Tvekamp: Behemoth "Demigod" vs Necrophobic "Hrimthursum"

GOD JUL!
Och hur firar vi jul?
Genom en Tvekamp på Metalbloggen!
Vi har haft Gorgoroth, vi har haft Metallica, vi har haft Black Sabbath och den här julen är det polska Behemoth och svenska Necrophobic som står i rampljuset.
Skivorna som ska få sig en omgång är valda med omsorg, och har faktiskt en hel del likheter. "Demigod" och "Hrimthursum" har båda omslag i blåaktiga toner, serverar svärtad dödsmetall, gavs ut av Regain Records och är av den sort att jag lyssnat helt vansinnigt mycket
De är dessutom inte helt långt från varandra i tidslinjen, "Demigod" kom under hösten 2004 och "Hrimthursum" under våren 2006.

Eftersom det nu var ganska länge sedan vi hade en Tvekamp så kanske vi ska ta lite av grundreglerna innan vi sparkar igång?
Det går alltså ut på att undertecknad ställer två stycken enheter mot varandra. Oftast är det skivor, men det kan vara artister, skivsviter, liveinspelningar eller annat.
Därefter delas skivorna in i ett antal helt påhittade omgångar som skärskådas var för sig (exempelvis kommer omslaget att få en egen bedömning, bandets prestation osv) och ges ett betyg mellan 1 och 5, där 5 är högst.
I slutet summeras all poäng och vi får en vinnare av Tvekampen.
Det roligaste av allt är att jag - när jag börjar skiva - inte vet hur det kommer att sluta, och eftersom jag oftast ställer två spelare jag verkligen gillar mot varandra så är det inte alls ovanligt att jag faktiskt överraskas av resultatet.
I detta fall, med dessa två skivor, har jag ingen som helst aning om hur vi kommer att landa.
Jag älskar dem båda, och de har båda två varit hörnpelare i mitt liv och min musikaliska utveckling när det gäller extrem musik.
Jag kan inte tänka mig ett liv utan att dessa två skivor har en plats i den musikaliska födan.
Det är förutsättningarna.
Det här är Tvekampen.

ROND 1 - Omslag & Förpackning
Blå och grå toner, tydliga uttryck för kaos och den mörka sidan av världen.
Dessa två album har snygga omslag tycker jag, och även om de i stil är ganska olika så tycker jag att de har en viktig sak gemensamt: de förmedlar en bild av vad man får musikaliskt. Dessutom innehåller bookleten allt man vill ha i form av texter och information.
"Demigod" har jag på en t-shirt med allroundtryck på hela tröjan, och jag gillar skarpt hela upplägget med omslaget och hur bandet sedan följer upp den känslan när man spelar låtarna live. Omslaget kommer från Tomasz "Graal" Daniłowicz, och för min del är detta kanske inte en maxpoängare, men det är väldigt stilrent, snyggt och bra. En klar betygsfyra.
"Hrimthursum" porträtterar brinnande byggnader som vid första anblicken ser ut som en kyrka, men vid närmare studier är mer mer tveksamt om vad det egentligen är. Dessutom framträder detaljer, som ögonen i himlen samt den snygga kontrasten med delen av bilden som ligger i förgrunden, med de förtvinade och under vinter nedtyngda landskapet och personen i kåpa (på konvolutets baksida fortsätter också bilden, men med mindre detaljer). Det är Erik Tyrant Gustafsson som står för omslagsmålningen, och även detta tycker jag är en ganska tydlig betygsfyra.

"Demigod" - 4
"Hrimthursum" - 4

ROND 2 - Inledning
Jag älskar gitarrplocket som tonas in och smyger igång öppningsspåret "Sculptning The Throne Of Seth" på Behemoths "Demigod". Det kittlar efter ryggraden när volymen höjs och jag bara VET att det kommer in trummor snart, trummor som förebådar att hela helvetet brakar lös. Inledningen på "Demigod" är faktiskt bland det svettigaste och bästa jag vet, förutom nämnda öppningsspår så får man den extremt fina titellåten (med sitt trumpet/horn-intro) samt dunderhiten "Conquer All". Knappa 12 minuter absolut världsklass.
Tack för kaffet, liksom, och det finns bara ett betyg på en sån öppning.
Maximalt.

"Hrimthursum" smyger också lite i starten, med nästan helt instrumentala "The Slaughter Of Baby Jesus". Den är ändå bara ett intro, och skivan i sig startar väl på riktigt med mycket starka "Blinded By Lighy, Enlightened By Darkness" (vilken titel!). Den är för mig sinnebilden av Necrophobic, och innehåller just den där kombinationen av sväng och rens som jag nästan bara hittar hos det här bandet. Det är som om det liksom "flyter" i svänget, på nåt skumt sätt. Öppningsdelen av skivan fullbordas av "I Strike With Wrath" och "Age Of Chaos" som tillsammans ger runt 19 minuter där jag oftast hoppar över introt "Slaughter...".
Det är riktigt bra, och som nämnts är "Blinded..." en av mina absoluta favoritlåtar i denna genre, ett sånt där spår jag ständigt återkommer till när jag väljer musik i min iPod.
Betyget får bli en stark fyra trots den låten, och beror på att dels är just introt lite trist - framförallt i längden, när man ska spela skivan för femtionde gången - och dessutom är de "Strike..." och "Age.." riktigt bra men inte världsklassbra.

