivande Veckans Tips för att glänta lite på förlåten!

Armored Saint, Ark och Aeon.
Fina saker, så det är bara att hålla utkik.
Annsr så var faktiskt tanken att jag skulle välja en skiva och lyfta fram lite extra här, i samband med bokstaven A.
Det är inte en av de mer uppenbara. Vi kommer inte att få At The Gates-perspektiv eller så, utan vi ska ta en skiva jag faktiskt inte trodde att jag skulle gilla, och som jag plockade upp av en slöump eftersom det av någon anledning var lite torka i nyhetsfloden och jag befann mig på en skivaffär med lite pengar att bränna (numera nedlagda Rocks i Farsta, vill jag minnas). 
Den här (sorry för bilden, jag trodde jag hade fotat den från hyllan, men det missade jag tydligen... den står där, mot slutet, typ tredje från höger längst ner om du kollar noggrannt på bilderna i början av inlägget):

 Jag gillar inte metal core.
Rent generellt.
Det här är just det, och dessutom med texter som är skrivna ur ett kristet perspektiv.
Alla fel, typ, på papperet, men...gosse, vilket fäste denna skiva ändå har på mig!
Recensionen är lika aktuell idag som när den skrevs för snart ett och ett halvt år sedan.
Det här är riktigt smittsamt riffande, fina breakdowns och bra melodier.
Jag lyssnar på skivan lite då och då, faktiskt, och rätt så ofta i hörlurar i min iPod, liggande i sängen på kvällen - och varje gång är det fram till "Salt & Light" som jag hänförs som mest. Den låten är liksom kulmen på allt som byggs på fram till den, och efter att den klingat ut kan jag somna när jag lyssnar på skivan i sängen.
Oväntat alltså, men den skiva jag vill ge lite extra plats i ramljuset under bokstaven A är August Burns Red! På Spotify här, så du också kan hänföras.

Ska vi säga så, som ett första skott på serien RECORD MADNESS?
Det kommer väl att ta sina former vad det lider, just detta inlägg kanske blir spretigt och svamligt i efterhand visar det sig, men det får ni leva med. Möjligtvis kommer det att bli kopplingar till Spotify (mer än den enda länken ovan), videosnuttar och annat, men det är lite av charmen med den här serien tycker jag. Varken jag eller Stones vet ju hur det kommer att utveckla sig, och vad respektive bokstav för med sig (det blir t ex en stor skilland att beskriva skivorna under bokstaven "M" jämfört med "Q", eftersom enbart mängden skivor innebär ett annat förhållningssätt, och till det ska man lägga personliga favoriter som kanske återfinns på vissa bokstäver...), samt hur lång tid det kommer att ta mellan de olika inläggen.

Just nu är det dags för mig att stänga ner den här mjukstarten av serien, och istället skicka passningen till Stones. Han vet inget om vilken bokstav som blir hans nästa mål, för det väljer jag här och nu (lika lite som jag vet vad han kommer att skicka tillbaka så småningom):

L.
Bokstaven L.
Jag vet nämligen att där återfinns en av grupperna som verkligen är husgudar hos karl'n, och jag är mer än lovligt nyfiken på vad en skivaholic som Stones egentligen besitter med just den gruppen.
Handsken är kastad. Utmaningen startad.
Häng med!

Bilder från gårdagens tatuering

Igår var det äntligen dags, efter att förra sittningen strulat till sig på grund av sjukdom. Bilden ovan är Jonny in action på min arm - men låt oss kolla lite på spektaklet...
...som började med att jag begav mig hit.

King Carlos studio vid S:t Eriksplan i Stockholm. Trevligt ställe, och jag börjar känna mig lite hemma där. Väl på plats hade Jonny preppat lite, och vi sparkade igång den gamla klassikern Soundgarden "Superunknown" för att komma i rätt stämning. Det var länge sen jag lyssnade på den plattan (brukar av någon anledning mest bli "Badmotorfinger" när jag är sugen på Soundgarden), och jag hade nästan glömt hur bra den skivan är. Den smiskar faktiskt stjärt, må jag säga, så den får spelas på kontoret idag!

Väl på plats hade min gode vän preppat lite. Ritat. Det ska ju bli en sleeve i japanese style, hela vänster arm, och det kommer att vara vattentema.

Grunden är två karpar, en mindre som ses framifrån som hamnar på underarmen - och en fet karp som pryder hela överarmen. Dessutom två stora lotusblommor, mycket vågor och vatten och en känsla av fart i hela "målningen".

Som extra krydda satte vi en fågel längst upp, på väg att dyka ner i vattnet och möta den stora hoppande karpen.

Här har du bilden på papper av den lilla karpen, samt hur den såg ut när den tryckts på...

...och här har grunden till den stora karpen också satts med tryck. Notera att jag inte orkar dra in magen, men att det klarar sig bra när man har svart linne och lite suddig bild.

