Veckans Mjukistips: JOEY TEMPEST "A Place To Call Home"

Tipset den här veckan är riktigt mjuk och kanske till för dig som behöver muntras upp lite.
EUROPE-sångaren Joey Tempest släppte den här soloskivan -95 (!), och den är proppfull med glädje. 
Passar väl bra?
Hela texten här!

Record Madness: E

Record Madness är en bloggöverskridande serie inlägg där eder Rebellängel och Stones på Tune Of The Day dyker ner i våra skivsamlingar och sedan passar bollen vidare.
Alltså - det startade med att jag dök ner i bokstaven "A", för att sedan, när inlägget avslutades, skicka vidare att Stones skulle starta med bokstaven "L". Han visste inte vilken bokstav det skulle bli, och det betyder att när han väl fått "L" så hade han fria tyglar att skriva sitt inlägg hur och när han ville - så länge han avslutade med att välja en bokstav som han skulle skjuta tillbaka till den ovetande Rebellängeln. 
Och så har vi hållit på.
Det har väl tagit snart 1,5 år nu, och vi har publicerat en 7 bokstäver var så här långt.
Blir liksom så, det hamnar inte överst i listan man gör - och det tar också en hel del tid att pilla ihop ett sånt här inlägg (speciellt för Stones, dels för att han är noggrannare med bilderna än vad jag är, och dels för att han har så sjukt mycket skivor...!).
Du har alla hittills publicerade artiklar i serien i detta arkiv om du är nyfiken, och hela syftet med serien är faktiskt inte att lura Stones att visa alla godsaker han har i sin hylla även om man kan tro det - istället är det att på ett lustfyllt sätt visa på hur en skivhylla kan se ut, i all sin spretiga underbara och konstiga form.
Det samlas ju märkligheter under året, och det upptäcks - i falla för min del - en hel del hål som jag knappt visste eller trodde att jag hade.
Det är helt enkelt kul!
Så.
Dags för min senaste utmaning.
Stones avslutade ju bokstaven "E" med att kasta tillbaka samma bokstav till mig.

RECORD MADNESS: E
Ärligt talat... jag har bävat lite för den här bokstaven. E.
Bokstäverna A-D upptar typ halva skivhyllan som det känns, medan bokstäverna E-H är klart minimalistiska, och av alla dessa så har jag noterat att bokstaven E är underrepresenterad. Det är så enkelt att jag känt lite prestationsångest!
Nåväl, skit i det - det blir en lite annorlunda utmaning.
Vad finns det på E, vad saknas - och varför det?
Låt oss kika, helt enkelt!

Här står de.
Samlade i sin enstaka prakt. Delar hylla med "D", men då har "D" ett hyllplan till...
Kan inte vara mer än ett tjugotal eller så, och jag har faktiskt funderat en del på hur det kan komma sig att det inte är fler?
Slumpen, tror jag, för det finns mycket bra grupper på just "E" - men jag har inte speciellt många skivor av någon enskild artist.
Det är väl de här som har flest representanter..

Just det.
Entombed - med skivan som jag hämtat mitt nickname från längst fram. "Morning Star" som inleds med helt magiska "Chief Rebel Angel"!
Ändå ser ju alla att här finns det hål.
"To Ride, Shot Straight And Speak The Truth", någon? Som exempel?
Nåväl, detta är en del av grejen med Record Madness, det blir liksom en inventering!
Bara att addera lite plattor på den där ruskigt långa listan med "....att köpa..."

Okej.
Vidare.
Och jag tror att vi tar dubbla foton av lite oväntade och udda plattor härnäst.

 

 Överst - det som inte är hårdrock. Rätt lite faktiskt, och riktigt spretigt. E-Type, Eminem, Eagle-Eye Cherry (borde han vara sorterad på "C" egentligen?) och en samling med Elvis.
Underst lite överraskande för att det faktiskt inte finns mer.
ELO har jag bara en samling med, och det finns dessutom enbart en enda giv med Edge Of Sanity. Det är verkligen inte mycket att hänga i julgranen, men det är kanske den viktigaste Edge Of Sanity-skivan: "Unorthodox". Eller, vad fan vet jag, jag har ju uppenbarligen inte koll, haha! 

Trots att "E" inte har speciellt många skivor i min hylla har bokstaven vaskat fram ett par riktigt bra Veckans Tips, tycker jag.
Dessutom är de nästan färgkodade på ett häftigt sätt, eller hur?
Eldbakgrund och svart olycksbådande front med rök på..

