Recension: California Breed "S/t"

California Breed är resultatet av att Joe Bonamassa fimpade Black Country Communion och satsade helhjärtat på sin solokarriär. Detta fick nämligen de två starkast övriga lysande stjärnorna från den forna högprofilerade gruppen att starta eget - och detta är resultatet. California Breed består således av Glenn Hughes (bas och sång) samt Jason Bonham (trummor), och med sig har man sällskap av hittills mer eller mindre okände Andrew Watt på gitarr, och denna självbetitlade debut har producerats av Dave Cobb som bland annat står bakom Rival Sons framgångsrika alster.
För att sammanfatta: detta är en ask med godbitar i, och mest handlar inlyssningen om att konstatera hur helheten harmonierar.
I alla fall om man - som jag - är svag för den typ av svängig, bluesig rock/hårdrock som Glenn Hughes oftast representerar.

Tidigt in på lyssnande kan man fastställa att bandet som sådant, denna trio, har hittat såväl kemi som en kreativ stark ådra vad gäller låtskrivandet. Man har delat på den sistnämnda sysslan, och resultatet är riktigt starkt och över skivan ganska varierat. Man får stänkare som "The Grey" och inledande "The Way", man får Rolling Stones-minnande rocknummer som "Midnight Oil" och snygga smittande spår som "Spit You Out", "Strong" och "Chemical Rain", och även om det å ena sidan kanske är lite mindre blues och just "Bonamassa-spel" i skivan så är det påfallande bra spänst i materialet och dess variation.
Dessutom har man fäst materialet live i studio, och det tillsammans med musikernas skicklighet och redan nämnda samspel och kemi lyser faktiskt igenom på ett snyggt sätt på skivan.
Den andas spelglädje, oavsett om det uttrycker sig genom hur Bonhams trumspel gifter sig med Hughes basgångar eller hur spännande Watt tråcklar riff till höger och vänster. Som vanligt sjunger dessutom herr Hughes bra, men med tanke på hans insatser de senaste åren känns det lite som att konstatera att det är väder ute. Det är liksom som att sparka in en öppen dörr... 

Så.
California Breed, debutanterna som inte alls är debutanter och ändå har så pass mycket debutantentusiasm, ligger bra till för att leverera "årets debut". För att nu ställa ordet debutant på sin spets. Dessutom skulle jag faktiskt inte bli ett smack förvånad om det här bandet hinner släppa såväl denna självbetitlade debut som ytterligare en skiva innan året är slut (eller, nja, det kanske är lite väl kort mellan ändå - planerat releasedatum för "California Breed" är 16:e maj), eftersom det verkar finnas en nästan febrig skaparglädje i bandets DNA. Man kan ju i alla fall hoppas!

Skivan släpps på Frontiers Records, och finns i skrivande stund inte på Spotify, men du kan kolla lite på bandets hemsida för att se en del videor, och så ska jag se om jag kan uppdatera den här texten så snart man kan lyssna på skivan via andra sätt.
Du lär hur som helst veta om det här är något för dig, baserat på referenserna Black Country Communion, Rival Sons och Glenn Hughes, och om så är fallet - håll öronen öppna!

Mina personliga favoriter på skivan är de låtar som faktiskt drar ner lite på tempot och lutar sig mer mot känsla, mot sväng. Jag finner det otroligt svårt att värja mig mot spår som "Midnight Oil", som med sin bakgrundssång av kvinnlig körmodell är en hit, eller ett spår som "Spit You Out" som nästan har lite boogiewoogie-känsla. Det sticker ut, men som du säkert läst mellan raderna tycker jag att skivan som helhet har en bra spännvidd, och jag har lyssnat från pärm till pärm varje gång jag spelat den.

California Breed "S/t" - 4 

Ofta vs bra

Hardcore Superstar släpper nytt.
Igen.
"C'mon Take On Me" blir gruppens femte fullängdare sen den självbetitlade omstarten 2005, och det gör mig både imponerad och lite tveksam.
Bandet levererar skrämmande hög nivå med tanke på hur ofta man klämmer ur sig en ny skiva, men samtidigt har jag på senare tid fått känslan av att det egentligen är lite för ofta man gör just det.
Klämmer ur sig en ny platta.
Det hinner inte mogna emellan.
Lite som Jorn.
Herr Lande är extremt produktiv, men jag är verkligen inte säker på att det blir bra alla gånger. Ibland hade det nog inte varit så dumt att fundera på om alla låtar verkligen platsar på skivan, istället för att rusa mot release.
Det är en sida av saken.
Å andra sidan vet man ju att när band som KISS och Whitesnake skapade sina klassiska alster när det väl begav sig så laddade man ju upp två skivor per år, typ.
Lite som Black Country Communion gör nu då. Med hög kvalitet hela vägen.
Ändå...
..hur länge kan man hålla i det?
Ofta eller bra?
Ofta och bra?
Ofta = bra?
Det där kan man fundera på. 
Jag vet inte om det finns ett motsatsförhållande, eller om det till och med kan vara bra att en grupp är aktiv. Jag vet bara att jag i Hardcore Superstars fall har börjat reflektera över det.
Lite som med den här bloggen, kan man nästan säga.
Ofta eller bra?
Ofta och bra?
Ofta = bra?

