Recension: Primal Fear "Delivering The Black"

Min erfarenhet och relation med tyska Primal Fear är inte sådär vansinnigt stor. I samlingen finns nog bara en platta (inte vilken som helst, i o f s, med tanke på den här bilden och artikeln), och jag har nog alltid betraktat bandet som lite av ett andra klassens Helloween, om än med hela tiden rätt bra material av det jag hört.
Nu har ju Helloween kört helt i diket och är helt makalöst meningslösa, och eftersom just Primal Fear faktiskt har en riktigt bra uppsättning gubbar i bandet så gav jag det ett rejält försök i samband med att promomaterialet på sprillans nya "Delivering The Black" landade i lådan.
Det är faktiskt ganska bra, ska sägas, och det beror nog till stor del på just laguppställningen. Jag menar, kollar man noggrannt så ser man faktiskt enbart riktigt stabila pjäser.
Ralf Scheepers hanterar sång, Alex Beyrodt & Magnus Karlsson gitarrerna, Mat Sinner bas och Randy Black trummor. Det är väl den sistnämnda som kanske är lite okänd, men Beyrodt och Sinner har ju dessutom ett riktigt bra projekt med Voodoo Circle, Magnus Karlsson är kanske en av de mest underskattade gitarristerna och låtskrivarna (kolla in hans historia med Allen/Lande till exempel), och Ralf Scheepers ett aktat namn med förflutet i bland annat Gamma Ray. Personligen kan jag tycka att han sjunger rätt bra, men har begränsningar i sitt omfång och kan bli lite enahanda ibland (märks bland annat i singeln "When Death Comes Knocking", där jag tror att det finns rätt många som skulle sjungit brallorna av honom)
Klart som fanken att med den sättningen så blir det inte dåligt.
Det blir, faktiskt, ganska bra.



Låtmaterialet varierar från snabba spår som inledande "King For A Day", "Rebel Faction" och "Inseminoid" till episka "One Night In December", Judas Priest-rockiga "Alive & On Fire" samt halvballaden "Born With A Broken Heart" (där Ralf Scheepers faktiskt gör rätt bra ifrån sig, får jag erkänna). Det är överlag ganska hög standard på just låtmaterialet, och jag får erkänna att just det lite spretiga anslaget gör att det blir varierat och spännande.
Vill man ha en riktigt bra genomgång och mer insikt i låtarna, med kommentarer om de olika spåren och varför de finns där de finns, så rekommenderas varmt den här artikeln på Rocknytt.se, där Magnus Karlsson ger sin syn på samtliga låtar.

Personligen tycker jag bandet är som bäst när man släpper taget om det traditionella power metal-stuket en aning, och vågar ge sig ut på andra äventyr. Jag gillar skarpt när man adderar en känsla av storvulenhet som i "One Night In December" då den bryter av från mönstret ganska mycket, samt när det är lite avslappnad riff-rock. Känslan i "Alive & On Fire" är riktigt bra, och det är fasen omöjligt att inte tänka på Judas Priest runt "Screaming For Vengeance"-eran. Det är såklart bara bra!

På det hela taget ska det erkännas att den här skivan är bättre än jag hade förväntat mig, och en aning intressantare än jag på förhand trodde. Det känns som om Primal Fear faktiskt manövrerat sig till en riktig topposition bland de tyska klassiska akterna, och blir starkare och starkare med tiden. 
Betyget hamnar på en trea till slut, men det är med mersmak och det ska också bli väldigt spännande att se hur den här plattan står sig med lite tid under bältet. Jag har faktiskt ingen aning om det slutar med att jag spelar den frekvent eller knappt alls.
Det återstår att se!

Primal Fear "Delivering The Black" - 3

Världsrekord i recensioner!

Herreminskapare!
Det kan vara rekord för undertecknad.
Antalet recensioner som just publicerats för Werock, alltså.
9 stycken.
Det blev så eftersom jag missade deadline med en del förra gången, och hade en hel del annat på g, men i alla fall.... 9 stycken?
Galet.
Det betyder alltså att du hittar en hel del massiv läsning på Werock just nu.
De skivor som undertecknad satt öronen i är, i alfabetsordning, dessa:

...delar vi det i två delar så innebär de fyra första alltså:
Burning Rain "Epic Obsession". Klassisk melodiös hårdrock med en viss Doug Aldrich på gitarr. Behöver inte säga så mycket mer, gissar jag...
Death Wolf "II: Black Armoured Death". Morgan Håkansson från Marduk är med i det här gänget, men det är verkligen inga låtar som råkat bli över som presenterats. Riktigt bra!
Deville "Hydra". För dig som saknar Queen Of The Stoneage. Typ.
Egonaut "Mount Egonaut". En riktigt bra skiva, faktiskt, och något för dig som gillar klassisk hårdrock. Förtjänar kanske ett högre betyg än vad jag till slut gav den?

