Elak och ondskefull Tvekamp!

Såhär ser den ut, söndagsläsningen på Heavy Metale.
Elak och ondskefull Tvekamp där GORGOROTH i olika sättningar gör med sig själva.
Passar kanske bra en regnig söndag?

Mot Gävle och Getaway Rock!

...efter att ha försökt komma norrut på Getaway Rock i typ tre år så är det äntligen dags nu. Mot tåget, kompisen Per och ett par dagar av hårdrock. Det ska bli riktigt härligt, även om vardagslogistiken inte tillåter mig att närvara vid hela festivalen (missar faktiskt hela lördagen) så är det i stort sett det enda musikarrangemang jag kommer närvara på under sommaren... och vilket program sen!
Spelschemat ser löjligt bra ut, vill jag påstå, och fet är för min del väldigt lite krockar.

Torsdagen innebär att jag får se The Haunted, Possessed, Kreator, Vader, Steel Panther, Arch Enemy, delar av Volbeat eftersom jag sen går till Kadavar samt sist men inte minst: Opeth. Fin dag, men fredagen blir ännu mer spännande.
Vad sägs om min tanke här: Napalm Death, Mantar (jäklar vilken pepp jag har för det giget!), Black Star Riders, Solstafir, lite av Heaven Shall Burn, Slayer och sist men för min del mest emotsedda: Gorgoroth. 

Jäklar!

Vill du följa vad som händer så kommer en del rapporter att komma upp successivt och efter bästa förmåga på Werock.se, samt en del kommentarer på Metalbloggens facebooksida.
Näst sist: Fortsätt skicka in era reflektioner och texter till 5-årsjubileet! Ett par fyra -fem texter har kommit in, men det behövs fler tycker jag.

Sist...en ledtråd för det som komma skall, och ett sätt för er som ska på Getaway att kanske känna igen undertecknad. Titta noga...

Så.
Ses vi Gävle?

Årets första skivköp!

...som en tidvåg efter Hårdrockskväll har de alldeles nödvändiga skivköpen sköljt in över mig.
De där skivorna som är helt essentiella för samlingen och livet, många gånger köp som går bakåt i tiden och täpper igen hål i skivhyllan. 
De ska vi inte kolla så noggrant på i det här inlägget, är de tillräckligt bra kommer de förstås istället att få sin plats i solen vid ett eller annat tillfälle.
Vi ska titta på de lite nyare inköpen.
De som är genomförda av skivor som släpps 2014.
Trots allt är det ju ett par såna riktigt intressanta släpp på gång, och enligt min erfarenhet så brukar de skivor som håller hög kvalitet och släpps tidigt under året hinna etablera sig ordentligt och därmed knipa en plats på årets topplista.
Det känns inte alls omöjligt att du får återse en eller ett par av dessa där när det väl är dags att summera 2014.

Först ut, först beställd och en av de jag sett fram mot längst: Alcest "Shelter".
Jag har inte smyglyssnat på den alls, men förstår av det lilla jag har läst att det är ännu ett steg mot pop och bort från metal. 
Hur det kommer att stå sig återstår att se, men helt klart kommer det att bli mycket mycket intressant. Förra given "Les Voyages De L’Âme" är trots allt både en aning mer lättillgänglig men ändå bättre än "Ècailles de Lune", och kan trenden fortsätta i den riktningen så är "Shelter" fantastisk.
Oron som finns är att det blir för slätstruket, men det återstår att se. 
Bandet kommer ju för övrigt hit för ett gig i slutet av januari (jag har plåt!), och det vore ju mumma om man hann lyssna in sig på den nya skivan innan dess, även om det kanske blir lite tajt. Skivan släpps väl den 17/1  (fast jag såg på Facebook att Sound Pollution redan fått in sina ex igår...), och bandet spelar den 29/1, så om leverans sker i tid så borde det ju kunna funka...!

Ett annat stort släpp är ju det här.
Behemoth "The Satanist"!

Förväntningarna är väl generellt skyhöga på den här plattan om man kollar runt med folk som gillar extrem musik, och i början av februari är det dags.
Jag har valt att förboka mitt ex med digipack och extra dvd, en paketering som jag allt mer sällan köper (ärligt, hur ofta - om nånsin - kollar man på den där medföljande dvd'n?) just för att rubbet som det häör bandet släpper är så genomarbetat även visuellt.
Den här skivan kommer - kan jag säga redan nu, olyssnad - att dyka upp runt om när media ska sammanfatta året. 
Personligen har jag hört låten som också är första svinsnygga videon, "Blow Your Trumpets Gabriel", och ska återkomma till vad jag tycker om det hela i samband med att det så småningom vankas recension.
Förresten kommer ju också Behemoth hit ungefär i samband med sitt släpp, båda sker i februari. Märkligt sammanträffande på både A (som i Alcest) och B (som i Behemoth)...

