Sista arbetsdagen för undertecknad (i alla fall officiellt, som det känns är det inte osannolikt att det kommer ringa, mejlas och plingas i telefonen ett tag framöver...)! Det ska bli bra. Planen är att umgås lite med släkten första tiden, sen ner till Tyskland en kort vända. Det känns som om sommaren börjar nu, men egentligen har ju Midsommar redan varit och det har hänt en hel del. Lite bilder kanske, för att sammanfatta sommaren so far? Överst - Epic Armageddon I.P.A med sin underbara slogan överst: "The Answer To Everything". Jag tyckte det var en lämplig öppningsbild så här i samband med semesterstarten, även om jag ska försöka hålla i träningen den här sommaren. I alla fall mer än tidigare somrar. Det får bli mindre än det varit under våren, det är verkligen ett halvår som gått i träningens tecken - ca 400 löpta km utomhus och runt 90 pass på gymmet. Måste vila lite i sommar då, och kanske är det öl som är svaret på allt?
Annars då.. blandade bilder från sommaren så här långt!
Från topp till botten... Grönanspelningar. Jag har inte lyckats gå på en enda, och frågan är om/när det blir av. Har lyckats träffa av mer eller mindre alla intressanta kvällar som dubbelbokning - men jag kan inte låta bli att skratta när jag ser att man ställer kungen, King Diamond, bredvid Takida. Det tycker jag är humor!
Sedan - Katatonia och deras remake av senaste skivan "Dead End Kings". Den är faktiskt inte så bra. Jag vill att den ska vara det, jag vill att "Dethroned And Uncrowned" ska vara helt magisk, men jag måste nu - efter ett otal lyssningar - erkänna att det blir lite trist istället. Oväntat. Ungefär som det där med kattluckan på bilden. Hur svårt ska det vara att montera en sådan, kan man tänka? Det visade sig vara en jävla mardröm. Sågade hålet, och sen...trodde jag att man skruvade fast de båda ramarna i dörren på vardera sida. Det gjorde man inte. Man skulle ha en skruv och en bult som klämde fast ramarna mot dörren- Går ju fint. Om det nu inte var så att en vanlig svensk dörr är för tjock, så att skruvarna som ska dra ihop allt inte var långa nog. Upptäckte jag en lördagkväll klockan 7. Med ett hål i dörren. För att göra en lång historia kort: det blev en provisorisk lagning över natten, och en lång jakt på helt nya skruvar och bultar (ja - just det - kattluckans förborrade hål följde amerikansk standard med tum som mått istället för centimeter, så det var inte helt enkel...) och med två hela dagars arbete istället för en timmes jobb. Jäkla grej. Men nu sitter den där. För alltid!
Sista två bilderna där är lite sommarläsning som inte handlar om musik (måste ha omväxling mot detta), och en bild på svågerns True Blood-flaska som står i hans hylla. Vi har inte smakat den. Det törs man inte. Kan vara bra att ha om det kommer en vampyr på besök, tänker vi. Annars får man bjuda på något av detta...
Snabbkaffe (dricker bara det på sommaren, typ), Nynäshamns Arketyp (en specialöl bryggd enligt gamla traditioner och som faktiskt är nästan odrickbar eftersom den inte smakar i närheten av öl utan mer som något som råkat jäsa i en gammal burk) och Sweden Rocks whisky "Holy Spirit" (som smakar misstänkt likt Speysides 10-åring). Dryck som alla försvunnit ner under sommarens första tid, fram till nu. Musikaliskt då? Vad har egentligen avhandlats såhär långt? För det första - jag har täppt lite av luckorna i bokstaven E!
Eyehategod (2 skivor, där senaste självbetitlade recenserats), Enslaved, Entombed och Eucharist. Framförallt Enslaved och Eucharist (hej Veckans Tips vad det lider - tack Johan för det!) imponerar stort. Rival Sons nya, förstås, och de som nyligen recenserats (Misery Index, Crowbar och Vallenfyre) vet du - men ett riktigt bra tips på en skiva som snurrat flitigt är senaste Agalloch. Säregen och lite poppig episk amerikansk black metal.
Riktigt snyggt förpackad digipack, och jag gillar ju bandet sen tidigare ("Ashes Against The Grain" har bland annat varit Veckans Tips) - men i vissa moment på nya "The Serpent & The Sphere" når man så löjligt högt att det åstadkommer precis det där som bra episk black metal gör, då känslorna liksom inte ryms i kroppen och man bara kan luta huvudet bakåt och låta sig svepas med...
Sammanfattningsvis är det faktiskt nästan uteslutande ny musik som har avhandlats denna sommar. Än så länge. Det brukar ha en tendens att klinga av när jag blir lite ledig och när det ska vara semester. Då åker klassikerna fram...
