Årsbästalistan. Skivor jag missat - del 2!

...let us continue.
Igår fick du ett knippe skivor jag missat av olika anledningar, men eftersom de är så många att det egentligen är löjligt så är det inlägget i två delar.
Idag kommer andra delen.
Håll till godo!

Skivor som jag hela tiden varit på väg att kolla in men aldrig tycks komma fram till
Ni vet hur det är.
De där skivorna med banden som man tänker att det där, det kommer att vara bra. Den ska jag kolla in. Jag "ska bara", som Alfons sa.
Och sen händer det liksom inte.
Sådana är de här...

 

 

En hel del liveskivor, som synes.
Men det beror på att jag in i det längsta hoppas på att tomten ska komma med hårda klappar!
Testament och Black Sabbath är relativt nya också, så de har väl inte månader på skivdiskarna, men i alla fall. High On Fire och deras tvådelade liveinspelning "Spitting Fire Live" har det däremot, och det är en sån där giv som jag liksom hela tiden tänkt att jag - i god tid till årssummeringen - kommer att hinna lyssna in mig på.
Nä.
Så blev det ju då inte. Alls.
Och det faller även Amorphis (vilket jag ju då skäms lite för, med tanke på hur galet bra bandet var på giget för två veckor sen!), Deep Purple och August Burns Red för.
Jag är, i ärlighetens namn, 100% säker på att jag gillar samtliga dessa skivor, och att  de alla skulle kunna hamna på min årsbästalista om jag bara gett dem chansen.
När det gäller Kylesa och Magnus Carlssons Free Fall vet jag inte hur jag skulle hålla dem, men jag gillar båda artisterna och har provlyssnat en halv gång eller så på Spotify. Där gillar jag det jag hör, men känner att det borde ges en riktig chans.
I just never seem to get round to them....!

De jag knappt visste att de hade släppt en nya skiva
En del skivor väntar man ju verkligen på.
Räknar dagarna till releasedatum.
Andra har man ungefärlig koll på.
Och så finns det de där skivorna som liksom bara dyker upp, och som man upptäcker att de faktiskt släppt nytt i år. Som man missat helt i informationsstormen.
Det här är såna för mig.
De som jag liksom knappt noterat att de kommit, men i efterhand förstår att så är fallet!

 

Att jag faktiskt inte hade koll på Hypocrisy eller Spiritual Beggars (eller, så här i efterhand har jag nog sett det blippa till på radarn men inte fäst någon uppmärksamhet vid det) är ju nästan lite skämmigt. Jag gillar verkligen båda banden, och att de skapat bra plattor råder inget tvivel om. Spiritual Beggars knep ju t o m en sjätteplacering på Sweden Rock Magazines lista... och ändå är det liksom lite överraskande för mig att dessa akter faktiskt har släppt nytt i år. Det är som om jag har förträngt det?!

Helloween hade jag helt missat, men det tror jag inte gör nåt.
Jag har helt tappat dem. Eller de mig.
Hur som helst är vi inte kompisar numera.

De sista då.
Port Noir har jag försökt hålla lite utkik efter sen spelningen när de gick som förband till In Flames, men det verkar ju ha misslyckats kapitalt.
Och Alter Bridge har jag väl inte hållit utkik efter, men han sjunger ju jävligt bra och det brukar vara habila plattor som jag gillar.
Lik förbannat har jag ingen som helst på att de hade släppt plattor.
Snacka om bloggare med stenkoll.
Fast på helt fel stenar.

Sista skivan i hela den här genomgången över plattor som jag missat i år blir en udda sak.
Den här: 

Jag vet inte alls var jag ska placera den.
Den ligger liksom mitt emellan de där som jag aldrig har kommit runt till, de som jag börjat smaka på och de som jag missat.
Märkligt?
Jo, men såhär - det finns väldigt många vars musikaliska smak jag litar som säger att detta (Pyramido och skivan "Saga") är bland det bästa som går i ett par skor.
Så jag har provat lite. På Spotify. På jobbet, men inte med rätt uppmärksamhet och volym. Smakat lite. Och sen har jag tänkt köpa skivan, men när jag tänkte dte fanns den inte än att beställa, och... sen...har jag liksom glömt bort den. Eller tycks inte komma dit i alla fall.
Så nu lever den i ett vakuum där jag liksom har hört den några varv men ändå inte.
Jag vete fan.
Men den kommer i alla fall INTE att komma med på årsbästalistan, eftersom jag inte tycker att jag lyssnat in mig på den än.

