Besatt: Dio "Sacred Heart"

Den första skivan med Dio som jag hörde och älskade var "Holy Diver". Jag hade en kasset (C90!) med den och "The Last In Line" på andra sidan, inspelad hos min morbror som var min första mentor in i hårdrockens underbara värld. I hans rum fanns inte bara den första riktiga stereon jag kom i kontakt med (stereotorn, silverfärgade enheter med separat equalizer, dubbla kassetdäck, vinylspelare längst upp och plats för kanske 50 LP's längst ner under själva elektroniken. Märke: okänt, i alla fall minns jag det inte...), utan även ingången till världens bästa musik. Plattor med Black Sabbath, KISS och Saxon, och någon som dessutom fattade tillräckligt mycket för att kunna koppla ihop hur ett band (som vi kallade kassetter) skulle komponeras. Hade man "Lick It Up" på ena sidan så var det ju helt otänkbart med "Born Again" på den andra, det krävde lite finess för att para ihop det på rätt sätt. Subtilt hantverk, men han kunde det. Kanske var det där min kärlek till Ronnie James Dio tog sin början, i Anders (min morbrors fina namn, uttalas på norrländskt vis med betoningen på första "A", inte på Stockholmares vis med betoning på "e") förmåga att matcha ihop bra fram- och baksidor på banden, och just det där bandet - det var nog av märket Maxwell, om jag inte minns fel - med de två första Dioplattorna.
Så kom då skiva nummer tre.
"Sacred Heart".
Det är den det här nedslaget i serien Besatt kommer att handla om, egentligen, trots den något ambitiösa inledningen.

Det här var, rent generellt, en tid i misär för vår familj.
Anledningen är lika enkel som smutsig, fadern i familjen hade helt enkelt tagit alla pengar och försvunnit. Till Stockholm, till en annan kvinna. Han ringde en fredagkväll från Arlanda och sa att han inte kommer hem mer. Det finns förstås en massa saker att säga om det, och vad som hände efter, men det är detaljer som inte behövs. Ni fattar nog ändå.
Det där lämnade i alla fall min mor ensamstående med tre ungar i åldrarna 1-8, utan stålar eller inkomst. Åren närmast efter att detta hänt var, på ren svenska, inte så lätta.
För någon av oss, även om det förstås var på helt olika sätt. Tuffast för morsan förstås, hur hon höll ihop då är en sån där sak som jag egentligen inte kan fatta, nu med en vuxens förståelse i bagaget. Hon härjade runt med vår bruna Ford Taunus (Riktig skitbil, varje vinter var man tvungen att ha sandsäckar i bagageluckan för att bakhjulen skulle få fäste i snön - motorn fram var för tung annars. Perfekt vinterbil i Norrland...) i hela kommunen för diverse vick och timmar inom barnomsorgen och skolan. Mormor och morfar fick förstås ställa upp hårt, både med tid, kärlek och pengar (ja, kopplingen är uppenbar, morbror Anders bodde hemma så jag spenderade all tid där i hans rum). Speciellt var det tufft med pengar. Det var en sån där tid när vi inte kunde utnyttja erbjudanden som köp tre, betala för två, eftersom vi inte hade cash för ens två.
Misär.
Och massor av kärlek och smmanhållning, tillsammans med en otrolig stolthet och envishet som sa att det här ska fan gå ändå.
Därför är den julklapp jag fick det året, 1985, så tung.
Den var ju helt onödig, men på något sätt fattade min kära mor att jag var körd, jag hade en livslång kärlek med hårdrocken framför mig.
Rätt gissat.
Det platta paketet innehöll "Sacred Heart"!

På radion hade man innan kunnat höra "Hungry For Heaven" (kan ha varit Rockbox med Pär Fontander?), och den låten hade min mor tvingat sig till att gilla också.
Kanske var det därför hon spenderade den relativa förmögenheten 85 kr på skivan.
Kanske var det bara rätt sak att göra för en äldsta son som var lite på glid på grund av alla omständigheter, och hade börjat tappa intresset för skolan och hamnat i en del småbråk.
Oavsett vilket - detta var förstås total förälskelse från min sida.
Att man börjar skivan med genidraget att lägga på liveljud till "King Of Rock And Roll" tror jag personligen har en direkt återverkan i min nuvarande förtjusning över liveskivor.
Skivan i sig visar sig i efterhand vara relativt svag i Ronnie James Dio's fantastiska karriär, men den var rätt för mig då.
A- och B-sidan var ungefär lika bra dessutom.
A-sidan hade fyra spår, eftersom titelspåret log där och var lång (med den tidens mått episka sex och en halv minut), men just att man ville vända skivan och lyssna på båda sidor bidrog till att jag fastnade fullkomligt i den där skivan. Låtar som "Rock And Roll Children", "Another Lie" och "Just Another Day" tar mig fortfarande, ögonblickligen, tillbaka till den tiden.
Jag har idag skivan på annat plastformat (CD), men jag tror också att jag tog undan den när jag gav bort vinyler i övrigt, och således torde den ligga i en kartong på vinden.
Denna respit från misären.
Vändpunkten, skulle det nästan visa sig.

För till saken hör att det blev till det bästa, alltihop, även om det skulle ta lite tid innan allt var på banan. Pappan som stack är borta, och idag tyvärr en tragisk spillra av sitt forna jag. Ingen i familjen har kontakt med honom.
Min mor träffade en ny gubbe. En fantastisk gubbe. En klassisk norrländsk, envis hockeyälskande fantastisk och tjurig gubbe som kommit att bli min riktiga pappa. En gubbe som besatt en skivsamling som innehöll både "Sabbath Bloody Sabbath" och "In Rock", och som dessutom lärt mig allt jag vet om hur man skjuter handledsskott med puck och klubba.
Det kanske vore en lämplig aktivitet, såhär när undertecknad tagit en walk down memory lane.
Skjuta handledskott på en tom målbur till tonerna av Dio "Sacred Heart"...

Veckans Tips: Virgin Steele "Age Of Consent"

Minns ni de där skivorna som man kunde köpa på rea i CD-skivans begynnelse?De som fick en liten ursågning i både plasten och i den medföljande bookleten?

För mig var Virgin Steele och plattan "Age Of Consent" en sån. Den kom väl -88 vill jag tro, och en av de roliga sakerna med den är att det var på den tiden när skivbolagen återanvände LP-skivans konvolut även till CD-skivan. Ja, alltså, alla delar. Det betyder att på baksidan av min skiva finns fortfarande fördelningen mellan A- och B-sida kvar, trots att det förstås inte är ett smack aktuellt längre!

