Werock-recensioner: Rival Sons & Vallenfyre

Månadsskifte - och jag tror/hoppas/litar på att Werock som vanligt petat upp recensioner.
Detta inlägg skrivs i förväg, eftersom eder Rebellängel har lite semester, och därför vet jag ju inte helt exakt om det skett eller inte...men jag kan göra en mycket kvalificerad gissning.
Redaktör Bensch är nämligen en vansinnigt pålitlig herre, så det skulle förvåna mig om det inte blev av enligt plan.
För min del har det denna gång blivit två recensioner, av två vitt skilda alster.
Inte många likheter alls, förutom betyget.
Där Vallenfyre smaskar på med doomig döds, fläskiga riff och bygger en bro mellan Entombed och Paradise Lost så letar sig Rival Sons mot svänget och rock'n'rollens rötter i ett försök att förvalta arvet från The Doors och Led Zeppelin.
Där britterna överraskade mig med att överhuvudtaget komma med en uppföljare på debuten "A Fragile King" så fick upphetsningen över en ny Rival Sons-skiva mig att klippa sönder förpackningen när jag bröt mig in i paketet... (jo. Det är säkert... kolla)

Värdelöst.
Men, det går att ha kvar skivan i packningen precis, och familjen har haft glädjen (?) att lyssna på "Great Western Valkyrie" de senaste veckorna.
Det är ett stort steg framåt från förra given "Head Down", men ändå inte i paritet med "Pressure & Time". Tycker jag då.
"Splinters" låter...precis som framsidan ser ut. Svart och hård.

För övrigt - när du ändå är på Werock... det finns massor av läsning där.
Inte nog med att det finns fler recensioner (i skrivande stund vet jag inte exakt vilka, men jag vet att vi i alla fall snackar om The Wounded Kings), det finns även ett knippe fantastiska liverecensioner.
Flogging Molly.
Slayers bejublade spelning i Malmö.
Copenhell.

Kort sagt - du har gott om läsning där, även om nu Rebellängeln har lite ledigt för tillfället...!
Werock.se!

Vi måste prata om... Guns'N'Roses "Apetite For Destruction"

Kolla.
Vilka vackra omslag.
Det är samma skiva, men den undre är den första pressningen som sedermera (och så här i efterhand) blev tillbakadragen och förbjuden.
Guns'N'Roses debutskiva "Appetite For Destruction".
Under våren har jag läst Steven Adlers bok "Appetite For Destruction", och i samband med att jag hade 40-årsskiva så fick jag en riktigt snygg T-shirt föreställande den övre skivans konvolut.
Den som kanske till slut får räknas som mer klassisk.
Och som verkligen verkligen gör sig bra på en i övrigt helt ren och svart t-shirt, men det är ju en annan femma.
Kontentan av att Guns'N'Roses just nu alltså är lite mer närvarande i undertecknads liv än vad de kanske varit på ett tag är att jag funderat en del.
På just "Appetite For Destruction".
Vi måste prata lite om den, och det faktum att det nog kan vara världens genom tiderna bästa debutskiva.
Jo.
På riktigt.
Det finns skivor som verkligen har mer klassikerstatus, och det finns skivor där band hittat nya medlemmar som gör att den klassiska sättningen uppstår, men det finns verkligen inte många skivor där bandet gör debut på riktigt, och som håller så jäkla bra så många år efter.
Kollar man låtlistan så är det idel hits, som det känns.
"Welcome To The Jungle"
"It's So Easy"
"Nighttrain"
"Mr Brownstone"
"Out Ta Get Me"
"Paradise City"
"My Michelle"
"Think About You"
"Sweet Child O'Mine"
"You're Crazy"
"Anything Goes"
"Rocket Queen"

Allvarligt, de där låtarna inklämda på en enda platta, som helt gick utanför ramarna på hur musik skulle vara, hur attityd skulle vara och hur den skulle levereras.
Av debutanter.
Det skojar man inte bort.

Vilka konkurrerar?
Black Sabbath med sin självbetitlade debut, förstås. Trendsättare i så många år framöver.
Första Led Zeppelin. Också förstås.
Det finns väl ett par kandidater inom döds- och black metal också, men om man letar bland de vanliga misstänkta så är det påfallande ofta som ett band har behövt 1-3 skivor på sig för att verkligen hitta formen och sitt egna uttryck.
Det har byggts om lite i bandens sättning, man når sin formtopp efter de första försöken och kanske kanske är just första plattan en förlängning av demoperioden - eller så är den "nya gruppen" resultatet av att etablerade artister hoppat av (eller fått sparken från) andra band och startar om.
Men det finns förstås undantag.
Som "Appetite For Destruction".
Känslan av att det gänget, den skivan, kom från i stort sett ingenstans och bara sket i alla regler finns fortfarande där när man lyssnar på den.
Lite som Led Zeppelin eller Black Sabbath.
För att vara från mig - som kanske inte håller GNR som så himla högt annars, mest beroende på att Axl Rose verkar vara ett rent pain in the ass och att efterföljande skivor dalar betänkligt i kvalitet - så är det en hel hoper beröm.
Att jämställa bandet med sådana ikoner.

Hårdrockssamfundet har möjligheten att rösta fram kategorin "Bästa Debut" till kommande år, den har ännu inte varit med, och skulle den hamna med så vete fasiken om inte just "Appetite For Destruction" skulle vara skivan jag plockade ifrån.
Vilken låt som däremot skulle få representera skivan är stört omöjligt att peka ut.
Det är lite dagsform på det.
Som sig bör med en skiva som är riktigt bra, och som kanske kan konkurrera om det där med att vara världens bästa debut.
Men vi kan prata om det.
Vilken låt på skivan som alltså är bäst.
Eller om hela skivan, om ni vill.
Världens (kanske) bästa debut.
Guns'N'Roses "Appetite For Destruction"!

