Veckans Tips: Vildhjarta "Måsstaden"

Djent.
Jävla ord, egentligen.
Lite som "hen", ett ord som förskolor börjat svamla om för att slippa genus (vilket i min skalle blir helt jäkla fel, istället för att ge ungarna ett vettigt språk som innehåller han och hon och istället arbeta med själva essensen i allt, människors lika värde - oavsett kön, färg eller sexuell läggning), men istället för att beskriva en viss sorts hårdrock.
Matematikermetall.
Metal som innehåller udda tonarter, mycket vändningar och vridningar och ruggigt svåra saker att spela.
kort sagt - musik som kunde varit uppfunnen av Meshuggah, men inte är det.
Djent.
Ibland gillar jag det, ibland inte, men denna gång - i svarta november - passar det sig väldigt väl.
Vi ska nämligen till "Måsstaden", norrlandsbandet Vildhjartas plats där man fyllt upp med just svärta. Den här skivan lämpar sig för lyssning på rygg i ett mörkt rum, eller, som en av internetvärldens bästa skribenter Blasphemedia, live (läs här, scrolla ner en bit så får du en härlig beskrivning av det hela live).
För det är så med riktigt snygg "svårmusik". Den är som mest imponerande live, eller när du kan ge den din fulla uppmärksamhet. Motsatsen till hissmusik, kan man säga.

Nå, ser du omslaget ovan?
Precis så är Vildhjartas värld.
Mörk, vindlande och hänförande.
Allra bäst tycker jag fortfarande att "Traces" är, den är enklast att ta till sig och dessutom hållbar - men givietvis finns här fler fina bitar. "Shadow" som inleder, "Dagger" och "All These Feelings", till exempel, men egentligen är det helheten som gör det.
Sjuka effekter skapade med strängar.
Galna taktarter.
Mörka vansinniga tankar.
Klockrent som Veckans Tips i november.
Djent.

...det här med Sveriges 100 Bästa Band

I morgon kväll ska undertecknad på Debaser Medis, där Sweden Rock Magazine firar 100 nummer.
Man gör det med de två band som röstats fram som de bästa genom tiderna i Sverige, Candlemass och Entombed, av tidningens skribenter. Nummer 100 har det som tung feature, och det är väl en bra satsning att verkligen fira sitt hundrade nummer tycker jag.

Jag har valt att inte kommentera det där så mycket ännu, men med tanke på kvällens begivenhet så kanske det är läge nu? (För övrigt, det kommer säkert ett knippe bilder och tankar i efterhand, och jag tänkte mig kanske skriva lite om det hela för Werocks räkning, en form av spaning med utgångspunkt i att det faktiskt är en växande och väl fungerande marknad att leverera hårdrocksnyheter i en så pass "old school form" som ett magazine, medan många delar av tidningsvärlden kämpar med fallande upplagor och en affär som ständigt flyttas till en on-line verksamhet... men det kommer vi till vad det lider.)
Jag tycker nästan det. Det peppar om inte annat mig själv för kvällen!

Alltså. 
Topp 10 på listan ser ut som följer: 

1) Candlemass
2) Entombed
3) Europe
4) Bathory
5) Dissection
6) Yngwie Malmsteen
7) Opeth
8) At The Gates
9) In Flames
10) Hellacopters

Rätt bra ändå, för inte är det helt enkelt att sätta ner vilket band som genom tiderna varit bäst. Metalbloggen körde ju omröstning (med gruppspel, slutspel och utslagningsmodell från kvartsfinal och framåt) om vilket band som är bäst... men då fick man inte rösta på band som inte var aktiva, så exempelvis föll ju Dissection, Bathory och At The Gates bort från ovanstående lista. Opeth vann.)
Jag tycker nog att just Candlemass är en ganska värdig vinnare, med tanke på längd på karriären, att de mer eller mindre skapat sin genre och fortfarande håller fanan så högt.
Listan då.
Den ser i sin helhet ut så här:

 Skitliten bild men du får väl förstora den i datorn. Eller ännu hellre köpa tidningen, hela listan är rätt så fin läsning, med fläskiga intervjuer med de som placerats överst och sedan mindre notiser om banden längre bak i kön.
En av sakerna som SRM ändå ger är ju också en bredd.
Ja, jag tycker att det är sinnessjukt att man kan placera ett band som Ghost så högt som 18:e (före Meshuggah, Marduk, Graveyard och Katatonia för att ta ett axplock av band som borde vara högre placerade på ren arbetsinsats) med tanke på att de bara släppt en enda platta, men okej. Det är ju så med listor. Man får väl ta det goda med det onda, och trots allt har man ju ändå petat in såväl black metal som hårfrisyrer på listan.
Det är rätt bra gjort.

Nå.
Snart smäller det. 
Blir kul, ser riktigt fram mot det.

Vill du ha nåt annat att läsa så kan du ju istället kolla in Stones rapport från The Swords spelning förra lördagen, som jag missade. Det var visst, om jag förstår saken, en redig överkörning.

Som vanligt fantastiska bilder från den mannen.
Från de kommande begivenheterna blir det kanske inte så. Ska försöka skjuta av lite dassiga saker från men iPhön, eller så tar jag med mig pocketkameran. Det ger sig.
Den viktigaste frågan dock: ska du dit? I så fall kan vi väl morsa och ta en öl?

Hårdrockskväll 2013: Mina val!

Såhär dagen efter D, Hårdrockskväll 2013, så tänkte jag bjuda på en liten lista över de låtar jag valt, samt motivering. Tankarna bakom, helt enkelt (och vad var anledningen till att ni inte fick det igår då, när det liksom var själva dagen...? Ja, det är ju helt enkelt för att jag inte ville avslöja mina val för de som skulle medverka!).
Okej, here goes.

