Semester!

Sista arbetsdagen för undertecknad (i alla fall officiellt, som det känns är det inte osannolikt att det kommer ringa, mejlas och plingas i telefonen ett tag framöver...)!
Det ska bli bra.
Planen är att umgås lite med släkten första tiden, sen ner till Tyskland en kort vända.
Det känns som om sommaren börjar nu, men egentligen har ju Midsommar redan varit och det har hänt en hel del.
Lite bilder kanske, för att sammanfatta sommaren so far?
Överst - Epic Armageddon I.P.A med sin underbara slogan överst: "The Answer To Everything". Jag tyckte det var en lämplig öppningsbild så här i samband med semesterstarten, även om jag ska försöka hålla i träningen den här sommaren.
I alla fall mer än tidigare somrar. Det får bli mindre än det varit under våren, det är verkligen ett halvår som gått i träningens tecken - ca 400 löpta km utomhus och runt 90 pass på gymmet. Måste vila lite i sommar då, och kanske är det öl som är svaret på allt?

Annars då.. blandade bilder från sommaren så här långt!

 

 

 

 

Från topp till botten... Grönanspelningar. Jag har inte lyckats gå på en enda, och frågan är om/när det blir av. Har lyckats träffa av mer eller mindre alla intressanta kvällar som dubbelbokning - men jag kan inte låta bli att skratta när jag ser att man ställer kungen, King Diamond, bredvid Takida.
Det tycker jag är humor!

Sedan - Katatonia och deras remake av senaste skivan "Dead End Kings".
Den är faktiskt inte så bra. Jag vill att den ska vara det, jag vill att "Dethroned And Uncrowned" ska vara helt magisk, men jag måste nu - efter ett otal lyssningar - erkänna att det blir lite trist istället. 
Oväntat.
Ungefär som det där med kattluckan på bilden.
Hur svårt ska det vara att montera en sådan, kan man tänka?
Det visade sig vara en jävla mardröm.
Sågade hålet, och sen...trodde jag att man skruvade fast de båda ramarna i dörren på vardera sida. Det gjorde man inte. Man skulle ha en skruv och en bult som klämde fast ramarna mot dörren- Går ju fint. Om det nu inte var så att en vanlig svensk dörr är för tjock, så att skruvarna som ska dra ihop allt inte var långa nog.
Upptäckte jag en lördagkväll klockan 7.
Med ett hål i dörren.
För att göra en lång historia kort: det blev en provisorisk lagning över natten, och en lång jakt på helt nya skruvar och bultar (ja - just det - kattluckans förborrade hål följde amerikansk standard med tum som mått istället för centimeter, så det var inte helt enkel...) och med två hela dagars arbete istället för en timmes jobb.
Jäkla grej.
Men nu sitter den där. För alltid!

Sista två bilderna där är lite sommarläsning som inte handlar om musik (måste ha omväxling mot detta), och en bild på svågerns True Blood-flaska som står i hans hylla.
Vi har inte smakat den. Det törs man inte. Kan vara bra att ha om det kommer en vampyr på besök, tänker vi.
Annars får man bjuda på något av detta...

 

 

  Snabbkaffe (dricker bara det på sommaren, typ), Nynäshamns Arketyp (en specialöl bryggd enligt gamla traditioner och som faktiskt är nästan odrickbar eftersom den inte smakar i närheten av öl utan mer som något som råkat jäsa i en gammal burk) och Sweden Rocks whisky "Holy Spirit" (som smakar misstänkt likt Speysides 10-åring).
Dryck som alla försvunnit ner under sommarens första tid, fram till nu.

Musikaliskt då?
Vad har egentligen avhandlats såhär långt?
För det första - jag har täppt lite av luckorna i bokstaven E!

Eyehategod (2 skivor, där senaste självbetitlade recenserats), Enslaved, Entombed och Eucharist. Framförallt Enslaved och Eucharist (hej Veckans Tips vad det lider - tack Johan för det!) imponerar stort.
Rival Sons nya, förstås, och de som nyligen recenserats (Misery Index, Crowbar och Vallenfyre) vet du - men ett riktigt bra tips på en skiva som snurrat flitigt är senaste Agalloch. Säregen och lite poppig episk amerikansk black metal.

Riktigt snyggt förpackad digipack, och jag gillar ju bandet sen tidigare ("Ashes Against The Grain" har bland annat varit Veckans Tips) - men i vissa moment på nya "The Serpent & The Sphere" når man så löjligt högt att det åstadkommer precis det där som bra episk black metal gör, då känslorna liksom inte ryms i kroppen och man bara kan luta huvudet bakåt och låta sig svepas med...

Sammanfattningsvis är det faktiskt nästan uteslutande ny musik som har avhandlats denna sommar. Än så länge. Det brukar ha en tendens att klinga av när jag blir lite ledig och när det ska vara semester. Då åker klassikerna fram...

Semester. Det är kanske egentligen det som är "svaret på allt"?  