Semester. Det är kanske egentligen det som är "svaret på allt"?
Record Madness är en bloggöverskridande serie inlägg där eder Rebellängel och Stones på Tune Of The Day dyker ner i våra skivsamlingar och sedan passar bollen vidare. Alltså - det startade med att jag dök ner i bokstaven "A", för att sedan, när inlägget avslutades, skicka vidare att Stones skulle starta med bokstaven "L". Han visste inte vilken bokstav det skulle bli, och det betyder att när han väl fått "L" så hade han fria tyglar att skriva sitt inlägg hur och när han ville - så länge han avslutade med att välja en bokstav som han skulle skjuta tillbaka till den ovetande Rebellängeln. Och så har vi hållit på. Det har väl tagit snart 1,5 år nu, och vi har publicerat en 7 bokstäver var så här långt. Blir liksom så, det hamnar inte överst i listan man gör - och det tar också en hel del tid att pilla ihop ett sånt här inlägg (speciellt för Stones, dels för att han är noggrannare med bilderna än vad jag är, och dels för att han har så sjukt mycket skivor...!). Du har alla hittills publicerade artiklar i serien i detta arkiv om du är nyfiken, och hela syftet med serien är faktiskt inte att lura Stones att visa alla godsaker han har i sin hylla även om man kan tro det - istället är det att på ett lustfyllt sätt visa på hur en skivhylla kan se ut, i all sin spretiga underbara och konstiga form. Det samlas ju märkligheter under året, och det upptäcks - i falla för min del - en hel del hål som jag knappt visste eller trodde att jag hade. Det är helt enkelt kul! Så. Dags för min senaste utmaning. Stones avslutade ju bokstaven "E" med att kasta tillbaka samma bokstav till mig.
RECORD MADNESS: E Ärligt talat... jag har bävat lite för den här bokstaven. E. Bokstäverna A-D upptar typ halva skivhyllan som det känns, medan bokstäverna E-H är klart minimalistiska, och av alla dessa så har jag noterat att bokstaven E är underrepresenterad. Det är så enkelt att jag känt lite prestationsångest! Nåväl, skit i det - det blir en lite annorlunda utmaning. Vad finns det på E, vad saknas - och varför det? Låt oss kika, helt enkelt!
Här står de. Samlade i sin enstaka prakt. Delar hylla med "D", men då har "D" ett hyllplan till... Kan inte vara mer än ett tjugotal eller så, och jag har faktiskt funderat en del på hur det kan komma sig att det inte är fler? Slumpen, tror jag, för det finns mycket bra grupper på just "E" - men jag har inte speciellt många skivor av någon enskild artist. Det är väl de här som har flest representanter..
Just det. Entombed - med skivan som jag hämtat mitt nickname från längst fram. "Morning Star" som inleds med helt magiska "Chief Rebel Angel"! Ändå ser ju alla att här finns det hål. "To Ride, Shot Straight And Speak The Truth", någon? Som exempel? Nåväl, detta är en del av grejen med Record Madness, det blir liksom en inventering! Bara att addera lite plattor på den där ruskigt långa listan med "....att köpa..."
Okej. Vidare. Och jag tror att vi tar dubbla foton av lite oväntade och udda plattor härnäst.
Överst - det som inte är hårdrock. Rätt lite faktiskt, och riktigt spretigt. E-Type, Eminem, Eagle-Eye Cherry (borde han vara sorterad på "C" egentligen?) och en samling med Elvis. Underst lite överraskande för att det faktiskt inte finns mer. ELO har jag bara en samling med, och det finns dessutom enbart en enda giv med Edge Of Sanity. Det är verkligen inte mycket att hänga i julgranen, men det är kanske den viktigaste Edge Of Sanity-skivan: "Unorthodox". Eller, vad fan vet jag, jag har ju uppenbarligen inte koll, haha! Trots att "E" inte har speciellt många skivor i min hylla har bokstaven vaskat fram ett par riktigt bra Veckans Tips, tycker jag. Dessutom är de nästan färgkodade på ett häftigt sätt, eller hur? Eldbakgrund och svart olycksbådande front med rök på..
Skivorna där uppe är Ex Deo "Romulus" samt tyska Exumer "Possessed By Fire", medan det undre alstret är Electric Wizard "Black Masses". Tre rätt olika stilar, tre rätt olika alster men jag gillar dem allihop. Så pass mycket att jag kan reagera på att jag ju faktiskt inte fått tummen ur och dragit på mig fler skivor med dem, framförallt med Electric Wizard som ändå har en ganska diger katalog. Kan ju bli svårt med Exumer, det finns liksom inte lika mycket där...
Okej. Vad finns det mer då?