Skivorna där uppe är Ex Deo "Romulus" samt tyska Exumer "Possessed By Fire", medan det undre alstret är Electric Wizard "Black Masses". Tre rätt olika stilar, tre rätt olika alster men jag gillar dem allihop.
Så pass mycket att jag kan reagera på att jag ju faktiskt inte fått tummen ur och dragit på mig fler skivor med dem, framförallt med Electric Wizard som ändå har en ganska diger katalog. Kan ju bli svårt med Exumer, det finns liksom inte lika mycket där... 

Okej. Vad finns det mer då?

 

 

Mycket blandade bilder, detta.
Toppbilden visar Electric Boys, Eclipse och Evilyn Strange i en salig blandning.
Samtliga dessa är sådana där som inte spelar mig så stor roll, liksom.
Jag varken gillar eller ogillar dem.
I mitten ett band som jag först gillade, sen inte (för att det var lite ohäftigt, kanske?), och nu tycker är lite bra igen. Ett band som nog samtliga rockers har någon form av relation till.
Europe.
Du vet.
"The Final Countdown". "Cherokee". "Caaaaaaaaaaaarie".
 De skulle jag egentligen gärna ha fler skivor av (och så dyra kan ju inte de vara numer, eller hur?), men där står enbart en samlingsplatta samt pärlan "Secret Society" som faktiskt är otroligt mycket bättre än du tror.
Vi avslutar denna bildsvit med lite nyare saker.
Extol, som jag inte tycks fatta trots flera varv och ett antal personer som säger mig att detta borde vara precis min grej (varför blir det så ibland?) och Exodus ("Exhibit B: The Human Condition") som ju är rätt bra men jag av någon anledning ändå inte har mer material av (hey, "Bonded By Blood" någon?!?).

Ni ser mönstret va?
Enkelskivoreller fåtalet skivor med typ alla grupper.
Vi ska avsluta med två grupper som det nog ändå är konstigast av allt att jag inte gått bananer på och inhandlat mer av. Två norska band.
Emperor och Enslaved.

Mest konstigt med Enslaved, faktiskt.
Med tanke på att jag gillade "Ruun" starkt, och fullkomligt föll pladask för "Riitiir" samt deras digra utbud av skivor så finner jag det udda.
Det får åtgjärdas.
Helt klart!

Sen är det faktiskt slut på fysiska skivor.
Elektroniskt finns lite att addera, men det är inga mängder. 
Empire "The Raven Ride".
Egonaut "Mount Egonaut"
Elevators To The Grateful Sky "Cloud Eye"
Typ.
Promos som jag spelat rätt mycket ändå, men inte funnit tillräckligt magiska för att köpa den fysiska skivan av, alltså. Inte mycket att orda om.

"E" är avklarat, och det blev ju ganska smidigt när det inte var så många.
Det betyder att det är dags att bolla tillbaka till Stones på Tune Of The Day, och den här gången ska vi ta en bokstav som jag tror det kan finnas en hel del under.
Vi ska kolla på bokstaven "I"där jag tänker mig att Thetanias favoriter In Flames är väl representerade, och där det säkert finns en hel del godsaker i form av samlarföremål och/eller signerade alster...

Mycket nöje! :)

Strip Club Music

Porrchock porrchock!
Metalbloggen skriver om snusk!

Eller.
kanske inte så mycket.
Men grejen var att jag reflekterade på en sak när jag kollade TV häromkvällen. Inte på porr, men väl ett avsnitt i den här serien:

The Unit.
Bra serie, tycker jag, som handlar om en hemlig specialstyrka samt deras familjer på hemmaplan. 
Och i ett av avsnitten tvingas den nye killens hustru att söka ett jobb som säljare/indrivare/marknadsförare på en radiostation, där hennes initiering består av att hon ska driva in en obetald faktura från den lokala strippklubben. Hon lyckas (förstås, det är en amerikansk serie och där lyckas folk med sina tester..), och det jag reflekterar över är att det är så där otroligt klyschigt när det gäller scenen från strippklubben.
jag har själv inte varit på någon sån klassisk amerikansk strippklubb och går då förstås enbart på de otaliga filmscener som innehåller en sådan, men en sak undrar jag:

Spelas det någon annan musik, nånsin, än Mötley Crüe generellt och då "Girls Girls Girls" specifikt? Och, som en följdfråga - beror det på bandets image eller på att Vince Neil ser ut som en uppblåsbar Barbara på bilden nedan?