"Demigod" - 5
"Hrimthursum" -4

ROND 3 - Mitten, centrum, fundamentet
Om det är viktigt med första intrycket så är den långsiktiga hållbarheten och den avgörande delen av hur ett helt album står sig med tiden mittsegmentet. Man kommer inte undan med en bra inledning om mitten av skivan är svag, och hamnar man där kan man liksom inte rädda situationen med en bättre avslutning - skivan i sig kommer obönhörligen att hamna i kategorin där man väljer enstaka låtar  till spellistor snarare än att jobba sig igenom ett helt album - och antagligen inte knipa placeringar på årsbästalistor och liknande.
Båda dessa skivor har ramstarka mittsegment, men i dessa fall är det faktiskt en aning anonyma om man jämför med inledningen och slutet, så att jag verkligen håller båda skivorna högt och anser att det är just helheter som bör lyssnas på från start till mål går nästan stick i stäv med mina egna tankar.
"Demigod" lanserar fyrlingen "The Nephilim Rising", "Towards Babylon", "Slaves Shall Serve" och "Mysterius Coniunctionis (Hermanubis)". Av dessa är ju "Slaves Shall Serve" det absoluta toppnumret, men jag vill påstå att resterande spår är bättre än vad man tror vid första tanken. 
Det är bara det att de liksom hamnar i skymundan eftersom det är andra låtar som spelats live och fått tid att glänsa från just den här skivan. Betyget är ändå 4:a, då jag hade behövt ännu ett spår i samma dignitet som "Slaves.." för att kliva upp ett snäpp på skalan.

"Hrimthursum" svara med "Bloodshed Eyes", "The Crossing", "Eternal Winter" och "Death Immaculate", ett block där egentligen inget spår sticker ut åt endera hållet. Inget av dessa spår är riktigt bäst på plattan, inget är dåligt. Bandet hamrar på, och man njuter hela vägen.
Betyget är en 4:a, men jag tycker att Necrophobic gör sin grej så bra att det dansar på mållinjen för ett högre betyg.
Ändå:

"Demigod" - 4
"Hrimthursum" - 4

ROND 4 - Avslutning. The Bitter End.
Hälften av syftet med en stark avslutning är ju att vilja få dig som lyssnare att tycka att detta var fan det bästa du hört sen du konfirmerades (tänk Karl-bertil Jonssons Julafton, om du vill hitta referensen), och trycka på "play" en gång till.
Det gör båda skivorna bra, och "Hrimthursum" lite bättre tack vare det majestätiska titelspåret som knyter ihop allt.

"Demigod" har en trio låtar som innehåller "Xul" (med gästsolo från Karl Sanders, Nile), "Before The Æons Came" (för övrigt byggd på poeten Algernon Charles Swinburnes verk) och avslutande långa och tynga "The Reign Of Shemsu-Hor".
Det är bra, samtliga låter håller riktigt bra klass och jag veelar. 4? 5? 
Känslan är ändå att "Hrimthursum" avslutar lite starkare, och jag vill att det ska avspegla sig i poängen.
4, således, eftersom det blir betyg 5 på den andra skivan.

"Hrimthursum" har fyra låtar i sitt avslutsmoment, förutom nämnda titelspåret som är sist av allt även "Sithra Ahra", "Serpents (Beneath The Forest Of The Dead)" och "Black Hate".
Jag gillar hela klabbet, tycker det flyter ihop så snyggt alltihop. Och så toppas det som sagt av vad som kan vara bästa låten på hela skivan (trots min kärlek för "Blinded By LIght, Enlightened By Darkness") - titelspåret.
En första delseger för svenskarna, minsann!

"Demigod" - 4
"Hrimthursum" - 5

ROND 5 - Bandet. Spelemannaskapet.
Lyss noga nu, barn - det är så här man spelar trummor. 
Så skulle i alla fall budskapet kunnat bli om min gamla religiösa musiklärare KP i högstadiet hade tappat konceptet och istället lagt "Demigod" på skivtallriken, för dra mig baklänges vilket spel han uppvisar på den skivan, den gode Zbigniew Robert "Inferno" Promiński! 
Såväl användandet av cymbaler som baskaggar och pukor är nästan löjligt snabbt och precis, men det som verkligen står ut tycker jag är att mitt i allt rens, mitt i smiskandet och den fullständiga tornadon av slag som han presterar så lyckas karl'n - på något sätt - spela så det svänger, och dessutom lägga in små pikanta detaljer här och där.
Såna där som man märker när man kört den här skivan ett helt knippe varv i hörlurar.
Det är, för mig, trumspelet som verkligen sticker ut på "Demigod" när det gäller hantverkskunnandet musikaliskt sett.
Man kan nästan glömma att resten av bandet levererar på toppnivå också.
Herrar Adam "Nergal" Darski (sång, gitarr), Tomasz "Orion" Wróblewski (bas) och Patryk Dominik "Seth" Sztyber (gitarr) är som en väloljad maskin, och oavsett om det handlar om att häva ur sig riff eller gitarrsolon, eller lägga fundament med basen så tar man sig an uppgiften med yttersta bravur.
Det ligger många timmar övning bakom insatsen som är "Demigod", och det är bara att tacka och ta emot för att man får ta del av resultatet.

På den nivå är inte spelskickligheten i Necrophobic, och en skiva som "Hrimthursum" vilar mer på känslan, svänget och helheten är detaljer i hur man hanterar sina instrument.
Förstå mig rätt - man gör inget fel, och jag är full av beundran över hur Tobias Sidegård (sång, bas), Joakim Sterner (trummor) och Sebastian Ramstedt & Johan Bergebäck (båda gitarr) tar sig an uppgiften och verkligen gjuter sin själ och lägger sitt hjärta i insatsen.
Det är snyggt, det är läckert framfört och det är bra.
Det räcker med lätthet till betyget 4!

