Helgläsning: Rebellängeln intervjuar Victor Brandt (ENTOMBED A.D, FIRESPAWN...)

Sugen på lite helgläsning?
Hoppas det.
Varför inte en rätt så matig intervju med Victor Brandt, basisten/gitarristen som lirat med akter som AEON och SATYRICON, och nu håller FIRESPAWN, ENTOMBED A.D och TOTALT JÄVLA MÖRKER i luften samtidigt?
Du hittar hela klabbet här. Mycket nöje!

Veckans Tips: Aeon "Rise To Dominate"

Min allra första kärlek hette Erika.
Jag var väl en 6-7 år eller så när det hände, och denna rara tjej var jag kär i lite av och till under mer eller mindre hela grundskolan.
Hon finns på Fejsbok, och vad jag förstår så bor hon numera i Östersundstrakten - vilket gör det till en naturlig koppling när det gäller denna Veckans Tips. Hon är nämligen inte Östersunds finest.
De heter istället Aeon, och serverar svärtad döds av absolut toppklass!
"Rise To Dominate" är bandets andra giv, och även den andra som jag satt i hörselgångarna - men jag har inte följt kronologisk ordning då jag började med släpp nummer tre, ""Path Of Fire".
Den är också väldigt bra, men inte lika direkt som "Rise To Dominate", vars styrka ligger just i förmågan att fullständigt spöa skiten ur lyssnaren så fort man trycker play...men att samtidigt göra det med sådan finess att man gärna kryper tillbaka för mer.
Låtarna är nämligen ruggigt starka, och av den sorten som inte behöver speciellt mycket repetition för att de ska sitta som urberget. Spår som ""Spreading Their Disease", "Living Sin" och "You Pray To Nothing" skojar man inte bort!

Skivan släpptes 2007 på fina Metal Blade, och bandet i sig består av fem långhåriga snubbar som verkligen vill sprida sitt budskap till världen. Zeb Nilsson och Daniel Dlimi hanterar gitarrspelet väldigt fint, Max Carlberg och en viss Nils Fjellström agerar ryggrad med sitt bas- respektive trumspel (som vi alla vet så är Nils Fjellström mer eller mindre en garanti för att det blir bra i slutänden, hans trumspel är ypperligt) och Tommy Dahlström vrålar på toppen på det.
Infuenserna är förstås akter som Morbid Angel och Cannibal Corpse, men visst är det lite sådär skönt svennebananigt att sångaren inte har ett artistnamn utan helt enkelt är Tommy Dahlström från Östersund? Det är hardcore och old school om något, vill jag påstå.

Nå. Aeon "Rise To Dominate" finns som ett resultat av att den är släppt på just Metal Blade inte på Spotify, och det är synd om något. Du får hitta ett annat sätt att lyssna på Östersunds finest!

Record Madness: A

Det har bubblat ett tag.
Sakta men säkert puttrat på som ett långkok, och nu är vi framme vid lansering.
Vi pratar om ett bloggöverskridande projekt mellan Metalbloggen och Tune Of The Day, ett projekt vi valt att kalla RECORD MADNESS.
I korthet kommer det att gå ut på att vi gör nedslag i skivhyllan, och reglerna är relativt enkla.

Det kommer att bli utmaningar mellan oss. Vi startar med att jag dyker ner i bokstaven "A", och skriver ett inlägg med lite bilder om vad man nu kan tänkas finns i min skivhylla under den bokstaven. När jag är klar avslutas inlägget (detta, alltså) med en utmaning i form av en bokstav som skickas till Stones på Tune Of the Day. Han gör sen samma sak med sin skivhylla (hej vinyler!) men med sin twist och sin vinkling på det innan han skickar tillbaka en bokstav. Sen går det hela så, fram och tillbaka som en pingpongboll.
Möjligheterna till konstiga, vridna och förvirrade grepp är stora.
Riskerna för galna och udda skivor i fokus är uppenbara.
Det kommer antagligen att ta väldigt lång tid att rulla igenom alfabetet, men det var lite av poängen. Varje skribent tar sin uppgift i den takt och tid han orkar - syftet är ju att det ska vara lustfyllt, och verkligen en möjlighet att göra nedslag i skivsamlingen.
Och, som sådan kan det ju vara värt att nämna några ord om just skivsamlingen.