Andra halvlek då...

 Okej.
Saxon "Sacrifice" förvånar kanske ingen med sin stil. Tycker tyvärr att den är lite för "hård" för att vara Saxon när de är som bäst dock.
Supermachine "S/t" är riktigt jävla bra svängig muskelhårdrock. Kolla in!
Syn:drom "Iconoclasm" är ett stycke teknisk dödsmetall som har tagit ett rejält kliv framåt sen debuten (som ändå var tillräckligt bra för att knipa en plats som Veckans Tips...)
Voodoo Circle "More Than One Way Home" är ju fortsättningen på förra plattan, även om den kanske inte är lika fantastisk som just den. Klassisk hårdrock med Whitesnake som mall!
W.E.T "Rise Up". En aning mjukt, kanske, och inte heller lika bra som debuten, men ändå. Jag gillar Jeff Scott Soto, han sjunger ruggigt bra.

Pust!
Räcker det ändå inte så har förstås kollegorna också fyllt på. Flotsam & Jetsam, Amorphis... ja, du bör helt enkelt kolla in hela sidan med recensioner för april. Missa dessutom inte tävlingen om hårdrocksböcker. Kan vara bra inför stundande hängmatta när sommaren väl kommer....!

Tjock påskläsning - recensioner Whitesnake, Kvelertak, Syron Vanes och In Vain

Månadsskifte, och denna gång har jag lämnat in en dubbla plattor till recension på Werock - båda mer eller mindre i fåran klassisk hårdrock eller heavy metal!
Vi pratar om Whitesnake "Made In Japan" (se där ett namn som bara måste kommenteras i recensionen...) och Syron Vanes "Evil Redux" (som är klassisk kött-och-potatis-heavy metal).
Två plattor - men det kommer mer mot mitten av månaden. Då ska jag slå någon form av recensionsrekord, och har redan lämnat in text om ytterligare tre (Voodoo Circle, W.E.T och Supermachine)...
Duger ändå inte dessa två så kan vi locka med kollegornas stordåd som bland annat innehåller Kvelertak, Hypocrisy, Deathember, Rotting Christ och In Vain.

Jodå.
 Det finns en hel del att läsa, såhär Annandag Påsk.
Du hittar alla recensioner på Werock.se

Dessutom ska du få ett extra påskägg i form av lite humor.
Håll till godo!

Citatet: Whitesnake

Egentligen kanske jag borde ha valt ett blasfemiskt citat såhär i påsktider.
Eller i alla fall från en grupp med satanistiskt budskap, det hade kanske passat - men av det blir det inget.
Istället har jag funnit att min hjärna snurrar väldigt mycket runt Whitesnake och den här mannen/gubben den senaste tiden:

David Coverdale.
Ända sen möjligheten att få intervjua herr Coverdale ramlade in i mejlkorgen så har jag funnit att mina tankar och mitt musiklyssnande allt oftare roterar runt just denna röst och denna man.
Imorgon är det månadsskifte, och då kommer Werockrecensioner av senaste livegiven "Made In Japan" med just Whitesnake från min penna, men även Voodoo Circle som nog inte kan ses som något annat än just en kopia av Whitesnake, och jag har dessutom botaniserat i flera av de gamla skivorna och texterna i jakt på bra material att använda om det nu blir av med intervju.
Sånt vet man ju inte, och det är ju ett långskott förstås. Werock är inte världens största site, så vi behöver antagligen lite tur för att kunna landa en sådan intervju.
Hur som helst, en av de frågor som jag plitat ner för att inte glömma om det nu blir av är en fråga om texter.
Whitesnake har ju, förutom en rasande snygg logo och ett ganska fyndigt namn när man betänker vad låtarna handlar om, även en klar inriktning på sina texter.
Vi snackar kärlek.
De goda och svarta sidorna, men kärlek. Och starkt heterosexuell sådan. 
Det är Kvinnan som besjungs.
Numera nästan bara det.
En gång i tiden var det även förmågan att vara en rambling man, en bluesens musikman som gällde, och det är i brytpunkten mellan de två som jag tycker att bandet träffade som mest rätt. Det är i den skärningspunkten som jag tycker att den bästa texten kommer ifrån, och naturligtvis blir detta upphov till frågor.
Vilken text tycker Coverdale själv är den bästa?
Hur har textförfattandet utvecklat sig?
Är det viktigt att texten och musiken hänger ihop, och hur känner man det som författare?