"Demigod" - 5
"Hrimthursum" - 4

ROND 6 - Frontmännen
Jag har sett Behemoth och Nergal live ett knippe gånger, och han är ju helt makalös i sin roll på scen. Jag har enbart sett Sidegård fronta Necrophobic en enda gång, och även om han försöker leda sina trupper efter bästa förmåga så är han inte samma fullblodsproffs som Nergal (vilket man inte ska skämmas över, det är inte många som faktiskt når upp till polackens kapacitet live).
Allt det spelar ingen som helst roll i denna rond, för även om det är svårt så ska jag försöka att helt enkelt strunta i hur de två frontmännen för sig på scen och enbart försöka isolera deras insatser på respektive skiva - det är ju trots allt "Demigod" och "Hrimthursum" som står rättegång här, inte bandets eller frontmännens förmågor vid andra tillfällen.
Det är bra för svenska Sidegård, för jag tycker att han gör en mycket inspirerad och balanserad insats på "Hrimthursum". Det ryts, det skriks, det sjungs om vartannat - och alltid och hela tiden på ett sätt som passar väl vid just det tillfället.
Kort sagt tycker jag att han klarar av att få maximalt ur resurserna han förfogar över.

Nergal kör mindre finlir och mer brutal kraft, och han drar det reglaget så långt i botten att han på rent ursinne klarar att fånga lyssnaren och få mig som åhörare att fascineras och imponeras över insatsen. Där Sidegård spelar med mer variation så tycker jag att Nergal når samma slutresultat med råstyrka. Det Hulk kan ta på kan Hulk slå på. Det Hulk kan slå på kan Hulk döda. Typ.

På det hela taget är nog de båda sångarna/growlarna en stor anledning till att jag håller dessa båda skivor så högt, och jag är svag för både insatserna även om jag tycker att de använder lite olika metoder för att övertyga. I min värld är det ändå tal om dubbla maxpoäng!

"Demigod" - 5
"Hrimthursum" - 5

ROND 7 - Produktion
Ärligt talat - för mig är produktionen oerhört viktig när vi talar om extremmetal. Många är de skivor som nog egentligen är bra drunknar i en ljudbild som är för dålig för att jag ska kunna ta den till mig.
Jag vill kunna höra de olika instrumenten och detaljerna även om det är ett helvetiskt inferno som pågår. Och kunna lyssna på skivan flera gånger i sträck utan att det känns som om jag stoppat huvudet i en torktumlare full med grus.
I dessa fall tycker jag att båda skivorna lyckas ganska bra. 
"Demigod"  (producerad av frontmannen Nergal som står för i stort sett alla moment)) har en lite torrare och mer steril produktion än den ganska varma och organiska "Hrimthursum" (där bandet själva producerat, men tagit hjälp av Fredrik Folkare för mixning (vilket i sig är lite kul, eftersom Fredrik numera är medlem i bandet) och Peter In De Betou för mastering) , men i båda fallen lyckas man uppnå ett gott resultat som passar väl till den musik som presenteras.
Detaljer så som hornet som inleder titellåten på "Demigod" eller barnaskriket i introt "THe Slaughter Of Baby Jesus" fungerar som kryddning utan att tillåtas ta överhanden.
Det är ständigt musiken som står i centrum.
Och den är tydlig, distinkt och med mekanisk precision framhamrad när det gäller polackernas skiva, ett sätt som passar bandets exakta sätt att spela väldigt bra.
Det går att njuta av såväl gitarriff som trumspel utan att man tappar bort basen som fundament, med andra ord precis som jag tycker att en skiva svärtad döds ska låta.
Svenskarna har en varmare ton i sin produktion, ironiskt nog med tanke på temat och titlarna om kyla, vinter och död. Det fungerar dock mycket bra, speciellt eftersom jag tycker att "Hrimthursum" vilar mer på känsla och sväng än på rent rensande.
Ändå får ingen av skivorna maximalt poängutslag, och det beror helt enkelt på att de faktiskt kunde varit ännu bättre.
Mer dynamiska, med mer djup, vilket kanske främst framkommer om man lyssnar fokuserat på skivorna på en stereo som verkligen klarar att ta fram djup i en ljudbild.
Det blir oavgjort i denna rond!

"Demigod" - 4
"Hrimthursum" - 4

ROND 8 - Topp 3
...varje gång det ska skrivas en Tvekamp så undrar jag lite vilken typ av kategorier de olika ronderna kommer att bli. Det finns några fasta och relativt enkelt framvaskade sådana, så som de första fyra (omslag, inledning, mitt och slut av skivan), men i övrigt är det lite flytande och beror på dagsform och smak. Dessutom tillhör det vanligheterna att ett sådant här inlägg skrivs i flera omgångar, dvs att undertecknad plitar lite med det lite då och då innan det är klart (just den här texten i rond 8 är skriven sista veckan i november, om du undrar...), och den här gången ska vi ha med en kategori som vi inte haft förr i samband med Tvekamper. Tror jag, jag minns faktiskt inte exakt.
Vi ska kika på de 3 bästa låtarna på varje skiva, och ställa dem mot varandra. Vi ska också dela ut poäng till samtliga dessa tre låtar, så maxpoängen på denna rond är alltså svindlande 15 poäng. Det ger dessutom en bra möjlighet för er läsare att gå bananas över vilka låtar jag har valt som Topp 3 från respektive skiva...
"Demigod" topp 3:

• "Demigod". Fantastisk titellåt, och jag är så svag för det där hornet som inleder låten. Det ger mig faktiskt rysningar varenda gång, och för mig är det så här man skriver och bygger ett titelspår. Det råder liksom ingen tvekan om att det är maximalt betyg.
• "Conquer All". Riffet. Det där gitarriffet. Det är helt magiskt, och egentligen sammanfattar den här låten det mesta med Behemoth för min del. Det är hårt, det är tungt, det smiskas trummskinn och ändå lyckas man hitta en gyllene väg som gör att det är melodi och sväng mitt i infernot. Max? Såklart!
• "Sculpting The Throne Of Seth". Nä, jag väljer inte "Slaves Shall Serve", en låt som visserligen är bra men som ändå mest hamrar på med lika mycket finess som Hulken. Då gillar jag inledande "Sculpting..." bättre, speciellt med detaljen av hur den startar med gitarrplocket som tidigare nämnts, och de sköna associationer det ger mig. Förväntan. Spänning. Lycka inför vad som komma skall. Bra som fasen, men i ett sånt här sammanhang krävs förstås absolut världsklass för att man ska dra hem maxpoängen. Hårda bud, och det gör att jag nöjer mig med betyget 4:a på denna den tredje låten.

Sammantaget skulle alltså poängen på "Demigod" motsvara 5+5+4, dvs 14 poäng.
Samma hårda bedömning gäller även för "Hrimthursum", en skiva som om man tittar på de bästa tre spåren har två helt givna, medan den tredje faktiskt - i en sån här omgång - är en aning svårare att vaska fram...!
"Hrimthursum" topp 3:

• "Blinded By Light, Enlightened By Darkness". Förstås. Essensen av bandets svängande driv, där både refräng och vers sitter som en iskall IPA till en varm sommargrillning en ledig lördag. Hej maximala fem poäng!
• "Hrimthursum". Lika bra, om inte bättre, är titelspåret som avslutar skivan. Kanske är det en extra krydda, det där att man placerat låten sist och som avslutning, men jag tycker att det ger ett bestående intryck för hela skivan. Även i det här fallet kan man konstatera att det ju är såhär man snickrar ihop ett titelspår!
• ...och sist och i sammanhanget minst: "Age Of Chaos". Det är ganska tydligt, tycker jag, att när man plockar ut de tre främsta spåren så är en av skivans styrkor att den är väldigt jämn om man bortser från de två topparna. Det gör å ena sidan att skivan är kanonbra, medan det kanske blir lite låga toppar totalt sett. För att sen dessutom inte helt göra bort mig avseende vad jag skrivit och betygsatt i rond 2-4 ovan så delar jag dessutom ut en trea på den här låten, med samma stränga krav och filter som gäller för sista spåret i Behemoths topp 3.

Så, ska vi summera vinterplattan "Hrimthursum" som blir det följdaktligen 5+5+3 = 13 poäng. En aning lägre, och det känns faktiskt logiskt. Skulle man däremot ge poäng per låt så vete fasen, utan att orka gå in noggrannare på det så är min känsla att polackerna har djupare dalar på sin platta....

"Demigod" - 14
"Hrimthursum" - 13

ROND 9 - Känslan. Fingerspitzgefühl. 
I vanliga fall kanske det är fler ronder än 9, det brukar i alla fall bli tvåsiffrigt antal, men inte denna gång. Den föregående (rond 8, för den som inte kan räkna baklänges) var så lång och resulterade i så mycket poäng att jag helt enkelt inte orkar mer.
Dags att avsluta, och det görs med den godtyckliga ronden som byggs på min känsla för skivan. Fingertoppskänslan. Hur den landar i magen.
Har du orkat läsa så här långt så fattar du dessutom att jag verkligen gillar dem båda, men att det är av lite anledningar.
"Demigod" är lite av min väg in i extremmetall generellt och Behemoths sådan i synnerhet.
Det är en skiva som liksom bröt barriärerna för min del, fullständigt, och en av de första rsådana som verkligen verkligen tog sig in i mitt hjärta. Det känns ibland som om jag kan varenda trumslag, refräng och riff på plattan, och att lyssna på den är lite som det där med första kärleken. 
Den är speciell.
"Hrimthursum" håller jag oerhört högt av andra anledningar. 
Svänget. Det där ridet som nästan bara Necrophobic kan få till.
Och konceptet. Det kom dessutom i en tid när jag verkligen behövde begrava mig i svart och kall musik, strax efter min skilsmässa, och därför har den liksom nästlat sig in under huden och lagt sig tillrätta på ett sätt som bara musik kan göra.
Det är egentligen inte mycket att bråka om, i något av fallen...

"Demigod" - 5
"Hrimthursum" - 5

SAMMANFATTNING
Okej. Ska vi räkna då? Denna Tvekamp är skriven i flera intervaller, och jag har när denna del av texten skrivs, inte den blekaste om hur slutet kommer att te sig. Ska jag gissa så kanske "Demigod" har en liten fördel, men det borde vara riktigt jämnt.
Så.
Adderat blir det..

"Demigod" - 50
"Hrimthursum" - 48

Ja, inte så illa gissat va? 
Seger för polska Behemoth och skivan "Demigod", men det var tajt.
Speglar nog ganska bra hur jag håller dessa skivor.
Extra roligt är det ju att de båda släpper skivor i stort sett samtidigt nu med, där Necrophobic denna gång hann lite lite före med "Womb Of Lilithu" eftersom Behemoth skjöt upp "The Satanist" till efter årsskiftet.
Och vem vet, kanske orkar undertecknad med en repris där de för returmatch under flaggan Tvekampen, vad det lider.
Just nu blir det julefrid dock.
Ett tag.
Innan vi satsar på att summera året, med sammanfattning av såväl det musikaliska som det icke-musikaliska.
God Jul! 