Citatet: James Hetfield, Metallica

Klassiska tidningen Rolling Stone har låtit sina läsare utse de 10 bästa hårdrocksskivorna i historien.
Det är utgångspunkten för Citatet denna gång, och eftersom bilden ovan och rubriken på inlägget kommer från en av de starke männen från Metallica så förstår du säkert vilket band som kammade hem titeln.
Skivan?
Den här.

"Master Of Puppets", som även undertecknad håller som bandets starkaste stund, kammade hem segern. Jag hittade artikeln på Facebook, och tyckte det kunde vara passande läsning. Övriga alster på Topp 10 genom historien:

1) Metallica "Master Of Puppets"
2) Black Sabbath "Paranoid"
3) Black Sabbath "S/t"
4) Iron Maiden "The Number Of The Beast"
5) Metallica "...And Justice For All"
6) Slayer "Reign In Blood"
7) Guns'N'Roses "Apetite For Destruction"
8) Metallica "S/t"
9) Led Zeppelin "II"
10) Metallica "Ride The Lightning"

...är detta facit?
Verkligen inte. Inte i min bok i alla fall.
Men man kan konstatera att just Metallica verkar gå hem hos den breda massan, speciellt som man fått in 4 (!) album på topp 10 genom alla tider.
Oavsett vad man tycker om det hela så är det en bragd.

Och det ger en väldigt fin bakgrundsfond till Citate denna gång.

"Vi gör detta för vår egen skull.
Folk gillar det, och det är coolt, 
men jag tror att dom uppskattar att vi gör det för vår egen skull."
James Hetfield, Metallica

Ja.
Detta är sagt innan samarbetet med Lou Reed på "Lulu", men man kan inte påstå att bandet gör en sån sak för något annat än sin egen skull heller.
Även om den ju är rätt långt från Topp 10 genom tiderna...

Recension: Zodiac "A Hiding Place"

..så kom ännu en skiva från ingenstans och rockar koncepten från undertecknad. Typ.
Tyska Zodiac har visserligen en skiva under bältet ("A Bit Of Devil" från 2012), men de har flugit helt under min radar fram till nu.
Det ändras fullständigt i samband med "A Hiding Place", en skiva som direkt kan placeras på listan över skivor som tävlar om att bli "årets bästa rock-platta".
Kvartetten förvaltar arvet från akter som Led Zeppelin, Deep Purple och Thin Lizzy men klarar av att gifta ihop dem med en mer melankolisk och bluesig sida, där ett fint exempel är avslutande coverlåten "Cortez The Killer", som hämtas från Neil Young "Zuma" (1975) och genomförs på ett mycket övertygande sätt.
Resan dit, genom bandets egna låtar, har på vägen bjudit på såväl sväng, rivig rock som svävande gitarrtoner som svävar bort mot en esoterisk bakgrund.
Man sparkar igång med "Downtown", en låt som känns som en given singel eftersom refrängen sätter sig hårt, och samt plattans kanske bästa spår "Free" där man avhandlar livet som ett band som försöker slå sig fram i musikindustrin men ännu ej lyckats göra sig ett namn och kommit åt de stora framgångarna.
Sen kommer pärlbanden på rad, funksvängiga "Underneath My Bed", nedtemposångerna "Believer" och "Leave Me Blind" (som återfinns i en förlängd version som extraspår), smittande avslappade rockarna "I Wanna Know" och "Moonshine"
Detta är inget för dig som söker growl, stenhårda riff och dubbeltramp, men gillar du laid back rock som låter och smakar som förr... då har du en fantastiskt skön upptäckt framför dig. Produktionen är dessutom sådär lagom fuzzig och varm som man vill ha den, och lämpar sig lika väl för lite slöslyssning på modest volym som att fläska på för att man vill rocka med.

Bandet stammar från München, och består av fyra snubbar som på promobilderna ser ut ungefär som du kan tänka dig, men med aningen mer moderna kläder. Den stora stjärnan är sångaren och leadgitarristen Nick van Delft, han gör en rent av storartad insats, men även resten av bandet (Stephan Yall på rytmgitarr, Ruben Peixoto Claro på bas och klaviatur samt Janosh Rathmer på trummor) tar plats på ett fint sätt, och läser man lite om bandet framgår ganska tydligt att man jobbat stenhårt med att spela live.
Det märks, för känslan är att Zodiac är en väloljad maskin, som levererar oavsett om det är finstämd känsla eller rock'n'roll som eftersöks.
Kort sagt - detta är en skiva jag gillar riktigt mycket, och som jag fastnade för efter första provsmakningen via Spotify.
Det är bara att addera debuten till skivor man måste ha i hyllan, och lägga beställning.

Bästa Spår? Svårt, för det är så varierat och jag tycker att bandet klarar alla olika uttryck - men ska jag tvingas välja så är det väl "Free". Den låten har ett så grymt skönt häng att det inte går att bortse från.

Betygsmässigt ska vi stanna på en 4:a i det här läget, men det är faktiskt inte utan att jag känner mig lite snål...

Zodiac "A Hiding Place" - 4

Tjock fredagsläsning: SRM#100, Låtsnacket, Record Madness....

Fredag, och jag är het som fasen. Dominerar på jobbet, så varför inte bjuda på tjockt med fredagsläsning på webben också?
Precis.
på diverse siter hamnar vi då, men i alla fall - och vi börjar, som vanligt, på Werock.
Jag och Stones levererar nämligen där ett samarbete från Sweden Rock Magazine #100, firandet på Debaser med Entombed och Candlemass på scen.
Han har tagit bilderna, jag har plitat ner texten... och det blev väl rätt bra resultat?
Du hittar det här! 
Werock har även publicerat vinnarintervjun & möjlighet att ta hem en signerad platta från To Dust, det bans som gick segrande ur striden om Bästa Svenska Debut 2012.
Hittar du om du klickar på bilden nedan.