Det känns som en relevant fundering här med.
Min tanke detta år har varit att hellre skriva om något läsvärt och i så fall lite längre snarare än att skriva ofta. Metalbloggen 2.0, no filler only killers, liksom....
...men det går väl sådär med det, i ärlighetens namn.
Visst, Besatt-serien är ett bra exempel, och Citatet har utvecklats en hel del, men just nu kommer det ändå upp saker i stort varje dag.
Det blir stundtals på bekostnad av längre artiklar.
Bland annat ligger jag och småtuggar i bakgrunden med en Tvekamp (inspirerad av ett Facebookinlägg från Jarno) samt min liggande utmaning på bokstaven R i Record Madness.
Och kanske borde jag bara skriva på dem istället för ett sånt här inlägg?!

Ofta eller bra?
Ofta och bra?
Ofta = bra?

Hur som helst.. i väntan på det så kan den uppmärksamme se att det nu finns möjlighet att "pluss-etta" denna lilla blogg, om man nu tycker att den är bra.

Det kanske är kul.
Annars kan det vara värt att veta att denna blogg ingår som material i en forskning också.
Den räknas som vanligt folk, typ, och man är intresserad av hur lingvistiken fungerar, om jag förstår det rätt. Räknar vanligaste ord och sånt.
Mindre kul är däremot antalet spam-kommentarer.
Jag försöker rensa dem, men det är inte alltid jag ser dem.
Med andra ord, ser du en kommentar från en anonym användare som raderast är det inte censur utan ett spam som blivit borttaget...och, för the love of satan, om du ser ett kryptisk svar från någon anonym och som avslutas med en länk du tycker ser skeptisk ut... klicka inte på den!

Recension: Black Country Communion "Afterglow"

Okej, nu ska eder Rebellängel försöka veckla både in och sedan ut sig i ett väldigt konstigt resonemang. Det kan gå lite hur som helst, så vi får se hur det landar, men det har att göra med hur den tredje studioplattan från Black Country Communion låter och framförallt känns.
Först ut - det här är en gruppering av musiker som har tunga meriter. Glenn Hughes på bas och sång, Derek Sherinian på keyboard, Joe Bonamassa på gitarr och Jason Bonham på trummor, och man är otroligt produktiva. På tre år har man lyckats släppa tre fullängdare och en dubbellive, det är det inte många andra grupper som mäktat med i dessa tider. Samtidigt har man kunnat läsa om hur exempelvis Glenn Hughes uttryckt att det ändå finns en hämsko på hur mycket man kan satsa och spela, främst då herr Bonamassa som har en hel del andra strängar på sin luta (moahahahaha, det där tycker jag var kul på så många sätt eftersom han är gitarrist!).
Med det sagt så kommer här ett påstående och mitt resonemang: "Afterglow" låter som om Glenn Hughes skrivit i stort sett allt själv - och ändå är det nu, på den här skivan, som det låter som ett band.
Ja, så tycker jag.
Jag gillar de båda andra skivorna rejält (har ju för tusan skrivit en Tvekamp om dem!), och jag tycker nog att de håller lika hög klass när det gäller låtmaterialet, men ändå är det lite som om bandet nu, på denna tredje skiva, har blivit ett band. Som om alla har hittat sin plats, och eftersom detta är en mer homogen skiva - därav tanken att det låter som om Hughes är huvudavsändare - så blir det ett snyggt flyt och en bra lyssning hela resan.
Bonham kan fokusera på att spela bra trummor. Sherinian får sina ytor. Och så vidare.
Baksidan på det myntet är förstås att.. ja, det skulle ju nästan lika gärna kunnat släppas som en soloplatta med Hughes.
Och då blir jag sådär fundersam.
Själen med Black Country Communion kanske ÄR att det är spretigt?

Med det sagt (vad det nu blev av det där) så kan man u sen kolla på själva skivan.
Den sparkar igång med "Big Train", en rätt klassisk öppningslåt innan vi serveras fina "This Is Your Time". Bra låt, som sedan följs av en okej "Midninght Sun" (en sån där låt som man diggar i början men som faller tillbaka efter ett par varv) och sen allsångsrockaren "Confessor". "Cry Freedom" är en av skivans starkaste spår (växelsången mellan Glenn och Joe är briljant!) tillsammans med fina powerballaden av klassiskt Hughessnitt, "The Circle". Sämst är faktiskt titelspåret, en ganska träig sak. Avslutningen håller bra klass dock, "Common Man", "The Giver" och stökiga "Crawl" gör att skivan gärna hamnar på repeat när den rullat klart.
Det är bra.
Det rockar och rollar, och det är egentligen rätt häftigt att ett band kan ha den produktionstakten och ändå hålla stilen så pass bra. Tummen upp för det, och då kanske mina snirkliga konstiga tankar om huruvida detta är en soloplatta eller en BCC-platta är rätt futtiga.