Skivan i sig har tydligen fått en ansiktslyftning nu, och finns återutgiven från 2010 (om Spotify har rätt).  Då ser den ut soim den nedre versionen. Jag har den övre. Den med grått och svart omslag, i klassisk billig 80-talsdesign. Låtarna verkar inte heller vara samma, på den senare versionen har man adderat flera spår som inte fanns på originalet.

Det är skit samma egentligen.

Här finns nämligen fantastisk melodiös tidstypisk hårdrock med grym sång (signerat grundaren David DeFeis) - och låtar som den helt fenomenala "The Burning Of Rome". Det borde, i rättvisans namn, ha blivit en monsterhit som medverkar på alla samlingsskivor från tiden.

Så blev det inte, även om jag nog tror att just skivan "Age Of Consent" (som förresten är sjutton, om ni undrar, i alla fall enligt låttexten på just spåret "Seventeen") sålde rätt bra.

Fler låtar finns det också. Inledande "On The Wings Of The Night" och "Chains Of Fire" exempelvis.

tyvärr har jag för mig att detta är en svunnen tid i jänkarnas historia. Virgin Steele är väl fortfarande mer eller mindre aktiva, men av de rapporter jag läst så är det en urvattnad och i det närmaste pinsam cirkus som åker runt och gör sig till åtlöje.

Synd i så fall, för den här skivan bringar inte bara nostalgi, den bringar jävligt bra musik med sig.

Speciellt den trista versionen med ett litet utsågat hack i sig. Och "The Burning Of Rome"!

...det här med Sveriges 100 Bästa Band

I morgon kväll ska undertecknad på Debaser Medis, där Sweden Rock Magazine firar 100 nummer.
Man gör det med de två band som röstats fram som de bästa genom tiderna i Sverige, Candlemass och Entombed, av tidningens skribenter. Nummer 100 har det som tung feature, och det är väl en bra satsning att verkligen fira sitt hundrade nummer tycker jag.

Jag har valt att inte kommentera det där så mycket ännu, men med tanke på kvällens begivenhet så kanske det är läge nu? (För övrigt, det kommer säkert ett knippe bilder och tankar i efterhand, och jag tänkte mig kanske skriva lite om det hela för Werocks räkning, en form av spaning med utgångspunkt i att det faktiskt är en växande och väl fungerande marknad att leverera hårdrocksnyheter i en så pass "old school form" som ett magazine, medan många delar av tidningsvärlden kämpar med fallande upplagor och en affär som ständigt flyttas till en on-line verksamhet... men det kommer vi till vad det lider.)
Jag tycker nästan det. Det peppar om inte annat mig själv för kvällen!

Alltså. 
Topp 10 på listan ser ut som följer: 

1) Candlemass
2) Entombed
3) Europe
4) Bathory
5) Dissection
6) Yngwie Malmsteen
7) Opeth
8) At The Gates
9) In Flames
10) Hellacopters

Rätt bra ändå, för inte är det helt enkelt att sätta ner vilket band som genom tiderna varit bäst. Metalbloggen körde ju omröstning (med gruppspel, slutspel och utslagningsmodell från kvartsfinal och framåt) om vilket band som är bäst... men då fick man inte rösta på band som inte var aktiva, så exempelvis föll ju Dissection, Bathory och At The Gates bort från ovanstående lista. Opeth vann.)
Jag tycker nog att just Candlemass är en ganska värdig vinnare, med tanke på längd på karriären, att de mer eller mindre skapat sin genre och fortfarande håller fanan så högt.
Listan då.
Den ser i sin helhet ut så här:

 Skitliten bild men du får väl förstora den i datorn. Eller ännu hellre köpa tidningen, hela listan är rätt så fin läsning, med fläskiga intervjuer med de som placerats överst och sedan mindre notiser om banden längre bak i kön.
En av sakerna som SRM ändå ger är ju också en bredd.
Ja, jag tycker att det är sinnessjukt att man kan placera ett band som Ghost så högt som 18:e (före Meshuggah, Marduk, Graveyard och Katatonia för att ta ett axplock av band som borde vara högre placerade på ren arbetsinsats) med tanke på att de bara släppt en enda platta, men okej. Det är ju så med listor. Man får väl ta det goda med det onda, och trots allt har man ju ändå petat in såväl black metal som hårfrisyrer på listan.
Det är rätt bra gjort.

Nå.
Snart smäller det. 
Blir kul, ser riktigt fram mot det.

Vill du ha nåt annat att läsa så kan du ju istället kolla in Stones rapport från The Swords spelning förra lördagen, som jag missade. Det var visst, om jag förstår saken, en redig överkörning.

Som vanligt fantastiska bilder från den mannen.
Från de kommande begivenheterna blir det kanske inte så. Ska försöka skjuta av lite dassiga saker från men iPhön, eller så tar jag med mig pocketkameran. Det ger sig.
Den viktigaste frågan dock: ska du dit? I så fall kan vi väl morsa och ta en öl?

Record Madness: A

Det har bubblat ett tag.
Sakta men säkert puttrat på som ett långkok, och nu är vi framme vid lansering.
Vi pratar om ett bloggöverskridande projekt mellan Metalbloggen och Tune Of The Day, ett projekt vi valt att kalla RECORD MADNESS.
I korthet kommer det att gå ut på att vi gör nedslag i skivhyllan, och reglerna är relativt enkla.

Det kommer att bli utmaningar mellan oss. Vi startar med att jag dyker ner i bokstaven "A", och skriver ett inlägg med lite bilder om vad man nu kan tänkas finns i min skivhylla under den bokstaven. När jag är klar avslutas inlägget (detta, alltså) med en utmaning i form av en bokstav som skickas till Stones på Tune Of the Day. Han gör sen samma sak med sin skivhylla (hej vinyler!) men med sin twist och sin vinkling på det innan han skickar tillbaka en bokstav. Sen går det hela så, fram och tillbaka som en pingpongboll.
Möjligheterna till konstiga, vridna och förvirrade grepp är stora.
Riskerna för galna och udda skivor i fokus är uppenbara.
Det kommer antagligen att ta väldigt lång tid att rulla igenom alfabetet, men det var lite av poängen. Varje skribent tar sin uppgift i den takt och tid han orkar - syftet är ju att det ska vara lustfyllt, och verkligen en möjlighet att göra nedslag i skivsamlingen.
Och, som sådan kan det ju vara värt att nämna några ord om just skivsamlingen.