 
Annars är det just Stones som är roligast - han har nämligen kontrat på den här serien.
Record Madness.

Han levererade finfina bilder och en fullskalig Led Zeppelin-kavalkad i sitt inlägg som behandlar bokstaven L. Jag startade ju med bokstaven A, men har nu fått tillbaka utmaningen med bokstaven R som jag håller på att fundera på. Kanske kanske kommer det en sådan sak till veckan, vi får se hur mycket tid det blir över i helgen...
Det är annars en rolig grej, det där med de bloggöverskridande grejerna, och Record Madness är faktiskt inte det enda jag filifjonkar med i det diket.
Jarno på A Fair Judgement har bjudit in mig i något han kallar Låtsnacket, och nu publiceras omgång 2.

Otroligt kul koncept.
Jarno lindar in låtarna så att man inte har en enda möjlighet att se vad det är, sen får man ett par veckor på sig att lyssna och skriva, samt ge tumme upp eller tumme ner.
Jag var med även på första omgången, och det var lika roligt då.
Kul fredagsläsning.
Bara att kolla in och skratta över de vansinnigt felaktiga gissningar undertecknad ställt till med!

Bilder och reflektioner: Hårdrockskväll 2013

Kanske är du dödligt less på det där tjatet om "Hårdrockskväll", kanske inte.
Detta är dock det sista inlägget i ämnet för denna gång, och jag tänkte avsluta med dels en bildkavalkad, och dels en del reflektioner och tankar om det hela.
Som vanligt är inställningen hos folket som deltar lite blandad - somliga ser mest fram mot sin egna skiva, att få spela låtarna för andra medan andra mest vill ha inspiration på ny musik av andras skivor. 
Jag är väl lite mitt emellan, även om jag detta år tyckte min skiva var väldigt basal. Inga okända saker i stort sett och den stora behållningen var för mig alla andras val.
Det där med att se det olika syns ju också på hur ambitiösa skivorna ritas. Ovan två exempel, där Stones som vanligt har målat ett gediget konstverk på sin platta.
Annars låg de på rad efter lottad plats. Jag hade nummer 4 detta år: 

...så efter att man fått sig en öl (vilket arrangemang han hade fixat detta år, värden The Woan!) så var det dags att sparka igång det hela. Nedsläpp strax efter 15, som vanligt, och det öppnades med en liten överraskning.
Nicke spelade musik som ingen hade hört, och det visade sig vara Dödaren. Det är en skiva jag fått promo på, och spelat typ första låten av. Tyckte den första låten var rätt trist så jag har inte orkat lyssna mer på det. 
Tydligen ett misstag, för det där var en jäkla ångvält till låt som brändes av. Mycket bra, Dödaren alltså - och bara att plita ner som första anteckning i min iPhön!
En rätt bra kategori totalt sett, Tack För Tipset (noterade även Vicious Art från Magnus H)... och sen bara hugga in på snacksen.

 Nya smaker på chips, HotHeads var riktigt goda. Inte bara löjligt starka som Black Rain Habanero, utan även med lite rökig smak. Bra tryck i eftersmaken, men bra.
Maskarna då, larver.
Roliga att se på än att äta, tyckte inte de smakade något alls.
Det lät mest som ostbågar att bita i, men...nja... det där var egentligen inget för mig.
Det var faktiskt inte heller Bästa Rock/Punk. Rätt mycket halvdassig gammal punk som inte riktigt kliar mig rätt. Bäst var Turbonegro som båda bröderna hade. Samma låt dessutom (Kan den ha hetat Sister Sister?), och därmed den första av totalt 3 krockar under kvällen.
Den var däremot bra, och man får nog krypa till korset och införskaffa senaste Turbonegro...

Kvinnlig Fägring då.
Många hade valt att inte ha en vokalist (ja, vi fick förstås Bolt Thrower. Yes!), och det blev lite kul diskussion om just kvinnliga sångare inom hårdrock.
En ganska snabb kategori ändå, och sen var det dags för Bästa Trumspel.
Där drog Janne på sig ett gult kort, minst, genom att spela Led Zeppelin live.
Kolla in låtlängden på den här. Ja, det är en låt som är sådär lång, inte hela skivan (kortaste plattan hade annars Magnus, hela hans skiva var styvt 30 minuter lång...)

Ja, ni fattar.
23 minuter som bästa trumspel...det flummas lite i mitten av låten. Minst sagt.
Så, vi passade på att ta årets lagfoto.
Undertecknad poserade först för test av höjd på kameran innan den slutgiltiga bilden togs.

Vackert så man kan gråta, typ.
Redan halvtid dock, och överlag är det en känsla som kom över mig ofta - det kändes som om det gick väldigt fort i år. Ändå tog det runt nio timmar att tugga igenom allt.
Notera min snygga Behemoth-tischa. Är nöjd med den.
Det var för övrigt lite som vanligt annars, mycket svart - utom Janne.

Nå. Vet inte riktigt vad man ska säga om det...
Vidare.
Bästa Nordiska Akt bjöd inte på några större överraskningar, och inte heller Bästa Liveupplevelse innan årets "skämskategori" hamnade på banan. 
Bästa Powermetal.
Man kan ju fundera varför den var med, då egentligen ingen verkade tycka att det var så kul... och ändå, trots det: kvällens största allsång fanns här. Running Wild "Under Jolly Roger". Nog kan man sin power metal ändå, även om det roligaste nog var att höra diskussionen om det egentligen hette "power" eller "speed" metal. Ja, och att Magnus O spelade Artch, det värmde ett gammalt fan som mig!
Annars var det väl bäst att dra i sig lite sprit och en korv. Jim Beam Red Stag, med körsbär i.
Udda, men rätt bra. I alla fall i mindre mängder, håller inte i längden...