Betyget hamnar klockrent på 4, tycker jag, så sviten fortsätter för bandet. I alla fall på den här bloggen.
Bästa spåret är nog "Cry Freedom", men det finns ett knippe rätt bra låtar här. 
Du lyssnar väl som vanligt enklast via Spotify själv så att du kan avgöra.

Black Country Communion "Afterglow" - 4

Musikåret 2012: Hårdrock, rätt och slätt

Jag gillar klassisk hårdrock. Hevvy Metal. Bra sång, melodisk och smittande musik som ofta känns som om den framför jävligt bredbent, typ.
Här återfinns rätt många av årets favoriter, och på något sätt är det nog härifrån jag kommer. Alltså, det var här det en gång i tiden började för mig, så det är klart att jag har en speciellt svag punkt för denna typ av musik...

Såhär ser toppen av startfältet ut i år, tycker jag!

 Från toppen är mina tankar ungefär på följande sätt. Ja, i de mån man kan kalla mitt svamlande för tankar... 

Baroness "Yellow And Green"
Jänkarna valde att ta ett steg bort från metalfåran och in mot rock'n'roll-spåret. Bra, tycker jag, och det som egentligen är både förbannelsen och välsignelsen är att det är en dubbelskiva. Alla låtar är inte suveräna (den gula är bättre än den gröna, tycker jag), men samtidigt ger det lång hållbarhet eftersom det finns mycket att upptäcka. 
En skiva som växt på mig sen den kom. 

Black Country Communion "Afterglow"
Grym produktivitet på det gänget. GRYM! Detta är tredje skivan på lika många år, och till det kan man  addera en dubbellive. Och det roliga med allt är att det är bra. Recensionen är på gång på denna site, skulle tro att det blir julläsning.

Grand Magus "The Hunt"
Nej, det är inte samma Magus som jag fått förr, men det är fortfarande riktigt bra.
Klassisk heavy metal, varken mer eller mindre.

Huntress "Spell Eater"
Hon sjunger fan helt makalöst bra, Jill Janus, som frontar detta amerikanska band.
Bra låtar, bra produktion, bra skiva.
Känslan är väl kanske att jag inte kommer dra den hela vägen till årets topplista, men det är givetvis en skiva du bör ha koll på. Tycker jag.

Kadavar "S/t"
Det där, mina vänner, kan man kalla en debut.
Från Tyskland, och med ett sound som hämtat i direkt nedstigande led från urfäderna Black Sabbath. Från en trio. Kadavar blir väldigt spännande att följa genom livet, och kanske räcker det redan nu till en listplacering.

Kill Devil Hill "S/t"
den här skivan var bra när den ko, och har inte tappat ett smack sen dess.
Bra besättning förstås, men det som verkligen gör att det är bra är låtmaterialet.
Jag gillar det. Skarpt!

Soen "Cognitive"
Jaja, folk säger att det liknar Tool.
Jag säger att jag struntar i det, och att det är en av årets bästa skivor.
Den har loggat rejält med speltid, och jag kommer att ha med den på Topp 10. Var exakt, det är däremot mer osäkert...

The Sword "Apocryphon"
Jag var faktiskt lite besviken på dem. Tyckte denna den fjärde plattan var svag och ganska blek, speciellt i jämförelse med vad man tidigare åstadkommit. 
Men se - man kan ändra sig. 
Jag tycker att detta är en skiva som verkligen tagit sig, och kanske kom vändningen när jag satt hos tatueraren ett par timmar här i höstas, och denna gick på repeat. Det är ju bra!

Kort och koncist idag, men så blir det. Imorgon - mera extrema tongångar!

Krossa spargrisen!

Ojoj. jag har ju ett vad med min hustru, ett vad som går ut på om antalet nya skivor blir fler eller färre än 100 på ett års sikt. Förra året förlorade (det landade på 114), och det ser faktiskt inte helt ljust ut denna gång heller. Inför oktober stod räknaren på 80, och det kan ju tyckas lugnt.
Till man kollar vad som finns i pipen den närmsta tiden.
Då inser man inte bara att det ser kört ut avseende mitt vad, utan även att det är dags att knäcka spargrisen.
Eller vad tänker ni om denna räcka plattor?

Topp till botten: 
Black Country Communion
God Seed
Graveyard
Khoma
Propagandhi
The Sword
Tiamat
...och då har jag inte ens kommenterat Enslaved, Coheed And Cambria och en hel drös fler intressanta släpp.
Nä.
Det blir nog ingen seger i år heller, jag gissar att min bättre hälft kommer att ta hem vadet denna gång också. Om jag nu har råd att handla alla skivor jag vill ha...

