Veckans Tips: HIM "Dark Light"

"Men... nu har han väl ändå blivit fullständigt knäpp?"
Det går faktiskt nästan att höra att många av er tänker så nu. Svarta november, och så ett Veckans Tips med folkkära hårddansbandet HIM från Finland? Därtill kanske den mest lättillgängliga skivan bandet klämt ur sig? Vad är det frågan om? 
Men det är faktiskt sant.
HIM, med Ville Valo i spetsen, är ett band som jag faktiskt gillar rätt mycket. Tycker att de gjort bra grejor, även om det kanske bär emot att erkänna det ibland. Man vill ju inte gärna bli placerad i samma fack som en kajalmålad ångestladdad tonåring (vilket jag föreställer mig är sinnebilden för deras fans), men personligen tycker jag att de passar väldigt bra in som ett Veckans Tips i november.
Det finns svärta här, och en form av sorgsenhet.
Det finns också kontraster, speciellt ställt mot de övriga skivor som vi nagelfarit.
Visst är det snällare, bra mycket snällare, men det vilar en melankoli över bandets musik, och jag tycker personligen att detta är deras bästa skiva.
Den passar väl vid flera olika tillfällen, och spår som "Behind The Crimson Door" eller "Killing Loneliness" har inte spelats sönder och samman av radiokanalerna heller.
Mjukt. Lättlyssnat. Men med svart botten.
Som Kent fast på finska. Och då ska det vara lättlyssnat.
Mer rock, mindre goth.
Som på "Dark Light", även om jag gissar att fansen främst gillar inledningen med "Vampire Heart" och "Rip Out The Wings Of A Butterfly", spår som är mer traditionella HIM-låtar.
2005 var året den här plattan kom, och jag spelar den faktiskt fortfarande.
Kanske gör det mig till den där ångestfyllda tonåringen, i alla fall mentalt?
Tanken svindlar.
Jag tror inte det, man kan nog gilla skivan ändå. Eller så jag faktiskt blivit knäpp. Vad säger ni?

Inte hört den? Spotify här, så kan du också ge din åsikt!

Record Madness: H

...Record Madness. I korta ordalag ett gemensamt projekt mellan undertecknad och Stones på Tune Of The Day där vi turas om att göra en djupdykning i respektive skivhylla, för att avsluta med att kasta en bokstav till den andra, och...

...jag börjar egentligen först nu fatta vilket sjukt jätteprojekt detta är.
Vi startade vid årsskiftet, ungefär, och detta inlägg, det som behandlar bokstaven H för min del, är min det sjunde jag skriver. Eftersom jag startade så har Stones en färre än mig, dvs sex stycken. Det finns ju något fler bokstäver i alfabetet, så det är bara att inse att detta kommer att rulla rätt så jävla evigheter om vi ska vandra igenom allt..!
Helt galet, egentligen, men det blir väl också en form av garanti för att bloggen lever vidare i alla fall till serien har rullat ut. Man vill ju ogärna avsluta en så pass kul sak innan det är klart.
Hur som helst - det är lite som vanligt.
Stones har en skivhylla som inte är av denna värld, ett resultat av en livstids besatthet av vinyler och plattor (läs gärna mitt Rebel Angel Rambling om att vara en Skivaholic så fattar du), min är rätt banal i jämförelse...men där finns en del godbitar trots allt.
Det finns ju också en hel del musik med distade gitarrer däri, och antagligen är det en av huvudanledningarna till att du hänger på den här platsen mer eller mindre frekvent.
Dominerar fullständigt gör CD-skivor.
Jag har gett alla mina vinyler till just Stones, och även om det händer att jag drar fram skivor som jag enbart har elektroniskt (det är ju lite av syftet med denna serie, att visa på konstiga mångfalder som kan bli när man skärskådar musik man har) så är det fysiska skivor som är i fokus....eller avsaknaden av. Det brukar faktiskt bli lite så, att när jag verkligen kollar på vilka skivor som finns i hyllan så hittar jag (ibland med er läsares hjälp, ibland utan) en massa hål som finns där av en eller annan anledning.
Så. 
Med detta svammel - låt oss kasta oss över bokstaven i fråga för att se vad som finns där. Och saknas!

