Record Madness: E

Record Madness är en bloggöverskridande serie inlägg där eder Rebellängel och Stones på Tune Of The Day dyker ner i våra skivsamlingar och sedan passar bollen vidare.
Alltså - det startade med att jag dök ner i bokstaven "A", för att sedan, när inlägget avslutades, skicka vidare att Stones skulle starta med bokstaven "L". Han visste inte vilken bokstav det skulle bli, och det betyder att när han väl fått "L" så hade han fria tyglar att skriva sitt inlägg hur och när han ville - så länge han avslutade med att välja en bokstav som han skulle skjuta tillbaka till den ovetande Rebellängeln. 
Och så har vi hållit på.
Det har väl tagit snart 1,5 år nu, och vi har publicerat en 7 bokstäver var så här långt.
Blir liksom så, det hamnar inte överst i listan man gör - och det tar också en hel del tid att pilla ihop ett sånt här inlägg (speciellt för Stones, dels för att han är noggrannare med bilderna än vad jag är, och dels för att han har så sjukt mycket skivor...!).
Du har alla hittills publicerade artiklar i serien i detta arkiv om du är nyfiken, och hela syftet med serien är faktiskt inte att lura Stones att visa alla godsaker han har i sin hylla även om man kan tro det - istället är det att på ett lustfyllt sätt visa på hur en skivhylla kan se ut, i all sin spretiga underbara och konstiga form.
Det samlas ju märkligheter under året, och det upptäcks - i falla för min del - en hel del hål som jag knappt visste eller trodde att jag hade.
Det är helt enkelt kul!
Så.
Dags för min senaste utmaning.
Stones avslutade ju bokstaven "E" med att kasta tillbaka samma bokstav till mig.

RECORD MADNESS: E
Ärligt talat... jag har bävat lite för den här bokstaven. E.
Bokstäverna A-D upptar typ halva skivhyllan som det känns, medan bokstäverna E-H är klart minimalistiska, och av alla dessa så har jag noterat att bokstaven E är underrepresenterad. Det är så enkelt att jag känt lite prestationsångest!
Nåväl, skit i det - det blir en lite annorlunda utmaning.
Vad finns det på E, vad saknas - och varför det?
Låt oss kika, helt enkelt!

Här står de.
Samlade i sin enstaka prakt. Delar hylla med "D", men då har "D" ett hyllplan till...
Kan inte vara mer än ett tjugotal eller så, och jag har faktiskt funderat en del på hur det kan komma sig att det inte är fler?
Slumpen, tror jag, för det finns mycket bra grupper på just "E" - men jag har inte speciellt många skivor av någon enskild artist.
Det är väl de här som har flest representanter..

Just det.
Entombed - med skivan som jag hämtat mitt nickname från längst fram. "Morning Star" som inleds med helt magiska "Chief Rebel Angel"!
Ändå ser ju alla att här finns det hål.
"To Ride, Shot Straight And Speak The Truth", någon? Som exempel?
Nåväl, detta är en del av grejen med Record Madness, det blir liksom en inventering!
Bara att addera lite plattor på den där ruskigt långa listan med "....att köpa..."

Okej.
Vidare.
Och jag tror att vi tar dubbla foton av lite oväntade och udda plattor härnäst.

 

 Överst - det som inte är hårdrock. Rätt lite faktiskt, och riktigt spretigt. E-Type, Eminem, Eagle-Eye Cherry (borde han vara sorterad på "C" egentligen?) och en samling med Elvis.
Underst lite överraskande för att det faktiskt inte finns mer.
ELO har jag bara en samling med, och det finns dessutom enbart en enda giv med Edge Of Sanity. Det är verkligen inte mycket att hänga i julgranen, men det är kanske den viktigaste Edge Of Sanity-skivan: "Unorthodox". Eller, vad fan vet jag, jag har ju uppenbarligen inte koll, haha! 

Trots att "E" inte har speciellt många skivor i min hylla har bokstaven vaskat fram ett par riktigt bra Veckans Tips, tycker jag.
Dessutom är de nästan färgkodade på ett häftigt sätt, eller hur?
Eldbakgrund och svart olycksbådande front med rök på..

Skivorna där uppe är Ex Deo "Romulus" samt tyska Exumer "Possessed By Fire", medan det undre alstret är Electric Wizard "Black Masses". Tre rätt olika stilar, tre rätt olika alster men jag gillar dem allihop.
Så pass mycket att jag kan reagera på att jag ju faktiskt inte fått tummen ur och dragit på mig fler skivor med dem, framförallt med Electric Wizard som ändå har en ganska diger katalog. Kan ju bli svårt med Exumer, det finns liksom inte lika mycket där... 