I tillägg till detta så har jag tagit mina första steg för att "lyssna ikapp" på en del av de skivor jag uppenbarligen missat under förra året, och har därför inhandlat:

• Deafheaven "Sunbather"zx
• Clutch "Earth Rocker"
• The Ocean "Pelagial"
• Jex Thoth "Blood Moon Rise"
• Moth Gatherer "A Bright Celestial Light"
• Kill Devil Hill "Revolution Rise"

Dessutom väntar jag med spänning på att man ska köpa de två andra tidiga släppen som jag verkligen ser som givna köp här i början av 2014.
Grand Magus "Triumph And Power" som släpps den sista januari, samt Gorgoroth "Instinctus Bestialis" som färdigställdes i december och som fortfarande inte fått något officiellt släppdatum. Med tanke på att såväl Opeth, Ne Obliviscaris som In Mourning verkar i tagen med nya album så ser ju 2014 minst sagt lovande ut...!

Tvekamp: Behemoth "Demigod" vs Necrophobic "Hrimthursum"

GOD JUL!
Och hur firar vi jul?
Genom en Tvekamp på Metalbloggen!
Vi har haft Gorgoroth, vi har haft Metallica, vi har haft Black Sabbath och den här julen är det polska Behemoth och svenska Necrophobic som står i rampljuset.
Skivorna som ska få sig en omgång är valda med omsorg, och har faktiskt en hel del likheter. "Demigod" och "Hrimthursum" har båda omslag i blåaktiga toner, serverar svärtad dödsmetall, gavs ut av Regain Records och är av den sort att jag lyssnat helt vansinnigt mycket
De är dessutom inte helt långt från varandra i tidslinjen, "Demigod" kom under hösten 2004 och "Hrimthursum" under våren 2006.

Eftersom det nu var ganska länge sedan vi hade en Tvekamp så kanske vi ska ta lite av grundreglerna innan vi sparkar igång?
Det går alltså ut på att undertecknad ställer två stycken enheter mot varandra. Oftast är det skivor, men det kan vara artister, skivsviter, liveinspelningar eller annat.
Därefter delas skivorna in i ett antal helt påhittade omgångar som skärskådas var för sig (exempelvis kommer omslaget att få en egen bedömning, bandets prestation osv) och ges ett betyg mellan 1 och 5, där 5 är högst.
I slutet summeras all poäng och vi får en vinnare av Tvekampen.
Det roligaste av allt är att jag - när jag börjar skiva - inte vet hur det kommer att sluta, och eftersom jag oftast ställer två spelare jag verkligen gillar mot varandra så är det inte alls ovanligt att jag faktiskt överraskas av resultatet.
I detta fall, med dessa två skivor, har jag ingen som helst aning om hur vi kommer att landa.
Jag älskar dem båda, och de har båda två varit hörnpelare i mitt liv och min musikaliska utveckling när det gäller extrem musik.
Jag kan inte tänka mig ett liv utan att dessa två skivor har en plats i den musikaliska födan.
Det är förutsättningarna.
Det här är Tvekampen.

ROND 1 - Omslag & Förpackning
Blå och grå toner, tydliga uttryck för kaos och den mörka sidan av världen.
Dessa två album har snygga omslag tycker jag, och även om de i stil är ganska olika så tycker jag att de har en viktig sak gemensamt: de förmedlar en bild av vad man får musikaliskt. Dessutom innehåller bookleten allt man vill ha i form av texter och information.
"Demigod" har jag på en t-shirt med allroundtryck på hela tröjan, och jag gillar skarpt hela upplägget med omslaget och hur bandet sedan följer upp den känslan när man spelar låtarna live. Omslaget kommer från Tomasz "Graal" Daniłowicz, och för min del är detta kanske inte en maxpoängare, men det är väldigt stilrent, snyggt och bra. En klar betygsfyra.
"Hrimthursum" porträtterar brinnande byggnader som vid första anblicken ser ut som en kyrka, men vid närmare studier är mer mer tveksamt om vad det egentligen är. Dessutom framträder detaljer, som ögonen i himlen samt den snygga kontrasten med delen av bilden som ligger i förgrunden, med de förtvinade och under vinter nedtyngda landskapet och personen i kåpa (på konvolutets baksida fortsätter också bilden, men med mindre detaljer). Det är Erik Tyrant Gustafsson som står för omslagsmålningen, och även detta tycker jag är en ganska tydlig betygsfyra.