Bara en kategori kvar här nu.
Bäst Just Nu.
Den där det dyker upp mest okänt och den som alla ser fram mot mest. 
Vi kommer lite mer till det i slutet, men kort sagt kan man säga att det var en hit för mig 
Jag plockade på mig massor av bra namn.
Mgla, Pallbearer (som jag iofs tror spelades tidigare under kvällen men så fan att jag kan minnas när), Parkway Drive, Dawnbringer, Bridgefarmer - helt nya bekantskaper som helt klart ska utforskas och exploateras. 

Ovanstående behövdes alltså inte, men visst ville man sno dem. Propparna som delades ut när Entombed spelade på operan.
Och lite kändes det på gänget att det här, det var sjätte året i rad med mer eller mindre samma upplägg och det alla vill höra är Bäst Just Nu.
Vi får se vad som händer nästa år, det känns som om det inte vore helt fel med lite nystart. Lite kick, om inte annat för att det ska hålla längre.
Kanske ett friår, alltså ett år där det inte finns några kategorier alls (välj 8 stycken Bästa Just Nu), eller färre kategorier...eller att flytta Bäst Just Nu till först, så att man har pigga nyfikna öron.
Någon förändring är nog bra.
Och ändå.
Det är ju årets bästa kväll.
Hårdrockskvällen.
Nu är det dessutom bara ca 363 dagar kvar till nästa gång....

Hårdrockskväll 2013!!

Idag smäller det - Hårdrockskväll 2013 är här!
Gänget på bilden ovan (taget från förra året, vacker skapelse...) träffas för den årliga maratonlyssningen. Det är sjätte raka året nu, i denna form.
Upplägget är detsamma - alla tar med sin med omsorg och under hemlighetsmakeri skapade CD-skiva med 8 låtar. De lottas sedan i spelordning för att sedan avhandla allas låt nummer ett, sedan allas låt nummer två och så vidare.
Till detta ordnar värden öl, tilltugg och hämtpizza. Nedsläpp 15:00 (vi är 12 stycken, och kommer alla och man räknar med runt 45 minuter speltid på allas skivor (inklusive byten av skivor och introduktion av låten) så talar vi ändå 9 timmars strecklyssning...) och detta år är vi hos The Woan i Tyresö. 
Jag har detta år följande skiva:

...och den är denna gång mest fylld med förutsägbara spår.
Sådana som jag nog tror att de flesta kanske har hört, men som ändock inte går att förbise för varje kategori. Ska försöka hålla lite på hemlighetsmakeriet ändå, så imorgon får du en (i förväg preparerad) genomgång av mina val och varför.
Idag dock, lite förväntningar. Kategorierna och mina tankar om dem är enligt följande:

1) Tack För Tipset. 
Helt jäkla omöjlig kategori egentligen, allt man någonsin har hört har ju typ kommit från har ju kommit på tips av någon. Här hoppas jag egentligen bara på lite bra musik som startar dagen/kvällen på ett bra sätt....men visst vore det lite trevligt med lite Tribulation efter gårdagens skämskudde, till exempel!

2) Bästa Rock/Punk
Här förväntar jag mig ett oerhört spret. Lättpunk a la Bad Religion, klassisk rock modell Led Zeppelin och stökig ny rock av exempelvis Hellacopters får samsas med kängpunk. Discharge, kanske? En väldigt rolig kategori, själv har jag en klassisk sak att bjuda på!

3) Kvinnlig Fägring
...också ganska kul. Hoppas man får höra något nytt som man inte hört förr men tänkt att kolla upp ett tag. Som är bra. Kobra & The Lotus, kanske?

4) Bästa Trumspel
Dubbla baskaggar, vill jag tro. I mängd. Jag gissar att Meshuggah, Satyricon, Behemoth kommer spelas. Tror det blir en hård kategori.

5)  Bästa Nordiska Akt
Volbeat. Amorphis. Satyricon. Det kommer nog att spreta en hel del, och här tror jag nog inte att det kommer så vansinnigt mycket överraskningar.

6) Bästa Liveupplevelse
Här kanske det kommer överraskningar dock. Hoppas på lite In Flames efter sommarens konsert, tror på lite Stone Sour efter decembergiget, men jag har faktiskt väldigt få aningar.

7) Bästa Powermetal
Hej Tyskland, hej Helloween!

8) Bäst Just Nu
Den oftast roligaste kategorin. Här dyker det mycket ofta upp lite grejer man aldrig hört, och får man önska sådant man hört så sitter det inte fel med lite Ne Obliviscaris eller Baroness!

Okej.
Jag är laddad som ett barn - HÅRDROCKSKVÄLL 2013 ÄR HÄR! 

Face it. Geniala omslag!

Deep Purple är väl ett av de stora banden historiskt sett.
Kan man säga att det är Led Zeppelin, Black Sabbath och Deep Purple kanske? De som verkligen är urmödrarna till den "riktiga" hårdrocken?
När det gäller trumspel så tror jag att Ian Paice är en rollmodell för många, och givetvis är det mer än en ung långhårig rocker som plockat upp guran efter att ha hört herr Blackmore lira.
Det är inte fokus för dagen, utan det är istället de helt geniala omslagen som bandet slängde sig med.
Jag är helt hundra på att de påverkade snacket om Mk 1 och Mk 2, benämningen som finns på just Deep Purples sättningar. Det är, mig veterligen, bara just Purple som har fått till det.
Annars pratar man om "Ozzy på sång" eller "med den nye killen på bas". Så måningom skulle ju band bli mer sammanknippade med exempelvis maskotar (Motorhead, Iron Maiden), men här är det ju personkulten med bandet som är i fokus.

Och vilka omslag det gererat!
Överst, "Fireball". Kolla in. Sen kommer de som ett pärlband. "Come Taste The Band", "In Rock" (kanske det snyggaste av dem alla, hela idéen med att montera britterna på Mount Rushmore är ju hur lysande som helst). De minst lyckade försöken kanske är "Machine Head" och "Who Do We Think We Are?".
Ändå.
Det går inte att blunda för - som koncept är dessa skivomslag helt enkelt genialiska!