För övrigt finns sen den där floden av skivor som jag inte ens registrerat här men ändå tänker att jag ska lyssna in mig på. Vattnet Viskar, Demonical, Inquisition med flera, men är det en sak jag tycker växer fram så är det följande:

Skivåret 2013 är brett.
Oerhört brett.
Men det känns faktiskt inte riktigt lika spetsigt.
De där skivorna som är verkligt fantastiska och större än livet...de är inte sådär jäkla många det här året. Faktum är att de skivor jag spelat absolut mest och har just det förhållandet till och som jag upptäckt under 2013 har andra utgivningsår - men mer om det vad det lider....

Record Madness: H

...Record Madness. I korta ordalag ett gemensamt projekt mellan undertecknad och Stones på Tune Of The Day där vi turas om att göra en djupdykning i respektive skivhylla, för att avsluta med att kasta en bokstav till den andra, och...

...jag börjar egentligen först nu fatta vilket sjukt jätteprojekt detta är.
Vi startade vid årsskiftet, ungefär, och detta inlägg, det som behandlar bokstaven H för min del, är min det sjunde jag skriver. Eftersom jag startade så har Stones en färre än mig, dvs sex stycken. Det finns ju något fler bokstäver i alfabetet, så det är bara att inse att detta kommer att rulla rätt så jävla evigheter om vi ska vandra igenom allt..!
Helt galet, egentligen, men det blir väl också en form av garanti för att bloggen lever vidare i alla fall till serien har rullat ut. Man vill ju ogärna avsluta en så pass kul sak innan det är klart.
Hur som helst - det är lite som vanligt.
Stones har en skivhylla som inte är av denna värld, ett resultat av en livstids besatthet av vinyler och plattor (läs gärna mitt Rebel Angel Rambling om att vara en Skivaholic så fattar du), min är rätt banal i jämförelse...men där finns en del godbitar trots allt.
Det finns ju också en hel del musik med distade gitarrer däri, och antagligen är det en av huvudanledningarna till att du hänger på den här platsen mer eller mindre frekvent.
Dominerar fullständigt gör CD-skivor.
Jag har gett alla mina vinyler till just Stones, och även om det händer att jag drar fram skivor som jag enbart har elektroniskt (det är ju lite av syftet med denna serie, att visa på konstiga mångfalder som kan bli när man skärskådar musik man har) så är det fysiska skivor som är i fokus....eller avsaknaden av. Det brukar faktiskt bli lite så, att när jag verkligen kollar på vilka skivor som finns i hyllan så hittar jag (ibland med er läsares hjälp, ibland utan) en massa hål som finns där av en eller annan anledning.
Så. 
Med detta svammel - låt oss kasta oss över bokstaven i fråga för att se vad som finns där. Och saknas!

RECORD MADNESS: H
H är en sån där bokstav där jag tror att det ska finnas en hel del skivor, bara för att upptäcka att... hey.. det gör det inte alls. När jag tittar närmare. Tänker förstås på akter som Hardcore Superstar och Helloween när jag funderar över vad som finns där, men synar man den mängden i sömmarna så är det inte speciellt många skivor som letat sig fram till en plats i hyllan. Av någon anledning, och med tanke på bandens ganska digra diskografi.
Såhär ser det i alla fall ut.

 

Jag har liksom tappat lite av intresset för Hardcore Superstar på slutet. Tror det har att göra med deras enorma produktionstakt, de släpper liksom för många plattor för att jag ska hålla uppe intresset. Dessutom...i ärlighetens namn...så fort jag är sugen på just detta band så åker deras självbetitlade giv från 2005 på, och synnerligen högst sporadiskt någon av de andra plattorna. Och det är kanske inte så konstigt, med tanke på hur bra just den där platan längst till vänster på bilden är...
Raka motsatsen till skivan längst ner på Helloween-raden, faktiskt.
"7 Sinners" från 2010 är inget annat än rent bajs, och helt ovärdigt om man tittar på hur bra bandet en gång i tiden var. Ändå förvånar det mig lite vilket glapp som finns i diskografin. Från andra "Keeper..." så är det en samling och sen tomt fram till magplasket "7 Sinners".
Blev rätt förvånad över det, trodde nog att jag hade gjort lite nedslag i bandets historia däremellan. Det blir liksom ganska avslöjande hur ofta jag lyssnar på bandet dock, när jag trodde det och upptäcker ovanstående sanning... hehe...