RECORD MADNESS: H
H är en sån där bokstav där jag tror att det ska finnas en hel del skivor, bara för att upptäcka att... hey.. det gör det inte alls. När jag tittar närmare. Tänker förstås på akter som Hardcore Superstar och Helloween när jag funderar över vad som finns där, men synar man den mängden i sömmarna så är det inte speciellt många skivor som letat sig fram till en plats i hyllan. Av någon anledning, och med tanke på bandens ganska digra diskografi.
Såhär ser det i alla fall ut.

 

Jag har liksom tappat lite av intresset för Hardcore Superstar på slutet. Tror det har att göra med deras enorma produktionstakt, de släpper liksom för många plattor för att jag ska hålla uppe intresset. Dessutom...i ärlighetens namn...så fort jag är sugen på just detta band så åker deras självbetitlade giv från 2005 på, och synnerligen högst sporadiskt någon av de andra plattorna. Och det är kanske inte så konstigt, med tanke på hur bra just den där platan längst till vänster på bilden är...
Raka motsatsen till skivan längst ner på Helloween-raden, faktiskt.
"7 Sinners" från 2010 är inget annat än rent bajs, och helt ovärdigt om man tittar på hur bra bandet en gång i tiden var. Ändå förvånar det mig lite vilket glapp som finns i diskografin. Från andra "Keeper..." så är det en samling och sen tomt fram till magplasket "7 Sinners".
Blev rätt förvånad över det, trodde nog att jag hade gjort lite nedslag i bandets historia däremellan. Det blir liksom ganska avslöjande hur ofta jag lyssnar på bandet dock, när jag trodde det och upptäcker ovanstående sanning... hehe...

Två band som däremot hade fler plattor i hyllan än vad jag tänkte mig var dessa kolosser.

 

The Haunted och High On Fire, även om jag nu faktiskt inser att de sistnämnda har släppt en dubbelvolym liveskivor i år, och jag har nog inte ens hört dem.
Får bli bot och bättring på den fronten, helt enkelt, speciellt som jag verkligen gillar i stort sett allt det bandet har gjort.
The Haunted är ett sånt där band som jag är periodare med.
Inget alls under långa tider, för att sen snöa in på någon av plattorna helt fullständigt.
Bäst av alla är nog "rEVOLVEr", men jag måste säga att även den senaste - klart annorlunda - skivan "Unseen" är en sån där som jag gillar mer och mer varje gång den spelas, och som har vuxit sig rejält stark.

Totalt kanske bokstaven H drar in på ett 50-tal plattor, och kollar man på de fyra grupper som avverkats hitttills så står de för 19 stycken. Typ två femtedelar, alltså, och det gör att resten är ett jäkla hopplock av udda skivor i ental, tvåtal eller tretal.
Vi kan väl kika på dem just så, för att göra något annorlunda?

Tretalen heter The Hellacopters samt HIM.
Jag kan avslöja att en av de skivor du ser avbildad ovan kommer som Veckans Tips...snart.
Cliffhanger, eh?
Just det.
Men så är det lite med båda dessa grupper, jag tycker att de är rätt bra och återkommer till dem förvånansvärt ofta - även om jag inser att det saknas en del "must have" i katalogen, framförallt från svenska The Hellacopters tidiga år.
Vete fan varför, har ingen ursäkt. Det har visst bara inte blivit av, gissar jag...

Okej, efter det heliga tretalet
 kommer vi till grupperna som har två skivor vardera representerade.

 

 

 

Idel toppenplattor.
Från toppen Heaven & Hell, som ju tyvärr (R.I.P Ronnie....) inte kommer att släppa fler plattor och därför stannar på två stycken, en studiogiv och en liveplatta.
Därefter Hypocrisy, som ju har massor av skivor i katalogen men där jag är begränsad till två stycken. Båda bra, kanske främst den senare av dessa två, "A Taste Of Extreme Divinity". Fläskigt röj, och man kan inte komma ifrån att Peter Tägtgren growlar jääävligt bra...