1) Tack För Tipset - Carcass "This Mortal Coil"
Jag bestämde mig tidigt för att ha ett tips från någon av dem som var med i Hårdrockssamfundet. kategorin är ju annars prick hur bred som helst eftersom i stort sett all musik man någonsin lyssnat på kommer från tips av någon eller någonstans, men som sagt...jag valde bort allt utom de som skulle medverka. Fortfarande i stort sett omöjligt, och under resans gång har jag bland annat plockat bort Vektor ""Echoless Chamber" (Tack Janne!) och Immortal "One By One" (tack Magnus! - med flera. 
Valet av just Carcass känns ändå bra, dels för att det var från min förre svåger R2 och därmed är intimt förknippat med just företeelsen Hårdrockskväll, dels för att det är ett jävla bra sätt att inleda på. Vilka bisvärmsriff!

2) Bästa Rock/Punk - Black Sabbath "Sabbra Cadabra"
Ja, vad ska man säga?
insåg efter ett litet tag att det fanns något större val. Detta är från "Sabbath Bloody Sabbath", en av de fem bästa skivorna som någonsins gjorts och den skiva som alla försöker komma upp till i hela retrorockvågen, typ. Det knepigaste var väl att välja låt, till slut, men "Sabbra Cadabra" är för mig en god representant för en rocklåt som det lät en gång i tiden.

3) Kvinnlig Fägring - Huntress "Eight Of Swords"
...tänkte ett tag ta Warlock, bara för att man tyckte Doro Pesch var snygg på framsidan av skivan, men så upptäckte jag att jag ju knappt har några nya låtar med i år. Och då valde jag den här av flera anledningar, dels är det en jäkla högernäve till låt, dels sjunger Jill Janus så rygghåret reser sig, och till sist så är det en intressant diskussion, det där med hennes framtoning. Den här låten var en av de som kom på plats på slutet men som jag ändå känt mig väldigt nöjd med hela tiden.

4) Bästa Trumspel - Deep Purple "Fireball"
Grejen med Ian Paice's spel på "Fireball" är ju egentligen årtalet. 1971.
Att vid den tiden släppa den här rykarlåten, med det drivet, tempot och svänget i trumspelet gör det ju till en extraordinär insats. Visst finns det bättre trumspel (jag hade själv ett tag Mikky Dee's insats på "Black Horsemen" från King Diamonds "Abigail" eller livetagningen som Thomas Haake gör av Meshuggas "Bleed" på tapeten ett tag), men eftersom jag ändå tror att vi kommer få vår beskärda del av trumsmatter så tycker jag detta är en fin kontrast.
Dessutom misstänker jag att fler än en av de övriga trummisar vi kommer att få höra startade sin karriär när de hörde just den här låten!

5) Bästa Nordiska Akt - Keep Of Kalessin "The Divine Land"
Här var det däremot smatter på trumman!
Gruppen satte jag direkt, lite besvär med vilken låt jag skulle välja bara. En av de första att komma på plats dock.

6) Bästa Konsertupplevelse - Bolt Thrower "Entrenched"
Inte heller mycket att snacka om. Det står ju "konsertupplevelse", inte bästa konsert - och då blev det ruggigt enkelt. Kombinationen av att få träffa bröderna Ö för första gången (och som sedan blivit nära vänner!), köpa en tröja av frontmannen Karl Willetts själv och dessutom bli så grovt överkörd av bandet gjorde att detta föll på plats först av allt.

7) Bästa Powermetal - Helloween "Ride The Sky"
Även denna sattes direkt. Kai Hansen på sång, förstås, från "Walls Of Jericho". Efter det tvivlade jag ett tag och tänkte kanske ta något mindre uppenbart, och har haft såväl Nostradamus "Inquisition" (med Jörn Lande och Joe Lynn Turner i en fantastisk sångduett!) som Running Wild från "Death Or Glory". Till slut blev det ändå så att jag tänkte att jag skulle se tillbaka på mitt val och ångra mig om jag inte lät Kai komma till tals!

8) Bäst Just Nu - Mythological Cold Towers "Lost Path Of Ma-Noa"
Löjligt svårt att få den här sista biten på plats, kanske för att alla andra funkade så smärtfritt.
Detta var den första låten jag valde, eftersom Mythological Cold Towers-plattan är en av de som spelats mest detta år - och jag tror att många inte hört den. Dessutom passar den bra här, på slutet. Riktigt bra musik att vara packad till. Men herrejävlar vad jag har velat fram och tillbaka!
Här har jag dock haft följande låtar, i tur och ordning....
Lakei "Despot" (för tyngden)
Orchid "Masters Of It All" (för att jag ville ha en skiva som inte var från 2012)
Ne Obliviscaris "Forget Not" (för att jag ändrade mig om det där med året...)
Orchid "Eyes Behind The Wall" (...och sen ändrade mig tillbaka)
Ne Obliviscaris "Plague Flowers The Caleidoscope" (och ännu en gång, men inte ville ha lika lång låt)
Die Knappen "Kein Weg Ins Licht" (för att det skulle vara en överraskning med rock på tyska)
Candlemass "The Killing Of The Sun" (för så avslutar man en skivkarriär)
Graveyard "Goliath" (för att jag tycker den svänger så jäkla hårt)
Ne Obliviscaris "Xenoflux" (för att jag just då faktiskt tyckte att den var bäst, och änu lite kortare än de tidigare valen)
...och en handfull till låtar som jag övervägt.
Till slut blev det dock tillbaka till förstavalet, och det innebar att skivan som är på bilden ovan, prototypen, som jag brände på test i mitten december faktiskt blev identisk med den som till slut blev slutprodukten.
Har nog aldrig hänt förr.

