Veckans Tips: TERRORIZER "Hordes Of Zombies"

Gillar du slask? Kladd och klafs i din dödsmetall, gärna med köttiga riff och gitarrer?
Perfekt.
Tipset denna vecka passar dig då som hand i handske. Eller sked i köttsoppan. Läs allt om TERRORIZER "hordes Of Zombies" som Tips här!

Döden. Döden. Döden. Och lite kladdiga zombier...

Visst har det gått en del av veckan, men i alla fall - den ligger ju där. Söndagsbilagan. Den kladdiga. 
Handlar den här gången om döden, kladd och zombier. Och bland annat FACEBREAKER och TERRORIZER.
Bara att gå in och läsa.
(pssst... du kan också vinna en platta just nu, på den här sidan...)

Record Madness: T

Record Madness.
En serie där Metalbloggen och Tune Of The Day skärskådar sina egna skivsamlingar bokstav för bokstav för att egentligen titta vad som döljer sig där, och där det hela avslutas med att man kastar en utmaning till den andre, i form av vilken bokstav som ska få hamna under lupp.
Serien har pågått sedan årsskiftet, och under sommaren har det stått lite still.
Det är inte bara okej, utan var ett av de gemensamma kriterierna.
Att serien, varje inlägg, får ta precis så lång tid som det råkar bli, och att varje inlägg blir som det blir. mastodontlångt eller rätt kort. Det får aldrig bli ett tvång, för annars dör alla möjligheter att vi ska orka igenom hela jämra alfabetet.
Och nu... nu är det min tur att ta i min utmaning.
Den som heter T.

Record Madness: T
Första tanken när jag fick min "lott" i form av bokstaven T var... fan. Det är en stor bokstav. Där ligger ju skitmycket bra.
Så jag gick till hyllan, och... se på fan - jag hade tjockt fel?!?!
T finns där du ser de oranga fyllestrecken. Hyllan delas dessutom med bokstaven U, så ska man vara krass kan det inte vara mer än kanske 50 plattor som trängs under T.

Vad beror då det på?
Jag tror det är Testaments fel.
Tanken på att det bandet skulle finnas under bokstaven har liksom lurat mig att tro att det är en massiv bokstav, men ännu en gång visar det sig, när man tittar noga, att verkligheten inte alltid stämmer överens med bilden mitt huvud vill visa för mig (ja, den som ser riktigt noga och har hängt med märker kanske också att själva hyllsystemet är nytt, men det är en annan femma).
Som vi kommer att återvända till så finns det under T en hel del skivor som är intressanta men som jag inte har fysiskt (promoexemplar och annat), men det är väl ändå lika bra att vi börjar med den klump som lurade mig, eller hur?

Överst ett knippe studioalbum som på ett ganska fint sätt visar bandets fantastiska karriär. Det spretar en del (notera att en av skivorna som saknas tyvärr är dödsmetalldängan "Demonic", vete fan varför egentligen och det är en sån där typisk grej som jag egentligen upptäckte nu när jag la ut skivorna...trodde jag hade den?!?), men är ändå alltid Testament.
Därefter både skivan och DVD'n från London, "Live In London". En av världens bästa ensamfylle-sysselsättningar!
Men... vänta nu.
Kan detta enbart vara anledningen till min oro för mängden skivor under T?
Nej.
Antagligen inte.
Kombinerar man det däremot med de här grupperna så är det kanske logiskt.

 

Detta är två grupper som jag har för mig att jag har massor med plattor av.
Det är, förstås, Thin Lizzy och Tiamat.
Som ni kan se på bilderna ovan så är det, minst sagt. en sanning med modifikation.
Visst har jag en del skivor, men det är långtifrån så många som jag inbillar mig, och detta är en sån där typisk anledning till att det går helt överstyr med mitt skivköpande i år.
Jag fyller så sjukt många hål som jag trodde att jag redan fyllt.
Skivor jag trodde att jag hade, men som det visar sig - vid närmare kontroll - att jag inte har.
Och som jag vill ha.
I båda ovanstående fall så finns dessutom (om ni kollar noga) en samlingsskiva.
Den finns till vänster i bild i båda fallen.
Måhända bidrar det till min illusion, men framförallt är det intressant... jag är generellt inte ett fan av samlingsskivor, men får tillstå att jag - igen, vid närmare kontroll - tycks ha en hel del sådana i min ägo.
Kanske fog för ytterligare funderingar någon dag, eller rent av en hel serie vad det lider.
Men.. som sagt...detta är Record Madness, och det betyder att vi ska kasta oss vidare med innehållet under T.
I min botanisering noterade jag att det var en hel massa skivor som jag hade två ex av. Alltså, två skivor med en grupp. Låt oss ta en kavalkad!

