Record Madness: T

Record Madness.
En serie där Metalbloggen och Tune Of The Day skärskådar sina egna skivsamlingar bokstav för bokstav för att egentligen titta vad som döljer sig där, och där det hela avslutas med att man kastar en utmaning till den andre, i form av vilken bokstav som ska få hamna under lupp.
Serien har pågått sedan årsskiftet, och under sommaren har det stått lite still.
Det är inte bara okej, utan var ett av de gemensamma kriterierna.
Att serien, varje inlägg, får ta precis så lång tid som det råkar bli, och att varje inlägg blir som det blir. mastodontlångt eller rätt kort. Det får aldrig bli ett tvång, för annars dör alla möjligheter att vi ska orka igenom hela jämra alfabetet.
Och nu... nu är det min tur att ta i min utmaning.
Den som heter T.

Record Madness: T
Första tanken när jag fick min "lott" i form av bokstaven T var... fan. Det är en stor bokstav. Där ligger ju skitmycket bra.
Så jag gick till hyllan, och... se på fan - jag hade tjockt fel?!?!
T finns där du ser de oranga fyllestrecken. Hyllan delas dessutom med bokstaven U, så ska man vara krass kan det inte vara mer än kanske 50 plattor som trängs under T.

Vad beror då det på?
Jag tror det är Testaments fel.
Tanken på att det bandet skulle finnas under bokstaven har liksom lurat mig att tro att det är en massiv bokstav, men ännu en gång visar det sig, när man tittar noga, att verkligheten inte alltid stämmer överens med bilden mitt huvud vill visa för mig (ja, den som ser riktigt noga och har hängt med märker kanske också att själva hyllsystemet är nytt, men det är en annan femma).
Som vi kommer att återvända till så finns det under T en hel del skivor som är intressanta men som jag inte har fysiskt (promoexemplar och annat), men det är väl ändå lika bra att vi börjar med den klump som lurade mig, eller hur?

Överst ett knippe studioalbum som på ett ganska fint sätt visar bandets fantastiska karriär. Det spretar en del (notera att en av skivorna som saknas tyvärr är dödsmetalldängan "Demonic", vete fan varför egentligen och det är en sån där typisk grej som jag egentligen upptäckte nu när jag la ut skivorna...trodde jag hade den?!?), men är ändå alltid Testament.
Därefter både skivan och DVD'n från London, "Live In London". En av världens bästa ensamfylle-sysselsättningar!
Men... vänta nu.
Kan detta enbart vara anledningen till min oro för mängden skivor under T?
Nej.
Antagligen inte.
Kombinerar man det däremot med de här grupperna så är det kanske logiskt.

 

Detta är två grupper som jag har för mig att jag har massor med plattor av.
Det är, förstås, Thin Lizzy och Tiamat.
Som ni kan se på bilderna ovan så är det, minst sagt. en sanning med modifikation.
Visst har jag en del skivor, men det är långtifrån så många som jag inbillar mig, och detta är en sån där typisk anledning till att det går helt överstyr med mitt skivköpande i år.
Jag fyller så sjukt många hål som jag trodde att jag redan fyllt.
Skivor jag trodde att jag hade, men som det visar sig - vid närmare kontroll - att jag inte har.
Och som jag vill ha.
I båda ovanstående fall så finns dessutom (om ni kollar noga) en samlingsskiva.
Den finns till vänster i bild i båda fallen.
Måhända bidrar det till min illusion, men framförallt är det intressant... jag är generellt inte ett fan av samlingsskivor, men får tillstå att jag - igen, vid närmare kontroll - tycks ha en hel del sådana i min ägo.
Kanske fog för ytterligare funderingar någon dag, eller rent av en hel serie vad det lider.
Men.. som sagt...detta är Record Madness, och det betyder att vi ska kasta oss vidare med innehållet under T.
I min botanisering noterade jag att det var en hel massa skivor som jag hade två ex av. Alltså, två skivor med en grupp. Låt oss ta en kavalkad!

 

 

 

Uppifrån och ner i en svit rätt pissiga foton...:

Throwdown

Talisman

Tribulation

Therapy?

Teddybears

Rätt spretigt, faktiskt, men jag gillar dem allihop på sitt sätt.

