Rebellängeln gör upp med 2012: Bloody Hammers, Neurosis och The Night Flight Orchestra

Okej.
2012 ser det, precis som vanligt, ut som om jag missat en hel massa skivor.
Läser man årsbästalistor och tips runt om så kan man snabbt konstatera att... vafanken, det finns ju hur många skivor som helst som vore intressanta att sätta tänderna i.
De flesta av dem har ett par månader på nacken, och jag tänkte därför ta ett litet annorlunda grepp om detta glapp. Det blir inga regelrätta recensioner, men snarare en snabbanalys baserad på en-två varv med skivan - och de tre första skivorna som hamnar i rampljusetär Bloody Hammers, Neurosis och The Night Flight Orchestra. Riktigt spretigt, alltså!

Vi börjar väl med ett stycke ockult rock.Typ.
Det känns väl som om den här subgenren är mer eller mindre breddfylld, och jag är ofta lite skeptiskt mot det jag läser om sådana här akter. Det kan vara riktigt bra, men visst finns det både en och annan blek kopia man kan stöta på. Bloody Hammers sjävbetitlade debut ligger på Soulseller Records och har faktiskt dykt upp lite här och var på årsbästalistor likväl som att jag sett fina recensioner.
Har alltså haft dem lite på radarn ett tag för att kolla in, och nu kan det väl vara dags då.
Hela klabbet är skrivet och framfört av en Anders Manga.
Alla instrument, all sång, all inspelning i Greystone Studios.
Sånt kan ju ge lite tveksamma tankar, och det här är en sån där skiva som hamnar lite mitt emellan. Jag har liksom lite svårt att bestämma mig för om det är bra eller inte.
Visst, det svänger väl, men det känns lite väl...simpelt, stundtals.
Vi får se.
2-3 varv med skivan ännu, och visst kan det här växa. För övrigt - han låter lite som Mathias Lodmalm i gamla Cemetary ibland när han sjunger. Jag är inte helt säker på att det är bra.... Lyssna på Spotify och säg vad du tycker själv, sådär efter bara ett varv.

Sen då.
Neurosis. I toppen av flera Årsbästalistor och veteraner på scenen - men nu ska det erkännas: jag har nog aldrig hört dem. Egentligen. Jag har en förutfattad mening av vad det ska låta som, men aldrig gett det en chans. Jag gör så ibland (det är nog en sak vi ska kolla lite mer på ett annat inlägg, Veckans Citat kommer ju att byta skepnad till Citatet och i samband med det kanske dyka lite djupare i lite sådana reflektioner....), men så är det.
Och... det här lät ju inte som jag hade trott att det skulle låta.
Min föreställning var att det skulle vara mer eklektiskt och utåtagerande. Inte så pass lågmält och lite tassande innan de breda penslarna doppas i svart och grått och stryker över canvasen. Jag har snurrat skivan 2 varv, och detta är verkligen inget som sitter som klister direkt, i alla fall inte för mig, men jag kan nog gilla det med lite fler lyssningar.
Helt klart finns en lockelse, och jag ska ge det här en riktig chans.
Det är ju musik som känns som anpassad för ensamhet, så jag ska lägga skivans prime time vid sådana tillfällen så får vi se hur högt den klättrar.
På Spotify finns den ju tyvärr inte, så du får leta upp den på annat sätt om du vill lyssna!

Sist ut för denna gång:

Detta är ju svenska The Night Flight Orchestra, ett sidoprojekt med bland annat Sharlee D'Angelo och Björn "Speed" Stridh i sättningen (och förstås lite fler folk också men jag har skivan liggande i bilen och orkar inte springa och hämta den för att kolla vad de heter...och just nu, såhär i början av arbetsåret, så känner jag mig nästan lite internet-illiterär. Icke-kompatibel med Google, om du så vill.), och enklast kan man väl säga att...
Här var det sorglös rock med smittande melodier!
Enkelt, pang på och ganska direkt till hjärtat.
Bra så, även om jag reagerar lite på att frontmannen, Björn Stridh som vanligtvis gastar i Soilwork, inte riktigt håller sångmässigt. Tycker jag. Och det är lite underligt, jag anser att han är en av de absolut bästa sångarna som klarar både growl och rensång, men i detta sammanhang, med bara ren själfull sång, så är det mer än en gång under mina första två  varv med skivan som jag kommer på mig själv att längta efter en riktig sångare. Med mer tryck i pipan. Jeff Scott Soto-stilen, typ.
Nå. 
Denna platta hamnade högt på massor av personliga listor, och bland annat hade Werockkollegorna Martin och Henrik med den på sina listor, så det är en skiva som ska spelas för att se vad tiden gör med den. Den funkar förresten dessutom bra i sällskap, känns det som, så familjen lär väl få sin beskärda del av den om inte annat... På Spotify här.

Jaha. Det om detta. När nästa sväng kommer får vi se, men jag kan lova att den kommer innehålla i alla fall Nile och Mgla!

Hjälp mig med nyårslöftet!

Nytt år, nya möjligheter!
Förra året valde jag ett kvantitativt mål för min löpning. Outade mig på Fejsbook och på bloggen och lyckades precis nå de 500 utlovade kilometrarna.
Detta år blir det ett kvalitativt löfte.
Jag ska slå varenda ett av de rekord som du ser ovan. Varenda ett! (notera att jag fuskar lite, två av slingorna jag brukar springa har jag inga tider på, så de två kommer jag ju att klara förstås...men hey, det blir ändå ingen lek för min del)
Det kommer förstås att kräva en del. 
Intervaller, långpass, styrketräning och disciplin vad gäller såväl mat som öl.
I'm gonna break my Rusty Cage.... and run!