Han är också bäst!

...för dryga veckan sen var det korande av vem som var bäst på att spela gitarr och sjunga samtidigt, då vann James Hetfield.
Denna gång är det dags att kora vem som är bäst på att sjunga och spela bas samtidigt, och såhär ser vinnaren ut.
Tom Araya, Slayer. Grattis!

Totalt 45 röster, fördelade enligt följande:

Tom Araya, Slayer: 12 Röser
Lemmy, Motörhead, 9 Röster
Troy Sanders (Mastodon) och Glenn Hughes (Black Country Communion) med 6 röster vardera


Snyggt jobbat, och egentligen ¨borde det bara återstå en enda sak
Att samla ihop resterna, alla glömda hjältar.
Men det orkar inte jag.
Jag ska ha ledigt.
Du får protestera i kommentarsfältet istället, och imorgon får du en recension av Marduk som kompensation!

Vem är bäst i världen på att spela gitarr & sjunga - samtidigt?

Gary Moore finns tyvärr inte längre med oss längre.

Han var - i mina öron - en man som verkligen kunde konsten att både sjunga bra och spela gitarr som bara fan. Samtidigt!

Det är en konst som jag verkligen beundrar, de där som klarar det.

Kan inte vara lätt, speciellt live.

Så frågan är nu - vem är egentligen bäst?

Nu, alltså?

Det ska vi avgöra genom omröstning på denna lilla site.

Den startade egentligen redan igår, men då hann jag inte skriva något om den och de du kan rösta på. Givetvis har jag missat en massa namn (bland annat ser jag att Blackie Lawless från W.A.S.P inte finns med, till mitt förtret, men tyvärr funkar Blogger så att det inte går att fixa i efterhand... och dessutom dyker det nog upp fler namn som jag missat nu när ni kan börja kommentera det hela!)

Okej?

Vi kör omröstning i ungefär en vecka, och de du kan rösta på är dessa:

En fet rad gubbar.
Från topp till botten:
Robb Flynn, Machine Head. Grym leverans live, tycker jag, och kanske mer av en gitarrist än en vokalist?

Mille Petrozza, Kreator. Frontman med karisma, hårt riffande och skrikande snubbe. Underskattad?

Mikael Åkerfeldt, Opeth. Klarar både rensång och growl, levererar live. Men hur är gitarrspelet?

James Hetfield, Metallica. Veteran i sammanhanget, stor fanbase. Räcker det för vinst?

Nergal, Behemoth. Sjukt tajt live, levererar prick rätt hela tiden. Eller?

Joe Bonamassa, soloartist & Black Country Communion. Lite doldis i sångsammanhang, gigantisk i gitarrsammanhang. Underdog?

Dave Grohl, Foo Fighters. Trummisen som är suverän bakom micken och gitarren. Bäst av alla?

Matt Pike, High On Fire. Hes stämma och domedagsriff. Kan det hålla för seger?

Kai Hansen, Gamma Ray. Kastratsång och powermetal. Har man hela Tyskland bakom sig kanske det kan innebära seger i en sån här omröstning?

Joe Duplantier, Gojira. Suverän gitarrist, underskattad sångare - men hur okänd får man vara?

Nicke Andersson, Imperial State Electric. Låtskrivargeni, men hur är det med förmågan att sjunga och spela samtidigt. Kan han mäta sig med det tunga elefanterna?

Dave Mustaine, Megadeth. Njaej, alltså.. det finns ju lite att önska vad det gäller sången, men lira gitarr - det kan han ju. Tillräckligt bra för att vinna i alla fall?

Till sist... jag har stulit bilder från ze internetz. Denna site (bildarkivet), R2's facebook och lite varstans härifrån. Lev med det. Rösta istället för att bry dig om sånt!

Inför årsbästalistan: A-L

Bokstaven A.

Fet bokstav detta år om man ska kolla igenom kandidaterna som på allvar kan utmana till årsbästalistan. Där hittar vi Amon Amarth, Amorphis, Arch Enemy och August Burns Red som alla loggat masor med speltid (recensioner av respektive skiva om du klickar på omslagsbilderna). Överraskande bra metalcore av August Burns Red, stabila insatser av Amon Amarth, Amorphis och Arch Enemy - och utan att avsluta för mycket ska jag erkänna att i alla fall en av dessa fyra skivor har vuxit på mig med tiden och spelats mer och mer ju längre året gått.

Som det känns just nu så återfinns minst en av dessa fyra skivor på min topp 10!

Sen då. B.

B som i Black Country Communion!

Otroligt bra skiva, även om den som bekant kanske inte riktigt kunde toppa debuten.