Och dessutom ger det oss möjligheten att lite snabbt konztatera att det under T finns en hel del gamla Veckans Tips. Samlar man dem på samma bild så får dels lite gammal skåpmat från nyligen dassiga bilder samt en del nykomlingar:

Känner du igen dem alla?.
Överst, halvt dolt, har du Temple Of The Dog. Den SKA Du ha koll på, annars är det dags att skaffa det ögonaböj. Därfter, nedåt i ordning, med länkar till deras respektive Veckans Tips-artikel...
Throwdown, Tribulation, Trident och Tyrant.
Rätt så jäkla hårt, faktiskt, om man kollar på dessa plattor överlag.
Verkar ha blivit så, och då är det fog att kolla vad som är lite mjukare i hyllan.
Samlade ihop dem såhär:

Oj.
Vilken kass bild det här visade sig vara.
Inte riktigt high standards, kan man säga, men... nu orkar jag liksom inte göra om det, föra över bilden igen och så.
Istället ska jag förklara vad ditt öga ser suddigt.
Det är Texas, Timbuktu (ggr 2), Toto och KT Tunstall.
Kan inte säga att jag spelar någon av dessa plattor numera, men det har funnits tillfällen när de alla spelats. Utom Toto. Den tror jag att jag fått på pin tji nån gång när jag fyllde år...
Främst KT Tunstall "Eye To The Telescope" är riktigt fin singer-songwriter om du vill ha sånt.

Okej. Vidare!

Men - vadfan!?
Bilden är visserligen bättre, men vad gör den här skivan här?
Takida - bra eller anus. Svaret börjar på a...
Jag sa: vidare!

 

Detta, vänner, är den sista bilden från själva hyllan.
Det är faktiskt slut sen.
Type O Negative, sen ett knippe ströskivor med Taake, Terrorizer, Terrortory, To Dust och Triptykon tar oss i mål avseende de fysiska exemplaren.
Det finns inte fler.
Trots vad jag trodde.

Men vi ska denna gång komplettera lite med elektroniska exemplar. Sådana som jag vill lyfta lite. Jag tänker inte konstatera att jag saknar en skiva som Talisman "7" fysiskt utan enbart har en elektronisk kopia (fas tden varit Veckans Tips, lite skämmigt är det...), eller en del andra mer logiska saker.
Jag vill istället lyfta fram dessa skivor som några jag borde skaffa riktiga skivor av, och det så snabbt som möjligt:

 

 

 

Du är med va?
Thalamus första, This Gift Is A Curse fullkomliga överkörning, Three Seasons mix av 60- och 70-tal samt Torture Divisions trilogi av EP's som utgör "With Endless Wrath..."-sviten.
Bra plattor allihop, som inte fysiskt i min hylla. Som borde göra det.

Nu är det slut. Hela bokstaven T visade sig vara lite av ett luftslott, tycker jag, men det lär väl jämna ut sig. Nästa gång får man väl nåt man tycker verkar lugnt men som visar sig ha en jävla massa mer än man tror.
Nu återstår bara att kasta tillbaka handsken, så att säga, och denna gång ska jag försöka göra det på ett sätt som Stones kan hantera hyggligt trots att det är sommar och högsäsong för hans del när det gäller jobb. Alltså - något som jag tror är relativt enkelt att hantera.
Vi pratar alltså om bokstaven F, som i Faith No More, förbannade sommarvärme och fåtal artister. Jag tror att det - relativt då, han har ju en del skivor den gode Stones... - är en  liten bokstav att bita i, men vet inte säkert. Ska bli spännande att se vad som döljer sig i alla fall.
Record Madness är fortfarande kul!

Three Hearts Stockholm Blodbath

Okej.
Förra veckan hade vi en skiva, flera öl (samma sort på dem, men ändå - flera flaskor).
Denna vecka har vi en öl, två olika skivor - och du undrar förstås vad kopplingen är. Hur i all världen kan man koppla ihop Krönleins Bryggeris (Halmstad) med både Trident och Astral Doors??
Enkelt, sägert jag.
Svaret ligger i titeln, men inte på skivorna. "World Destruction" respektive "Requiem Of Time" (recensioner klurigt gömda bakom respektive namn, utan istället för sina låttittlar.
Båda skivorna har ett spår döpt till "Stockholm Bloodbath", och det ger förstås en given koppling likväl som ett intressant tema. Vilken skiva är, egentligen, den som främst förmedlat tanken och känslan av Stockholms Blodbad?
Själv är jag ganska kluven, men efter det är ett extraspår hos Borlängeborna Astral Doors får jag nog hålla dödsskvadronen högre.
Trident har dessutom hunnit med att både vara Veckans Tips och bli intervjuade för Werock.se).
Ölen är svamlig, vanlig lager.