Mycket blandade bilder, detta. Toppbilden visar Electric Boys, Eclipse ochEvilyn Strange i en salig blandning. Samtliga dessa är sådana där som inte spelar mig så stor roll, liksom. Jag varken gillar eller ogillar dem. I mitten ett band som jag först gillade, sen inte (för att det var lite ohäftigt, kanske?), och nu tycker är lite bra igen. Ett band som nog samtliga rockers har någon form av relation till. Europe. Du vet. "The Final Countdown". "Cherokee". "Caaaaaaaaaaaarie". De skulle jag egentligen gärna ha fler skivor av (och så dyra kan ju inte de vara numer, eller hur?), men där står enbart en samlingsplatta samt pärlan "Secret Society" som faktiskt är otroligt mycket bättre än du tror. Vi avslutar denna bildsvit med lite nyare saker. Extol, som jag inte tycks fatta trots flera varv och ett antal personer som säger mig att detta borde vara precis min grej (varför blir det så ibland?) och Exodus ("Exhibit B: The Human Condition") som ju är rätt bra men jag av någon anledning ändå inte har mer material av (hey, "Bonded By Blood" någon?!?). Ni ser mönstret va? Enkelskivoreller fåtalet skivor med typ alla grupper. Vi ska avsluta med två grupper som det nog ändå är konstigast av allt att jag inte gått bananer på och inhandlat mer av. Två norska band. Emperor och Enslaved.
Mest konstigt med Enslaved, faktiskt. Med tanke på att jag gillade "Ruun" starkt, och fullkomligt föll pladask för "Riitiir" samt deras digra utbud av skivor så finner jag det udda. Det får åtgjärdas. Helt klart! Sen är det faktiskt slut på fysiska skivor. Elektroniskt finns lite att addera, men det är inga mängder. Empire "The Raven Ride". Egonaut "Mount Egonaut" Elevators To The Grateful Sky "Cloud Eye" Typ. Promos som jag spelat rätt mycket ändå, men inte funnit tillräckligt magiska för att köpa den fysiska skivan av, alltså. Inte mycket att orda om. "E" är avklarat, och det blev ju ganska smidigt när det inte var så många. Det betyder att det är dags att bolla tillbaka till Stones på Tune Of The Day, och den här gången ska vi ta en bokstav som jag tror det kan finnas en hel del under. Vi ska kolla på bokstaven "I"där jag tänker mig att Thetanias favoriter In Flames är väl representerade, och där det säkert finns en hel del godsaker i form av samlarföremål och/eller signerade alster... Mycket nöje! :)
Imorgon tar sommaren slut. Alltså - kanske inte vädermässigt. Det har jag ingen aning om, och antagligen ingen annan heller. Däremot innebär morgondagen att sommarsäsongen på Metalbloggen tar slut. Imorgon är Veckans Tips tillbaka, och på söndag sparkar Besatt igång höstsäsongen. Alltså är det, tycker jag, läge att summera sommaren musikaliskt. Det blir denna gång inte en massa bilder eftersom du ju sett dem redan, utan en lista på vad jag har känslan är mest spelat under sommarmånaderna, samt varför. Listan är långt ifrån vetenskapligt framtagen, utan bygger på en uppskattning. Håll till godo!
1) Anciients "Heart Of Oak". Den här skivan kom in rätt sent under sommaren, men har spelats så löjligt mycket sen jag upptäckte den att jag har känslan att den kanske rullat flest varv av alla ändå..! 2) In Mourning "The Weight Of Oceans" Överhuvudtaget har jag varit sugen på progressiv musik med smak av döds, och Enslaved "Riitiir", Ne Obliviscaris "Portal Of I", Barren Earth "Curse Of The Red River" samt hela Opeth-katalogen har frekventerats flitigt under sommarmånaderna - men mest av allt har jag spelat Östersundsbornas pärla. Hela resan till Grekland känns det som om jag rullade just "The Weight Of Oceans"..! 3) Deep Purple "Come Taste The Band". Ja. Inte fan hade jag tänkt spela den plattan så jäkla mycket innan sommaren började, men det har liksom blivit så. När jag grillat, när vi åkt bil. Den är ju inte ens en av de bättre som bandet klämt ur sig? 4) Kongh "Sole Creation". Löjligt bra, och detta har liksom blivit den skivan jag har återvänt till när jag är tillfälligt trött på ny musik som ska recenseras eller alltför lätt och glättig musik som passar sig i sällskap med familjen. 5) Black Sabbath "13". Jo. Dels har den legat i bilen och därmed fått en del speltid, men kanske är det framförallt så att jag faktiskt tycker att gubbarna har presterat. Meh, säger du kanske nu. Var är alla skivor som recenserats? Var är alla skivor som är lite hemliga inför kommande Hårdrockskväll och vårsäsongen av Veckans Tips? Var är Rush som det skulle lyssnas in sig på? Bra frågor. De hemliga skivorna är ju hemliga (förstås), men när det gäller recensionerna så har de oftast inneburit en kortare högfrekvent spelperiod, eller att jag spelat dem enstaka gånger och sedan kört dem lite då och då. Visst försöker jag lyssna minst 5, helst fler än 10 gånger på en skiva jag ska skriva om, men det betyder ju inte att jag vill ta upp den på en sån här lista. Rush fick ju däremot ett helt eget inlägg häromdagen, och kanske skulle framförallt "Fly By Night" kunnat vara med i uppräkningen ovan - men det kändes lite drygt. Att ge dem både ett eget inlägg, och en plats på listan. Jante säger - du ska inte tro att du är något. Typ. Nå - vi avslutar väl som vanligt sommaren på bästa sätt? På samma sätt som skett förr, och på samma sätt som kommer att ske framöver? Tiamat "Summertime Is Gone" får klinga ut och förkunna att imorgon sparkar hösten igång på Metalbloggen!