Räcker det till en plats på Topp 10 dock? Tveksamt som det känns just nu, faktiskt, eftersom konkurrensen är stenhård. Jag tror att jag kommer att placera den just utanför...

...vilket nog också blir fallet med den här.

Crowbar. Bra som fanken dock, och den har växt den här skivan.

Ska ge båda dessa skivor ett par varv nu i början av december för att ställa dem mot några av sina konkurrenter och se om mina tankar är rätt. De kanske är ännu bättre än jag tror!

Två skivor som är mycket bra och som verkligen finns med i den slutgiltiga kampen är de som är närmast ovan. Foo Fighters och Demonaz. Olika typer av skiva, förstås, men båda är lite av favoriter. De har dessutom spelats flitigt av undertecknad.

Bokstaven G innehåller tungviktare.

Ghost Brigade och Graveyard.

Naturligtvis behöver man inte vara raketforskare för att förstå att Graveyard kommer med på listan, inte med tanke på hur jag hypat den. Men hur högt når den?

Och hur blir det med det finska vemodet? Ghost Brigades föregångare "Isolation Songs" placerade jag som nummer 10 på 2009 års topplista, och frågan är ju om det blir samma i år?

Sen då?

Jo, sen ska vi gå in. Till In Flames och In Solitude.

Två urstarka skivor, men olika.

In Flames segertåg "Sounds Of A Playground Fading" lär ju dyka upp på en hel massa årslistor runt om i etern, och ingen kommer att förvånas över det. In Solitude dyker nog också upp, vilket kanske förvånar mer - men båda skivorna är mycket bra och är i allra högsta grad med i spurten.

Så, det var de första 12 skivorna som jag har i rålistan, i alfabetsordning. Alla skivomslag är klickbara så att de leder till respektive recension (ja, förutom Demonaz då, som jag av någon anledning inte recenserat... men den har å andra sidan varit Veckans Tips, så du kan kolla in den artikeln istället om du nu vill). Ganska mycket läsning för dig som vill, alltså.

Annars får du väl vänta till senare.

Det blir fler genomgångar. Härnäst står ju bokstaven M på tur. Där finns det lite godis!

Remasters: Hughes/Thrall "S/t"

Gillar du när supersångaren/svängiga basisten Glenn Hughes slår sig i slang med en vass gitarrist, som i till exempel Black Country Communion?

Då är denna omgångs remastrade verk goda nyheter för dig, för det har hänt förrut! Samarbetet med Pat Thrall resulterade dessutom i en fantastisk skiva om man gillar lättuggad hårdrock (ja, stundtals är det väl nästan mer pop och klassisk rock än hårdrock) med känsla för melodi och genomförande.

Skivan i sig är till och med en av journalisten Anders Tegners absoluta favoritplattor genom tiderna, som extra kuriosa, men det är ju inte därför som du bör ha den remastrade plattan i din skivhylla.

Det är ju förstås för låtarna.

Den sorglösa och otroligt smittsamma "The Look In Your Eye" är en sån där låt som man fortsätter nynna på om man hör den.

Inledande "I Got Your Number" ett skönt rockigt och lite funkigt driv.

"Muscle And Blood" pur kvalitet.

Återutgåvan från 2007 kommer Rock Candy Records, ett bolag med känsla för hur en remastrad skiva ska se ut och laddas (de har ju även återutgett Badlands, till exempel), och i detta fall så får man med bonusspåren "Love Don't Come Easy" och "Still The Night".

Jo, "Still The Night" kan du nog känna igen om du gillar Glenn Hughes, men det är ju okej.

Låten är ju ganska bra...

Nå, den booklet som medföljer Hughes/Thrall är laddad med extra material, liner notes och nya intervjuer. På framsidan skryter en etikett med citat från herr Hughes att "My frineds in the music industry talk about "Hughes/Thrall" more than any of my other albums".

Öppna Spotify och lär dig varför!

Dave Lombardo krossar!

Slut på omröstningen av Kvalsgrupp 5 & 6 nu.
Det gäller förstås vem som är Världens Bästa Trummis, och denna omgång kan sammanfattas med en enda mening.
Dave Lombardo, Slayer, krossade allt motstånd.
25 röster tar honom näst högst på rankingen inför slutspelet, och då föräras man med en bild såhär (för fler hårdrockskarikatyrer, kolla in denna sida...)

Han får sällskap av Ian Paice, Tommy Lee och Snowy Shaw, och du hittar den aktuella rankingen i högermarginalen här på bloggen.
Kvalgrupp 7 och 8 kvar nu, sen är uppställningen för slutspelet komplett.
Imorgon öppnar den omröstningen, och där återfinns skinnpiskare som Dave McClain (just det R2!) från Machine Head, Jason Bonham från Black Country Communion och Tobben Gustafsson från Vomitory.
Det är bara att hänga på låset imorgon alltså, så du verkligen får fram din favorit till slutspelet!