Om Behemoth och trumspelet

Kolla på bilden direkt här till vänster.
Det är en trummis.
Man kanske inte tror det när man ser just den här bilden, men det är Adam "Baal Ravenlock" Muraszko som hanterade trumspelet hos den polska dödsskvadronen Behemoth 1991-1996, och alltså är den som spelar på samtliga tidiga demos, EP'n "And The Forests Dream Eternally" samt de två första fullängdsplattorna "Sventevith (Storming Near The Baltic)" samt "Grom".
Jag har i stort sett ingen som helst relation till de plattorna, jag har kommit in på Behemoth senare än så, när han inte längre var med i sättningen.
Den senaste veckan har dock nedanstående platta gått ganska varm. 
"Demonica", en extramatad dubbelgiv med massor av spännande olika mixningar och nyinspelningar och annat. Det är spännande att höra hur bandet i sig utvecklats, och hur pass stor skillnad det ändå är på bandets nuvarande musik och de tidiga åren.

Jag faller betydligt hårdare för de senare åren, men måste säga att det är bra samlarvärde och intressant att ett band plockar upp så mycket gammal skåpmat och presenterar det på ett så pass värdigt sätt.
Det har också fått mig att fundera lite på varför jag gillar Behemoth, och det leder oss in på dagens inlägg (trots den aningen omständiga inledningen): trumspelet.
För närvarande har jag dessutom avslutat en Tvekamp (publiceras Julafton, och är inte dte en cliffhanger så säg...!) där just Behemoth är den ena parten som tampas om slutsegern, och i samband med det blir det extra tydligt att just trumspelet är en sån läcker krydda till musiken att det är rent av löjligt.
Och just nu står den här herrn för det.

 Zbigniew Robert "Inferno" Promiński.
Trummis extraordinaire.
Fascinerande när han själv kom ut i liksmink och soundcheckade innan bandet brakade igång sin fantastiska liveshow, men mest fascinerande av allt kanske är karl'ns förmåga att spela med en närapå unik kombination av hastighet, precision, sväng och detaljer.
Live och på skiva.
Och det är en viktig beståndsdel till att jag verkligen gillar bandet, dess extremmetall hade inte varit samma sak utan så pass bra trumspel.
Och jag tror inte bandet hade klarat att ta det där extra klivet med "Baal Ravenlock" (inte så tufft namn) på trumpallen, utan att för den skull vilja såga honom.
Det är ändå skillnad med hur hela bandet har tagit steg mot en större scen och ett mer naturligt sätt att agera med "Inferno" på samma pall.
Eller så inbillar jag mig.
Det kan vara Nergal som står bakom bandets tillväxt också, han har ju etablerat sig som en smått fantastisk frontfigur.

Är han den bästa extremmetal-trummisen av alla?
Kanske.
Klart att Nile-piskaren George Kollias och Satyricons Frost kommer tidigt i mitt huvud, men ändå. Jag håller nog faktiskt Inferno som bättre än dem båda, även om jag en gång i tiden utnämnde just Frost till trummis i mitt hårda All-Star band.
Har du en annan åsikt?

Veckans Tips: Nile "Annihilation Of The Wicked"

Sista Veckans Tips inför sommaruppehållet är en passande stekhet sak som doftar av ökensand och mumier. Det är en platta som är långt ifrån okänd för de flesta av er läsare, och som innehåller teknisk musikalitet som kan få de flesta hobbymusiker att lägga ner instrumenten och söka sig andra sysslor.
Ja, vi pratar om Nile och "Annihilation Of The Wicked", bandets fjärde fullängdsplatta.
När jag lägger den i bilens CD-spelare så säger displayen komiskt nog att detta är Nile med skivan Jamv2.0, och det tycker jag är extra roligt med tanke på hur sinnessjukt tajt jänkarnas tekniska dödsmetall är. Version 2.0 av att jamma?
Visst! 
Hela plattan har samma tema som vanligt, i stort sett. Det är forntida Egypten som står i centrum för lyriken, och man får en mycket genomarbetad produkt på det hela taget. Bookleten bjuder på förklaringar till varenda spår, som komplement till texterna. Omslaget är riktigt läckert och bandet - Karl Sanders och Dallas Toler-Wade hanterar gitarr och sång, George Kollias spelar trummor så det glöder och Jon Vescano tar hand om bas och sång - levererar på högsta möjliga nivå.
Det som ändå gör att jag vill lyfta fram denna platta är låtarna, och då framförallt avslutningen på skivan. Från spår 7 får man nämligen "Lashed To The Slave Stick", korta instrumentala stämningsspåret "Spawn Of Yamenti" och sen mastodonterna "Annihilation Of THe Wicked" samt Von Unaussprechlichen Kulten" - 2 stycken tiominuterskolosser som ger mig rysningar av välbehag varenda gång de spelas.

Det var Per som introducerade denna giv från 2004, och det är jag redigt glad över.
Resterande del av skivan är också bra, men det är just slutet som får mig att jubla. Så ska en slipsten dras, och jag tycker att det därför är ett värdigt slut på vårsäsongen av Veckans Tips också. Mot sommaren med dubbeltramp och Nile! 

Rebellängeln gör upp med 2012: Nile, Parkway Drive och Mgla

Okej, vi dyker rakt in i det va?
Det där med att 2012 svämmade det verkligen över när det gäller intressant musik, och att det var omöjligt att ha koll på alla - något som nu ska överbryggas. I alla fall hjälpligt.
Det betyder en snabb överskådande blick efter ett par två-tre varv med skivan i fråga.
Denna gång har jag bara fysiskt exemplar av en av tre, men det funkar ju ändå. Online-lyussning är inte fel för att bilda sig just en uppfattning, och det var väl därför en tjänst som Spotify bildades. Typ.
Först ut den enda fysiska plattan jag har: Nile.