Min vinkling kommer inte att innehålla ett enda gram vinyl. Faktum är att jag nog skänkt de flesta av mina gamla buckliga och vinda vinyler till just Stones, ochistället kan det komma att hända att vissa bokstäver blir mer eller mindre skärmdumpar från iTunes, typ, i kombination med CD-skivor och en del DVD:er.
Tydligt kommer det nog också att bli att Stones är snäppet galnare än undertecknad.
hans skivhylla är av sorten "monumental", medan min är ganska modest.
Nå. Det om detta.
För att starta någonstans så har jag serven, och vi bestämde att vi börjar från toppen. Bilden längst upp kommer vad det lider att bytas till en finare och mer permanent logga också (känn pressen Stones!) (EDIT - nu är bilden bytt. Gillar ni den?), men det är lika bra att dra igång allt nu när inspirationen är varm.

Metalbloggen Record Madness: A
Den samling CD-plattor som finns ihopskrapade för undertecknads del under bokstaven A är en relativt liten mängd med relativt förväntat innehåll. När jag tittar på den med "nyktra" ögon så tycker i alla fall jag att det syns ganska tydligt att den här bokstaven har brandskattats ganska hårt under åren.
Alltså - jag har nog haft fler plattor en gång i tiden, men det kan ha varit på vinyl eller så har de försvunnit längs vägens gång. Tyvärr. Hela samlingen under bokstaven A ryms på 6 sektioner i IKEA-modellen Benno, och det betyder att vi kanske pratar om en 50-60 skivor totalt sett i fysiskt plastformat. 
Spektaklet ser ut såhär om man fotar det med darriga händer, dassigt ljus och en iPhone!

 Såklart är ordningen den enda rätta.
Bokstavsordning först, sen utgivningsordning inom respektive artist. Alla andra sätt är egentligen fel, vill jag tycka (att sedan iTunes sorterar på ett annat sätt är en annan femma och kanske fog för diskussion...).
Det betyder att i toppen finns Abigail Williams, och sist ut är Axxis. Däremellan blandas en del lite mindre väntade saker med en del väldigt väntade saker.
Det är en bokstav som har levererat ganska många skivor till de löpande serierna Remasters, Live! och Veckans Tips, och av någon anledning - kanske för att det är först i bokstavsordningen och därmed inleder såväl den elektroniska som den fysiska skivsamlingen, så finner jag mig ganska ofta tittande på just skivorna som finns här.
Där finns till exempel två hyllor som är mer eller mindre dedikerade till dessa skivor:

 Ja. Det är AC/DC och Accept-högarna, med senaste skivan överst.
Som sig bör.
Två grupper som tuggat på rejält länge, och som är såna där som jag återvänder till lite då och då.
De har figurerat mycket på bloggen genom åren (Arkiv för Remasters här, Live! här och Långa Artiklar för exempelvis Tvekamper här om du vill läsa mer), och är musik som förstås bör finnas i din samling. För egen del kan jag notera att det faktiskt mest (för AC/DC nästan enbart) byggs av skivor som jag köpt på CD i efterhand, och då oftast i remastrade versioner. Gamla vinyler har ersatts, vissa gånger har jag haft skivan i CD-format men bytt den, andra gånger har jag haft skivan men förlorat den under årens gång, och i vissa fall har jag haft en kopia på kassett (För dig som är för ung för att först vad det innebär och hur själva bytet och delandet av musik via kassetter gick till - stackare. Det är ett stycke historia och kultur du inte fick vara med om...). Resultatet är rätt skumt, exempelvis har jag nästan ingen AC/DC-skiva som inte är digipack. Rätt konstigt, men det ser onekligen snyggt ut när de står där på rad, de snygga och smidiga plattorna från Australiens största band.
Och, på tal om skivor jag inte har men har ändå, och skivor som genom åren försvunnit.
Anthrax.
Såhär ser den fysiska skörden ut:

Tre skivor.
Varav en är en samling (det är faktiskt en fantastiskt kul grej måste jag för övrigt säga, att spela in en massa klassiker med sin "nye" sångare och låta fansen få diskutera och dividera om vilken version som egentligen är bättre...enkelt och genialt...) som kom för inte jättelånge sen, och en är den senaste plattan "Worship Music", ett snedköp som jag inte gillar något vidare. Den sista av de tre är utmärkta "Sound Of White Noice" och skulle kunna sparka igång diskussionen om Belladonna/Bush, men det tänkte jag försöka styra bort ifrån och istället ta fram en gammal klassiker.
När har man en skiva?
Mer aktuellt än någonsin när Record Madness sparkats igång, och kanske som mest intensivt när det gäller Anthrax för min del. Jag har kanske bara tre fysiska plattor, men i min iTunes finns nästan hela backkatalogen. Och då kommer frågan som ställdes i somras (läs detta inlägg för mer och längre resonemang)... när har man en skiva? Digitalt, räcker det? Eller behöver man en grej att hålla i?
Och om digitalt räcker, måste man ha köpt den eller räcker en kopia som en vän lämnat...eller en promoskiva som levererats via digitalt media enbart?
Nåväl. Det om detta, det om Anthrax. Det är ändå en grupp jag inte spelar speciellt ofta, i ärlighetens namn, inte som exempelvis de nordiska klassakterna Amon Amarth och Amorphis som delar en hylla. Bra skit som jag återvänder ofta till.

Förstås finns här en massa klassiker som Allen/Lande, Alice In Chains och Annihilator, likväl som mer udda och kanske lite oväntade inslag (The Almighty!) när det gäller hårdare musik, men det finns även en liten del mindre aggressiv musik. Som jag också lyssnar på.

Adams, kan man säga. Ryan Adams och Bryan Adams med varsin bra platta. "Gold" med Ryan är amerikansk lättsmält singersongwriter, och den japanskimporterade liveplattan med kanadensiske rockaren Bryan har jag fantastiskt mycket minnen till. Krocket på gräsmattor, folköl i baksätet på bilar... Dessutom Atomic Swing, med sitt lite galna och halvpsykedeliska anslag, men ändå vansinnigt bra låtar.