Totalt ritade vi i 3,5 timme, dör efter de stora trycken var det dags för detaljer.

Många detaljer.

Jonny handritade alla vågor, blad, vindvirvlar.

Det blev rent ut sagt en jävla röra, och hur han skulle reda ut det där fattade jag fasen inte.

Tur han är rutinerad...

Kebabrulle till lunch - sen var det dags.

Tro't eller ej, det gick enbart en enda sån där liten ynka kopp med svart färg till hela sleeven. Alla konturer. Helt sjukt egentligen, med tanke på hur pass kladdigt det blir. Vid det här laget hade för övrigt musiken bytts till en salig röra av Allen/Lande, Rival Sons, Black Sabbath och The Devil's Blood.

Redo?

Nu kör vi! Knappa fyra timmar mer eller mindre non stop, blev tiden. Enkelt kan man konstatera att det är bra mycket trevligare att göra konturerna än kommande skuggning och färg, men det är ju ändå inte superskönt att köra över armbågen eller på insidan överarmen, in mot armhålan till....

Inga riktigt bra "in action" bilder heller, men det var en mycket trevlig stund. Längtar verkligen till dess att nästa steg tas!

Ja, just ja.

Hur blev det då, undrar kanske du?

Bra, så här långt. Jäkligt mycket fart i bilden, och jag gillar att den stora karpen är lite galen och hoppar ur vattnet nästa upp och ner. Dock, eftersom det är en japansk historia så går det ju nästan inte att se hur det ska bli än. Det finns stödlinjer för skuggningen som inte kommer att synas, och hela djupet i bilden är som bortblåst.

Det betyder att detta är den enda bilden ni får. Än så länge.

Fortsättning följer ju, och då kommer mer bilder.

Vill du ser mer tatueringar får du glida in på Jonnys hemsida istället, där kommer nog snart fler bilder på detta "work in progress" upp!

Demorecension: Majestic Dimension

Sådärja!
Serien med demorecensioner som rullar på Metalbloggen har gjort ett gäng nedslag, och detta, mina vänner, är det bästa som kommit i vår väg så här långt.
Majestic Dimension bjuder på hårdrock med inslag av progressiva toner, och jag gissar att bandet har lyssnat inte så lite på exempelvis projektet med Russel Allen och Jorn Lande på sång, dvs Allen/Lande. Sången som (om jag nu förstår det rätt) är signerad gästsångaren Rick Altzi (och, i sista spåret Jake E) är visserligen inte riktigt on a par med de nämnda giganterna, men det är ändå imponerande bra för att vara på demostadiet - och det gäller helt klart även de musikaliska insatserna.
Gitarrerna hanteras av Robin Högdahl och Magnus Mild, medan basen trakteras av Björn Olmarker- vilket också utgör hela bandets normala sättning. Rätt ovanligt, och här ligger väl antagligen bandets omedelbara utmaning.
Det behövs ju liksom både trummor och sång om det ska bli något av det hela...

Nåväl, det om detta.

Själva demon består av 5 spår, där inledande "Prelude" är precis vad det verkar som - ett instrumentalt intro (när ska vi förresten få se ett outro som döps till postlude, eller att ett liknande intro får heta foreplay?). Därefter får man låtarna "Sea Of Betrayal", "End Of Forever", "Alone" och "Last Journey", samtliga med bra driv i sig, och ekon av nämnda Allen/Lande såväl som en svag ton av... Dream Theater? Bäst tycker jag att "Sea Of Betrayal" är, men alla fyra spåren har en helt egen identitet och fyller sin berättigade plats. Dessutom är sättet pianoinledningen övergår till ett riktigt riff i avslutande "Last Journey" riktigt snyggt!

Produktionen är bra, och ovanligt snygg för att vara en demo. För egen del hade jag vid första lyssningen inte tillgång till omslag eller liknande, och jag hade av någon anledning väntat mig någon form av metalcore när jag tryckte play. Det slutade förstås med en glad överraskning!

Majestic Dimension har alltså klämt ur sig en riktigt bra första demo, och som jag ser det ligger vägen öppen för kommande skivsläpp. Nu handlar det om att göra fler låtar, ytterligare en eller två demos för att hitta ett starkt material samyt, förstås, att hitta en permanent och fullständig sättning som kan ut och spela live! (bandet säger förresten att de inte hittat någon sångare som möter deras krav på kvalité, så besitter du en grym pipa och letar ett band kan du väl kontakta dem?)

Ja... just ja. MySpace så att du kan lyssna själv var det ju. Den finns här!

I Backspegeln: Allen/Lande "The Showdown"

Ojoj, att Symphony X kommer med nytt till sommaren väckte suget efter mer Allen. Hans röst är verkligen helt fenomenal!