Bryggeriet försöker med fina ord få oss att tro mer om det hela: En hyllning till vår vackra huvudstad ett ljust helmaltsöl av yppersta kvalitet, naturbryggt till rätt styrka och smak, av speciellt utvalt halländskt kornmalt, en blandning av de finaste humlesorter och vårt kristallklara källvatten.

Vi som smakat ölen vet bättre.
Detta är öl som funkar om det är varmt eller fint att bli redigt berusad till, inte om man söker en fin smakupplevelse... egentligen kanske dess främsta funktion är för dem som vill bli rejält packade.
Skivorna är detta fall betydligt bättre än den öl som erbjuds, och såväl Astral Doors som Trident erbjuder några riktiga höjdpunkter.
Den förstnämnda avslutar egentligen sin skiva med tunga "When Darkness Comes" (om det nu inte var för det extra bonusspåret som ger oss dagens koppling), en låt som är riktigt bra, medan Trident inleder med ursinniga "Jaws Of Satan (Spawn Of Hell)".
Det roligaste kanske är att jag verkligen gillar båda sångarna i dessa band, trots att de är helt väsensskiljda.
Patrik Johansson är den klassiska hårdrocksrösten som ger Astral Doors sin stil, medan Tobias Sidegård gör ett stortartat jobb med growlen i Trident (hans insatser i Necrophobic är förövrigt riktigt bra anser jag, främst "Hrimthursum" är en riktig höjdarplatta).
Nå, denna fredag avslutar vi tydligen i blodbadets tecken. Stockholms blodbad!!

Om fusk och "fusk". Och Rockshoppen!

Häromdagen skrev jag lite om en del händelser bakom kulisserna i samband med Werocks omröstning avseende Bästa Svenska Debut 2010. Det har kommit en del reaktioner på det där, både av läsare och av Simon från Pray For Locust, så det kanske kan vara på plats att förtydliga en del.
Simon har varit väldigt öppen och lite bestört över hur det hela uppfattades, och är noga med att påpeka att det inte var bandet som skrivit något liknande (han är också en stor supporter av Trident, och anser själv att det hade varit en ära att komma tvåa efter en sån skiva), och detta kräver nog lite mer text.
För det första - det var inte bandet som hade skrivit något, det var en "supporter" som delade med sig av sitt knep på Facebook eller i ett forum (minns faktiskt inte exakt vilket..)
För det andra - är det verkligen fusk? Jag tycker inte det. Det är "fusk", kanske. Men, rent krasst, är man så jäkla fanatisk att man rensar sin cache och sina cookies (och därmed blir av med sin historik och sparade lösenord och inloggningar) så är man nästan värd att få trycka på röstningsknappen två gånger. Det är ju lite samma sak som att rösta från två olika datorer.

Nej, det jag tycker var tråkigast i historien var att jag upptäckte Tridents invändning så sent. Det var nog, i ärlighetens namn, också det som gjorde dem mest uppretade.
Jag vill understryka att jag tycker att både Trident och Pray For Locust har agerat bra, och jag vill verkligen inte smutskasta något av namnen!

Nå, det om det. Är du uppmärksam så märker du för övrigt att det finns en ny logga i högermarginalen. Rockshoppen! Det är samma gäng som ligger bakom Rockmässan i Malmö (kolla intervjun från senast det begav sig), och de har förstås en ny mässa på gång också.
Den kommer att hamna i oktober, och ha lite mer vinkling mot Halloween. Pontus som är huvudfigur har också skvallrat lite om vad man kan vänta sig, och det är väl bara att konstatera... bor du i området så bör du rita in 27-28/10 i kalendern redan nu!

