Veckans Tips: WIGHT & WOLAND!

Det är heeeeeeelt galet vad fort tiden går - sedan förra uppdateringen här har inte bara ett utan två (2!) Tips hunnit publiceras! Det är dels finska WOLAND, vars mekaniska black metal är helt precis och påminner undertecknad om en maskin, samt tyska WIGHT som är helt organiska till gränsen på flummiga... kolla in dem på länkarna nedan!

WOLAND "Hyperion"
WIGHT "Wight Weedy Wight"

Lördagslyx: Tyskland- hårdrock och öl!

Lördagslyx.
En serie som verkligen legat i träda under lång tid på den här bloggen, men som jag har planer på att återuppliva lite sporadiskt. Grundtanken bakom serien är relativt enkel, och bygger på att undertecknad tar ett valfritt ämne och orerar om under en rätt lång tid.
Detta långa inlägg publiceras en lördagkväll, och med ett passande dryckestips så att du som läsare - om det passar - kan slå dig ned i soffan med ett glas och läsa lite meningslöst svammel sådär på kvällskvisten.
Hur det blir denna gång vet jag inte, det är lördag när detta publiceras men eftersom det är sommar nu så kanske du inte kollar den här bloggen speciellt ofta. Kanske är det måndag eller torsdag när just DU läser det här. I så fall får du köpa det, och istället bara tänka dig lördagskänslan. Lyxen.
Den här gången ska vi prata om Tyskland, hårdrock och öl.
Dryckesförslaget är alltså synnerligen enkelt: malt från Germania.
Det finns förstås en bredd däri, allt från enkla pilsner till veteöl, och du får själv finna din lisa för själen och vad som passar din smak.

Tyskland. Detta land som gjort sånt avtryck i historien. Fotbollsspelande, korvätande, läderbyxeklädda besserwissers med en magisk förmåga för organisation, mekanik, uppfinningsrikedom. Min hustru är född i landet, jag besöker det med jämna mellanrum och trivs där. Språket fungerar, jag förstår det mesta men pratar inte flytande (...stigande självförtroende i samband med en öl innanför västen ger dock rätt bra resultat på det linguistiska planet, och jag har oftast inga problem med att föra samtal med släkten där nere). "Snowroller" tillsammans med skoltyska tar en ganska långt.
Den här lördagen ska vi dock ge oss på vad Tyskland egentligen symboliserar för min del.
Hårdrock.
Öl.
Och vi ska kombinera det på mer eller mindre bisarra sätt.
Jag tänkte ge mig ut på en tunn gren genom att helt enkelt gräva djupt i min egen skivhylla såväl som i olika sorters öl, och stapla jämförelser och amatörmässiga noteringar om än det ena och än det andra. Förhoppningen är att du som läser och som har intresset i såväl hårdrock som öl kan hitta lite roliga kopplingar och/eller ett och annat tips.
Vi börjar dock enkelt. Standardiserat. Välkänt.

Du har sett dem. Du har hört dem och smakat dem.
De klassiska tyska ölsorterna som säljs ganska billigt, smakar helt okej och bygger på den enklaste av tekniker. Malt. Humle. Jäst. Rent vatten. Brygg öl.
Förvånar mig inte ett smack om du har mer eller mindre nostalgiska minnen från fordom när du var ung och drack öl med vännerna fast det kanske inte var helt okej.
Utomhus, på högtider som Valborg. Inomhus på Lucia, inte sällan med resultatet att du blev alldeles för full och inte riktigt kunde kontrollera allt (allt det där har i alla fall hänt mig, och rätt många av mina vänner och bekanta, så jag chansar lite här när jag drar er alla över en kam).
Smaken kanske bäst kan beskrivas som neutral, om man ska prata jämförelser med annan form av öl, och det är öl som faktiskt funkar rätt så okej till nästan vilket tillfälle som helst.
Grilla? Ta en DAB till. Fest? Löwenbrau funkar.
Det är också kopplingen till de skivor - eller, representanter för de grupper vars skivor - du ser på bilden. Jag hade tänkte ta fler, men det blev meckigt att stapla.
Helloween, Gamma Ray, Running Wild.
De flesta av oss rockers har någon form av förhållande till dessa grupper, och inte sällan är det från förr. Det kanske inte är det vanligaste som spelas nu när smaken och utbudet blivit aningen mer raffinerat och varierande, men det är faktiskt aldrig heller fel.
Som ölen på bilden.
Skivorna är "Heading For The Future" med Gamma Ray längst nere till vänster, sen Helloweens svit med "Keeper"-skivorna samt "Walls Of Jericho" innan högra kanten utgörs av Running Wild "Under Jolly Roger" och bandets överlägset bästa giv "Death Or Glory".
Det hade kunnat vara fler skivor här, och ett namn som Blind Guardian kommer förstås att vara nära till hands (fast det visar sig att jag faktiskt inte har något fysiskt ex med just dem, så det faller lite...), men gemensamt är att de liksom var hetare förr, när man (jag) var yngre.
Jag tycker matchningen med öl av den här sorten är alldeles utmärkt.
Som nästa bild också.