Tänk att ett band kan erövra en sån ställning i ett land (USA!) att man liksom by default associeras med strippor och dekadens.  Man är ju en defactostandard.
Ganska fascinerande, och min slutliga fråga är egentligen denna:

Vilket band är vår svenska motsvarighet?
Vilka skulle vara soundtracket i en scen från en svensk strippklubb (nä, jag har nog faktiskt aldrig varit på en sån heller när jag tänker efter)?

Hardcore Superstar?
Europe?
Marduk?

Citatet: Joey Tempest

Jag tänker ibland på det där med att Europe röstats fram som tredje bästa svenska hårdrocksgrupp genom tiderna av Sweden Rock Magazine.
Candlemass & Entombed fick ju spela på partajjet, och det var väl en bättre match med varandra än om grabbarna från Upplands Väsby lyckats knipa en av de två platserna, men erkänn att det hade varit en kul mix. Speciellt som de gjorde covers på varandras låtar - det svindlar nästan för ögonen om man tänker sig "The Final Countdown" i Candlemass-tappning...(eller kanske "Carrie" av Entombed)!
Passande, dessutom, för ju mer man funderar på Europe så får man faktiskt krypa till korset. Utan dem hade den svenska hårdrocksscenen inte varit vad den är.
De var vår första stora internationella stjärnor.
De banade vägen på ett sätt som är lätt att glömma och raljera om såhär i efterhand, speciellt om man kanske gillar lite tyngre och aggressivare snitt på sin musik.
Idag ska det ändå handla om just Europe, bandet som den senaste tiden fått inte bara en utan två böcker om sig - dock i lite olika ton...

Givetvis är båda recenserade på Werock, så söker du mer läsning om just detta så klickar du på respektive bild ovan. Det kan ju vara något en söndag - men det är inte från någon av böckerna vi ska hämta inspiration och info för Citatet denna gång.
Det ska vi göra ur bandets opus "The Final Countdown".
Nä, inte så att Citatet hämtas från låten, men vi ska prata om den. På svenska.
För det är bara att erkänna - det finns ingen av er rockers därute som inte, vid något tillfälle, mer eller mindre påverkade av berusningsmedel, har sjungit/skrålat/ylat med i stroferna som leder denna låt. Eller? 
Oh, We're heading for Venus (Venus)
And still we stand tall
Cause maybe they've seen us
And welcome us all, yeah
With so many light years to go
And things to be found (to be found)
I'm sure that we'll all miss her so
It's the final countdown.

På engelska. Men sjung på svenska så får du se hur fint det låter. Mer eller mindre fikonspråksöversatt.

Åh. Vi är på väg till Venus (Venus).
Och fortfarande står vi långa.
För kanske hare de sett oss
Och välkomnar oss alla, yeah
Med så många ljusår kvar
Och saker att hitta (att hitta)
jag är säker på att vi kommer sakna henne så
Det är den sista nedräkningen

Nja. Jag vet inte jag.
Att det där skulle komma att bli ledmotivet för millenieskiftet känns helt plötsligt lite ostigt. 
Men ändå.
Man kan inte förneka att Europe är lite av hårdockens motsvarighet till ishockeyns Börje Salming. Det var de som gav oss respekt i den riktiga vida världen, de som öppnade dörren för fler att träda efter och som tagit rätt mycket stryk för sina insatser.
Som har ärren och sägnerna för att bevisa det.

Därför landar Citatet denna gång hos frontmannen Joey Tempest, och hans reflektion över att bandet fortfarande tuggar på och vill någonstans. Citatet är stulet från just Sweden Rock Magazine #100.

"Textmässigt jobbar jag konstant när vi är ute och reser. Är jag hemma några dagar sätter jag mig vid pianot, eller mestadels med gitarren,och spelar in några idéer."
Joey Tempest, Europe

Kanske är det vad som krävs för att man ska hamna på topp tre över Sveriges Bästa Hårdrocksband genom tiderna.
En ständig driftkraft att fortsätta utforska musiken, även om det är länge sen man gick i bräschen med ett spår som "The Final Countdown".

Hur som helst, Europe förtjänar mer cred än i alla fall jag ger dem mestadels.
Bra gjort!

...det här med Sveriges 100 Bästa Band

I morgon kväll ska undertecknad på Debaser Medis, där Sweden Rock Magazine firar 100 nummer.
Man gör det med de två band som röstats fram som de bästa genom tiderna i Sverige, Candlemass och Entombed, av tidningens skribenter. Nummer 100 har det som tung feature, och det är väl en bra satsning att verkligen fira sitt hundrade nummer tycker jag.