Blod, bärs och bärbart ljud

...eder Rebellängel har precis lämnat in recension på en spännande , svart skiva till Werock.se, och egentligen hade jag tänkt låta bloggen vila helt idag (speciellt efter trippelrecensionerna av Eyehategod, Misery Index och Crowbar de senaste tre dagarna), men så sr jag saker jag liksom inte kan undvika att kommentera.
Som att Watain "chockade USA" med att kasta grisblod över publiken.
Precis det jag saknade när de spelade på Klubben senast (och ändå var det en helt mästerlig spelning!) jag såg dem live.
Jag fattar att det egentligen är förkastligt, men jag kan inte hjälpa att gilla att bandet har ett "mean streak" som gör dem helt oberäkneliga. Ska bli kul att få se dem igen i sommar, på Getaway, även om de väl knappast blir tal om grisblod då...

Snarare är det läge för sånt här:

Close-Up Magazines Facebooksida tipsar om denna praktiska kyl, med inbyggt högtalarsystem.
Och det är ingen liten sak heller.
75 öl samt is, ska den rymma!
Jäkligt häftig sak... bra till Midsommar, måhända?

Så.
Vilken var skivan jag lämnade in recension på?
Du ska få den här ledtråden...

 ...ser du dessutom felet i stavning?
Vi kan väl säga som så.. jag har ett knippe olika skivor som ligger och skräpar i "ge bort"-högen. Kan du komma på vilken skiva det samt avslöja felstavningen ovan och blir först med det så ska vi rota fram ett spännande pris!

Nu: jobba. Järnet.

Recension: Crowbar "Symmetry In Black"

Först och kanske mest uppenbart: det är i stort sett omöjligt att inte förälska sig i trumljudet och den svängiga blysvarta stenhårda öppningen på Crowbars "Symmetry In Black", då låten "Walk With Knowledge Wisely" brakar igång.
Herrejösses, det är bara att kapitulera omedelbart!
Det är värt att i samband med detta repetera min mycket korta relation med New Orleans-bandet, den där kompisen Per envisats med att jag nog skulle gilla dem men jag hade fått för mig att det var en helt annan sorts musik, typ hardcore, och dissade bandet. (det slutade med en deal, att jag verkligen gav förra given "Sever The Wicked Hand" en rejäl chans och recension mot att han medverkade i 3 Röster om skivan - och förutom att man kan sakna just 3 Röster så kan man konstatera att det var en win-win eftersom jag verkligen fastnade för bandet).
Men.
Tänk om det första jag hört med dem var just öppningsspåret "Walk With Knowledge Wisely".
Frågan är om jag inte gått helt bananas då...

Nå.
Kirk Windstein (sång, gitarr)  leder sina mannar Matthew Brunson (gitarr), Jeff Golden (bas) och Tommy Buckley (trummor) genom mörker och elände i sin doomaktiga hårdrock på resten av skivan också, och under i stort sett hela resan sitter jag med ett brett flin av glädje på läpparna. Anledningen är i huvudsak det fullständigt lysande fundamentet som bas och trumspel utgör. Det är, för att använda ett amerikansk uttryck, rock solid.
Svänger, men med sådan tyngd och självklarhet att det är rent löjligt.
Allra bäst funkar det för mig i låtarna som är av mellantempomodell.
"Teach The Blind To See", "A Wealth Of Empathy" och "The Foreboding", till exempel.
De lite slöare låtarna, där bandet drar ner på tempot, blir stundtals bra (som i "Amaranthine" och det som kanske kan sägas vara titelspåret "Symmetry In White"), men ibland blir det lite väl segt. Och när tempot istället dras upp så tappar de mig. 
Det är lite "när myrorna klappar takten, till min lilla kråksång", om man ska dra en barnviseparallell.
Sen slutar liksom de. Barnviseparallellerna.
Som du märker på låttitlarna är det i övrigt rätt seriöst anslag på texter och teman. På Encyclopaedia Metallum anges det som "Lyrics Theme: personal struggles, life hardships".
Stämmer bra det.
Och om det ligger i linje med vad du är ute efter så ska du kolla in skivan, helt klart. Gillar du dessutom bandet sen förr så kan det vara värt att veta att "Symmetry In Black" känns som en tvillingskiva till "Sever The Wicked Hand" - de är egentligen likvärdiga såväl i kvalitet som i snitt, tycker jag.
Denna gång heter de bästa spåren "Teach The Blind To See" och, med tanke på hur den här recensionen är upplagd, givetvis också öppningsspåret "Walk With Knowledge Wisely".
Betyget är dessutom en solid fyra i mina ögon, det är liksom inte mycket att bråka om.
Det knäcker, helt enkelt!

Du har skivan på Spotify så du kan prova. 
Ett bra tips: skruva upp volymen. Rejält. Och se till att du inte har en massa lösa föremål runt dig när skivan brakar igång...det kan gå vilt till! 