Om det i förra bilden fanns musik som ändå har en viss kant som möjligtvis inte tilltalar alla så är det på den här bilden musik som liksom inte går att ogilla. ja, det skulle vara Accept då, eftersom Udos stämma är lite speciell, men ändå. 
Du kan fasen få vem som helst att gilla det här, alldeles oavsett om man gillar hårdrock eller inte, speciellt om man adderar balladgiganterna Scorpions till mixen.
Accept, Scorpions och MSG (som är till höger) skrämmer liksom inte bort någon.
Precis som de två representaterna för lättdrucken tysk öl, Bitburger och Becks.
Det är öl som folk som inte gillar öl dricker.
En varm solig sommardag.
Svalkande.
"Bitte ein Bit", som det heter.
Det slinker ner, det funkar, det är verkligen den tyska motsvarigheten till en amerikansk masstillverkad Budweiser. Typ. Fast lite godare.
Jag dricker faktiskt inte den här typen av öl speciellt ofta. Lyssnar oftare på musiken, men jag gillar kopplingen ändå. Det där att det är lätt att tillgodogöra sig.
Så här långt har väl kanske varken dryckerna eller musiken chockerat dig eller stuckit ut speciellt mycket, men man kan inte ha ett inlägg om tysk öl och tysk musik som inte har med de här grupperna eller öltyperna.
Det blir ofullständigt.
Låt oss istället titta lite djupare ner i faunan!

På den här bilden finns en öl, fyra skivor.
Ölsorten är ett steg mot det mer genuina tyska, med mer fyllighet och smak.
Münchener, hovbryggeriet, levererar öl i en flaska som ser lite speciell ut, som smakar lite speciellt om man jämför med vad vi tittat på tidigare.
Jag gillar det.
Det är enkelt att få tag i (ordinarie sortiment på Systembolaget), men är en lite udda fågel.
Och för mig känns det här väldigt "äkta" tyskt.
Serveras med fördel i ett högt glas, skummande, och ger eftersmak av hur det känns om man är på plats i Tyskland och får en öl på en utomhusservering.
Skivorna är lite mer obskyrt även de.
Till vänster har du Wight med plattan "Wight Weedy Wight" och Voodoo Shock, två skivor som nästan varit Veckans Tips men ännu inte riktigt.
Die Knappen och Exumer har varit det, och jag tycker ändå att gemensamt för samtliga dessa tycker jag ändå är att det är ett steg bort från det mest uppenbara som man utanför Tyskland anser vara tysk musik.
Det är inte okända skivor, men ändå - hand upp alla som hört dem eller ens har koll på dem innan?
Hand upp alla som väljer Münchener när du plockar på dig saker på Systembolaget?
Jag gillar alla fyra skivorna också, precis som med ölen, och tycker det är ett bra steg in i den tyska myllan på något sätt...

Vidare!