Okej. Vad finns det mer då?

 

 

Mycket blandade bilder, detta.
Toppbilden visar Electric Boys, Eclipse och Evilyn Strange i en salig blandning.
Samtliga dessa är sådana där som inte spelar mig så stor roll, liksom.
Jag varken gillar eller ogillar dem.
I mitten ett band som jag först gillade, sen inte (för att det var lite ohäftigt, kanske?), och nu tycker är lite bra igen. Ett band som nog samtliga rockers har någon form av relation till.
Europe.
Du vet.
"The Final Countdown". "Cherokee". "Caaaaaaaaaaaarie".
 De skulle jag egentligen gärna ha fler skivor av (och så dyra kan ju inte de vara numer, eller hur?), men där står enbart en samlingsplatta samt pärlan "Secret Society" som faktiskt är otroligt mycket bättre än du tror.
Vi avslutar denna bildsvit med lite nyare saker.
Extol, som jag inte tycks fatta trots flera varv och ett antal personer som säger mig att detta borde vara precis min grej (varför blir det så ibland?) och Exodus ("Exhibit B: The Human Condition") som ju är rätt bra men jag av någon anledning ändå inte har mer material av (hey, "Bonded By Blood" någon?!?).

Ni ser mönstret va?
Enkelskivoreller fåtalet skivor med typ alla grupper.
Vi ska avsluta med två grupper som det nog ändå är konstigast av allt att jag inte gått bananer på och inhandlat mer av. Två norska band.
Emperor och Enslaved.

Mest konstigt med Enslaved, faktiskt.
Med tanke på att jag gillade "Ruun" starkt, och fullkomligt föll pladask för "Riitiir" samt deras digra utbud av skivor så finner jag det udda.
Det får åtgjärdas.
Helt klart!

Sen är det faktiskt slut på fysiska skivor.
Elektroniskt finns lite att addera, men det är inga mängder. 
Empire "The Raven Ride".
Egonaut "Mount Egonaut"
Elevators To The Grateful Sky "Cloud Eye"
Typ.
Promos som jag spelat rätt mycket ändå, men inte funnit tillräckligt magiska för att köpa den fysiska skivan av, alltså. Inte mycket att orda om.

"E" är avklarat, och det blev ju ganska smidigt när det inte var så många.
Det betyder att det är dags att bolla tillbaka till Stones på Tune Of The Day, och den här gången ska vi ta en bokstav som jag tror det kan finnas en hel del under.
Vi ska kolla på bokstaven "I"där jag tänker mig att Thetanias favoriter In Flames är väl representerade, och där det säkert finns en hel del godsaker i form av samlarföremål och/eller signerade alster...

Mycket nöje! :)

Citatet: Jus Oborne, Electric Wizard

Ibland tycker jag att Citatet ska vara långt, ha en mening och en aktuell bakgrund.
Då väljer jag något som känns hett, antingen för att en händelse just skett eller för att det är viktigt för mig.
Ibland inte.
Detta är en sån gång.
Jag hittade helt enkelt en bild på hur Black Sabbath gjorde sitt omslag till skivan "13", samtidigt som jag råkade befinna mig i en period där jag konstaterar att just Black Sabbath med Ozzy Osbourne är så jävla bra, och då passar detta Citat alldeles ypperligt. Tycker jag.

"Vi lyssnade på Black Sabbath och käkade svamp, och tänkte "Vad i helvete håller vi på med? Detta är det bästa bandet som någonsin funnits"
Jus Oborne, Electric Wizard

Electric Wizard har jag i stort sett enbart detta förhållande med, "Black Masses", men det gör ju inte deras svampinfluerade sanning mindre sann...

Ja, just ja. 
Hur bilden såg ut när man skapade omslaget till "13"?
Såhär!

 

Nästan som Veckans Tips...