Jag har valt att inte kommentera det där så mycket ännu, men med tanke på kvällens begivenhet så kanske det är läge nu? (För övrigt, det kommer säkert ett knippe bilder och tankar i efterhand, och jag tänkte mig kanske skriva lite om det hela för Werocks räkning, en form av spaning med utgångspunkt i att det faktiskt är en växande och väl fungerande marknad att leverera hårdrocksnyheter i en så pass "old school form" som ett magazine, medan många delar av tidningsvärlden kämpar med fallande upplagor och en affär som ständigt flyttas till en on-line verksamhet... men det kommer vi till vad det lider.)
Jag tycker nästan det. Det peppar om inte annat mig själv för kvällen!

Alltså. 
Topp 10 på listan ser ut som följer: 

1) Candlemass
2) Entombed
3) Europe
4) Bathory
5) Dissection
6) Yngwie Malmsteen
7) Opeth
8) At The Gates
9) In Flames
10) Hellacopters

Rätt bra ändå, för inte är det helt enkelt att sätta ner vilket band som genom tiderna varit bäst. Metalbloggen körde ju omröstning (med gruppspel, slutspel och utslagningsmodell från kvartsfinal och framåt) om vilket band som är bäst... men då fick man inte rösta på band som inte var aktiva, så exempelvis föll ju Dissection, Bathory och At The Gates bort från ovanstående lista. Opeth vann.)
Jag tycker nog att just Candlemass är en ganska värdig vinnare, med tanke på längd på karriären, att de mer eller mindre skapat sin genre och fortfarande håller fanan så högt.
Listan då.
Den ser i sin helhet ut så här:

 Skitliten bild men du får väl förstora den i datorn. Eller ännu hellre köpa tidningen, hela listan är rätt så fin läsning, med fläskiga intervjuer med de som placerats överst och sedan mindre notiser om banden längre bak i kön.
En av sakerna som SRM ändå ger är ju också en bredd.
Ja, jag tycker att det är sinnessjukt att man kan placera ett band som Ghost så högt som 18:e (före Meshuggah, Marduk, Graveyard och Katatonia för att ta ett axplock av band som borde vara högre placerade på ren arbetsinsats) med tanke på att de bara släppt en enda platta, men okej. Det är ju så med listor. Man får väl ta det goda med det onda, och trots allt har man ju ändå petat in såväl black metal som hårfrisyrer på listan.
Det är rätt bra gjort.

Nå.
Snart smäller det. 
Blir kul, ser riktigt fram mot det.

Vill du ha nåt annat att läsa så kan du ju istället kolla in Stones rapport från The Swords spelning förra lördagen, som jag missade. Det var visst, om jag förstår saken, en redig överkörning.

Som vanligt fantastiska bilder från den mannen.
Från de kommande begivenheterna blir det kanske inte så. Ska försöka skjuta av lite dassiga saker från men iPhön, eller så tar jag med mig pocketkameran. Det ger sig.
Den viktigaste frågan dock: ska du dit? I så fall kan vi väl morsa och ta en öl?

Rebellängeln gör upp med 2012: Dawnbringer, Europe och In Mourning

Okej, vi fortsätter odysséen med en snabb titt på skivor som kom 2012 och som jag av någon anledning missat då. Skivor som hamnat högt på listor eller på tips av kollegor och vänner i den digitala såväl som riktiga världen - och vi gör det med Dawnbringer, Europe och In Mourning, ett rätt spretigt galleri. 
Omslaget på Dawnbringer pryddes av klistermärket på bilden ovan, och läser man texten så är det rätt finurligt. En historia byggd på ackordet H, för att sedan rabbla upp namn som "Headless Cross", "Holy Diver och "Hail To England". Med flera. Trickigt, och ett fantastiskt sätt att kasta oss över just Dawnbringer.

Spontant - det här var jävligt bra!
Beskrivningen på den lilla klisterlappen är väldigt väl beskrivande av musiken, det är som en blandning av Dio och Manowar. Typ. Egentligen har jag bara en invändning, och det är att bookleten är mer än lovligt torftig för att vara en konceptskiva. 
Jag vill ha texterna.
Jag vill ha MER än ett hopvikt papper utan namn på låtarna eller i stort sett något mer än ett knippe namn som medverkat på skivan.
Chris Black sjunger väldigt bra och tydligt så man klarar sig ju i ala fall, och kan följa med i historien, men ändå. Som den kinkiga gubbe jag är tycker jag det är att gå halvvägs, liksom.
Trots det... given som Veckans Tips vad det lider.
På Spotify här!

