1984 - hårdrockshistoriens bästa skivår?

...allvarligt, finns det något skivår i hårdrockshistorien som är bättre?
Jag vet inte om det.
Jag menar.. tänk hur kandidaterna till det årets topplista skulle se ut..(!)

 

 

Detta utan inbördes ordning, förstås, och egentligen bara de jag sådär kom på rakt av (vill man addera kandidater som jag egentligen inte håller lika högt så får man addera skivor som...

• Ratt "Out Of The Cellar"
• Quiet Riot "Condition Critical"
• Queensryche "The Warning"
• Venom "At War With Satan"
• Europe "Wings Of Tomorrow")
• Anthrax "Fistful Of Metal"
• Bathory "S/t"

Och ändå släppte inte akter som AC/DC, Accept, Mötley Crüe, Ozzy Osbourne, Black Sabbath, Rainbow, Aerosmith, Def Leppard, Motörhead, Thin Lizzy eller Michael Schenker Group (MSG) något det året, medan akter som Helloween, Testament, Megadeth och Kreator ännu inte hade sparkat igång och kom med sina debuter året efter.

Bara att erkänna.
80-talet var vansinnigt bra musikaliskt, och jag utmanar er att hitta ett bättre år än 1984...!

Lördagslyx: Tyskland- hårdrock och öl!

Lördagslyx.
En serie som verkligen legat i träda under lång tid på den här bloggen, men som jag har planer på att återuppliva lite sporadiskt. Grundtanken bakom serien är relativt enkel, och bygger på att undertecknad tar ett valfritt ämne och orerar om under en rätt lång tid.
Detta långa inlägg publiceras en lördagkväll, och med ett passande dryckestips så att du som läsare - om det passar - kan slå dig ned i soffan med ett glas och läsa lite meningslöst svammel sådär på kvällskvisten.
Hur det blir denna gång vet jag inte, det är lördag när detta publiceras men eftersom det är sommar nu så kanske du inte kollar den här bloggen speciellt ofta. Kanske är det måndag eller torsdag när just DU läser det här. I så fall får du köpa det, och istället bara tänka dig lördagskänslan. Lyxen.
Den här gången ska vi prata om Tyskland, hårdrock och öl.
Dryckesförslaget är alltså synnerligen enkelt: malt från Germania.
Det finns förstås en bredd däri, allt från enkla pilsner till veteöl, och du får själv finna din lisa för själen och vad som passar din smak.

Tyskland. Detta land som gjort sånt avtryck i historien. Fotbollsspelande, korvätande, läderbyxeklädda besserwissers med en magisk förmåga för organisation, mekanik, uppfinningsrikedom. Min hustru är född i landet, jag besöker det med jämna mellanrum och trivs där. Språket fungerar, jag förstår det mesta men pratar inte flytande (...stigande självförtroende i samband med en öl innanför västen ger dock rätt bra resultat på det linguistiska planet, och jag har oftast inga problem med att föra samtal med släkten där nere). "Snowroller" tillsammans med skoltyska tar en ganska långt.
Den här lördagen ska vi dock ge oss på vad Tyskland egentligen symboliserar för min del.
Hårdrock.
Öl.
Och vi ska kombinera det på mer eller mindre bisarra sätt.
Jag tänkte ge mig ut på en tunn gren genom att helt enkelt gräva djupt i min egen skivhylla såväl som i olika sorters öl, och stapla jämförelser och amatörmässiga noteringar om än det ena och än det andra. Förhoppningen är att du som läser och som har intresset i såväl hårdrock som öl kan hitta lite roliga kopplingar och/eller ett och annat tips.
Vi börjar dock enkelt. Standardiserat. Välkänt.

Du har sett dem. Du har hört dem och smakat dem.
De klassiska tyska ölsorterna som säljs ganska billigt, smakar helt okej och bygger på den enklaste av tekniker. Malt. Humle. Jäst. Rent vatten. Brygg öl.
Förvånar mig inte ett smack om du har mer eller mindre nostalgiska minnen från fordom när du var ung och drack öl med vännerna fast det kanske inte var helt okej.
Utomhus, på högtider som Valborg. Inomhus på Lucia, inte sällan med resultatet att du blev alldeles för full och inte riktigt kunde kontrollera allt (allt det där har i alla fall hänt mig, och rätt många av mina vänner och bekanta, så jag chansar lite här när jag drar er alla över en kam).
Smaken kanske bäst kan beskrivas som neutral, om man ska prata jämförelser med annan form av öl, och det är öl som faktiskt funkar rätt så okej till nästan vilket tillfälle som helst.
Grilla? Ta en DAB till. Fest? Löwenbrau funkar.
Det är också kopplingen till de skivor - eller, representanter för de grupper vars skivor - du ser på bilden. Jag hade tänkte ta fler, men det blev meckigt att stapla.
Helloween, Gamma Ray, Running Wild.
De flesta av oss rockers har någon form av förhållande till dessa grupper, och inte sällan är det från förr. Det kanske inte är det vanligaste som spelas nu när smaken och utbudet blivit aningen mer raffinerat och varierande, men det är faktiskt aldrig heller fel.
Som ölen på bilden.
Skivorna är "Heading For The Future" med Gamma Ray längst nere till vänster, sen Helloweens svit med "Keeper"-skivorna samt "Walls Of Jericho" innan högra kanten utgörs av Running Wild "Under Jolly Roger" och bandets överlägset bästa giv "Death Or Glory".
Det hade kunnat vara fler skivor här, och ett namn som Blind Guardian kommer förstås att vara nära till hands (fast det visar sig att jag faktiskt inte har något fysiskt ex med just dem, så det faller lite...), men gemensamt är att de liksom var hetare förr, när man (jag) var yngre.
Jag tycker matchningen med öl av den här sorten är alldeles utmärkt.
Som nästa bild också.