Glenn Hughes är representerad med två projekt, dels med Joe Lynn Turner i Hughes Turner Project som fångat sig själva live i japan, dels med Pat Thrall i en helt magisk självbetitlad rockarrökare från fordom. 

Sist i dubbla-plattor-i-hyllan är jänkarna High Spirits. 
Detta är nog de två skivor jag spelat mest under året om man kollar på bokstaven H, helt enkelt för att jag inte riktigt kan värja mig mot den glada, ösiga och supercharmerande hårdrocken som bandet levererar. Att starta dagen med ett träningspass med "Another Night" i lurarna är svårslaget. Kolla upp, omedelbart, så slipper du vänta på att det blir Veckans Tips (för det blir det, men det lär dröja eftersom det ligger en lång kö med skivor före...).

Enkelplattorna klumpar vi ihop va?
Icke-hårdrock och hårdrock.

The non-rockers är Jimi Hendrix - som av någon anledningen enbart finns representerad , med en samlingsplatta? - Staffan Hellstrand, Lauryn Hill och Louise Hoffsten. Jäkligt spretigt, men ändå en ganska liten mängd skivor, det är på något sätt så att det är ganska homogent i den här bokstaven totalt sett.

Den undre bilden är Huntress - som jag gillade som fasen när den kom, men sen har tappat intresset för helt och nu inte ens orkat kolla in uppföljaren - Hammerfall som knappt finns i min hylla helt enkelt för att jag inte gillar dem något vidare (har någon fler på elektronisk kopia, men jag lyssnar i stort sett aldrig på dem så det struntar vi i), Hell med sin säregna hårdrocksthrash, Hellish Outcast med sin svarta thrash (med Thebon från Keep Of Kalessin på sång, en intressant skiva) och Hate Eternal som kör över prick allt i överljudsmangel.
Sista skivan är en som jag nästan glömde, men eftersom jag inte vet om den ska placeras i rockande eller icke-rockande facket så kanske det är lika bra. The Hives.

Sen är det slut på skivor i hyllan.
Finito.

Ska man kolla på den helt digitala sidan så finns det fler, och ett spontant nedslag bland dem skulle kanske lyfta fram band som A Hero For The World, Hellyeah och Hong Faux, men jag har istället valt att avbilda en enda av de som finns.
Den här.

Helstar "Glory Of Chaos", för dig som gillar thrash.
Rätt bra platta, faktiskt, och en typisk sån där som man kanske inte lyssnar på så ofta (för min del krävs ju då att tummen stannar på just den när jag rullar runt i iPoden, då den inte finns fysiskt), men som man tänker att det här var ju bra...

Men.
Jag tänker inte gå in mer på det digitala utbudet, vilket beror dels på att det inte är speciellt stort, och dels på att.. ja.. jag har inte mer tid.
This is it, och egentligen återstår bara att kasta en bokstav till Stones.
Det blir E.
Han har fått så mycket konsonanter, så det är dags för en vokal, tänker jag.
Dessutom tror jag nog att det kan finnas lite Europe under E, och som vi alla vet är det ju aldrig fel med lite allsång till "Carrie"...!
 

Recension Moonspell "Aura Noir/Omega White"