Det finns ännu en nyhet i högermarginalen. Rätt långt ner. Under Arkiven.
Jag har detta år lovat att springa 500 kilometer, och där hittar du aktuell ställning. Lovisa hörde dessutom av sig och tipsade om Löftessnurran, som innebär att för alla som lovar en förändring till det bättre så skänker Danica Pension pengar till organisationer (jo, jag vet... ett pensionsbolag som vill ge pengar till goda saker, det låter som en utopi. Lite som om Watain skulle vinna Grammis...). Det är väl småsummor det rör sig om, men det spelar mindre roll - jag är ute efter pressen. 500 kilometer. Here we go...!

Recension Mastodon på Annexet - och Årets Svenska Debut!

Det blev inte speciellt många ord, men lite text i alla fall. Och lite nya bilder jämfört med gårdagens bildspecial. Naturligtvis är det Mastodons överkörning på Annexet som avses, och du hittar mitt bidrag på Werock. Förstås. Där ingår både bilden ovan och nedan, samt lite fler actionmoments...

Och, på tal om Werock - just nu har siten släppt kandidaterna som du kan rösta på när det gäller Årets Svenska Debut. Det är en tradition som brukar dra en hel del röster och åsikter, och detta år kan du ge ditt stöd till akter som Gordon Fights, The Embodied, Vildhjarta och Jeremy Irons & The Ratgang Malibus.

Dessutom tänkte jag bjuda på en lite anekdot från förra året. Då stod nämligen den hårdaste striden mellan elaka Trident och lite snällare Pray For Locust. I Trident spelar bland annat Alex, det vill säga Demonias snubbe.

Jag hade lite kontakt med dem avseende kommentarer på Werocks årsbästalista, intervjun med Alex och även recensionen av Tridentplattan (den är faktiskt riktigt jävla bra, har dessutom haft den som Veckans Tips efter allt..), men nu är nog all kommunikation bruten. Tyvärr.

Anledningen är att när bandet upptäckte att de var i ett röstrace med Pray For Locust så började de undersöka lite om vad de andra snubbarna var för några.

Och upptäckte att Pray For Locust uppmanade sina fans - på nätet - att nollställa alla sina webläsare från cookies och rösta flera gånger!

Alex försökte söka kontakt med mig för att dra Trident ur omröstningen. De ville inte medverka om det var "fusk" i görningen - men tyvärr hade min kontakt med honom varit via min e-postadress hos Werock.

En adress jag bara kollar sporadiskt (eller lite oftare om jag väntar på något speciellt...).

Alex (och Tridents) reaktion på mitt uteblivan svar under den helgen var rätt ilsken.

Tyvärr.

Det kan jag bara beklaga.

Om det var fusk eller inte vet jag inte direkt, men helt klart kan man säga att det var jämnt mellan fjolårets vinnare Pray For Locust och Trident!

1531 röster landade Pray For Locust till slut på.

Året innan, 2009, var det The Generals som kammade hem priset.

Thomas Skogsberg har producerat, och det låter inte så lite Entombed om det hela. Och det är ju inte fel.

Vem som vinner i år?

Ingen aning, faktiskt. Det kan som vanligt gå hur som helst, redan nu har artikeln bra många läsningar och jag gissar att det kommer vara en del band som peppar sina fans för att ta titeln. Min egen röst får jag nog fundera lite på. Vildhjarta och Jeremy Irons ligger nog närmast till hands....

Veckans Tips: Trident "World Destruction"

Det är dags för en överkörning som Veckans Tips.

Ladda skivspelaren med Tridents debut "World Destruction" och hör på varför den är döpt till just det!

Fullständig överkörning av svärtad dödsmetall med influenser av exempelvis Morbid Angel utlovas på den här skivan, och har du hängt med på dne här bloggen så vet du att jag både recenserat skivan samt intervjuat basisten Alex Impaler för Werocks räkning.

Värt att nänma om du inte har hängt med på det är att detta är en debut av ett band som består av idel veteraner. Nämnde Alex Impaler huserar i vanliga fall tillsammans med sångaren Tobias sidegård i Necrophobic, och de har sällskap av Johan Norman (som bland annat har ett förflutet i Dissection) samt Jonas Blom (Grief Of Emerald) för att piska upp stämningen på den här given.

För piska stämningen gör de!

Öppningsspåret "Jaws Of Satan" är ett öppningsspår som heter duga (som också blev skivans första video), och de följs fint av "Nemesis" samt "Luciferian Call" och skivans kanske starkaste spår "Black Velvet Wings".