Crowbar "Symmetry In Black" - 4

Stora släpp på g: Opeth, Mastodon, In Flames!

 

Man kan säga vad man vill - de tre släpp som nu är mycket nära förestående från tre giganter inom metalgenren är dels bland de mest intressanta, och bland fansen mest emotsedda för hela året.
Dessutom är det, tycker jag, påfallande tydligt att musiken är olika och att alla tre akterna vill att omslagen ska spegla det musikaliska uttrycket (säger jag, som om jag hört något av dessa nya alster - men det är ändå en kvalificerad gissning att det nya materialet inte är väsensskilt från det gamla, och att det musikaliska uttrycket således går att tänka sig trots att man inte hört just dessa skivor).

Opeth "Pale Communion"
Mastodon "Once More 'Round The Sun"
In Flames "Siren Charms"

Tre helt olika stilar på musik och omslag - men tre tydliga karaktärer.
Och tre mycket spännande fortsättningar på tidigare alster!

Jag säger bara en sak: det känns som om aptitretarna som Crowbar, Vallenfyre och Misery Index är förrätten när det gäller stora släpp (utan att för det säga något om själva kvalitén - det är en annan trio som vet var skåpet ska stå) och att de tre ovan avbildade plattorna är huvudrätten för tillfället.
Det är bara att hala fram lädret.
Förhandsbokningar är möjliga redan nu eller inom mycket kort!

(Och ja - för den som undrar har jag placerat skivorna i snygghetsordning baserat på omslaget, men den snyggaste överst och den klottrigaste nederst...)

Citatet: Kirk Windstein, Crowbar

Veckans Citat finns inte mer.
Det heter under 2013 Citatet, och kommer istället för att publiceras varje måndag morgon att köras varann söndag. Kungen är död, länge leve kungen, typ.
Under ett tag framöver är också ambitionen att det "inte bara" ska vara ett citat som levereras, utan att serien ska kunna bära söndagarna mellan serien Besatt, och därmed bjuda på lite mer läsning än vad man kan tänka sig vid första anblicken.
Lyckas jag så ämnar jag också tillägna dessa Citat till lite botaniska övningar i mitt eget samvete och min egen högst förvirrade hjärna. Hur länge det håller i sig vet man int, men...ja... vafasen. Sikta på stjärnorna och allt det där.
Gamla Veckans Citat finns i arkivet på högerkanten eller via denna länk, och såhär till premiären ska vi ha en låttext från en skiva som får stå lite i fokus.
Skivan är Crowbar "Sever The Wicked Hand", och vi hämtar texten från spåret "Liquid Sky And Cold Black Earth".

 "Liquid Sky And Cold Black Earth"

Liquid Sky And Cold Black Earth
Thank You For This New Rebirth
Things Are Now What They Should Be
Broken Soul Has Been Set Free

Will To LIve Was Sinking Slow
I Had Fallen Far Below
Burning Sun Did Not Exist
Emptiness And Swollen Fist

Thru You I've Been Reborn
My World No Longer Torn

Now The Tears Have Dried And Gone
Living For The Golden Dawn
Time's No Longer Standing Still
Lost The Pain And Gained The Will

Thru You I've Been Reborn - My World No Longer Torn
As Darkness Fades Away - That Light Begins To Stay

Crowbar

Har du upplevt äkta sorg någon gång så kan du förmodligen, liksom jag, känna sanningen i de där raderna. Insiktsfullt, angränsande till religiöst, men blytungt levererat.
Och det är egentligen just leveransen vi ska prata om mer i detta Citat. 
Eller, rättare sagt, min avoga inställning till bandet.
Det var (som så många andra gånger) Per som propsade på att jag skulle lyssna på Crowbar och just den här plattan. "Du skulle gilla det", sa han, efter att jag hållit emot ett tag.
Okej, sa jag, om du medverkar på en 3 Röster om skivan. Det gjorde han... men nu ska jag erkänna en sak, anledningen till att jag var så avogt inställd från början.

Jag får ibland för mig saker.
Alltså, inte att det är spöken som pratar med mig eller så, men jag bildar mig ibland uppfattningar om exempelvis musik - och det på helt lösa och påhittade grunder som jag sen har svårt att överge. Fast jag ju vet att de är just lösa och påhittade!
Jag hade bestämt för mig att Crowbar skulle låta på ett annat sätt.
Igen, av någon anledning.
Att det skulle vara juvenal hardcore som gick ut på att folk skulle köra wall of death. Typ.
Med barnsliga texter och rätt banala riff som körs med mycket dist och hög mixning.
Så är det ju inte. Alls.
Men ändå hade jag ju fått för mig det, och håller liksom fast vid det.
Det finns andra sådana grupper också.
Såna som jag egentligen aldrig hört mer än kanske 30 sekunder på Spotify på skitlåg volym i ett kontorslandskap på ett par datorhögtalare, och där kanske namnet, ett omslag eller en intervju jag skummat igenom får mig att liksom... hitta på hur de låter.
Det är ju egentligen inte okej, jag fattar det, men jag gör det ändå.