Bilden ovan innehåller båda udda och vanliga saker.
Det är nästa steg under ytan om man jämför med de två första bilderna.
Musikaliskt bjuds du på typisk tysk musik som antagligen inte är okänd för dig som läser detta, men som kanske inte är vad gemene man har hört.
Kass bild blev det, men det kan jag inte göra något åt eftersom jag ju druckit upp ölen och inte kan skaffa nya (Veltins och Park Pilsner är gåvor från Stones efter att han turnerat i Tyskland)..
Det är i alla fall, nerifrån vänster och roterande klockvis:

• Primal Fear
• Axxis
• At Vance
• Masterplan
• Rage
• Warlock

Bra skivor alla, men kanske det minst intressanta i bilden.
Den här gången tycker jag att det är själva ölen som är intressantast.
I mitten en Störtebecker, kan köpas nästan var som helst i Sverige (och egentligen inte alls är i min smak, alldeles för söt). Den är flankerad av två stycken pilsner av klassisk tyskt snitt; Veltins och Park Pilsner.
Det är lite av grejen med Tyskland när det gäller öl - det finns liksom ingen hejd på hur många ölsorter det finns. Stort land, många bryggerier, lokala favoriter... men jäklar, vad alla har valt typ samma smak och stil?!
Lättdrucken pilsnertyp som vill vara Bitburger?
Check på det.
De ligger ofta på mellan 4 och 5%, och jag fotade för skoj skull baksidan på etiketterna på de två exemplaren ovan för att ge en typisk bild av dem (framsidan får du väl förstora bilden ovan och zooma för att se).

 

Klassisk "rehetslagarna", och förpackad i flaska.
Man får tacka Stones för gåvan, det var trevligt, och man kan konstatera att det här inlägget blev rikare med dessas bidrag, trots att det smakmässigt inte var sådär vansinnigt spännande.
Det gäller faktiskt lite men inte alls för nästa bild också.
Den alkoholfria.
För det är så här: alkoholfri öl är egentligen inte rolig, och att det finns så mycket sådan i Tyskland känns rätt märkligt (jag förknippar inte det landet och dess innevånare med alkoholfritt intag av just öl, utan tycker snarare att de väljer annan dryck i så fall).
MEN.
Ska du dricka sådan ska du dricka tysk.
Den spöar sånt som Carlsberg och annat med hästlängder, tycker jag.
Mittenburken är en klassisk folköl, Burgenfels, som är riktigt bra. Toppenalternativ till grillen, faktiskt, som svärfar dessutom introducerat till undertecknad.
Till vänster Erdinger som du kan handla i Sverige, till höger en Gründel som du inte kan handla i Sverige eftersom den följde med Stones blandade ölkasse hem från vårt fokusland.

Musiken är dessutom rätt okarakteristiskt tysk, i alla fall är svängig och hårt bluesbaserad rock inte direkt min spontana referenstanke när jag tänker på Tyskland.
Det är dock vad man får, i båda fallen.
De undre skivorna både till höger och vänster är Zodiac, och de övre är Kadavars två plattor. Zodiac har mer häng modell Free, Eagles och liknande i sin rock medan Kadavar uppenbarligen gett Black Sabbath en hel del timmar - men oavsett, samtliga dessa skivor är riktigt riktigt bra.
Men. Som sagt.
Kanske inte vad man spontant tänker när man tänker Tyskland.
Då är det snarare det här som kommer till sinnes...