Om det i förra bilden fanns musik som ändå har en viss kant som möjligtvis inte tilltalar alla så är det på den här bilden musik som liksom inte går att ogilla. ja, det skulle vara Accept då, eftersom Udos stämma är lite speciell, men ändå. 
Du kan fasen få vem som helst att gilla det här, alldeles oavsett om man gillar hårdrock eller inte, speciellt om man adderar balladgiganterna Scorpions till mixen.
Accept, Scorpions och MSG (som är till höger) skrämmer liksom inte bort någon.
Precis som de två representaterna för lättdrucken tysk öl, Bitburger och Becks.
Det är öl som folk som inte gillar öl dricker.
En varm solig sommardag.
Svalkande.
"Bitte ein Bit", som det heter.
Det slinker ner, det funkar, det är verkligen den tyska motsvarigheten till en amerikansk masstillverkad Budweiser. Typ. Fast lite godare.
Jag dricker faktiskt inte den här typen av öl speciellt ofta. Lyssnar oftare på musiken, men jag gillar kopplingen ändå. Det där att det är lätt att tillgodogöra sig.
Så här långt har väl kanske varken dryckerna eller musiken chockerat dig eller stuckit ut speciellt mycket, men man kan inte ha ett inlägg om tysk öl och tysk musik som inte har med de här grupperna eller öltyperna.
Det blir ofullständigt.
Låt oss istället titta lite djupare ner i faunan!

På den här bilden finns en öl, fyra skivor.
Ölsorten är ett steg mot det mer genuina tyska, med mer fyllighet och smak.
Münchener, hovbryggeriet, levererar öl i en flaska som ser lite speciell ut, som smakar lite speciellt om man jämför med vad vi tittat på tidigare.
Jag gillar det.
Det är enkelt att få tag i (ordinarie sortiment på Systembolaget), men är en lite udda fågel.
Och för mig känns det här väldigt "äkta" tyskt.
Serveras med fördel i ett högt glas, skummande, och ger eftersmak av hur det känns om man är på plats i Tyskland och får en öl på en utomhusservering.
Skivorna är lite mer obskyrt även de.
Till vänster har du Wight med plattan "Wight Weedy Wight" och Voodoo Shock, två skivor som nästan varit Veckans Tips men ännu inte riktigt.
Die Knappen och Exumer har varit det, och jag tycker ändå att gemensamt för samtliga dessa tycker jag ändå är att det är ett steg bort från det mest uppenbara som man utanför Tyskland anser vara tysk musik.
Det är inte okända skivor, men ändå - hand upp alla som hört dem eller ens har koll på dem innan?
Hand upp alla som väljer Münchener när du plockar på dig saker på Systembolaget?
Jag gillar alla fyra skivorna också, precis som med ölen, och tycker det är ett bra steg in i den tyska myllan på något sätt...

Vidare!

Bilden ovan innehåller båda udda och vanliga saker.
Det är nästa steg under ytan om man jämför med de två första bilderna.
Musikaliskt bjuds du på typisk tysk musik som antagligen inte är okänd för dig som läser detta, men som kanske inte är vad gemene man har hört.
Kass bild blev det, men det kan jag inte göra något åt eftersom jag ju druckit upp ölen och inte kan skaffa nya (Veltins och Park Pilsner är gåvor från Stones efter att han turnerat i Tyskland)..
Det är i alla fall, nerifrån vänster och roterande klockvis:

• Primal Fear
• Axxis
• At Vance
• Masterplan
• Rage
• Warlock

Bra skivor alla, men kanske det minst intressanta i bilden.
Den här gången tycker jag att det är själva ölen som är intressantast.
I mitten en Störtebecker, kan köpas nästan var som helst i Sverige (och egentligen inte alls är i min smak, alldeles för söt). Den är flankerad av två stycken pilsner av klassisk tyskt snitt; Veltins och Park Pilsner.
Det är lite av grejen med Tyskland när det gäller öl - det finns liksom ingen hejd på hur många ölsorter det finns. Stort land, många bryggerier, lokala favoriter... men jäklar, vad alla har valt typ samma smak och stil?!
Lättdrucken pilsnertyp som vill vara Bitburger?
Check på det.
De ligger ofta på mellan 4 och 5%, och jag fotade för skoj skull baksidan på etiketterna på de två exemplaren ovan för att ge en typisk bild av dem (framsidan får du väl förstora bilden ovan och zooma för att se).