Därför behövs det folk som Per och band som Crowbar. 
Som öppnar öronen på mig.
2013 ska jag försöka bättra mig. Lyssna ärligt på band utan att jag tror att jag vet vad de låter som!

Inför årsbästalistan: A-L

Bokstaven A.

Fet bokstav detta år om man ska kolla igenom kandidaterna som på allvar kan utmana till årsbästalistan. Där hittar vi Amon Amarth, Amorphis, Arch Enemy och August Burns Red som alla loggat masor med speltid (recensioner av respektive skiva om du klickar på omslagsbilderna). Överraskande bra metalcore av August Burns Red, stabila insatser av Amon Amarth, Amorphis och Arch Enemy - och utan att avsluta för mycket ska jag erkänna att i alla fall en av dessa fyra skivor har vuxit på mig med tiden och spelats mer och mer ju längre året gått.

Som det känns just nu så återfinns minst en av dessa fyra skivor på min topp 10!

Sen då. B.

B som i Black Country Communion!

Otroligt bra skiva, även om den som bekant kanske inte riktigt kunde toppa debuten.

Räcker det till en plats på Topp 10 dock? Tveksamt som det känns just nu, faktiskt, eftersom konkurrensen är stenhård. Jag tror att jag kommer att placera den just utanför...

...vilket nog också blir fallet med den här.

Crowbar. Bra som fanken dock, och den har växt den här skivan.

Ska ge båda dessa skivor ett par varv nu i början av december för att ställa dem mot några av sina konkurrenter och se om mina tankar är rätt. De kanske är ännu bättre än jag tror!

Två skivor som är mycket bra och som verkligen finns med i den slutgiltiga kampen är de som är närmast ovan. Foo Fighters och Demonaz. Olika typer av skiva, förstås, men båda är lite av favoriter. De har dessutom spelats flitigt av undertecknad.

Bokstaven G innehåller tungviktare.

Ghost Brigade och Graveyard.

Naturligtvis behöver man inte vara raketforskare för att förstå att Graveyard kommer med på listan, inte med tanke på hur jag hypat den. Men hur högt når den?

Och hur blir det med det finska vemodet? Ghost Brigades föregångare "Isolation Songs" placerade jag som nummer 10 på 2009 års topplista, och frågan är ju om det blir samma i år?

Sen då?

Jo, sen ska vi gå in. Till In Flames och In Solitude.

Två urstarka skivor, men olika.

In Flames segertåg "Sounds Of A Playground Fading" lär ju dyka upp på en hel massa årslistor runt om i etern, och ingen kommer att förvånas över det. In Solitude dyker nog också upp, vilket kanske förvånar mer - men båda skivorna är mycket bra och är i allra högsta grad med i spurten.

Så, det var de första 12 skivorna som jag har i rålistan, i alfabetsordning. Alla skivomslag är klickbara så att de leder till respektive recension (ja, förutom Demonaz då, som jag av någon anledning inte recenserat... men den har å andra sidan varit Veckans Tips, så du kan kolla in den artikeln istället om du nu vill). Ganska mycket läsning för dig som vill, alltså.

Annars får du väl vänta till senare.

Det blir fler genomgångar. Härnäst står ju bokstaven M på tur. Där finns det lite godis!

I Backspegeln: Crowbar

Det var en deal jag hade med poolare Per.

Han propsade på att jag skulle kolla in Crowbar, och i gengäld skulle han delta i 3 Röster om Crowbar.

Vi pratar förstås om skivan "Sever The Wicked Hand", en platta som av många hyllats hejvilt och som jag för egen del alltså var skeptisk till!

Recensionen landade till slut på en stark trea, och det skrevs en rolig 3 Röster om plattan.

Men - redan i recensionen lovade jag att återkomma till skivan och se om den växt eller krympt.

Dags för det nu!

Fortfarande tycker jag att den här skivan innehåller en del rätt tråkiga spår, även med tid och en hel del spelningar så är till exempel öppningsspåret "Isolation (Desperation)" mördande trist.

Däremot har konstiga saker hänt med andra låtar.

Jag har kommit på mig själv att nynna "Let Me Mourn" för mig själv. Bara sådär. Ur ingenstans. Och jag har gärna spelat skivan i iPoden på jobbet när jag inte riktigt bestämt vad jag vill ha på morgonen.

Klart oväntat faktiskt.

Topplåtarna är dessutom fortfarande bra, så totalt så kanske... kanske...betyget skulle varit snäppet högre. Det verkar som om "Sever The Wicked Hand" vinner i längden!

3 Röster om Crowbar

Det var ett av villkoren för att jag skulle köpa Crowbar, att Per skulle medverka i 3 Röster. Det är dags nu. Här och nu. Själv anser jag att plattan är okej, men delade enbart ut en trea i recensionen och inser att detta var bra... men ändå inte helt min smak. Kvalitén finns där dock, så det ska bli spännande att se vad de andra genierna säger!