Men?
Nu säger ju du, vän av ordning, att den sista skivan är ju inte med Mk 1?
Nä. Det är helt rätt.
Den sista skivan är "Burn", då man hade Glenn Hughes och David Coverdale i bandet.
Skivomslaget är fortfarande apsnyggt, men det är väl också sista given när man har detta koncept. Efterföljande "Stormbringer" har inte det upplägget. Då gick man in i nya tider.
Bra eller dåligt?
Ingen aning. Synd, på sitt sätt, men samtidigt hade ju inte de där första plattorna varit lika legendariska avseende omslagen. Tror jag.

För erkänn - ansiktena på omslagen - i dessa former - är inget annat än genialiskt!

Recension: Lord Fowl "Moon Queen"

Det landade ett knippe skivor i postlådan en dag. Såna där som jag inte beställt på egen hand, och kanske inte hade valt om jag surfat runt i cyberrymden med lite pengar på fickan.
Det var skivbolaget Small Stones Records som skickade de senaste alstren av Skånska Mord, Wo Fat och denna skivan, Lord Fowl "Moon Queen". Det är alltid extra roligt att lägga en sån platta i spelaren, eftersom det inte finns förväntningar eller förutfattade meningar, och den här skivan har kommit att rulla en hel del de senaste veckorna.
Bandet härstammar från New Haven, och "Moon Queen" är deras andra giv. Man serverar hårdrock som startat som en kloning av de gamla klassikerna (Led Zeppelin, Deep Purple, Black Sabbath), men som fått ett tillskott av rent och skärt sväng. Bandet består av Jon Conine på bas, Don Freeman på trummor samt två snubbar som båda spelar gitarr och sjunger om vartannat, Vechel Jaynes och Mike Pellegrino. På skivan så lyckas man med konststycket att servera 12 spår som alltid låter egna, men ändå har en vansinnig variation mitt i sin enkla fåra av svängig rock/hårdrock. Låtar som "Split" och "The Queen Is Not Impressed" får mig att tnka på en akt som Foo Fighters, inledande duon "Moonqueen" samt "Touch Your Groove" svänger så kraftigt att det är svårt att inte tänka på en så aktuell akt som Rival Sons - men ändå är det aldrig tal om att kopiera.
Det är alltid en egen ton som bandet har, och det är bra.
Bäst är "Streets Of Evermore", som har en sån där refräng som fastnar direkt och som man vill stå upp och sjunga med i. Gärna med handen i luften, på något sätt!

Skivan som helhet är snyggt producerat, och jämn. Förutom nämnda "Streets Of Evermore" så är det väl "Hollow Horn" och just inledande "Moonqueen" som kommit att bli mina favoriter, men det är en behaglig resa hela vägen, och detta är definitivt en skiva som du ska kolla in om du har en svag punkt för de referenser som angivits ovan. 
Extra kul tycker jag också att det är att man delar på sången, och att Mike och Vechel faktiskt låter lite olika. Inte olika som "en sjunger rent och den andra tar all growl", utan med en egen ton och ett eget uttryck. Det ger spännvidd i låtarna, helt enkelt, och jag kan med lätthet se den här skivan dyka upp som "Veckans Tips" vad det lider.

Betyget är stabilt 4, inte mycket att snacka om egentligen, och har du läst såhär långt så vet du ju vilken bästa låten är... just det. "Streets Of Evermore". Det återstår väl egentligen kanske bara att upptäcka skivan på egen hand? Okej då. Spotify finns här.
Till sist - värdelöst vetande. Artemis Fowl är en bok av irländska författaren Eoin Colfer, där huvudfiguren tillhör den kriminella familjen Fowl, och har det märkliga namnet Artemis Fowl II. Lord Fowl. om det har ett samband med gruppen? Inte den blekaste. Jag har inte ens läst boken....!

Lord Fowl "Moon Queen" - 4

Way Up North!

Lördag, och familjen är på besök hemmavid. Skellefteå.
Home of the brave, origin of heroes.
Skönt.
Som lördagsunderhållning kommer dock något helt annant än familjesamkväm med Rebellängeln.
Nämligen det här.



Fredrik tipsar om Sen kväll från Norge, och lyssna på va fan de här två snubbarna har för sig. De spelar Led Zeppelins "Whole Lotta Love" med... en akustisk gitarr. Fast det låter som ett helt band. Helt sjukt. Och sådär lagom komplicerat en lördagkväll.
Hepp!

Eh... nej, Rolling Stone. Fel!

Som kanske är bekant så åkte jag tur och retur till Göteborg igår.
Kundevent.
På flygplanet fanns tidningen Fokus, en tidskrift som alltid är intressant att läsa. Denna gång avslutades dessutom det hela med att man hade ett uppslag med anledning av en kommande gitarrmässa i Uppsala (ja, om nu inte detta var ett gammalt nummer, för då kanske mässan redan varit..).
Bland annat fanns en lista på vilka gitarrister tidningen Rolling Stone tycker är bäst i världen.
Ovan fotade historia.
Min kommentar är - mhe? Säger jag något om att Jimi Hendrix eller BB King finns där? Nej.
Den här bloggens läsare har ju röstat fram världens bäste hårdrocksgitarrist, men naturligtvis finns det helt andra kategorier, exempelvis där en sån som Robert Johnsson harvat.
Men - och här kommer mitt riktiga "mhe".
Keith Richards?
Och, just utanför listan - Kurt Cobain och Kirk Hammet?
Vänta nu.
Inte för att förringa dessa herrars insatser, men har man inte missat lite andra namn då...?
Lite samma känsla som när Sweden Rock Magazine publicerade sin lista med de bästa skivorna på 2000-talet, faktiskt.
Antingen har jag dålig smak, eller så är det många andra i världen som har det.
Och egentligen kanske det är bäst att inte gå in mer på vilket som är sant...

