Lördagslyx: Tyskland- hårdrock och öl!

Lördagslyx.
En serie som verkligen legat i träda under lång tid på den här bloggen, men som jag har planer på att återuppliva lite sporadiskt. Grundtanken bakom serien är relativt enkel, och bygger på att undertecknad tar ett valfritt ämne och orerar om under en rätt lång tid.
Detta långa inlägg publiceras en lördagkväll, och med ett passande dryckestips så att du som läsare - om det passar - kan slå dig ned i soffan med ett glas och läsa lite meningslöst svammel sådär på kvällskvisten.
Hur det blir denna gång vet jag inte, det är lördag när detta publiceras men eftersom det är sommar nu så kanske du inte kollar den här bloggen speciellt ofta. Kanske är det måndag eller torsdag när just DU läser det här. I så fall får du köpa det, och istället bara tänka dig lördagskänslan. Lyxen.
Den här gången ska vi prata om Tyskland, hårdrock och öl.
Dryckesförslaget är alltså synnerligen enkelt: malt från Germania.
Det finns förstås en bredd däri, allt från enkla pilsner till veteöl, och du får själv finna din lisa för själen och vad som passar din smak.

Tyskland. Detta land som gjort sånt avtryck i historien. Fotbollsspelande, korvätande, läderbyxeklädda besserwissers med en magisk förmåga för organisation, mekanik, uppfinningsrikedom. Min hustru är född i landet, jag besöker det med jämna mellanrum och trivs där. Språket fungerar, jag förstår det mesta men pratar inte flytande (...stigande självförtroende i samband med en öl innanför västen ger dock rätt bra resultat på det linguistiska planet, och jag har oftast inga problem med att föra samtal med släkten där nere). "Snowroller" tillsammans med skoltyska tar en ganska långt.
Den här lördagen ska vi dock ge oss på vad Tyskland egentligen symboliserar för min del.
Hårdrock.
Öl.
Och vi ska kombinera det på mer eller mindre bisarra sätt.
Jag tänkte ge mig ut på en tunn gren genom att helt enkelt gräva djupt i min egen skivhylla såväl som i olika sorters öl, och stapla jämförelser och amatörmässiga noteringar om än det ena och än det andra. Förhoppningen är att du som läser och som har intresset i såväl hårdrock som öl kan hitta lite roliga kopplingar och/eller ett och annat tips.
Vi börjar dock enkelt. Standardiserat. Välkänt.

Du har sett dem. Du har hört dem och smakat dem.
De klassiska tyska ölsorterna som säljs ganska billigt, smakar helt okej och bygger på den enklaste av tekniker. Malt. Humle. Jäst. Rent vatten. Brygg öl.
Förvånar mig inte ett smack om du har mer eller mindre nostalgiska minnen från fordom när du var ung och drack öl med vännerna fast det kanske inte var helt okej.
Utomhus, på högtider som Valborg. Inomhus på Lucia, inte sällan med resultatet att du blev alldeles för full och inte riktigt kunde kontrollera allt (allt det där har i alla fall hänt mig, och rätt många av mina vänner och bekanta, så jag chansar lite här när jag drar er alla över en kam).
Smaken kanske bäst kan beskrivas som neutral, om man ska prata jämförelser med annan form av öl, och det är öl som faktiskt funkar rätt så okej till nästan vilket tillfälle som helst.
Grilla? Ta en DAB till. Fest? Löwenbrau funkar.
Det är också kopplingen till de skivor - eller, representanter för de grupper vars skivor - du ser på bilden. Jag hade tänkte ta fler, men det blev meckigt att stapla.
Helloween, Gamma Ray, Running Wild.
De flesta av oss rockers har någon form av förhållande till dessa grupper, och inte sällan är det från förr. Det kanske inte är det vanligaste som spelas nu när smaken och utbudet blivit aningen mer raffinerat och varierande, men det är faktiskt aldrig heller fel.
Som ölen på bilden.
Skivorna är "Heading For The Future" med Gamma Ray längst nere till vänster, sen Helloweens svit med "Keeper"-skivorna samt "Walls Of Jericho" innan högra kanten utgörs av Running Wild "Under Jolly Roger" och bandets överlägset bästa giv "Death Or Glory".
Det hade kunnat vara fler skivor här, och ett namn som Blind Guardian kommer förstås att vara nära till hands (fast det visar sig att jag faktiskt inte har något fysiskt ex med just dem, så det faller lite...), men gemensamt är att de liksom var hetare förr, när man (jag) var yngre.
Jag tycker matchningen med öl av den här sorten är alldeles utmärkt.
Som nästa bild också.

Om det i förra bilden fanns musik som ändå har en viss kant som möjligtvis inte tilltalar alla så är det på den här bilden musik som liksom inte går att ogilla. ja, det skulle vara Accept då, eftersom Udos stämma är lite speciell, men ändå. 
Du kan fasen få vem som helst att gilla det här, alldeles oavsett om man gillar hårdrock eller inte, speciellt om man adderar balladgiganterna Scorpions till mixen.
Accept, Scorpions och MSG (som är till höger) skrämmer liksom inte bort någon.
Precis som de två representaterna för lättdrucken tysk öl, Bitburger och Becks.
Det är öl som folk som inte gillar öl dricker.
En varm solig sommardag.
Svalkande.
"Bitte ein Bit", som det heter.
Det slinker ner, det funkar, det är verkligen den tyska motsvarigheten till en amerikansk masstillverkad Budweiser. Typ. Fast lite godare.
Jag dricker faktiskt inte den här typen av öl speciellt ofta. Lyssnar oftare på musiken, men jag gillar kopplingen ändå. Det där att det är lätt att tillgodogöra sig.
Så här långt har väl kanske varken dryckerna eller musiken chockerat dig eller stuckit ut speciellt mycket, men man kan inte ha ett inlägg om tysk öl och tysk musik som inte har med de här grupperna eller öltyperna.
Det blir ofullständigt.
Låt oss istället titta lite djupare ner i faunan!

På den här bilden finns en öl, fyra skivor.
Ölsorten är ett steg mot det mer genuina tyska, med mer fyllighet och smak.
Münchener, hovbryggeriet, levererar öl i en flaska som ser lite speciell ut, som smakar lite speciellt om man jämför med vad vi tittat på tidigare.
Jag gillar det.
Det är enkelt att få tag i (ordinarie sortiment på Systembolaget), men är en lite udda fågel.
Och för mig känns det här väldigt "äkta" tyskt.
Serveras med fördel i ett högt glas, skummande, och ger eftersmak av hur det känns om man är på plats i Tyskland och får en öl på en utomhusservering.
Skivorna är lite mer obskyrt även de.
Till vänster har du Wight med plattan "Wight Weedy Wight" och Voodoo Shock, två skivor som nästan varit Veckans Tips men ännu inte riktigt.
Die Knappen och Exumer har varit det, och jag tycker ändå att gemensamt för samtliga dessa tycker jag ändå är att det är ett steg bort från det mest uppenbara som man utanför Tyskland anser vara tysk musik.
Det är inte okända skivor, men ändå - hand upp alla som hört dem eller ens har koll på dem innan?
Hand upp alla som väljer Münchener när du plockar på dig saker på Systembolaget?
Jag gillar alla fyra skivorna också, precis som med ölen, och tycker det är ett bra steg in i den tyska myllan på något sätt...