Weissbier och thrash, eller hur?
Önskar att jag hade tagit en bättre bild, men det går ju nu inte. 
Ölen är uppdrucken, och faktum är att... jag gillar ju inte weissbier speciellt mycket, så jag vill inte göra om det!
Paulaner och Erdinger, rätt stora märken - men det finns ju så sjukt mycket olika veteöl i just Tyskland. Jag dricker dem inte så mycket, som sagt, men förstår att det är stora varumärken med stor spridning.
Lite som thrash.
De stora tre i tyskland är väl Kreator, Sodom och Destruction (Tankard också, kanske..) - jag har plattor med de första två. Gillar dem, framförallt Kreator som jag verkligen kärat ner mig lite i senare i livet, men Tyskland är så mycket mer.
Så väldigt mycket mer när det gäller thrash.
På bilden har du Deathrow nere till vänster, och Protector nere till höger.
Klassisk tysk thrash, och rullar du tillbaka uppåt kan du addera Exumer till den skaran av lite äldre musik i den genren. Deathrow är bättre än Protector (även om de senare ger sköna Slayer-vibbar), och skivan "Satan's Gift" skulle egentligen kunna dyka som såväl Veckans Tips som en nystart på serien Remasters om det någon blir aktuellt).
Det är nog ändå att bara skrapa på ytan.
Sannolikt skulle man kunna skriva en mer eller mindre evighetslång serie om lite mindre känd och internationellt framgångsrik thrash från Tyskland.
Men... jag kan inte så mycket om det.
Är helt övertygad om att det finns väldigt många andra som är bättre lämpade att skriva insiktsfullt om det, framförallt eftersom man i så fall vill veta mer om ursprung, bakgrund och historia.
Istället ska vi gå vidare, och det med något udda.
I Europa i stort är det ju inte så ovanligt med öl som smakar annat än öl.
Belgien har en massa fruktsmakande öl, och man blandar gärna öl med läsk.
Shandy heter det i England.
Det rätta ordet borde vara abomination. Styggelse.
Kolla in detta...

Som en ohelig blandning som vagt minner om julmust finns denna öl/cola, och det smakar precis som du kan tänka dig.
Vedervärdigt.
Veltins är ölsorten, den ligger på 2%, men det finns hur många som helst sådana här i Tyskland, med alla sorters läsk. Tack, Stones, för att du tog hem den här till undertecknad. Verkligen. 
På bilden hittar du som sällskap till denna skapelse en grupp vars alster jag inte riktigt vet hur jag ska klassa.
Rawhead Rexx, som barndomsvännen Nicke introducerade en gång i tiden.
Det är en salig blandning av thrash och power metal som luktar lite Running Wild - men med riktigt bra sång.
Faktum är att det är rätt bra, men det faller liksom utanför det mesta annat. Debutskivan, den självbetitlade, tycker jag är bättre - men uppföljaren "Diary In Black" har ett klassiskt ostigt omslag där plasten är sådär 3D-räfflad att bilden ser lite olika ut beroende på vilket håll man tittar ifrån, och där alla låtar har en titel och dessutom - för säkerhets skull - avslutas med att det är "Chapter I" och så vidare.
Rawhead Rexx ska jag nog också ha som Veckans Tips någon gång på den här bloggen.
Veltins+ ska jag inte ha som tips till någon.
Så elak kan man inte vara...

Förresten - på tal om udda saker.
När jag först hörde The Ocean (senaste given "Pelagial") så hade jag nog aldrig i hela världen kunnat gissa att det var musik från Tyskland.
Det låter verkligen inte tyskt.
Men det låter bra.
Förbannat bra.
Jag har börjat leta mig bakåt i deras diskografi, och här nedan ser du tvillingskivorna "Heliocentric" och "Anthropocentric" (båda släppta 2010) som gör Scheider Weisse Tap 6 sällskap.

Musikaliskt vete fanken hur man ska beskriva det där - progressiv sludge? - men det kliar mig helt rätt. Det kan man förvisso inte säga om ölen, men den har en sak gemensamt med The Ocean: den är svårbeskriven. Färsköl, grumlig, och i mitt tycke inte speciellt god.
Det här är alltså inte den "vanliga" Scheider Weise, den som du kanske sett på Systembolaget och som heter Tap 4.
Såhär ser denna best ut i mer detalj:

Som sagt - ingen favorit.
Påminner faktiskt en hel del om beligisk färsköl i sin känsla, och på så sätt kanske den har än mer med The Ocean att göra, det där att det inte känns typiskt tyskt. I alla fall inte för mina förutfattade meningar.

Så.
Jag inser nu att det är dags att avrunda det här.
Det finns ingen möjlighet att lägga fler taggar på inlägget (för många grupper har behandlats!), och jag har inte så många fler skivor eller flaskor i förrådet.
Det får bli ett uppsamlingsheat, typ!

Såhär ser det ut.