 

Klassisk "rehetslagarna", och förpackad i flaska.
Man får tacka Stones för gåvan, det var trevligt, och man kan konstatera att det här inlägget blev rikare med dessas bidrag, trots att det smakmässigt inte var sådär vansinnigt spännande.
Det gäller faktiskt lite men inte alls för nästa bild också.
Den alkoholfria.
För det är så här: alkoholfri öl är egentligen inte rolig, och att det finns så mycket sådan i Tyskland känns rätt märkligt (jag förknippar inte det landet och dess innevånare med alkoholfritt intag av just öl, utan tycker snarare att de väljer annan dryck i så fall).
MEN.
Ska du dricka sådan ska du dricka tysk.
Den spöar sånt som Carlsberg och annat med hästlängder, tycker jag.
Mittenburken är en klassisk folköl, Burgenfels, som är riktigt bra. Toppenalternativ till grillen, faktiskt, som svärfar dessutom introducerat till undertecknad.
Till vänster Erdinger som du kan handla i Sverige, till höger en Gründel som du inte kan handla i Sverige eftersom den följde med Stones blandade ölkasse hem från vårt fokusland.

Musiken är dessutom rätt okarakteristiskt tysk, i alla fall är svängig och hårt bluesbaserad rock inte direkt min spontana referenstanke när jag tänker på Tyskland.
Det är dock vad man får, i båda fallen.
De undre skivorna både till höger och vänster är Zodiac, och de övre är Kadavars två plattor. Zodiac har mer häng modell Free, Eagles och liknande i sin rock medan Kadavar uppenbarligen gett Black Sabbath en hel del timmar - men oavsett, samtliga dessa skivor är riktigt riktigt bra.
Men. Som sagt.
Kanske inte vad man spontant tänker när man tänker Tyskland.
Då är det snarare det här som kommer till sinnes...

Weissbier och thrash, eller hur?
Önskar att jag hade tagit en bättre bild, men det går ju nu inte. 
Ölen är uppdrucken, och faktum är att... jag gillar ju inte weissbier speciellt mycket, så jag vill inte göra om det!
Paulaner och Erdinger, rätt stora märken - men det finns ju så sjukt mycket olika veteöl i just Tyskland. Jag dricker dem inte så mycket, som sagt, men förstår att det är stora varumärken med stor spridning.
Lite som thrash.
De stora tre i tyskland är väl Kreator, Sodom och Destruction (Tankard också, kanske..) - jag har plattor med de första två. Gillar dem, framförallt Kreator som jag verkligen kärat ner mig lite i senare i livet, men Tyskland är så mycket mer.
Så väldigt mycket mer när det gäller thrash.
På bilden har du Deathrow nere till vänster, och Protector nere till höger.
Klassisk tysk thrash, och rullar du tillbaka uppåt kan du addera Exumer till den skaran av lite äldre musik i den genren. Deathrow är bättre än Protector (även om de senare ger sköna Slayer-vibbar), och skivan "Satan's Gift" skulle egentligen kunna dyka som såväl Veckans Tips som en nystart på serien Remasters om det någon blir aktuellt).
Det är nog ändå att bara skrapa på ytan.
Sannolikt skulle man kunna skriva en mer eller mindre evighetslång serie om lite mindre känd och internationellt framgångsrik thrash från Tyskland.
Men... jag kan inte så mycket om det.
Är helt övertygad om att det finns väldigt många andra som är bättre lämpade att skriva insiktsfullt om det, framförallt eftersom man i så fall vill veta mer om ursprung, bakgrund och historia.
Istället ska vi gå vidare, och det med något udda.
I Europa i stort är det ju inte så ovanligt med öl som smakar annat än öl.
Belgien har en massa fruktsmakande öl, och man blandar gärna öl med läsk.
Shandy heter det i England.
Det rätta ordet borde vara abomination. Styggelse.
Kolla in detta...

Som en ohelig blandning som vagt minner om julmust finns denna öl/cola, och det smakar precis som du kan tänka dig.
Vedervärdigt.
Veltins är ölsorten, den ligger på 2%, men det finns hur många som helst sådana här i Tyskland, med alla sorters läsk. Tack, Stones, för att du tog hem den här till undertecknad. Verkligen. 
På bilden hittar du som sällskap till denna skapelse en grupp vars alster jag inte riktigt vet hur jag ska klassa.
Rawhead Rexx, som barndomsvännen Nicke introducerade en gång i tiden.
Det är en salig blandning av thrash och power metal som luktar lite Running Wild - men med riktigt bra sång.
Faktum är att det är rätt bra, men det faller liksom utanför det mesta annat. Debutskivan, den självbetitlade, tycker jag är bättre - men uppföljaren "Diary In Black" har ett klassiskt ostigt omslag där plasten är sådär 3D-räfflad att bilden ser lite olika ut beroende på vilket håll man tittar ifrån, och där alla låtar har en titel och dessutom - för säkerhets skull - avslutas med att det är "Chapter I" och så vidare.
Rawhead Rexx ska jag nog också ha som Veckans Tips någon gång på den här bloggen.
Veltins+ ska jag inte ha som tips till någon.
Så elak kan man inte vara...

Förresten - på tal om udda saker.
När jag först hörde The Ocean (senaste given "Pelagial") så hade jag nog aldrig i hela världen kunnat gissa att det var musik från Tyskland.
Det låter verkligen inte tyskt.
Men det låter bra.
Förbannat bra.
Jag har börjat leta mig bakåt i deras diskografi, och här nedan ser du tvillingskivorna "Heliocentric" och "Anthropocentric" (båda släppta 2010) som gör Scheider Weisse Tap 6 sällskap.