Nå, senast det begav sig var inte så länge sen, och då i kombionation med Jorn Lande.

Allen/Lande är kanske ett av de bästa sidoprojekten som finns, med en enorm kvalitet i produktion, låtsnickeri, musikalisk fingerfärdighet och givetvis sång, men den senaste given var ändå lite av en besvikelse för min del. "The Showdown" är lite mjukare än sina föregångare, och recensionen kammade hem en 6:a av 10 möjliga.

Såhär i efterhand kan jag konstatera att Allen/Landes låtar har en förmåga att äta sig in i min hjärna, och fastna där. Varje gång jag lyssnar på en av de skivorna tycker jag att det är bra, men jag står ändå fast vid att det är lite för mjukt denna gång för att det ska bli vågen. Jämför gärna med första given "The Battle" som varit Veckans Tips på den här bloggen, så är det lite mer... ja, "kant" över låtarna. I brist på bättre ord.

Så, hur skulle betyget hamna nu då, på "The Showdown"?

Svaret är nog att jag skulle lagt mig knäppet högre. 7/10 är den värd, trots mina invändningar.

Jag får skylla på förväntningar. De kan lätt spela ett spratt ibland...

Symphony X "Iconoclast"

Symphony X ska släppa nytt, i juni. Plattan får namnet "Iconoclast", och omslaget är som synes rätt fult. Som tur är så är musiken allt annat än ful, och första spåret man kan höra finns nedan. "The End Of Innocence", och bland annat innehåller den en jävligt snygg vändning efter ca tre minuter, där Russel Allen dominerar med sin sång. Lite mycket keyboards annars, men det är för tidigt för att säga något egentligen. Jag lyssnade på den genom en laptops inbyggda högtalare, och då är det ju i stort sett bara diskant som hörs...

I övrigt ser låtlistan ut som följer:

Disc 1
1. Iconoclast
2. The End Of Innocence
3. Dehumanized
4. Bastards Of The Machine
5. Heretic
6. Children Of A Faceless God
7. Electric Messiah
8. Prometheus (I Am Alive)
9. When All Is Lost

Disc 2
1. Electric Messiah
2. Prometheus (I Am Alive)
3. Light Up The Night
4. The Lords Of Chaos
5. Reign In Madness

...härligheten släpps den 17:e juni, och är skivan i närheten av den förra given "Paradise Lost" så kommer den att vara riktigt vass.

Gillar du förresten progressiv metal så ska du kolla in här lite då och då under den kommande tiden. På mitt skrivbord ligger nämligen 4 plattor av Kalmars Cain och väntar på nya ägare. Recension av plattan fanns på Metal Central en gång i tiden, men personligen tycker jag de var snåla med poängen...
Nå, smaken är ju som baken, och vill du själv avgöra så kommer du att få chansen lite senare.
Jag ska försöka få några ord med bandet först!

Förresten, för tillfället är eder Rebellängel ganska peppad på en del inlägg. Om allt går som det ska så återkommer nog Tvekampen till helgen. Med Dimebag Darrel och Phil Anselmo i två av huvudrollerna. Och dessutom kan jag nog utlova en ny Blogg i Fokus inom hygglig närtid.
Först av allt blir det dock en backspegel.
Allt det där snacket om Symphony X har gjort mig sugen att lyssna mer på Russel Allen, då i form av Allen/Lande!

2005

Knappast någon överraskning för dig som följt med ett litet tag - jag har så starka minnen och känslor förknippade med den här skivan att det är nästan larvigt. Det känns som om jag kan varenda slag och not i Opeths "Ghost Reveries", och trots att 2005 var ett ganska starkt musikår är det enkelt att utse nummer ett!

Sen då?

Betydligt mjukare musik än föregående år. Millencollin "Kingwood", Foo Fighters "In Your Honour", Allen/Lande "The Battle" tillhör mjukisarna jag gillade det här året. Dessutom fick vi ett koppel svenska hårdrocksalbum som var riktigt bra, Spiritual Beggars "Demon", Hardcore Superstars självbetitlade svarta skiva och Grand Magus "Wolf's Return" är alla riktigt bra hårdrock i mittfåran. Dessutom kommer man inte undan att nämna Lamb of God "Sacrament", Dark Tranquillity "Character" och Nile "Annihilation of The Wicked" som fastnat från det här året!

Bästa rock: Foo Fighters & Hellacopters "Rock'n'Roll Is Dead".

Bästa döds: Ja, förutom Opeth så säger vi väl Nile! Avslutningen med titelspåret och "Von Unaussprechligen Kulten" är grym...

Bästa black: Nix, det här var ett år då black metal inte fick speciellt stor plats hos mig, så den lämnas faktiskt tom!

Musiktips för dig som gillar denna Veckans Tips!