"Demigod" - 4
"Hrimthursum" - 4

ROND 2 - Inledning
Jag älskar gitarrplocket som tonas in och smyger igång öppningsspåret "Sculptning The Throne Of Seth" på Behemoths "Demigod". Det kittlar efter ryggraden när volymen höjs och jag bara VET att det kommer in trummor snart, trummor som förebådar att hela helvetet brakar lös. Inledningen på "Demigod" är faktiskt bland det svettigaste och bästa jag vet, förutom nämnda öppningsspår så får man den extremt fina titellåten (med sitt trumpet/horn-intro) samt dunderhiten "Conquer All". Knappa 12 minuter absolut världsklass.
Tack för kaffet, liksom, och det finns bara ett betyg på en sån öppning.
Maximalt.

"Hrimthursum" smyger också lite i starten, med nästan helt instrumentala "The Slaughter Of Baby Jesus". Den är ändå bara ett intro, och skivan i sig startar väl på riktigt med mycket starka "Blinded By Lighy, Enlightened By Darkness" (vilken titel!). Den är för mig sinnebilden av Necrophobic, och innehåller just den där kombinationen av sväng och rens som jag nästan bara hittar hos det här bandet. Det är som om det liksom "flyter" i svänget, på nåt skumt sätt. Öppningsdelen av skivan fullbordas av "I Strike With Wrath" och "Age Of Chaos" som tillsammans ger runt 19 minuter där jag oftast hoppar över introt "Slaughter...".
Det är riktigt bra, och som nämnts är "Blinded..." en av mina absoluta favoritlåtar i denna genre, ett sånt där spår jag ständigt återkommer till när jag väljer musik i min iPod.
Betyget får bli en stark fyra trots den låten, och beror på att dels är just introt lite trist - framförallt i längden, när man ska spela skivan för femtionde gången - och dessutom är de "Strike..." och "Age.." riktigt bra men inte världsklassbra.

"Demigod" - 5
"Hrimthursum" -4

ROND 3 - Mitten, centrum, fundamentet
Om det är viktigt med första intrycket så är den långsiktiga hållbarheten och den avgörande delen av hur ett helt album står sig med tiden mittsegmentet. Man kommer inte undan med en bra inledning om mitten av skivan är svag, och hamnar man där kan man liksom inte rädda situationen med en bättre avslutning - skivan i sig kommer obönhörligen att hamna i kategorin där man väljer enstaka låtar  till spellistor snarare än att jobba sig igenom ett helt album - och antagligen inte knipa placeringar på årsbästalistor och liknande.
Båda dessa skivor har ramstarka mittsegment, men i dessa fall är det faktiskt en aning anonyma om man jämför med inledningen och slutet, så att jag verkligen håller båda skivorna högt och anser att det är just helheter som bör lyssnas på från start till mål går nästan stick i stäv med mina egna tankar.
"Demigod" lanserar fyrlingen "The Nephilim Rising", "Towards Babylon", "Slaves Shall Serve" och "Mysterius Coniunctionis (Hermanubis)". Av dessa är ju "Slaves Shall Serve" det absoluta toppnumret, men jag vill påstå att resterande spår är bättre än vad man tror vid första tanken. 
Det är bara det att de liksom hamnar i skymundan eftersom det är andra låtar som spelats live och fått tid att glänsa från just den här skivan. Betyget är ändå 4:a, då jag hade behövt ännu ett spår i samma dignitet som "Slaves.." för att kliva upp ett snäpp på skalan.

"Hrimthursum" svara med "Bloodshed Eyes", "The Crossing", "Eternal Winter" och "Death Immaculate", ett block där egentligen inget spår sticker ut åt endera hållet. Inget av dessa spår är riktigt bäst på plattan, inget är dåligt. Bandet hamrar på, och man njuter hela vägen.
Betyget är en 4:a, men jag tycker att Necrophobic gör sin grej så bra att det dansar på mållinjen för ett högre betyg.
Ändå:

"Demigod" - 4
"Hrimthursum" - 4

ROND 4 - Avslutning. The Bitter End.
Hälften av syftet med en stark avslutning är ju att vilja få dig som lyssnare att tycka att detta var fan det bästa du hört sen du konfirmerades (tänk Karl-bertil Jonssons Julafton, om du vill hitta referensen), och trycka på "play" en gång till.
Det gör båda skivorna bra, och "Hrimthursum" lite bättre tack vare det majestätiska titelspåret som knyter ihop allt.

"Demigod" har en trio låtar som innehåller "Xul" (med gästsolo från Karl Sanders, Nile), "Before The Æons Came" (för övrigt byggd på poeten Algernon Charles Swinburnes verk) och avslutande långa och tynga "The Reign Of Shemsu-Hor".
Det är bra, samtliga låter håller riktigt bra klass och jag veelar. 4? 5? 
Känslan är ändå att "Hrimthursum" avslutar lite starkare, och jag vill att det ska avspegla sig i poängen.
4, således, eftersom det blir betyg 5 på den andra skivan.

