Recension: High Spirits "You Are Here"

Alltså...jag vet inte jag.
Stenhårt förälskad i föregångaren "Another Night", och det som jag trodde var debuten men kanske bara får räknas som en demo, självbetitlade "High Spirits" - och kanske är det därför som nya "You Are Here" hamnar lite snett för min del.
Förväntningarna på denna uppföljare med Chicagobandet som egentligen är ett soloprojekt är inget annat än monumentala, och ... jag vet inte jag.
Om det är förväntningarna som spökar, men det känns helt enkelt lite blodfattigt.
Tamt.
I avsaknad av den där extrema spelglädjen och livsgnistan som jag tycker att High Spirits visade på tidigare alster, och som nog är en stor del av anledningen till min förälskelse.
Jag vet bara inte om det är på grund av att skivan verkligen saknar det eller om det beror på att jag förväntade mig något annat.
Låtmaterialet, 9 stycken spår till antalet där sista låten är en nyinspelning från gamla "High Spirits", är annars ungefär i samma anda som förr.
Det är rak hårdrock där syftet är att man ska kunna sjunga med efter ett varv med skivan (och knappt ens det). Det funkar bra i exempel som "I Need Your Love", då jag kunde lära min treåring att det betyder "Jag Behöver Din Kärlek" på svenska och han genast kunna sjunga med i refrängen med stor inlevelse - nästan större sådan än Chris Black själv.
Ingen låt är egentligen dålig, men ingen av låtarna är heller så där dunderbra att man liksom svimmar heller, och ska jag sätta fingret på något så är det att det faktiskt känns mer nedstämt och en aning långsammare än på just "Another Night".
Det blir faktiskt en smula melankoliskt ibland, som i "Gone To Pieces".

Chris Black spelar alla instrument och sjunger allt på skivan, även om man i livesituationer är en full uppsättning, och man kan konstatera att just multitalangen Black är en intressant figur (rekommenderas gör också projektet Dawnbringer, som låter lite som om Manowar krockat med Dio), men jag undrar om det inte blev lite för polerat på det här skivan?
Jag har i intervjuer läst att han eftersträvat känslan av att allt ska vara spontant och att riffen ska sitta helt naturligt..men att det tar flera veckor att få alla sådana saker på plats för en låt, och det märks lite. Det lever inte som jag vill att det ska.

Med det sagt - High Spirits är ändå så bra att man sparkar många av sina samtida konkurrenters bakar. Låtmaterialet som presenteras här är inte dåligt på något sätt.
Det svänger om "When The Lights Go Down" och "I Will Run", basgången i "I Need Your Love" påminner om Bon Jovis allra glansigaste pudeldagar på 80-talet och enkelheten i riffet i ett spår som "The Last Night" är bara ett axpock av saker som är bra, men på det hela så har jag funnit mig själv famla efter anledningar till att älska skivan snarare än att faktiskt göra det.
Det är en platta jag vill gilla mer än jag gör, och på det hela är jag faktiskt besviken.
Detta är den klart tråkigaste och svagaste av de tre utgåvorna som nu står i min skivhylla med High Spirits.
Synd. Jag hoppas att det ändrar sig med tiden.

Betygsmässigt så dribblar jag fram och tillbaka en massa.
En tvåa för att det inte når mina förväntningar, eller en trea för att det på ett mera objektiv sätt är en bra skiva?
Och igen...jag vet inte jag.
Det får stå som en trea så länge, med tveksamheter, men egentligen hade jag trott, hoppats och förväntat mig att få klämma ut ett betyg på fyra eller fem.
Du hittar skivan på Spotify här, så du också kan ge ditt betyg!

High Spirits "You Are Here" - 3

Vilken jävla stänkare! High Spirits "Another Night"

Viktigt meddelande: Missa inte den här plattan.
Det är en sån underbar fantastisk stänkare för oss som gillar klassisk hårdrock med bra melodier och bra sång.
High Spirits "Another Night", med Chris Black (även Dawnbringer) på sång.