Två band som däremot hade fler plattor i hyllan än vad jag tänkte mig var dessa kolosser.

 

The Haunted och High On Fire, även om jag nu faktiskt inser att de sistnämnda har släppt en dubbelvolym liveskivor i år, och jag har nog inte ens hört dem.
Får bli bot och bättring på den fronten, helt enkelt, speciellt som jag verkligen gillar i stort sett allt det bandet har gjort.
The Haunted är ett sånt där band som jag är periodare med.
Inget alls under långa tider, för att sen snöa in på någon av plattorna helt fullständigt.
Bäst av alla är nog "rEVOLVEr", men jag måste säga att även den senaste - klart annorlunda - skivan "Unseen" är en sån där som jag gillar mer och mer varje gång den spelas, och som har vuxit sig rejält stark.

Totalt kanske bokstaven H drar in på ett 50-tal plattor, och kollar man på de fyra grupper som avverkats hitttills så står de för 19 stycken. Typ två femtedelar, alltså, och det gör att resten är ett jäkla hopplock av udda skivor i ental, tvåtal eller tretal.
Vi kan väl kika på dem just så, för att göra något annorlunda?

Tretalen heter The Hellacopters samt HIM.
Jag kan avslöja att en av de skivor du ser avbildad ovan kommer som Veckans Tips...snart.
Cliffhanger, eh?
Just det.
Men så är det lite med båda dessa grupper, jag tycker att de är rätt bra och återkommer till dem förvånansvärt ofta - även om jag inser att det saknas en del "must have" i katalogen, framförallt från svenska The Hellacopters tidiga år.
Vete fan varför, har ingen ursäkt. Det har visst bara inte blivit av, gissar jag...

Okej, efter det heliga tretalet
 kommer vi till grupperna som har två skivor vardera representerade.

 

 

 

Idel toppenplattor.
Från toppen Heaven & Hell, som ju tyvärr (R.I.P Ronnie....) inte kommer att släppa fler plattor och därför stannar på två stycken, en studiogiv och en liveplatta.
Därefter Hypocrisy, som ju har massor av skivor i katalogen men där jag är begränsad till två stycken. Båda bra, kanske främst den senare av dessa två, "A Taste Of Extreme Divinity". Fläskigt röj, och man kan inte komma ifrån att Peter Tägtgren growlar jääävligt bra...

Glenn Hughes är representerad med två projekt, dels med Joe Lynn Turner i Hughes Turner Project som fångat sig själva live i japan, dels med Pat Thrall i en helt magisk självbetitlad rockarrökare från fordom. 

Sist i dubbla-plattor-i-hyllan är jänkarna High Spirits. 
Detta är nog de två skivor jag spelat mest under året om man kollar på bokstaven H, helt enkelt för att jag inte riktigt kan värja mig mot den glada, ösiga och supercharmerande hårdrocken som bandet levererar. Att starta dagen med ett träningspass med "Another Night" i lurarna är svårslaget. Kolla upp, omedelbart, så slipper du vänta på att det blir Veckans Tips (för det blir det, men det lär dröja eftersom det ligger en lång kö med skivor före...).

Enkelplattorna klumpar vi ihop va?
Icke-hårdrock och hårdrock.

The non-rockers är Jimi Hendrix - som av någon anledningen enbart finns representerad , med en samlingsplatta? - Staffan Hellstrand, Lauryn Hill och Louise Hoffsten. Jäkligt spretigt, men ändå en ganska liten mängd skivor, det är på något sätt så att det är ganska homogent i den här bokstaven totalt sett.

Den undre bilden är Huntress - som jag gillade som fasen när den kom, men sen har tappat intresset för helt och nu inte ens orkat kolla in uppföljaren - Hammerfall som knappt finns i min hylla helt enkelt för att jag inte gillar dem något vidare (har någon fler på elektronisk kopia, men jag lyssnar i stort sett aldrig på dem så det struntar vi i), Hell med sin säregna hårdrocksthrash, Hellish Outcast med sin svarta thrash (med Thebon från Keep Of Kalessin på sång, en intressant skiva) och Hate Eternal som kör över prick allt i överljudsmangel.
Sista skivan är en som jag nästan glömde, men eftersom jag inte vet om den ska placeras i rockande eller icke-rockande facket så kanske det är lika bra. The Hives.