"Hrimthursum" har fyra låtar i sitt avslutsmoment, förutom nämnda titelspåret som är sist av allt även "Sithra Ahra", "Serpents (Beneath The Forest Of The Dead)" och "Black Hate".
Jag gillar hela klabbet, tycker det flyter ihop så snyggt alltihop. Och så toppas det som sagt av vad som kan vara bästa låten på hela skivan (trots min kärlek för "Blinded By LIght, Enlightened By Darkness") - titelspåret.
En första delseger för svenskarna, minsann!

"Demigod" - 4
"Hrimthursum" - 5

ROND 5 - Bandet. Spelemannaskapet.
Lyss noga nu, barn - det är så här man spelar trummor. 
Så skulle i alla fall budskapet kunnat bli om min gamla religiösa musiklärare KP i högstadiet hade tappat konceptet och istället lagt "Demigod" på skivtallriken, för dra mig baklänges vilket spel han uppvisar på den skivan, den gode Zbigniew Robert "Inferno" Promiński! 
Såväl användandet av cymbaler som baskaggar och pukor är nästan löjligt snabbt och precis, men det som verkligen står ut tycker jag är att mitt i allt rens, mitt i smiskandet och den fullständiga tornadon av slag som han presterar så lyckas karl'n - på något sätt - spela så det svänger, och dessutom lägga in små pikanta detaljer här och där.
Såna där som man märker när man kört den här skivan ett helt knippe varv i hörlurar.
Det är, för mig, trumspelet som verkligen sticker ut på "Demigod" när det gäller hantverkskunnandet musikaliskt sett.
Man kan nästan glömma att resten av bandet levererar på toppnivå också.
Herrar Adam "Nergal" Darski (sång, gitarr), Tomasz "Orion" Wróblewski (bas) och Patryk Dominik "Seth" Sztyber (gitarr) är som en väloljad maskin, och oavsett om det handlar om att häva ur sig riff eller gitarrsolon, eller lägga fundament med basen så tar man sig an uppgiften med yttersta bravur.
Det ligger många timmar övning bakom insatsen som är "Demigod", och det är bara att tacka och ta emot för att man får ta del av resultatet.

På den nivå är inte spelskickligheten i Necrophobic, och en skiva som "Hrimthursum" vilar mer på känslan, svänget och helheten är detaljer i hur man hanterar sina instrument.
Förstå mig rätt - man gör inget fel, och jag är full av beundran över hur Tobias Sidegård (sång, bas), Joakim Sterner (trummor) och Sebastian Ramstedt & Johan Bergebäck (båda gitarr) tar sig an uppgiften och verkligen gjuter sin själ och lägger sitt hjärta i insatsen.
Det är snyggt, det är läckert framfört och det är bra.
Det räcker med lätthet till betyget 4!

"Demigod" - 5
"Hrimthursum" - 4

ROND 6 - Frontmännen
Jag har sett Behemoth och Nergal live ett knippe gånger, och han är ju helt makalös i sin roll på scen. Jag har enbart sett Sidegård fronta Necrophobic en enda gång, och även om han försöker leda sina trupper efter bästa förmåga så är han inte samma fullblodsproffs som Nergal (vilket man inte ska skämmas över, det är inte många som faktiskt når upp till polackens kapacitet live).
Allt det spelar ingen som helst roll i denna rond, för även om det är svårt så ska jag försöka att helt enkelt strunta i hur de två frontmännen för sig på scen och enbart försöka isolera deras insatser på respektive skiva - det är ju trots allt "Demigod" och "Hrimthursum" som står rättegång här, inte bandets eller frontmännens förmågor vid andra tillfällen.
Det är bra för svenska Sidegård, för jag tycker att han gör en mycket inspirerad och balanserad insats på "Hrimthursum". Det ryts, det skriks, det sjungs om vartannat - och alltid och hela tiden på ett sätt som passar väl vid just det tillfället.
Kort sagt tycker jag att han klarar av att få maximalt ur resurserna han förfogar över.

Nergal kör mindre finlir och mer brutal kraft, och han drar det reglaget så långt i botten att han på rent ursinne klarar att fånga lyssnaren och få mig som åhörare att fascineras och imponeras över insatsen. Där Sidegård spelar med mer variation så tycker jag att Nergal når samma slutresultat med råstyrka. Det Hulk kan ta på kan Hulk slå på. Det Hulk kan slå på kan Hulk döda. Typ.

På det hela taget är nog de båda sångarna/growlarna en stor anledning till att jag håller dessa båda skivor så högt, och jag är svag för både insatserna även om jag tycker att de använder lite olika metoder för att övertyga. I min värld är det ändå tal om dubbla maxpoäng!