Det är dagens soundtrack.
Och kan du dessutom svara på frågan om vilken stad det är som syns på omslaget så ska jag gräva fram ett fint pris till dig som är först med rätt svar.

På Spotify då. Här!

...det här med titlarna på Dawnbringer "Into The Lair Of The Sun God"

Hörrni.
Det här med titlarna på den här skivan.
Eller avsaknaden av.
Hur är det egentligen?

Igår hade ju Stones den här skivan som sin Veckans Platta på Tune Of The Day, och det är verkligen en fantastisk skiva. "Into The Lair Of The Sun God" av Dawnbringer är en perfekt mix av heavy metal och lite smuts, men ändå episk.
Suverän upptäckt, och det känns väl bara som en tidsfråga innan den hamnar i rampljuset som Veckans Tips på den här bloggen, men det är inte därför den diskuteras idag.
Det har med titlarna att göra.

Jag har för mig att det är som Stones sa, dvs att titlarna är numrerade 1-9, men när jag läste in plattan i iTunes så fick jag ett knippe låttitlar.
Då heter de följande:

1 - Perfect Waters
2 - Silent In Waves
3 - Quiet As A Grave
4 - Enter Darkness
5 - Take A Deep Breath
6 - My Destiny Is Death
7 - And So It Is Done
8 - I Am The One
9 - To Murder The Sun

Alla de där skulle faktiskt kunna funka som titlar.
Den som talar för att det skulle kunna vara så är ju att det dels är en av verserna i första låten, och att det därmed skulle finnas en viss logik - speciellt som det då följer handlingen på denna temaplatta rätt bra - och dels att det faktiskt ser ut så här om man öppnar bookleten:

Detta är alltså allt som står avseende text eller låttitlar.

Det som talar mot detta är dels att det inte är en naturlig del av låten, själva den föreslagna titelns då, dels att Spotify säger att det ska vara siffror enbart.

Och jag litar nog egentligen mer på Spotify än iTunes.

Men, som sagt. Vet du hur det är, och med vilken källa?

Och, till sist - du har väl inte missat plattan?
Finns som sagt här på Spåttify. Mycket nöje, oavsett vad nu låtarna heter...

Rime Of The Ancient Mariner. Ett inlägg om whisky...

Det var faktiskt ett tag sen vi hade ett inlägg med fullt fokus på annat än musiken på den här bloggen. Dags för det nu då, och vi gör det med bilder och tankar från helgens tur med Birka. Familjeresa, så fredagskvällen var väldigt lugn och sansad, avslutades med att undertecknad satt i halvmörkret i hytten medan resten av familjen snarkade i de övriga sängarna, hållandes en fisljummen Karhu och med hörlurarna på skallen. Ghost Brigade och Dawnbringer i öronen, och livskvalitet rakt av, tycker jag.
Förutom det så bjöd lördagen på en hel del fin whiskybotanisering.
Bilden ovan var en lite dryck jag gav mig på, det visade sig att det var båtens dyraste - en Dalmore 40 YO, dvs äldre än mig. 350 kr/cl (!), och en riktigt bra historia.Snygg flaska för övrigt, men drycken var ännu bättre. Såhär skriver The Dalmore själva:
Astrum is the Latin word for constellation. As the stars glint and gleam in the night sky so will The Dalmore Astrum shine with an unmatched brilliance among whiskies. This exceptional 40 year old vintage recently emerged from the darkness of a lengthy maturation with a glorious lustre. One sip and you’ll agree; the stars have truly aligned to create a stellar malt.
Set to cask on the final day of the year 1966, this spirit spent most of the ensuing four decades in American white oak casks from Kentucky before being transferred for a final 18 month flourish to 30 year old Matusalem casks from the majestic house of Gonzalez Byass.