Musikaliskt vete fanken hur man ska beskriva det där - progressiv sludge? - men det kliar mig helt rätt. Det kan man förvisso inte säga om ölen, men den har en sak gemensamt med The Ocean: den är svårbeskriven. Färsköl, grumlig, och i mitt tycke inte speciellt god.
Det här är alltså inte den "vanliga" Scheider Weise, den som du kanske sett på Systembolaget och som heter Tap 4.
Såhär ser denna best ut i mer detalj:

Som sagt - ingen favorit.
Påminner faktiskt en hel del om beligisk färsköl i sin känsla, och på så sätt kanske den har än mer med The Ocean att göra, det där att det inte känns typiskt tyskt. I alla fall inte för mina förutfattade meningar.

Så.
Jag inser nu att det är dags att avrunda det här.
Det finns ingen möjlighet att lägga fler taggar på inlägget (för många grupper har behandlats!), och jag har inte så många fler skivor eller flaskor i förrådet.
Det får bli ett uppsamlingsheat, typ!

Såhär ser det ut.

Så. Fortsatt kassa bilder, men det är skivor i form av Living Death, Darkened Nocturn Slaughtercult och Heaven Shall Burn. Riktigt bra och hårt (tack Christofer för tipset om "Necrovision" med just Darkened Nocturn Slaughtercult, det var ett stycke redig black metal det!), och en del av det känns inte helt klockrent tyskt.
Men bra, som sagt.
Ölen är Spaten (klassisk tysk öl från München som jag egentligen tycker är för söt och brödig och sällan/aldrig köper normalt sett, Morberg (klassisk lager som lika gärna skulle kunnat vara med i någon av de första 4 bilderna) samt  Scheider Weise Tap 4 (veteöl som är lättare att hantera än Tap 6 ovan, men ändå inte kan räknas til en favorit...).
Roligast tycker jag är Morberg, eftersom man tänker på Per Morberg, vettvillingen i köket.
Hur som haver - detta är slutet.
Uppsummeringen.
Inlägget har - som du säkert förstår - skrivits under hela våren/försommaren, och jag har så här i efterhand haft rätt lite eftertanke och planering.
Det har ramlat in skivor som Living Death, som kanske borde funnits med i thrash-samlingen, men det är inte mycket att göra något åt.
Dessutom saknas det - förstås - en hel del skivor. 
Och öl.
Det finns verkligen hur mycket öl som helst i det där landet (och faktum är att om allt har gått som det ska så är jag, just nu, i Tyskland på besök...!).

Någon kanske kommenterar att det inte finns någon Oktoberfest-öl. 
Eller någon Rammstein.
Nä. Det är riktigt.
Jag gillar inte Rammstein.
Oktoberfest-öl... kanske. Det kanske blir en uppföljare. Den som lever får se.
Det finns ett par andra Lördagslyx undertecknad ska försöka slutföra också.
En koll på merchandise ("Under The Sign Of The Black Merch", erkänn att det är ett bra namn på ett inlägg!), sammanfattningen av 70- och 80-talets skivförsäljning.

Till dess så rekommenderar jag arkivet för långa artiklar.
Där finns bland annat fler Lördagslyx!

Recension: Ronnie James Dio "This Is Your Life"

Det är knappast någon hemlighet, det där att jag anser Ronnie James Dio vara en av hårdrockshistoriens största sångare, och för min egen personliga del alldeles essentiell för min kärlek för hårdrocken.
Att han gått ur tiden är numera en saknad, chocken har lagt sig, och jag försöker hålla hans minne och hans sånger långt fram i spellistor och vid val av skivor - lika mycket för att hylla honom som för att jag ju faktiskt tycker att i stort sett allt kar'ln spelade in var snudd på fantastiskt.
En bra låt är en bra låt, och den tanken går verkligen igen på denna hyllningsplatta.
Kanske är det ett av de största tecknen på hur stor han var i jordelivet, och hur omtyckt han var, det faktum att man lyckats jämna vägen för en skiva där så många artister - trots olika management, skivbolag och intressen - enats om en utgivning. Det enda jag saknar är egentligen bidrag där de gamla kollegorna från Rainbow (tänker då förstås på Ritchie Blackmore) eller Black Sabbath (Tony Iommi, Geezer Butler), men det här är förstås en skiva där man istället ska se till de som är här.
Och det är en galet lång lista med prominenta gäster.
Anthrax gör "Neon Knights", Tenacious D "The Last In Line", Scorpions ger "The Temple Of The King", Metallica ett medley med bland "Kill The King" och "Tarot Woman" och Doro "Egypt (The Chains Are On)". Som exempel, för det bara fortsätter, och i de fall man inte har ett helt band som samlats runt en låt så har man lyckats plocka ihop olika väldigt intressanta namn. Saxons Biff Byford gästar resten av Motörhead (och gör rent sångmässigt väldigt bra ifrån sig) på "Starstruck", Corey Taylor från Slipknot/Stone Sour gör sitt bästa (men blir smiskad av Ronnie) på "Rainbow In The Dark", Rob Halford slår sina påsar ihop med Vinny Appice, Doug Aldrich, Jeff Pilson och Scott Warren och kväker på "Man On The Silver Mountain" och Glenn Hughes gör en rent magisk insats på "Catch The Rainbow".
Det är en enda lång kavalkad av superstjärnor som hyllar Ronnie James Dio, och Wendy Dio som satta samman skivan och står som producent har varit smart nog att lägga finstämda "This Is Your Life" sist, där han sammanfattar livets innebörd själv.
Det är här och nu som gäller.
Ingen vet när det tar slut.