Okej. På fredag startar Veckans Tips igen, och det är inte vilka Veckans Tips som helst.
Det är Veckans Tips som undertecknad har samlat på sig under året, hållit lite hemliga och dessutom skrivit långt i förväg. Det är skivor som verkligen varit med i racet om att knipa en spelplats på nyss avklarade Hårdrockskväll, och det är alla skivor som kommit verkligen står ut med sin kvalitet och sin egensinnighet. Eller med en eller par låtar som är så ruggigt bra att jag liksom inte kan bortse från dem. Men.
Detta jagade efter bra, hemliga skivor... det har förstås också inneburit insamlande av skivor som är nästan bra nog. De som kanske skulle kunna fungera som Veckans Tips i vanliga fall (och, i vissa fall, kanske får chansen innan bloggen upphör att existera någon gång), men som inte riktigt passar sig i det här sammanhanget.
Ett exempel är Inter Arma, som redan haft sin plats i solen (ja, eller höstmörkret, men ändå) som helt enkelt inte har ett sånt format på låtarna att det passar in på Hårdrockskvällen.
Detta inlägg är en hyllning till de skivorna. 
De som nästan blev Veckans Tips.
Du får lite bilder, lite Spotifylänkar och lite ord skrivna sporadiskt under året!

Vi börjar i Norge, med kvinnligt frontade Djerv.
2011 kom debuten, och den här kikade jag lite på i samband med kategorin "Kvinnlig Fägring" i samband med Hårdrockskväll 2013, men jag hann aldrig sätta mig in i plattan i tid för att vilja gå med den i slutänden, eller ens vara riktigt nära. Mitt intryck är också att bandets egensinniga rock'n'roll-svängiga punk/black är starkare som helhet än som egna spår. Jag har helt enkelt svårt att plocka ut en enskild låt som är så mycket bättre än någon annan att jag kan ta med den på Hårdrockskvällen.
Det är också anledningen till att Djerv inte kommer att återfinnas i hemliga klubben av Veckans Tips som snart börjar avtäckas - men du bör kolla in dem.
På Spotify här! 

Från Norge till... Andorra!
Pesefone hamnade i min radar i samband med att Martin recenserade "Spiritual Migration" på Werock, och han har rätt. Detta är som en falukorvssockerkaka. Allt i. Inget ska gå till spillo. I grytan häller vi samtliga subgenrer som du kan tänka dig, och här återfinns såväl black metal-pisk, growl, ren skönsång, folkmelodiplinkande och rubbet där emellan (även om bandet, vad jag förstår vill höra hemma i "progressiv döds"-facket). 
Det är dessutom framfört med sån löjlig kunskap och med så mycket vändningar och vinklingar att det är en skiva med typ evig livslängd. 
Persefone "Spiritual Migration" hittar du också på Spotifyspotify:album:4sYNLJCufJjfouPDNvPgAl.

Efter denna moderna inledning ska vi landa bakåt i tiden lite, närmare bestämt i året 1975, och vi hämtar därifrån den engelska gruppen Warlord.

Vi snackar nu brittisk doom, med givna förtecken av heavy metal. 
Rätt bra, och helt klart en aning udda (även om väl bandet kom på tapeten lite under året när man släppte en återförening), men ändå inte tillräckligt bra för att jag ska ha det som Veckans Tips.
I alla fall inte i den kommande "tema-perioden".
Skulle däremot Remastersserien återuppstå så är det ett löfte här och nu: i så fall kommer ett riktigt nedslag i den här skivan!

Till sist var det ändå ett relativt lätt beslut att utesluta Warlord från den digra listan över hemliga skivor som kommer att få bli Veckans Tips under våren, och som kan bidra med en låt till Hårdrockskväll 2014.

Det var precis tvärtom med denna giv:

Finska Code For Silence har med plattan "Eyes World Shut" skapat en våldsamt svängig historia som spretar alldeles underbart åt alla håll. 
Bra insatser, bra sång, bra produktion och jazz-saxofon mitt i metallen på låtar som "Brothers" och "The Art Of Being A Coward", men till syvende och sist valde jag bort den på följande grundval: de konstiga låtarna är mer charmiga än bra, och de bra låtarna - där bandet lirar mer traditionellt rens - är visserligen bra, men faller ändå bort mot andra som är av samma sort.
Trots det är det inte helt enkelt att sitta still när bandet smiskar igång "Flashbacking One Night Stand" eller "Eye For An Eye".
Spana in Spotify och avgör själv - borde detta ha varit med i slutspurten om en plats på skivan till årets Hårdrockskväll?

Två skivor som faktiskt varit med rätt länge är två svenska skivor som kom 2013, men som båda fallit bort lite för att jag dels inte haft dem som speciellt hemliga, samt för att jag inte kunnat bestämma mig helt enkelt. Och oförmåga att bestämma sig, det är ett nog ett tecken på att skivan är bra men inte riktigt så bra att den tar en given plats.
Just killers, no fillers.