Nå, det fanns också en lista över de bästa gitarrsolon som spelats.

Suddig bild, men det står bland annat att "Stairway To Heaven" med Led Zeppelin är först, "Eruption" med Van Halen är två och "Freebird" med Lynyrd Skynyrd är trea. Sen kommer mer eller mindre bra solon på ett pärlband. Många av dem är ju bra, men jag noterar att min favorit inte är med. Vi hade ju denna kategori på Hårdrockskväll 2010, och efter att ha valt bort bland annat "Metal Heart" med Accept så stannade jag vid "Crystal Ball" med Yngwie Malmsteen.

Fantastiskt häng, lyssna på känslan i början!

På tal om "Världens Bäste" så är det ju på gång en serie omröstning om vem som är världens bäste hårdrockstrummis på denna lilla site. Massor av bra förslag och åsikter har trillat in, både som kommentarer och som mejl, och det tackar jag ödmjukast för.

Det gör också att jag nog inte kommer att hinna starta första delen av omröstningen förrän i början av nästa vecka - helt enkelt för att det varit så mycket bra synpunkter och tankar som jag vill ta hänsyn till, och att jag behöver lite mer tid att sortera upp det hela.

Häng kvar dock. Det kommer!

Recension: Rival Sons "Pressure & Time"

Då och då dyker de upp.

De där skivorna som man kommer på sig själv med att pracka på sina bekanta och vänner som man vet gillar en viss typ av musikstil.

Det här är en sån.

"Pressure & Time" från jänkarna Rival Sons har fått mig att agera ungefär som när Wolfmother kom med sin självbetitlade debut 2006 - alltså tipsa om den hejvilt, skicka spellistor och allmännt agera plattans bästa försäljare.

Här bjuds lyssnaren på flirtar med Led Zeppelins rock, The Doors avslappnade sväng och Otis Reddings soul. I riviga "Burn Down Los Angeles" luktar det till och med lite The Hives över hela kalaset - men allt sker utan att det någon känns lånat eller påklistrat, och hela tiden är det otvivelaktigt Rival Sons som står för leveransen.

Tricket är mixen, de många olika facetterna på samma sten som är just Rival Sons.

Det ger skivan en enorm livskraft, och med ett sound som minner om 70-talets fornstora dagar så breder kalaset ut sig på 10 sprakande spår.

Inledande "All Over The Road" är uppkäftig rock med Page's och Plants ande svävande över det hela, efterföljande "Young Love" luktar inspiration av Jim Morrison.

Det är bra, men det är i titellåten som det lyfter på allvar.

Lyssna på svänget som trummisen Michael Miley och basisten Robin Everhart piskar igång i den låten... jösses!!! Svårt att sitta still när den rockar igång, måste jag tillstå.

Sen får vi några riktiga pärlband. Nämnda "Burn Down Los Angeles" med punkkänslan, "Get Mine" med underfundig och smittande text. "Save Me", "Gypsy Heart" och "White Noise" osar klass, och i avslutande "Face Of Light" visar frontmannen Jay Buchanan att han även har känsla i rösten.

Att han har rock i rösten är ställt bortom allt tvivel innan dess!

Omslaget är ett sånt där trick där man ser samma bild i bilden, fast mindre.

Rätt okej, och enligt Jannes recension av plattan på Werock är det Storm Torghersson som ritat det. Snyggt är det i alla fall, men däremot stämmer inte riktigt pressmeddelandet om att detta är "årets rockalbum".

Det är riktigt bra, helt klart, men det kommer faktiskt inte riktigt upp i samma klass som Graveyards "Hisingen Blues". Det kanske man inte kan begära heller, i o f s, men det förtar ju inte faktum av att detta är ett rikitgt bra album.

Betygsfyran är stark. Mycket stark!

Bästa Spår: "Get Mine". Tror jag. Men det är lite så at det är just det spåret som spelas för tillfället som imponerar mest...

Rival Sons "Pressure & Time" - 4

Veckans Citat: Dave Grohl, Foo Fighters

Det kan inte vara helt enkelt att vara trummis i Foo Fighters.
Som frontman har man Dave Grohl, en av de absolut yppersta rock'n'roll-trummisarna som finns... det är bara det att han inte spelar trummor i bandet.
Han sjunger och lirar gura. Och skriver låtarna.
Undrar hur det kan låta när det är dags att spela in trummorna... "nja, ganska bra, men jag hade tänkt mig lite mer såhär..."

Hur som helst, då kan det ju vara kul att veta att även supertrummisar har drömmar.
Såhär säger kar'ln själv om Led Zeppelin...

"Jag lärde mig trumma genom att lyssna på Zepelin. Om dom nånsin gör en återföreningsturné ska dom veta att jag är den lämpligaste personen att ta John Bonhams plats.
I ärlighetens namn hade jag skurit av kuken för att få det giget."

Dave Grohl, Foo Fighters

Mera läsning om Foo Fighers? Då kollar du recensionen av senste alstret "Wasting Light"!

Recension: Graveyard "Hisingen Blues"

Baksidan av konvolutet till den här plattan pryds med följande text...We suggest that you play this record at the highest possible volume in order to fullu appreciate the sound of Graveyard "Hisingen Blues".

Briljant uppmaning, för det är fullständigt sant.

Årets hitills bästa platta ska nämligen avnjutas så högt som varje tillfälle tillåter!

Göteborgsbandets andra giv har legat och bubblat ett tag, och varit en snackis under de senaste månaderna när Sveriges kritikerkår fått nyss om att retrorock-bandet tagit sitt musikskapande till nästa nivå, och det var med medföljande höga förväntningar som plattan landade i min egna brevlåda så småningom. Trots det så måste jag säga att "Hisingen Blues" har överträffat alla dessa förväntningar, och det med råge.

Bandet har utvecklats enormt från förra självbetitlade given, och framförallt är det två saker som imponerar.