 

 

 

Uppifrån och ner i en svit rätt pissiga foton...:

Throwdown

Talisman

Tribulation

Therapy?

Teddybears

Rätt spretigt, faktiskt, men jag gillar dem allihop på sitt sätt.

Och dessutom ger det oss möjligheten att lite snabbt konztatera att det under T finns en hel del gamla Veckans Tips. Samlar man dem på samma bild så får dels lite gammal skåpmat från nyligen dassiga bilder samt en del nykomlingar:

Känner du igen dem alla?.
Överst, halvt dolt, har du Temple Of The Dog. Den SKA Du ha koll på, annars är det dags att skaffa det ögonaböj. Därfter, nedåt i ordning, med länkar till deras respektive Veckans Tips-artikel...
Throwdown, Tribulation, Trident och Tyrant.
Rätt så jäkla hårt, faktiskt, om man kollar på dessa plattor överlag.
Verkar ha blivit så, och då är det fog att kolla vad som är lite mjukare i hyllan.
Samlade ihop dem såhär:

Oj.
Vilken kass bild det här visade sig vara.
Inte riktigt high standards, kan man säga, men... nu orkar jag liksom inte göra om det, föra över bilden igen och så.
Istället ska jag förklara vad ditt öga ser suddigt.
Det är Texas, Timbuktu (ggr 2), Toto och KT Tunstall.
Kan inte säga att jag spelar någon av dessa plattor numera, men det har funnits tillfällen när de alla spelats. Utom Toto. Den tror jag att jag fått på pin tji nån gång när jag fyllde år...
Främst KT Tunstall "Eye To The Telescope" är riktigt fin singer-songwriter om du vill ha sånt.

Okej. Vidare!

Men - vadfan!?
Bilden är visserligen bättre, men vad gör den här skivan här?
Takida - bra eller anus. Svaret börjar på a...
Jag sa: vidare!

 

Detta, vänner, är den sista bilden från själva hyllan.
Det är faktiskt slut sen.
Type O Negative, sen ett knippe ströskivor med Taake, Terrorizer, Terrortory, To Dust och Triptykon tar oss i mål avseende de fysiska exemplaren.
Det finns inte fler.
Trots vad jag trodde.

Men vi ska denna gång komplettera lite med elektroniska exemplar. Sådana som jag vill lyfta lite. Jag tänker inte konstatera att jag saknar en skiva som Talisman "7" fysiskt utan enbart har en elektronisk kopia (fas tden varit Veckans Tips, lite skämmigt är det...), eller en del andra mer logiska saker.
Jag vill istället lyfta fram dessa skivor som några jag borde skaffa riktiga skivor av, och det så snabbt som möjligt:

 

 

 

Du är med va?
Thalamus första, This Gift Is A Curse fullkomliga överkörning, Three Seasons mix av 60- och 70-tal samt Torture Divisions trilogi av EP's som utgör "With Endless Wrath..."-sviten.
Bra plattor allihop, som inte fysiskt i min hylla. Som borde göra det.

Nu är det slut. Hela bokstaven T visade sig vara lite av ett luftslott, tycker jag, men det lär väl jämna ut sig. Nästa gång får man väl nåt man tycker verkar lugnt men som visar sig ha en jävla massa mer än man tror.
Nu återstår bara att kasta tillbaka handsken, så att säga, och denna gång ska jag försöka göra det på ett sätt som Stones kan hantera hyggligt trots att det är sommar och högsäsong för hans del när det gäller jobb. Alltså - något som jag tror är relativt enkelt att hantera.
Vi pratar alltså om bokstaven F, som i Faith No More, förbannade sommarvärme och fåtal artister. Jag tror att det - relativt då, han har ju en del skivor den gode Stones... - är en  liten bokstav att bita i, men vet inte säkert. Ska bli spännande att se vad som döljer sig i alla fall.
Record Madness är fortfarande kul!