Nå.
Bilder.
Det kommer vad det lider, jag ska bara återhämta mig från strecklyssnandet först. Och alkoholen. Man blir ju inte yngre med åren, och att medverka på årets bästa kväll tar på krafterna...
Ska nog också försöka peta ihop en Spotifylista på det här så du kan vara med och lyssna om du vill.

Hårdrockskväll 2013!!

Idag smäller det - Hårdrockskväll 2013 är här!
Gänget på bilden ovan (taget från förra året, vacker skapelse...) träffas för den årliga maratonlyssningen. Det är sjätte raka året nu, i denna form.
Upplägget är detsamma - alla tar med sin med omsorg och under hemlighetsmakeri skapade CD-skiva med 8 låtar. De lottas sedan i spelordning för att sedan avhandla allas låt nummer ett, sedan allas låt nummer två och så vidare.
Till detta ordnar värden öl, tilltugg och hämtpizza. Nedsläpp 15:00 (vi är 12 stycken, och kommer alla och man räknar med runt 45 minuter speltid på allas skivor (inklusive byten av skivor och introduktion av låten) så talar vi ändå 9 timmars strecklyssning...) och detta år är vi hos The Woan i Tyresö. 
Jag har detta år följande skiva:

...och den är denna gång mest fylld med förutsägbara spår.
Sådana som jag nog tror att de flesta kanske har hört, men som ändock inte går att förbise för varje kategori. Ska försöka hålla lite på hemlighetsmakeriet ändå, så imorgon får du en (i förväg preparerad) genomgång av mina val och varför.
Idag dock, lite förväntningar. Kategorierna och mina tankar om dem är enligt följande:

1) Tack För Tipset. 
Helt jäkla omöjlig kategori egentligen, allt man någonsin har hört har ju typ kommit från har ju kommit på tips av någon. Här hoppas jag egentligen bara på lite bra musik som startar dagen/kvällen på ett bra sätt....men visst vore det lite trevligt med lite Tribulation efter gårdagens skämskudde, till exempel!

2) Bästa Rock/Punk
Här förväntar jag mig ett oerhört spret. Lättpunk a la Bad Religion, klassisk rock modell Led Zeppelin och stökig ny rock av exempelvis Hellacopters får samsas med kängpunk. Discharge, kanske? En väldigt rolig kategori, själv har jag en klassisk sak att bjuda på!

3) Kvinnlig Fägring
...också ganska kul. Hoppas man får höra något nytt som man inte hört förr men tänkt att kolla upp ett tag. Som är bra. Kobra & The Lotus, kanske?

4) Bästa Trumspel
Dubbla baskaggar, vill jag tro. I mängd. Jag gissar att Meshuggah, Satyricon, Behemoth kommer spelas. Tror det blir en hård kategori.

5)  Bästa Nordiska Akt
Volbeat. Amorphis. Satyricon. Det kommer nog att spreta en hel del, och här tror jag nog inte att det kommer så vansinnigt mycket överraskningar.

6) Bästa Liveupplevelse
Här kanske det kommer överraskningar dock. Hoppas på lite In Flames efter sommarens konsert, tror på lite Stone Sour efter decembergiget, men jag har faktiskt väldigt få aningar.

7) Bästa Powermetal
Hej Tyskland, hej Helloween!

8) Bäst Just Nu
Den oftast roligaste kategorin. Här dyker det mycket ofta upp lite grejer man aldrig hört, och får man önska sådant man hört så sitter det inte fel med lite Ne Obliviscaris eller Baroness!

Okej.
Jag är laddad som ett barn - HÅRDROCKSKVÄLL 2013 ÄR HÄR! 

Musikåret 2012: Okända kändisar

Okej, detta är sista veckan innan jul. Vi har ju tidigare börjat titta lite på vilka plattor som kan vara i vinnarhålet när det gäller årsbästalistan, och eftersom Werock har deadline på friggin' julafton när det gäller den där listan så utlovas härmed en intensifiering av denna koll under veckan.
Dessutom har Veckans Tips spelat ut årets sista kort, och Remasters och Live! lagt ut de sista korten någonsin (När, åh när kommer arkiven att uppdateras? Svaret är - när jag orkar och hinner. men snart!), så det passar ju väl.
Och vi kan väl starta denna tisdag med icke-kandidaterna.
Alltså, de jag helt enkelt inte har hunnit ge speltid, eller i vissa fall så lite att det är löjligt och därför inte kan räknas.
Varje år finns det förstås ganska många skivor som man missar och upptäcker i efterhand, så kommer säkert även detta år att vara. Därför har jag valt att kalla detta för okända kändisar, och fokuserar på ett knippe skivor som kommit från stora akter eller akter som jag egentligen gillar och helt enkelt bara...ja...inte fått tummen ur och satt mig in i.


Ja, du kommer att tycka att jag är hopplös.
Ja, du kommer att hitta flera skivor jag borde ha lyssnat på.
Nej, det finns inte tid till det nu.
Okej? 
bra, då kör vi.
Såhär ser de ut:

Från toppen då.
Aeon "Aeons Black". Rå döds, och jag gillar verkligen de tidigare skivorna. Fredriks recension på Werock borde dessutom inneburit att jag köpt skivan, men till mitt försvar får jag väl säga att den är rätt ny.

Coheed And Cambria "The Afterman: Ascension" har jag inte orkat med helt enkelt, trots att jag ju egentligen gillar bandet. Martins recension fick mig lite avog ändå, och jag tror den här kommer att få vila rätt länge innan jag plockar upp den. kanske. Eventuellt. 