Tvekamp: Black Country Communion

Jaha, det är lördag- och naturligtvis serveras en slev text för dig som orkar masa dig hit till bloggen även idag.
Denna gång är sleven ganska rejält tilltagen också, då det rör sig om en Tvekamp, avdelningen där två skivor eller grupper ställs mot varandra och skärskådas intensivt.
I ett gäng ronder delas poäng ut i spannet 1-5 för att sedan sammanräknas och ge en total segrare, och den här lördagen ska vi kolla på något så intressant som Black Country Communion. Debutskiva och uppföljningsskiva inom nio månader, det är ett fenomen som få grupper matchar i dagens musikindustri, och det är i sig en anledning till att ställa skivorna mot varandra. Håller verkligen kreativitet för så snabb utgivningstakt - eller blir det rent av bättre med tiden?
Ursprungsrecensionerna på skivorna hittar du för debuten här (som i fortsättningen för enkelhetens skull kommer att få heta "1"), och för uppföljaren här (som då, med samma logik, får heta "2").
Båda sopade hem betyget 4 när det begav sig.
Men...
...vilken är bäst? Egentligen?
Låt oss kolla!

Rond 1 – Omslag
Precis som vanligt börjar vi med det visuella. Det första som möter ögat när man plockar fram skivan – och det går i detta fall faktiskt ganska fort att inse en sak. Ingen av skivorna är direkt någon skönhet. Omslagen går i samma tema, och påminner kraftigt om varandra även om de inte är exakt lika. För egen del attraheras jag inte av något av dem speciellt mycket, men skulle jag tvingas välja ett som ”bättre” så är väl första plattan någon snyggare. Betygsmässigt spelar det ingen roll dock, jag ger dem båda en tvåa och konstaterar att vi inte har någon raketstart på denna Tvekamp!


"1" - 2 poäng
"2" - 2 poäng

Rond 2 – Inledningen
Enligt vanlig praxis så radas nu de riktigt tunga kategorierna upp. Låt för låt ska vi börja med att kolla på inledningen, och eftersom första plattan består av 12 låtar och den andra av 11 så är det väl lämpligt att vi låter inledningen vara de första fyra spåren.
Första skivan öppnar med snabba och nerviga ”Black Country”, en okej låt som känns som Deep Purple rakt av innan man dyker in i sköna ”One Last Soul”, där det svänger mer och visar mer av den där egna unika sammanflätade musiken vi vill ha av bandet. ”The Great Divide” är bluesdriven skön sång där Glenn Hughes får spänna musklerna, och ”Down Again” fullbordar en stark start på skivan. Betygsmässigt vacklar jag mellan en femma och fyra, det som känns tveksamt är faktiskt öppningsspåret som trots ett högt driv är det sämsta kortet i leken. Till slut ger upprepade lyssningar dock facit, det här är en albumöppning som heter duga och som ska belönas. 5? 5!

Andra plattan svara på det med knippet ”The Outsider”, ”Man In The Middle”, ”The Battle For Hadrian’s Wall” och ”Save Me”. Precis som på föregångaren väljer man att öppna skivan med en snabb låt som driver på tempot – men jag tycker att man gör det aningen bättre här. Det är mer Black Country Communion-känsla i ”The Outsider”, och jag håller dne högre än sin motsvarighet på första skivan. Motsatsen gäller då för ”Man In The Middle”, som visserligen svänger skönt men ändå inte riktigt når samma höjder som ”One Last Soul”, främst i refrängen. ”The Battle For Hadrian’s Wall” inleder med countryinspirerat gitarrplock och fantastisk sång av Joe Bonamassa. ”Save Me” är en nästan åtta minuter lång halvballad/funk/rock-stycke (!) med fantastisk refräng, och ett värdigt avslut på inledningen, om man kan skriva så. Svaret från uppföljaren är bra, men ändå känns det faktiskt lite, lite sämre, och om den tidigare balanserade på gränsen mellan fyra och fem så känns detta mer givet som en betygsfyra.

"1" - 5 poäng
"2" - 4 poäng

Rond 3 – Mittpartiet
Okej, nu är vi alltså en bit på väg in i skivorna. Låt oss då kolla vad som serveras i mitten av plattan. Huvudrätten, if you will. Första skivan radar då upp funksoulrockiga ”Beggarman”, skivans bästa spår – den fantastiska flygande, känsliga och magiska ”Song Of Yesterday” – och avslutar sektionen med ösiga ”No Time” som är enkel men ack så effektiv, samt starka ”Medusa”. Svårslaget, faktiskt, speciellt när man lutar sig mot en så stark låt som just ”Song Of Yesterday” – men ändå finner jag mig tänka på precis samma sätt som vid inledningen. Detta är fantastiskt bra, men är det tipptopp-bra? I detta fall vill jag dock stanna på en fyra i betyg, det känns helt enkelt inte riktigt lika glimrande som inledningen.