Vidare!

Bilden ovan innehåller båda udda och vanliga saker.
Det är nästa steg under ytan om man jämför med de två första bilderna.
Musikaliskt bjuds du på typisk tysk musik som antagligen inte är okänd för dig som läser detta, men som kanske inte är vad gemene man har hört.
Kass bild blev det, men det kan jag inte göra något åt eftersom jag ju druckit upp ölen och inte kan skaffa nya (Veltins och Park Pilsner är gåvor från Stones efter att han turnerat i Tyskland)..
Det är i alla fall, nerifrån vänster och roterande klockvis:

• Primal Fear
• Axxis
• At Vance
• Masterplan
• Rage
• Warlock

Bra skivor alla, men kanske det minst intressanta i bilden.
Den här gången tycker jag att det är själva ölen som är intressantast.
I mitten en Störtebecker, kan köpas nästan var som helst i Sverige (och egentligen inte alls är i min smak, alldeles för söt). Den är flankerad av två stycken pilsner av klassisk tyskt snitt; Veltins och Park Pilsner.
Det är lite av grejen med Tyskland när det gäller öl - det finns liksom ingen hejd på hur många ölsorter det finns. Stort land, många bryggerier, lokala favoriter... men jäklar, vad alla har valt typ samma smak och stil?!
Lättdrucken pilsnertyp som vill vara Bitburger?
Check på det.
De ligger ofta på mellan 4 och 5%, och jag fotade för skoj skull baksidan på etiketterna på de två exemplaren ovan för att ge en typisk bild av dem (framsidan får du väl förstora bilden ovan och zooma för att se).

 

Klassisk "rehetslagarna", och förpackad i flaska.
Man får tacka Stones för gåvan, det var trevligt, och man kan konstatera att det här inlägget blev rikare med dessas bidrag, trots att det smakmässigt inte var sådär vansinnigt spännande.
Det gäller faktiskt lite men inte alls för nästa bild också.
Den alkoholfria.
För det är så här: alkoholfri öl är egentligen inte rolig, och att det finns så mycket sådan i Tyskland känns rätt märkligt (jag förknippar inte det landet och dess innevånare med alkoholfritt intag av just öl, utan tycker snarare att de väljer annan dryck i så fall).
MEN.
Ska du dricka sådan ska du dricka tysk.
Den spöar sånt som Carlsberg och annat med hästlängder, tycker jag.
Mittenburken är en klassisk folköl, Burgenfels, som är riktigt bra. Toppenalternativ till grillen, faktiskt, som svärfar dessutom introducerat till undertecknad.
Till vänster Erdinger som du kan handla i Sverige, till höger en Gründel som du inte kan handla i Sverige eftersom den följde med Stones blandade ölkasse hem från vårt fokusland.

Musiken är dessutom rätt okarakteristiskt tysk, i alla fall är svängig och hårt bluesbaserad rock inte direkt min spontana referenstanke när jag tänker på Tyskland.
Det är dock vad man får, i båda fallen.
De undre skivorna både till höger och vänster är Zodiac, och de övre är Kadavars två plattor. Zodiac har mer häng modell Free, Eagles och liknande i sin rock medan Kadavar uppenbarligen gett Black Sabbath en hel del timmar - men oavsett, samtliga dessa skivor är riktigt riktigt bra.
Men. Som sagt.
Kanske inte vad man spontant tänker när man tänker Tyskland.
Då är det snarare det här som kommer till sinnes...

Weissbier och thrash, eller hur?
Önskar att jag hade tagit en bättre bild, men det går ju nu inte. 
Ölen är uppdrucken, och faktum är att... jag gillar ju inte weissbier speciellt mycket, så jag vill inte göra om det!
Paulaner och Erdinger, rätt stora märken - men det finns ju så sjukt mycket olika veteöl i just Tyskland. Jag dricker dem inte så mycket, som sagt, men förstår att det är stora varumärken med stor spridning.
Lite som thrash.
De stora tre i tyskland är väl Kreator, Sodom och Destruction (Tankard också, kanske..) - jag har plattor med de första två. Gillar dem, framförallt Kreator som jag verkligen kärat ner mig lite i senare i livet, men Tyskland är så mycket mer.
Så väldigt mycket mer när det gäller thrash.
På bilden har du Deathrow nere till vänster, och Protector nere till höger.
Klassisk tysk thrash, och rullar du tillbaka uppåt kan du addera Exumer till den skaran av lite äldre musik i den genren. Deathrow är bättre än Protector (även om de senare ger sköna Slayer-vibbar), och skivan "Satan's Gift" skulle egentligen kunna dyka som såväl Veckans Tips som en nystart på serien Remasters om det någon blir aktuellt).
Det är nog ändå att bara skrapa på ytan.
Sannolikt skulle man kunna skriva en mer eller mindre evighetslång serie om lite mindre känd och internationellt framgångsrik thrash från Tyskland.
Men... jag kan inte så mycket om det.
Är helt övertygad om att det finns väldigt många andra som är bättre lämpade att skriva insiktsfullt om det, framförallt eftersom man i så fall vill veta mer om ursprung, bakgrund och historia.
Istället ska vi gå vidare, och det med något udda.
I Europa i stort är det ju inte så ovanligt med öl som smakar annat än öl.
Belgien har en massa fruktsmakande öl, och man blandar gärna öl med läsk.
Shandy heter det i England.
Det rätta ordet borde vara abomination. Styggelse.
Kolla in detta...

Som en ohelig blandning som vagt minner om julmust finns denna öl/cola, och det smakar precis som du kan tänka dig.
Vedervärdigt.
Veltins är ölsorten, den ligger på 2%, men det finns hur många som helst sådana här i Tyskland, med alla sorters läsk. Tack, Stones, för att du tog hem den här till undertecknad. Verkligen. 
På bilden hittar du som sällskap till denna skapelse en grupp vars alster jag inte riktigt vet hur jag ska klassa.
Rawhead Rexx, som barndomsvännen Nicke introducerade en gång i tiden.
Det är en salig blandning av thrash och power metal som luktar lite Running Wild - men med riktigt bra sång.
Faktum är att det är rätt bra, men det faller liksom utanför det mesta annat. Debutskivan, den självbetitlade, tycker jag är bättre - men uppföljaren "Diary In Black" har ett klassiskt ostigt omslag där plasten är sådär 3D-räfflad att bilden ser lite olika ut beroende på vilket håll man tittar ifrån, och där alla låtar har en titel och dessutom - för säkerhets skull - avslutas med att det är "Chapter I" och så vidare.
Rawhead Rexx ska jag nog också ha som Veckans Tips någon gång på den här bloggen.
Veltins+ ska jag inte ha som tips till någon.
Så elak kan man inte vara...

