Heritage - och tid.

Jodå, den landade i brevlådan igår.
Opeths "Heritage".
Såhär efter första två, tre lyssningarna så måste jag att jag bara delvis är med.
Den här skivan kommer för undertecknads del att kräva rätt mycket tid innan jag kan säga bu eller bä.
Det gör mig inget alls att det inte finns growl på skivan, men jag har ändå funnit mig själv sitta och vänta på att det ska braka lös. Jag saknar initialt att bandet helt enkelt spelar brutalare musik. Gitarrer ska distas, typ.
Det känns också naturligt att det första "riktiga" spåret samt den första låten som läckte ut är "The Devil's Orchard", den känns som en helt naturlig fortsättning på "Watershed" och är följdaktligen den låt jag hitills haft lättast att ta till mig.
Den har ju också flest spelningar eftersom den varit tillgänglig ett tag.
Och det är väl så.
Tiden får gå. Jag har nämligen ändrat mig om skivor många gånger förrut, och det handlar ju om Opeth - ett band som normalt kräver bra många lyssningar för att man ska fatta grejen när man hör nytt material med bandet.

Jag agerar dessutom lite av "sugar daddy" avseende ny musik till lite gubbar här på jobbet. Den här skivan kommer att spridas till dem så får vi se vilka man kan locka in i ett tungt Opethberoende...

Jag är dock glad att jag får den tiden. Hade varit jobbigare att tvingats sätta ord i en recension när man har en deadline. Som Martin hade med den här, till exempel!