På tal om Spotify.
Det är där jag lyssnat en två-tre varv på senaste Europeskivan "Bag Of Bones".
Jag har inte köpt den.
Förra skivan jag köpte med bandet var "Secret Society" från 2006.
Det är en väldigt bra skiva, faktiskt, och efter att ha lyssnat på "Bag Of Bones" kan jag konstatera att bandet gör rätt bra ifrån sig, i alla fall på skiva. Jag har hört historier om tajtheten på scen (främst från trummisen Ian Haugland) som inte är så smickrande, även om jag i ärlighetens namn inte sett eller hört det själv.
Det här är också rätt bra."Not Supposed To Sing The Blues" har en skön text som bonus, och jag gissar att jag kommer köpa skiva vad det lider, antagligen om/när den hamnar som reaplatta på ICA Maxi och jag storhandlar md familjen en lördag och känner mig sådär smygrebellisk....

Den här skivan låter fantastisk.
Det första varvet blev två, eftersom jag omedelbart efter en första genomgång ville höra den igen. "The Weight Of Oceans" från svenska In Mourning sitter som en fredagsöl, och egentligen finns inte mycket mer att tillägga. Jag lovar att detta kommer att dyka upp som Veckans Tips innan den här bloggen lägger ner (även om det kan dröja ett tag, jag vill nog ha lite lucka innan en sådan sak så jag verkligen lär känna skivan).
På Spotify här, om du inte kan vänta!

På det hela alltså två riktiga fullträffar som jag önskar att jag plockat upp tidigare (ja, jag kan verkligen inte säga att det saknats folk som hyllat både In Mourning och Dawnbringer, men ibland är jag ju sådär vansinnigt envis och trög och inbilsk som gårdagens Citat tog upp närmare...), och en stabil platta (Europe). Det kan man väl kalla ett gott dagsverke?

Musikåret 2012: Okända kändisar

Okej, detta är sista veckan innan jul. Vi har ju tidigare börjat titta lite på vilka plattor som kan vara i vinnarhålet när det gäller årsbästalistan, och eftersom Werock har deadline på friggin' julafton när det gäller den där listan så utlovas härmed en intensifiering av denna koll under veckan.
Dessutom har Veckans Tips spelat ut årets sista kort, och Remasters och Live! lagt ut de sista korten någonsin (När, åh när kommer arkiven att uppdateras? Svaret är - när jag orkar och hinner. men snart!), så det passar ju väl.
Och vi kan väl starta denna tisdag med icke-kandidaterna.
Alltså, de jag helt enkelt inte har hunnit ge speltid, eller i vissa fall så lite att det är löjligt och därför inte kan räknas.
Varje år finns det förstås ganska många skivor som man missar och upptäcker i efterhand, så kommer säkert även detta år att vara. Därför har jag valt att kalla detta för okända kändisar, och fokuserar på ett knippe skivor som kommit från stora akter eller akter som jag egentligen gillar och helt enkelt bara...ja...inte fått tummen ur och satt mig in i.


Ja, du kommer att tycka att jag är hopplös.
Ja, du kommer att hitta flera skivor jag borde ha lyssnat på.
Nej, det finns inte tid till det nu.
Okej? 
bra, då kör vi.
Såhär ser de ut:

Från toppen då.
Aeon "Aeons Black". Rå döds, och jag gillar verkligen de tidigare skivorna. Fredriks recension på Werock borde dessutom inneburit att jag köpt skivan, men till mitt försvar får jag väl säga att den är rätt ny.

Coheed And Cambria "The Afterman: Ascension" har jag inte orkat med helt enkelt, trots att jag ju egentligen gillar bandet. Martins recension fick mig lite avog ändå, och jag tror den här kommer att få vila rätt länge innan jag plockar upp den. kanske. Eventuellt. 

Deftones har ju upptäckt rätt nyligen (!), och senaste "Koi No Yokan" har fått fina vitsord från alla jag hört. Får skaffa den, men även den är ju ganska ny så här skäms jag inte speciellt mycket ändå.

Europe "Bag Of Bones", den skäms jag dock lite över att jag inte har hört. Den kom tidigt under året och är en sån där skiva man kan handla på ICA, typ. Fattar fan inte varför jag inte lyckats egentligen.