Förmågan att skriva bra låtmaterial, där har bandet tagit sjumilakliv framåt.

Dessutom har man lyckats väva in känslan för detaljer. En låt som "RSS" sparkar stjärt i mångt och mycket tack vare den underliggande körslingan, och det är ett bra exempel på en av alla dessa små detaljer som lyfter en hel låt.

Axel Sjöberg på trummor, Jonatan Larocca Ramm på gitarr, Rikard Edlund på bas och Joakim Nilsson på sång och gitarr presterar med "Hisingen Blues" en sån där skiva som vi kommer att prata om under lång tid, ett sånt där tilfälle som skapar en karriär. Detta är skivan som får Graveyard att lyfta till hårdrockshimlen och ta upp Hellacopters fallna mantel, och redan är bandet bokade som förband till Iron Maiden och på Sonisphere i sommar. Bland annat.

Min gissning är att när sommaren är slut har även gemene man hört bandet, och de har då intagit fler TV-program än Nyhetsmorgon.

Nå, hur låter skivan då?

Kanske ska vi göra som så att du öppnar Spotify och börjar spela, så tar vi en snabb walk-throughj av låtarna? Du hittar skivan här!

Öppningslåten "Ain't Fit To Live Here" är en perfekt starter. Led Zeppelins ande vilar tungt över den raka rockstänkaren, och det ger en bra försmak av vad som väntar - även om merparten av de efterföljande låtarna är något mer sofistikerade i sin komposition. "No Good, Mr Holden" har ett tillbakalutat sväng som växer, och titelspåret som följer är rock'n'roll av finaste snitt. i "Uncomfortably Numb" så får Joakim Nilsson briljera med sin sång, och jag kan nog knappt räkna hur många gånger jag sjungit med i den fantastiska refrängen.

Textmässigt är det också ett bra exempel på de små guldkorn som kryddar skivan, och rader som "I've been leaving you since the day we met, and I think that you have too" är bara ett exempel på briljanta små citat som kan hämtas från skivan.

"Ungrateful Are The Dead" känns med sin klaviatur och riffet i versen nästan spöklik, "RSS" svänger som fasen och sist på plattan finns mäktiga "The Siren", en låt som verkar växa för varje spelning.

Det finns, tro det eller ej, inga svaga spår på den här skivan.

Bara bra låtar.

Bästa Spår: Går nästan inte att säga. Alla har sin egen charm, men om jag nu absolut MÅSTE säga något så... "Uncomfortably Numb" är klass rakt igenom, och jag kan tänka mig känslan av att höra den live under en bar och ljus sommarhimmel, som avslutning på en bra dag och med en iskall bärs i näven. Kanske kommer det en tår då. Kanske.

Betyg: NJa, man behöver kanske inte vara raketforskare för att lista ut vilket betyg den här plattan hamnar på i min bok, eller hur? Grejen är den - gillar man inte den här typen av musik, retrorock eller 70-talssvänget, då kommer man "bara" att tycka att det här är bra. Gillar man däremot genren och stilen så kommer man med "Hisingen Blues" att träffa en förälskelse!

Vill du ha mer Graveyardläsning så sladdar du över till Werockkollegan Jonas recension av sjutummaren som föregick fullängdaren. 9 av 10 delar han ut. Bra smak har han, Jonas...

Graveyard "Hisingen Blues" - 5

Live: Red Hot Chili Peppers "Live In Hyde Park"

Punkrockarna Red Hot Chili Peppers från Kalifornien är - och har länge varit - något av en last för min del. Jag har alla plattor (inklusive en och annan bootleg), och ser dem varenda gång de har vägarna förbi vårt avlånga kalla land.

Jag var med dem innan de blev poppiga och började mangla ut hits på radion, jag är med dem efter det också. Jag gillar visserligen deras mjukare, trallvänligare sida också, men jag avgudar deras funkstökiga störiga sida.

Att se en spelning med dem är en upplevelse varenda gång, och en av de saker man verkligen peppar för är det grymma vansinniga musikaliska under som är Flea. Att höra honom gå lös på basen, att kolla när bandet har lite för mycket musik i kroppen för att det ska gå att stoppa, och se John Frusciante och Flea backas upp av Chad Smith i ständiga små improvisationer och inlägg av instrumentala upptåg mellan låtarna.

Under tre dagar spelade Red Hot Chili Peppers i Hyde Park i London, och resultatet finns på en feting till dubbellive. "Live In Hyde Park" bjuder på ett intro som redan talar om att här blir det improvisation och avsteg från vardagen, och sen smeker man sakta in i "Can't Stop".

Ljudet är jävligt bra, och jag vet nästa ingen live där det är så lätt att följa basen för sig, gitarren för sig, trummorna för sig.

Det är, förresten, något jag rekommenderar att du gör. Det är rätt häftigt att försöka hänga på alla dumheter som sker på strängarna...

Nå, totalt 26 låtar fyras av, inklusive en 13 minuter lång avslutningsversion av "Give It Away".

Vi bjuds på covers som "Brandy" och "Black Cross", vi bjuds på helt nya låtar som "Rolling Sly Stone" och "Leverage Of Space" och vi bjuds på ett trummedley som hyllar de stora akterna som U2, Queen och Led Zeppelin. Anthony Kiedis står för ärlig sång och kul mellansnack, och dessutom har ju bandet ett ess till i rockärmen.

Låtmaterialet.

Jamenduuuuuu!

Det är egentligen helt sjukt!

Kolla här, som ett axplock av de största hitsen: "Around The World", "Scar Tissue", By The Way", "Californication", "under The Bridge", Otherside", "Give It Away"... och då ska ni veta att jag personligen saknar sjukt mycket låtar.

Jaja, man kan kanske inte få allt.

Detta får väl vara gott nog.

Det är i alla fall ett av världens bästa band, i en fantastisk livetagning, på ett fantastiskt humör.