Hur som helst, Egonaut bjuder på klassisk hårdrock med bra drag i, och det är en skiva som torde passa väldigt många av bloggens läsare. Recension av den plattan kladdades in av undertecknad på Werock, och även då var det en utmaning att hitta den där riktiga topplåten som kändes som en naturlig hit. Egonaut på Spotify finns här.

Efter det ska vi kolla svensk doom.
Jag kan faktiskt i princip utlova att Hårdrockskväll kommer att innehålla ett stycke lite okänd svensk doom, från en platta som spelats rent av läskigt mycket av undertecknad sen jag hittade den i början av 2013, men det är inte ovanstående Faith och deras "Decades Of Despair", trots att den är fin den med. Här har vi fler mer naturliga låtar som skulle kunna platsa, och jag skulle ljuga om jag inte skrev att jag faktiskt funderat på att ha med ett spår som "Iscariot" eller "Ashes To Ashes (1, 23, 45)" i min slutliga blandning.
Ändå, konkurrensen är hård, och i detta fall så har jag helt enkelt valt en annan svensk doomplatta... vill inte heller ha för mycket av "samma", så att säga, när det drar ihop sig.
Att Faith skulle kunna dyka upp som Veckans Tips en annan gång dock... det kan man nästan räkna med. Kolla in plattan på Spotify!

Och.
På tal om doom.
Den här plattan KOMMER att bli Veckans Tips!

Windhand passar egentligen helt klockrent in på allt jag har sökt under våren, sommaren och hösten 2013. Ganska obskyrt och okänt, lite hemligt, och riktigt jävla bra.
Med andra ord borde det kanske vara en av skivorna som jag presenterar som Veckans Tips snart, samt vara högaktuell för en plats på skivan Hårdrockskväll 2014.
Men det blir inte så.
Och anledningen är att jag vill spara den här som ett av de där novembertipsen.
Mellan spåren har bandet valt att lägga in ljudeffekterna av regn. inte något fint strilande lite gulligt sommarregn, utan ett jävla fullskaligt fucking "det-vräker-ner-utav-bara-helvete"-regn.
Låtarna är fantastisk doom som påminner lite i stilen om Electric Wizard.
Kort sagt - den här skivan kommer du att få stifta mer bekantskap med, och kan du inte vänta så vet du vad som gäller.
Just det.
Spotify här.

Vidare?
Visst!
Den här skivan får man tacka Spader Ess för tipset om.

The Saint James Society levererar rock som dessutom har drag av det där lite episka, stadiondraget. Det luktar lite av band som Simple Minds eller nästan U2, men det är ruffigare, smutsigare och på det hela mer rock.
En bra skiva, och den faller bort av två anledningar.
Den första är att det är en EP, med 4 låtar. Jag vill under vårsäsongen 2014 presentera fullängdare som Veckans Tips.
Det andra är att jag egentligen inte köper sångaren Brandon Burkharts sång rakt av. Den är bra, men det är... ja... nånting. Nånting som gör att det inte blir en sån där fullträff som jag letar efter, och det är väl det som gjort att jag inte heller kastat mig över bandets fullängdsplatta...

Mera skivor på kanten?
Vad sägs om denna fullständigt schizofrena sak?

Wight kommer från Tyskland, och plattan "Wight Weedy Wight" är helt makalöst...delad. Den är bra, men det är som om det är två skivor, nästan två band. 
Första fyra låtarna är en udda mix av doom, sludge och rock'n'roll där spåren klockar in på i snitt tio minuter (ja, utom inledande "Cosmic Rytm #1", men det är fan som ett fem och en halv minut långt intro så det räknas inte).
Sen avslutar man plattan med två korta (3:53 respektive 4:16 långa) rock-stänkare som bara svänger så man baxnar?!? "Shaman Woman" och "Hammer Boogie" skulle båda gott ha kunnat medverka som överraskningar på Hårdrockskvällen, samt ta skivan till ett Veckans Tips under den kommande våren, men...
...jag vill ha mer tid med den. Den behöver mogna, och jag återkommer nog till den vad det lider. 
Känns som om den kan passa bra in i lite höstigare tider också. Mer moll, liksom...

Som tionde och sista skiva i den här genomgången av plattor som nästan når ända fram för vårens Veckans Tips (lugn... det kommer fler sådana inlägg under våren) stannar vi i Tyskland.
Även om skivan i sig är inspelad i Schweiz 2002, så är gruppen tysk.