"Demigod" - 5
"Hrimthursum" - 5

ROND 7 - Produktion
Ärligt talat - för mig är produktionen oerhört viktig när vi talar om extremmetal. Många är de skivor som nog egentligen är bra drunknar i en ljudbild som är för dålig för att jag ska kunna ta den till mig.
Jag vill kunna höra de olika instrumenten och detaljerna även om det är ett helvetiskt inferno som pågår. Och kunna lyssna på skivan flera gånger i sträck utan att det känns som om jag stoppat huvudet i en torktumlare full med grus.
I dessa fall tycker jag att båda skivorna lyckas ganska bra. 
"Demigod"  (producerad av frontmannen Nergal som står för i stort sett alla moment)) har en lite torrare och mer steril produktion än den ganska varma och organiska "Hrimthursum" (där bandet själva producerat, men tagit hjälp av Fredrik Folkare för mixning (vilket i sig är lite kul, eftersom Fredrik numera är medlem i bandet) och Peter In De Betou för mastering) , men i båda fallen lyckas man uppnå ett gott resultat som passar väl till den musik som presenteras.
Detaljer så som hornet som inleder titellåten på "Demigod" eller barnaskriket i introt "THe Slaughter Of Baby Jesus" fungerar som kryddning utan att tillåtas ta överhanden.
Det är ständigt musiken som står i centrum.
Och den är tydlig, distinkt och med mekanisk precision framhamrad när det gäller polackernas skiva, ett sätt som passar bandets exakta sätt att spela väldigt bra.
Det går att njuta av såväl gitarriff som trumspel utan att man tappar bort basen som fundament, med andra ord precis som jag tycker att en skiva svärtad döds ska låta.
Svenskarna har en varmare ton i sin produktion, ironiskt nog med tanke på temat och titlarna om kyla, vinter och död. Det fungerar dock mycket bra, speciellt eftersom jag tycker att "Hrimthursum" vilar mer på känsla och sväng än på rent rensande.
Ändå får ingen av skivorna maximalt poängutslag, och det beror helt enkelt på att de faktiskt kunde varit ännu bättre.
Mer dynamiska, med mer djup, vilket kanske främst framkommer om man lyssnar fokuserat på skivorna på en stereo som verkligen klarar att ta fram djup i en ljudbild.
Det blir oavgjort i denna rond!

"Demigod" - 4
"Hrimthursum" - 4

ROND 8 - Topp 3
...varje gång det ska skrivas en Tvekamp så undrar jag lite vilken typ av kategorier de olika ronderna kommer att bli. Det finns några fasta och relativt enkelt framvaskade sådana, så som de första fyra (omslag, inledning, mitt och slut av skivan), men i övrigt är det lite flytande och beror på dagsform och smak. Dessutom tillhör det vanligheterna att ett sådant här inlägg skrivs i flera omgångar, dvs att undertecknad plitar lite med det lite då och då innan det är klart (just den här texten i rond 8 är skriven sista veckan i november, om du undrar...), och den här gången ska vi ha med en kategori som vi inte haft förr i samband med Tvekamper. Tror jag, jag minns faktiskt inte exakt.
Vi ska kika på de 3 bästa låtarna på varje skiva, och ställa dem mot varandra. Vi ska också dela ut poäng till samtliga dessa tre låtar, så maxpoängen på denna rond är alltså svindlande 15 poäng. Det ger dessutom en bra möjlighet för er läsare att gå bananas över vilka låtar jag har valt som Topp 3 från respektive skiva...
"Demigod" topp 3:

• "Demigod". Fantastisk titellåt, och jag är så svag för det där hornet som inleder låten. Det ger mig faktiskt rysningar varenda gång, och för mig är det så här man skriver och bygger ett titelspår. Det råder liksom ingen tvekan om att det är maximalt betyg.
• "Conquer All". Riffet. Det där gitarriffet. Det är helt magiskt, och egentligen sammanfattar den här låten det mesta med Behemoth för min del. Det är hårt, det är tungt, det smiskas trummskinn och ändå lyckas man hitta en gyllene väg som gör att det är melodi och sväng mitt i infernot. Max? Såklart!
• "Sculpting The Throne Of Seth". Nä, jag väljer inte "Slaves Shall Serve", en låt som visserligen är bra men som ändå mest hamrar på med lika mycket finess som Hulken. Då gillar jag inledande "Sculpting..." bättre, speciellt med detaljen av hur den startar med gitarrplocket som tidigare nämnts, och de sköna associationer det ger mig. Förväntan. Spänning. Lycka inför vad som komma skall. Bra som fasen, men i ett sånt här sammanhang krävs förstås absolut världsklass för att man ska dra hem maxpoängen. Hårda bud, och det gör att jag nöjer mig med betyget 4:a på denna den tredje låten.