Värmde innan dess upp med en Strathisla 1968, som man valt att ge till extrapriset 175 kr/2 cl, faktiskt ett riktigt bra pris. Tyvärr måste jag säga att lika bra som de är på whiskyutbudet, lika svaga är de på utbudet av öl. Till detta kunde man då välja på olika blaskig lageröl, i stort sett, samt Innis & Gunn- Det blev det senare, visserligen en bra öl, men ändå rätt så.. ja.. trist, med tanke på hur mycket kul whisky det fanns.

Nå.
Tax Free nästa, och denna gång tog jag med mig två flaskor hem. En som får agera brukswhisky eftersom den var okej och till ett bra pris (349 kr för litern): Glenlivet Master Destillers Editiion, samt en specialare fron Chieftains (som buteljerar en hel del lite mindre destillerier): Ben Nevis 12 YO.

Jag har sedan tidigare provat mig lite fram hos just Chieftains olika tappningar, och tycker att det är spännande saker, dessutom ganska svårt att få tag i förutom vid tillfällen som detta så det gör det extra kul. Dyrare flaska, men inte så blodigt, strax under 600 spänn.
Ingen av dem öppnade än, och i skrivande stund ser då hyllan (lite av Record Madness i detta inlägg, fast med fokus på whisky då!) ut på följande sätt:

Överst - hyllan som helhet.
Innehåller kanske en sisådär 15 flaskor eller så just nu.
Detaljer i underliggande bilder, där man kan konstatera att en sådan sak som Longmorn 16 YO är snygg som attan men smakar trä, att min karaff Dallas-style innehåller irländska Jameson, prisvärt för det ändamålet (och visst är den snygg, speciellt med de stora tumlarglasen?). Dramglasen står på annan platsoch får inte vara med på bild, till skillnad från de två Chieftainsbuteljerna som står längst fram (och faktiskt gömmer en av mina finaste saker, en Glenmorangie Signet som nu knappt syns i mörkret på bilderna).

Vad innehåller de då, dessa specialbuteljeringar?

 Tre stycken bor i hyllan just nu.
Överst den angivna Ben Nevis 12YO, sedan en Rosebank 20YO och sist en Mannochmore -91.
Extra kul när man får chansen att vara med å¨en sån där specialare, och kanske ska jag ställa fram dem alla för allmän bedrickning ungefär den här tiden nästa år.
Då fyller undertecknad 40 år.
Precis som whiskyn längst upp i inlägget, Dalmore Astrum.
Tror bara att den är i lite bättre skick än mig - den var riktigt fin...

Rebellängeln gör upp med 2012: Dawnbringer, Europe och In Mourning

Okej, vi fortsätter odysséen med en snabb titt på skivor som kom 2012 och som jag av någon anledning missat då. Skivor som hamnat högt på listor eller på tips av kollegor och vänner i den digitala såväl som riktiga världen - och vi gör det med Dawnbringer, Europe och In Mourning, ett rätt spretigt galleri. 
Omslaget på Dawnbringer pryddes av klistermärket på bilden ovan, och läser man texten så är det rätt finurligt. En historia byggd på ackordet H, för att sedan rabbla upp namn som "Headless Cross", "Holy Diver och "Hail To England". Med flera. Trickigt, och ett fantastiskt sätt att kasta oss över just Dawnbringer.

Spontant - det här var jävligt bra!
Beskrivningen på den lilla klisterlappen är väldigt väl beskrivande av musiken, det är som en blandning av Dio och Manowar. Typ. Egentligen har jag bara en invändning, och det är att bookleten är mer än lovligt torftig för att vara en konceptskiva. 
Jag vill ha texterna.
Jag vill ha MER än ett hopvikt papper utan namn på låtarna eller i stort sett något mer än ett knippe namn som medverkat på skivan.
Chris Black sjunger väldigt bra och tydligt så man klarar sig ju i ala fall, och kan följa med i historien, men ändå. Som den kinkiga gubbe jag är tycker jag det är att gå halvvägs, liksom.
Trots det... given som Veckans Tips vad det lider.
På Spotify här!