 Detta är musik som har Black Sabbath som förebild.
Det svänger hårt när Voodoo Shock rasslar loss, och spår som "Fountain Of Freedom" och "Rainbow Sky" har varit på tapeten ett bra tag för min del.
Detta är en trio som verkligen arbetar enkelt och hårt, och visst är det lite synd att det inte blev en dunderhit så bandet fick berömmelse. 
Fast.
Det innebär ju också att jag kan hitta dem såhär, och du kan bli förundrad över hur bra men ändå lite obskyr musik det faktiskt finns.

Egentligen finns bara ett problem med de två sist uppradade tyska akterna Wight och Voodoo Shock.

De finns inte på Spotify. Istället kollar du in MySpace med Voodoo Shock här, samt bandcamp med Wight här - så du får höra hur bra det är.
Okej?
Alla nöjda och glada, peppade för Veckans Tips vårsäsongen 2014, med avslöjande av alla dessa hemligheter jag ruvat på närmare ett år?

Bra. På fredag brakar vi igång, och vi kommer att börja i... Finland.

Recension: Satan's Wrath "Aeons Of Satan's Reign"

"A maiden is screaming.
The horned priest is risen
Let now the sabbath begin!!"

Lite blasfemisk heavy metal med thrashiga förtecken, kan det vara något så här i juletider?
Texten ovan står tryckt på baksidan av Satan's Wrath andra album "Aeons Of Satans Reign", och sammanfattar väl ganska väl det tema och den lyrik som plattan innehåller.
Musikaliskt är det klassisk heavy metal som hämtar lika mycket anda från Slayer som den gör av King Diamond eller för den delen Iron Maiden.
Driven metal som ibland slår mot dödsthrash, och ibland slår mot melodisk och klassisk gammal NWOBHM.
Låtarna heter saker som "Only Satan Is Lord" (med ett riktigt skönt intro som sparkar igång hela skivan), "Die Whiteh Witch Die" (plattans bästa spår), "Archfiend" (med svänget från helvetet) och "Lives Of The Necromancers (som var sättet jag upptäckte skivan, den spelades av Jarno på A Fair Judgement fast på Facebook, något han sedermera följt genom att placera skivan under lucka 16 på sin blogg).
Omslaget, bookleten och hela paketeringen kommer i svart bakgrund, röd text och är helt fullsmetad med upp-och-nervända kors, korsfästa snickare och allehanda symboler för Satan själv.
Bandet - från Grekland, om jag förstår saken rätt - frontas av Taz Danazoglou (Electric Wizard) som enligt konvolutet hanterar "sepulchral voice", och faktum är att det här ligger lite av nyckel i om du kommer att gilla skivan eller ej.
Sången är nämligen lite speciell, och han gör sitt absolut bästa för att grymta och låta så elak som möjligt, med resultatet att han låter som en ohelig korsning mellan Lemmy från Motörhead, Abbath från Immortal och Pest från Gorgoroth. Det låter fan inte bra jämnt, men efter ett par varv inser man att det låter passande - vilket givetvis inte är samma sak.
Kan du köra skivan ett par gånger och förlika dig med sången så kommer du efter en stund att finna att det är precis såhär det ska låta när just den här musiken ska spelas, och då har du en riktigt fin stund framför dig.
Dessutom är allt gjort med inte så lite glimten i ögat.
Resterande delar av bandet presenteras med följande sysslor:
Stamos K: lead curses
V: stringed vengeance
Costa: Basstard
Nathan Perrier: open casket

Du fattar att detta är en skiva du måste kolla in, framförallt som hela den här totalt överdrivna och lätt humoristiska djävulsdyrkan kombineras med vad som - som vanligt - är absolut viktigast: bra låtar.
Att dra på inledande och tidigare nämnda "Only Satan Is Lord", eller "Satan's Blood, Lucifer's Fire" är samma sak som att be om att få ett stycke adrenalin och inspiration i träningslokalen - som man kan nynna till (min hustrun tycker det är så där kul när jag gnolar på rader som "bow to your knees, now say the oath - only Satan is lord" hemma samtidigt som jag steker mamma Scans köttbullar till ungarna). Att få avsluta en dag med långa titelspåret "Aeons Of Satan's Reign" i lurarna, liggande i mörkret är ett fantastiskt sätt att sjunka in i sömnen, och bäst av alla spår är "Die White Witch Die".
Då blir det allsång.