Per: Jag har diggat New Orleans okrönta sludgekungar Crowbar sen jag upptäckte dem typ 93, med denna platta har de dock fått till sin första fullträff i mitt tycke.
Plattan håller en mycket jämnare nivå än tidigare album och är utan svaga spår. Och sen det jag alltid gillat med Crowbar, Tyngden.
De nedstämda riffen är så löjligt feta att jag får tuppskinn varje gång jag lirar denna platta trots att jag säkert hört den 100ggr vid det här laget.
Bakom mikrofonen gör Kirk Windstein ett bättre jobb än nånsin, hans plågade vansinnesvrål låter betydligt vassare än tidigare.
Att denna platta inte finns på min top 3 över 2011 är fullständigt otänkbart!
Betyg: 5/5

SheerFaith: Crowbar är tillbaka, och det med råge. Sever The Wicked Hand är den starkaste platta som Crowbar släppt på många år och det som serveras är som vanligt musik av det tyngre slaget. Kirk Windsteins röst låter som vanligt som att han upplevt all världen misär och är beredd att bära den på sina axlar. Det som man kan ana på denna platta till skilnad från de tidigare är att man kan ana en ljusglimt bakom all mörker. Snorbra är plattan. Hoppas vi inte behöver vänta sex år på nästa.

Bästa spår: As i become one.
Betyg: 4/5

Stones: Sex år har gått sedan Kirk och hans bandkamrater släppte en skiva senast, inte så att Kirk har legat på latsidan precis, han huserar ju även i Down och Kingdom Of Sorrow. Att jag är otroligt svag för sludge och stooner rock har ju gjort att väntan på denna skiva blev extra lång, så var det med stor spänning som den nya plattan spelades upp. Plattan innehåller precis som förväntat fläskiga riff med stor pondus, härligt slöa och släpiga spår fylld med melodisk sorgsen aggression. Detta är en skiva som har spelats flitigt den senaste tiden och den växer ju mer den snurrar. Här kan man höra Sabbath riff korsas med Alice In Chains sound i "Let Me Mourn" som är riktigt bra men den absoluta höjdpunkten på plattan är "Liquid Sky and Cold Black Earth" som är otroligt känslosam och Kirk blommar verkligen ut. Jag gillar denna platta.

Betyg: 4+

Jaha.
Enligt dessa tre herrar är jag alltså en aning efterbliven och fattar inte grejen.
4,33 i snitt, med mersmak efter Stones lilla plus efter betyget.
Och, okej, om man är inne på den typen av musik så är det högkvalitativt som fan. Vi får se om plattan växer för mig, jag lovar i alla fall att återkomma till den med jämna mellanrum och så småningom skriva ihop en Backspegeln om skivan!

Recension: Crowbar "Sever The Wicked Hand"

Crowbar med frontmannen Kirk Windstein har spelat dyster musik i många herrans år - men jag har ingen som helst relation med bandet sen tidigare. "Sever The Wicked Hand" är min första kontakt med dem, och anledningen till denna kontakt är till stor del den massiva kritikerhyllning som plattan har dragit in, samt det faktum att poolare Per hypat den.

Han brukar ha koll på vad som faller Rebellängeln på läppen, så det är dumt att kasta bort sådana tips. Dessutom har han lovat att medverka i 3 Röster om Crowbar, så med de förutsättningarna är det inte mycket att fundera över.

Bara att hugga in!

Personligen trodde jag faktiskt att detta skulle vara mer likt harcore, en subgenre som jag ofta har lite svårt för. Det är det inte. Visst finns har massor av breakdowns, men framförallt är detta släpigare mer angränsande till sludge än vad jag trodde.

Bra det, även om det inte inte bara är ros.

För efter bra många vändor med den här skivan så kan jag konstatera att detta är musik som jag skulle vilja gilla mer än vad jag egentligen gör.

Det är bra, det är tajt, det är tungt, det är eget - men det får aldrig det där lyftet jag vill.

Skivan är också ganska ojämn, tycker jag.

Inledande "Isolation (Desperation)" är direkt tråkig, medan spår som "The Cemetary Angels", "As I Become One" och "I Only Deal In Truth" är riktigt riktigt bra.

Även vackra "Liquid Sky And Cold Black Earth" samt långsammare och desperata "Echo An Eternity" är fina.

Så länge Crowbar håller sig från mellantempot så funkar det helt enkelt bättre för mig, inser jag, och trots att det aldrig är dåligt så vill det inte riktigt bita sig fast.

Vilket är lite synd.

Detta borde nämligen hyllas, eftersom det verkar vara en skiva sprungen ur hjärtat på framförallt herr Windstein, och han sjunger oförskämt bra.

Ibland verkar det dock bara bli sådär.

Hjärnan fattar att det är bra, men hjärtat vill inte riktigt ta det till sig.