Ändå.
Ett nedslag i skivhyllan såhär avslöjar obarmhärtigt att det ju faktiskt är en rocker jag är, och att det är där jag hämtar min kraft. Kanske är det så att den ständiga jakten på ännu ett guldkorn drivs på av bloggen, men jag tror inte det. Jag tror att det skulle vara lika hungrig även utan den, så att säga. Att jag däremot lyssnar på musik lite annorlunda tack vare bloggandet, det tror jag däremot. Jag lyssnar ibland för att njuta och bara lyssna, men ganska ofta med tanken att jag så småningom ska skriva något om skivan ifråga. En recension, Veckans Tips eller något annat.
 Bokstaven A har som sagt fiskats ur en hel del när det gäller Remasters, Live! och Veckans Tips, men lite finns det kvar ändå. Plockade upp de här blivande Veckans Tips för att glänta lite på förlåten!

Armored Saint, Ark och Aeon.
Fina saker, så det är bara att hålla utkik.
Annsr så var faktiskt tanken att jag skulle välja en skiva och lyfta fram lite extra här, i samband med bokstaven A.
Det är inte en av de mer uppenbara. Vi kommer inte att få At The Gates-perspektiv eller så, utan vi ska ta en skiva jag faktiskt inte trodde att jag skulle gilla, och som jag plockade upp av en slöump eftersom det av någon anledning var lite torka i nyhetsfloden och jag befann mig på en skivaffär med lite pengar att bränna (numera nedlagda Rocks i Farsta, vill jag minnas). 
Den här (sorry för bilden, jag trodde jag hade fotat den från hyllan, men det missade jag tydligen... den står där, mot slutet, typ tredje från höger längst ner om du kollar noggrannt på bilderna i början av inlägget):

 Jag gillar inte metal core.
Rent generellt.
Det här är just det, och dessutom med texter som är skrivna ur ett kristet perspektiv.
Alla fel, typ, på papperet, men...gosse, vilket fäste denna skiva ändå har på mig!
Recensionen är lika aktuell idag som när den skrevs för snart ett och ett halvt år sedan.
Det här är riktigt smittsamt riffande, fina breakdowns och bra melodier.
Jag lyssnar på skivan lite då och då, faktiskt, och rätt så ofta i hörlurar i min iPod, liggande i sängen på kvällen - och varje gång är det fram till "Salt & Light" som jag hänförs som mest. Den låten är liksom kulmen på allt som byggs på fram till den, och efter att den klingat ut kan jag somna när jag lyssnar på skivan i sängen.
Oväntat alltså, men den skiva jag vill ge lite extra plats i ramljuset under bokstaven A är August Burns Red! På Spotify här, så du också kan hänföras.

Ska vi säga så, som ett första skott på serien RECORD MADNESS?
Det kommer väl att ta sina former vad det lider, just detta inlägg kanske blir spretigt och svamligt i efterhand visar det sig, men det får ni leva med. Möjligtvis kommer det att bli kopplingar till Spotify (mer än den enda länken ovan), videosnuttar och annat, men det är lite av charmen med den här serien tycker jag. Varken jag eller Stones vet ju hur det kommer att utveckla sig, och vad respektive bokstav för med sig (det blir t ex en stor skilland att beskriva skivorna under bokstaven "M" jämfört med "Q", eftersom enbart mängden skivor innebär ett annat förhållningssätt, och till det ska man lägga personliga favoriter som kanske återfinns på vissa bokstäver...), samt hur lång tid det kommer att ta mellan de olika inläggen.

Just nu är det dags för mig att stänga ner den här mjukstarten av serien, och istället skicka passningen till Stones. Han vet inget om vilken bokstav som blir hans nästa mål, för det väljer jag här och nu (lika lite som jag vet vad han kommer att skicka tillbaka så småningom):

L.
Bokstaven L.
Jag vet nämligen att där återfinns en av grupperna som verkligen är husgudar hos karl'n, och jag är mer än lovligt nyfiken på vad en skivaholic som Stones egentligen besitter med just den gruppen.
Handsken är kastad. Utmaningen startad.
Häng med!

NP: Kvelertak "Bruane Brenn"

Igår kom ett mail från Sony.
Det innehöll nya singeln från Kvelertak, det norska fenomenet. 
"Bruane Brenn" ligger på Spotify också (så kanske är den inte sprillans ny, vad vet jag - jag är ju stundtals efterbliven), och jag måste säga att...ja... det låter ju ruggigt bra, såhär två-tre varv in. 
Det är annars en av de mest spännande sakerna här under vårvintern, och även om jag orerat om det tidigare så kan det vara värt att nämna ännu en gång. 
Det är dags att  leverera nu, Tribulation, Ghost och Kvelertak!

 Fantastiska debuter allihop (även om jag nog är rätt tveksam till den extrema hyllningskör som Ghost erhållit..av dessa tre är det ju den klart svagaste given), och man kan ju verkligen inte klaga på hypen som alla tre banden seglat på.
Så nu är det alltså dags.
Dags för den svåra uppföljaren nu då - och SOM JAG HAR FUNDERAT!

Nyfikenheten stillas snart dock.
Och det ska bli väldans spännande.
Får jag gissa så tror jag att Ghost får svårast att leva upp till sina krav, helt enkelt för att 
A) De har hyllats så sinnessjukt mycket, och
B) Den musik de spelar har flödats över av rätt mycket band som är rätt bra (men inte toppklass).

Visst kommer skivan att sälja horribla mängder, men min gissning är att med ett par månader i backspegeln så kommer många att föredra debuten.

Med de andra banden är jag inte så säker. Både Kvelertak och kanske framförallt Tribulation kan nog till och med ha mått lite bra av att få ur sig debuten och sen spela så där vansinnigt mycket live, och fan vet om det nu inte blir än bättre eller i alla fal ungefär lika bra. Första singeln från Kvelertak tyder i alla fall på det, tycker jag.
Nå. Snart vet vi. 
Spännande.

För er som skiter i det då - lite humor.

Kolla in bilden noga.
Detta är namn på grupper och artister som inte riktigt lirar den typ av musik man kan förvänta sig när man ser loggan - men visst är det kul!

EDIT: Du som läser detta i efterhand kan få lite bonus. Intervju med Ghost på Aftonbladet. Rätt intressant, faktiskt. Finns här!

Rebellängeln gör upp med 2012: Dawnbringer, Europe och In Mourning

Okej, vi fortsätter odysséen med en snabb titt på skivor som kom 2012 och som jag av någon anledning missat då. Skivor som hamnat högt på listor eller på tips av kollegor och vänner i den digitala såväl som riktiga världen - och vi gör det med Dawnbringer, Europe och In Mourning, ett rätt spretigt galleri. 
Omslaget på Dawnbringer pryddes av klistermärket på bilden ovan, och läser man texten så är det rätt finurligt. En historia byggd på ackordet H, för att sedan rabbla upp namn som "Headless Cross", "Holy Diver och "Hail To England". Med flera. Trickigt, och ett fantastiskt sätt att kasta oss över just Dawnbringer.