På tal om Spotify.
Det är där jag lyssnat en två-tre varv på senaste Europeskivan "Bag Of Bones".
Jag har inte köpt den.
Förra skivan jag köpte med bandet var "Secret Society" från 2006.
Det är en väldigt bra skiva, faktiskt, och efter att ha lyssnat på "Bag Of Bones" kan jag konstatera att bandet gör rätt bra ifrån sig, i alla fall på skiva. Jag har hört historier om tajtheten på scen (främst från trummisen Ian Haugland) som inte är så smickrande, även om jag i ärlighetens namn inte sett eller hört det själv.
Det här är också rätt bra."Not Supposed To Sing The Blues" har en skön text som bonus, och jag gissar att jag kommer köpa skiva vad det lider, antagligen om/när den hamnar som reaplatta på ICA Maxi och jag storhandlar md familjen en lördag och känner mig sådär smygrebellisk....

Den här skivan låter fantastisk.
Det första varvet blev två, eftersom jag omedelbart efter en första genomgång ville höra den igen. "The Weight Of Oceans" från svenska In Mourning sitter som en fredagsöl, och egentligen finns inte mycket mer att tillägga. Jag lovar att detta kommer att dyka upp som Veckans Tips innan den här bloggen lägger ner (även om det kan dröja ett tag, jag vill nog ha lite lucka innan en sådan sak så jag verkligen lär känna skivan).
På Spotify här, om du inte kan vänta!

På det hela alltså två riktiga fullträffar som jag önskar att jag plockat upp tidigare (ja, jag kan verkligen inte säga att det saknats folk som hyllat både In Mourning och Dawnbringer, men ibland är jag ju sådär vansinnigt envis och trög och inbilsk som gårdagens Citat tog upp närmare...), och en stabil platta (Europe). Det kan man väl kalla ett gott dagsverke?

Rebellängeln gör upp med 2012: Nile, Parkway Drive och Mgla

Okej, vi dyker rakt in i det va?
Det där med att 2012 svämmade det verkligen över när det gäller intressant musik, och att det var omöjligt att ha koll på alla - något som nu ska överbryggas. I alla fall hjälpligt.
Det betyder en snabb överskådande blick efter ett par två-tre varv med skivan i fråga.
Denna gång har jag bara fysiskt exemplar av en av tre, men det funkar ju ändå. Online-lyussning är inte fel för att bilda sig just en uppfattning, och det var väl därför en tjänst som Spotify bildades. Typ.
Först ut den enda fysiska plattan jag har: Nile.

För det första - det här är egentligen inget nytt under (den Egyptiska) solen. Nile står för en fantastisk teknisk leverans som vanligt, titlarna på låtarna är löjligt långa och det finns ett helt knippe riff som är så snygga att hälften vore nog. Omslaget är dessutom väldigt vackert, men efer två varv med plattan kan man ändå konstatera att det (förstås) inte är lika bra som fantastiska "Annihilation Of The Wicked". Det kanske inte spelar så stor roll i o f s, det är inte helt lätt att nå de svindlande höjderna.
Andra reflektioner: 1) är inte ljudbilden på nya "At The Gates Of Sethu" lite... svag? Eller i alla fall märklig? Nu har jag bara lyssnat på den i bilen, så den kanske inte har fått rättvisa, och jag ska spela den i den riktiga stereon innan jag uttalar mig, men det var en reflektion jag fick med en gång.
2) Ibland låter sången helt galen. Det är närapå System OF A Down-vibbar stundtals, när det blir lite sådär utflippat i rensången. Det är förstås inget jag håller på pluskontot... 
Som vanligt dock, den här skivan behöver lite varv innan man kan göra tummen upp eller tummen ner på riktigt. På Spotify här.

Sen då: Parkway Drive.