För det första - det här är egentligen inget nytt under (den Egyptiska) solen. Nile står för en fantastisk teknisk leverans som vanligt, titlarna på låtarna är löjligt långa och det finns ett helt knippe riff som är så snygga att hälften vore nog. Omslaget är dessutom väldigt vackert, men efer två varv med plattan kan man ändå konstatera att det (förstås) inte är lika bra som fantastiska "Annihilation Of The Wicked". Det kanske inte spelar så stor roll i o f s, det är inte helt lätt att nå de svindlande höjderna.
Andra reflektioner: 1) är inte ljudbilden på nya "At The Gates Of Sethu" lite... svag? Eller i alla fall märklig? Nu har jag bara lyssnat på den i bilen, så den kanske inte har fått rättvisa, och jag ska spela den i den riktiga stereon innan jag uttalar mig, men det var en reflektion jag fick med en gång.
2) Ibland låter sången helt galen. Det är närapå System OF A Down-vibbar stundtals, när det blir lite sådär utflippat i rensången. Det är förstås inget jag håller på pluskontot... 
Som vanligt dock, den här skivan behöver lite varv innan man kan göra tummen upp eller tummen ner på riktigt. På Spotify här.

Sen då: Parkway Drive.

Metalcore från down under.
Jag gillar inte Metalcore.
Det är grundinställningen, och därför har jag inte köpt den här plattan. Har tagit två varv med den på Spotify dock, och jag måste ändå säga att... jo, den här skivan ska jag nog köpa.
Det här är bra, faktiskt, och det är väl bara att krypa till korset.
Det finns visst metalcore som är bra... Du hittar Parkway Drive "Atlas" på Spotify.

Sist men inte minst - en skiva vars vitsord lyft mina förväntningar sådär farligt högt att det finns uppenbar risk för ett hårt fall.
Alla låtar har enbart ett löpnummer, och den polska akten (Mgla betyder väl "dimma" på just polska, (EDIT: här stod det först "simma", en felskrivning av det roligare slaget. kolla kommentarerna!)vill jag ha för mig att bättre vetande har talat om för mig) har hyllats i såväl Sweden Rock Magazine som Close-Up Magazine...samt ett knippe olika bloggar därtill.
Det hörs också direkt, vid första lyssningen av skivan "With Hearts Towards None" - det här är kvalitét. Väl genomfört, från hjärtat och med en mix av driv och sväng som är precis upp min allé. Såklart tarvar den här skivan flera varv innan den siter, men efter bara ett enda varv med den hittills kan jag nog redan säga att den kommer att bli en av mina kompanjoner framöver.
Om det är så bra så att det hade platsat på topplistan?
Kanske.
Det får vi väl anledning att återkomma till. Tills vidare får man nöja sig med att det är väldigt bra!

Så.
Det var allt för denna gången.
Nästa gång får vi se vilka akter vi kan klämma av, men i pipen finns i alla fall Anaal Nathrakh, In Mourning, Dawnbringer och Pallbearer ...

Rebellängeln gör upp med 2012: Bloody Hammers, Neurosis och The Night Flight Orchestra

Okej.
2012 ser det, precis som vanligt, ut som om jag missat en hel massa skivor.
Läser man årsbästalistor och tips runt om så kan man snabbt konstatera att... vafanken, det finns ju hur många skivor som helst som vore intressanta att sätta tänderna i.
De flesta av dem har ett par månader på nacken, och jag tänkte därför ta ett litet annorlunda grepp om detta glapp. Det blir inga regelrätta recensioner, men snarare en snabbanalys baserad på en-två varv med skivan - och de tre första skivorna som hamnar i rampljusetär Bloody Hammers, Neurosis och The Night Flight Orchestra. Riktigt spretigt, alltså!

Vi börjar väl med ett stycke ockult rock.Typ.
Det känns väl som om den här subgenren är mer eller mindre breddfylld, och jag är ofta lite skeptiskt mot det jag läser om sådana här akter. Det kan vara riktigt bra, men visst finns det både en och annan blek kopia man kan stöta på. Bloody Hammers sjävbetitlade debut ligger på Soulseller Records och har faktiskt dykt upp lite här och var på årsbästalistor likväl som att jag sett fina recensioner.
Har alltså haft dem lite på radarn ett tag för att kolla in, och nu kan det väl vara dags då.
Hela klabbet är skrivet och framfört av en Anders Manga.
Alla instrument, all sång, all inspelning i Greystone Studios.
Sånt kan ju ge lite tveksamma tankar, och det här är en sån där skiva som hamnar lite mitt emellan. Jag har liksom lite svårt att bestämma mig för om det är bra eller inte.
Visst, det svänger väl, men det känns lite väl...simpelt, stundtals.
Vi får se.
2-3 varv med skivan ännu, och visst kan det här växa. För övrigt - han låter lite som Mathias Lodmalm i gamla Cemetary ibland när han sjunger. Jag är inte helt säker på att det är bra.... Lyssna på Spotify och säg vad du tycker själv, sådär efter bara ett varv.