Sen är det slut på skivor i hyllan.
Finito.

Ska man kolla på den helt digitala sidan så finns det fler, och ett spontant nedslag bland dem skulle kanske lyfta fram band som A Hero For The World, Hellyeah och Hong Faux, men jag har istället valt att avbilda en enda av de som finns.
Den här.

Helstar "Glory Of Chaos", för dig som gillar thrash.
Rätt bra platta, faktiskt, och en typisk sån där som man kanske inte lyssnar på så ofta (för min del krävs ju då att tummen stannar på just den när jag rullar runt i iPoden, då den inte finns fysiskt), men som man tänker att det här var ju bra...

Men.
Jag tänker inte gå in mer på det digitala utbudet, vilket beror dels på att det inte är speciellt stort, och dels på att.. ja.. jag har inte mer tid.
This is it, och egentligen återstår bara att kasta en bokstav till Stones.
Det blir E.
Han har fått så mycket konsonanter, så det är dags för en vokal, tänker jag.
Dessutom tror jag nog att det kan finnas lite Europe under E, och som vi alla vet är det ju aldrig fel med lite allsång till "Carrie"...!
 

Tjock påskläsning - recensioner Whitesnake, Kvelertak, Syron Vanes och In Vain

Månadsskifte, och denna gång har jag lämnat in en dubbla plattor till recension på Werock - båda mer eller mindre i fåran klassisk hårdrock eller heavy metal!
Vi pratar om Whitesnake "Made In Japan" (se där ett namn som bara måste kommenteras i recensionen...) och Syron Vanes "Evil Redux" (som är klassisk kött-och-potatis-heavy metal).
Två plattor - men det kommer mer mot mitten av månaden. Då ska jag slå någon form av recensionsrekord, och har redan lämnat in text om ytterligare tre (Voodoo Circle, W.E.T och Supermachine)...
Duger ändå inte dessa två så kan vi locka med kollegornas stordåd som bland annat innehåller Kvelertak, Hypocrisy, Deathember, Rotting Christ och In Vain.

Jodå.
 Det finns en hel del att läsa, såhär Annandag Påsk.
Du hittar alla recensioner på Werock.se

Dessutom ska du få ett extra påskägg i form av lite humor.
Håll till godo!

Veckans Tips: Bloodbath "Nightmares Made Flesh"

Jaha, tänker du kanske. Varför är Veckans Tips en av de mest dokumenterade och välkända supergrupperna som finns, framförallt inom högkvalitativ dödsmetall?

Anledningen är enkel, svarar jag då.

Det här får du faktiskt inte missa!

Bandet har medverkat i bloggens live!-serie tidigare, då med en viss Micke Åkerfeldt vid micken, men eftersom det här är så fantastiskt bra så får de chansen även som ett Veckans Tips. Detta är bandets 2:a fullängdare, och här hanteras micken av Peter Tägtgren - vanligtvis figurerandes i Pain, Hypocrisy och som producent i egna studion Abyss.

Detta är även bandets bästa giv, än så länge.

Låtlistan innehåller bland annat spår som "Cancer Of The Soul", "Soul Evisceration", Bastard Son Of God" och "Outnumbering The Day" - men alla dessa bleknar ändå i jämförelse med bandets kanske finaste stund.

"Eaten".

Detta är inget annat än ren poesi med fötterna fast rotade i dödsmetallmyllan, och kombinationen av brutalitet och humor när låten utvecklar sig är helt enkelt fantastiskt bra!

Bloodbath är förstås inget okänt band eller någon bortglömd pärla som du tipsas om, men det spelar ingen roll - du behöver den här skivan. Kräver du av någon anledning mer övertalning så rekommenderar jag den här Spotifylänken, eller kanske bandets hemsida, där du också kan läsa mer om medlemmarna, diskografin och annat kul!

Minikrönika: Anders Fridén - ett varumärke?