Kloka ord, och eftersom skivans överskott går oavkortat till Ronnies "Stand Up And Shout Cancer Fund" så är det egentligen bara för dig som inbiten rocker att hala upp lädret och köpa den.
Ja.
Du får en gammal version av "Holy Diver" med Killswitch Engage som du redan hört, men du får så många nya röster som ger sin version av en bra låt, och det är väl där någonstans det hela mynnar ut.
En bra låt är, trots allt, alltid en bra låt - även om den som sjunger inte riktigt når upp till förebildens topp. Och det är okej, speciellt en sån här gång.

Bästa Spår? Man får ju förstås bortse från själva låten, och se till de versioner som levereras, och jag är då väldigt förtjust i just insatsen på "Catch The Rainbow", där Glenn Hughes, Rudy Sarzo, Craig Goldy, Scott Warren och Simon Wright visar var skåpet ska stå.

Betyget blir en fyra, och det beror närapå lika mycket på att man faktiskt ror ett sånt här projekt i hamn. Att få alla dessa namn att samlas under en flagga i dagens skiv- och musikindustri kan inte vara helt enkelt, och som sådan ska initiativet hyllas.
Och så var det ju det där med själva ursprungslåtens kvalitet....

Ronnie James Dio "This Is Your Life": 4

Dagens i-landsproblem. Plast

Häromveckan bestämde jag mig för att åtgärda ett av hålen.
I skivsamlingen.
Under bokstaven S så saknas, som tidigare konstaterats, Scorpions till stora delar.
Av någon anledning jag egentligen inte vet själv.
Hur som helst, köpte dessa tre till en spottstyver från Amazon.
"Lovedrive" (fantastiskt omslag!), "Blackout" och "Love At First Sting".
Riktigt bra skivor alla tre, det får man säga, men det är inte det som denna måndagmorgon ska handla om.
Istället ska vi prata om ett riktigt ilandsproblem.
Förpackningen.
Eller, för att vara exakt, svårigheten att komma åt den.

Inplastade skivor allihop. Fint så. Krympplast som gör att man måste ha kniv för att kunna bryta sig in, ingen "flik" att dra i. Irriterande, men det kan jag leva med.
Men sen, när jag - som lydig skivköpare och som inte laddar ner musik - har brutit mig in i plasten så sitter en liten klisterremsa på ena kanten av skivan. Som gör att den inte går att öppna (det står lite streckkoder och titeln och så på kanten, vilket får mig att tro att vissa affärer har enbart den där klisterremsan och ingen plast).
Och den där jävla klisterremsan sitter som berget.
Den är dessutom av så pass usel kvalitet att den inte håller när man drar bort den.
Så där står man.
Beväpnad med kniv, svordomar och närapå blödande händer för att man försöker öppna tre stycken skivor som man köpt.

Orättvist kanske att Scorpions får en stå som modell för detta, speciellt som skivorna är så pass bra, men är inte paranoian lite missriktad?
Visst finns det större hot mot skivindustrin än att någon faktiskt vandrar in i en skivaffär (det finns ju knappt några kvar!) och snor med sig själva skivan ur fodralet?

Vi måste prata om... Saxon. De tidiga åren.

Livet, mina vänner.
Det är bra märkligt.
Den här gången ska vi konstatera det genom att låta ett legendariskt band stå i fokus.
Saxon.
Vi måste prata om Saxon. De tidiga åren.
En svit skivor som innehåller inspiration och guldkorn för en hel generation kommande rockers och som... nästan... har gått mig förbi.
Ja.
Du läste alldeles rätt.
Det har i stort sett gått mig förbi.

Jag upptäckte Saxon i samband med "Crusader" från 1984. Den fanns i min morboro Anders rum, och egentligen hade den kunnat bli en av de där skivorna som fick en plats i serien Besatt, men den föll bort av den relativt enkla anledningen att det, egentligen, inte var hela skivan som fick mig så begeistrad - utan i huvudsak titelspåret som jag nötte om och om igen), och förälskade mig omedelbart i bandets sound.
Tydliga riff.
Fantastisk sång.
Klart fokus på melodi och sväng.

1984 var jag tio år.
Tillgången på ny musik och möjlighet eller förstånd att gräva vidare i ett varmt spår var klart begränsad, så för min del stannade faktiskt Saxonäventyren lika tvärt som de startade.
"Crusader" var och förblev den skiva som var synonym med bandet, länge länge.
Med tiden skaffade jag egen CD-spelare och stereo (innan var det morsans/familjens gemensamma silverfärgade sak i vardagsrummet som gällde), och med det intåget (en svart Yamaha, mer om det här) så kom ganska snabbt en samlingsplatta med Saxon in i hyllan. Då insåg jag att jag ju, faktiskt, hade hört en hel del av låtarna som fanns med även om de nu inte ligger på just "Crusader".
Det går inte att värja sig mot spår som "Princess Of The Night", "Dallas 1 PM" eller "747 (Strangers In the Night)". Faktiskt.
Men, kära vänner, nu kommer det konstiga i den här historien.