Min vinkling kommer inte att innehålla ett enda gram vinyl. Faktum är att jag nog skänkt de flesta av mina gamla buckliga och vinda vinyler till just Stones, ochistället kan det komma att hända att vissa bokstäver blir mer eller mindre skärmdumpar från iTunes, typ, i kombination med CD-skivor och en del DVD:er.
Tydligt kommer det nog också att bli att Stones är snäppet galnare än undertecknad.
hans skivhylla är av sorten "monumental", medan min är ganska modest.
Nå. Det om detta.
För att starta någonstans så har jag serven, och vi bestämde att vi börjar från toppen. Bilden längst upp kommer vad det lider att bytas till en finare och mer permanent logga också (känn pressen Stones!) (EDIT - nu är bilden bytt. Gillar ni den?), men det är lika bra att dra igång allt nu när inspirationen är varm.

Metalbloggen Record Madness: A
Den samling CD-plattor som finns ihopskrapade för undertecknads del under bokstaven A är en relativt liten mängd med relativt förväntat innehåll. När jag tittar på den med "nyktra" ögon så tycker i alla fall jag att det syns ganska tydligt att den här bokstaven har brandskattats ganska hårt under åren.
Alltså - jag har nog haft fler plattor en gång i tiden, men det kan ha varit på vinyl eller så har de försvunnit längs vägens gång. Tyvärr. Hela samlingen under bokstaven A ryms på 6 sektioner i IKEA-modellen Benno, och det betyder att vi kanske pratar om en 50-60 skivor totalt sett i fysiskt plastformat. 
Spektaklet ser ut såhär om man fotar det med darriga händer, dassigt ljus och en iPhone!

 Såklart är ordningen den enda rätta.
Bokstavsordning först, sen utgivningsordning inom respektive artist. Alla andra sätt är egentligen fel, vill jag tycka (att sedan iTunes sorterar på ett annat sätt är en annan femma och kanske fog för diskussion...).
Det betyder att i toppen finns Abigail Williams, och sist ut är Axxis. Däremellan blandas en del lite mindre väntade saker med en del väldigt väntade saker.
Det är en bokstav som har levererat ganska många skivor till de löpande serierna Remasters, Live! och Veckans Tips, och av någon anledning - kanske för att det är först i bokstavsordningen och därmed inleder såväl den elektroniska som den fysiska skivsamlingen, så finner jag mig ganska ofta tittande på just skivorna som finns här.
Där finns till exempel två hyllor som är mer eller mindre dedikerade till dessa skivor:

 Ja. Det är AC/DC och Accept-högarna, med senaste skivan överst.
Som sig bör.
Två grupper som tuggat på rejält länge, och som är såna där som jag återvänder till lite då och då.
De har figurerat mycket på bloggen genom åren (Arkiv för Remasters här, Live! här och Långa Artiklar för exempelvis Tvekamper här om du vill läsa mer), och är musik som förstås bör finnas i din samling. För egen del kan jag notera att det faktiskt mest (för AC/DC nästan enbart) byggs av skivor som jag köpt på CD i efterhand, och då oftast i remastrade versioner. Gamla vinyler har ersatts, vissa gånger har jag haft skivan i CD-format men bytt den, andra gånger har jag haft skivan men förlorat den under årens gång, och i vissa fall har jag haft en kopia på kassett (För dig som är för ung för att först vad det innebär och hur själva bytet och delandet av musik via kassetter gick till - stackare. Det är ett stycke historia och kultur du inte fick vara med om...). Resultatet är rätt skumt, exempelvis har jag nästan ingen AC/DC-skiva som inte är digipack. Rätt konstigt, men det ser onekligen snyggt ut när de står där på rad, de snygga och smidiga plattorna från Australiens största band.
Och, på tal om skivor jag inte har men har ändå, och skivor som genom åren försvunnit.
Anthrax.
Såhär ser den fysiska skörden ut:

Tre skivor.
Varav en är en samling (det är faktiskt en fantastiskt kul grej måste jag för övrigt säga, att spela in en massa klassiker med sin "nye" sångare och låta fansen få diskutera och dividera om vilken version som egentligen är bättre...enkelt och genialt...) som kom för inte jättelånge sen, och en är den senaste plattan "Worship Music", ett snedköp som jag inte gillar något vidare. Den sista av de tre är utmärkta "Sound Of White Noice" och skulle kunna sparka igång diskussionen om Belladonna/Bush, men det tänkte jag försöka styra bort ifrån och istället ta fram en gammal klassiker.
När har man en skiva?
Mer aktuellt än någonsin när Record Madness sparkats igång, och kanske som mest intensivt när det gäller Anthrax för min del. Jag har kanske bara tre fysiska plattor, men i min iTunes finns nästan hela backkatalogen. Och då kommer frågan som ställdes i somras (läs detta inlägg för mer och längre resonemang)... när har man en skiva? Digitalt, räcker det? Eller behöver man en grej att hålla i?
Och om digitalt räcker, måste man ha köpt den eller räcker en kopia som en vän lämnat...eller en promoskiva som levererats via digitalt media enbart?
Nåväl. Det om detta, det om Anthrax. Det är ändå en grupp jag inte spelar speciellt ofta, i ärlighetens namn, inte som exempelvis de nordiska klassakterna Amon Amarth och Amorphis som delar en hylla. Bra skit som jag återvänder ofta till.

Förstås finns här en massa klassiker som Allen/Lande, Alice In Chains och Annihilator, likväl som mer udda och kanske lite oväntade inslag (The Almighty!) när det gäller hårdare musik, men det finns även en liten del mindre aggressiv musik. Som jag också lyssnar på.

Adams, kan man säga. Ryan Adams och Bryan Adams med varsin bra platta. "Gold" med Ryan är amerikansk lättsmält singersongwriter, och den japanskimporterade liveplattan med kanadensiske rockaren Bryan har jag fantastiskt mycket minnen till. Krocket på gräsmattor, folköl i baksätet på bilar... Dessutom Atomic Swing, med sitt lite galna och halvpsykedeliska anslag, men ändå vansinnigt bra låtar.

Ändå.
Ett nedslag i skivhyllan såhär avslöjar obarmhärtigt att det ju faktiskt är en rocker jag är, och att det är där jag hämtar min kraft. Kanske är det så att den ständiga jakten på ännu ett guldkorn drivs på av bloggen, men jag tror inte det. Jag tror att det skulle vara lika hungrig även utan den, så att säga. Att jag däremot lyssnar på musik lite annorlunda tack vare bloggandet, det tror jag däremot. Jag lyssnar ibland för att njuta och bara lyssna, men ganska ofta med tanken att jag så småningom ska skriva något om skivan ifråga. En recension, Veckans Tips eller något annat.
 Bokstaven A har som sagt fiskats ur en hel del när det gäller Remasters, Live! och Veckans Tips, men lite finns det kvar ändå. Plockade upp de här blivande Veckans Tips för att glänta lite på förlåten!