Det är inte så illa det heller. Minst sagt...

Graveyard i Stockholm

Ikväll kommer Göteborgs stjärnskott Graveyard till stan. De spelar på Kägelbanan, och tar med sig Stones nya favoritband Hong Faux som förband. Spelningen kommer garanterat bli intressant, och detta är ju Led Zeppelininspirerad musik med fullt sväng som man nog antingen inte gillar alls eller blir helt biten av. Jag tillhör de senare...



Med tanke på kvällens begivenhet så blir man ju inte mindre glad av mejl som säger att följande plattor har skickats och kommer ligga och vänta i brevlådan...

WHITESNAKE - Forevermore
AMON AMARTH - Surtur Rising
GRAVEYARD - Hisingen Blues

Som om det inte var nog så vann jag ju en tävling hos Metallbibiotekarierna, och det priset landade i lådan igår. 2 DVD:er med en viss Ronnie James Dio.
Jodå.
Det blir en bra helg den här gången med...!

Mer om semifinal 1 - Tony Iommi vs Dave Mustaine

Okej, det är dags att kolla lite närmare på den första semifinalen i kampen om vem som ska röstas fram till Världens Bästa Hårdrocksgitarrist.
I båda ringhörnorna har vi rutinerade herrar.

Tony Iommi är förstås mest känd för att ha bildat Black Sabbath, och står som avsändare på sinnessjukt många klassiska låtar. Han spelar med plastförlängningar på fingrarna efter en olycka i tonåren, något som enligt sägnen har inneburit att han var tvungen att stämma ner strängarna en aning för att kunna spela, men... nja... jag vet inte det jag. Enligt Ozzys självbiografi var det snarare så att bandet hörde Led Zeppelin, och sen bestämde sig för att vara ÄNNU tyngre!
Nå, utan tvekan har Iommi förtjänat sin plats i semifinalerna, och för egen del så finns det ingen gitarrist som bättre klarar att skapa och spela ett riff. Om detta är vad som avgör vem som är bäst - då ligger Tony Iommi bra till!




Motståndaren Dave Mustaine är mer eller mindre Megadeth på egen hand, tycker jag. Han är en gitarrist mer än vad han är en sångare, och det är som gitarrist han egentligen har gjort sig ett namn. Hans sätt att spela känns både drivet och tekniskt, och även han är en habil låtmakare (minst sagt!), som framförallt är en bra thrashmetal-gitarrist.
Jag gillar Mustaine, och jag gillar framförallt Mustaine i tisderan runt Rust In Peace. "Hangar 18", framförd i orange stickad tröja är finfin gitarrporr, men till det ska man addera det faktum att kar'ln verkar ha gått in i andra (eller tredje) andningen numera, och har träffat en fin formtopp med senaste plattorna!

Veckans Citat: Yngwie och Jimmy Page

Bloggen kör ju som bekant en omröstning om vilken hårdrocksgitarrist som ärr världens bästa, och i den andan tänkte jag bjuda på dubbla citat från två legendariska gitarrister!

"Man kan inte lära sig att bli musiker.
Det måste komma inifrån.
Och det kräver stora uppoffringar."

Yngwie Malmsteen


"Det fina med gitarrspel är att dom inte lär ut det i skolan."

Jimmy Page, Led Zeppelin

Bra citat på det aktuella temat. Dessutom kan jag alltså enkelt konstatera varför jag inte blev musiker heller. Jag hade det helt enkelt inte i mig...

Sommarens Soundtrack - del 1!

Såhär lagom till att sommaren verkligen marscherar in, Midsommarveckan, så kommer Werock till din räddning när det gäller soundtrack.
Veckan kommer att bjuda på olika situationer förknippade med årstiden, och skribenternas förslag på perfekt musik till varje situation.

Första delen finns ute nu och innefattar musik som passar sig en solig och lat dag.
Utan att förstöra spänningen helt kan jag ändå konstatera att det är spännvid på musiktipsen - från Opeth till Led Zeppelin!

Kolla in dem, genast. Det ger säkert lite sköna vibbar för egen del också...

Remasters: W.A.S.P "The Crimson Idol"

I serien om remastrade skivor som verkligen är något att ha så har vi tidigare haft nummer ett och nummer tre av alla konceptalbum någonsin. Som avslutning på säsongen klämmer bloggen in nummer två också - WASP's mästerverk "The Crimson Idol"!

På två skivor får man dels den vanliga skivan - med ett riktigt bra ljud - och massor med extramaterial. Historien om Jonathan som lämnar hemmet för att nå stjärnstatus i Hollywood, där han förstås hamnar i trubbel, berättas lika bra som alltid, och låtar som "The Invinsible Boy", "I Am One", "The Idol", "Doctor Rockter", "Hold On To My Heart" och förstås "Chainsaw Charlie (Murders in the new morgue)" är givetvis klassiska nummer som håller för i stort sett oändligt antal spelningar.

Här får du dock rätt mycket extra för slantarna.

Bonusmaterialet är ett extra spår som avslutning på den vanliga skivan, en berättelse där Blackie Lawless berättar storyn om Jonathan, en sorts prolog till den historia som utspelar sig på skivan. Den kan man i stort sett strunta i, men den andra skivan som medföljer är en godbit.

Den inleds med "Phantoms In The Mirror", "The Eulogy" och "When The Levee Breaks" (cover av Led Zeppelin), alla bonusspår som är gamla singel B-sidor. Varierad kvalité, förstås, men överlag bra.

Sen följer "The Idol" och "Hold On To My Heart" live fast akustiskt, och sen följer ytterligare 7 spår live från Donnington med helt okej ljud.

Medföljande CD-booklet är något utökat med texten från historien om Jonathan, och lite ord från bandets hjärna Blackie Lawless, så totalt sett är detta en verkligt fullmatad platta.

Värd att köpa oavsett om man har "The Crimson Idol" sen tidigare eller inte!