Så. Fortsatt kassa bilder, men det är skivor i form av Living Death, Darkened Nocturn Slaughtercult och Heaven Shall Burn. Riktigt bra och hårt (tack Christofer för tipset om "Necrovision" med just Darkened Nocturn Slaughtercult, det var ett stycke redig black metal det!), och en del av det känns inte helt klockrent tyskt.
Men bra, som sagt.
Ölen är Spaten (klassisk tysk öl från München som jag egentligen tycker är för söt och brödig och sällan/aldrig köper normalt sett, Morberg (klassisk lager som lika gärna skulle kunnat vara med i någon av de första 4 bilderna) samt  Scheider Weise Tap 4 (veteöl som är lättare att hantera än Tap 6 ovan, men ändå inte kan räknas til en favorit...).
Roligast tycker jag är Morberg, eftersom man tänker på Per Morberg, vettvillingen i köket.
Hur som haver - detta är slutet.
Uppsummeringen.
Inlägget har - som du säkert förstår - skrivits under hela våren/försommaren, och jag har så här i efterhand haft rätt lite eftertanke och planering.
Det har ramlat in skivor som Living Death, som kanske borde funnits med i thrash-samlingen, men det är inte mycket att göra något åt.
Dessutom saknas det - förstås - en hel del skivor. 
Och öl.
Det finns verkligen hur mycket öl som helst i det där landet (och faktum är att om allt har gått som det ska så är jag, just nu, i Tyskland på besök...!).

Någon kanske kommenterar att det inte finns någon Oktoberfest-öl. 
Eller någon Rammstein.
Nä. Det är riktigt.
Jag gillar inte Rammstein.
Oktoberfest-öl... kanske. Det kanske blir en uppföljare. Den som lever får se.
Det finns ett par andra Lördagslyx undertecknad ska försöka slutföra också.
En koll på merchandise ("Under The Sign Of The Black Merch", erkänn att det är ett bra namn på ett inlägg!), sammanfattningen av 70- och 80-talets skivförsäljning.

Till dess så rekommenderar jag arkivet för långa artiklar.
Där finns bland annat fler Lördagslyx!

Nästan som Veckans Tips...

Okej. På fredag startar Veckans Tips igen, och det är inte vilka Veckans Tips som helst.
Det är Veckans Tips som undertecknad har samlat på sig under året, hållit lite hemliga och dessutom skrivit långt i förväg. Det är skivor som verkligen varit med i racet om att knipa en spelplats på nyss avklarade Hårdrockskväll, och det är alla skivor som kommit verkligen står ut med sin kvalitet och sin egensinnighet. Eller med en eller par låtar som är så ruggigt bra att jag liksom inte kan bortse från dem. Men.
Detta jagade efter bra, hemliga skivor... det har förstås också inneburit insamlande av skivor som är nästan bra nog. De som kanske skulle kunna fungera som Veckans Tips i vanliga fall (och, i vissa fall, kanske får chansen innan bloggen upphör att existera någon gång), men som inte riktigt passar sig i det här sammanhanget.
Ett exempel är Inter Arma, som redan haft sin plats i solen (ja, eller höstmörkret, men ändå) som helt enkelt inte har ett sånt format på låtarna att det passar in på Hårdrockskvällen.
Detta inlägg är en hyllning till de skivorna. 
De som nästan blev Veckans Tips.
Du får lite bilder, lite Spotifylänkar och lite ord skrivna sporadiskt under året!

Vi börjar i Norge, med kvinnligt frontade Djerv.
2011 kom debuten, och den här kikade jag lite på i samband med kategorin "Kvinnlig Fägring" i samband med Hårdrockskväll 2013, men jag hann aldrig sätta mig in i plattan i tid för att vilja gå med den i slutänden, eller ens vara riktigt nära. Mitt intryck är också att bandets egensinniga rock'n'roll-svängiga punk/black är starkare som helhet än som egna spår. Jag har helt enkelt svårt att plocka ut en enskild låt som är så mycket bättre än någon annan att jag kan ta med den på Hårdrockskvällen.
Det är också anledningen till att Djerv inte kommer att återfinnas i hemliga klubben av Veckans Tips som snart börjar avtäckas - men du bör kolla in dem.
På Spotify här! 