Armored Saint, Ark och Aeon.
Fina saker, så det är bara att hålla utkik.
Annsr så var faktiskt tanken att jag skulle välja en skiva och lyfta fram lite extra här, i samband med bokstaven A.
Det är inte en av de mer uppenbara. Vi kommer inte att få At The Gates-perspektiv eller så, utan vi ska ta en skiva jag faktiskt inte trodde att jag skulle gilla, och som jag plockade upp av en slöump eftersom det av någon anledning var lite torka i nyhetsfloden och jag befann mig på en skivaffär med lite pengar att bränna (numera nedlagda Rocks i Farsta, vill jag minnas). 
Den här (sorry för bilden, jag trodde jag hade fotat den från hyllan, men det missade jag tydligen... den står där, mot slutet, typ tredje från höger längst ner om du kollar noggrannt på bilderna i början av inlägget):

 Jag gillar inte metal core.
Rent generellt.
Det här är just det, och dessutom med texter som är skrivna ur ett kristet perspektiv.
Alla fel, typ, på papperet, men...gosse, vilket fäste denna skiva ändå har på mig!
Recensionen är lika aktuell idag som när den skrevs för snart ett och ett halvt år sedan.
Det här är riktigt smittsamt riffande, fina breakdowns och bra melodier.
Jag lyssnar på skivan lite då och då, faktiskt, och rätt så ofta i hörlurar i min iPod, liggande i sängen på kvällen - och varje gång är det fram till "Salt & Light" som jag hänförs som mest. Den låten är liksom kulmen på allt som byggs på fram till den, och efter att den klingat ut kan jag somna när jag lyssnar på skivan i sängen.
Oväntat alltså, men den skiva jag vill ge lite extra plats i ramljuset under bokstaven A är August Burns Red! På Spotify här, så du också kan hänföras.

Ska vi säga så, som ett första skott på serien RECORD MADNESS?
Det kommer väl att ta sina former vad det lider, just detta inlägg kanske blir spretigt och svamligt i efterhand visar det sig, men det får ni leva med. Möjligtvis kommer det att bli kopplingar till Spotify (mer än den enda länken ovan), videosnuttar och annat, men det är lite av charmen med den här serien tycker jag. Varken jag eller Stones vet ju hur det kommer att utveckla sig, och vad respektive bokstav för med sig (det blir t ex en stor skilland att beskriva skivorna under bokstaven "M" jämfört med "Q", eftersom enbart mängden skivor innebär ett annat förhållningssätt, och till det ska man lägga personliga favoriter som kanske återfinns på vissa bokstäver...), samt hur lång tid det kommer att ta mellan de olika inläggen.

Just nu är det dags för mig att stänga ner den här mjukstarten av serien, och istället skicka passningen till Stones. Han vet inget om vilken bokstav som blir hans nästa mål, för det väljer jag här och nu (lika lite som jag vet vad han kommer att skicka tillbaka så småningom):

L.
Bokstaven L.
Jag vet nämligen att där återfinns en av grupperna som verkligen är husgudar hos karl'n, och jag är mer än lovligt nyfiken på vad en skivaholic som Stones egentligen besitter med just den gruppen.
Handsken är kastad. Utmaningen startad.
Häng med!

Musikåret 2012: Okända kändisar

Okej, detta är sista veckan innan jul. Vi har ju tidigare börjat titta lite på vilka plattor som kan vara i vinnarhålet när det gäller årsbästalistan, och eftersom Werock har deadline på friggin' julafton när det gäller den där listan så utlovas härmed en intensifiering av denna koll under veckan.
Dessutom har Veckans Tips spelat ut årets sista kort, och Remasters och Live! lagt ut de sista korten någonsin (När, åh när kommer arkiven att uppdateras? Svaret är - när jag orkar och hinner. men snart!), så det passar ju väl.
Och vi kan väl starta denna tisdag med icke-kandidaterna.
Alltså, de jag helt enkelt inte har hunnit ge speltid, eller i vissa fall så lite att det är löjligt och därför inte kan räknas.
Varje år finns det förstås ganska många skivor som man missar och upptäcker i efterhand, så kommer säkert även detta år att vara. Därför har jag valt att kalla detta för okända kändisar, och fokuserar på ett knippe skivor som kommit från stora akter eller akter som jag egentligen gillar och helt enkelt bara...ja...inte fått tummen ur och satt mig in i.