Nå.
Bästa texten då. Lyder som följer:

I love the blues,
They tell my story,
If you don't feel it you can never understand
So many times I thought about it
And now I know just what it means to be a man

Everyday I realize you can see it in my eyes
I never wait, or hesitate.
'Cause I love the life I live,
I'm gonna live the life I choose,
You gotta understand
I'm walking in the shadow of the blues 
Whitesnake "Walking In The Shadow Of The Blues"

Åhhh.... jag HOPPAS att det blir av...!

Kaninstuvning?

 Vi har kaniner hemma.
I alla fall ett tag till.
De köptes i somras, och innan vi fattatde ordet av var det försent att flytta ut dem inför vintern, så de bor inne i vårt kontor, i en bur. Där jag har mina skivor.
Normalt sett gör det ju inget, men igår, under ett obevakat ögonblick när de två pälsbollarna var ute och hoppade lite så åstadkom de detta.
Nä, det kanske inte ser så farligt ut på första bilden, men kolla dessa två då. Lite närmare.

JÄVLA GNAGARE!
De har alltså lyckats peta ut Voodoo Circle "Broken Heart Syndrome" från dess plats i skivhyllan, och sen gett sig på den. En digipakc bland de andra jewelcase-skivorna. Undertecknad fick frispel och berätta ingående hur det skulle gå till när pälsbollarna skulle förvandlas till stuvning.
Inte så smart kanske, men allvarligt - det kom från hjärtat. 
Så där gör man inte.

Det aktualiserar också en fråga till er, och detta är väl den egentliga anledningen till att du denna fredag får ett "vanligt" inlägg också, inte bara Veckans Tips.
Just denna platta stod i en Billy, men bokstäverna A-D (och snart fler också, det är trångt och behöver adderas mer plats...) står i Benno, den där smala skivhyllan.
Hur skyddar man smartast plattorna mot angrepp?
Finns det dörrar? För båda typerna av hyllor?
Eller blir det stuvning?

Veckans Tips: Voodoo Circle "Broken Heart Syndrome"

Denna vecka är tipset fokuserat till dig som gillar klassisk hårdrock.
Som undrar hur det skulle låta om man plockade ut delar av Whitesnake, Yngwie Malmsteen och Rainbow (det Rainbow som materialiserade sig efter Ronnie James Dio, alltså) och fusionerade det i en ny skiva.
Jajamen, vi pratar om Voodoo Circle och "Broken Heart Syndrome"!
Skivan i sig fick sig en genomgång på Werock när den kom i mitten av 2011, och efter det så har den faktiskt nästan växt till, trots betygsåttan i recensionen. Detta är spelglädje kombinerat med en vi-skiter-i-om-folk-tycker-vi-låter-som-om-vi-kopierar som ger en rätt härlig effekt: det blir jäkligt bra!
Det är, kort sagt, en Whitesnakeskiva som är bättre än Whitesnake, kan man säga. I alla fall 2011.
Och det är ju grejen med musik, det är inte alltid nödvändigt att bryta helt ny mark.
Att istället bejaka rötterna man gillar, och kombinera det med urstarkt låtskrivande och bra framförande räcker ruggigt långt - och det är precis vad Voodoo Circle har gjort.
Alex Beyrodt hanterar gitarren på ett tillfredsställande sätt, Markus Kullman, Mat Sinner och Jimmy Kresic ger sångaren David Readman en plattform att leverera på. Och det gör han. Riktigt bra!
Låtmaterialet varierar från bluesdoftande "No Solution Blues" och "Devil's Daughter" till episka titelspåret och Yngwie-nickarna i spår som "This Could Be Paradise" och "The Heavens Are Burning". Överlag är det hög nivå som levereras, förstås, och detta är en skiva jag är verkligt glad att jag fått förmånen att upptäcka!

Spana in spektaklet på Spotify, tycker jag, i alla fall om du gillar referenserna som nämnts. Ja, och inte förväntar dig något revulotionerande då, utan bara jävligt bra hårdrock som sparkar stjärt!