Så då passar det ju att "stänga julhelgerna" lite.
Fick ju ett knippe väldigt fina julklappar av familj och vänner. De här, med rock'n'roll-anknytning, till exempel.

 DVD-filmer.
Bra det.
Kan behövas mot kvällarna om man ska varva ner efter löpning!
Annars har ju julen ägnats åt viktiga saker.

I tur och ordning: 
Upptäckten av Chipotle Paste till tacos. Gott!
Utbildning av barnen när det gäller hur man bygger en snögrotta. Viktig baskunskap!
Öl. Trots alla fina etiketter ovan, och dess lockande namn så föll inte en enda av dessa mig i smaken...

Men, titeln på detta ionlägg var ändå - hjälp mig med nyårslöftet.
Hur ska det gå till då?
Såhär är min tanke: Jag tror nog att jag har koll på vad jag behöver göra för att slå de där rekorden. Upplägget träningsmässigt, liksom.
Det jag behöver hjälp med är disciplinen samt sällskapet. Det musikaliska sällskapet.

Det är där ni kommer in i bilden.
Jag ska den närmsta tiden försöka sätta mig in i Neurosis, och det blir ju ett bra lämpligt sällskap. (Senaste given "Honour Found In Decay" beställd. Vilken mer är på tur? "through Silver In Blood", om man nu ska sätta sig in i backkatalogen?)
Det behövs dock mer.
Mer musikalisk hjälp.

Sitter du på bra tips för träningssällskap som passar just intervaller?
Eller långpass (över en timme)?

Hjälp mig att fylla på motivationen, startskottet för det här projektet går på måndag den 7/1!

Musikåret 2012: Okända kändisar

Okej, detta är sista veckan innan jul. Vi har ju tidigare börjat titta lite på vilka plattor som kan vara i vinnarhålet när det gäller årsbästalistan, och eftersom Werock har deadline på friggin' julafton när det gäller den där listan så utlovas härmed en intensifiering av denna koll under veckan.
Dessutom har Veckans Tips spelat ut årets sista kort, och Remasters och Live! lagt ut de sista korten någonsin (När, åh när kommer arkiven att uppdateras? Svaret är - när jag orkar och hinner. men snart!), så det passar ju väl.
Och vi kan väl starta denna tisdag med icke-kandidaterna.
Alltså, de jag helt enkelt inte har hunnit ge speltid, eller i vissa fall så lite att det är löjligt och därför inte kan räknas.
Varje år finns det förstås ganska många skivor som man missar och upptäcker i efterhand, så kommer säkert även detta år att vara. Därför har jag valt att kalla detta för okända kändisar, och fokuserar på ett knippe skivor som kommit från stora akter eller akter som jag egentligen gillar och helt enkelt bara...ja...inte fått tummen ur och satt mig in i.


Ja, du kommer att tycka att jag är hopplös.
Ja, du kommer att hitta flera skivor jag borde ha lyssnat på.
Nej, det finns inte tid till det nu.
Okej? 
bra, då kör vi.
Såhär ser de ut:

Från toppen då.
Aeon "Aeons Black". Rå döds, och jag gillar verkligen de tidigare skivorna. Fredriks recension på Werock borde dessutom inneburit att jag köpt skivan, men till mitt försvar får jag väl säga att den är rätt ny.

Coheed And Cambria "The Afterman: Ascension" har jag inte orkat med helt enkelt, trots att jag ju egentligen gillar bandet. Martins recension fick mig lite avog ändå, och jag tror den här kommer att få vila rätt länge innan jag plockar upp den. kanske. Eventuellt. 

Deftones har ju upptäckt rätt nyligen (!), och senaste "Koi No Yokan" har fått fina vitsord från alla jag hört. Får skaffa den, men även den är ju ganska ny så här skäms jag inte speciellt mycket ändå.

Europe "Bag Of Bones", den skäms jag dock lite över att jag inte har hört. Den kom tidigt under året och är en sån där skiva man kan handla på ICA, typ. Fattar fan inte varför jag inte lyckats egentligen.

KISS "Monster". Rätt ny, i alla fall relativt, och en sån där skiva som jag nog inte tänkt köpa men sno till mig en kopia av, eller lyssna på via Spotify. Det har dock inte blivit av, av nån anledning...

Meshuggah "Kolossus". Nej, det finns inga ursäkter, men ändå är det sant. På nåt sätt har den alltså gått mig förbi?!??!!

Neurosis "Honour Found In Decay" är ju så löjligt snygg både till omslag och till titel att den borde man förstås ha införskaffat på stört. Dessutom bra recensioner överallt. Kan det vara dåligt? Nej, antagligen inte, så det är nog bara att försöka plocka upp den. Jag ska bara., som Alfons Åberg sa...

Propagandhi "Failed States". Här vet jag ju att jag missat något, även om rapporterna talar om en ojämnare skiva än den helt lysande föregångaren "Supporting Caste".
Bara att hala upp lädret. Här med.

Stone Sour "House Of Gold & Bones Pt1" har jag en elektronisk kopia på, men jag har tyvärr inte hunnit ge den nästan någon speltid alls. Inte ens ett helt varv i skrivande stund. Det torde väl ändå kunna åtgärdas lite under de kommande helgerna!

Ja.
Som sagt.
Det är inte en vacker lista (allvarligt, jag fattar faktiskt fortfarande inte själv att jag inte lyssnat in mig på Meshuggah, vad fan är det frågan om?), men så är det.
Det betyder att jag lovar att ingen av ovanstående skivor kommer med på Topplistan i år, oavsett deras kvalitet. Och det kan mycket väl vara fog för ånger när vi väl säger hej till 2013....