Sen då.
Neurosis. I toppen av flera Årsbästalistor och veteraner på scenen - men nu ska det erkännas: jag har nog aldrig hört dem. Egentligen. Jag har en förutfattad mening av vad det ska låta som, men aldrig gett det en chans. Jag gör så ibland (det är nog en sak vi ska kolla lite mer på ett annat inlägg, Veckans Citat kommer ju att byta skepnad till Citatet och i samband med det kanske dyka lite djupare i lite sådana reflektioner....), men så är det.
Och... det här lät ju inte som jag hade trott att det skulle låta.
Min föreställning var att det skulle vara mer eklektiskt och utåtagerande. Inte så pass lågmält och lite tassande innan de breda penslarna doppas i svart och grått och stryker över canvasen. Jag har snurrat skivan 2 varv, och detta är verkligen inget som sitter som klister direkt, i alla fall inte för mig, men jag kan nog gilla det med lite fler lyssningar.
Helt klart finns en lockelse, och jag ska ge det här en riktig chans.
Det är ju musik som känns som anpassad för ensamhet, så jag ska lägga skivans prime time vid sådana tillfällen så får vi se hur högt den klättrar.
På Spotify finns den ju tyvärr inte, så du får leta upp den på annat sätt om du vill lyssna!

Sist ut för denna gång:

Detta är ju svenska The Night Flight Orchestra, ett sidoprojekt med bland annat Sharlee D'Angelo och Björn "Speed" Stridh i sättningen (och förstås lite fler folk också men jag har skivan liggande i bilen och orkar inte springa och hämta den för att kolla vad de heter...och just nu, såhär i början av arbetsåret, så känner jag mig nästan lite internet-illiterär. Icke-kompatibel med Google, om du så vill.), och enklast kan man väl säga att...
Här var det sorglös rock med smittande melodier!
Enkelt, pang på och ganska direkt till hjärtat.
Bra så, även om jag reagerar lite på att frontmannen, Björn Stridh som vanligtvis gastar i Soilwork, inte riktigt håller sångmässigt. Tycker jag. Och det är lite underligt, jag anser att han är en av de absolut bästa sångarna som klarar både growl och rensång, men i detta sammanhang, med bara ren själfull sång, så är det mer än en gång under mina första två  varv med skivan som jag kommer på mig själv att längta efter en riktig sångare. Med mer tryck i pipan. Jeff Scott Soto-stilen, typ.
Nå. 
Denna platta hamnade högt på massor av personliga listor, och bland annat hade Werockkollegorna Martin och Henrik med den på sina listor, så det är en skiva som ska spelas för att se vad tiden gör med den. Den funkar förresten dessutom bra i sällskap, känns det som, så familjen lär väl få sin beskärda del av den om inte annat... På Spotify här.

Jaha. Det om detta. När nästa sväng kommer får vi se, men jag kan lova att den kommer innehålla i alla fall Nile och Mgla!

Världens Bäste Hårdrockstrummis...

..kan mycket väl bli en av nedanstående killar:

Thomas Haake, Meshuggah - 26 röster
Gene Hoglan, Testament - 16 röster
Tommy Aldridge, Whitesnake - 15 röster
Tim Yeung, Morbid Angel - 11 röster

Det är nämligen dessa fyra herrar som tagit sig förbi första hindren i omröstning avseende vem som är just bäst.
Utslagna makter innefattar Georg Kollias från Nile (som var närmast med 10 röster) och Adrian Erlandsson från Paradise Lost med 6 röster.

Passa på att kolla in hur rösterna fördelades i kvalgrupp 1 (totalt 54 röster) och kvalgrupp 2 (totalt 60 röster) innan imorgon. Då byts de nämligen, och upp på siten kommer kvalgrupp 3 och 4. De innehåller storheter som Paul Bostaph, Daniel Svensson, Mikkey Dee, Brann Dailor och Jens Fjellström. Bland annat...

Veckans Tips: Ex Deo "Romulus"

Okej - det är dags för något som inte tillhör vanligheterna. Något som, faktiskt, aldrig har hänt tidigare.

Veckans Tips är en skiva som recenserats på den här bloggen.

Visst, det har förekommit att skivor som recenserats i Werocks namn har hamnat som Veckans Tips, men aldrig tidigare har en platta som recenserats på Metalbloggen fått återkomma som Veckans Tips.

Dags nu, och den platta som spräcker nollan är antagligen en lite oväntad sak. I vanliga fall pysslar nämligen Maurizio Iacono med sin huvudsyssla som frontman i Kataklysm, men den här gången ror han iland ett av sina drömprojekt - en konceptskiva om det gamla romarriket i allmänhet och en viss Romulus i synnerhet. Hela projektet går under namnet Ex Deo, och med sig har han i huvudsak samma killar som i Kataklysm, samt lite extra gitarrkraft i form av gästspel av Nergal (Behemoth), Obsidian C (Keep Of Kalessin) och Karl Sanders (Nile).

Inte illa pinkat!

Nå, Romulus och Remus var enligt legenden två tvillingar som sattes ut för att dö i naturen, men som istället uppfostrades av en varghona (därav statyn med de diande barnen som du kanske har sett). De grundande varsin bosättning, men hamnade i luven på varandra. Segrande ur det kom Romulus och hans stad - Rom.

Textmässigt uppehåller sig skivan snarare runt en senare tid än just denna legend, då vi får följa med på slaget om Alesia i "Storm The Gates Of Alesia", hylla Gaius Julius Ceasar i "Cry Havoc" och agera legionär i den mytomspunna 13:e legionen i låten "Legio XIII".

Musiken är en häxblandning av döds- och svartmetall, och överlag så är det här en skiva som har växt till sig vansinnigt mycket för mig.

Recensionen delade ut en 3:a, och en Backspegel konstaterade att det var snålt.

Jag skulle vilja säga att har du intresse av historia samt extrem metal så ska du kolla upp detta.

Låtar som "Blood, Courage And the Gods That Walk The Earth", "Cruor Nostri Abbas" och "The Final War (Battle Of Actrum)" förtjänar det - och varför inte börja med Spotify?