Ja, du kommer att tycka att jag är hopplös.
Ja, du kommer att hitta flera skivor jag borde ha lyssnat på.
Nej, det finns inte tid till det nu.
Okej? 
bra, då kör vi.
Såhär ser de ut:

Från toppen då.
Aeon "Aeons Black". Rå döds, och jag gillar verkligen de tidigare skivorna. Fredriks recension på Werock borde dessutom inneburit att jag köpt skivan, men till mitt försvar får jag väl säga att den är rätt ny.

Coheed And Cambria "The Afterman: Ascension" har jag inte orkat med helt enkelt, trots att jag ju egentligen gillar bandet. Martins recension fick mig lite avog ändå, och jag tror den här kommer att få vila rätt länge innan jag plockar upp den. kanske. Eventuellt. 

Deftones har ju upptäckt rätt nyligen (!), och senaste "Koi No Yokan" har fått fina vitsord från alla jag hört. Får skaffa den, men även den är ju ganska ny så här skäms jag inte speciellt mycket ändå.

Europe "Bag Of Bones", den skäms jag dock lite över att jag inte har hört. Den kom tidigt under året och är en sån där skiva man kan handla på ICA, typ. Fattar fan inte varför jag inte lyckats egentligen.

KISS "Monster". Rätt ny, i alla fall relativt, och en sån där skiva som jag nog inte tänkt köpa men sno till mig en kopia av, eller lyssna på via Spotify. Det har dock inte blivit av, av nån anledning...

Meshuggah "Kolossus". Nej, det finns inga ursäkter, men ändå är det sant. På nåt sätt har den alltså gått mig förbi?!??!!

Neurosis "Honour Found In Decay" är ju så löjligt snygg både till omslag och till titel att den borde man förstås ha införskaffat på stört. Dessutom bra recensioner överallt. Kan det vara dåligt? Nej, antagligen inte, så det är nog bara att försöka plocka upp den. Jag ska bara., som Alfons Åberg sa...

Propagandhi "Failed States". Här vet jag ju att jag missat något, även om rapporterna talar om en ojämnare skiva än den helt lysande föregångaren "Supporting Caste".
Bara att hala upp lädret. Här med.

Stone Sour "House Of Gold & Bones Pt1" har jag en elektronisk kopia på, men jag har tyvärr inte hunnit ge den nästan någon speltid alls. Inte ens ett helt varv i skrivande stund. Det torde väl ändå kunna åtgärdas lite under de kommande helgerna!

Ja.
Som sagt.
Det är inte en vacker lista (allvarligt, jag fattar faktiskt fortfarande inte själv att jag inte lyssnat in mig på Meshuggah, vad fan är det frågan om?), men så är det.
Det betyder att jag lovar att ingen av ovanstående skivor kommer med på Topplistan i år, oavsett deras kvalitet. Och det kan mycket väl vara fog för ånger när vi väl säger hej till 2013....

Recencioner Tiamat, Soundgarden och Vivid Remorse...

 Såhär ser de ut, denna månads skörd på recensionsfronten avseende mina åtaganden för Werock.

Ja, vi pratar om två stycken legender, Soundgarden som återvänder med "King Animal" och svenska Tiamat som också är tillbaka (om än inte efter lika lång tids frånvaro som sina amerikanska kollegor) med "The Scarred People".
Två stycken rätt stora besvikelser på det hela taget, om jag ska vara ärlig.
Till det läggs spanska Vivid Remorse, med sin thrash som är allt ifrån egen.
På dte hela en rätt medioker månad avseende mina recensioner, helt enkelt. Det är tur att du kan få alternativ. Propagandhi, Year Of The Goat och Aeon till exempel. Tunga och bra namn. Dessutom ny omröstning om den bästa debuten för året samt intervju med Deathening, Jodå, det är på Werock det händer den här lördagen, den första i december! 