Så galen jag är i skivor, så förälskad jag är i bra musik och så tveksam min inställning är till att "älska" ett band via en samlingsskiva så är det just så det har slutat.
Visst har diverse senare platta smugit sig in i samlingen, men det finns ett stort svart hål där så inte borde vara.
Saxons tidiga år.
Vi pratar om sextetten:

• "Saxon" 1979
• "Wheels Of Steel" 1980
• "Strong Arm Of The law" 1980
• "Denim And Leather" 1981
• "The Eagle Has Landed" 1982, live
• "Power And The Glory" 1983

Sex skivor av modellen "instant classic", med musik som ju faktiskt, rent krasst, alltid har fyllt mina kriterier för att inhandla och utveckla en mer eller mindre hälsosam relation till.
Ändå har det inte hänt.
Ändå stannar de tidiga åren ännu så länge vid något av ett svart hål.

Hur kan det komma sig?
Märkligt.

Men så är ju livet sådär som livet är.
Oförutsägbart och fullt av överraskningar (like a box of chocolate, som en snubbe på film skulle sagt). 
Och därför dök bandet upp på Hårdrockskvällen detta år.
Det här inlägget är lite av en följd därifrån, samt att jag funderat en hel del på det där med samlingsskivor och varför det bara stannar med en sån ibland.
Andra exempel skulle kunna vara Scorpions och ZZ Top.
Två band som jag har starka och glada minnen från, och lyssnat mycket på en gång i tiden.
Egentligen skulle jag vilja äga och vara helt inlyssnad på hela diskografin, men det har inte hänt. Jag har hört destillatet, kan man säga, i och med att det är via samlings- och liveskivor jag lyssnat mest på dem.

Det här kan egentligen mynna ut i flera olika saker i riktiga livet.
Att jag på bloggen kör en fullständig genomgång av samtliga samlingsskivor i min ägo är lika sannolikt som att allt faller i glömska under våren.
Att jag snöar in fullständigt på en svit skivor från fordom från ett band som alla andra redan har upptäckt och kan allt om är också lika sannolikt som att jag smyger in platta med akterna lite här och där allt eftersom jag springer på dem för en låg penning.
Egentligen har jag inget större mål med detta inlägg heller, mer än att belysa denna udda sak. Att livet har en förmåga att kanske plocka fram det man saknar fast man inte visste att man saknade det ibland.
De tidiga åren.
Saxons tidiga år.
Vi måste prata om dem... 

Hårdrockskväll 2014 - Nytt blod

...det är nu 2 månader kvar till Hårdrockskväll 2014.
Samma glada och aningen överförfriskade gäng som du ser på idolbilden ovan kommer då att samlas (och denna gång är det nästan hos grannen för mig sett, krypavstånd!) för att spela musik med distortion som gemensam nämnare.
För att fira det ska jag avslöja hur min skiva med 8 valfria låtar skulle se ut om jag hade temat "Nytt Blod".
Idel debutskivor - och naturligtvis betyder detta att ingen av nedanstående låtar kommer att föräras en plats på den skiva som jag egentligen spelar när det väl är dags, Trettondagsafton. Hemlighetsmakeriet fortgår ju alltjämt.

Så, okej, då kör vi. Länkar till recensioner på respektive gruppnamn...
----------------------------------------------------------------------------------------
Låt 1 - Anciients "Raise The Sun"
 

Ska man börja kvällen på ett bra sätt så är väl inledningen på en av årets bästa skivor alldeles utmärkt? Detta är en debut som heter duga, och jag har detta år sett det lite som mitt uppdrag att sprida ordet om just Anciients. Alltså - "Raise The Sun", där riffet sparkar igång själva låten, är ett givet val som inledning i detta sammanhang.

----------------------------------------------------------------------------------------
Låt 2 - Scorpion Child "Polygon Of Eyes"

...finns förstås ingen anledning att vila på hanen, utan vi brakar på med lite högkvalitativ rock'n'roll från andra sidan pölen. Scorpion Child har med debuten imponerat på mig, och vi hämtar därifrån singelspåret "Polygon Of Eyes". 
En bra uppföljare från den lite meckigare och hårdare starten.

------------------------------------------------------------------------------------------
Låt 3 - Necrowretch "Purifying Torment"

Jävla ungar.
3 snorvalpar från Frankrike bildar bandet Necrowretch och lirar i stort sett brallorna av den etablerade svärtade dödsscenen. Driven och svängig platta med bra attityd, och även om man väl kanske skulle kunna ta i stort sett vilken låt som helst så har jag fastnat lite extra för "Purifyin Torment".

---------------------------------------------------------------------------------------------
Låt 4 - Vidunder "Summoning The Not Living"

 ...ibland kan man undra hur många bra svenska grupper inom genren "hårdrock med influenser från 70-talet" som egentligen kan komma fram. Finns det en gräns?
Vidunder har med sin självbetitlade debut hur som helst tagit en plats bland dessa band, och därifrån hämtar vi öppningslåten "Summoning The Not Living".
Bra ljud, bra riff, bra sång, bra låt!

----------------------------------------------------------------------------------------------
Låt 5 - Witherscape "Astrid Falls"

Debutant och debutant.
Dan Swanö är ju ingen duvunge direkt, men projektet Witherscape - där han har med sig Ragnar Widerberg - är i alla fall nytt och får räknas in i debutantskaran i detta sammanhang.
Progressivt, med både growl och rensång, och vi hämtar in skivans andra spår "Astrid Falls" för att representera plattan "The Inheritance"!