Portugals flaggskepp när det gäller metal är Moonspell. Bandet har varit med ett bra tag nu, och "Alpha Noir" är völ nummer 8 eller 9 i ordningen, om jag räknar rätt (inte helt lätt alltid, det där med att läsa en diskografi och sedan komma fram till vad som är ett fullängdsalbum, en EP, en samling och liknande. Personligen var det med förra given "Night Eternal" som jag kom i kontakt med dem (tack Per!), en skiva som varit Veckans Tips på denna blogg - helt i kraft av sin kvalitet.
Moonspell har en blandning av industrimetal, goth och black metal som är rätt egen, och som gjorde att jag fastnade för dem.
Det verkar tyvärr inte ha varit helt bestående.
"Alpha Noir" är istället en skiva som kan komma att konkurrera om benämningen största besvikelse under 2012, i alla fall för min del.
Tyvärr.
Kanske är det mina högt uppskruvade förväntningar som ställer till det, kanske är det allt ambitiöst arbete med släppet - produktionen signerad Tue Madsen och Benny Richer är fläckfri, påkostad och snygg, paketeringen av skivan är lyxig dubbelbok med genomtänkt bildspråk och färgval som kompletterar titlarna - som luras, men i slutänden innehåller "Alpha Noir" helt enkelt ett låtmaterial som är alldeles för svagt för att locka mig i långa loppet.
Eller, "Alpha Noir" och "Omega White".
För en spottstyver extra får man nämligen paketet med en extra skiva. En bonusskiva.
På huvudskivan "Alpha Noir" serveras just den traditionella stilen som Moonspell står för. Black metalanstruken goth, med gitarriff av Pedro Paxião och Ricardo Amorim och både ren och skriksång av frontmannen Fernando Ribeiro. På "Omega White" är det betydligt snällare musik som ges, och det låter då mer som ren goth - vilket snarast för tankarna till... HIM.
Konceptet med delad skiva med lite olika stil är helt okej, men även här känns det som om låtmaterialet inte riktigt håller hela vägen.
Prestationsångest?
Överambition?
Pretentiös fälla?
Ingen aning, men jag är rätt besviken över resultatet.

Det symboliseras kanske bäst av andra spåret på "Alpha Noir". Det heter "Lickanthrope", och är rätt så bra till detaljerna av ostighet faller på plats. När Ribiero sjunger "..the clock is ticking" så tonar man mycket riktigt in... tadaa: en klocka som tickar. Kan tyckas petigt, men den detaljen sabbar låten lite.
Det är inget fel på spår som "Axis Mundi", titelspåret eller "Opera Carne" heller, men riktigt bra blir det bara i "Versus". Skivan avslutas sen med ett stycke filmmusik, typ, i "Sine Missione". Helt onödigt, faktiskt, även om det ger mig lite sug på att se Sagan Om Ringen igen.

På den vita, snälla sidan är det "White Skies" som sticker ut. Jag kan inte låta bli att tänka på Tiamat i sin bästa form av trallvänlig goth när jag hör den låten, och sådana tankar är förstås enbart av godo... annars är skivan ganska jämn, och det betyder tyvärr slätstruken.

Kanske var dte jag som hade tur som ramlade på en sådan fulträff som "Night Eternal" och det var bandets formtopp, eller så är detta en relativt svagt släpp i bandets katalog. Jag kan totalt sett Moonspell för dåligt för att säga vilket som är sant, men är du nu till bandet så tycker jag att du istället för att kolla in nya "Alpha Noir/Omega White" ska försöka kopiera min ingång.
Det borgar för en bättre upplevelse.

Bästa Spår: På "Alpha Noir" får jag säga "Versus" då, medan just "White Skies" rockar bäst på den lugnare "Omega White".

Betyget då?
Jo, men detta är en solid 2:a. Det är inte tillräckligt varaktigt och hög kvalitét för att nå en betygstrea, men det är snyggt, inte helt utan bra låtar och förpackat så lyxigt att man inte hamnar som djupast ner i fallgropen. Kort sagt, 2. För fans och samlare.

Moonspell "Aura Noir/Omega White" - 2

VM i Hårdrock - Kvalgrupperna Finland & Tyskland...

...släpper vi på nu.
Som vanligt får du ett helt gäng band att rösta på, och rätt få dagar att göra det på.
Tidigare har vi sett en riktig skräll i Norge-kvalet, så det är helt klart möjligt att påverka utkomsten av kvalet om du brinner extra starkt för någon grupp.
Dina val är som följer:

TYSKLAND
Rammstein
Helloween
Edguy
Kreator
Masterplan
Gamma Ray
Scorpions

FINLAND
Amorphis
HIM
Nightwish
Children Of Bodom
Finntroll
Sonata Artica
Apocalyptica
The 69 Eyes

Recensioner på WeRock.se

Mycket har hänt på WeRock.se den senaste tiden.