Länge funderade jag på om jag skulle ha med den här skivan i mitt hemliga projekt, dvs att skriva om den som Veckans Tips och schemalägga publicering till någon gång i vår, samt addera den till listan över tilltänkta offer inför kommande Hårdrockskväll 2014, men det föll på några saker.
Dels är faktiskt hela våren intecknad (!) med sådana färdigskrivna tips redan, dels är jag mer eller mindre på det klara över hur mina val för Hårdrockskvällen kommer att se ut (och där passar inte Satan's Wrath in denna gång) och sist men inte minst så ville jag helt enkelt dela med mig redan nu av detta.
Detta är - ännu en - kandidat till årsbästalistan, även om jag i skrivande stund inte riktigt tror den håller hela vägen.
Men den är bra. En given betygsfyra, faktiskt.
När man kommit till stadiet att man gillar sången istället för att man stör sig lite på den.

Bästa Spåret heter som nämnts "Die White Witch Die", men samtliga 8 spår är bra och rockar hårt.

Du hittar skivan på Spotify här, så kan du också ropa in julen i den Ondes namn!

Satan's Wrath "Aeons Of Satan's Reign" - 4

Wacken - livefabriken?

Wacken Open Air, världens kanske största hårdrocksfestival.
Massor av åskådare, tunga namn.
Och, påfallande ofta även skådeplatsen för liveskivor.
Lyssnar just nu en hel del på God Seed "Live At Wacken" för att kunna recensera den, och på löprundan igår var det Bloodbath "The Wacken Carnage" som rullade i spelaren.
Då slog det mig - det är VÄLDIGT vanligt att banden spelar in material i samband med spelningar på just Wacken. Det har faktiskt kommit att bli lite av en fabrik, och man kan ju undra om det är ett villkor för att en del band ska spela där.
Alltså, från festivalens sida?
Eller om det är tvärtom, att allt är så jäkla bra och proffsigt att många band vill göra en tagning i samband med spelningen?
Själv har jag aldrig varit dit, tyvärr, men visst ser det ganska läckert ut?

Dessutom kan man ju inte låta bli att fundera... om det nu är så att Wacken är lite av en fabrik för liveskivor och DVD:er - vad får vi från i år?

Årets uppställning har du här, och om jag får önska så tar jag ju gärna emot nytt livematerial från Machine Head (inget fel på förra "Hellalive", men det finns nya låtar i setlistan som jag vill höra) och Testament (samma där, de har ju en del liveplattor i bagaget - bland annat utmärkta "Live In London", men nytt material vore fint att fästa live). Man kan ju också lägga till In Flames, förresten, det borde vara dags för dem att följa upp "Used And Abused - In Live We Trust".

Dessutom är det väl dags för Electric Wizard, Dimmu Borgir och Napalm Death att komma med livematerial snart, tycker jag?

Och - vilken svensk festival blir först om att muta in livespelningar på DVD & CD (för, inte räknar vi väl denna fadäs av Candlemass som en föregångare, eller hur Sweden Rock Festival?)

God Seed då. King Of Hell och Gahl med bifigurer (ta det med ro, jag skriver bifigurer med flit... en "riktig" recension kommer snart och då står det klart att övriga livemedlemmar drar sitt strå till stacken). Rätt bra platta faktiskt, men annat är väl inte att vänta. Merparten av materialet kommer från sista Gorgorothplattan med dessa herrar på, "Ad Majorem Sathanas Gloriam".

Spikarmband och folk på kors, tydligen.

Inte helt oväntat.

Du hittar förresten Tvekampen om Gorgoroth här, där du har vidare länkar till recenesioner och Veckans Tips och lite annat.

Här ska vi avsluta på ett lite tråkigare sätt.

Med en slok-Mustasch.

Mustasch är nämligen ute med ännu en platta.

"Sounds Like Hell, Looks Like Heaven".

Omslag som av en tioåring.

Jag orkar inte. "Double Nature" är en fantastisk låt som bandet aldrig kommer att överträffa om man så spelar till jordens undergång, men förra plattan var.. urvattnad.

Nu orkar jag inte ens.

Inte ens när den bara kostar 100 spänn (bra pris dock, det ska man ge dem).

Märkligt, hur det kan bli.

Från att ha gillat ett band till att fullständigt bara inte ens orka lyssna en enda gång på någon av nya låtarna - på några år bara.

Jag tror det är Ralph, faktiskt. Orkar inte riktigt med honom längre, i intervjuer och radio och mellansnack och sångsätt. Har aldrig träffat karl'n i riktiga livet, men ändå.

Dags att raka av Mustaschen snart?