Metalcore från down under.
Jag gillar inte Metalcore.
Det är grundinställningen, och därför har jag inte köpt den här plattan. Har tagit två varv med den på Spotify dock, och jag måste ändå säga att... jo, den här skivan ska jag nog köpa.
Det här är bra, faktiskt, och det är väl bara att krypa till korset.
Det finns visst metalcore som är bra... Du hittar Parkway Drive "Atlas" på Spotify.

Sist men inte minst - en skiva vars vitsord lyft mina förväntningar sådär farligt högt att det finns uppenbar risk för ett hårt fall.
Alla låtar har enbart ett löpnummer, och den polska akten (Mgla betyder väl "dimma" på just polska, (EDIT: här stod det först "simma", en felskrivning av det roligare slaget. kolla kommentarerna!)vill jag ha för mig att bättre vetande har talat om för mig) har hyllats i såväl Sweden Rock Magazine som Close-Up Magazine...samt ett knippe olika bloggar därtill.
Det hörs också direkt, vid första lyssningen av skivan "With Hearts Towards None" - det här är kvalitét. Väl genomfört, från hjärtat och med en mix av driv och sväng som är precis upp min allé. Såklart tarvar den här skivan flera varv innan den siter, men efter bara ett enda varv med den hittills kan jag nog redan säga att den kommer att bli en av mina kompanjoner framöver.
Om det är så bra så att det hade platsat på topplistan?
Kanske.
Det får vi väl anledning att återkomma till. Tills vidare får man nöja sig med att det är väldigt bra!

Så.
Det var allt för denna gången.
Nästa gång får vi se vilka akter vi kan klämma av, men i pipen finns i alla fall Anaal Nathrakh, In Mourning, Dawnbringer och Pallbearer ...

Bilder och reflektioner: Hårdrockskväll 2013

Kanske är du dödligt less på det där tjatet om "Hårdrockskväll", kanske inte.
Detta är dock det sista inlägget i ämnet för denna gång, och jag tänkte avsluta med dels en bildkavalkad, och dels en del reflektioner och tankar om det hela.
Som vanligt är inställningen hos folket som deltar lite blandad - somliga ser mest fram mot sin egna skiva, att få spela låtarna för andra medan andra mest vill ha inspiration på ny musik av andras skivor. 
Jag är väl lite mitt emellan, även om jag detta år tyckte min skiva var väldigt basal. Inga okända saker i stort sett och den stora behållningen var för mig alla andras val.
Det där med att se det olika syns ju också på hur ambitiösa skivorna ritas. Ovan två exempel, där Stones som vanligt har målat ett gediget konstverk på sin platta.
Annars låg de på rad efter lottad plats. Jag hade nummer 4 detta år: 

...så efter att man fått sig en öl (vilket arrangemang han hade fixat detta år, värden The Woan!) så var det dags att sparka igång det hela. Nedsläpp strax efter 15, som vanligt, och det öppnades med en liten överraskning.
Nicke spelade musik som ingen hade hört, och det visade sig vara Dödaren. Det är en skiva jag fått promo på, och spelat typ första låten av. Tyckte den första låten var rätt trist så jag har inte orkat lyssna mer på det. 
Tydligen ett misstag, för det där var en jäkla ångvält till låt som brändes av. Mycket bra, Dödaren alltså - och bara att plita ner som första anteckning i min iPhön!
En rätt bra kategori totalt sett, Tack För Tipset (noterade även Vicious Art från Magnus H)... och sen bara hugga in på snacksen.