Dagens mediabrus och informationsflöde är enormt.
För att lyckas sticka ut ur mängden och skapa sig en karriär och ett yrke inom en kreativ branch som film, konst eller musik så krävs mer idag än vad som någonsin varit fallet, och digitaliseringen av media har försatt en hel branch i problem.
Nedladdning har satt ett flertal skivbolag i klistret och tvingat fram andra former av distribution som Spotify, och det känns som om filmbranchen är nästa bricka i det enorma dominospelet som pågår. Med detta som bakgrundsfond är det då intressant att se hur de etablerade akterna och individerna agerar för att stärka sig.

Mikael Åkerfeldt skriver numera gästkrönikor i Sweden Rock Magazine, förutom sin huvudsyssla som stark man och drivkraft i Opeth. Peter Tägtgren har inom metalvärlden ett större namn som producent i sin studio Abyss än vad han har som frontman i Hypocrisy och Pain. Ralf Gyllenhammar och kollegorna i Mustasch har fått lansera en egen tappning Jack Daniels.
Mest innovativa verkar dock ett av Sveriges största band vara.
Vi pratar om In Flames.
Med en diskografi som spänner över över 15 år och 9 fullängdsskivor så har de sakta men säkert lyckats arbeta sig fram till en position som ett av de mest efterfrågade banden som vårt avlånga rike kan erbjuda (faktum är att den vanligaste söksträngen på Google och som gör att personen i fråga hamnar här sen den här bloggen startades är orden "Anders Fridén klippt sig" - det säger en hel del om hur stort genomslag bandet har), och det intressanta är att se hur de förvaltar detta.

In Flames av idag är nämligen inte bara ett band.
Det är ett företag, tydligare än i många andra fall.
Ägare av sin egen studio (IF Studio i Göteborg) så kan de agera lite som ishockeyklubbarna som hyr ut sina arenor till Melodifestivalen när de inte använder den själva, och med en hemsida som erbjuder en speciell avdelning för de fans som anmäler sig så ligger de i framkanten för hur man breddar ursprungsprodukten till att omfatta än mer.
Och ingen i bandet gör det bättre än sångaren och frontmannen Anders Fridén.

Likt sin kollega i Opeth så skriver Anders Fridén krönikor i en stor tidning som riktar sig till dem som har specialintressen, Allt Om Whisky. Hans stora intresse för denna dryck är sedan tidigare väldokumenterat, men här har man alltså tagit ett steg till. I dessa krönikor korsbefruktas ofta texterna med hänvisningar till musik - det kan röra sig om förslag på musik till en viss typ av whisky, eller "bara" en topplista för året i respektive ämne - och det kan tänkas helt naturligt och självklart.
Om det inte vore för en sak.
Anders Fridén har ett eget skivbolag.

Det heter Selective Notes, och har som ett av de allra första banden gett ut hypade Khoma och deras senaste platta "A Final Storm".
Vet man detta så infinner sig en osäkerhet.
Rekommenderar Anders en lyssning på Khoma för att de är bra, för att de ligger på hans skivbolag eller helt enkelt både och?
Personligen har jag sedan tidigare dokumenterat vad jag tycker om just det här bandet, och det är ett relativt etablerat gäng vi pratar om, men om vi nu leker med tankeövningen att byta namnet Khoma mot något annat, mindre känt.
Vad betyder osäkerheten då?
Hur långt är steget till vi får en märkning av samma typ som Svanen på livsmedel - fast på musik?
"Anders Fridén Guarantee"?
Och gör det något?

Nä, kanske inte. Det hela kanske desutom inte är ett medvetet drag, utan enbart ett resultat av - i det här fallet - just Anders Fridéns inneboende energi och kreativa skaparkraft. Ren glädje över att få dela med sig av bra musik och god whisky.

Men det är värt att fundera över när du myser hemma i soffan med ditt senaste nummer av Sweden Rock Magazine eller Allt Om Whisky.
Varför finns krönikan där?

Summering av helgen

Ahh... måndagmorgon. Kaffe i koppen, datorn igång, kostym på, senaste Hypocrisy i högtalarna (jo Per, du har rätt... den är verkligen mycket bra, även om det tog undertecknad en lång stund att införskaffada den...). En händelserik resa till jobbet bjöd på närapå-krock med en "stockholmssopad" bil vid parkeringen och Immolations senaste verk på maxvolym. Dessutom höll jag på att sätta mig i fel bil när jag hade tankat. Förvirrat...

