Semester!

Sista arbetsdagen för undertecknad (i alla fall officiellt, som det känns är det inte osannolikt att det kommer ringa, mejlas och plingas i telefonen ett tag framöver...)!
Det ska bli bra.
Planen är att umgås lite med släkten första tiden, sen ner till Tyskland en kort vända.
Det känns som om sommaren börjar nu, men egentligen har ju Midsommar redan varit och det har hänt en hel del.
Lite bilder kanske, för att sammanfatta sommaren so far?
Överst - Epic Armageddon I.P.A med sin underbara slogan överst: "The Answer To Everything". Jag tyckte det var en lämplig öppningsbild så här i samband med semesterstarten, även om jag ska försöka hålla i träningen den här sommaren.
I alla fall mer än tidigare somrar. Det får bli mindre än det varit under våren, det är verkligen ett halvår som gått i träningens tecken - ca 400 löpta km utomhus och runt 90 pass på gymmet. Måste vila lite i sommar då, och kanske är det öl som är svaret på allt?

Annars då.. blandade bilder från sommaren så här långt!

 

 

 

 

Från topp till botten... Grönanspelningar. Jag har inte lyckats gå på en enda, och frågan är om/när det blir av. Har lyckats träffa av mer eller mindre alla intressanta kvällar som dubbelbokning - men jag kan inte låta bli att skratta när jag ser att man ställer kungen, King Diamond, bredvid Takida.
Det tycker jag är humor!

Sedan - Katatonia och deras remake av senaste skivan "Dead End Kings".
Den är faktiskt inte så bra. Jag vill att den ska vara det, jag vill att "Dethroned And Uncrowned" ska vara helt magisk, men jag måste nu - efter ett otal lyssningar - erkänna att det blir lite trist istället. 
Oväntat.
Ungefär som det där med kattluckan på bilden.
Hur svårt ska det vara att montera en sådan, kan man tänka?
Det visade sig vara en jävla mardröm.
Sågade hålet, och sen...trodde jag att man skruvade fast de båda ramarna i dörren på vardera sida. Det gjorde man inte. Man skulle ha en skruv och en bult som klämde fast ramarna mot dörren- Går ju fint. Om det nu inte var så att en vanlig svensk dörr är för tjock, så att skruvarna som ska dra ihop allt inte var långa nog.
Upptäckte jag en lördagkväll klockan 7.
Med ett hål i dörren.
För att göra en lång historia kort: det blev en provisorisk lagning över natten, och en lång jakt på helt nya skruvar och bultar (ja - just det - kattluckans förborrade hål följde amerikansk standard med tum som mått istället för centimeter, så det var inte helt enkel...) och med två hela dagars arbete istället för en timmes jobb.
Jäkla grej.
Men nu sitter den där. För alltid!

Sista två bilderna där är lite sommarläsning som inte handlar om musik (måste ha omväxling mot detta), och en bild på svågerns True Blood-flaska som står i hans hylla.
Vi har inte smakat den. Det törs man inte. Kan vara bra att ha om det kommer en vampyr på besök, tänker vi.
Annars får man bjuda på något av detta...

 

 

  Snabbkaffe (dricker bara det på sommaren, typ), Nynäshamns Arketyp (en specialöl bryggd enligt gamla traditioner och som faktiskt är nästan odrickbar eftersom den inte smakar i närheten av öl utan mer som något som råkat jäsa i en gammal burk) och Sweden Rocks whisky "Holy Spirit" (som smakar misstänkt likt Speysides 10-åring).
Dryck som alla försvunnit ner under sommarens första tid, fram till nu.

Musikaliskt då?
Vad har egentligen avhandlats såhär långt?
För det första - jag har täppt lite av luckorna i bokstaven E!

Eyehategod (2 skivor, där senaste självbetitlade recenserats), Enslaved, Entombed och Eucharist. Framförallt Enslaved och Eucharist (hej Veckans Tips vad det lider - tack Johan för det!) imponerar stort.
Rival Sons nya, förstås, och de som nyligen recenserats (Misery Index, Crowbar och Vallenfyre) vet du - men ett riktigt bra tips på en skiva som snurrat flitigt är senaste Agalloch. Säregen och lite poppig episk amerikansk black metal.

Riktigt snyggt förpackad digipack, och jag gillar ju bandet sen tidigare ("Ashes Against The Grain" har bland annat varit Veckans Tips) - men i vissa moment på nya "The Serpent & The Sphere" når man så löjligt högt att det åstadkommer precis det där som bra episk black metal gör, då känslorna liksom inte ryms i kroppen och man bara kan luta huvudet bakåt och låta sig svepas med...