Veckans Tips: Electric Wizard "Black Masses"

Det är sjunde given för ockultisterna i Electric Wizard, men mitt första möte med bandet.
Det är, i motsats till förra veckans tips, jävligt icke-glättigt.
"Black Masses" är en blytung ångvält som kvaddar allt motstånd - så även mitt.
Initialt gillade jag nämligen inte detta alls.
Ljudbilden lämnar, minst sagt, mycket att önska. Produktionen är så rå och tung att jag först inte la märke till styrkorna som finns - låtskrivandet, den hypnotiska effekten och just den krossande tyngden.
Som tur är så kom jag på bättre tankar, helt enkelt därför något i detta lockade mig tillbaka om och om igen.
Trots min initiala tvekan.
Lite som att titta på en trafikolycka, typ. Svårt att låta bli, helt enkelt.
Rise Above Records släppte denna skiva 2010, och hela bildspråket skriker film om satanism, tillverkad på 70-talet. Nakna kvinnokroppar, dödskallar och svarta ljus pryder boken, och hela CD-skivan i sig är en bild av en naken kvinna - underifrån, försedd med dödskalle.
Bisarrt, och antagligen precis vad ledstjärnan Justin Oborn (gitarr och sång) är ute efter. Han har sällskap av Elisabeth Buckingham på gitarr, Shaun Rutter på trummor och Tas Danasoglou på necrobas (jo, det står så...).
Låtarna då?
Jo, det finns en anledning till Tom S hade denna skiva som runner-up bland dem som fortfarande håller ett år senare, och för egen del var det mer eller mindre självklart att detta skulle bli skivan som representerade kategorin "Sämsta Produktion" på Hårdrockskväll 2012.
Det är just låtarna.
Jag valde mellan "Night Child" eftersom den börjar så fantastiskt uselt ur ett produktions- och ljudperspektiv (Allvarligt talat, vad ÄR DET DÄR i början av låten? Ska det vara skrämmande? Läskigt? Kul? Går inte att avgöra!), och att när låten brakar igång så fläskar man på så inåt helskotta med bas och dessutom har en lysande refräng och inledande titelspåret.
Annars är skivan ganska jämn, oavsett om det är fängslande riff som i "Black Mass" eller svängigt som fan i "Patterns Of Evil".
Det är helheten som är grejen. Det du ser på omslaget - det är musiken också.
Jävligt bra, för att hitta rätt uttryck!

Spotify här. Ha hög volym, detta behöver kännas och upplevas!

Hårdrockskväll 2012 - Mina val

364 dagar kvar till nästa gång.
Den femte Hårdrockskvällen är över, och här har du mina val (och lite mer tankar) på alla årets kategorier...
Precis som förra året har jag försökt att hålla mig från de mest uppenbara topplisteskivorna, och istället hitta lite ny/gammal musik som jag inte tror att alla hört. Årets skiva är lite mjuk, känns det som, men har annars inget tema. Funderade ett tag på att försöka ha bara livelåtar, men dte släppte jag. Såhär blev det:

1) Akt Jag Missat Iive: Hell "Plague And Fyre"
Här valde jag egentligen först mellan Ghost Brigade (som jag missade i samband med att de spelade förband till... Paradise Lost... tror jag att det var) och det val som jag hade längst av alla - Whitesnake och "Guilty Of Love". Det är en bättre låt än mitt slutliga val Hell, men jag valde den ändå eftersom den börjar så häftigt och passande, samt att jag tror det blir en ny musikupplevelse för de flesta av medlemmarna. Missade dem i samband med den Sweden Rock Cruise som gick i höstas, när jag hoppade av efter att Testament inte medverkat. Och Testament känns det som om någon annan spelar...
Hur som helst, till slut ett skönt val. Den låten, "Plague And Fyre", biter sig kvar när man spelat den!

2) Bang Your Head/Luftgitarr: Demonaz "A Son Of The Sword"
Det som först kändes som et trist kategori blev till slut enkel, och en av de första jag bestämde mig för. Demonaz kan ju inte göra annat att spela luftgitarr numera, sen sin kroniska seninflammation i armen, så det får bli min lite udda tolkning av kategorin. Återstod enbart att välja låt, och til slut fastnade jag för denna, med sin episka refräng!

3) Sämsta Produktion: Electric Wizard "Night Child"
Årets nästan-Yngwie, del 1. Kunde ju ha valt vilken låt som helst från "Trilogy", alla snorbra - alla med uselt ljud. Till slut blev det ändå ett lite okänt val. Electric Wizard är magiska, och denna låt regerar. Dessutom börjar den med ett rent av skitdåligt intro. Vad är det där som händer i början? Går inte att avgöra. Helt klart usel produktion på hela låten sen....