Helgen bjöd för övrigt på bra väder, kasst väder, sovmorgon, svin-ottanmorgon, förlust för mitt hockeylag och framförallt ett långt besök på Häringe Slott där mitt bröllop ska stånda så småningom. Provsmakning av menyer, träff med DJ's, blomsterarrangörer och gud vet allt. Bra, men man var ju helt slut när man kom hem!

Som ni ser på bilderna var det i alla fall lite kändisar där, jag tror det är John Bush samt Joey Vera från Armored Saint som poserar, och tydligen har Rock'n'Rolf från Running Wild lämnat sin mössa & sabel på bordet... (jaja, kasst skämt, men vaddå... man får ha taskig humor när man är pappa. Det är en rättighet!)

Förutom det så måste man ju fundera på det här med SM i Hårdrock.

Vad händer om det blir oavgjort i en match? Det har jag inte tänkt på alls, faktiskt. Candlemass ser ju ut att köra över Deathstars, men i övrigt kan det ju faktiskt hända.

Utslagsomröstning innan kvartsfinalerna?

Flest skivor i diskografin vinner?

Diktaturbeteende där jag bestämmer?

Tål att tänkas på, men tills vidare tror jag att jag gör som vanligt. Struntar i det så länge, så tar vi det om det blir aktuellt senare i veckan...

Tuskafestivalen i Finland....

...radar upp en rätt tung lineup.
Mastodon.
Testament.
Megadeth.
Bloodbath.
Hypocrisy.
Satyricon.

Bland annat. Går tydligen av stapeln i Helsingfors den 2-4:e juli, och egentligen kan man ju fråga sig... varför inte?
Det är fanken inte mer problems att åka båt till Helsingfors än att åka tåg till Göteborg, t ex.

Fast i år blir det inget.
just den helgen har jag lite andra planer.
Bröllop, till exempel. Mitt. Bäst att närvara... :)

Årets miss...

...av undertecknad är en gnagande känsla av att det finns MINST 2 plattor som jag borde satt mig in i.

Hypocrisy "A Taste Of Extreme Divinity" samt Funeral Mist "Maranatha".

Jag har helt enkelt inte hunntit med dem, men jag blir inte ett smack förvånad om jag inom en relativt snar framtid kommer att skriva en hel del om dem - och kanske vara sugen på att revidera Årsbästalistan...

Recensioner på Werock!

Siten Werock.se publicerar recensioner på plattor varje månad - och nu ligger alla decemberskivor uppe, ett helt gäng av dem - bland annat Hypocrisy och Gorgoroth.

Själv har jag bidragit med en enkel recension av The Gates Of Slumber, och gruppen var för mig en rätt ny erfarenhet. Deras säregna mix av doom och heavy metal passar mig dock ganska bra, och plattan kan absolut vara en kandidat för Årets Topplista. Kanske inte överst, men ändå.

Gillar du akter som Grand Magus eller tidiga Candlemass så ska du absolut kolla in jänkarna!

Idag fyller för övrigt min sambo T år, så det blir en fredag i firandets tecken.

HIPP HIPP HURRA!

Skivor som ligger på väntelistan...

2009 har varit ett ganska bra skivår, och det börjar dra ihop sig till summering.
Med det inser jag att det finns ett antal skivor som jag verkligen vill lyssna på, men aldrig kommit fram till, tyvärr.
Ska försöka göra det till ett projekt under jul- och nyårshelgerna, men vad vet man.
Det kan ju fortsätta misslyckas.
Dessutom innebär det att följande skivor inte kommer finnas med i mina summeringar av 2009 - helt enkelt för att kjag inte har hört dem!

• Alice In Chains "Black Gives Way To Blue"
• Funeral Mist "Maranatha"
• Gorgoroth "Quantos Possunt ad Satanitatem"
• Marduk "Wormwood"
• Rammstein "Liebe Is Für Alle Da"
• Hypocrisy "A Taste Of Extreme Divinity"

...som märks är det rätt tunga titlar, en del av dem. Vete fanken varför jag inte kommit över dem, det har bara inte blivit. Ännu. För naturligtvis måste dessa verk absorberas. Jag ska bara, som Alfons Åberg sa...