Spontant - det här var jävligt bra!
Beskrivningen på den lilla klisterlappen är väldigt väl beskrivande av musiken, det är som en blandning av Dio och Manowar. Typ. Egentligen har jag bara en invändning, och det är att bookleten är mer än lovligt torftig för att vara en konceptskiva. 
Jag vill ha texterna.
Jag vill ha MER än ett hopvikt papper utan namn på låtarna eller i stort sett något mer än ett knippe namn som medverkat på skivan.
Chris Black sjunger väldigt bra och tydligt så man klarar sig ju i ala fall, och kan följa med i historien, men ändå. Som den kinkiga gubbe jag är tycker jag det är att gå halvvägs, liksom.
Trots det... given som Veckans Tips vad det lider.
På Spotify här!

På tal om Spotify.
Det är där jag lyssnat en två-tre varv på senaste Europeskivan "Bag Of Bones".
Jag har inte köpt den.
Förra skivan jag köpte med bandet var "Secret Society" från 2006.
Det är en väldigt bra skiva, faktiskt, och efter att ha lyssnat på "Bag Of Bones" kan jag konstatera att bandet gör rätt bra ifrån sig, i alla fall på skiva. Jag har hört historier om tajtheten på scen (främst från trummisen Ian Haugland) som inte är så smickrande, även om jag i ärlighetens namn inte sett eller hört det själv.
Det här är också rätt bra."Not Supposed To Sing The Blues" har en skön text som bonus, och jag gissar att jag kommer köpa skiva vad det lider, antagligen om/när den hamnar som reaplatta på ICA Maxi och jag storhandlar md familjen en lördag och känner mig sådär smygrebellisk....

Den här skivan låter fantastisk.
Det första varvet blev två, eftersom jag omedelbart efter en första genomgång ville höra den igen. "The Weight Of Oceans" från svenska In Mourning sitter som en fredagsöl, och egentligen finns inte mycket mer att tillägga. Jag lovar att detta kommer att dyka upp som Veckans Tips innan den här bloggen lägger ner (även om det kan dröja ett tag, jag vill nog ha lite lucka innan en sådan sak så jag verkligen lär känna skivan).
På Spotify här, om du inte kan vänta!

På det hela alltså två riktiga fullträffar som jag önskar att jag plockat upp tidigare (ja, jag kan verkligen inte säga att det saknats folk som hyllat både In Mourning och Dawnbringer, men ibland är jag ju sådär vansinnigt envis och trög och inbilsk som gårdagens Citat tog upp närmare...), och en stabil platta (Europe). Det kan man väl kalla ett gott dagsverke?

Citatet: Kirk Windstein, Crowbar

Veckans Citat finns inte mer.
Det heter under 2013 Citatet, och kommer istället för att publiceras varje måndag morgon att köras varann söndag. Kungen är död, länge leve kungen, typ.
Under ett tag framöver är också ambitionen att det "inte bara" ska vara ett citat som levereras, utan att serien ska kunna bära söndagarna mellan serien Besatt, och därmed bjuda på lite mer läsning än vad man kan tänka sig vid första anblicken.
Lyckas jag så ämnar jag också tillägna dessa Citat till lite botaniska övningar i mitt eget samvete och min egen högst förvirrade hjärna. Hur länge det håller i sig vet man int, men...ja... vafasen. Sikta på stjärnorna och allt det där.
Gamla Veckans Citat finns i arkivet på högerkanten eller via denna länk, och såhär till premiären ska vi ha en låttext från en skiva som får stå lite i fokus.
Skivan är Crowbar "Sever The Wicked Hand", och vi hämtar texten från spåret "Liquid Sky And Cold Black Earth".

 "Liquid Sky And Cold Black Earth"

Liquid Sky And Cold Black Earth
Thank You For This New Rebirth
Things Are Now What They Should Be
Broken Soul Has Been Set Free

Will To LIve Was Sinking Slow
I Had Fallen Far Below
Burning Sun Did Not Exist
Emptiness And Swollen Fist

Thru You I've Been Reborn
My World No Longer Torn

Now The Tears Have Dried And Gone
Living For The Golden Dawn
Time's No Longer Standing Still
Lost The Pain And Gained The Will

Thru You I've Been Reborn - My World No Longer Torn
As Darkness Fades Away - That Light Begins To Stay

Crowbar

Har du upplevt äkta sorg någon gång så kan du förmodligen, liksom jag, känna sanningen i de där raderna. Insiktsfullt, angränsande till religiöst, men blytungt levererat.
Och det är egentligen just leveransen vi ska prata om mer i detta Citat. 
Eller, rättare sagt, min avoga inställning till bandet.
Det var (som så många andra gånger) Per som propsade på att jag skulle lyssna på Crowbar och just den här plattan. "Du skulle gilla det", sa han, efter att jag hållit emot ett tag.
Okej, sa jag, om du medverkar på en 3 Röster om skivan. Det gjorde han... men nu ska jag erkänna en sak, anledningen till att jag var så avogt inställd från början.

Jag får ibland för mig saker.
Alltså, inte att det är spöken som pratar med mig eller så, men jag bildar mig ibland uppfattningar om exempelvis musik - och det på helt lösa och påhittade grunder som jag sen har svårt att överge. Fast jag ju vet att de är just lösa och påhittade!
Jag hade bestämt för mig att Crowbar skulle låta på ett annat sätt.
Igen, av någon anledning.
Att det skulle vara juvenal hardcore som gick ut på att folk skulle köra wall of death. Typ.
Med barnsliga texter och rätt banala riff som körs med mycket dist och hög mixning.
Så är det ju inte. Alls.
Men ändå hade jag ju fått för mig det, och håller liksom fast vid det.
Det finns andra sådana grupper också.
Såna som jag egentligen aldrig hört mer än kanske 30 sekunder på Spotify på skitlåg volym i ett kontorslandskap på ett par datorhögtalare, och där kanske namnet, ett omslag eller en intervju jag skummat igenom får mig att liksom... hitta på hur de låter.
Det är ju egentligen inte okej, jag fattar det, men jag gör det ändå.

Därför behövs det folk som Per och band som Crowbar. 
Som öppnar öronen på mig.
2013 ska jag försöka bättra mig. Lyssna ärligt på band utan att jag tror att jag vet vad de låter som!