Recension: Terrorizer "Hordes Of Zombies"

Terrorizer har haft en minst sagt krånglig väg framåt. 3 skivor från -87 fram till nu har dock sina anledningar, och det beror förstås på att bandet i sig inte är huvudsysslan för medlemmarna. Dessutom har man under åren bytt medlemmar av olika anledningar, bland annat en viss Jesse Pintados frånfälle.
Det där har Martin beskrivit på ett alldeles ypperligt sätt i sin recension på Werock, och det bästa är kanske om du läser den först så att du får lite mer bakgrundsfakta. Den är dessutom knivskarp i övrigt, så det gör dig bara gott!
Med det sagt så är bandet fortfarande ett kul sammansättning. En herre vid namn Pete Sandoval (Morbid Angel) sitter på trumpallen och leverar så mycket smisk att det är rent av larvigt, och sällskapet han har med sig i rytmsektionen går ju inte heller av för hackor - David Vincent trakterar basen. Mest imponerar dock gitarristen Kat Culture, för gitarrspelet på denna skivan är rent av ruggigt bra. Tajt, tekniskt, känsligt, tungt, ilsket och överlag helt bländande. Det är en av skivans stora behållningar, helt enkelt!
Wolf står för sång och text, och det är texter som passar väl till skivans titel "Hordes Of Zombies".
Låttitlar som "Radiation Syndrome", "A Dying Breed", "Flesh To Dust" och "Forward To Annihilation" ackomponjerar döds/grind-musiken på ett fint sätt, till föredömligt korta och kärnfulla låtar - de flesta spåren ligger mellan 2 och 3 minuter.
Textstrofer som "unless humanity learns from the mistakes of the past - we're doomed there can be no end only death and misery" säger det mesta, tycker jag.
Bästa låtarna är blytunga "Evolving Era", snabba "Flesh To Dust", elaka "State Of Mind" samt titelspåret - men överlag är skivan extremt jämn. Till och med det extraspår som medföljer digipackversionen ("Wretched") är av prick samma klass som övriga låtar....
...och däri ligger lite av begränsningen med skivan.
Det blir lätt lite för mycket av samma sort när man kört den några varv.
Initialt förälskade jag mig i plattan ganska hårt.
Drivet, svänget, ursinnet, gitarrspelet - två tummar upp.
Men med tiden och spelningarna så är det bara att inse. Här saknas en del slitstyrka.
Det varierar för lite.
Visst, Terrorizer spelar dödsgrind. Det ska låta på ett visst sätt, men det kan bli lite enformligt ändå.

Det blir till att plocka ut de bästa låtarna och lägga dem i en spellista istället. Eller ha skivan som träningssällskap. Där fungerar den ypperligt!

Bästa Spår: "Evovling Era". Den har jag till familjens stora glädje nynnat en hel del på den senaste tiden.... lyssna själv, du har hela plattan på Spotify.

Betyget känns ganska klockrent som en trea, och på det hela taget är detta verk (produktion signerad Dan Swanö) musik jag nog återvänder till framöver, med jämna mellanrum. I mindre doser är det till och med mycket bra!

Terrorizer "Hordes Of Zombies" - 3

Full Of Hate. Bilder, recension - och Werocks månadsrecensioner!

Tidigare i veckan fick du bilder från Behemoths spelning på Full Of Hate-turnén, och jag lovade då mer bilder och tankar från resterande band. Dags för det nu, och mer än så!
Werockkollegan Martin har nämligen recenserat hela spelningen samt bjuder på ytterligare fina bilder, och det är bra jäkla läsning. Den artikeln finns här, och stämmer rätt väl med mina egna tankar. I alla fall på det stora hela. Om Behemoth ska jag inte orda så mycket, det mesta har sagts förr. Kort kan man säga att jag ansåg bandet dominera Full Of Hate, men att jag ändå sett dem i bättre form både visuellt och framförallt i framförandet. Både en och två gånger, faktiskt, och det säger ju en hel del om vilken larvigt hög nivå polackerna har på sitt liveframträdande.
Det om det.
Bilden överst - och de två efterföljande - är från kvällens andra höjdpunkt. Misery Index.