KISS "Monster". Rätt ny, i alla fall relativt, och en sån där skiva som jag nog inte tänkt köpa men sno till mig en kopia av, eller lyssna på via Spotify. Det har dock inte blivit av, av nån anledning...

Meshuggah "Kolossus". Nej, det finns inga ursäkter, men ändå är det sant. På nåt sätt har den alltså gått mig förbi?!??!!

Neurosis "Honour Found In Decay" är ju så löjligt snygg både till omslag och till titel att den borde man förstås ha införskaffat på stört. Dessutom bra recensioner överallt. Kan det vara dåligt? Nej, antagligen inte, så det är nog bara att försöka plocka upp den. Jag ska bara., som Alfons Åberg sa...

Propagandhi "Failed States". Här vet jag ju att jag missat något, även om rapporterna talar om en ojämnare skiva än den helt lysande föregångaren "Supporting Caste".
Bara att hala upp lädret. Här med.

Stone Sour "House Of Gold & Bones Pt1" har jag en elektronisk kopia på, men jag har tyvärr inte hunnit ge den nästan någon speltid alls. Inte ens ett helt varv i skrivande stund. Det torde väl ändå kunna åtgärdas lite under de kommande helgerna!

Ja.
Som sagt.
Det är inte en vacker lista (allvarligt, jag fattar faktiskt fortfarande inte själv att jag inte lyssnat in mig på Meshuggah, vad fan är det frågan om?), men så är det.
Det betyder att jag lovar att ingen av ovanstående skivor kommer med på Topplistan i år, oavsett deras kvalitet. Och det kan mycket väl vara fog för ånger när vi väl säger hej till 2013....

Veckans Tips: Brazen Abbot "Guilty As Sin"

Jag gillar ju melodisk hårdrock, hårdrock som är riffdriven via gitarr och som har en bra sångare som klarar av att pressa på när så krävs, samt förmedla känsla när så krävs.
På Åland finns då en av halvdoldisarna om man gillar sådan musik, och det är gitarristen och kompositören Nikolo Kotsev.
Han har fått stå i centrum en gång tidigare i Veckans Tips, då med sin hårdrocksopera Nostradamus - denna vecka är det dags att titta på hans "riktiga" band, Brazen Abbot och plattan "Guilty As Sin" från 2003!
Här serveras just det jag suktar efter, melodisk hårdrock med bra sångare. Joe Lynn Turner, Göran Edman och Jorn Lande får sjunga 4 spår var, och det ger en varierad skiva eftersom de trots sin gemensamma faktor (hög kvalitet!) också är rätt olika som sångare.
När Turner ger sig på "One Life To Live" och "Slip Away" så låter det så jäkla mycket Rainbow runt den här tiden, när Jorn ger sig på spår som "Eyes On The Horizon" och "Mr Earthman" är det tyngre tongångar, och när Edman sjunger "Fool's Confession" eller "Like Jonah" så lyser hans förkärlek för mjukare och mer finstämd musik igenom.
Nikolo själv tar han om gitarr, fiol, piano och keyboard, men han backas av ganska erfarna herrar i övrigt. Ian Haugland sitter på trumpallen, Mic Michaeli hanterar orgel och John Leven basen.
Precis.
Typ halva Europe.
Och det är ungefär här man kan inse att detta är en högklassplatta.
Dessa inblandade herrar är helt enkelt för bra för att leverera skräp!

Sista låten är titelspåret, som först dominerar totalt i runt 4 minuter, och sedan glider över i en skön, till största delen instrumental, del innan det till slut tonar ut efter dryga 7 minuter.
"Guilty Of Sin" har möjligtvis lite taskig ljudbild (inspelningen är gjord på Åland, i Nitrax Studios), men i övrigt är det toppklass. Speciellt eftersom låtmaterialet också levererar, inte bara medlemmarna.
Kolla in Brazen Abbot på Spotify, speciellt om du gillar referenserna du läst ovan!

Maj/Juni 2012 - Ahhhhhhhh.... Overload!!!

Okej, kan vi vara överens om en sak?

Maj och juni 2012 kommer antagligen att gå till historien som en av de musikintensivaste perioderna någonsin. Så mycket fantastisk musik som släpps nu är rent av kriminellt, och det är inte helt lätt att hinna med i svängarna direkt...

Sen tidigare denna period försöker jag assimilera Paradise Lost, Soen, Accept, High On Fire, Black Breath, Alcest, Odyssey, Lakei, Unleashed och Van Halen in i min skivsamling, och det finns inlagda beställningar på Huntress och Moonspell. Fint så, det räcker långt till många timmars fantastisk lyssning och en hel del recensioner.