En del av er kanse minns att jag efterlyste lite bra, melodiös hårdrock förra veckan - ungefär i samma stil som denna Veckans Tips Allen/Lande?
Gillar du också sådan musik så ska du få ett bra tips här - W.E.T!
Hopplöst namn, jag vet, men bakom bokstavskombinationen döljer sig bland annat Jeff Scott Soto, Erik Mårtensson och Robert Säll, och den självbetitlade plattan går lite i stil med Journey, och verkar vid de första lyssningarna riktigt bra för oss som gillar den typen av lite mjukare hårdrock ibland.

Här har du ett smakprov, "One Love"!

Veckans Tips: Allen/Lande "The Battle"

Jorn Lande och Russel Allen från Symphony X är dragplåster på den här plattan (som för övrigt ävne fått en uppföljare vid namn "The Revenge"), men egentligen är det den svenske gitarristen Magnus Karlsson som ska hyllas - det är nämligen han som skrivit musiken och spelar gura, bas och keyboard på den här lilla pärlan. För det är en pärla!

Melodiös, traditionell ganska snäll hårdrock med urstarka refränger, bra sång och en skön produktion växer inte på träd så har du inte upptäckt detta än har du skön lyssning framför dig. Stundtals sjunger supervokalisterna duett, stundtals sjunger de hela låtarna själv - oavsett så bjuds vi som lyssnar på den ena grymma låten efter den andra, och det är nog en slump att bloggens två favoriter "Truth About Our Time" och "Silent Rage" är just duetter.

Musiken i sig är snäppet snällare än ex Jorns förra band(och nya, ni har väl inte missat att han är tillbaka på det kommande släppet?) Masterplan, och även Allens band Symphony X är en aning hårdare än det här. Nu gör det ju ingenting, för "The Battle" har fullt driv och ett speciellt ös hela vägen ändå, trots lite mjukare kanter.

Kolla in. Genast!

Bra, melodiös hårdrock eftersökes!

Jag känner ett rejält sug efter lite ny, bra, melodiös klassisk hårdrock.
Att upptäcka typ Allen/Lande.skivorna igen, eller kanske Symphony X eller liknande.
Någon av er läsare som har nåt stalltips till mig?

Recension Jorn "Spirit Black"

Jorn Lande, den norske sångaren med den grymma rösten, kommer med fler album än någon annan i metallvärlden. Ja, känns det som i alla fall. "The Duke", "The Gathering", "Lonely Are the Brave" och nya "Spirit Black" är alla släppta mellan mitten av 2006 & mitten av 2009. Lägg till en liveplatta och en platta med covers så inser man att han sliter hårt.

Problemet för vår kära norske gutt är egentligen att han inte är tillräckligt bra låtskrivare för att hålla den produktionstakten. Kvaliteten har varit stadigt sjunkande, och faktum är att jag vill påstå följande: inget av spåren från nya "Spirit Black" skulle ha platsat på första sologiven "The Duke".

Visst beror det till viss del på att "The Duke" är en riktigt stark platta, men "Spirit Black" är farligt nära bottenbetyget här! Jörns grymma röst, en OK produktion och några låtar som håller måttet ("The Last Revolution" och "Rock and Roll Angel" till exempel) räddar betygstvåan, men det är inte mycket mer.

Jorn Lande - du har det i dig. Ta lite längre tid på dig att skriva låtar eller ta hjälp av folk (förslagsvis Magnus Karlsson som det funkade så bra med i samband med Allen/Lande-skivorna).

Och gör andra omslag, för allvarligt talat... vad är det på bilden? En kråka i kostym? Vafan?

Årets fulaste omslag!

Mer info om den norska rockern hittar du på: http://www.myspace.com/realjorn eller http://www.jornlande.com/

Bästa Spår: "Rock and Roll Angel"

Jorn "Spirit Black" - 2

En bra musikdag!

Lillgrabben vaknade tio i sex i morse, efter en natt av stökande. Lite surt - men inte alls bara av ondo.
Dagen har varit lång, och bjudit på en härig blandning av musik...
Vi startade lite lugnt i morse. Amorphis nya platta "Skyforger" och Allen/Landes senaste giv "The Revenge". Mjukt och fint. Sen ett löppass med Nevermores sköna "Year of the Voyager" i lurarna, och under eftermiddagen har jag hunnit med att avverka 2 plattor med Black Sabbath, en Badlands och en avrundning av Behemoth, Dissection & Kongh. Inte illa alls, tycker jag...

Men, nu till själva funderingen, själva tanken.
Träningsmusik.
Som sagts, liveplattan med Nevermore är fantastisk - men den går fan inte att springa till. Alldeles för progressivt, fick inget flyt alls (nääääää...det kan säkert inte alls bero på min kondition...).
Då flyter det bättre för mig med ex Bolt Thrower i lurarna.
Vad tipsar ni om?