Sammantaget skulle alltså poängen på "Demigod" motsvara 5+5+4, dvs 14 poäng.
Samma hårda bedömning gäller även för "Hrimthursum", en skiva som om man tittar på de bästa tre spåren har två helt givna, medan den tredje faktiskt - i en sån här omgång - är en aning svårare att vaska fram...!
"Hrimthursum" topp 3:

• "Blinded By Light, Enlightened By Darkness". Förstås. Essensen av bandets svängande driv, där både refräng och vers sitter som en iskall IPA till en varm sommargrillning en ledig lördag. Hej maximala fem poäng!
• "Hrimthursum". Lika bra, om inte bättre, är titelspåret som avslutar skivan. Kanske är det en extra krydda, det där att man placerat låten sist och som avslutning, men jag tycker att det ger ett bestående intryck för hela skivan. Även i det här fallet kan man konstatera att det ju är såhär man snickrar ihop ett titelspår!
• ...och sist och i sammanhanget minst: "Age Of Chaos". Det är ganska tydligt, tycker jag, att när man plockar ut de tre främsta spåren så är en av skivans styrkor att den är väldigt jämn om man bortser från de två topparna. Det gör å ena sidan att skivan är kanonbra, medan det kanske blir lite låga toppar totalt sett. För att sen dessutom inte helt göra bort mig avseende vad jag skrivit och betygsatt i rond 2-4 ovan så delar jag dessutom ut en trea på den här låten, med samma stränga krav och filter som gäller för sista spåret i Behemoths topp 3.

Så, ska vi summera vinterplattan "Hrimthursum" som blir det följdaktligen 5+5+3 = 13 poäng. En aning lägre, och det känns faktiskt logiskt. Skulle man däremot ge poäng per låt så vete fasen, utan att orka gå in noggrannare på det så är min känsla att polackerna har djupare dalar på sin platta....

"Demigod" - 14
"Hrimthursum" - 13

ROND 9 - Känslan. Fingerspitzgefühl. 
I vanliga fall kanske det är fler ronder än 9, det brukar i alla fall bli tvåsiffrigt antal, men inte denna gång. Den föregående (rond 8, för den som inte kan räkna baklänges) var så lång och resulterade i så mycket poäng att jag helt enkelt inte orkar mer.
Dags att avsluta, och det görs med den godtyckliga ronden som byggs på min känsla för skivan. Fingertoppskänslan. Hur den landar i magen.
Har du orkat läsa så här långt så fattar du dessutom att jag verkligen gillar dem båda, men att det är av lite anledningar.
"Demigod" är lite av min väg in i extremmetall generellt och Behemoths sådan i synnerhet.
Det är en skiva som liksom bröt barriärerna för min del, fullständigt, och en av de första rsådana som verkligen verkligen tog sig in i mitt hjärta. Det känns ibland som om jag kan varenda trumslag, refräng och riff på plattan, och att lyssna på den är lite som det där med första kärleken. 
Den är speciell.
"Hrimthursum" håller jag oerhört högt av andra anledningar. 
Svänget. Det där ridet som nästan bara Necrophobic kan få till.
Och konceptet. Det kom dessutom i en tid när jag verkligen behövde begrava mig i svart och kall musik, strax efter min skilsmässa, och därför har den liksom nästlat sig in under huden och lagt sig tillrätta på ett sätt som bara musik kan göra.
Det är egentligen inte mycket att bråka om, i något av fallen...

"Demigod" - 5
"Hrimthursum" - 5

SAMMANFATTNING
Okej. Ska vi räkna då? Denna Tvekamp är skriven i flera intervaller, och jag har när denna del av texten skrivs, inte den blekaste om hur slutet kommer att te sig. Ska jag gissa så kanske "Demigod" har en liten fördel, men det borde vara riktigt jämnt.
Så.
Adderat blir det..

"Demigod" - 50
"Hrimthursum" - 48

Ja, inte så illa gissat va? 
Seger för polska Behemoth och skivan "Demigod", men det var tajt.
Speglar nog ganska bra hur jag håller dessa skivor.
Extra roligt är det ju att de båda släpper skivor i stort sett samtidigt nu med, där Necrophobic denna gång hann lite lite före med "Womb Of Lilithu" eftersom Behemoth skjöt upp "The Satanist" till efter årsskiftet.
Och vem vet, kanske orkar undertecknad med en repris där de för returmatch under flaggan Tvekampen, vad det lider.
Just nu blir det julefrid dock.
Ett tag.
Innan vi satsar på att summera året, med sammanfattning av såväl det musikaliska som det icke-musikaliska.
God Jul! 

Recension: Satan's Wrath "Aeons Of Satan's Reign"

"A maiden is screaming.
The horned priest is risen
Let now the sabbath begin!!"