Du hittar intressanta artiklar från kollegorna om bland annat Nima Dervish samt Close Up-båten - samt massor av recensioner!

Själv har jag satt tänderna i Demonica "Demonstrous", som visar sig vara Hank Shermanns (ex Mercyful Fate) nya skötebarn, ett rätt drivet thrashmonster. Rätt bra, faktiskt, betydligt bättre än jag hade trott. Du hittar recensionen här!

Dock - denna månad finns det andra releaser som lockar mer. Större släpp.

Dark Tranquillity, Fear Factory, Gamma Ray, HIM, Freedom Call - det är bara några exempel på den finfina läsning som finns att sätta tänderna. Hoppa dit, genast. Startsidan för recensionerna finns här!

For All You Lovers: HIM!

Idag är det Alla Hjärtans Dag. Läge att mysa med din speciellt utvalde och lyssna på fin och kärleksfull musik. Mest kärleksfulla kanske finska HIM är - de kallar till och med sin logga för heartagram, och skriver musik som tonåringar kan tråna till.
Personligen gillade jag bandet rätt bra förr, och jag tycker fortfarande att "Dark Light" från 2005 är bra soft musik att ha i bakgrunden.
Nya verket "Screamworks: Love In Theory And Practice" är däremot inte lika bra, efter de få lyssningar jag gett plattan på Spotify. Det är lite för mjukt, och känns lite för mainstream för att jag ska falla pladask.

Hur som helst, HIM (som förresten egentligen är en förkortning för His Infernal Majesty, har jag för mig!) är bra musik att pussas till. Passande just idag, alltså!

HIM headlinar Pier Pressure!

De utökar ganska hårt, grabbarna och tjejerna som vill dra folk till Göteborg.
Inte med artister till Metal Town, men med fler dagar som ska dra.
Tidigare i veckan var det ju Way Out West som släppte lös en rätt skön eskader band - nu är det söndagen efter Metal Town som ockuperas av något man kallar Pier Pressure.
Finska kärleksmetallarna HIM headlinar, och får sällskap av Takida, The Sounds, Dead By April, Neverstore och Her Bright Skies som än så länge också är klara.

Själv blir jag mer sugen på Gävles konkurrerande metalfestival Get Away Festival.
Kanske inte i år - det funkar helt enkelt inte med den helgen, kan vi säga - men jämför bandlistan med vad Metal Town ställt upp.
Fortsätter den trend som är just nu under nästa år så kommer Metal Town att tappa besökare till förmån för Get Away. Om man nu slipper bo i tält...

För övrigt startar OS inatt. I Vancouver. Personligen orkar jag inte bry mig speciellt mycket om något annat än ishockeyn, men den ska å andra sidan bli oerhört spännande att följa. Dock, mest roligt med detta är alla sköna minnen TV-bilderna kommer att bringa till liv. Vi var där för knappa 2 år sen, jag och T (ja, och M, men han var nog bara en 20 veckor gammal i T's mage, så han fattade verkligen inget!).
Skön stad, sköna omgivningar.
Speciellt minns jag all natur, alla fantastiska berg samt en grymt mysig ö vid namn Granville Islands, proppfull med microbryggerier och sköna saluhallar och restauranger.
Specialitet för kanadickerna var bland annat att brygga öl med inslag av lönnsirap, vilket gav en hel originella och spännande ales och annat. En skön resa som jag mycket gärna gör om.

Fan, vem vet, om TV visar tillräckligt mycket sköna bilder kanske bloggen tillfälligt omvandlas till en minireseblogg och går bananer på bilder från OS-omgivningarna!

Finland

Ganska soft söndag, en mellandag liksom. Inte så mycket planerat.
Har lyssnat lite på Ghost Brigade, mitt chansköp från i fredags. Rätt bra, men mer om det sen.
Kom at tänka på att Finland producerat massor av bra band den senaste tiden. Förutom nämnda Spökbrigad även ex HIM, Amorphis, Nightwish, Children of Bodom för att nämna några.

Har Finland tagit över som Nordens centra för ny, hård musik?