Sen landar nya Close-Up i lådan, och då slås man av hur galet mycket bra musik som jag antingen just missat, eller som ligger runt hörnet.

Kolla in "måste-köpa"-listan...

Ni fattar va?
Det kommer att kosta stål. Det kommer att kosta blod. Det kommer att bli bra.
Sound Pollution och Record Heaven - here I come!

Ska vi avsluta det - och sparka igång lördagen - med lite video?
Låt oss. Grand Magus och Kreator, måhända?



...inte illa, eller hur? Nu saknas det väl bara att man upptäcker en ny kärlek mitt i alltihop. Musikaliskt, då, vill säga. På det privata planet känns den delen helt klar sen tidigare...

Vinn Only Young Twice!

Werock-kollegan Fredrik har satt tänderna i Mattias Klings bok om Europe, "Only Young Twice". Tjock recension hittar du här, och dessutom ges du chansen att vinna ett eget exemplar av boken här. Bra start på en lördag, eller hur?

Veckans Tips: John Norum "Optimus"

Just nu är Kee Marcello högaktuell med sin biografi "Rockstjärnan Gud Glömde". Han har en gås oplockad med Europe just nu, men verkar under livet generellt ha trvits bra med gänget - även med den andra killen som spelat gura med Europe.
John Norum.
Och John Norum är en sån där snubbe som inte bara kan spela gitarr, han kan uppenbarligen sjunga och skriva låtar också, så pass att soloplattan "Optimus" från 2005 är en mycket trevlig bekantskap!
Det är väl knappast någon överraskning att det som serveras stundtals är hårdrock med fokus på gitarr (döh!), men det man kanske inte vet är att karl'n själv gör det riktigt bra. Han har en sångröst som är lite skitigare än den normala sångaren (herr Tempest, that is) när han figurerar på scen, och det passar ritkigt bra.
Dessutom har han ett par goda samarbeten när det gäller att knåpa ihop låtarna.
På de två bästa spåren "Nailed To The Cross" och "Forced" så har han haft hjälp av en viss Fredrik Åkesson när det gäller både skrivandet och som kompgitarrist.
Jo, han kan ju spela rätt bra han med, Åkesson. Senast i Opeth...
Dessutom återfinns en viss Glenn Hughes bland namnen som rapas upp, likväl som Michelle Meldrum.
Den här skivan har visserligen en del gitarrkliande i sig, men det som gör skivan bra är att det verkligen inte är överdrivet. På det två instrumentala spåren (titelspåret "Optimus" och avslutande "Solitude") är fokus snarare på känsla än tekniskt bländverk, och dessutom blir det behagligt att lyssna på Norums Gibsongitarr. Den har lite ruff och skit i ljudet, och är inte en skriande sologura hela tiden.
Förvånansvärt många av låtarna är dessutom helt andra än vad man kan tänka sig.
"Takin' The Blame" låter Soundgarden så det stänker om det, "Time To Run" är skriven av bland annat Glenn Hughes - och det hörs, till och med på Norums sätt att sjunga låten. Till det ska man lägga klart bluesinfluerad hårdrock som i "Chase Down The Moon" och "Better Day".
Häftigt, faktiskt, och en skiva som jag plockar fram med jämna mellanrum.
Den överraskar alltid varje gång med att vara riktigt bra!

Spana in skivan på Spotify, tycker jag, och välj den låt du tycker passar dig bäst enligt ovan beskrivning. Sen sätter du i dig resten också, av bara farten!

Hehehe... sågning!

...gled runt lite i cyberrymden nu på morgonen, och hittade bland annat en rätt kul beskrivning av ovanstående skiva.På Record Heaven.
Är det här verkligen säljande?

Detta är riktigt smörigt, feta synthmattor i så gott som varenda låt, men det var ju det som gällde i mitten av 80-talet. Omslaget pryds av en bild på bandmedlemmarna och alla visar upp sig i uppsatta och fönade kärringfrisyrer, riktigt jävla fult! Detta till trots så är det faktiskt en njutbar skiva som rekomenderas för alla 80-talsnostalgiker.