Förresten - på tal om udda saker.
När jag först hörde The Ocean (senaste given "Pelagial") så hade jag nog aldrig i hela världen kunnat gissa att det var musik från Tyskland.
Det låter verkligen inte tyskt.
Men det låter bra.
Förbannat bra.
Jag har börjat leta mig bakåt i deras diskografi, och här nedan ser du tvillingskivorna "Heliocentric" och "Anthropocentric" (båda släppta 2010) som gör Scheider Weisse Tap 6 sällskap.

Musikaliskt vete fanken hur man ska beskriva det där - progressiv sludge? - men det kliar mig helt rätt. Det kan man förvisso inte säga om ölen, men den har en sak gemensamt med The Ocean: den är svårbeskriven. Färsköl, grumlig, och i mitt tycke inte speciellt god.
Det här är alltså inte den "vanliga" Scheider Weise, den som du kanske sett på Systembolaget och som heter Tap 4.
Såhär ser denna best ut i mer detalj:

Som sagt - ingen favorit.
Påminner faktiskt en hel del om beligisk färsköl i sin känsla, och på så sätt kanske den har än mer med The Ocean att göra, det där att det inte känns typiskt tyskt. I alla fall inte för mina förutfattade meningar.

Så.
Jag inser nu att det är dags att avrunda det här.
Det finns ingen möjlighet att lägga fler taggar på inlägget (för många grupper har behandlats!), och jag har inte så många fler skivor eller flaskor i förrådet.
Det får bli ett uppsamlingsheat, typ!

Såhär ser det ut.

Så. Fortsatt kassa bilder, men det är skivor i form av Living Death, Darkened Nocturn Slaughtercult och Heaven Shall Burn. Riktigt bra och hårt (tack Christofer för tipset om "Necrovision" med just Darkened Nocturn Slaughtercult, det var ett stycke redig black metal det!), och en del av det känns inte helt klockrent tyskt.
Men bra, som sagt.
Ölen är Spaten (klassisk tysk öl från München som jag egentligen tycker är för söt och brödig och sällan/aldrig köper normalt sett, Morberg (klassisk lager som lika gärna skulle kunnat vara med i någon av de första 4 bilderna) samt  Scheider Weise Tap 4 (veteöl som är lättare att hantera än Tap 6 ovan, men ändå inte kan räknas til en favorit...).
Roligast tycker jag är Morberg, eftersom man tänker på Per Morberg, vettvillingen i köket.
Hur som haver - detta är slutet.
Uppsummeringen.
Inlägget har - som du säkert förstår - skrivits under hela våren/försommaren, och jag har så här i efterhand haft rätt lite eftertanke och planering.
Det har ramlat in skivor som Living Death, som kanske borde funnits med i thrash-samlingen, men det är inte mycket att göra något åt.
Dessutom saknas det - förstås - en hel del skivor. 
Och öl.
Det finns verkligen hur mycket öl som helst i det där landet (och faktum är att om allt har gått som det ska så är jag, just nu, i Tyskland på besök...!).

Någon kanske kommenterar att det inte finns någon Oktoberfest-öl. 
Eller någon Rammstein.
Nä. Det är riktigt.
Jag gillar inte Rammstein.
Oktoberfest-öl... kanske. Det kanske blir en uppföljare. Den som lever får se.
Det finns ett par andra Lördagslyx undertecknad ska försöka slutföra också.
En koll på merchandise ("Under The Sign Of The Black Merch", erkänn att det är ett bra namn på ett inlägg!), sammanfattningen av 70- och 80-talets skivförsäljning.

Till dess så rekommenderar jag arkivet för långa artiklar.
Där finns bland annat fler Lördagslyx!

Tjuvsmaka helgens Lördagslyx

På lördagkväll är det dags för en artikel i serien Lördagslyx här på bloggen igen.
Och denna gång får du chansen att tjuvsmaka lite på den fast det bara är torsdag.
Vi kan kalla det after work, till exempel.

För denna gång kommer Lördagslyx att handla om koppling mellan öl och hårdrock.
Nä, inte rent teoretiskt, utan namnmässigt.
Mer eller mindre lökiga kopplingar kommer att göras, tillsammans med en koll på respektive öl och skiva - allt under namnet "Malt, humle, jäst och distade gitarrer".

Redan idag ska du dock få ett smakprov på en koppling som INTE finns med.
Det ger dig också chansen att vara med om du vill. Spring in på Systembolaget och greppa alla ölsorter du kan försöka tänka dig kommer att finnas med, ladda med din skivsamling eller Spotify och tryck igång webläsaren vid 7-snåret på lördagkväll i så fall.
(nä. orora dig inte, det blir inte tomt på bloggen fram till dess...)

OKej. Provsmakningen är...
-------------------------------------------------------------------------------------------------------
Falcon - Falconer "Northwind"

Den namnmässiga kopplingen är förstås rätt självskriven, men den finns ändå inte med bland alla kommande, mer eller mindre krystade, varianter. Varför?¨

För att jag helt enkelt inte gillar vare sig Falcon eller Falconer speciellt mycket.

Falcon är en sån där öl som jag aldrig väljer själv, av någon anledning.

Bjuds det så dricker jag, men jag har den aldrig hemma.

Finns det andra alternativ om man är ute så väljer jag dem.

Kanske beror det på dåliga erfarenheter i ungdomsåren som jag har förträngt, kanske beror det på att alkisen i en av portarna där jag sommarjobbade drack Falcon, kanske är det bara en av de där grejerna som hjärtat bestämmer...

...och det är lite samma med Falconer. Alltså, det är inget riktigt fel på dem, men det är inget jag väljer. Spelas det av annan så lyssnar jag, men jag väljer alltid annat om det finns.

Varken Falcon eller Falconer finns hemma hos mig.

---------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Okej, ungefär sådär kommer det att se ut.

Du får helt enkelt hålla dig när det gäller det andra, men som tips kan jag berätta att det ju finns en öl som heter Unleashed. Och Saxon. Och Hell. Och...

Mer läsning om öl och liknande hittar du förresten på mitt hobbyprojekt Maltbloggen.

Skål!