Inför Årsbästalistan T-Ö

Det tog ett tag mellan de två första genomgångarna (A-L var först ut, sen kom M-S något senare) och denna, den näst sista genomgången.
Den som täcker resten av alfabetet.
Näst sista, undrar du då?
Jo, men faktum är att det kommer en genomgång med eftersläntrarna. De där skivorna som antingen släppts precis just nu, eller som jag inte upptäckt förrän precis just nu.
Nå, det om det - nu går vi in på denna omgång, och vi börjar med bokstaven T. Där har excel sorterat in alla grupper som heter något med "The...". Bra så!
Precis som tidigare är alla omslag klickbara om du vill läsa själva recensionen...

Fyra skivor med "The" i namnet. Några var självskrivna - som The Haunted och The Konsortium, medan andra är mer överraskande. The Devil's Blood röt jag ju om senast på Werock, och kallade årets besvikelse. Sant, men ändå en skiva jag inte vill förkasta som potentiell topplistenotering. Det säger kanske en hel del om hur jäkla bra det bandet är... Dessutom, förstås, The Gates Of Slumber. En riktig växare, och har man en låt som "Castle Of The Devil" med på en skiva så blir det bra!

Sist ut är bokstäverna V och W. Sjukt bra år för dem i år!

Vallenfyre, Wolves Like Us, Wolves In The Throne Room är relativt sena upptäckter och släpp som ändå hunnit smälta in i medvetandet. En trio starka skivor som är omöjliga att bortse från i en dylik diskussion och genomgång.

De tidigare alstren av Vreid, Whitesnake och Voodoo Circle är likaledes inga skivor man kan hoppa över, oavsett om det är en av de starkare avslutningarna (?) ett band kan ge sin karriär eller en kopia av det bandet (Voodoo Circle låter verkligen stundtals mer Whitesnake än vad Whitesnake själva gör numera...). Vreid kan vara årets starkas black metal släpp, och varje år tycker jag att det kommer en sån där skiva i början av året - en sån som får mycket speltid och när året summeras sticker ut som en av de man lyssnat mest på...

Recension: Whitesnake "Forevermore" samt Voodoo Circle "Broken Heart Syndrome"

Idag är det lördag, och dagens läsning är två recensioner som publicerats på Werock. Det är dubbla hårdrocksfester med klassisk hårdrock i fokus - Whitesnake och Voodoo Circle. Whitesnakes "Forevermore" är en skiva som jag varit riktigt orolig för - helt enkelt för att jag har lite för mycket emotionella anknytningar till David Coverdales röst, och jag vill verkligen inte se eller höra bandet göra sig till åtlöje med en svag skiva som innefattar dålig sång. Det klarar jag inte. Och som tur är slipper jag det! Recensionen hittar du här, om du vill veta mer... Voodoo Circle är för mig en ny bekantskap. Bandet hämtar sitt sound från akter som Talisman, Yngwie Malmsteen, Rainbow och... Whitesnake! Dessutom gör man det mycket bra, och med andra skivan "Broken Heart Syndrome" har man lyckats knåpa ihop en skiva som innehåller vassa musiker, bra sång, snygg produktion och riktigt bra låtar. En liten pärla, rent av. Recensionen finns här, och gillar du denna typ av hårdrock är det bara att kolla upp. Du kommer inte att ångra dig. Vill du läsa mer om andra band kan jag kanske rekommendera recensioner av Amon Amarth eller One Man Army and the Undead Quartet. Bland annat!

En ny kärlek!

Gillar du bluesinfluerad hårdrock med kryddning av Whitesnake, Yngwie Malmsteen och Rainbow?
Letar du efter en ny kanonplatta att förälska dig i såhär till våren?
Min senaste förälskelse heter Voodoo Circle, och det är bandets andra platta "Broken Heart Syndrome" som rullar. Kanonskiva för oss med sådana preferenser- Den ska recenseras för Werock till månadsskiftet, men utan att chockera er fullständigt kan man väl säga att det inte blir ett uselt betyg... bandets MySpace här - kolla in!

Gillar du mer ruffig musik så kan du istället kolla in Torture Divisions nya låt, en cover på Mastodons "Iron Tusk". Briljant, men ändå inte så bra som orginalet. Förstås. Tur man inte måste välja antingen eller - man kan få båda!

För övrigt ser jag att Grimgoth passat utmaningen vidare, och att Woodsman Fred tagit upp den. Alltså, den om vilka fem skivor man skulle kunna spendera evigheten i en cell med. Kul! Hoppas det rullar runt länge!