Deftones har ju upptäckt rätt nyligen (!), och senaste "Koi No Yokan" har fått fina vitsord från alla jag hört. Får skaffa den, men även den är ju ganska ny så här skäms jag inte speciellt mycket ändå.

Europe "Bag Of Bones", den skäms jag dock lite över att jag inte har hört. Den kom tidigt under året och är en sån där skiva man kan handla på ICA, typ. Fattar fan inte varför jag inte lyckats egentligen.

KISS "Monster". Rätt ny, i alla fall relativt, och en sån där skiva som jag nog inte tänkt köpa men sno till mig en kopia av, eller lyssna på via Spotify. Det har dock inte blivit av, av nån anledning...

Meshuggah "Kolossus". Nej, det finns inga ursäkter, men ändå är det sant. På nåt sätt har den alltså gått mig förbi?!??!!

Neurosis "Honour Found In Decay" är ju så löjligt snygg både till omslag och till titel att den borde man förstås ha införskaffat på stört. Dessutom bra recensioner överallt. Kan det vara dåligt? Nej, antagligen inte, så det är nog bara att försöka plocka upp den. Jag ska bara., som Alfons Åberg sa...

Propagandhi "Failed States". Här vet jag ju att jag missat något, även om rapporterna talar om en ojämnare skiva än den helt lysande föregångaren "Supporting Caste".
Bara att hala upp lädret. Här med.

Stone Sour "House Of Gold & Bones Pt1" har jag en elektronisk kopia på, men jag har tyvärr inte hunnit ge den nästan någon speltid alls. Inte ens ett helt varv i skrivande stund. Det torde väl ändå kunna åtgärdas lite under de kommande helgerna!

Ja.
Som sagt.
Det är inte en vacker lista (allvarligt, jag fattar faktiskt fortfarande inte själv att jag inte lyssnat in mig på Meshuggah, vad fan är det frågan om?), men så är det.
Det betyder att jag lovar att ingen av ovanstående skivor kommer med på Topplistan i år, oavsett deras kvalitet. Och det kan mycket väl vara fog för ånger när vi väl säger hej till 2013....

Recension: Sideburn "IV - Monument"

Svenska Sideburn levererar musik som har sina rötter i klassisk hårdrock, anstruken av doom.
Den fjärde given är min första bekantskap med bandet, och min spontana reflektion under lyssnandet har varit att bandet liksom ligger mitt emellan Mustasch och Candlemass, men ändå helt otvivelaktigt eget. Där, i glappet mellan bluesbyggd riffbaserad muskelrock och melodiös doom har man lyckats karva ut en egen plats. Precis i samband med att denna recension skrivs så landar också Sweden Rock Magazine #96 som sinnehåller en intervju med bandets ena gitarrist Morgan Zocek, och det visar sig då att bandet faktiskt kallar sig "tyngre än Candlemass" på sin Facebooksida, samt att man kommenterar en eventuell likhet med det andra ansiktsbehåringsbandet (Sideburn betyder ju polisong, och där har vi en fin koppling till just mustaschen...) med att kollegorna lirar mer kött- och potatishårdrock.
Det är ingen dålig beskrivning, och rätt kul att läsa när man haft de tankar jag har haft under lyssningen. Bandet menar också att man haft Krux makalösa högerslägga "Black Room" i tankarna när man skrev "the Last Day", och med det i åtanke är det kanske inte konstigt att just "The Last Day" är en av mina absoluta favoriter på plattan. Ett tungt spår.

Hantverkarskapet i bandet är det verkligen inget fel på. Jani Katajas röst är omfångsrik och bra, den spänner från en spröd och fin ton i balladen "Crossing The Lines" till hårdrocksriv i inledande "Diamonds" (och kanske är det i just de ögonblicken bandet får sin liknelse med Mustasch, när Jani trycker så låter han ganska lik Ralph i sångsättet) och doom i spår som just "The Last Day". Gitarriffen sitter där de ska, och jag gillar verkligen Fredrik Haakes (jodå, det är en släkting till en viss Thomas Haake i Meshuggah... kusin)trumspel, mest i låtar som "The Saviour" då han låter härligt lik Vinny Appice, till och med den där "skräpigheten" i cymbalerna finns där. Snyggt!

Skivan i sig är bra producerad och rätt variationsrik.
Bluesiga och lite melankoliska "Fire And Water" är lika bra som glada "Tomorrows Dream" med sin härligt distade sång, men bäst tycker jag ändå om bandet när de bestämmer sig för att lira så tungt som möjligt. Det är i samband med "The Last Day" som man fällt det skämtsamma uttalandet om att man är tynge än Candlemass, men man ska inte skämmas för det tycker jag - snarare söka mer av den varan. Den låten tillsammans med "The Saviour" är plattans bästa spår, även om dte aldrig faller ur ramen. 

Betygsmässigt håller jag detta som "bra", med mersmak. Det kan mycket väl tänkas att Sideburn växer på mig, det är lite av en känsla som finns, men det återstår att se. Extra plus i kanten förstås för omslaget, det tycker jag är busläckert! Spotify finns här, för den som vill lyssna.

Sideburn "IV - Monument" - 3

Hårda godisar!