Lördagslyx: 90-talets skivförsäljning

Jag gillar skivor. Jag gillar att kolla in dem, och jag vill ofta veta lite mer om dem, så när jag hittade boken som är avbildad ovan var det inte mycket att tveka om - den måste jag ju förstås ha!

I ärlighetens namn plockade jag hela serien samtidigt. den startar med 70-talet och slutar med 90-talet, och under våren kommer serien Lördagslyx att bränna av dem allihop. Hoppas jag!
Dock, låt oss börja med 90-talet, Hårdrockens svarta decennium.

Nä, inte kvalitetsmässigt, utan försäljningsmässigt.
Efter ett glimrande 80-tal stundade helt enkelt hårdare tider för den musikstil vi älskar.
Dags att kolla hur hårt, förstås.

Slå dig tillrätta. Ladda stereon med en av dina favoriter från den här tiden och ge dig i kast med kvällens Lördagslyx!

Först - låt oss konstatera vad boken ifråga innehåller för fakta. Det är försäljningssiffror från i första hand USA och England, officiella sådana. Det betyder ju att vi kan ha en del avvikelser i Sverige, och att det finns en överrepresentation av exempelvis countryplattor om man jämför med vad vi är vana vid här hemma. I detta fall så spelar det väl mindre roll, men det kan vara bra att känna till.

Först ut - vilka skivor lade rabarber på topp 10? Svaret från en hårdrocksvinkel är skrämmande nog att inte en enda platta från vår älskade genre lyckades tränga sig in bland de placeringarna!

Såhär ser listan ut:

1) Shania Twain "Come On Over", 22 miljoner ex

2) Whitney Houston "The Bodyguard", 19,1 miljoner ex

3) Alanis Morisette "Jagged Little Pill" 19 miljoner ex

4) Hootie & The Blowfish "Cracked Rear View", 16,1 miljoner ex

5) Garth Brooks "No Fences", 16 miljoner ex

6) Garth Brooks "Double Live", 15 miljoner ex

7) Santana "Supernatural", 14,6 miljoner

8) Backstreet Boys "S/t", 14,1 miljoner

9) Garth Brooks "Ropin' The Wind", 14 miljoner

10)Britney Spears "Baby One More Time", 13,9 miljoner

Stackars stackars Garth Brooks, han ryms nog knappt hemma eftersom hela stället lär vara proppfullt med tusenlappar....

Nå, hårdrocken då?

Okej, listan går från 1-100, men för att hålla lite spänning i det så räknar vi väl baklänges, helt enkelt? No peeking!

Plats 97 återfinner vi The Offspring på. Skivan "Smash" sålde i 6 miljoner ex och gavs ut i April 1994. Helt OK skiva tycker jag, speciellt tyckte jag väl det då. Den har inte åldrats på allra bästa sätt, men här finns ändå hits som "Self-Estem", "Bad Habit" och "Come Out And Play". Kul kuriosa är att bandet skrev 12 låtar, alla hamnade på plattan och det gjorde basisten Greg Kriesel så självsäker på att de skulle lyckas att han genast sa upp sig från sitt jobb i kopieringsbranchen!

Därefter händer inte så mycket förrän på plats nummer 91.

Då dyker Creed upp, för första (men inte sista) gången. Creed, ett väldigt amerikanskt band i mina ögon, men Scott Stapp som frontar har en grym pipa. Debutplattan "My Own Prison" släpptes i juni 1997 och såldes i 6 miljoner ex - varav 5 av dem innan 2000-talet kom i intåg. Snabba siffror, minst sagt. Texten handlar till stora delar om sångarens strängt religiösa hemförhållanden, om jag förstår det rätt, men jag är inte helt säker. Har nog aldrig hört skivan!

Nu åker vi till Seattle, och det blir förstås inte sista gången med tanke på vilket årtionde vi befinner oss i. Pearl Jams andra skiva "Vs" når plats 76 (före storheter som Meat Loaf och Janet Jackson) genom att sälja 7,1 miljoner exemplar sen den kom ut i oktober -93. hela skivan är riktigt bra, och den innehåller några rock'n'roll-monster som "Animal", "Daughter" och "Rearviewmirror", men det känns som om den faktiskt kommit lite i skymundan av den mer kända debuten "Ten". hur som helst, kolla in recensionen av bandets senaste livealbum "Live On Ten Legs" för mer känsla av de här låtarna!

Sen passerar vi Eagles, Fugees och Vanilla Ice (!) innan vi landar på plats 69.

Där har man valt att baka samman Guns'N'Roses utgåvor av "use Your Illusion" 1 och 2 till ett paket, och då hamnar man på 7,3 miljoner sålda exemplar sen lanseringen i samband med Terminator 2, september 1991. Det är siffror jag verkligen undrar över, och faktiskt tror att de är högre. Skulle alltså exempelvis de här plattorna "bara" ha sålt i ca 3,6 miljoner exemplar world wide var? Tillåt mig tvivla!
Nåväl, den hamnar här i boken, och där konstaterar man också att det knakade i fogarna i bandet. Matt Sorum kom in på trummor, och Izzy Stradlin lämnade bandet mycket kort efter releasen.
Bra skivor är det i alla fall. Mycket bra!

Härnäst - bandet som gav både Nirvana och Pearl Jam deras första turnéer som förband, Red Hot Chili Peppers, Kaliforniens punkrockare med attityd och sväng. "Blood Sugar Sex Magic" släpptes september -91, och med 7,3 miljoner sålda ex så landar den på bokens 68:e plats. Den här skivan har jag lyssnat larvigt många gånger. Grymt bra platta, och en skiva som förtjänar framgången. Synd bara att det var så mycket drogproblem efter detta - främst för frontmannen Anthony Kiedis - att uppföljaren dröjde och kvalit'en på den var så mycket sämre.

Sen hoppar vi förbi artister som The Cranberries, Oasis, Savage Garden och Ricky martin innan vi har tagit oss till plats 56. Där härskar Stone Temple Pilots med plattan "Core", en skiva som jag då och då har upp på min "topp-10-genom-alla-tider", bara för att sen plocka ned den i glömska igen, Den tycks alltid vara så sjukt bra när jag lyssnar på den, helt enkelt!

Skivan kom i alla fall september -92 och sålde till slut 8,1 miljoner ex. Inte illa pinkat, och han sjunger fortfarande vansinnigt bra när man hör den här skivan. Bra jobbat, herr Weiland!

Med nästa skiva har vi inte bara hoppat in på Topp 50, vi har även klivit en bra bit in. På plats 39 dyker dubbelalbumet "mellon Collie And The Infinite Sadness" upp!