 Nya smaker på chips, HotHeads var riktigt goda. Inte bara löjligt starka som Black Rain Habanero, utan även med lite rökig smak. Bra tryck i eftersmaken, men bra.
Maskarna då, larver.
Roliga att se på än att äta, tyckte inte de smakade något alls.
Det lät mest som ostbågar att bita i, men...nja... det där var egentligen inget för mig.
Det var faktiskt inte heller Bästa Rock/Punk. Rätt mycket halvdassig gammal punk som inte riktigt kliar mig rätt. Bäst var Turbonegro som båda bröderna hade. Samma låt dessutom (Kan den ha hetat Sister Sister?), och därmed den första av totalt 3 krockar under kvällen.
Den var däremot bra, och man får nog krypa till korset och införskaffa senaste Turbonegro...

Kvinnlig Fägring då.
Många hade valt att inte ha en vokalist (ja, vi fick förstås Bolt Thrower. Yes!), och det blev lite kul diskussion om just kvinnliga sångare inom hårdrock.
En ganska snabb kategori ändå, och sen var det dags för Bästa Trumspel.
Där drog Janne på sig ett gult kort, minst, genom att spela Led Zeppelin live.
Kolla in låtlängden på den här. Ja, det är en låt som är sådär lång, inte hela skivan (kortaste plattan hade annars Magnus, hela hans skiva var styvt 30 minuter lång...)

Ja, ni fattar.
23 minuter som bästa trumspel...det flummas lite i mitten av låten. Minst sagt.
Så, vi passade på att ta årets lagfoto.
Undertecknad poserade först för test av höjd på kameran innan den slutgiltiga bilden togs.

Vackert så man kan gråta, typ.
Redan halvtid dock, och överlag är det en känsla som kom över mig ofta - det kändes som om det gick väldigt fort i år. Ändå tog det runt nio timmar att tugga igenom allt.
Notera min snygga Behemoth-tischa. Är nöjd med den.
Det var för övrigt lite som vanligt annars, mycket svart - utom Janne.

Nå. Vet inte riktigt vad man ska säga om det...
Vidare.
Bästa Nordiska Akt bjöd inte på några större överraskningar, och inte heller Bästa Liveupplevelse innan årets "skämskategori" hamnade på banan. 
Bästa Powermetal.
Man kan ju fundera varför den var med, då egentligen ingen verkade tycka att det var så kul... och ändå, trots det: kvällens största allsång fanns här. Running Wild "Under Jolly Roger". Nog kan man sin power metal ändå, även om det roligaste nog var att höra diskussionen om det egentligen hette "power" eller "speed" metal. Ja, och att Magnus O spelade Artch, det värmde ett gammalt fan som mig!
Annars var det väl bäst att dra i sig lite sprit och en korv. Jim Beam Red Stag, med körsbär i.
Udda, men rätt bra. I alla fall i mindre mängder, håller inte i längden...

Bara en kategori kvar här nu.
Bäst Just Nu.
Den där det dyker upp mest okänt och den som alla ser fram mot mest. 
Vi kommer lite mer till det i slutet, men kort sagt kan man säga att det var en hit för mig 
Jag plockade på mig massor av bra namn.
Mgla, Pallbearer (som jag iofs tror spelades tidigare under kvällen men så fan att jag kan minnas när), Parkway Drive, Dawnbringer, Bridgefarmer - helt nya bekantskaper som helt klart ska utforskas och exploateras. 

Ovanstående behövdes alltså inte, men visst ville man sno dem. Propparna som delades ut när Entombed spelade på operan.
Och lite kändes det på gänget att det här, det var sjätte året i rad med mer eller mindre samma upplägg och det alla vill höra är Bäst Just Nu.
Vi får se vad som händer nästa år, det känns som om det inte vore helt fel med lite nystart. Lite kick, om inte annat för att det ska hålla längre.
Kanske ett friår, alltså ett år där det inte finns några kategorier alls (välj 8 stycken Bästa Just Nu), eller färre kategorier...eller att flytta Bäst Just Nu till först, så att man har pigga nyfikna öron.
Någon förändring är nog bra.
Och ändå.
Det är ju årets bästa kväll.
Hårdrockskvällen.
Nu är det dessutom bara ca 363 dagar kvar till nästa gång....