Från Norge till... Andorra!
Pesefone hamnade i min radar i samband med att Martin recenserade "Spiritual Migration" på Werock, och han har rätt. Detta är som en falukorvssockerkaka. Allt i. Inget ska gå till spillo. I grytan häller vi samtliga subgenrer som du kan tänka dig, och här återfinns såväl black metal-pisk, growl, ren skönsång, folkmelodiplinkande och rubbet där emellan (även om bandet, vad jag förstår vill höra hemma i "progressiv döds"-facket). 
Det är dessutom framfört med sån löjlig kunskap och med så mycket vändningar och vinklingar att det är en skiva med typ evig livslängd. 
Persefone "Spiritual Migration" hittar du också på Spotifyspotify:album:4sYNLJCufJjfouPDNvPgAl.

Efter denna moderna inledning ska vi landa bakåt i tiden lite, närmare bestämt i året 1975, och vi hämtar därifrån den engelska gruppen Warlord.

Vi snackar nu brittisk doom, med givna förtecken av heavy metal. 
Rätt bra, och helt klart en aning udda (även om väl bandet kom på tapeten lite under året när man släppte en återförening), men ändå inte tillräckligt bra för att jag ska ha det som Veckans Tips.
I alla fall inte i den kommande "tema-perioden".
Skulle däremot Remastersserien återuppstå så är det ett löfte här och nu: i så fall kommer ett riktigt nedslag i den här skivan!

Till sist var det ändå ett relativt lätt beslut att utesluta Warlord från den digra listan över hemliga skivor som kommer att få bli Veckans Tips under våren, och som kan bidra med en låt till Hårdrockskväll 2014.

Det var precis tvärtom med denna giv:

Finska Code For Silence har med plattan "Eyes World Shut" skapat en våldsamt svängig historia som spretar alldeles underbart åt alla håll. 
Bra insatser, bra sång, bra produktion och jazz-saxofon mitt i metallen på låtar som "Brothers" och "The Art Of Being A Coward", men till syvende och sist valde jag bort den på följande grundval: de konstiga låtarna är mer charmiga än bra, och de bra låtarna - där bandet lirar mer traditionellt rens - är visserligen bra, men faller ändå bort mot andra som är av samma sort.
Trots det är det inte helt enkelt att sitta still när bandet smiskar igång "Flashbacking One Night Stand" eller "Eye For An Eye".
Spana in Spotify och avgör själv - borde detta ha varit med i slutspurten om en plats på skivan till årets Hårdrockskväll?

Två skivor som faktiskt varit med rätt länge är två svenska skivor som kom 2013, men som båda fallit bort lite för att jag dels inte haft dem som speciellt hemliga, samt för att jag inte kunnat bestämma mig helt enkelt. Och oförmåga att bestämma sig, det är ett nog ett tecken på att skivan är bra men inte riktigt så bra att den tar en given plats.
Just killers, no fillers.

Hur som helst, Egonaut bjuder på klassisk hårdrock med bra drag i, och det är en skiva som torde passa väldigt många av bloggens läsare. Recension av den plattan kladdades in av undertecknad på Werock, och även då var det en utmaning att hitta den där riktiga topplåten som kändes som en naturlig hit. Egonaut på Spotify finns här.

Efter det ska vi kolla svensk doom.
Jag kan faktiskt i princip utlova att Hårdrockskväll kommer att innehålla ett stycke lite okänd svensk doom, från en platta som spelats rent av läskigt mycket av undertecknad sen jag hittade den i början av 2013, men det är inte ovanstående Faith och deras "Decades Of Despair", trots att den är fin den med. Här har vi fler mer naturliga låtar som skulle kunna platsa, och jag skulle ljuga om jag inte skrev att jag faktiskt funderat på att ha med ett spår som "Iscariot" eller "Ashes To Ashes (1, 23, 45)" i min slutliga blandning.
Ändå, konkurrensen är hård, och i detta fall så har jag helt enkelt valt en annan svensk doomplatta... vill inte heller ha för mycket av "samma", så att säga, när det drar ihop sig.
Att Faith skulle kunna dyka upp som Veckans Tips en annan gång dock... det kan man nästan räkna med. Kolla in plattan på Spotify!

Och.
På tal om doom.
Den här plattan KOMMER att bli Veckans Tips!