Smashing Pumpkins var vid det här laget frontmannen Billy Corgans kreativa lekplats, och det kan nog tyckas vågat att ge sig på en giv som detta. 28 låtar på två diskar, med en hel del tuggmotstånd på sina håll visade sig tydligen vara på pricken rätt ändå, och jag har för mig att bandet till och med medverkat i The Simpsons. Det är ju som vi alla vet ett gott tecken på storhet... 9,3 miljoner sålda exemplar sen oktober -95. Snyggt!

På plats 35 hittar vi så Creed igen, denna gång med plattan "Human Clay"

Den skivan har jag hört, och jag tycker att den är helt okej. Framförallt låten "Higher" är väl skarp, men även kändisballaden "With Arms Wide Open" duger ju. Bandet släppte i alla fall denna platta i september -99, och den har slangats iväg i ofattbara (för mig) 10 miljoner exemplar!

10,3 miljoner exemplar lyckades Green Day få iväg av sin skiva "Dookie". Det gav dem nummer 33 på den totala säljlistan, och det är ju rätt imponerande för en debut.


Jag gillar den här skivan skarpt, och tycker det är lite av en klassiker som bör finnas i de flesta skivhyllor. Den spelas kanske inte så ofta numera, men låtar som "Basketcase", "When I Come Around" och "Longview" går ju inte av för hackor!

Okej - till en skiva jag aldrig hört men ändå inte undgått. "Tragic Kingdom" med No Doubt är nämligen en sån där platta där i stort sett varenda låt tycks ha blivit singel med mycket radiotid.
31:a plats totalt sett, med 10,3 sålda ex sen oktober -95 byggdes i huvudsak på Gwen Stefanis attityd och sång, samt låtar som "Just A Girl", "Don't Speak" och"Sunday Morning". Det borgade ju för en hygglig solokarriär så småningom också, även om musikstilen ändrades ganska dramatiskt.

Okej, känner du igen den här skivan?

Antagligen. I Sverige var det en brottarhit, och totalt sett står den noterad för 10,6 miljoner ex sen september -91. Nirvanas "Nevermind" var katalysatorn som fick hela grungescenen att explodera här hemma i Norden, och även om jag inte spelar plattan speciellt ofta numera så står den väldigt stark om man kollar låtlistan. "In Bloom", "Come As You Are", ""Breed", "Drain You"... kanske dags att plocka fram den igen?

Men - de nådde inte högst av kompisarna från Seattle.

Det gjorde istället debuten från Pearl Jam. "ten" är ett mästerverk som står sig fantastiskt bra än idag, och kombinationen av lättillgänglighet och vemod gick hem i stugorna även då. Plattan kom i augusti -91 och sålde 12,1 miljoner ex. Det ger den plats 18 över alla skivor från 90-talet, och det är rätt imponerande tycker jag. Plattan hade ingen "number one hit" i Staterna, men det verkar på bokens text som om den sålt bra precis hela tiden och därigenom dragit ihop sina siffror.

Det brukar ju kunna vara så med kvalitet, skulle jag vilja säga.

Det vinner liksom i längden...

Så - vilken hårdrocksplatta sålde då mest?
Inte så svårt att gissa nu kanske, när de flesta andra kandidater räknats bort.
Nä, det är inte Kid Rock - även om han faktiskt når pats 25 med plattan "Devil Without A Cause" som sålde 11 miljoner ex, ett perfekt tecken på att amerikanerna inte har någon som helst smak egentligen.

Det är, förstås, den här skivan.

Metallicas svarta platta kom juli -91 och har sålts i 13,3 miljoner exemplar enligt denna bok. Det ger den placeringen 12 totalt sett, och egentligen är det inte så oväntat. Bandet hade byggt upp en fanskara under lång tid, sen träffade man en guldåder med den produktion och de låtar som plattan innehåller. Mindre elak thrash, mer tung hårdrock - och ett par ballader som nog själva bidrog till en hel hög sålda plattor. Totalt sett malade bandet ut en mängd singlar från den här skivan, och jag undrar hur mycket krut man hade kvar i bössan efter all promotion, turnéer och kraft man gjorde på den här skivan. Inte så mycket, om man dömer efter uppföljarna "Load" och "Reload"?

Hur som helst, en grym platta. kanske världens bästa svarta skiva? Döm själv, det har varit en sån Tvekamp här på bloggen.

Dessutom kanske du vill fortsätta sånt. Här blir det nämligen inget mer denna gång.

Lördagslyxet är slut för idag. Vem vet vad nästa Lördagslyx innehåller, och när det kommer?

Lördagslyx: En Skivaholics Bekännelse, del 3

Välkommen, kära läsare.
Detta är den tredje och sista delen av en svit Lördagslyxläsning som kallas för En Skivaholics Bekännelse, och vill du ha hela klabbet så är det förstås bäst om du läser del ett samt del två först.
Det är dock inte nödvändigt.
Värt att veta är att nu är vi framme i vad jag skulle vilja kalla modern tid, alltså behandlas skivor som jag haft ett mer eller mindre osunt förhållande till under tiden från ca -95 och fram till nu.

Och det är den här delen av bekännelsen som jag personligen varit lite nervös för hela tiden.
Den kommer att vara väldigt utlämnande.
Tidigare delar har nog också haft en hög igenkänningsfaktor för många (ja, hur blev du själv egentligen rocker?), men jag gissar att det är slut med det i samband med den här avslutande delen.

Mitt råd är alltså att du slår upp ett glas bra vin eller kanske en fin whisky och sätter dig tillrätta.
Du får under läsningen också gärna ha i bakhuvudet att det är med en liten känsla av nakenhet som det skrivs, så glada och uppmuntrande tillrop känns passande.

"Hej. Mitt namn är Robert, och jag är en Skivaholic. Så har det inte alltid varit, och det här är slute på min historia..."

-----------------------------------------------------------------------------------------------
Inledning
Hm, behövs en inledning?
Jo. I detta fall så gör det nog det.
Det är nämligen så att jag älskar hårdrock och har så gjort sen barnsben. Den har däremot inte alltid fått ta en plats i mitt liv. Tyvärr.
I mitten av nittiotalet träffade jag en tjej, flyttade ihop med henne och byggde början av ett liv tillsammans. Det blev nästan tio år gemensamt, och det var för det mesta bra år.
En sak som inte var bra var dock vårt sätt att hantera olika åsikter, och de mer och mer cementerade roller och beteenden som vi skapade.
En av de konflikterna gällde just hårdrock.
Lika mycket som jag älskade det, så hatade hon det.
Och trots att det bär emot att erkänna så gav jag mig. Jag ansåg att det priset var det värt att betala för kärleken - och tappade förstås bort mig själv på köpet.

I den här delen av historien får du en del skivor som varit med under själva resan ner i mörkret, så att säga, likväl som skivor som tagit mig tillbaka.
För det är klart att när en missbrukare av skivor har varit torrlagd ett tag och börjar om, då överkonsumerar han. Eller, han och han... ja. Då överkonsumerade jag.