R2 var först i min bekantskapskrets när det gäller att tipsa om norrmännen In Vain och deras sprillans nya giv "Ænigma". Jag lyssnade två varv på Spotify (hey, på tal om roligheter, prova att gå in på Hitta.se och sök "spotify" i "stockholm" så får du se något rätt kul...), sen köpte jag plattan. Den gick sen två-tre varv men utan att verkligen initiera den där gnistan jag nog hade förväntat mig. Kom inte riktigt in i plattan, på något sätt, trots att det egentligen borde passa undertecknad som hand i handsken. Progressiv modern episk metal med drag av black metal i botten och melodier på toppen, allt avslutat med både ren- och skriksång låter som ett recept på något jag skulle smaska i mig omedelbums. Som nummer två kan väl Werock sägas vara, där Martin relativt nyligen gick bananas över plattan och delade ut vad som kändes en betygsåtta med mersmak i sin recension. Efter det har plattan snurrat med jämna mellanrum och tagit sig en hel del. Det är fortfarande ingenNe Obliviscaris-känsla på plattan, och stundtals - kanske mest tydligt när bandet kastar sig in i "To The Core" - så kan jag inte riktigt skaka av mig känslan av att det här är Enslaveds lite sötare lillebrorsor. Nåväl, med det sagt så är detta en bra skiva. Det är också en lång skiva, och det finns väldigt mycket musik att upptäcka här - känslan är att verket är väldigt ambitiöst (något som dessutom förstärks av att bandet valt att lägga in passager med uppläst poesi av Cornelis Jakhelln i form av styckena "Tvisyn" och "Kroppsfestingli" - men det är inte enbart av godo, i alla fall inte för undertecknad som har lite av en allergi mot prat i sånger...). Herrar Johnar Håland Kjetil Pedersen levererar snygga tvillinggitarrer på plattan igenom, och överlag är det här en skiva som är både väldigt gott producerad (just Johnar Håland verkar här vara den drivande kraften som står för merparten av musiken såväl som produktionen), väl levererad och med mycket jämn kvalitet i låtmaterialet. Resan som bandet bjuder på är solid (till slut för min del), från första tonerna i inledande "Against The Grain" till fina avslutningen "Floating On The Murmuring Tide", där höjdpunkterna trots allt heter "Hymne Til Havet" (med sin annorlunda och nästan sakrala refräng), "Time Of Yore" (med sin variation, från ett direkt anfall till ett mellanspel med läst dikt och sedan tillbaka igen) och kanske framförallt tidigare nämnda "To The Core". Betyget hamnar ändå inte högst upp, och anledningen kan vi hitta när vi ser att plattans bästa spår "To The Core" ändå får på fingrarna av branchkollegorna. I alla fall i mina öron. Trots det, In Vain är med denna plattan redo att slå igenom stort, och det är absolut ett namn jag kommer att följa. Fortsätter dessutom skivan att växa med samma kraft och fart som den gjort hittills hos undertecknad så kan det väl hända att man får äta upp sina ord när det väl är dags att summera året. Sånt vet man ju inte. Du hittar In Vain "Ænigma" på Spotify, och gillar du den typen av referensramar som nämnts så ska du låna dem ett öra. Vad jag förstår är jag dessutom mer eller mindre ensam som krävde flertalet lyssningar innan jag fattade galoppen, så du får gärna dela med dig av dina tankar om skapelsen. Jag lägger betyget på fyra som det är nu, men det balanserar snarare nedåt än uppåt om jag ska vikta det hela. In Vain "Ænigma" - 4
Det är nyår. Nyårsafton nu, kanske till och med på andra sidan nyår när du läser detta (förhoppningsvis har du väl lite annat för dig än att hänga på denna site just när det smäller, så att så säga), och vanan trogen så ska Nyår firas med en Årsbästalista, utökad från 10 till 20 jämfört med listan som publiceras på Werock. Nytt för i år blir att vi räknar nerifrån och upp, så att säga. Från 20 till 1, så du får scrolla massor för att läsa, och lite mer läsning per skiva allt eftersom. Häng på! 20) "Kill Devil Hill" - KILL DEVIL HILL Bra skiva. Mycket bra. Men det visste du ju redan... 19) "Tragic Idol" - PARADISE LOST Fortfarande skitbra. Paradise Lost sparkar stjärt! 18) "Psalms For The Dead" - CANDLEMASS På tal om fortfarande skitbra. Ska de verkligen lägga ner?? 17) "Phantom Antichrist" - KREATOR Årets bästa thrashplatta kommer från Tyskland. En växare! 16) "Kadavar" - KADAVAR Från Tyskland kommer denna trio också. Skön upptäckt och bra platta. 15) "CVI" - ROYAL THUNDER Snirklig rock med kvinnlig front. Bra djup i den här plattan.