Windhand passar egentligen helt klockrent in på allt jag har sökt under våren, sommaren och hösten 2013. Ganska obskyrt och okänt, lite hemligt, och riktigt jävla bra.
Med andra ord borde det kanske vara en av skivorna som jag presenterar som Veckans Tips snart, samt vara högaktuell för en plats på skivan Hårdrockskväll 2014.
Men det blir inte så.
Och anledningen är att jag vill spara den här som ett av de där novembertipsen.
Mellan spåren har bandet valt att lägga in ljudeffekterna av regn. inte något fint strilande lite gulligt sommarregn, utan ett jävla fullskaligt fucking "det-vräker-ner-utav-bara-helvete"-regn.
Låtarna är fantastisk doom som påminner lite i stilen om Electric Wizard.
Kort sagt - den här skivan kommer du att få stifta mer bekantskap med, och kan du inte vänta så vet du vad som gäller.
Just det.
Spotify här.

Vidare?
Visst!
Den här skivan får man tacka Spader Ess för tipset om.

The Saint James Society levererar rock som dessutom har drag av det där lite episka, stadiondraget. Det luktar lite av band som Simple Minds eller nästan U2, men det är ruffigare, smutsigare och på det hela mer rock.
En bra skiva, och den faller bort av två anledningar.
Den första är att det är en EP, med 4 låtar. Jag vill under vårsäsongen 2014 presentera fullängdare som Veckans Tips.
Det andra är att jag egentligen inte köper sångaren Brandon Burkharts sång rakt av. Den är bra, men det är... ja... nånting. Nånting som gör att det inte blir en sån där fullträff som jag letar efter, och det är väl det som gjort att jag inte heller kastat mig över bandets fullängdsplatta...

Mera skivor på kanten?
Vad sägs om denna fullständigt schizofrena sak?

Wight kommer från Tyskland, och plattan "Wight Weedy Wight" är helt makalöst...delad. Den är bra, men det är som om det är två skivor, nästan två band. 
Första fyra låtarna är en udda mix av doom, sludge och rock'n'roll där spåren klockar in på i snitt tio minuter (ja, utom inledande "Cosmic Rytm #1", men det är fan som ett fem och en halv minut långt intro så det räknas inte).
Sen avslutar man plattan med två korta (3:53 respektive 4:16 långa) rock-stänkare som bara svänger så man baxnar?!? "Shaman Woman" och "Hammer Boogie" skulle båda gott ha kunnat medverka som överraskningar på Hårdrockskvällen, samt ta skivan till ett Veckans Tips under den kommande våren, men...
...jag vill ha mer tid med den. Den behöver mogna, och jag återkommer nog till den vad det lider. 
Känns som om den kan passa bra in i lite höstigare tider också. Mer moll, liksom...

Som tionde och sista skiva i den här genomgången av plattor som nästan når ända fram för vårens Veckans Tips (lugn... det kommer fler sådana inlägg under våren) stannar vi i Tyskland.
Även om skivan i sig är inspelad i Schweiz 2002, så är gruppen tysk.

 Detta är musik som har Black Sabbath som förebild.
Det svänger hårt när Voodoo Shock rasslar loss, och spår som "Fountain Of Freedom" och "Rainbow Sky" har varit på tapeten ett bra tag för min del.
Detta är en trio som verkligen arbetar enkelt och hårt, och visst är det lite synd att det inte blev en dunderhit så bandet fick berömmelse. 
Fast.
Det innebär ju också att jag kan hitta dem såhär, och du kan bli förundrad över hur bra men ändå lite obskyr musik det faktiskt finns.

Egentligen finns bara ett problem med de två sist uppradade tyska akterna Wight och Voodoo Shock.

De finns inte på Spotify. Istället kollar du in MySpace med Voodoo Shock här, samt bandcamp med Wight här - så du får höra hur bra det är.
Okej?
Alla nöjda och glada, peppade för Veckans Tips vårsäsongen 2014, med avslöjande av alla dessa hemligheter jag ruvat på närmare ett år?

Bra. På fredag brakar vi igång, och vi kommer att börja i... Finland.