Skiva nummer två – kan man behålla kursen? Kanske. De spår som radas upp är ”Smokestack Woman” – med ena benet i svängig rock utan dess like och andra benet i klassisk Hughes-sång – samt en mycket inspirerad insats i ”Faithless”, en låt som för övrigt har ruggigt skönt basspel samt en otroligt snygg refräng. Kanske plattans bästa spår, såhär med lite perspektiv och tid från recensionen. ”An Ordinary Son” gör också anspråk på den titeln, med laidback känsla i låten och snygg sång av Bonamassa igen. Det känns som en sån där låt som man skulle kunna köra bil en hel natt till! Avslutningen är den i knippet svagaste låten ”I Can See Your Spirit”, och nu är det åter dags för Hughes att ta i så brallorna spricker. Lite synd, för knippet i mitten är ruggigt bra och dras ner lite av denna sista låt där det känns lite som om bandet går en aning på tomgång… betyget hamnar till slut på en solid fyra, tycker jag. Stabilt, är ordet!

"1" - 4 poäng
"2" - 4 poäng

Rond 4 – Avslutningen
Slutspurten kvar nu då. Kämpa!
Den första skivan som kom avslutades med ”The Revolution In Me”, ”Stand (At The Burning Tree)”, ”Sista Jane” och ”Too Late For The Sun”. Det första spåret är relativt enkelt och bluesbaserat med Bonamassa på sång, men det funkar främst eftersom refrängen är bra. Sen kommer mastodonterna in. ”Stand (At The Burning Tree)” är 7 minuter lång soulrock med nervigt gung, ”Sista Jane” nästan 7 minuter rocksmocka som funkar lite halvtaffligt förutom den sköna växelsången mellan Hughes/Bonamassa innan vi får en avslutning i dryga 11 minuter långa och vackra ”Too Late For The Sun”. Tyvärr är den vackrare än intressant hela vägen, och det som räddar låten är faktiskt delvis att det är just sista spåret som avslutar den här kreativa smältdegeln. På något sätt känns det inte opassande då, och betyget landar på en fyra även för avslutningen.

Räcker då bensinen hela vägen när man släpper skivor så nära inpå varandra? Svaret på den frågan, när vi tittar på låatarna som avslutar ”2” är väl… nja.
Raden stavas ”Little Secret”, ”Crossfire” och ”Cold”, och där kan man konstatera att ”Little Secret” är snygg bluesrock som skickar minnen av Gary Moore nerför ryggraden, samtidigt som Glenn sjunger riktigt bra (som vanligt när det rör sig om halvballader). Refrängen svänger dessutom härligt, men sen tar det liksom lite slut. ”Crossfire” och ”Cold” är väl okej, men känns roligare för bandet som spelar dem än för oss som lyssnar på dem. Det är inte dåligt – men det är heller inte lika glimrande bra som resten av materialet, och betyget hamnar till slut på en trea för avslutningen.

"1" - 4 poäng
"2" - 3 poäng

Rond 5 – Sången
Jamen, säger du. Kan man ha en kategori som heter sång när det är samma sångare och bara ett par månader emellan skivorna?
Klart man kan. Det är min Tvekamp, så jag bestämmer.
Och, då är det såhär – Glenn Hughes sjunger helt förjävligt bra på dessa skivor, båda två. Jag gillar ju hans sätt att sjunga, det är allom bekant, men jag undrar om han någonsin har presterat bättre än så här? Tveksamt, faktiskt. Ändå vill jag ge extra plus för skiva nummer två, och det beror på endast en sak: att vi får höra mer av Joe Bonamassa. Han sjunger också bra, men totalintrycket när de båda sångarna varvar och till och med växelsjunger i låtarna gör att hela rubbet skruvas upp ännu en liten bit. Det blir en skönare grej att återkomma till Hughes sångsätt när man fått lite omväxling emellan.
Därför sker nu något som aldrig skett förr i Tvekamspssammanhang…
Jag halvfuskar.
Båda skivorna är nämligen EGENTLIGEN värda fempoängare för den sånginsats som presteras, men jag lägger på än extra poäng på ”2”. Den får alltså omöjliga 6 poäng!