14) "Dead End Kings" - KATATONIA Mästarna av känslomässigt mörker slår till igen. Blir bättre ju mer man lyssnar. 13) "Serpent Sermon" - MARDUK Gammal är inte bara äldst, även elakast. Marduk levererar en av årets allra bästa plattor inom extremmetal-spåret. 12) "Konspirasjoner" - LAKEI Brutalt mörkt, deppigt och hårt. Bra som fan, och detta är verkligen en sån där skiva som växer med tiden - trots att man ju fasen inte hör och förstår ett enda ord av texten! 11) "Legend" - WITCHCRAFT Årets näst bästa rock'n'roll-skiva. Det svänger om den, och jag tror atty man kan lura in svärmor i smygdjävulsdyrkan genom en sån här inkörsport.
10) "The Threnody Of Triumph"- WINTERFYLLETH Episkt vackert anslag, och denna gång har bandet lyckats med bedriften att vara både mer direkta och hållbara i sina låtbyggen. Skivan sätter sig relativt fort men växer sig ändå starkare med tiden på ett imponerande sätt, och till slut håller denna naturromantiska historia som årets starkaste black metal-giv. Så bra är den.
9) "Sentenced To Life" - BLACK BREATH Vilket riffparty! Saken är biff, ska du bara ha en dödsmetallplatta från 2012 så är det denna. Jänkarna klarar av att inte bara kopiera det klassiska upplägget från Stockholmsdödsen, utan även injicera hela konceptet med en doft av nyöppnad grav och så starka låtar att det hela känns läskigt fräscht. Årets pålitligaste träningskamrat?
8) "Rise, Vulcan Spectre" - NEKROMANTHEON För min del kom denna norska trio från i stort sett ingenstans och slog ner som en bomb. Detta är deras andra giv, och man får stolt arvet från akter som tidigare Sepultura och Slayer vidare på ett alldels ypperligt sätt. Titellåten kan dessutom innehålla årets bästa allsångsstrof, som skapad att vråla med i från ett scengolv medan näven är höjd i luften!
7) "RIITIIR" - ENSLAVED Veteranerna Enslaved klarar det så få andra mäktar med: att få sin spretiga konstruktion med allehanda vinklar, vrår och vändningar att vävas samman till en helhet. "RIITIIR" är en sån där skiva som gör mig svårt imponerad, då den visar ett band som är i fullständig kontroll över sin kreativitet och sitt skapande, men samtidigt är nyfikna och hungriga. Resultatet blir väldigt väldigt bra...
6) "L'Enfant Sauvage" - GOJIRA Gojiras förmåga till låtskrivande förundrar mig. Det hörs direkt att det är just GOJIRA som spelar - kanske till följd av det stundtals maskinella, industriella soundet och sättet att närma sig musiken - och man har en närmast unik röst inom hela metalscenen, men ändå är det just låtarnas kvalitet som är bandets absoluta styrka. Finns det någon nackdel med den här skivan så skulle det väl vara att det inte växer från den höga platå den etablerar sig på vid de första varven man lyssnar på den.
5) "Les Voyages De L’Âme" - ALCEST Shoegazing? Black Metal? Pop? Ingen aning, men detta är riktigt bra. Skivan kom tidigt på året, så den har fått riktigt med speltid. Det har den förtjänat!