Låt mig också säga att meningen med denna historia absolut inte är att kasta skit på min före detta. Det var mina val att göra som jag gjorde, och utan att gå igenom den här resan hade jag inte varit den jag är idag.
Men det är lite läskigt att berätta om lik förbaskat....

--------------------------------------------------------------------

Slayer "Seasons In The Abyss"

Nä, men den där skivan är ju släppt långt innan den tidsperiod vi ska titta på nu?

Jo, så är det.

Men den här skivan är för mig starkt förknippad med en händelse som är så typisk för när det hela bröjade gå snett. Ingen katastrof i sig, men en liten sak som sedan lades på en annan liten sak och till slut blev ett beteende och en roll.

Det här hände första veckan som jag hade flyttat ihop med min dåvarande flickvän, på Mariehem i Umeå. Fel sida Hökmarksberget, som alla från Norra Västerbotten egentligen vet, men det fanns jobb i Umeå...

Jag hade tänkt lyssna på den här, i hörlurar eftersom jag var sugen på just Slayer på HÖG volym. Sagt och gjort, petade på mig lurarna och la mig på rygg i soffan, vår gemensamma soffa.

Kruxet var bara att man på den stereon var tvungen att manuellt kopla ur de riktiga högtalarna. Det hade jag glömt, och inte hörde jag att de var igång heller eftersom jag hade skallspräckarvolym i hörlurarna.

Det blev inte så poppis.

Slayer på "nu vräker grannarna oss"-volym var inte den bästa introduktionen som den här tjejen kunde tänka sig till hårdrock.

Omslaget och dess texter gjorde faktiskt inte saken bättre, och det här blev en första konflikt.

Eller, rättare sagt, det borde ha blivit en första konflikt.

Men det blev inte det - för jag gav med mig. Jag ville inte ta konflikten, utan slog av musiken och förpassade skivan djupt in i skivhyllan.

Ingan skada skedd kanske du tänker, men jag är så här i efterhand bombis på att redan här satte vi en grund i vårt gemensamma förhållande.

Den gällde förstås inte bara musik, men det blev ett mönster - hon brusade upp, och jag gav med mig. Undvek konflikten, och sakta men säkert blev jag en annan person på hemmaplan och med henne än vad jag var egentligen.

Lade band på mig och rättade mig till självutplåningens gräns.

Senare skulle det där med musiken komma tillbaka flera gånger, och till slut var vi framme vid det faktumet ett jag hade tryckt ut det mesta av min hårdrockslyssning ur mitt liv.

Vansinnigt men sant.

Det förekom lite, men aldrig när hon var med. Istället lyssnade jag i bilen eller om jag var själv.

Jag säger det igen.

Vansinnigt.

Men jag skyller inte ifårn mig. Det var jag och ingen annan som valde den här vägen.

Och naturligtvis har jag inte varit olycklig i tiotalet år, jag har förstås hittat andra saker som jag förkovrat mig i, men det är ändå så att hårdrocken fått stå på utsidan av dammen.

Förmodligen borde jag ha förstått att den där fördämningen skulle brista, men ändå.

Jag valde den vägen i alla fall.

--------------------------------------------------------

Iron Maiden "Brave New World"

Jag bodde ett tag i England, närmare bestämt i Nottingham.

Arbetade på ett företag som heter Games Workshop, och reste en del till Sverige i samband med det. Efter en tragisk sjukdom hos min respektives mor så flyttade vi hem till Sverige och cementerade de konstiga roller som vi hade börjat utveckla i vårt förhållande. Istället för att våga ta i problemet så riktade vi våra krafter mot den gemensamma yttre fienden, i detta fall sjukdomen.

Kortsiktigt och dumt, förstås.

I mitt undermedvetna tror jag att det kokade.

Undertryckta tankar och mitt beteende av att agera mer eller mindre självutplånande var på väg att sänka mig så pass djupt att det inte längre skulle kunna fungera.

Ett av de sätten som det är tydligt för mig - såhär i efterhand - var att de gånger jag väl lyssnade till den inre rösten och min egen sanna vilja och plockade upp en skiva som verkligen ville lyssna på så blev jag helt besatt av den.

Det exempel som jag har valt är Bruce Dickinsons återkomst till Iron Maiden i "Brave New World". En fenomenal skiva, en av britternas tre bästa till och med, och för mig blev det här en helt vansinnigt missbrukad skiva, speciellt i samband med att jag körde bil.

Där kunde jag lyssna ostört, och det var lätt att koppla ihop det med det resande jobb jag hade.

Och som jag reste.

Inte alls ovanligt med 250 mil i veckan i bilen.

250 mil tar kanske 50 timmar att köra om man håller i snitt 50 knyck. Ta bort 10 timmar för prat i telefon och kvar finns 40 timmar effektiv tid som dedikerades åt den här skivan.

Ett par månader i sträck!

Helt jävla galet egentligen...

------------------------------------------------------------------------------------

Nightwish "Once" & Mastodon "Leviathan"

Två skivor, två helt olika betydelser för mig - men kollade till samma händelse.

Därav delar de posten.

Som läsare har du kanske förstått att fram till nu var jag på väg att blåsa in mer luft i en bubbla som jag egentligen visste var fel för mig. Som jag egentligen visste att den inte skulle hålla.

När bubblan väl sprack så sprack den förstås rejält.

Och när den sprack så hade jag en situation där jag hade bosatt mig i Gävle, av alla platser, och hade kvar mitt jobb i Stockholm. För att klara det så hade jag en övernattningslägenhet i 08-land (ja, lägenhet och lägenhet... ett litet tjyffe som hade samma storlek som ett normalstort akvarium är väl närmare sanningen), och pendlade en hel del mellan dessa två städer. Kanske två nätter i veckan i Stockholm.

Den första skivan, Nightwish-plattan, blev i samband med det en skiva som jag spelade i stort sett varje gång jag var på väg norrut.
"Hem", alltså. Fast det inte var ett hem där mitt hjärta egentligen fanns. Och i takt med att Tarja Turunen satte ord på låtarna kunde jag i stort sett känna hur jag krympte ihop och iklädde mig en roll som inte var jag egentligen. En mask. Nightwish är numera inte ett band som jag lyssnar på speciellt mycket, och min åsikt om bandets kvalitet är helt klart förändrats, men redan innan det hände så hade just "Once" blivit en skiva som jag inte längre klarade av att lyssna.

Den var en tid så förknippad med känslor, tankar och minnen som jag inte ville beröra att jag hoppade över.

Nu har det istället förbleknat till en ganska likgiltig skiva som inte längre rör upp sådana saker.