--------------------------------------------------------------------------------------------------
Låt 6 - The Winery Dogs "Elevate"

Fler gamlingar som debuterar - The Winery Dogs!
Rutinerade herrar som levererar rak men ändå svängig hård rock.
Det är måhända inte skivan som du tar med dig till graven, men det är avslappnat, snyggt producerat och bra. Jag väljer just nu låten som öppnar skivan, "Elevate", kanske inte så mycket för att den är bäst på plattan utan snarare för att den är av sorten som sätter sig direkt.
Man behöver inte ha hört den innan, liksom, och det passar sig ju bra en sån här kväll när musiken förmodligen är lite ny för de flesta.

-------------------------------------------------------------------------------------------------
Låt 7 - Black Trip "No Tomorrow"

Mer rutinerade herrar som debuterar, svenskt denna gång.
Black Trip (med bland annat Peter Stjärnvind i sättningen) lirar okomplicerad heavy metal. Det luktar lite gamla Iron Maiden, Saxon, Scorpions, och det tilltalar hjärtat snarare än hjärnan.
Som näst sista låt en sådan blöt kväll passar dte förstås perfekt, och jag väljer sköna "No Tomorrow" som representant för skivan.

------------------------------------------------------------------------------------------------------
Låt 8 - Colossus "Kingdoms"

Sist men verkligen inte minst är svenska trion Colossus, där jag väljer "Kingdoms" från fullängdsdebuten "Wake". Det är lite meckigt, halvsludge-doom-rockigt, och både enkelt att ta till sig samtidigt som det finns djup och egensinne i skivan.
Det är en av de intressantare debuterna som jag har sprungit på under en längre tid, och ska man ha tema "nytt blod" på en Hårdrockskväll så känns den helt given.
Jag har också sparat den till slutet, så att lite av det bästa kommer sist...

----------------------------------------------------------------------------------------------------------

...ganska enkelt att konstatera: det har varit ett bra debutantår, eller hur?
Nästan lite synd att mitt tema inte kommer vara just det, för ovanstående radda låtar hade absolut varit fina att spela. 
Tur det som kommer att spelas också är bra.
Bara två månader kvar nu...

Record Madness: S

Vet du vad Record Madness är?
Alltså, serien där jag och Stones dyker ner i våra skivhyllor och rotar fram mer eller mindre oväntade alster. Varje inlägg fokuserar på en bokstav, och i slutet så passar man utmaningen vidare till den andra genom att berätta vilken bokstav som ska skärskådas. 
Förra gången tittade vinylfantasten på bokstaven U, och sen avslutade han med att passa en av skivhyllans största utmaningar min väg.
Detta är historien om...

Record Madness: S
Detta är en väldigt konstig bokstgav i min skivhylla.
Både väl representerad och misshandlad på samma gång. Den har... hål. Massor av hål, som inte borde finnas där men ändå gör det.
Vi återkommer dock till det lite senare.
Först - själva spektaklet. S.

Som du ser så ryms inte alla skivor som de ska, egentligen. Några ligger i en trave på sidan (de gömmer bland annat Soundgarden-plattorna), och det är förstås en helt förkastlig lösning. Tittar du dessutom noggrant ser du att det ligger skivor inpetade i det minimala utrymmet ovanpå de andra, och eftersom det är så hårt ihoptryckt blir resultatet att man nästan inte får loss någon skiva alls om man vill lyssna på den. Skådebröd, typ. 
Inte bra, men jag kan berätta att en ny lösning på hela skivhylle-problematiken är på gång. Beställt, hemleverans i början av juni.
Nog om det.
Bokstaven S kan sägas vara motsatsen till utmaning om man jämför med den förra bokstaven jag fick från Stones, U. Då fick jag skrapa ihop skivor för att ha något att skriva om, medan det nu är tvärtom - jag kommer att hoppa över en hel del för att nånsin komma till publicering!
En sak som slår en när man kollar på skivhyllan är att det finns en hel del thrash under just bokstaven S. Kolla:

Överst, förstås med tanke på Jeff Hannemans frånfälle här senast, är en av genrens grundare. Slayer. Det är väl en hyggligt komplett samling det där, lite halvslarvigt uppställd. Ofats lyssnar jag nog på livegiven "Decade Of Aggression", den är ju nån form av best of med bandet.
men det stannar ju inte där.
Jag tycker inte man kan slarva över vare sig Sepultura eller Sacred Reich om man ska prata thrash på bokstaven S. Två bra grupper som har olika sound men ändå ryms i samma lilla ask. De två vänstra Sacred Reichskivorna är från en box, så de är matade med lite filmmaterial och grejor också. Fint så.
Ändå har jag sparat en riktig pärla till sist, med en viss Andy Sneap (producenten) i settningen. Udda, avig och bra:

Sabbat "The History Of A Time To Come" är en skiva jag tycker du ska kolla in om du gillar gamla, nya upptäckter och inte känner till dem sen innan.
Därifrån ska vi gå till en del helt logiska och kända akter.
Hårdrock som vi städar av, liksom, eftersom du ju fattade att de skulle finnas i hyllan.

Överst Soilwork, via Soundgarden och sen landar vi i både Spiritual Beggars och Sahg.
Jag har inte allt banden har släppt (Soundgarden och Sahg är väl närmast), men ganska tillräckligt för att stilla min hunger om andan faller på.
Funderar på att införskaffa den alldeles nya Spiritual Beggars-plattan, men har liksom inte fått tummen ur än, och jag vet inte jag. Jag tycker nog att de var bättre med JB på sång än med nuvarande Apollo Papathanasio, så det känns som en sån där platta som jag sparar till dess att den dyker upp till riktigt bra pris om nåt år...
Sista bilden är Symphony X och The Sword. Två helt olika grupper, med helt olika musikalisk inriktning. Jag tycker nog The Sword är bättre, och det avspeglas ju också i att den samlingen i alla fall innehåller samtliga det bandets fullängdare.