4) "Yellow & Green" - BARONESS Tredje given är en dubbelskiva, och jag är lite kluven till det. Dels ger det ju fantastiskt mycket musik att upptäcka (och här finns mycket gömda vinklar och vrår att undersöka med tiden), men samtidigt tror jag inte skivan som helhet hade förlorat på att släppa något av de svagare spåren. Med det sagt, bandets inriktning mot mindre metal och mer rock är helt rätt!
3) "Lights Out" - GRAVEYARD Till syvende och sist kom kampen om den bästa rock'n'roll-skivan detta år att handla om Graveyard "Lights Out" och Witchcraft "Legend". Det här är vinnaren. Kanske inte med samma magiska lyster som föregångaren "Hisingen Blues", men vilka toppar den här skivan har! Den lite mörkare, skitigare och mer suggestiva framtoningen gör att skivan tar lite mer tid att ta till sig, men det är en resa väl värd att göra.
2) "Cognitive" - SOEN ÅH! Det är så härligt att höra trummisen Martin Lopez (ex Opeth) tillbaka inom musikscenen igen, hans lite jazziga spel lyfter detta ännu en extra nivå. Som om det skulle behövas, det hela är nämligen ramstarkt från början, och såväl framförande som låtar och produktion är på topp. Årets svenska debut!
1) "Portal Of I" - NE OBLIVISCARIS Det var kollega Martin Bensch som fäste min uppmärksamhet på debuten från down under. Den satte sig hyggligt bra relativt fort, men sen dess har den här kolossen bara fortsatt att växa... och växa...och växa. Med tiden har det blivit allt tydligare att det är den här skivan som jag förknippar med 2012, och i slutänden tycker jag att det är ett ganska lätt val som årets bästa skiva. Som debut betraktat är det kanske än vassare att lyckas leverera så fullständigt knäckande, och jag ser verkligen fram mot att få följa bandets karriär framöver. Som parentes kan nämnas att "Forget Not" antagligen är årets bästa låt därtill, runt 14 minuter magi!
Generellt har väl året präglats av en oerhörd bredd tycker jag. Det kommer verkligen helt sjukt mycket musik, och det är ju både glädjen och huvudvärken. Vilket väl tar oss till det kommande året 2013, eller hur? Det blir ett spännande år. Det kommer förstås att vara fullt av nyheter med ny musik, känd såväl som okänd sådan. Det kommer förstås att vara fullt av inlägg på den här siten, även om det nog blir något färre nästa år (trenden är ju sån, det blir färre för varje år som går...). Dessutom kommer året, som vanligt, att rivstartas med en av de bästa kvällarna.
Hårdrockskväll. Det betyder att rätt snart börjar laddningen för Hårdrockskväll 2013 som går av stapeln 5/1, dvs Trettondagsafton, och den närmsta tiden blir det nog lite tankar om just det. Remasters och Live!-serierna vilar (uppdaterade Arkiv i kanten till höger på bloggen), men Veckans Tips kör på efter julledigheten vad det lider. Besatt får premiär söndag den 13/1, och dessutom kommer Veckans Citat att byta namn till Citatet och flytta till söndagar. Eller, rättare sagt, varannan söndag, och varva med Besatt. Får vi det att lira så har undertecknad och Stones på Tune Of The Day dessutom en gemensam artikelserie i grytan, en sådan som puttrar så smått.... Kort sagt - det verkar kunna bli ett bra år, 2013. GOTT NYTT, alla läsare, och tack för i år!
Åkej. Fortsättningen på sammanfattningen av Musikåret 2012 har nu nått den kategori som jag i skallen kallar metal. Hårdare än klassiks hårdrock, men inte extremmetal. Här ryms sludge, thrash och allsköns riffpartyn. I bokstavsordning ser då mina starka kandidater för Årsbästalistan ut som följer:
...och med korta ordalag är mina tankar om dessa alster följande: Alcest "Les Voyages De L’Âme" Vackert, åh så vackert. Och bra. Mjukast i denna upprabbling, men mixen av black metal och.... ja, pop blir svår att förbise när det drar ihop sig. Dessutom kom skivan tidigt i år och har genom otaliga varv verkligen fäst sig. Snygg omslag också!