Vilket sjukt jäkla ställ det bandet hade, och snortajt. Alla låtar lät som på skiva - fast bättre.
Jag tänkte flera gånger på hur jävla bra framförandet var, och dessutom ska en eloge ges till ljudgubbarna. Det var ett fläskigt men ändå tydligt ljud som bandet fick leverera, och att få höra favoriter som "The Spectator", "You Lose" och "Traitor" på det där sättet... ouch!
På trummorna arbetade herr Jarvis febrilt, och dessutom var det en annan sak som noterades.
Killen nedan heter Mark Kloeppel.
Han borde ha ett nickname som är "spott".

Samtliga i de första raderna måste ha blivit grymt nedsprayade av hans saliv i samband med att han sjungit/skrikit/vrålat/hetsat sig genom setet! Vi stod lite från sidan, och i ljuset stod edt liksom en plym av saliv rakt ut, hela tiden. Kanske var det därför mikrofonen pajjade tre gånger i Göteborg, som Martin skriver om...
Sen hade man bestämt att efter denna överkörning - som de flesta ville se - så släpper vi på lite meningslös pausmusik. Legion Of The Damned.

Alltså.. bandet har en del riff som är sköna, men sången... den är undermålig. Dessutom är det musik som det görs prick hur mycket som helst av, och holländarna sticker inte ut alls.

Det mesta av tankarna under spelningen gick väl till att fundera varför de fick ha en bättre speltid än Misery Index?

Rätt snygg backdrop dock, och skärmarna såg elaka ut. Överlag var bandets merch helt okej och rätt elak i sin image. En motsats till musiken, alltså.

Cannibal Corpse då? Tja, jag såg inte speciellt mycket av den spelningen. Det låter ju helt okej, sångaren (?) George "Corpsegrinder" Fisher slår världsrekord i antalet headspinn, men ändå.. det bleknar i jämförelse med Behemoth. Dessutom tycker jag att just sången är bandets akilleshäl (i övrigt är det ett stadigt, tungt och habilt gitarrspel). Det låter bra när han går upp lite i tonart, men blir för monotont för min smak när det bara låter hund som gläfser. Dags att krama kudden istället, måndag och allt. De flesta där var väl nöjda ändå, det kanske var ett bra val av headliner.

Så, vill du ha mer elak musik så rekommenderas Werocks månadsrecensioner. De är publicerade precis nu, och innehåller alseter av Terrorizer, Napalm Death och Asphyx. Bland annat, alla recensioner som är nya för mars hittar du här.

Själv bidrar jag denna månad med... inget!

Ganska märkligt, faktiskt. Jag har ett par recensioner på gång, men månadsskiftet lyckades liksom smyga sig på mig denna gång. Hux flux så var det visst mars, och inte har jag publicerat mina bidrag. Nåväl, jag får gottgöra det. Håll ögonen öppna för Werock-recensioner av Noctum och The Wretched End. Det är bara resten kvar, sen är det klara...! :)

AW!

Igår träffade jag lite old school-kompisar för AW. After Work. Mycket trevligt var det, att prata gamla minnen från Bureå (slå upp det om du undrar) och dessutom njuta lite fin mat och dryck. Ardbeg Embassy i Gamla Stan var platsen, ett riktigt drömställe för dig som gillar whisky och öl med karaktär. Petade dessutom i mig en riktigt bra pepparstek med gammal hederlig potatisgratäng. Smaskens! Och lite dryck då, förstås.

Bilden ovan är en Jämtlands Bryggeri IPA samt Strathisla 25 YO. Båda var fina, riktigt mjuk whisky det där. Hann också med en Ardbeg Embassy rököl, en Eskilstuna Bryggeri Anna Red Ale samt lite Longrow 18 YO... på det hela en toppenkväll, då.

Det var första gången jag var där, men det är klart speciellt.

Kolla noggrannt på klockan, till exempel.

"You are now entering Islay Time"... och sen går klockan baklänges.

...dessutom skadar det ju inte att det ligger i Gamla Stan. Det ger tillfälle att slinka förbi Sound Pollution, och även om det blev 5 minuter igår så kom jag förstås ut från det stället med en liten påse. Den här skivan, bland annat.

"Hordes Of Zombies" med Terrorizer. Fantastiskt bra efter första lyssningen i morse, jävlar vilket gitarrspel! Utmanare till topplistan redan nu? Mycket möjligt, vi får se hur den klarar nötning med tiden...