Totalt sett är detta dock en skiva som inte är tvärenkel att komma in i.

Den kräver lite av dig som lyssnare.

Och belönar de som är värdiga.

Din fundering bör alltså vara om du är värdig.

Är detta din typ av musik?

I så fall ska du kolla in skivan.

Du hittar bandets MySpace här, och du kan också tjuvlyssna på Spotify.

Up The Trident!

Årets Bästa Svenska Debut är...

...Pray For Locust, enligt omröstningen som avslutats på Werock.

Dags att kolla in dem, tror jag. Börja med recensionen på Werock, och se själv om detta kan vara något. De svepte i alla fall hem omröstningen med bra många röster, även om Trident kämpade emot.

Att sen namnet i sig är mindre bra, tycker jag, är en annan sak.

Förresten, när du ändå är där och letar läsning, missa inte intervjun med April Divine. Kul sak, där Martin är ute och fiskar efter om de egentligen själva tycker att de är för tillrättalagda. Undrar vad Takida hade svarat på det?

Imorgon drar förresten omröstningarna om Världens Bästa Hårdrocksgitarrist igång på den här siten. Amerika ska avhandlas, och har du någon strängbändare som du absolut anser ska ha en plats i "kvalet" så har du till i svinottan imorgon på dig - sen är det försent. Kommentera detta inlägg i så fall...

Recension Woe "Quietly, Undramatically" - och några till...

Werock tuggar på.

Det har jag ibland nästan glömt i allt som händer på alla fronter, och i dagarna släpptes min recension av amerikanska black metalbandet Woe, med deras platta "Quietly, Undramatically". Vackert omslag, men hur passar musiken?

Kolla in den recensionen här.

Är du sugen på lite annat så kan du istället kika på en liten grindspecial som innehåller exempelvis Nasum och Rotten Sound, eller jämföra Metalbloggens recension av Ghost med den som publicerats på Werock.

Som om det inte vore nog så hittar du förstås en Spotifylista för januari, med exempel på de skivor som recenserats på förstasidan. Där kan du också följa omröstningen av Årets Svenska Debut. Inför sista helgen man kan rösta ser det ut att bli en skyhög seger för Trident!

En hel del läsning och annat kul alltså.

Dessutom återvänder Veckans Tips på den här bloggen imorgon.

Från Frankrike, den här gången...

Rösta på Årets Svenska Debut!

Werock kör årligen en prestigefull utmärkelse, Årets Svenska Debut.
Förra året var det The Generals som tog hem priset efter en vansinnig spurt på antalet röster - och nu är det dags igen.
Du kan rösta på så skiljda akter som Trident, Zombiekrig, Imperial State Electric och Ghost - bland annat. Och det ska du förstås göra. Alla alternativ finns samlade här, med mer info och länkar till recensioner och sånt...

Du hittar siten här, och röstningen sker på framsidan, nere till vänster. Rösta!

Halvtid

Idag skriver vi alltså den första juli. Halva året 2010 har passerat, och jag måste säga att det är ett bra musikår so far.
Eftersom jag inte har så mycket andra tankar att skriva om just nu så passar det väl alltså rätt bra att summera lite. Häng med!

Bästa Liveplatta:

Ja, det kan ju knappast bli något annat än At The Gates, eller hur? Nä, precis. Helt jävla fantastisk skiva, för även om bandets plattor i sig kan vara en aning ojämna (ja, utom "Slaughter Of The Soul" då) så blir ju en samlad bild i livesammanhang grymt svårslagen. Dessutom är det glädjande att bandet fortfarande har spelat på sina egna kanter, så denna återförening behöver inte dras med ringrostiga musiker eller liknande - alla är fläskigt på och ger järnet! Dubbelrecension på Werock finns här, eller så kollar du in sammanfattningen av skivan i Live!-serien.

Halvårets Överraskning: Armored Saint "La Raza"
Hoppla, den här skivan var verkligen en överraskning. Kanske inte när jag recenserade den, men jag kan så här i efterhand verkligen konstatera att jag har spelat den jäkligt mycket.
Jag gillar det sköna soundet på skivan, och de lite rockigare låtarna gör John Bush röst ännu bättre, tycker jag. Som sagt, jag är själv överraskad över hur bra den här skivan här växt, så det känns som en värdig "halvårets överraskning". Du hittar förresten recensionen här, och dessutom en intervju med bandets gitarrist Joey Vera här.