Sammanfattningsvis är det faktiskt nästan uteslutande ny musik som har avhandlats denna sommar. Än så länge. Det brukar ha en tendens att klinga av när jag blir lite ledig och när det ska vara semester. Då åker klassikerna fram...

Semester. Det är kanske egentligen det som är "svaret på allt"?  

Blod, bärs och bärbart ljud

...eder Rebellängel har precis lämnat in recension på en spännande , svart skiva till Werock.se, och egentligen hade jag tänkt låta bloggen vila helt idag (speciellt efter trippelrecensionerna av Eyehategod, Misery Index och Crowbar de senaste tre dagarna), men så sr jag saker jag liksom inte kan undvika att kommentera.
Som att Watain "chockade USA" med att kasta grisblod över publiken.
Precis det jag saknade när de spelade på Klubben senast (och ändå var det en helt mästerlig spelning!) jag såg dem live.
Jag fattar att det egentligen är förkastligt, men jag kan inte hjälpa att gilla att bandet har ett "mean streak" som gör dem helt oberäkneliga. Ska bli kul att få se dem igen i sommar, på Getaway, även om de väl knappast blir tal om grisblod då...

Snarare är det läge för sånt här:

Close-Up Magazines Facebooksida tipsar om denna praktiska kyl, med inbyggt högtalarsystem.
Och det är ingen liten sak heller.
75 öl samt is, ska den rymma!
Jäkligt häftig sak... bra till Midsommar, måhända?

Så.
Vilken var skivan jag lämnade in recension på?
Du ska få den här ledtråden...

 ...ser du dessutom felet i stavning?
Vi kan väl säga som så.. jag har ett knippe olika skivor som ligger och skräpar i "ge bort"-högen. Kan du komma på vilken skiva det samt avslöja felstavningen ovan och blir först med det så ska vi rota fram ett spännande pris!

Nu: jobba. Järnet.

Recension: Misery Index "The Killing Gods"

Nu duggar toppreleaserna tätt.
Igår var det Eyehategod, imorgon ännu en toppskiva - och idag Misery Index.
Jänkarna har med "The Killing Gods" helt enkelt bestämt sig för att kliva fram och visa var skåpet ska stå - maken till riffkalas var det bra länge sen jag hörde. Med Misery Index sträcker sig mitt förhållande två skivor bakåt (bortsett denna giv då), och jag tycker det är en intressant utveckling man kan följa.
På "Traitors" från 1998 är det mer fullt-ös-medvetslöst och nästan primitivt än på efterföljaren "Heirs To Thievery" från 2010 (som för övrigt är den skiva som jag upptäckte bandet med), där mer kontraster är märkbara.
Det tar ett steg till på "The Killing Gods", och på denna nya platta - 4 år efter förra given - finns i stort sett ingen grind.
Det finns däremot högkvalitativ döds som stundtals håller ett bra tempo - samtidigt som exempelvis titelspåret inleds med sakrala kyrkokörer och det inledande eposet "Faust" är indelat i fem olika understycken och bjuder på såväl instrumentala mellanspel som intensivt riffande.
Kort sagt - det är som om Misery Index verkligen bestämt sig för att nu jävlar ska här presteras en fullskalig helhet till skiva.
Man tar steget fram, helt enkelt.

Materialet på den här skivan är stundtals nästan svindlande bra.
Lägg på spår som "The Calling", "Conjuring The Cull", "Gallows Humor" eller "The Weakener" och försök att hålla lemmarna i styr, till exempel. Önskemålet att spela luftgitarr när man hänger med i Mark Kloeppels och Darin Morris strängbändande kommer att vara överhängande - och då har vi inte ens pratat om rytmsektionen i gemen och specifikt trumspelet. Jason Netherton (även sång) spelar väl bas bra, men framförallt är det i kombination med Adam Jarvis insats bakom trumsetet som det lyfter extra mycket. 
Herrejösses vilket smiskande!
Tajt, svängigt och drivet.
Dessutom tycker jag att utvecklingen för bandet i sig avspeglar sig i ljudbilden, där den blir hela tiden bättre - och det ger en bra möjlighet att verkligen njuta av alla detaljer på "The Killing Gods".
Det är knappa 44 minuter på den här skivan.
Det är alldeles precis lagom det, du hinner få en jäkla resa och ändå bli skönt smiskad.
Personligen gillar jag kanske när refrängerna är starkast, som sång- och refrängmelodin på "Gallows Humor", men just att det varierar sig så pass över plattan är skönt.