Okej. 
Ska vi lämna hårdrocken ett tag?
Det betyder att jag inte kommer peta upp bilder på Slipknotskivor, Saxon- eller Stardogplattor, trots att de finns där. Du får helt enkelt föreställa dig hur det där ser ut.
Istället tar vi de här.

 Jag gillar Sahara Hotnights. Tjejerna har attityd och går sin egen väg, och trots att de nog var mer punkig stökighet i början av karriären så tycker jag att de är som bäst när de går lite mer mot mittfåran och levererar pop/rock. Spelar dem rätt ofta, och det är inte bara för att de kommer Robertsfors.
Bruce Springsteen är ju rykande aktuell efter sina Sverigespelningar, men nu ska ni få höra något märkligt - jag har aldrig varit på någon Springsteenkonsert!?!
Fast jag borde, och skulle vilja, så tycks jag aldrig ha koll så pass att jag hänger på låset för att skaffa plåt. Lite märkligt, men det syns också i skivhyllan.
En samlingsplatta (igen, det där med samlingsplattor är egentligen inte så kul tycker jag, men ibland har det blivit så...), sen "Human Touch" som väl köptes till en spottstyver nån gång, och fina "The Rising" som behandlar 9/11-händelserna.
På tal om hål.
Inte i marken efter att tornen rasat, men på tal om skivor som saknas i samlingen.
"Born In The USA"? "The River"? "Darkness On The Edge Of Town"?
Nä.
Saknas. 
Och det är lite som med de där konsertbiljetterna, jag gillar Springsteen men är inte tillräckligt biten för att verkligen göra något åt saken, verkar det som.
På samma bild finns också Supertramp.
"Crime Of The Century" är en helt fantastisk låt, och var en av den som spelades mest när jag provlyssnade på stereon på Audio Reference. Snacka om att göra sig väl på hög volym... 
Vi fortsätter väl på icke-hårdrock?
Nästan till och med icke-rock?
En blandad kompott, detta...

Rörigt, minst sagt. Santana bredvid September, Rod Stewart bredvid Sting och Sweet Chariots, The Streets uppe till höger som samsas om platsen med svenska Snook, Will Smith och Snoop Dogg.
Som står sorterad under S.
Inte under D.
Jag kan inte rent logiskt förklara varför, mer än att jag inte skulle hitta den annars. jag skulle inte kolla under D om jag ville lyssna på Snoop (även om det nu i ärlighetens namn sker väldigt sällan, och de gånger jag spelar skivan så är det nog på iPoden, ansluten till extern ljudkälla på baksidan av huset eller så...).
Det är säkert fel, men hey... I call'em like I see'em när det gäller min skivhylla.
För övrigt känns det väl som om just ovanstående bild är lite oväntad för många av er läsare. Den innehåller både en och två skivor som ni kanske på förhand inte skulle gissa på.

Detta är nog också en bild man kanske inte skulle gissa sig fram till:

 Jaha, tänker du.
Vad är det för konstigt med den?
Och vad gör Rod Stewart på den bilden också?
Det ska jag tala om - detta är bilden med alla hål i skivhyllan.
Alltså, det finns fler hål med grupper jag inte har alls, men nu är vi framme till hålstegen i bokstaven S. Samtliga ovanstående grupper/artister är nämligen rätt stora - men där detta är den enda skivan som finns i min hylla. I alla fall i fysiskt format.
Är inte det lite konstigt?
Uppifrån vänster är det Swans, Soundtrack Of Our Lives, Stone Temple Pilots, Rod Stewart, Sodom, Stone Sour, Scorpions.
En skiva var. I Roddans fall en samlingsplatta, i Sodoms och Scorpions fall en liveskiva.
Det är egentligen inte okej.
Det borde finnas bra mycket mer av detta. Egentligen.
Men det är det jag menar med att "S" är lite skum.
För jag tror att jag skulle kunna handla i alla fall ett hundratal plattor av artister jag redan har enbart för att komplettera om jag ville.
Trots att det redan finns relativt många skivor sorterade under bokstaven i fråga, och att många av dem är sådana som verkligen hängt med (faktum är att jag själv blev helt förvånad över att det till exempel bara fanns en platta med just Scorporna).

Till sist en hög med pärlor.
Enstaka skivor som egentligen allihop skulle kunna vara Veckans Tips (och kanske blir det vad det lider...). Här har du att kolla in om du saknar något att lyssna på!

Det blandas friskt i stil. Längst ner till vänster är det Soen, sen kan man se The Solution (med Nicke Andersson i soulstass), Sven Gali, Stench, Spiders, Soil och längst ner till höger Sanctuary.
Nå.
Det där, mina vänner, ska faktiskt ta oss hela vägen i mål när dte avser bokstaven S och Record Madness. Man skulle som sagt kunna hålla på i stort sett hur länge som helst, men jag väljer att inte göra det.
Istället ska bollen passas vidare, och efter det snart är den 16:e maj, den dagen när Ronnie James Dio togs från jordelivet så ska vi be den gode Stones att titta på just bokstaven D.
En sån där smygstor bokstav, tror jag. Det finns nog en hel del där...!