...påsk. Ledigt från jobb, ledigt från dagis. Förhoppningsvis blir det hyggligt väder så man kan få njuta lite av det. Kanske grillen åker fram på premiär rent av.
Hur som helst lär det bli en del godis. Och kanske en öl. Och lite skadeglädje över snickarns öde.
Något som verkligen kommer att hända är förstås musik.
Så mycket som möjligt, hoppas jag.
Har haft lite fina stunder den senaste månaden, såna där där man lyckas hitta prick rätt i den musik som man är sugen på. Då musiken verkligen kommer till sin rätt, oavsett om det är för att man behöver bli lite glad eller släppa ut lite aggressioner.
Senaste veckan har det rullat fin musik i form av:

Heaven And Hells avskedslive är redigt bra. Bra ljud, lite annorlunda versioner av låtarna. Man får höra Ronnie James Dio (snart två årsdagen sedan han gick bort, tyvärr...) kämpa lite med versionerna av "I" och "Time Machine". Uppenbart är det inte helt enkelt för honom att sjunga materialet från "Dehumanizer", det märks att det frestar på. Ganska kul att få höra låtar från sista studiogiven "The Devil You Know" också. "Fear", "Bible Black" och "Follow The Tears" funkar bra live.

Förresten, Nicke tipsade om ett par "måste ha"-skivor. Dioplattorna "Holy Diver", "Last In Line" (en av världens fem bästa skivor genom alla tider!) och "Sacred Heart" i remastrat format. Eller, "deluxe"-format som de kallas. Inte helt billiga, men som jag ser det är de prisvärda. Bara att hala fram lädret och beställa...

I övrigt då?

The Wrethed End. För dig som saknar nytt material med Behemoth, helt enkelt. Shiftlight, för dig som vill ha en lite gråare vardag. Vektor, för dig som vill ha en ny värld att lära känna och som har tiden för det. Asphyx, för dig som inte orkar bry dig om nya världar utan hellre satsar på högkvalitetsdöds.

Roligast av det var att The Bjorn hörde av sig via mejl, efter att ha läst recensionen av Shiftlight. Vänliga ord och en fråga om inte undertecknad kan recensera även The Bjorn.

Såklart.

Och sånt där är nästan det roligaste med bloggen. Att det kommer en massa knasiga, vänliga, udda och spännande tankar och förslag på sidan av de vanliga kommentarerna.

Utan dessa mejl som ni skickar - både band och läsare - så skulle inte denna lilla blogg vara mycket att ha. Tack, och fortsätt gärna!

Andra ställen att hitta inspiration på är förstås andra bloggar - och en av de bästa för att plocka upp fantastisk ny muysik är Kim Bloggar. Som du drivs av BiblioteKarin, förvirrande nog. Mina egna inskränkta förutfattade meningar fick mig faktiskt att ta "Kim" för en han första gången vi hade kontakt. Illa, men sant. Nåväl, Karin som vi kan kalla henne har i alla fall en osviklig förmåga att hitta och hålla koll på akter som verkligen kan gå under epitetet "hårda godisar". Välsmakande, smaskiga stenhårda karameller som avnjuts om och om igen - och nu har hon gjort det igen.

Förra gången var det Nekromantheon, även denna gång är det norskt på menyn.

Hellish Outcast!

Debutskivan "Your God Will Bleed" ser ut som följer och kan avlyssnas på Spotify här.

Bandet frontas av Keep Of Kalessins Thebon, och det borgar förstås för en viss kvalitet...men detta är så mycket mer än bara bra sång.

Annars väntar jag mest på den här skivan:

High On Fires uppföljare till 2010 års bästa platta "Snakes Of The Divine" kommer nu i början av April. Eller, ja, det står dne 3/4 vilket redan varit, men det verkar inte vara helt lätt att lägga vantarna på den riktigt än. Den landar väl på diskarna när som helst dock!

I väntan på den funderar jag på att ge mig på Meshuggah. "Koloss" är ju färsk, men samtidigt är det ett band som jag alltid vill kunna ge tid och uppmärksamhet. Annars känns det liksom inte värt det, på något sätt, och just nu vet jag inte om jag orkar med bandets relativt invecklade och meckiga stil.Vi får se.

Motsatsen till invecklad kan man nästan säga att det var en gång i tiden. Hemma har TV'n rullat någon av musikkanalerna litegrann, och hux flux har en del gamla godingar dykt upp. Eller, gamla godingar... bra låtar med fruktansvärt usla videor.

Det var inte bättre förr.

Först är det Red Hot Chili Peppers som leker mimare i öknen, eller vad de nu gör. Vad i helvete tänkte de när de skapade den videon? Flea har tröjan över huvet hela tiden, typ, och det ser inte klokt ut. Någon gång.

Ozzy startar hyggligt, men det spårar ur allt eftersom. Slut idéer halvvägs, och sen blir det hashpåverkad surrealistisk värld där The Prince Of Darkness vandrar runt genom speglar som svävar, typ. Herrejävlar...!

Man kan ju tro att det är ett aprilskämt. Fast det var det inte. Det var däremot det här:

Ett av de roligaste jag läst också. Det gick ut på att Björklöven skulle bli farmarklubb till Skellefteå AIK. För er som inte kan historien mellan lagen så är det lite som om Palestina skulle bli farmarklubb till Israel, eller att SD skulle blir farmarklubb till V - utan att jag lägger någon vikt vid politik eller åsikter. Det är helt enkelt två rivaler och motsatser som aldrig kommer att göra en sådan sak, men det som gör det så roligt är att just nu har Björklöven problem och befinner sig långt ner i seriesystemet...och skulle verkligen må bra av ett samarbete av en klubb som befinner sig högre upp...men stark ungdomsverksamhet... som Skellefteå AIK. Och Skellefteå har lånat ut en massa spelare till Sundsvall..som håller på att åka ur Allsvenskan...så man skulle kunna tänka sig en annan klubb för utlåning...som Björklöven. Alltså - på papperet helt möjligt. I verkligheten helt omöjligt. Ett klart kul aprilskämt!

GLAD PÅSK!