Om Eyehategod från gårdagen har bra möjligheter att klättra sig till en framskjuten placering på årsbästalistan så ligger nog ändå Misery Index snäppet bättre till.
Denna typ av döds, med detta riffande och så pass tydligt vokaliserad growl att man kan följa med i texten tilltalar min reptilhjärna, och betyget måste bli en femma.
Kanske inte stark sådan, men ska jag följa mina egna rekommendationer så är kriteriet "Fantastiskt! Ett måste!".
Precis så är det faktiskt.
Och då behöver du inte ens vara ett fan av extremmusik, bara gilla hårdrock.

Kolla in skivan på Spotify. Du kommer inte att ångra dig. Dessutom kan du få en sån här snygg förpackning för en spottstyver, så varför inte göra något galet och faktiskt köpa skivan?

Misery Index "The Killing Gods" - 5

Recension: Eyehategod "S/t"

Så - låt oss börja med det uppenbara som behöver komma ur vägen för att vi ska komma in på på själva skivan "Eyehategod" av New Orleans-veteranerna Eyehategod: ja, det är ett smärre mirakel att skivan ens blev av. Maken till motgångar har man knappt läst om för ett band, inklusive allt från orkaner, fängelser till förlusten av medlemmar som numer inte längre är i livet.
Prestationen framstår mot den bakgrunden som än starkare - men bra så.
Låt oss lägga det på hyllan, och istället prata om musiken.
För min del är det, likt Werockredaktören Martin Bensch, första gången jag verkligen lyssnar på Eyehategod.
Det har liksom fladdrat förbi någon gång, med provsmakande via Spotify, men inte så att jag dykt ner i bandets lite säregna sludge.
Första varvet med denna självbetitlade skiva (den första på 14 år, där kan man snacka om uppehåll!) så var känslan lite sammalunda, faktiskt.
Jaha, liksom.
Det var väl inte så märkvärdigt.
Varv två började det ändras.
Varv tre inser jag att volymen har skruvats upp betänkligt och att jag skakar skalle i takt med svänget som herrar James Bower (gitarr), Gary Wader (bas), Brian Patton (gitarr), Joey LaGaze (trummor, tyvärr inte längre i livet)och Mike IX Williams (sång) piskar fram.
Ett tiotal varv in på skivan så sitter det här som berget, och jag har beställt fler skivor från bandets backkatalog för att gräva vidare.
Bland skivans 11 spår är det de som går lite saktare men levererar just sväng som jag gillar bäst. Ett spår som "Nobody Told Me" låter faktiskt som en skitigare och mer neddrogad version av Rage Against The Machine, och någonstans där kan man väl hitta orsaken till att det tilltalar mig. Andra höjdare på skivan stavas "Trying To Crack The Hard Dollar", "Parish Motell Sickness" och "Quitters's Offensive" - men skivan är översållad med sköna partier och moment.
På det hela taget är det här en skiva som ska spelas på hög volym.
Ju högre, desto bättre.
Om man sedan kan kalla det sludge vete tusan. Ibland, men stundtals tycker jag egentligen inte att det kan liknas vid just något annat - och att det som sagt är musik som existerar i sin alldeles egna genre.
Musiken låter faktiskt väldigt mycket som omslaget, och mest kanske det kommer fram i ett spår som "Flags And Cities Bound", som startar med lite gitarrgnissel och talad text (ni som hängt med på den här bloggen vet att jag hatar pratsång, så att jag inte flippar ur fullständigt är ett tecken på att det görs bra och passande) för att sedan braka lös i ett sånt där svintungt riff som kan försätta berg - och sedan veckla ut sig i alla sin eländighet och smutsighet. Just då är det verkligen sludge, och det är sludge som är elak och svart.
Det skulle kunna vara soundtrack till filmen "Seven" utan svårigheter.
Precis som omslaget ser ut, faktiskt.

Lyssna själv på skivan på Spotify, och se vad du tycker.
Jag anser nog att dagens favoritspår är "Trying To Crack The Hard Dollar" och "Nobody Told Me", men skivan är som helhet stark.
Betyget är en fyra, och fortsätter skivan växa i samma takt som den gjort hittills så är det här en reell kandidat till en hög placering på årsbästalistan.

Eyethategod "S/t" - 4