Väl på plats i Stockholm efter en sådan resa så var det en annan skiva som dominerade.

Mastodons mästerverk "Leviathan".

Och med samma logik som i fallet med Nightwish så fick den här skivan en koppling till en rad känslor, bara de motsatta. Låtarna "Blood And Thunder", "I Am Ahab", "Iron Tusk", "Naked Burn" med flera symboliserar istället syre, möjligheter och en inre tillfredsställelse som ger mig ett redigt leende på läpparna varenda gång jag hör dem.

Den här skivan har också lyckats behålla sitt grepp om mig sedan dess, men det beror antagligen lika mycket på själva kvalitén på plattan som på mina tankar, minnen och känslor.

-----------------------------------------------------
Hardcore Superstar "S/t"

2005.

Har du lite koll på bandet Hardcore Superstar så vet du att de var på branten av att knäckas, och att deras självbetitlade skiva från 2005 blev den desperata vändningen (den långa intervjun med trummisen och låtskrivaren Adde i senaste numret av Sweden Rock Magazine rekommenderas för övrigt hett, mycket bra och intressant läsning).

Även för mig var 2005 och 2006 år av vändning och en tid att läka ihop och bli en hel människa.

Mycket av det gjordes under träning och motion, och under dessa år startade jag varje morgon med en morgonpromenad. Sällskapet i lurarna kom att bli skivor som betyder något alldeles särskilt för min del, något som mitt förhållande med exempelvis Opeths "Ghost Reveries" vittnar om.

Men ingen skiva är så starkt förknippad med viljan att överleva och växa sig starkast som just Hardcore Superstars självbetitlade svarta platta. Den gjorde mig sällskap i löparspåret, på morgonpromenad och i lägenheten. Fan, när jag flyttat in bodde jag utan möbler ett tag, och utan TV i ett par månader. Mitt sällskap var istället låtar som kombinerade känslan av glädje och nystart med ett jävlar anamma och en anda av att det var på liv och död.

"We Don't Celebrate Sundays", "Bag On Your Head", "Kick On The Upperclass", "Hateful"...

Hardcore Superstars har aldrig varit bättre.

Jag har aldrig gjort en bättre mental resa.

-----------------------------------------------------------
Gorgoroth "Quantos Possunt Ad Satanitatem Trahunt"

De senaste åren har mitt mer eller mindre fanatiska beteende när det gäller skivor eskalerat när det gäller mängden skivor, men det har nog snarast avtagit när det gäller hur länge varje skiva sitter i. Man kanske kan säga att jag söker nya kickar mest hela tiden?

Oavsett så finns det många exempel på skivor som fullständigt fångat mig, och jag har valt en skiva som inte kommer att finnas på detta års topplista - jag vill ju inte förstöra spänningen - som representant för dessa.

Norsk black metal i form av Gorgoroths styrkebesked från 2009.

Själva musiken är förstås svängig och välproducerad black metal med starka låtar, men det är inte det som är anledningen till att jag valt skivan som representant (är du nyfiken på just musiken får du läsa recensionen istället).

Nä, det är den effekt som den här skivan fick på mig.

Jag missade den nämligen under året 2009, vete fanken varför men jag kom mig aldrig för att plocka upp plattan, och började lyssna på den först i januari/februari 2010.

En mörk tid utomhus.

Passande för denna typ av musik.

Och det som hände var att jag blev fullständigt besatt av att lyssna på den här skivan på kvällen, i hörlurar, i sängen! Varenda kväll avslutades med att min fantastiska fru somnade gott bredvid mig medan jag körde den här skivan varv på varv i ett helt nedsläckt hus.

Bara en gång till, jag måste få höra Pest väsa "..rebirth of Gorgoroth" en gång till...

Och den här skivan höll därmed på att knäcka mig.

Sömnbrist, i kombination med att jag den här tiden gick tillbaka till arbetet efter en längre tids pappaledighet, gjorde mig ganska grinig och problemorienterad.

Och jag visste att jag borde sova mer - men kunde liksom inte hålla mig från att lyssna på den här fantastiska skivan. Omsluten av mörker både bildligt och bokstavligt...

-------------------------------------------------------------------------------------------
Pust.

Nu är Rebellängeln helt tom, och lite nervös. Det var ju den här delen som jag visste att serien skulle komma fram till, och det var den här delen som har gjort att jag känt mig lite naken.

Det är ändå så att jag är förbi det där, och att jag idag är en betydligt starkare och gladare person - som lever ett liv jag vill leva.

Därför delar jag den här historien med er.

Hoppas ni har tyckt om den.

Naturligtvis finns det massor med skivor som spelat en stor roll i mitt liv som inte finns med här.

Naturligtvis finns det massor med händelser som inte heller finns med.

Nästa gång Lördagslyx återvänder blir det med mindre fokus på livshistoria och mer generell om hårdrock - men små småningom kommer jag att skriva om The Soundtrack Of My Life. Då kommer många av de missade skivorna och händelserna kanske att komma upp.

Till dess - enjoy the addiction. I'm a Skivaholic - and proud of it!

Lördagslyx: En Skivaholics Bekännelse del 2

Välkommen. Detta är den andra delen av En Skivaholics Bekännelse, och nu befinner vi oss tidsmässigt i första halvan av 90-talet. Här ska du få en liten inblick i några av de skivor som jag under den här tiden hade en ohälsosamt nära relation till, på ett eller annat sätt.
Den här tiden i Rebellängelns liv bestod av skolgång, förskaffande av egen bil, sommararbete och en tro på att jag mer vuxen än vad jag egentligen var. (Är du nyfiken på den första delen så hittar du den här)

Det som skrivs är ärligt och ganska utlämnande, och det ska med en gång erkännas över att det är lite nervöst att dela med sig av så pass mycket. Jag hoppas dock att läsningen ska falla i smaken, och till denna Lördagslyx rekommenderar jag förstås snacks som du egentligen inte borde äta - men inte kan låta bli...

-----------------------------------------------------------------------

Candlemass - "Tales Of Creation"


Svenska doommästarna Candlemass fanns i mitt liv sen tidigare. de hade trots allt mästerverk som "Nightfall", "Epicus Doomicus Metallicus" och "Ancient Dreams" under bältet, och jag diggade dem hårt. Något man fick lite spott och spe för, på samma sätt som jag trakasserade mina vänner för deras kompromisslösa kärlek till Iron Maiden, AC/DC och Black Sabbath.
Riktigt galet blev det dock inte förrän den här skivan kom.
"Tales Of Creation". En konceptskiva som fick mig att gå fullständigt bananer. Jag hade den på LP, och jag var förälskad i hela paketet. Musiken, texterna, omslaget - rubbet.
Utan att överdriva så kan jag säga att jag har lyssnat på den här skivan 1000 gånger.
Det är sjukt mycket.
Men så var mitt förhållande till just den här skivan också sjukt...