Recensioner av Job For A Cowboy och The Wretched End

Månadsskifte - det betyder recensionsdags på Werock! För egen del har jag satt tänderna i två plattor med ganska intensiv musik. Amrikanska dödsmetallarna Job For A Cowboy (namnet kan vara ett av de tuffaste i branchen!) samt norsksvenska trion The Wretched End (som för övrigt också varit Veckans Tips här på bloggen, då med debuten "Ominous"). Bra plattor, båda två, och skönt att rensa hörselgångarna. Du hittar båda recensioneran genom att klicka på respektive omslag ovan.

Nu är jag ju, tack och lov, inte ensam som skriver på Werock. Kollegorna har som vanligt dominerat genom att ge oss recensioner på Dragonforce, Meshuggah, Naglfar och Jeff Loomis soloplatta. Bland annat. Dessutom recenserar Martin en spelning med återförenade Skintrade.

En bra start på veckan!

Söndagssvepet

Vaddå?
Ingen Liveskiva idag?
Nä. Precis. Det närmar sig helgerna, och det betyder som vanligt att de rullande artikelserierna tar lite ledigt. Serien med live- och Remastersskivor som i vanliga fall turas om att stå i rampljuset på söndagarna vilar lite nu (du får kolla i arkiven om du vill läsa lite sånt ändå, de finns i högermarginalen på denna sida), och istället får du ett litte svep denna söndag.
Som börjar med min yngste son.
Han tar verkligen efter sin far. Kan inte packa alls.
Notera också det oskyldiga utseendet. "nädå, det var inte alls jag".
Säkert, puttefnask.
Jag vet att det var du som stökade till det!

Och, på tal om stökigt. Dessa två skivor är sådana. Rwake "Rest" och Vildhjarta "Måsstaden" är två kolosser som vid första lyssningen avslöjar att här finns oerhörd kvalitet, men att det krävs att du lyssnar dedicerat och under en längre tid. Sjunker in i dem. Rwake är fulsnygg sludge, typ, och Vildhjarta spelar något de kallar djent metal.

Djent metal. Vad fan? Det låter ju prick hur larvigt som helst. Tydligen härstammar det från gitarrljudet som Fredrik Thordendahl fick fram i en av låtarna på "Destroy Erase Improve" (vi pratar Meshuggah nu, om du undrade), och som han beskrev som djent. Det verkar ha utveckltas till en for mav subgenre som låter...ja...som Meshuggah. Typ. Avig thrash som är motsatsen till lättlyssnad. Läs Henriks recension av skivan på Werock, så förstår du mer. Själv ska jag försöka bortse från det töntiga genrenamnet och tränga igenom alla snår och törnen på skivan "Måsstaden". Jag tror det är en riktig skatt som döljer sig för den som orkar lyssna!

Metal Town släppte artister förra veckan också.

Bra sådana. Ett lovande första släpp som innefattar Lamb Of God (förväntningar på kommande plattan är enorma från mitt håll), Marylin Manson (ja, han skiter jag ju i själv, men det drar väl folk), Killswitch Engage (alltid bra live, även om senaste skivan var rätt så jälvla dålig), Within Temptation (ger mig inget), Anthrax (kul bokning), Sabaton (inga favoriter), Trivium (tonårsfavoriter?), Vader (yess!) Devildriver (stabil bokning) och Skeletonwitch (som Stones pratar gott om). Och vid ett senare tillfälle: Slayer! (Whoa!)

På det hela godkänt, och vi gissar väl att Lamb Of God och Marylin Manson headlinar var sin dag?

Det stora problemet för Metal Town är väl ändå platsen.

Jag kommer... inte att åka, känns det som.

Hela charmen med den festivalen var ju att det var mitt i stan, typ, när de var på piren.

Nu är det inte det.

Camping eller busstransport = går bort.

Men så är jag ju en gammal gubbe också.

Till sist - har du köpt Paradise Lost "Draconian Times MMXI" än?

Världens Bäste Trummis - Dave Lombardo!

Sent igår kväll tog omröstningen slut, finalen avgjordes och vi har - en gång för alla - en vinnare framröstad av er läsare.

Världens Bäste Hårdrockstrummis är:

DAVE LOMBARDO!

Ryggraden i Slayer knep seger i sin kvalgrupp med 25 röster (där han bland annat slog ut Chris Adler från Lamb Of God och Phil Rudd från AC/DC), en mängd som gav andra ranking efter Thomas Haake från Meshuggah.

De två skulle stöta på varandra i semifinalen efter att herr Lombardo kvaddat Tim Yeung (Morbid Angel) och Neil Peart (Rush) på sin väg fram dit.

I semifinalen bytte Haake och Lombardo plats på rankingen, och det blev till slut en ganska enkel seger för den sistnämnda. 27-19 skrevs röstsiffrorna till, och det var dags att gå till final.

Där väntade Brann Dailor från Mastodon, och till slut var det inte mycket att snacka om.

Hela 35-17 blev det till slut, och vi har en klar vinnare.

Metalbloggens läsare verkar vara ganska eniga om att det är just Dave Lombardo som är det bästa man kan placera på trumpallen.

GRATTIS!

Detta innebär två saker. Det ena att omröstningarna är slut (vilket är rätt skönt personligen, det blir en del att hålla reda på i många veckor i sträck, och låt oss vara ärliga... jag är inte jättebra på det!), och det andra är att vi får hylla kar'ln lite.

Detta är vår vinnare i full fräs. Enjoy!