Kanske ändrar det sig med tiden, det ska verkligen bli spännande att återkomma till den här skivan med jämna mellanrum och vid olika tillfällen för att se om blir någon ändring.

Det är inte omöjligt.

Du hittar skivan på Spotify om du vill skapa din egen uppfattning, och det bör du förstås göra. Det finns också en ledig plats i den kommande 3 Röster, om du nu tycker att jag är helt ute och cyklar!

Bästa Spår: Rätt svårt, faktiskt. Det är inget som hoppat ut och bitit sig fast sådär extra hårt. Av de tre som nämnts tidigare, "The Cemetary Angels", "As I Become One" och "I Only Deal In Truth", så får jag nog ändå välja den sistnämnda....

Betyg: Tja, detta är en ganska solid trea i min bok. Det är bra, men inte sådär bra att jag påstår att det måste finnas i skivhyllan. Som det ser ut nu så ryms den inte bland årets bästa skivor. Även om omslaget är jävligt snyggt!

Crowbar "Sever The Wicked Hand" - 3

Efterlysning!

Den här bloggen har en serie som heter 3 Röster, där läsare och kollegor får chansen att säga sitt om en skiva som recenserats.

Och den närmaste tiden (maj) finns en del spännande alster i pipen, så jag tänkte ge er chansen att dels kolla lite i kristallkulan, dels vara med på ett hörn.

Du hittar andra "3 Röster om..." i arkivet, och i övrigt det bara att hugga sig för en platta och knäppa iväg ett mejl (chief-rebel-angel@hotmail.com) med dina tankar om den, sammanfattat på några rader.

Sedan tidigare recenserade plattor kommenterarjag inte så mycket här, men de är faktiskt också "up for grabs" för det mesta. När det gäller exempelvis Primordial har jag en av tre röster redan, så känner du att du vill vara en av de andra två så går det alldeles utmärkt...

Mike Amotts gäng Arch Enemy släpper "Khaos Legions" i slutet av maj, men har redan mutat in lite lyssningstid genom plattan "Dawn Of Khaos" som medföljde senaste numret av Close-Up Magazine. Som vanligt bjuds det på sådär lagom lättlyssnad döds, och JonteRoyal sammanfattar nog mina tankar än så länge rätt bra.

Mera svenskt blir det också. Bloodbound släppte för en 6-7 år sen den utmärkta debuten, men av någon anledning har jag inte lyssnat mer än ytterst sporadiskt på dem sen dess. Nu är dte dags igen med "Unholy Cross", och skivan är som vanligt resultatet av att Helloween och Iron Maiden korsas. Rollspelsmetal, typ! Recension hyggligt snart, och vill du inte vänta får du läsa kollegan Mats dylika på Werock!

...nästa i raden är den här.

Crowbars lätta och glada (INTE!) stil ska skärskådas ganska snart, och eftersom ett av villkoren var att Per skulle bidra till just 3 Röster så är vi delvis klara. SheerFaith har också bidragit, så i detta fall saknas bara en röst.

Ja, och själva recensionen...

Rev 16:8 spelar black metal.

Fin sådan.

Kan vara precis vad en nybliven tvåbarnsfar behöver, så i väntan på att själva barnet behagar växa färdigt i mammas mage har jag beställt den här plattan.

Hopplöst namn bara, vem kommer ihåg vilka siffror det var...?

...det här namnet kanske är lite lättare att hålla i minnet.

Foo Fighters.

"Wasting Light".

Mycket spännande, och en oerhört kritikerrosad platta som faktiskt ligger bredvid mig i skrivande stund. Rykande färsk från postlådan.

Sist men inte minst har vi ett stycke norsk black'n'roll.

Sarke gästspelas av den norska black metal eliten (på sång finner man exempelvis Nocturno Culto), och andra skivan "Oldharian" har snurrat en del. Förvänta recension rätt snart!

Förutom dessa så finns säkert fler godbitar i pipen. Amorphis släpper nya plattan "The Beginning Of Times" den 25/5.... In Flames släpper nytt snart... och The gates Of Slumber... och Morbid Angel... och...

Så - alltså.

Detta är en efterlysning.

Din röst behövs!

METAL-bloggen wants You!

Parasite Lost?

Det var 33 år sen mitt ishockeylag var i final.
Vägen dit var tuff, och i finalen såg man märkbart sargade ut.
Slutkörda mentalt och fysiskt.
Lite surt, men förståeligt. Tänkte man.

Nu visar det sig förstås att det fanns en annan anledning också.
Parasit i vattnet. Det låter ju helt bisarrt, och som världens sämsta ursäkt - men jag undrar jag hur det är att spela SM-Final med diarré?
Känns inte som om man kan göra sitt bästa då, och på något sätt känns det lite typiskt.
Vi kom inte till paradiset.
Vi kom till parasiten. Take me down to the Parasite City where the grass is green and the water's shitty.
Ja, vafan, varför inte?
Ännu en anledning att ha avsmak för Färjestad. Nu tror jag väl att de hade vunnit ändå, men det kunde väl ha blivit en rättvis match av det?