Veckans Tips: The Wretched End "Ominous"

När jag recenserade The Wretched End för Werocks räkning så delade jag ut betyget 7 av 10, samtidigt som jag lade in en brasklapp om att det kanske skulle komma att höjas upp med tiden.
Kanske borde jag försöka ta över efter Saida, för dte är ju precis vad som hänt.
Eller så är jag bara en fegis när det kommer till betyg.
Låt oss inte undersöka det för noggrannt, jag är inte säker på att jag verkligen vill ha svaret, utan istället konstatera att detta är en skiva som passar alldeles ypperligt som Veckans Tips.
Samoth - med förflutet i Emperor - har fått sällskap av en viss Jens Fjellström (ex Dark Funeral, Aeon) på trumpallen och Cosmo (Mindgrinder)på bas och sång för att prestera en platta som sparkar röv hela vägen från start till mål.
Det är dödsthrash med känsla av närvaro i spår som "Red Forest Alienation" (med sitt underbara aviga riff), "The Armageddonist", "Of Men And Wolves" samt "With Ravenous Hunger".
Det är Behemoth-minnande svärtad döds i spår som "numbered Days" och avslutande "Zoo Human Syndrome".
Det är, på det hela taget, en skiva som är riktigt jäkla bra, och som verkligen förtjänar att vara Veckans Tips - för trots att laguppställningen är relativt namnkunnig så verkar bandets debut ha passerat ganska obemärkt. Skivan slutförsäljs till exempel på Ginza för ynka 69 spänn.
Ett bra köp om jag nånsin såg ett.

Hur som helst, har du missat denna platta och har en febless för bra musik i den lite hårdare skolan där thrash möter döds så har du en riktig höjdpunkt att se fram emot.
Spana in den på Spotify så länge, innan du bestämmer, men när du gör det - var medveten om att detta är en sån där skiva som växer hela tiden.
Så pass att undertecknad själv får stå här med foten och skrapa och be om ursäkt nu, för att jkag inte fattade storheten då...

Recensioner - Ozzy, Grand Magus, Istapp

Du har väl inte missat att Werock.se publicerat sina månadsrecensioner?

För egen del har jag satt tänderna i tre stycken helt olika verk.
Svenska black metal-trion Istapp serverar riktigt röjigt och melodiskt pisk, med allehanda influenser och texter och lyrik som handlar om den eviga snön och kylan.
Totalt sett gillar jag skivan riktigt mycket, den har faktiskt lyckats kapa åt sig rejält med speltid trots konkurrens från riktiga tungviktare, och det finns en låt som heter "Bortgång Af Alvrödur, Ljusets Förfall" som är helt jävla fantastisk!
Du hittar recensionen här, och gillar du black metal med ett eget uttryck så ska du absolut kolla in det här!





Grand Magus är inte längre några duvungar, det kan man ju konstatera. Jag hade deras grymma giv "Wolf's Return" som ett av Veckans Tips, och efter "Iron Will" följer de nu upp med "Hammer Of The North". Det som serveras är melodisk högkvalitativ heavy metal, och trots att jag gav skivan 8 av 10 i betyg i min recension så tror jag att jag var snål.
Så bra är den.
Kolla in recensionen här!







Sist men absolut inte minst i laddningen från Rebellängelns penna var legenden Ozzy Osbourne med "Scream". Borta är Zakk Wylde, och ersättaren Gus G Scream (jävla uselt namn förresten...) gör väl sitt jobb. Problemet är låtskrivaren är producenten Kevin Churko. Han dränker Ozzy i en massa skit, tycker jag, och det är bara glimtvis vi får de där fantastiska melodierna med den plågade rösterna. Tyvärr.
Skivan får en ganska svag 6:a (av 10), och rent krasst kan man säga att den är ungefär som förra "Black Rain", tycker jag. Dessutom kan man konstatera att låten som är med på Slash självbetitlade platta hade platsat på den här med råge...
Recensionen finns här.

Tja.. vad mer? Jo, det finns en intressanta recensioner av Watain, Amorphis live, Soilwork och Evemaster. kolla in dem., tycker jag. Gillar du dessutom döds finns en bra intervju med Aeon som kollegan Martin gjort.

Gott om godis, med andra ord...