Veckans Tips: Vomitory "Carnage Euphoria"

Ja, okej då.
Svenska dödspatrullen Vomitory är väl kanske inte direkt någon okänd skara duvungar så kanske anser du att det är märkligt att de får utgöra Veckans Tips.
Det kan du ju få tycka.
Grejen är dock den att jag hade missat hur ruggigt bra den här skivan är till dess att den gode Martin, a.k.a Metallbibliotekarien, upplyste mig om min okunskap.
Och, goda vänner, fiender och löst folk mitt emellan, jag vill verkligen inte riskera att ni befinner er i samma situation.
Därför är det dags att spärra upp öronen och ögonen nu.
Öppna Spotify och vrid upp volymen.
Slå upp en kopp svart guld (kaffe, alltså), och läs sedan nedanstående mening tre gånger i rad: Vomitorys skiva "Carnage Euphoria" är dödsmetall av yppersta klass och måste finnas i varje sann rockers skivhylla.
Okej?
Känns det bra?
Hoppas det.
Själv är jag nämligen överförtjust i spår som "Serpents", svängiga "A Lessons In Virulence" och ösiga "Ripe Cadavers".
Otaliga är de kilometer jag tragglat genom löparspåren med detta i öronen, och det gör förstås både att man ser sig om över axeln, lätt skräckslaget som om man var förföljd, likväl som att humöret hissas i topp.
Detta är nämligen slaskandets besjungande på ett sätt som hissar mungiporna obarmhärtigt uppåt, och även om det förstås inte når upp till världens bästa dödsmetallplatta genom tiderna (Bolt Thrower "Those Once Loyal") så är det otroligt bra.
Så bra att jag anser att det ska vara ett Veckans Tips, även om Vomitory som nämnts inte är en okänd pärla för flertalet av er.

...med smak för det episka

Vänner - jag har funderat en del.
På det där med ålder och min högst personliga musiksmak.
Jag ska inte förvirra mig in i de mörka åren när hårdrocken var nästan frånvarande ur livet (hemska saker), utan tänker snarare på hur jag uppfattar skivor och vad de kommer att betyda.
Det kan nog ha en hel del med serien Besatt att göra, den återblicken som det innebär att titta in i sig själv och sina minnen. Det blir naturligt att jämföra med som fastnar hårt i dagens situation och ställa det jämsides med vad som var grejen (för mig personligen då, hela denna text tar språng från min personliga smak) då.
Med det på bordet så har bloggen funnit över 4 stycken årsskiften och levererat 4 stycken Topp Tio-listor till Werock. Segrarna ser ut som följer, med start 2009 och slut 2012.

Vi pratar alltså om Mastodon, High On Fire, Graveyard och Ne Obliviscaris.
Som Brasse skulle sagt - vem ska bort?
Svaret är Graveyard, i alla fall ur ett perspektiv där det episka anslaget är avgörande. Det är en relativt enkel och rak rock'n'roll-skiva, medan övriga tre ett sätt att leverera musiken som kräver en del av sin lyssnare, och som belönar den som orkar ta till sig verket - fortfarande utan att vara alltför svårtillgängliga.
Och här har vi dagens fundering.
Varför attraheras jag av den typen av musik nu?
Jag skulle till och med kunna anföra att år 2011 var ett undantag då jag snarare vill placera denna skiva högt, om det inte var för det enkla faktumet att Graveyards skiva är det bästa som kommit på många år och skulle räknats som en odödlig klassiker om den släppts back in the seventies.

Och då är vi där igen. Primordial. Långa låtar, ett anslag som är motsatsen till hur man skriver "hits", och ändå inte så svårtuggat att det inte går att sätta i sig.
Typiskt det som hamnar högt på mina personliga listor och faller som mest på läppen.
Och så har det inte alltid varit.
Det är en "utveckling" som är ganska ny.
Jag tycks ha smak för det episka...så länge det inte blir för episkt, så att säga.
Någon tanke om varför?

Själv lutar jag åt att det är dels för att det kommer så vansinnigt mycket ny musik som jag vill kolla, och dels för att jag blivit äldre.

Musiken: i den strida ström som är min vardag. Där finns dte kanske inte plats för de där extrem svåra skivorna, de som jag alltså inte klarar att ge den tid och det tålamod som krävs för att tränga in i - men samtidigt får det inte bli för ytligt efersom det då snarast skvalpar på ytan istället för att få fäste på riktigt.

Åldern: jag kräver mer för att jag ska lyssna på det om och om igen numera. Det har nog egentligen mer med mitt liv och dess vardag att göra än själva åldern, men ändå är dte ju ovanligt att man som tonåring har ett krävande jobb, två barn och radhus så viss koppling finns det kanske ändå...

Hur som helst - det där är spännande.
Självinsikt är ett vasst föremål, och kan man använda det rätt så kan det vara vasst.

I detta fall blir "att använda det rätt" att verkligen välja skivor som i teorin ligger rätt i mun.
Därför - nästa skiva som hamnar i min spelare blir den här:

In Mourning "The Weight Of Oceans" har alla ingredienser för att passa undertecknad som hand i handske, och det betyder att du snart kan räkna med att du ser plattan på "Rebellängeln gör upp med 2012...". Vill du inte vänta så har du den på Spotify.

Det hela föranleder också en fråga.
Vilken kategori musik fastnar du för, och tycker du att det ändrats över tiden?

Recension: Bloody Hammers. Med flera!

Werock har som vanligt laddat upp med ett knippe recensioner såhär mitt i månaden.
Jag har avhandlat Bloody Hammers självbetitlade debut, och den ganska bleka recensionen hittar du här. Kollegorna har som vanligt fyllt på med ett knippe intressanta skivor som exempelvis Sons Of Aeon som jag personligen måste lägga på "kolla upp"-listan. Den verkar mycket intressant...

Annars är väl mycket av det som är intressant vad som komma skall i musikväg. Soilwork (fortfarande, det är verkligen inte ett bra namn...) kommer med dubbelalbum snart, Tribulation har en platta i faggorna, och de mäktiga Cult Of Luna släpper "Vertikal", en skiva som vid första anlyssningen verkar riktigt spännande. Mer om det vad det lider, för tillfället gäller egentligen tre saker:
1) Sjukdom hos barnen. Vakande nätter, mörka ringar under ögonen och ett relativt kort tålamod är resultatet
2) Intensivt arbete. Det händer mycket på jobbet. Spännande saker!
3) Metalbloggen provar en lite ny approach. No filler, only killers. Typ. Resultatet har du kanske börjar skönja, och förhoppningen är att bjuda på färre men bättre och lite mer läsvärda inlägg.
Detta kanske är undantaget som bekräftar regeln, för speciellt läsvärt kanske det inte är.
Det läsvärda finns denna gång på Werock!