Humor, tycker jag, när dte är Jocke och grabbarna som driver Record Heaven som skrivit det!
Nå, vill du köpa Europes skiva "On Top Of The World" så kostar den ynka 69 bagis och du hittar den här. Annars får du läsa lite mer om hur den kom att låta just sådär om du läser "Kee Marcello - Rockstjärnan Gud Glömde". Recension av den boken - och möjlighet att vinna ett eget ex! - kommer under november på Werock.
Till dess får du nöja med att tjuvläsa inledningen.
God Morgon!

Tjuvläs från Kee Marcellos biografi

I november fyller Werock 5 år.
Fantastiskt kul, och en av de saker som kommer att hända är att man går bananza vad gäller tävlingar och utlottningar. På spel kommer bland annat två exemplar av boken om Kee Marcello stå. Den gamle Europe-gitarristen levererar en riktig "skandalbok" med "Rockstjärnan som Gud glömde", eller vad sägs om följande avsnitt som inledning och teaser?

Los Angeles, hösten 1990
Jag vaknar.
Nån skrattar. Vem? Jag vet inte.
Jag ligger i en sunkig soffa i en lägenhet någonstans. Det dunkar
i skallen. Huvudvärken strålar ner i käkbenen.
Torr i munnen. Kallsvettig. Skakig.
Var i helvete är jag? I en lägenhet i San Fernando Valley, tror
jag. Vilka är människorna? Ingen aning. Men alla verkar veta
vem jag är.
Solen har gått upp, men festen är i full gång.
På bordet ligger en stor spegel full av linor. Jag drar i mig fyra.
Två i varje näsborre. Jag känner den välbekanta smaken i munnen.
Ser mitt American Express Gold på bordet. Skulle kunna
köpa en Lamborghini på kortet, men använder det mest för att
hacka upp kola.
Går ut i köket. Häller upp frukost. Ett dricksglas med Johnnie
Walker Black Label.
Jag sveper halva glaset.
Whiskyn bränner i halsen. Den bränner tio gånger mer då den
ger näring åt magkatarren. Luftvägarna är helt avdomnade. Jag
känner ingenting när jag andas. Knappt någon känsel i ansiktet.
Jag märker att det rinner vätska från näsan.
Näsblod igen.
Jag torkar bort det. Ovansidan av handen blir blodröd.
Skit samma. Jag är van.
Drar två linor till. Klarvaken. Whiskyn gör vad den ska: alkoholen
börjar strömma upp i axlarna. Tack, Johnnie W.
Nån ger mig en joint. Jag drar långa drag.
Hjärtat dunkar i bröstet på mig. Rusar i 180. Jag ser svarta
fläckar. Jointen kickar in. Hjärtat saktar ner. Saliven rinner till.
Jag springer till toaletten. Spyr hejdlöst.
Jag blaskar av ansiktet med iskallt vatten. Går ut i köket. Tömmer
resten av whiskyn. Drar ett par linor till.
Hur länge har jag varit här? Två dagar? Tre? Ingen aning.
Borde egentligen åka hem till Barham Boulevard och duscha.
Jag stinker som fan. Marijuana, cigaretter, kokain och svett.
Nu är det dags igen. Saliven rinner till. Jag måste spy. Jag springer
in på toaletten. Det svartnar för ögonen. Jag ramlar ihop.
Jag vaknar upp ömt kramandes en toalettborste som jag äcklad
kastar ifrån mig när jag upptäcker vad det är. Var fan är jag? Just
ja.
Det känns som om jag har varit borta länge. Det är kväll. Jag
tvättar mig i ansiktet och under armarna, och kammar håret med
fingrarna.
När jag kommer ut från toaletten ser jag välbekanta ansikten.
Jeff, Ash och Yan.
”Hey, Kee, whazz up, dude … want a line?”
Fan. Klarar jag mer?
”Sure thang! Bring it on, dude!”
Drar fyra linor blixtsnabbt.
Hjärtat dunkar i bröstet. Snabbare. Snabbare. Sedan lugnar det
sig. Går saktare. Ännu saktare. Fan. Kan inte andas. Jag får inte
luft. Det snurrar i skallen. Tar pulsen på mig själv. Jävlar. Ingen
puls. Hjärtat har stannat.
Kört.
Jag dör nu.

Ganska brutalt. Stämma bandet har han visst tänkt också, den gode Kjell. Förresten, gillar du inte Europe och drar åt det tuffare hållet musikmässigt så är antagligen den här boken mer din smak.

Själv ska jag försöka klämma in den till jul (eller, spara godbiten till dess...), men innan dess har du väl inte missat den recension som publicerats i Aftonbladet?
Riktigt bra läsning.
Hepp!