Nu är det länge sen den fick sitt utrymme, men det är sant det som sägs - gammal kärlek rostar aldrig...



---------------------------------------------------------------------
Alice In Chains - "Facelift"
I början av 90-talet marscherade grungen in i Rebellängelns liv på riktigt. För min del var det främst två plattor som tuggades sönder och samman, och som jag älskar än idag; Soundgardens "Badmotorfinger" och Alice In Chains "Facelift".

Egentligen antar jag att jag skulle kunna ha valt vilken som helst av de två som representant för den maniska besatthet som jag utvecklade för dem (i o f s, i ärlighetens namn var det nog lite värre med Soundgarden..), men jag tänkte att just "Facelift" är lite av en doldis, så den är värd att lyfta fram. Alice In Chains är ju inte direkt obekanta, och deras mästerverk "Dirt" känner de flesta till.

Att föregångaren från 1990 är i stort sett lika bra är dock mindre spritt! Det som fällde mig och fångade mig med den här skivan var främst inledningen. "We Die Young", "Man In The Box", "Sea Of Sorrow" och "Bleed The Freak" sparkar faktiskt stjärt så det står härliga till, och den här skivan fick mig att göra små försök att odla bockskägg.

Det gick förstås inte. Jag gick i nian när den kom, inte fan har man skäggväxt då...

-------------------------------------------------------------------------


Millencolin - "Tiny Tunes"

Enter den trallvänliga och smittande punkrocken. Eller, nja, den hade redan kommit via Bad Religion, men det tog till den här skivan innan jag fattade att det fanns fler band (jo.. jag är kanske inte supersnabb alltid...)

Nå, bättre sent än aldrig kan man ju säga, och låtar som "Mr Clean", "Chiquita Chaser", "Leona" och "Da Strike" förgyllde verkligen mina dagar, och eftersom jag den här tiden arbetade som Kamratstödjare i en högstadieskola så kändes det rätt att vara i en sån här ungdomligare musikstil. Eller, ja. vafan, jag gillade det, helt enkelt.

Dessutom hittade jag den här bilden inlagd i skivan nu när jag kollade på den för första gången på vansinnigt många år. Det är jag, utklädd till tant, som matar min lillebror.

Att han blev så bra är minst sagt ett under...!

-----------------------------------------------------

Danzig "III - How The Gods Kill"

1992 var ett bra år för besatthet, tydligen. Elake Elvis kom ut med sin tredje "soloskiva" (jo, jag vet att det var ett band, men vafanken, det var ju ändå Glenn som bestämde) "How The Gods Kill".

Och jag vete fan vad som hände, men den där blev en fullständig hang up för mig. Det är ju inte ens Danzigs bästa skiva, och jag tycker att den får smisk av sin föregångare, egentligen.

Men något hände som gjorde att den fick ta över mitt liv under flera månader i sträck. jag spelade den överallt - hemma hos kompisar, hemma hos mig, i hörlurar, i bilen... helt sjukt, jag kan fortfarande sjunga med i massor av texterna fast jag knappt lyssnat på skivan på de senaste 15 åren, typ!

Dessutom minns jag att kompisen Nicke skaffade en T-shirt med det lite speciella omslaget i tryck över hela tröjan, och jag tyckte den var så sjukt häftig att jag knappt visste vad jag skulle göra av mig själv - för att köpa en likadan själv gick ju liksom inte. Så stort var inte Bureå...

-------------------------------------------------------------------------------------

Bathory - "Hammerheart"

Jag upptäckte inte extremmetal speciellt tidigt. Det fanns absolut en tid när jag tyckte det var riktigt dåligt, och inte fattade varför man skulle lyssna på skrikljud. Det var hårdrock a lá Dio som gällde.

Tack och lov har det ändrats (och jag har fått göra en fantastisk resa bakåt i tiden när det gäller sådan musik, en resa jag verkligen inte ångrar), och det kan man tillskriva två grupper äran för. Slayer, och Bathory. För mig var dubbel-LP-versionen av "Hammerheart" den första riktiga kontakten med något som skulle kunna kallas black metal, och det var en omtumlande sådan kontakt.

I mitt kompisgäng var det lite udda att lyssna på skrikmusik (även de var helt inkörda på Dio-hårdrock), så det här blev en skiva jag spelade när jag var själv. Och det gjorde jag mer eller mindre hela tiden när jag var själv!

Låtar som "Shores In Flames", "Baptised In Fire And Ice" och den helt otroliga "One Rode To Asa Bay" var 10-minutersepos med rätt skräpigt ljud och en brutalitet som jag inte hade stött på förrut. En lockande sådan.

Att skivan dessutom är helt vansinnigt snygg är en annan sak som drog mig in. I mitten av skivan, när man vek upp den, så finns en otroligt fin bild på en kustremsa, med vy ut mot havet.

Det blev sinnessjukt många timmar i mitt rum med "Hammerheart" i mina skräpiga Yamaha-högtalare samtidigt som jag stirrade på den utvikta skivan som stod på högkant på stereotornet.

Förresten, den skivan har nog Stones nu, den åkte nog med i paketet till BBMV (Bättre Behövande Med Vinylspelare). Njut av den, min vän!

---------------------------------------------------------------------

Stone Temple Pilots - "Core"

Sist men inte minst kommer en skiva som jag haft ett ganska märkligt förhållande till. Jag upptäckte Stone Temple Pilots lite senare än de andra stora banden i grungevågen, och genom en rätt avlägsen bekant (tack Anders!). När skivan väl kom in i mitt liv startade den en flodväg av kärlekskänslor, och jag har mycket starka minnen av att röra mig i princip överallt med just den här skivan i hörlurar. Det var en sån skiva för mig, en sån som spelades i hörlurar på min Panasonicversion av en Walkman.

Och det roliga med skivan är att den är så jämn och ändå naken, att varje gång jag lyssnar på den genast vill uppdatera min lista över de fem bästa skivorna genom tiderna.

Så bra är den egentligen inte, men den tar fram enormt många bra minnen för mig.

Speciellt av bussresor till och från skolan inne i stan.

En kul detalj med skivan som jag upptäckt på senare år är att den är producerad av brendan O'Brien, samma man som rattat så många andra andra kanonplattor på senare år. han kunde redan då, tydligen!

--------------------------------------------------------------------------

Ja. Det var allt för den här gången. Kanske inte så utlämnande egentligen, men eftersom jag vet vad som kommer i den sista och avslutande delen så känns det lite nervigt i alla fall...

Hoppas att du haft en trevlig stund med läsningen - nästa lördag fortsätter vi med den sista delen av mina bekännelser, och då är vi inne i modern tid, så att säga!