Rebellängeln gör upp med 2012: Nile, Parkway Drive och Mgla

Okej, vi dyker rakt in i det va?
Det där med att 2012 svämmade det verkligen över när det gäller intressant musik, och att det var omöjligt att ha koll på alla - något som nu ska överbryggas. I alla fall hjälpligt.
Det betyder en snabb överskådande blick efter ett par två-tre varv med skivan i fråga.
Denna gång har jag bara fysiskt exemplar av en av tre, men det funkar ju ändå. Online-lyussning är inte fel för att bilda sig just en uppfattning, och det var väl därför en tjänst som Spotify bildades. Typ.
Först ut den enda fysiska plattan jag har: Nile.

För det första - det här är egentligen inget nytt under (den Egyptiska) solen. Nile står för en fantastisk teknisk leverans som vanligt, titlarna på låtarna är löjligt långa och det finns ett helt knippe riff som är så snygga att hälften vore nog. Omslaget är dessutom väldigt vackert, men efer två varv med plattan kan man ändå konstatera att det (förstås) inte är lika bra som fantastiska "Annihilation Of The Wicked". Det kanske inte spelar så stor roll i o f s, det är inte helt lätt att nå de svindlande höjderna.
Andra reflektioner: 1) är inte ljudbilden på nya "At The Gates Of Sethu" lite... svag? Eller i alla fall märklig? Nu har jag bara lyssnat på den i bilen, så den kanske inte har fått rättvisa, och jag ska spela den i den riktiga stereon innan jag uttalar mig, men det var en reflektion jag fick med en gång.
2) Ibland låter sången helt galen. Det är närapå System OF A Down-vibbar stundtals, när det blir lite sådär utflippat i rensången. Det är förstås inget jag håller på pluskontot... 
Som vanligt dock, den här skivan behöver lite varv innan man kan göra tummen upp eller tummen ner på riktigt. På Spotify här.

Sen då: Parkway Drive.

Metalcore från down under.
Jag gillar inte Metalcore.
Det är grundinställningen, och därför har jag inte köpt den här plattan. Har tagit två varv med den på Spotify dock, och jag måste ändå säga att... jo, den här skivan ska jag nog köpa.
Det här är bra, faktiskt, och det är väl bara att krypa till korset.
Det finns visst metalcore som är bra... Du hittar Parkway Drive "Atlas" på Spotify.

Sist men inte minst - en skiva vars vitsord lyft mina förväntningar sådär farligt högt att det finns uppenbar risk för ett hårt fall.
Alla låtar har enbart ett löpnummer, och den polska akten (Mgla betyder väl "dimma" på just polska, (EDIT: här stod det först "simma", en felskrivning av det roligare slaget. kolla kommentarerna!)vill jag ha för mig att bättre vetande har talat om för mig) har hyllats i såväl Sweden Rock Magazine som Close-Up Magazine...samt ett knippe olika bloggar därtill.
Det hörs också direkt, vid första lyssningen av skivan "With Hearts Towards None" - det här är kvalitét. Väl genomfört, från hjärtat och med en mix av driv och sväng som är precis upp min allé. Såklart tarvar den här skivan flera varv innan den siter, men efter bara ett enda varv med den hittills kan jag nog redan säga att den kommer att bli en av mina kompanjoner framöver.
Om det är så bra så att det hade platsat på topplistan?
Kanske.
Det får vi väl anledning att återkomma till. Tills vidare får man nöja sig med att det är väldigt bra!

Så.
Det var allt för denna gången.
Nästa gång får vi se vilka akter vi kan klämma av, men i pipen finns i alla fall Anaal Nathrakh, In Mourning, Dawnbringer och Pallbearer ...

Besatt: Slade "The Amazing Kamikaze Syndrome"

Välkommen.
Detta är det första inlägget i en ny serie, en serie som eder Rebellängel har valt att kalla... Besatt.
Anledningen är enkel - det har genom hela mitt musikaliskt medvetna liv funnits skivor som fått mig att nå den inre maniska ådran. Den där lyssnandet och strävan efter att uppgå i musiken egentligen passerar vad som kan kallas sunt och vettigt lyssnande.
Inte sällan har detta haft ett sammanhang med yttre omständigheter eller viktiga händelser i mitt liv, något som jag varit inne på i den tredelade krönikan "En Skivaholics Bekännelse" (finns i arkivet om du är nyfiken), och detta är en grogrund jag tänkte försöka växa vidare ifrån.
Varannan söndag - så låt orken, tiden och inspirationen tillåter - ska jag presentera en ny skiva till vilken mitt förhållande varit aningen skevt, samt berätta lite av vad som hände runt den tiden.
En anekdot, en del av livet i övrigt.

Först ut är den är rätteligen den första skivan. Den där första jag tilläts köpa med egna pengar.
Slade, "The Amazing Kamikaze Syndrome".
När jag gick i trean på Bureskolan så nådde Slade hela vägen dit upp. Jag började skolan -81, men skivan kom -83. jag gick alltså i trean när bandet hade sina monsterhits "Run, Run Away" samt "My Oh My" rullande på TV.
Bagen, tror jag det var, med Cia Berg.
Och vid sidan av Noddy Holders fantastiska röst fanns Jim Lea som spelade fiol.
Fiol.
Det där var ju hur tufft som helst.
Till saken hörde då att när man gick i kommunal skola i Skellefteå Kommun så var man tvungen att spela ett instrument när man började mellanstadiet. Man fick inte hoppa över. 25 tondöva ungar övade genom att spela blockflöjt tillsammans, samt ha gehörsprov och sedan ange vilka instrument, i turordning, man kunde tänka sig spela.
Alla kryssade förstås gitarr, utam de kristna. De kryssade piano.
Jag, påverkad av Slade, kryssade fiol.
Det verkade ju fränt. Då.
Det skulle jag ju aldrig ha gjort, för naturligtvis upptäckte jag ju andra skivor sen, och att det man egentligen ville spela var gitarr. Elgitarr. Men nog fan blev man förföljd i hela mellanstadiet av en gammal gubbe i brun kofta som ville att man skulle spela fiol för honom. Antagligen regnade det inte in ansökningar om just fiolspel, men... hur jävla rock är det? Egentligen?