Mycket nöje!

Nile och Melechesh i stan!

Klubben bjuder ikväll på högkvalitativ extremmetal med exotiska inslag.
Huvudbandet är väl Nile, men Bibleblack och framförallt Melechesh drar nog skapliga skaror de med!



Nile är ju brutal döds med riktigt skönt sväng, men för egen del sörjer jag nog mest att jag missar Melechesh. Senaste plattan "The Epigenesis" har snurrat rejält många gånger hemma den senaste månaden, och jag kan inte annat än hålla med i orden från recensionen på Werock.
Här får du öppningsspåret från plattan, grymt sköna "Ghouls Of Nineve"!

Festivalrapporter

Så här på morgonkvisten kanske det känns lockande med lite rapportera från festivaler?
Det har ju liksom dragit igång på riktigt nu, och diverse vänner och kollegor i cyberrymden har tagit för sig av sommarens festivalbord.

Du hittar en fyllig rapport om Metal Town hos Blasphemedia, delad i del ett som innefattar Katatonia & Kreator, och del två som handlar om bl a Cynic, Sabaton, Rammstein och Nile.

Är du mer sugen på "de stora fyra" så har du en riktigt matig rapport från Sonisphere i Prag, signerad Martin & Henrik - kollegorna på Werock upplagd i del ett (innan festivalen) och del två (efter festivalen).

Werock stoltserar också med vad som väl närmast kan kallas en krigsreporter, då Manhammer riskerar liv och lem under Sweden Rock när han kollar in Unisonic!

För övrigt kan jag meddela att Ozzy Osbournes senaste platta - som väl släpps imorgon - finns på Spotify Premium för er som har det. Missa inte det!

2005

Knappast någon överraskning för dig som följt med ett litet tag - jag har så starka minnen och känslor förknippade med den här skivan att det är nästan larvigt. Det känns som om jag kan varenda slag och not i Opeths "Ghost Reveries", och trots att 2005 var ett ganska starkt musikår är det enkelt att utse nummer ett!

Sen då?

Betydligt mjukare musik än föregående år. Millencollin "Kingwood", Foo Fighters "In Your Honour", Allen/Lande "The Battle" tillhör mjukisarna jag gillade det här året. Dessutom fick vi ett koppel svenska hårdrocksalbum som var riktigt bra, Spiritual Beggars "Demon", Hardcore Superstars självbetitlade svarta skiva och Grand Magus "Wolf's Return" är alla riktigt bra hårdrock i mittfåran. Dessutom kommer man inte undan att nämna Lamb of God "Sacrament", Dark Tranquillity "Character" och Nile "Annihilation of The Wicked" som fastnat från det här året!

Bästa rock: Foo Fighters & Hellacopters "Rock'n'Roll Is Dead".

Bästa döds: Ja, förutom Opeth så säger vi väl Nile! Avslutningen med titelspåret och "Von Unaussprechligen Kulten" är grym...

Bästa black: Nix, det här var ett år då black metal inte fick speciellt stor plats hos mig, så den lämnas faktiskt tom!

Rammstein första stora akt till Metal Town 2010!

Tyska Rammstein blir garanterad huvudakt en av dagarna, något annat kan jag inte tänka mig.
Tyvärr, tycker jag själv, men det är väl mest för att jag inte lockas speciellt mycket.
Fast det lär väl dra kids, kan tänka...

Övriga akter släppta i denna första veva är Nile, Sabaton, Finntroll och Cynic.
Ett enda stort... mä. Nile kan bli kul, men de andra akterna känns inte alls spännande.
Det kommer ju fler akter dock, och naturligtvis åker man inte bara dit för musiken!

Recension - Ex Deo "Romulus"

Det här är ett tillfälligt sidoprojekt, en livslång dröm från främst Maurizio Lacono som i vanliga fall sköter vrålandet i dödskombon Kataklysm. Han har helt enkelt överdoserat på Gladiatorfilmerna och skapat en konceptplatta om Rom och Julius Ceasar - smockfull med ljud som avbildar slag, marscherande fötter, horn, hästar och annat som ska minna om en svunnen tid.

All sång sköts av Maurizio själv, som fått hjälp av sina kompisar från Kataklysm vad gäller övriga instrument Uppbackad av penningstinna Nuclear Blast har han även fått till gästspel av ett antal riktigt tunga nam, så som Nergal från Behemoth, Karl Sanders från Nile och Obsidian C från Keep of Kalessin.

Musiken som sådan är klassisk, episk dödsmetal - i stort sett allt framfört i mellantempo för att ge det en skönt gungande tyngd. Det finns ett knippe starka låtar på albumet, men det lyfter i ärlighetens namn aldrig till svindlande höjder. Det blir helt enkelt FÖR mycket inspelat hästgnäggande, så till slut drunknar alla fina ambitioner och låtar i detaljer. Till och med jag - som har en soft spot för episk, storslagen metal - tycker att det är bra men inte mer. Jag hade högre förväntningar på den här skivan, och även om det faktiskt är ganska svårt att utnämna främsta spåret så känns betyget som en ganska klockren trea.

Med det sagt - lägg lite tid för att låta spåren "Cry Havoc", "The Final War", "Cruor Nostri Abbas" eller "Blood Courage and the Gods that Walk the Earth" sjunka in. Det är det värt.

Känner du för mer ångvältsöverkörning så rekommenderar jag stenhårda Kataklysmdängan "Crippled and Broken". Då får du höra bandet i sitt perfekta element!

Information och video hittar du här: http://www.myspace.com/exdeo

Bästa spår: "Legio XIII"

Ex Deo "Romulus" - 3