Live: Meshuggah "Alive"

Det tog nästan ett år för min del att släppa faktumet att inte en enda låt från mästerverket "Destroy Erase Improve" finns med på Meshuggahs livegiv "Alive".
Ett år.
Varje gång jag lyssnat på denna skiva har jag inte kunnat njuta av svänget och tajtheten i låtar som inledande "Perpetual Black Second" eller "Rational Gaze".
Jag har inte kunnat headbanga och släppa taget till "Electric Red", "Pravus" eller grymma "Straws Pulled At Random".
Den enda låt jag verkligen, under hela tiden, kunnat digga är avslutande "Bleed", med sitt sinnessjuka trumspel och elaka/briljanta riff.
Ett år.
Som tur är så har det gått över efter det där året.
Avsaknaden av låtmaterialet som finns på just "Destroy Erase Improve" är fortfarande stort (inte konstigt, såklart vill man ju få slagdängor och hits som "Future Breed Machine"´, "Beneath" och "Suffer In Truth") - men det stör mig inte längre så till dne grad att det förtar kvalitén på det material som faktiskt finns där.
För det är ju bra.
Inspelat i Montreal, Toronto och Tokyo så serverar bandet versioner som är så snortajta och snyggt levererade att man vid lyssning måste koncentrera sig på en medlem i taget för att verkligen uppskatta allt. Urskilja gitarrerna från basen, trumspelet och sången.
Såklart är detta en skiva du behöver i din skivhylla.
Meshuggah live, det är en upplevelse - och man har faktiskt lyckats mycket väl med att fånga essensen av detta på denna upptagning.
Skivan i sig finns på DVD också, en snygg sak som ger en bild av medlemmarnas liv på vägarna förutom de sedvanliga livespelningarna, och skivan som sådan har både recenserats en gång i tiden på denna blogg, likväl som bedömts av en jury i 3 Röster.

Dessutom kan du ju alltid kolla in bilderna från senast det begav sig på Debaser Medis.
Rätt härlig känsla att se dem, och verkligen en god följeslagare till denna skiva!

JA! Slutspelsdags - vem är världens bäste trummis?!

Äntligen är det dags - vi går in i slutspel när det gäller att rösta fram vem som egentligen är världens bästa hårdrockstrummis!

Efter sudden death får vi hälsa Dave McClain (som sopade hem 14 röster i sudden) samt Tobias Gustafsson (12 röster) välkomna in i skaran, medan Niclas Sigevall inte nådde hela vägen (6 röster i sudden).

De kommer dock att plockas in efter sina ursprungliga röster när det gäller ranking, vilket innebär att de kliver in på 12 röster var.

Du hittar den fullständiga rankingen till höger på bloggen.

nu.

Det intressanta.

Åttondelsfinaler!

Det går till så att högst rankad möter lägst rankad. När två skinnpiskare har lika många röster med sig från kvalgrupperna har jag helt sonika lottat... och det ger följande matcher:

Thomas Haake (Meshuggah) - Chad Smith (Red Hot Chili Peppers)

Dave Lombardo (Slayer) - Tim Yeung (Morbid Angel)

Mikkey Dee (Motörhead) - Snowy Shaw (solo)

Niko McBrain (Iron Maiden) - Dave McClain (Machine Head)

Brann Dailor (Mastodon) - Tobias Gustafsson (Vomitory)

Gene Hoglan (Testament) - Tommy Lee (Mötley Crüe)

Ian Paice (Deep Purple) - Vinny Appice (ex Heaven & Hell)

Tommy Aldridge (Whitesnake) - Neil Peart (Rush)

Röstningen är öppen något kortare nu, bara till knappt efter helgen, och dte kommer dessutom att vara så att den högst rankade som är kvar möter den som är kvar med lägst ranking sedan.

Tufft jobb för en viss Chad Smith, alltså, om karl'n ska kunna gå hela vägen.

Nog om det.

Äntligen brinner det till på riktigt.

Vem är din favorit av de kvarvarande?

Världens Bäste Hårdrockstrummis...

..kan mycket väl bli en av nedanstående killar:

Thomas Haake, Meshuggah - 26 röster
Gene Hoglan, Testament - 16 röster
Tommy Aldridge, Whitesnake - 15 röster
Tim Yeung, Morbid Angel - 11 röster

Det är nämligen dessa fyra herrar som tagit sig förbi första hindren i omröstning avseende vem som är just bäst.
Utslagna makter innefattar Georg Kollias från Nile (som var närmast med 10 röster) och Adrian Erlandsson från Paradise Lost med 6 röster.

Passa på att kolla in hur rösterna fördelades i kvalgrupp 1 (totalt 54 röster) och kvalgrupp 2 (totalt 60 röster) innan imorgon. Då byts de nämligen, och upp på siten kommer kvalgrupp 3 och 4. De innehåller storheter som Paul Bostaph, Daniel Svensson, Mikkey Dee, Brann Dailor och Jens Fjellström. Bland annat...

Vem är världens bästa trummis?

Idag är det lördag, och min äldste kille fyller tre år.
Tre!
Hur fanken har han kunnat bli tre år när jag inte åldrats en enda dag???
Helt osannolikt.
Nåväl, det innebär att tjocka släkten ska få sitt, och att det blir lite preppning av kalas och annat. Och som dagens inlägg kommer en fråga - vem är världens bästa trummis?
Tidigare i år pågick ju omröstningarna om vem som är världens bästa hårdrocksgitarrist (Tony Iommi vann till slut), och om ungefär en vecka tänkte eder Rebellängel sparka igång en liknande omröstning avseende trummis. Vem är egentligen bäst?
Och, kära läsare, här behöver jag er input.

Min tanke är att dela in det i genrer. Alltså, det kommer att bli en genre med klassisk hårdrock där t ex Mikkey Dee (under) från Motörhead är ett alternativ, och en med metal där exempelvis Brann Dailor (Mastodon) på bilden längst upp finns som alternativ.
Givetvis blir det en kategori med black metal - Jens Fjellström och Frost (bilden nedan, Satyricon, 1349) känns som givna namn bland annat, men vilka mer ska vi ha? Death Metal blir en egen kategori, liksom rock (där man kan tänka sig att det till och med blir både Dave Grohl och Taylor Hawkins från Foo Fighters är röstningsbara alternativ, en intern match som är kul i sig!) och förmodligen också "göteborgssoundet" som en egen subkategori.
Och var placerar man den här karl'n, herr Haake från Meshuggah?