Nå. På det hela var hela skoluppväxten en trevlig tid.
Min bilogiska farsa stack från övriga familjen i den där vevan, kanske var det vad som utlöste den där fullständiga "sönderspelar"-nerven, det vet jag inte.
Jag vet faktiskt inte ens om jag äger skivan idag, den kan ligga på vinden, eller så gick den i lasset med vinyler som jag skeppade iväg till Stones, men jag minns att jag körde denna skiva så intensivt att A-sidan var mer eller mindre utnött. Jag har, märkligt nog, inte återköpt skivan på CD, men ändå behöver jag ju knappt fuska för att skriva ner låtarna. De sitter inympade på något sätt. "Slam The Hammer Down", "In The House", Run, Run Away", "High And Dry", "My Oh My".
Jag tror att den sålde rätt bra också, skivan, men det jag kanske minns mest är när jag lite senare, på mellanstadiet, frågade min dåvarande lärare Siri (en kort dam med stora glasögon, pagefrisyr och fotriktiga skor) om vad titeln egentligen betydde.
Enligt den anda som rådde då - detta var en skola där Jocke som kom ny från Stockholm och beträdde skolgården första dagen iklädd Iron Maiden T-shirt genast hamnade hos rektorn för att samtal om sina åsikter, en skola som styrdes av Hem och Skola och det med järnhand - så struntade man helt enkelt att svara sanningsenligt, eller att man inte visste och skulle undersöka saken.
Nej, svaret jag fick var "jag vet inte riktigt, men jag är ganska säker på att det har med jävulen att göra".
Priceless.
Kamikaze? Aldrig hört talas om, måste vara jävulen. Spontant och äkta.

Såhär i efterhand har jag givetvis ångrat att jag inte visste bättre och ifrågasatte, men hey - detta var i tiden innan internet, i tiden när man som mellanstadieelev faktiskt trodde på vad lärarna sa och på platsen där vi nog var lite efter när det gäller kultur av den här sorten.
Man lajjade glatt vidare med landhockeyklubban på rasterna.

Ändå.
Den där plattan, den första. Rätt läckert omslag fortfarande, rätt bra låtar än.
Och vilken kärlek!
Att min kära mot lät mig ramla rakt in i missbruket av skivan (vi hade en silverfärgad gemensam stereo av okänt märke som stod i vardagsrummet, inklämd i vår bokhylla av björk, precis bredvid den obligatoriska jordgloben och det filtbeklädda svarta frigolithuvudet som höll svarta stora hörlurar på plats så hon fick följa med mig på resan vare sig hon ville eller ej) är kanske mer ett tecken på hur tufft det egentligen var för henne när farsan stack än att hon var lyhörd över vad hennes äldsta son behövde.
Jag vet inte.
Hur som helst fick Slade "The Amazing Kamikaze Syndrom" en evigt speciell plats hos mig, likväl som det nog var anledningen till att jag så småningom fick en egen bandspelare i mitt rum. Jag spelade aldrig fiol heller, utan gick med mina stela fingrar och en billig gitarr på något som hette Sång Och Spel, och närmast kan liknas vid ett uppsamlingsheat för alla som inte var tillräckligt lovande för att få spela instrument för en "riktig" lärare. En klump ungar som försökte lira covers på "Smoke On The Water" och "Living On A Prayer", sida vid sida som "Da Do Run Run" och "What Shall We Do With The Drunken Sailor" - oftast samtidigt så att han med basen spelade en låt, trummisen en annan och de fem som hade varsin gitarr en tredje låt. Hemskt.
Min karriär inom musiken var tidigt dömd att inte placeras hos de utförande utan hos de lyssnande.
Det sattes fasen fast med den första skivan av alla.
Slade "The Amazing Kamikaze Syndrome". Ett rätt bra sätt att inleda en karriär som skivmissbrukare!

En lördag på autopilot - Compressorheads!

Allvarligt talat - jag är hårt knäckt av en superintensiv första vecka.
Det var verkligen ingen lek att gå från lite småmysig julledighet, Hårdrockskväll och sovmornar till stenhårt jäkla 14 timmar om dagen slit.
Idag blir det inte många knop.
Jag gå på autopilot.
Imorgon är det premiär för Besatt, då får du ganska tjock läsning, men idag tar jag hjälp av maskiner för att sköta snacket, så att säga. Du har säkert sett den förr, den har valsat runt på Facebook och andra ställen, men ändå. Den är cool, och passar idag.

Varsegod. "Ace Of Spades" av Motorhead performed by... robotarna Compressorheads!

Veckans Tips: Phenomena "Blind Faith"

Tom Galley har på senare år bestämt sig för att hålla liv i projektet Phenomena.
Det är bra.
Första skivan med just Phenomena är en sån där fantastisk historia som jag spelar frekvent fortfarande, så det finns också lite att leva upp till om man ger sig på att hålla liv i akten.
Där man en gång valde att gå med Glenn Hughes som enda sångare och vara mer av ett band, så är det idag en annan approach man använder, och det är nog rätt smart.
Det blir mer projekt, eftersom man har flera olika sångare som får bidra, och det är en av sakerna som jag verkligen gillar med 2010 års "Blind Faith".
En annan anledning är förstås att låtarna faktiskt är bra. Det är kvalitét på dem, både i hur de är upplagda, genomförda och producerade.
Det är, med andra ord, ett rätt bra sätt att starta vårsäsongen 2013 för Veckans Tips!

När gitarrerna drar igång och låten börjar på allvar - ca en och en halv minut in - i första spåret "The Sky Is Falling" så är det ett bra signum för hur skivan utvecklar sig. Tungt sväng med rötter i klassisk melodiös hårdrock, helt enkelt.
Sångare som Mike DiMeo & Stefan Lindholm ger duett i just första spåret, och sen får man den variation och glädje som ett sånt här upplägg ger.
Rob Moratti, Ralph Scheepers, Mat Sinner, Tony Martin, Robin Beck, underskattade Mikael Erlandsson trängs om uppmärksamheten, och givetvis har de för det mesta fått en passande låt att göra sitt yttersta med.
Skivan blir, med andra ord, varierad - och ändå är det just svänget och den melodiska ådran som går som röd tråd genom den.

Ett bra sätt att hålla liv i Phenomena, tycker jag, och jag hoppas att man fortsätter.
Bra melodisk hårdrock kan man ju liksom inte få för mycket av.
Och visst känns det bra att vara igång med Veckans Tips igen,även om det denna gång är med en skiva som jag inte tycks finna på Spotify?