Årets Hittills bästa platta: High On Fire "Snakes For The Divine".
Världens jävla smocka, och en platta som knockade mig fullständigt. Den innehåller verkligen allt; sväng, krossande tyngd, bra låtar. "Bastard Samurai" är verkligen helt jävla fenomenal! Recensionen finns här, och kollar du dessutom 3 Röster om High On Fire så ser du att jag inte var ensam att hissa plattan.


Konkurrensen har ändå varit stark, Khoma, Misery Index, Keep of Kalessin, Bullet For My Valentine har alla dragit in maxbetyg, och efersom just High On Fire är den äldsta av dessa skivor så har den kanske haft fördelen att sätta sig mer än de andra. Dessutom har inte Watains senaste giv recenserats ännu....



Halvårets Superprojekt: Slash "S/t"
Varje år kommer ju ett gäng olika superprojekt. Sidoprojekt eller tillfälliga konstellationer som består av ett ihopplock av stjärnor, och det första halvåret 2010 har inte varit något undantag. Trident och Witchery kan väl ses som sådana, och det definitivt måste Slash självbetitlade sologiv hamna i den kategorin.
Och som den gör det!
Med en grym mix av rock'nroll, sväng, metal, soul och känsla så har den här plattan glidit in i min spellista var jag än befinner mig.
Riktigt bra, som ett perfekt blandband! Recensionen finns här, det är bara att läsa om alla stjärnor som arbetat med supergitarristen.

Jaha.. naturligtvis har det hänt en massa mer roliga grejer. Bilder och ännu fler bilder från AC/DC-spelningen som var riktigt jäkla bra, SM i Hårdrock, massor av tävlingar, nya fasta avdelningar på bloggen, flera intervjuer som varit roliga, listor på Werock... ett roligt halvår, med massor av bra musik. Nu är det bara att se fram emot ett till bra och kul halvår. Ja, och fixa lite under de närmaste dagarna.

På lördag är det dags för bröllop, så det blir ju lite sånt framöver också... :)

Vad tycker du har varit bäst hitills 2010?

Intervju med Trident

I slutet av förra veckan publicerades en intervju av undertecknad med svenska nykomlingarna Trident. Den ligger på Werock, och det var en av de roligare grejerna att göra - helt enkelt för att Alex Impaler är en kul katt. Roliga svar!

Ja... nykomlingar och nykomlingar... bandet är ju i stort sett bara rutinerade rävar med en del andra järn i elden, men ändå. Som band är de nya! Kolla in intervjun, den finns här. Eller så skiter du i det och hoppar till Alex Impalers sambo, en viss Demonia, och kikar vidare på vad som hänt i bloggvärlden...

Recension At The Gates, Steelwing, Trident

Recensionerna på Werock är ute för den här månaden, och för Rebellängelns del så har det inneburit inte mindre än 6 stycken plattor.

Det är rätt många, och när jag dessutom vill skriva lite om dem här så har jag valt att dela informationen i två inlägg, helt enkelt!

At The Gates liveskiva från deras tillfälliga återförening förra sommaren är en skiva du måste ha, helt enkelt. Grymt bra, och riktigt roligt är det att jag fått chansen att göra en "dubbel-recension" på den här plattan tillsammans med Werock-kollegan Henrik. Det betyder att du hittar två åsikter på länken, och det är ju extra roligt att läsa. I stort sett idel ros, kan jag avslöja...

Steelwing är en lovande svensk debut, och det är musik som andas old school metal som växt upp ur myllan som förebilderna Iron Maiden och Judas Priest har skapat. Gillar du dessutom filmer som Mad Max så ska du kolla in!

Sist men inte minst, Trident. Här snackar vi old school blackened death, med förebilder som Morbid Angel, och med medlemmar från bland annat Necrophobic i sättningen. Bra, förstås, och är du en sådan som gillar förhandsinfo så kan jag avslöja att det kommer en intervju med bandet från undertecknads penna inom en överskådlig framtid.

Naturligtvis hittar du massor av intressanta recensioner från kollegorna också, bland annat skärskådas band som Khoma och Sabaton. Du hittar majrecensionerna här!