Svarta Tankar. Eller svartatankar.se, som drivs av Tony Ernst, får stor plats i de senaste numren av Close-Up Magazine och det med rätta.
Såhär ser programförklaringen ut:
Svarta tankar
Vi måste tala om black metal
Den här bloggen tar sitt avstamp i en enkel ansats: jag vill kunna skriva fritt, utan de bojor som redaktörsvinklar och teckenmängdskrav sätter på alla skribenter. Jag vill kunna skriva långt och personligt närhelst jag behagar. Det skulle kunna ha blivit en blogg om, säg, rap, Malmö FF eller Willy Kyrklund. Nu blev det en om black metal.
Jag tycker mycket om den attityd, estetik och rättframma ärlighet som omgärdar black metal. Men texterna här kommer lika mycket – om inte mer – att på ett mer allmängiltigt plan handla om de ämnen som black metal ofta uppehåller sig kring: mänsklig ondska, hat, illvilja, ångest och religionsförtryck.
De blir inte bara black metal, jag kommer då och då också att skriva om andra sorters extreme metal: death, doom, sludge, grind och folk. Det kommer inte att bli några ideliga uppdateringar på den här bloggen; publiceringstakten kommer att vara relativt låg. Dock kommer uppdateringarna att – när de väl kommer – vara långa och genomarbetade. Jag själv föredrar att se på den här bloggen som en nätbaserad black metal-tidskrift med fem sex nummers utgåva per år.
Essensen i Svarta tankar är denna: jag sätter samman en bland-cd utifrån ett tänkt tema, tillhandahåller nerladdningslänk för nämnda cd och publicerar till detta ett blogginlägg där samtliga låtar på cd:n behandlas i essäliknande texter. Det är alltså meningen att man ska lyssna och läsa samtidigt, lite som i de där kassettbokssagorna man hade när man var liten, you dig?
Det är några enkla steg som måste tas för att få full tillgång till och tillfredsställelse av den här bloggen. Först laddar man ner bland-cd:n på nerladdningslänken, sedan printar man ut cd-omslaget; då har man en färdig hemmabränd cd som man kan lyssna på i stereon eller i bilen eller vart man nu vill. Och som man dessutom kan spara, något beständigt att ta fram om nio månader, inte något som finns »i molnet«.
Därefter läser man texterna om respektive låt. Helst medan man lyssnar. Det här är ett kunskapsprojekt. Skulle kunna vara sponsrat av, typ, ABF. Är inte det, men skulle kunna vara.
Allra helst hade jag velat att man kunde tanka ner den här musiken och sen lyssna på den på vinyl eller kassett. Nu går inte det. Men jag vill bort från den könlösa streamingen hos Spotify, bort från det nomadiska kringflyttandet hos YouTube, bort från det torftigt identitetslösa hos iTunes. Då fick det bli hembrända cd:s med printade omslag istället.
Musiken som man laddar hem från den här bloggen och sen bränner på en cd för att lyssna på är avsedd som nån sorts form av smakprov. Det man gillar – och man gillar ju i princip allt – söker man upp och betalar för. Så går det till. Det finns mängder av bra ställen på nätet och ute i verkligheten att köpa black metal på.
Och tur är väl det, för att få ta del av texterna, initierat och nyanserat framlagda, är en ynnest.
Det får förstås ens egna ordkonst att framstå som en Volvo 240 i jämförelse med en smäcker Ferrari, men sådana petitesser både struntar och bjuder jag på eftersom det som sägs, skrivs, diskuteras behöver och förtjänar spridning.
Ja, jag har snott bilder från den siten för att ge de av er som inte har koll på sidan sen tidigare ett sug efter att besöka den, och ja, det finns en länk här till höger på den här bloggen (under "Mera Läsning", där jag förövrigt plockat ut en del som inte längre verkar vara aktuellt).
Man kan läsa en version av artikeln som publiceras i Close-Up på Svarta Tankar, de heter där "USBM I: Pepsiland" och "USBM II: Krollsprint", och jag rekommenderar verkligen att ni gör det.