Lite blasfemisk heavy metal med thrashiga förtecken, kan det vara något så här i juletider?
Texten ovan står tryckt på baksidan av Satan's Wrath andra album "Aeons Of Satans Reign", och sammanfattar väl ganska väl det tema och den lyrik som plattan innehåller.
Musikaliskt är det klassisk heavy metal som hämtar lika mycket anda från Slayer som den gör av King Diamond eller för den delen Iron Maiden.
Driven metal som ibland slår mot dödsthrash, och ibland slår mot melodisk och klassisk gammal NWOBHM.
Låtarna heter saker som "Only Satan Is Lord" (med ett riktigt skönt intro som sparkar igång hela skivan), "Die Whiteh Witch Die" (plattans bästa spår), "Archfiend" (med svänget från helvetet) och "Lives Of The Necromancers (som var sättet jag upptäckte skivan, den spelades av Jarno på A Fair Judgement fast på Facebook, något han sedermera följt genom att placera skivan under lucka 16 på sin blogg).
Omslaget, bookleten och hela paketeringen kommer i svart bakgrund, röd text och är helt fullsmetad med upp-och-nervända kors, korsfästa snickare och allehanda symboler för Satan själv.
Bandet - från Grekland, om jag förstår saken rätt - frontas av Taz Danazoglou (Electric Wizard) som enligt konvolutet hanterar "sepulchral voice", och faktum är att det här ligger lite av nyckel i om du kommer att gilla skivan eller ej.
Sången är nämligen lite speciell, och han gör sitt absolut bästa för att grymta och låta så elak som möjligt, med resultatet att han låter som en ohelig korsning mellan Lemmy från Motörhead, Abbath från Immortal och Pest från Gorgoroth. Det låter fan inte bra jämnt, men efter ett par varv inser man att det låter passande - vilket givetvis inte är samma sak.
Kan du köra skivan ett par gånger och förlika dig med sången så kommer du efter en stund att finna att det är precis såhär det ska låta när just den här musiken ska spelas, och då har du en riktigt fin stund framför dig.
Dessutom är allt gjort med inte så lite glimten i ögat.
Resterande delar av bandet presenteras med följande sysslor:
Stamos K: lead curses
V: stringed vengeance
Costa: Basstard
Nathan Perrier: open casket

Du fattar att detta är en skiva du måste kolla in, framförallt som hela den här totalt överdrivna och lätt humoristiska djävulsdyrkan kombineras med vad som - som vanligt - är absolut viktigast: bra låtar.
Att dra på inledande och tidigare nämnda "Only Satan Is Lord", eller "Satan's Blood, Lucifer's Fire" är samma sak som att be om att få ett stycke adrenalin och inspiration i träningslokalen - som man kan nynna till (min hustrun tycker det är så där kul när jag gnolar på rader som "bow to your knees, now say the oath - only Satan is lord" hemma samtidigt som jag steker mamma Scans köttbullar till ungarna). Att få avsluta en dag med långa titelspåret "Aeons Of Satan's Reign" i lurarna, liggande i mörkret är ett fantastiskt sätt att sjunka in i sömnen, och bäst av alla spår är "Die White Witch Die".
Då blir det allsång.

Länge funderade jag på om jag skulle ha med den här skivan i mitt hemliga projekt, dvs att skriva om den som Veckans Tips och schemalägga publicering till någon gång i vår, samt addera den till listan över tilltänkta offer inför kommande Hårdrockskväll 2014, men det föll på några saker.
Dels är faktiskt hela våren intecknad (!) med sådana färdigskrivna tips redan, dels är jag mer eller mindre på det klara över hur mina val för Hårdrockskvällen kommer att se ut (och där passar inte Satan's Wrath in denna gång) och sist men inte minst så ville jag helt enkelt dela med mig redan nu av detta.
Detta är - ännu en - kandidat till årsbästalistan, även om jag i skrivande stund inte riktigt tror den håller hela vägen.
Men den är bra. En given betygsfyra, faktiskt.
När man kommit till stadiet att man gillar sången istället för att man stör sig lite på den.

Bästa Spåret heter som nämnts "Die White Witch Die", men samtliga 8 spår är bra och rockar hårt.

Du hittar skivan på Spotify här, så kan du också ropa in julen i den Ondes namn!

Satan's Wrath "Aeons Of Satan's Reign" - 4

Besatt: Gorgoroth "Quantos Possunt Ad Satanitatem Trahunt"

Mörker.
Inte musikaliskt till att börja med, utan bokstavligt.
Alla i huset sover. Utanför är det natt, och med den vinter som råder i Svea Rike så tar mörkret över.
I sängen ligger jag.
Det hörs, gissar jag, knappt något mer än lite prassel av täcket, och ett svagt ljud av kraftigt dämpad musik.
Jag gissar, eftersom den dämpade musiken kommer från stora hörlurar som sitter på mitt huvud, mina öron, och på insidan av dessa så är volymen dånande.
Det är natt, mörkt, och egentligen alldeles för sent. Jag borde sova, men kan inte hålla mig.
Jag bara måste höra sångaren Pest en gång till, när hans stämma med desperation och övertygelse bryter tystnaden och han uttalar det som hela skivan andas: rebirth of Gorgoroth!