Enslaved "Riitiir" Svårt beroendeframkallande skiva av norska giganterna. Kanske hade den kunnat vara med i sammanställningen över veteranernas skivor, eller kanske extremmetallen, men nu blev det inte så. Det skivan har emot sig är att den ändå är relativt ny och jag tror den kommer växa över tid. Också rasande snyggt omslag. Gojira "L'Enfant Sauvage" Favoriterna till topplaceringar radas upp upp nu, känner jag. Den här skivan är bättre än föregångaren, och den var fantastisk. Har den något emot sig så är det kanske att den faktiskt inte lyfter med tiden utan snarare faller tillbaka något. Lakei "Konspirasjoner ...vilket är snarast motsatsen med den här tegelstenen. Jävlar vad den har vuxit på mig sen den kom och drog in en sjua i min recension! Brutalt mörk, brutal tung, brutalt bra. Kanske inte toppen av årsbästalistan, det känns som en sån där skiva som ligger på kanten och balanserar. Lamb Of God "Resolution" Jag gillar Lamb Of God, och även om den här skivan faktiskt inte är lika bra som i alla fall de två föregångarna så är den bra. Tillrä'ckligt bra för att finnas med på min lista över potentiella "offer" till listan, äöven om känslan nog är att det inte räcker riktigt ända fram io år... Ne Obliviscaris "Portal Of I" Ruggigt bra platta. KOmmer finnas med på Topp 10, något annat kan jag inte se framför mig. Episk och egen skiva som dessutom konstant växer för min del. Nekromantheon "Rise, Vulcan Spectre" Hej allsång! Fantastisk thrashplatta som får mig att vilja sträcka en knuten näve i luften och fylleskrika, oavsett om jag befinner mig på kontoret, hemma i soffan eller på golvet i en trång klubblokal. Det bästa nya som låter gammalt sen.. ja... länge. Plats på listan? Skulle tro det va.... Zombiekrig "Den Vänstra Stigens Ljus" Lite ojämnare än sin föregångare, tyvärr, men med toppar som är rent av fantastiska. Kanske inte med på listan i år ändå, men..thrash på svenska, en sån grej vill man ju gilla - och det kan ju faktiskt räcka långt! Jaha. Det var det för denna klump. Känns som om vi har en hel del skivor i den här högen som faktiskt kommer trassla sig hela vägen till årets Topp Tio. Eller i alla fall Topp 20. För det blir nog så, som vanligt. Topp 10 publiceras enligt strikta regler på Werock.se, och du får en luddigare lista som innebär Top 20-plattorna. Hur det nu ska gå till att peta några från den potentiella listan med vinnare...
Min första riktiga kontakt med norska Enslaved var med 2006 års "Ruun". Visst hade jag hört glimtar innan, men det var första skivan jag köpte. Rätt bra platta, men ändå inget som fick mig att springa till butiken och köpa de efterföljande "Vertebrae" (2008) eller "Axioma Ethica Odini" (2010). Bandet har - som BiblioteKarin konstaterar i sin eminenta recension av årets platta "Riitiir" för Werocks räkning - prisats i vårt västra grannland på ett spektakulärt sätt och vunnit utmärkelsen som "Bästa Hårdrock" (Spellemann-priset) varenda gång de släppt en skiva sedan "Isa", föregångaren till just "Ruun". Det är imponerande, och när jag plockar upp "Riitiir" så är det mer av en slump än vad det är medveten handling. Ett tillgodohavande hos min favorithandlare på nätet gör att jag petar ner skivan med det snygga omslaget i varukorgen. Det går snabbt att konstatera att det verkligen hänt saker i bandet sedan min kontakt vid "Ruun". Medlemmarna är visserligen de samma. Grundarna och huvudfigurerna Grutle Kjelson (bas och sång) och Ivar Bjørnson (gitarr och keyboard) finns förstås kvar. Arve Isdal (gitarr) är medlem sedan 2002, Cato Bekkevold besitter trumpallen sedan 2003 och Herbrand Larsen bidrar sedan 2004 med keyboard och sång, och kanske är det i samband med att denna sättning bestämt sig för att verkligen utforska musiken som utvecklingen verkligen tagit fart? Enslaved spelade en gång i tiden traditionell black metal. Av det finns nästan inget kvar, vill jag påstå. Visst har Grutle en råbarkad stämma när han ger oss growl, och visst spelar man ibland i ganska högt tempo - men det har ändå inget med black metal att göra. Det är numera en helt egen form av progressiv lättillgänglig extremmetal, om man nu får säga så. "Riitiir" är mycket bra. Utvecklingen sedan 2006 får mig osökt att tänka på whisky. Visst fanns karaktären och de underliggande elementen och dragen där redan då, men lagringen som bandet genom har dragit fram en mycket bättre produkt, likt en väl lagrad malt. Det är balanserat, intressant, komplext. Mångbottnat och rakt på i samma andetag.