Slå upp en redig kopp java först bara, för det är lååånga essäer som avhandlar varje låt.
U.S.B.M.?
United States Black Metal, alltså, och jag tänkte ta detta tillfälle i akt för att prata lite om det.
Eller rättare sagt, var jag befinner mig med det.
För märkligt nog är det inte helt logiskt, mitt ambivalenta (icke)förhållande till just det.
Jag gillar musik. Så mycket vet ni.
Jag gillar ny musik, jag kan fullständigt snöa in på en ny artist eller genre som jag förälskar mig, och inte sällan tar mitt intresse ett uttryck som nog endast kan beskrivas som på fel sida av den där tunna skiljelinjen mellan vad som är sunt och vad som är en aning för mycket.
Min bakgrund gör mig sprungen från en röd politisk mylla, där arbetaren och ord som "vi" och "gemenskap" väger tyngre än "jag" och "individualism". Bördig från Norra Västerbotten så har frikyrkliga värderingar varit en del av min uppväxt och kanske framförallt präglat lärarnas sett att förhålla sig till samhälle, historia och sexualkunskap. Med tiden har jag applicerat mitt egna lager av erfarenheter och åsikter, men det förändrar ju inte min bakgrund.
Det borde borga för att band som skärskådar förhållanden i Kentuckys gruvor ligger precis i skottlinjen för mitt intresse - men jag har aldrig hört Panopticon.
De är inte okända för mig, men jag har inte kommit mig för, skamligt nog.
Och ändå är jag stormförtjust över akter som Agalloch och Wolves In The Throne Room, som också förekommer i Ernsts sammanfattning. Ett band som Vattnet Viskar återfinns på min "att kolla in"-lista, men lik förbannat har just det bandnamnet legat och skvalpat (no phun intended) där en längre tid utan att jag verkar kunna ta tag i det.
Varför?
Beror det på att jag inte föll för Woe eller Krieg?
Eller är det för att jag egentligen inte kan så speciellt mycket om just den Amerikanska grenen av black metal?
Svårt att svara på, men framförallt en aning förvånande. I de fall jag hittar en grupp jag gillar (i detta fall är det väl mest Wolves In The Throne Room, antar jag) så brukar jag dels utforska mer i det aktuella bandets diskografi, samt leta efter besläktade akter.
Så hur kommer det sig att jag aldrig hört ett så etablerat namn som Nactmystium och låter intressanta akter som jag borde kolla upp vänta så länge?
Gissningsvis är det, precis som med mycket annat, en kombination av saker som leder till slutresultatet.
Jag var rätt sen in i black metal över huvudtaget, och har inte utforskat den första och andra vågens nordiska akter klart.
Jag är också, i ärlighetens namn, ganska traditionsbunden när det kommer till musik. Allt för utflippat experimenterande eller okonventionella sätt att närma sig en låt får oftast (inte alltid) mig att tappa intresset innan jag kan bryta genom barriären och komma på andra sidan, den där man gillar det istället för att störas av det.
Och jag är helt ointresserad av USA som land. Jag har aldrig varit dit (det närmsta jag kommit är grannen norrut, Canada), och reser och utforskar hellre Europa.
Slutsatsen är att jag nog behöver en sugardaddy.
Någon som kan förse mig med de akter och låtar som sannolikt kommer att passa mig, och som hjälper mig "in i smeten" när det gäller U.S.B.M.
För det tror jag är värt det.
Ligger det fler sådana fantastiska akter som Wolves In The Throne Room så vill jag inte missa det.
Därför kommer jag att ladda hem, lyssna och läsa de samlingar som finns på Svarta Tankar, och det kommer att bli jul- och nyårshelgens projekt.
Hur vi förhåller oss till varandra, jag och U.S.B.M, får vi se på den glimrande andra sidan, när 2014 ligger nytt och oförstört framför oss...
Inlägg