Naturligtvis kommer själva konceptet, världens bästa hårdrockstrummis, att bli lika svårt som att bestämma världens bästa hårdrocksgitarrist.
Är det enbart snabbhet som gäller?
Sväng?
Att kunna spela det enkla på ett jäkligt drivet sätt, som Tommy Lee från Mötley Crüe har som signum?

Det blir förstås upp till dig att avgöra.
Just nu behöver jag hjälp att dels ge lite förslag på genrer som kan vara egna kvalgrupper och framförallt att fylla dem med alternativ.
Jag tänker såhär än så länge på de olika "kvalgrupperna":

• Rock



• Klassisk hårdrock



• Metal



• Göteborgsdöds



• Death metal



• Black metal



• Power metal



• Thrash

Låter det bra? Jo, just ja... ska den här killen vara röstningsbar, tycker ni?

Sist men inte minst - du har väl inte missat Blasphemedias fantastiska krönika om just trummisar?

Om jag var med i bandet...

Jag är helt jäkla omusikalisk.
Jag kan verkligen ingenting, och till och med när jag sjunger i TV-spel så har jag fått kommentarer (av Per, på en fest hemma hos honom och hans ex) att... "fan, vad dålig du är. Du prickar ju ingen ton. Jag trodde du var bra på sånt här?"

Men det vore coolt.
Och naturligtvis skulle jag bidra till bandets namn och merch lika mycket som jag skulle spela eller sjunga. Det finns ju som sagt en del dåliga namn, men hur lätt är det då att hitta ett bra (och, vad är egentligen ett "bra" namn)?
Bara för att så ska jag rabbla lite nedan. Jag har ingen aning om det finns band som heter såhär redan, men tänk er att mitt band spelade...

• Modern meckig metall. Då skulle vi heta FUTURE BREED MACHINE, efter Meshuggahs låt.


• Punk. Då skulle vi heta DRUNKS, och det ger ju förstås otroliga möjligheter till roliga och bra tröjor, pins eller mössor.


• Sludge/doom/stoner - och hette något med SNAIL. Takten får bestämma. Kanske skulle vi lägga till något så det blir riktigt roligt (om man skriver KILLER SNAIL, betyder det mördarsnigel då?) eller tufft. DEAD SNAIL, kanske.


• Stockholmsdöds. Då är namnet förstås SKOGSKYRKOGÅRDEN!


• Black Metal är svårt, faktiskt. SEVEN CIRCLES, kanske, och anspela på de sju cirklarna i helvetet? Det ger i alla fall goda möjligheter att ha ett tufft tema på merch och namn på plattorna...!


• Thrash. Då är namnet givet. MOSH. Eller kanske MOSH PIT. Fast det borde vara så självskrivet att det är upptaget...

Vad skulle ditt band heta?
Så, till sist tar vi väl en låt på det. Bäst passar kanke Hellacopters "I'm In The Band", här stulen från TV4!

Black Sunday

Idag var sista dagen på min tilfälliga pappaledighet. Imorgon börjar allvaret. På bilden förklarar jag därför för minstingen att pappa måste jobba för att det ska funka, samt att Chris Cornell och de andra killarna i Audioslave inte längre kör räcet tillsammans längre, tyvärr.

Det hela är, med andra ord, en ganska svart söndag.
Känner mig inte alls upplagd för arbete. Den enda trösten är väl att man får spela musik så högt man vill i bilen...




Zakk Wylde och Black Label Society får symbolisera det hela med just "Black Sunday" från senaste given "Order Of The Black". Och, som sista bild så bekämpar jag vardagaen på följande sätt...

Först att kommentera med namn på ölsorten får ett Meshuggahplektrum!

Bildspecial: Meshuggah på Debaser 24/4 2011

Stones och Thetania bjöd igår storartat på en kväll i tajthetens tecken... Meshuggah!
Helt sjukt band egentligen, man vet ju att de är tajta - men ändå kommer det som en chock. hur fan kan man spela sådär, samtidigt som man röjer så?
Hur kan man agera maskin samtidigt som man har sån känsla?

Galet.
Jg har ju sett bandet förr, men faktiskt aldrig på en så pass liten och intim scen som Debaser Medis, och det var en helt perfekt upplevelse. Tokpackat med folk, och riktigt bra ljud (som vanligt!) gjorde att det blev en helkväll i dur. Många tacksamma huvudbangar till er!

Tyvärr är ju jag en klåpare deLuxe. Mitt i utfodringen av tjocka släkten och ruschandet fram och tillbaka i vardagen så lämnade jag kameran hemma. Fuck.
Idag bjuds alltså lite bilder från min telefon, och... tja, ni får helt enkelt hålla tillgodo med det. Jag vet dock att Stones tog en knippe skitbra bilder, så håll ögonen öppna för mer och bättre godsaker så småningom!

...vill du ha mer bildspecialare?

Det går bra. Här finns exempelvis Candlemass, Thrashfest med Kreator, Exodus och Death Angel, Black Label Society och Watain.

Vill du istället läsa en recension om just Meshuggah live så kan du ju jämföra setlistan med den som bandet hade i Köpenhamn nyligen.

Till sist noterar jag dels att det verkar som om KK Downing hoppar Judas Priest, vilket var en överraskning, faktiskt, efter så många år, och dels att Testament är klara för Sweden Rock Cruise i oktober.

Jodå. Jag ska dit...