För övrigt är Mest I Spelaren uppdaterad idag. Primordial dominerar, förstås, och den recensionen är färdigskriven nu. Väntar bara på att publiceras på Werock. Bra grejor, och vill du tjuvlyssna lite så går det bra. Här hittar du en ström som spelar just "Bloodied Yet Unbowed. Om det nu funkar, jag har fått "overload" flera gånger när jag provat...i så fall kan du höra den via YouTube. Här. Som en liten extra bonus bjuder vi väl på lite mer läsning om alstret.

Såhär säger AA Nemtheanga själv om plattan:

"If I had to sum this album up I would say this is the 'death' album. Plain and simple. There isn't exactly a whole concept but many of the themes deal with mortality, how we deal with it. The spiritual structures we place around us to make sense of it. Sex, death, procreation and god. As we get older our relationship to our lives changes, the realization you will not live forever, the grand plan you hoped to uncover never materializes, food for worms and nothing more.

We are animals, beasts and making peace with that beast might be your life's work but more often than not he is never tamed.

Once a wolf always a wolf. We all seek redemption in one way or another, from lies or from truth. Those of us who are godless or faithless often envy the man of faith for his life seems to have an extra purpose, despite the fact that logic, pragmatism, science and realism should crush any sign of faith we still persist in lying to ourselves. Perhaps the alternative is too much to bear. So the themes of religion, mortality and death occur over and over again, along with continuing themes of alienation, martyrdom, sacrifice, violence and retribution. Occasionally, very occasionally a chink of light breaks through.

This is our seventh album, you know what to expect, passion, intensity, commitment and sheer bloody mindedness. Don't expect fantasy or escapism. No remorse, no regret."

För övrigt så fick jag leverans igår.
Nedanstående plattor.

Det innebär att 3 Röster kommer tillbaka inom en överskådlig framtid. Per har lovat ställa upp när det gäller just Crowbar, och jag vet att det finns fler av er som gillar konceptet.

Vill du vara med?

Leta reda på en recension av undertecknad, skriv ner en eller två rader om vad du själv tycker om skivan och sätt ett betyg mellan 1 och 5. Sen skickar du hela klabbet till chief-rebel-angel@hotmail.com så ordnar jag resten!

Onsdagssvepet

Idag är det onsdag.

Det betyder att vi är halvvägs till helg, och att det är dags att uppdatera "Mest i Spelaren".

Ja, uppdatera och uppdater.. det blrev inte så mycket förändringar, i ärlighetens namn. In smyger sig Crucifyre med sin dödsmetall, och förstås Primordial. I övrigt är det väl mer eller mindre samma gäng som spelats den senaste tiden. Graveyard, The Haunted och Amon Amarth!

Hade förresten besök av R2 igår.

Han lånade hem lite plattor, bland annat senaste The Haunted, ska bli spännande att se hur det faller i smaken. Jag gissar faktiskt på en kärleksaffär i vardande...

För övrigt kollade vi hockeyn. Det ser nu inte bra ut för mitt lag, tror inte de vänder underläge 1-3 i matcher. Igår var liksom sista chansen, men det var glädjande att spelet var bra i alla fall. Stor skillnad mot de utskåpningar vi åkt på i början av matchserien.

nu saknas bara en sista förstärkning.

Tycker vi ska plocka in den första killen här, Tyrant från Nifelheim istället för Fredrik Lindgren på backen.

De är ändå så lika, jag tror inte nån ser skillnad - och det ger oss lite välbehövd elakhet. Förresten, på tal om Tyrant - du har väl inte missat när bandet Tyrant var Veckans Tips? Skitig black metal som korsats med Motörheadstyle? Det finns, vad jag förstår, inget släktsskap mellen Nifelheim och Tyrant alls, men om jag vora Tyrant (ja, den ena av bröderna i Nifelheim alltså, inte bandet) skulle jag ha ballonghuvud och hävda dels att Fredrik Lindgren tycker jag är så snygg att han tar efter min look, dels att det finns ett band döpt efter mig.

Aftonbladet skriver för övrigt lite om Opeths brott med Per Wiberg. Lite sent grabbar. Lite sent. Häng mer här så kommer ni åt nyheterna snabbare...

Annars då?

Tja, Whitesnake verkar ladda rejält inför Sweden Rock Festival. Stort reportage i senaste numret av namnemagazinet, och där avslöjar man att det blir gästartister en masse. Börjar faktiskt vara lite sugen på många av de olika festivalerna nu - denna sommar är verkligen fulladdad med hårdrock! Får väl nöja mig med senaste plattan av Whitesnake just nu dock. Recension här, och visst är det lite skönt att en legend kan visa hur det går till?

Tidningen Sweden Rock Magazine har förresten tagit sig lite på senaste. Några långa och riktigt bra artiklar i varje nummer, exempelvis ett hembesök hos bröderna Björler nu senast. Bra läsning.