Skivan är lång, och bättre i början än i slutet. Inledande "Thoughts Like Hammers" är bra och väl representativ för skivan, men det är i tredje och fjärde spåret som de extrema topparna nås. "Veilburner" och framförallt "Roots Of The Mountain" är helt fantastiska stycken som tål mängder av genomlyssningar utan att tappa glansen. Resten av skivan är bra, men jag tycker ändå att det tappar lite av slagkraften mot slutet. "Forsaken" som avslutar skivan är i mina öron också det svagaste spåret, och jag hade nog kunnat avvara låten. Faktiskt. Ändå, det här är riktigt bra och jag inser att jag har ett glapp i bandets diskografi. Det vill nog till att man inhandlar både "Vertibrae" och "Axioma Ethica Odini", om inte annat så för chansen att följa med i utvecklingen som lett bandet fram till den här skivan. "Riitiir". Så, frågan om betyg då. BiblioteKarin landade på 9 i sin betygssättning på Werock, på en skala som löper mellan 1 och 10. På Metalbloggen tillämpas skalan 1-5, och i stort sett håller jag med henne i tankarna. Jag väljer ändå att lägga mig på betyget 4 med mersmak. I skrivande stund är jag inte säker på att jag kommer att ha med skivan på årets Topp 10, trots mina hyllningsord ovan (konkurrensen är verkligen knivskarp i år, och det går till och med att peka på att Ne Obliviscaris "Portal Of I" är en bättre skiva än "Riitiir" - om än knappt - i kategorin progressiv extrem metal med både ren och rå sång), och jag vill se hur skivan fäster sig framöver. Det finns förstås en uppenbar risk att jag får ändra mig också, och vill revidera siffran uppåt.
Bästa spåret är "Roots Of The Mountain", tätt följt av "Veilburner"... men även "Materal" och "Thoughts LIke Hammers" är fina. Bland annat, det är ju inte så att det regnar skräp på den här plattan direkt...!
En ganska fin hög, på bilden ovan. Du kan kamma hem Vapenlicens "Hat 101" Castillion "Pieces Of A Shattered Me" The Wiped Out Generation"Demo"
Conspiracy Theory"All Night Long" Shrine"Aether" Stonegriff "III" V For Vendetta, seriebok En ganska brokig samling demos, samt lite läsning till. Som vanligt - först att svara rätt på frågan i form av en kommentar på detta inlägg, här på denna blogg och inte på Fejsbook, vinner. Skulle du vara först så skickar du helt enkelt namn & adress till chief-rebel-angel@hotmail.com så dyker grejorna upp automagiskt sen. Nå, frågan då! Tidigare under dagen postade jag ett inlägg om Enslaved, där jag är fascinerad av deras 12:e fullängdsgiv "Riitiir". Debuten hette "Vikingligr Veldi" - men vilket år kom den? Till sist. Det kan hända att du inte får svar nu ikväll på om du vunnit eller inte. Jag är trött, dte frestar på att byta arbete, och jag måste zzzzzova!
Snart dags att lämna in recensioner till Werocks månadsskifte (deadline ist krieg!), och jag avser denna gång inkomma med alster om The Sword "Apocryphon", Winterfylleth "The Threnody Of Triumph" samt Anders Tengner´s bok om Yngwie Malmsteen. En diger lista, och med den i åtanke så borde jag ju spela de aktuella verken för atty krama ur de sista dropparna detaljer. Av det har det blivit intet de senaste 48 timmarna, ty i brevlådan landade denna platta. Enslaved "Riitiir". En skiva som är både direkt och omständigt och komplex. Som verkar ta tid att sjunka in i, samtidigt som den sitter fort. Låter märkligt kan tyckas, men lyssna lite själv så så förstår du nog vad jag menar. Recension av just Enslaved kommer nog på bloggen vad det lider (gissar, utan att ha stenkoll, på att BiblioteKarin kommer skriva Werockalstret...hon brukar ha järnkoll på just Enslaved). ja, just det ja. För dig som är sugen på att vinna grejer... idag är det torsdag. Det blir en torsdagstrave, men det blir nog rätt sent ikväll. Bara att kolla in med jämna mellanrum, alltså!
Ojoj. jag har ju ett vad med min hustru, ett vad som går ut på om antalet nya skivor blir fler eller färre än 100 på ett års sikt. Förra året förlorade (det landade på 114), och det ser faktiskt inte helt ljust ut denna gång heller. Inför oktober stod räknaren på 80, och det kan ju tyckas lugnt. Till man kollar vad som finns i pipen den närmsta tiden. Då inser man inte bara att det ser kört ut avseende mitt vad, utan även att det är dags att knäcka spargrisen. Eller vad tänker ni om denna räcka plattor?
Topp till botten: Black Country Communion God Seed Graveyard Khoma Propagandhi The Sword Tiamat ...och då har jag inte ens kommenterat Enslaved, Coheed And Cambria och en hel drös fler intressanta släpp. Nä. Det blir nog ingen seger i år heller, jag gissar att min bättre hälft kommer att ta hem vadet denna gång också. Om jag nu har råd att handla alla skivor jag vill ha...
Inlägg