4) Bästa Ballad: Keep Of Kalessin "Dark As Moonless Night"
En ulv i fårakläder i denna kategori. Inte bandets bästa låt, inte bästa balladen egentligen, men... coolt med growl bland övrig skänsång. Och refrängen! Episk!

5) Bästa Låttitel: Bolt Thrower "When Cannons Fade"
Årets nästan-Yngwie, del 2. Hade flera ollika kandeídater med här, länge, och detta var den svåraste kategorin tyckte jag. "You Don't Remember, I'll Never Forget" med gitarrguden var med länge, liksom Necrophobics "Blinded By LIght, Enlightened By Darkness", men till slut valde jag - som man ska göra när man tvekar - att gå till facit. Bolt Thrower har en enorm karriär med enbart texter om krig och konflikt bakom sig, och att då avsluta sista skivan (man har alltså sagt att man inte kan toppa den på ett värdigt sätt och för tillfället skrotat planerna på uppföljare, trots kommande Boltfest som firar bandets födelsedag) med en låt vid namn "When Cannons Fade" är ju briljant. Dessutom sjukt sväng i låten. Världens bästa dödsmetallskiva?
Antagligen!

6) Musik För Ett Mörkt Rum: King Diamond "Blood To Walk - LIve"
Ja, har du läst denna blogg lite så visste du att herr Diamant skulle dyka upp. Denna kategori kändes självklar!

7) Honour The Dead: Rainbow "Long Live Rock'n'Roll"
Oj, vad många alternativ jag hade här. Lekte med tanken att spela hyllningsmusik (Temple Of The Dog, exempelvis), eller något lite oväntat (Talisman) eller väntat (AC/DC "Hell Ain't A Bad PLace To Be" live hängde med länge). Till slut undrar jag varför jag trixade - det är klart att det skulle vara Dio på sång. Valde denna gamla klassiska Rainbow, den svänger och har en passande titel...

8) Bäst Just Nu: Year Of The Goat "Of Darkness"
Ja. Man hade kunnat välja vad som helst, typ. Funderade länge på Portrait "Darkness Forever", men den kändes lång med sina dryga 8 minuter. Till slut valde jag detta, eftersom det kommer att vara den stora snackisen 2012. Year Of The Goat kommer dominera, sanna mina ord...!
Dessutom tror jag Ghost-diggarna i sällskapet inte riktigt har koll på detta gäng. Än.

Nå. Det var allt.
Nu ska jag vara bakfull ifred, så kommer lite mer bilder och reflektioner en annan dag.
Håller du med om valen?

I brevlådan idag!

Härligt. Nya skivor 3, gamla skivor 1-
Både Melechesh och Barren Earth är nköp efter den grymt roliga Hårdrockskväll 2011, och Electric Wizard har jag varit nyfiken på länge men aldrig kommit mig för, av någon anledning. Rainbowplattan är ett måste också, det var väl i princip bara den som saknades i sviten. Typ.

Härligt att inte få en räkning idag, utan istället detta paket.

Och ja. Frugan började föra räkning...

Mer om 00-talets skivhög...

...väntade i brevlådan när jag kom hem idag - denna gång i form av Close Ups senaste nummer.
Men i detta fall är det så märkligt det kan bli.
Tidningen kör en lista med de 50 bästa plattorna på 00-talet, och det låter ju bra.
Men det finns ingen förklaring till hur listan skapats.
Har alla skribenter röstat?
Samlades några och söp fram listan?
Är det Robban Becirovic som tränar diktatur?
För sen blir det ännu skummare - listan är nämligen inte komplett!
Nä, här får vi de plattor som placerats på plats 50-26. Resten får vi vänta på till nästa nummer.

Vafan?
Hade de tre sidor över den här gången som de fyllde ut med lite skit som var tänkt till nästa nummer, eller vad?
Vi pratar ju inte om en websida som behöver locka åter besökarna på daglig basis, utan en tidning som kommer runt halvannan månad. Jävligt konstigt, tycker jag. För min del hade de nog kunnat vänta med hela artikeln då, men... jaja. Nu är det såhär.

Och då kan jag konstatera att det finns en hel del plattor som jag inte satt mig in i - men länge tänkt mig att ge en chans. Till exempel Electric Wizard och Isis, och det kan väl vara lite läge för en sån djupdykning snart.
Eller så väntar man. Vem vet vad andra halvan av listan innehåller, och om min prenumeration fortfarande är aktiv då...? Man verkar ju alltid kunna hänga på Rocks en fredag i samband med förhandsläsningen istället. Snabbare får man sitt ex då också än om man prenumerar.
Grrrrrr.....