Bra läsning kan nog också Anders Tegners bok bli. Han har träffat MÅNGA rockstjärnor, och i konstiga situationer. Bara att lägga i köpelistan. Där hamnar förresten också kommande plattor av Amorphis (som jag tror kommer explodera ut på de riktigt stora scenerna snart) och In Flames (som släpper första plattan utan någon av originalmedlemmarna snart). Tror absolut mer på finnarna än på Göteborgs stolthet, men givetvis ska jag lyssna innan jag uttalar mig...

Till dess ska jag handla lite andra plattor.

Sarke (black metal) och dessutom Crowbar. Bara för din skull Per. Men då måste du ställa upp i "3 Röster om Crowbar" så småningom. Deal?

Sist men inte minst - om en vecka är det planerat nedsläpp i familjen Rebellängel. Det kan innebära radiotystnad ett tag när det väl sker. Lev med det!

Betraktelser

Ibland är det märkligt att skriva i en blogg, tycker jag.
Vissa dagar och gånger är det så otroligt enkelt att hitta en bra rubrik och ett koncist inlägg, medan andra dagar blir ett svamlande som kanse inte riktigt tar någon riktig form.
Idag är en sån dag.
En sån där dag som samlar en massa olika tankar och betraktelser i ett spretig och ickekonkret inlägg!

Först ut: Close-Up Magazine. Eller rättare sagt den medföljande skivan.
Allvarligt talat, en av den tidningens stora fördelar har för min del varit den gratisskiva som medföljt, vilken lett mig in på jäkligt mycket ny och bra musik. Nu verkar den delen av prenumerationen ha blivit rätt blaskig, senast fick man en platta med en massa demoband.
Med tanke på hur mycket annan musik som släpps så vill jag nog hellre ha ett smakprov på aktuella skivor, som det en gång var. Tidningen i övrigt innehöll rätt mycket intressant läsning denna gång, och för egen del var det extra kul att läsa recensionerna från både Thrashfest (bildspecial här, recension här) och Candlemass (bildspecial här och recension här) eftersom det gav en chans att jämföra intrycken!

För övrigt är det just nu lite skralt med nya skivor som lockar mig. Per vurmar för nya Crowbar, men jag vete fan. Den typen av musik är mer hans guilt trip än min, och jag har för tillfället öronen fulla med bland annat Porcupine Tree. En skiva som jag däremot är sugen på är Vreid, som BiblioteKarin recenserade på Werock nyligen. Det smakprov som fanns på Kims blogg lockar mig också, så den kommer jag att kolla in vad det lider i februari.
Annars känns dte som om första halvårets stora bomber inte har briserat ännu, och jag väntar väl mer på The Haunted, Amon Amarth och Arch Enemy, t ex.
De sistnämnda blev ju dessutom klara för Metal Town igår, och de båda festivalerna Getaway Rock och Metal Town fortsätter biffa upp sig. Det ser ut att bli en bra festivalsommar för er som ska dit. Även Bring Me The Horizon blev klara för Göteborg igår, och det är ju bara att hoppas att de gör en bättre spelning än senast i Stockholm...

Nu till något helt annat - kampen mot fettet. Eller, mot midjemåttet, och en liten anekdot om det.
För en tre veckor sen eller så råkade jag trampa fel, och hamnade på vågen. Den skrek "get off me, you fat f**k", ungefär, och noterade all time high efter julhelgernas frossande.
Inte bra, så nu pågår en liten kamp för att skärpa till det där.
Och det känns ju bra, det ger dessutom bra med lägen att spela lite skön musik på larvigt hög musik medan man springer eller så.
Och nu till storyn.
Jag har en vardag som innefattar hämtning på dagis. Det betyder att dagen istället börjar tidigt.
Och nu på senaste tiden ibland med ett pass i gymmet.
Skönt att vara först, och det innebär ju som alla vet att man får välja musik när man håller till på ett företagsgym (alltså ingen stor kedja eller så, utan en klart oglamorös svettig och lite unken lokal i en källare). Och jag väljer förstås bra musik.
Senaste tiden har det varit Lamb Of God, Machine Head och Mastodon om jag hinner först.
Nu råkar det vara så att ungefär hälften av gångerna jag tränar på morgonen så kommer en tjej dit kanske tio minuter efter mig. Ingen aning om vem hon är, men varje gång hon kommer in så ser jag att hon egentligen ville vara ensam, och att något i hennes i ögon slocknar när hon får höra Robb Flynn skrika ut sin ångest på mycket hög volym.
Det är lite synd om henne - men jag byter inte musik ändå.
Fast jag skulle kunna.

Am I Evil?
Yes I Am.

Hon brukar träna en kort stund då och sen smyga iväg.

Imorgon återkommer förresten "Blogg i Fokus".
Det var ett tag sen, men ni vet ju vad man säger?
Den som väntar på något gott och allt det där...