"1" - 5 poäng
"2" - 5+1 poäng

Rond 6 – Bandet
Larvigt bra musiker, hela högen.
Joe Bonamassa lirar gitarr på ett sätt som sätter leenden i ansikten, Hughes ser till att basens gång svänger fett, Derek Sherinian bidrar med fantastisk stämning på keyboard och Jason Bonham visar farsan hur man ska lira trummor.
De gör det otroligt bra, tajt och på ett sätt som gör att det verkligen lyser igenom hur kul gänget har. Man väntar liksom bara på ett ”whooopie”-rop mitt i allt, för stundtals känns det nästan som om man är en fluga på vägen som tjuvlyssnar på ett rep.
Det finns förstås inget att säga om denna kategori. Det blir en mycket kort text, och vi delar istället ut maxpoängen till båda skivorna. Fattas bara annat…

"1" - 5 poäng
"2" - 5 poäng

Rond 7 – Förstasingeln
Det första livstecknet som Black Country Communion släppte officiellt var första singeln från första skivan, ”One Last Soul”. Första singeln från andra skivan var öppningsspåret ”The Outsider”, och även om vi sedan fått musikvideo från till ex ”Man In The Middle” så säger just första singeln från en skiva en del. Därför ägnar vi rond 7 till att skärskåda singelns kvalitet, likväl som hur vettigt valet är.
”One Last Soul” är som låt betraktat mycket bra, det står ju klart efter att den belysts en del i rond 2. Det är dessutom en väl vald låt när det gäller att visa på vilken typ av musik som serveras på skivan, likväl som att den är lagom klistrig – dvs, den behöver inte tgogtals med spelningar för att verkligen komma till sin rätt. Det är inte bästa låten på debutskivan, men det är ändock kanske det mest uppenbara och bästa valet för en förstasingel. Betyget hamnar på 4!

Dags för uppföljare alltså, och då väljer bandet (ja, eller skivbolaget, det där kan man ju inte alltid veta så noggrant vem som bestämt) upptempolåten ”The Outsider”. Okej låt, men det är väl långt från en av de starkaste på skivan, och dessutom tycker jag inte att den speglar vad Black Country Communion handlar om. Den saknar hela lagret av blues och sväng som gör projektet och bandet speciellt. Dock, det är ju andra skivan, och kanske räknar man med att de fans man redan har vet vad man får och därmed inte behöver blidkas i samband med första singeln? I så fall framstår valet som mer logiskt, tycker jag, men jag stannar nog ändå på en betygstrea – och det är inte en stark sådan!

"1" - 4 poäng
"2" - 3 poäng

Rond 8 – Känslan
Sist och minst är då ronden som kallas för lite olika saker beroende på vilken Tvekammp det är, men som alltid går ut på samma luddiga sak. Att beskriva Rebellängelns känsla för skivan, och om formkurvan pekar upp eller ner. Svårt att konkretisera oftast, men låt oss se vilka ord som kan döljas i denna förvirrade lilla hjärna!
Den första skivan lever i princip på hela gängets fantastiska glädje och eufori över att ha hittat en så kreativ grupp och miljö. Att de alla är fantastiska musiker med goda kvaliteter som låtskrivare ger en bubblande, spännande och rolig situation där bandet leker med allt från raka snabba rocklåtar till långa och lekfulla nästan jammande spår. Det är tydligt att man har kul, och bjuder med vem som helst på resan – men priset är att det inte alltid blir spännande för oss som lyssnare. Bandet känns nästan förblindade över sin nyvunna vänskap stundtals, och man hade kanske kunnat önska mer sång av Bonamassa, t ex, för en mer dynamisk helhet?

Det får man däremot på den andra skivan. Där känns det som om bandet har kommit förbi lite av sin ”smekmånad” och letat lite mer med hjärnan än bara hjärtat – och då får vi resultat som exempelvis ger rakare låtar och mer sång av just Bonamassa. Det är mer ”traditionellt”, om man så önskar – och baksidan är förstås att det istället kan saknas lite av den där euforin. Totalt sett kan man säga att det ska verkligen bli spännande att se var bandet tar vägen från dessa två skivor, och hur lång tid det tar. Har man tröttnat på varandra och behöver en längre paus? Blir det mer genomtänkta och analyserande försök att skapa låtar?

Jag har lite olika typer av känslor för skivorna och bandets inställning på de två skivorna, men trots att de är olika gillar jag båda. Den totala spelglädjen och helhjärtade insatsen i den första plattan samt den lite mer genomtänkta och spretigare insatsen på den andra skivan visar att det ändå hänt lite på de nio månader som skiljer – och ändå delas det ut två betygsfyror.

"1" - 4 poäng
"2" - 4 poäng

Sammanfattning
Totalt hamnar alltså slutställningen enligt följande:

Black Country Communion ”1”: 34
Black Country Communion ”2”: 31

Till slut visar det sig ganska klart att den första skivan står sig starkare, och tittar man på varför så kan man analysera det relativt enkelt – den har ett bättre grundmaterial när det gäller låtarna. Nio månader emellan plattorna visar sig vara lite för kort tid för att prestera bättre den andra gången än den första, även om det är långt ifrån dåligt!

Gillar du förresten den här typen av läsning?
Det finns fler Tvekamper. Du hittar dem i Arkivet för Långa Artiklar.
Dessutom lovar jag att plita ihop ännu en redan till nästa vecka. Då kommer Watain att skärskådas när skivorna "Lawless Darkness" ställs mot "Sworn To The Dark"...