Besatt tar slut här.
Detta är det sista inlägget i serien, i alla fall under så lång tid framåt som undertecknad kan skåda, och den tar slut med en av de där skivorna som fullständigt tagit över mig en tid. 
Som inte bara trängt undan all annan musik, utan även inkräktat på övrig aktiviteter på ett sätt som egentligen inte kan sägas vara normalt.
Med andra ord, det som varit hela essensen av Besattserien, och som finns latent i Rebellängeln hela tiden.
Genom hela serien har det varit ganska stort fokus på det andra, det som hände precis då, när skivan i fråga stod i fokus. Det har varit nedslag i känslor och händelser i samband med min skilsmässa, föäldrarskap, första skivorna i vinyl. och CD-format, kassetband och besök i pojkrummet - huller om buller.
Denna gång är det egentligen inte en enskild händelse som ska få stå i fokus, utan allt som hänt sen jag flyttade familjen till Tyresö, sen bloggen startade.
Den här skivan kan vara den som är allra mest förknippad med just det.
Jag upptäckte den märkligt nog inte under 2009 när den släpptes, utan i början av 2010.
När det var vinter och mörkt, precis som anges i ingressen av detta inlägg.
Då hade vi bott i radhuset i Tyresö, min lilla familj och jag, i dryga ett år. Flyttade in december 2008, och i samband med att jag spelade den här skivan på nätterna så gick jag även åter till jobbet efter närapå 9 månaders föräldrarledighet.
Det var... inte helt enkelt. 
Tog lång tid att få skallen att funka som vanligt, yrkesmässigt, igen - och det blev antagligen inte lättare av att jag låg vaken och lyssnade på musik i nattmörkret.
Till saken hör också att det faktiskt är sen jag kom hit, till Tyresö, till en ort som jag inte hade någon som helst anknytning till innan, som jag verkligen har kommit hem.
Det är en småstad.
Mina killar har rusat in i snart sagt varenda affär i vårt lilla centrum så jag hälsar och småpratar med tamejfasen alla här. Vet vem som är vem. Hör hemma.
Och det hör ihop med att jag funnit mig själv, efter alla turer i livet (jo, ni vet ju om ni läst Besatt...), och att jag mitt sätt att få vardagen att fungera.
I vardagen finns den här bloggen.
Metalbloggen. Metalyze. Metal!
Den har gett mig så löjligt mycket.
Vänner som startat som digitala och slutat som verkliga. Uppmuntran. Kritik. Möjlighet att intervjua stjärnor - och kanske framförallt upptäckten av så sjukt mycket ny och bra musik.
Det gör att det känns fint att sätta punkt för Besatt här.
Gorgoroth-plattan tänker jag inte dissekera så mycket mer här och nu, det finns en Tvekamp som gör det sen tidigare, och använder istället skivan för att symbolisera såväl min egen återfödelse som det maniska mörkret som finns hos oss skivnördar.
Det kommer alltid att bli fler händelser i mitt liv som knyts samman med en skiva eller en annan. 
Det kommer alltid ny musik att knyta till livslinjen.

Men det tar vi då. När det är dags. 
För nu släcker vi lampan för Besatt, och gör det genom att än en gång lyssna på den där magiska textraden som så bra förkunnar hur det känns när man varit ute på en lång vandring och nu är hemma. 
Rebirth of Gorgoroth. 
Rebirth of the Rebelangel...

Början på slutet av 2013 - och förändringar på bloggen.

...vänner, det är ungefär mitten av november och jag har sett att ett flertal av mina bloggande kollegor kört igång sin sammanfattning av året. Genomgångar av vilka skivor som varit bäst, störst och vackrast - listor som är en ren fröjd att ta del av och som dessutom är temat för nästa nummer av de "stora drakarna" Close-Up Magazine och Sweden Rock Magazine.
Motsvarigheten på denna blogg kommer att bli... inget.
Nada.
Om det föregående år varit en hel del sådana genomgångar så blir det i år inget av det, möjligtvis en snabb koll på vilka skivor jag faktiskt vet att jag missat eller inte hunnit med att lyssna in mig på, men annars kommer jul- och nyårspubliceringen att följa ett ganska strikt mönster.
Det blir en Tvekamp på julafton.
Det blir en genomgång av vad som varit bäst detta år i mellandagarna, delat på ett inlägg som avhandlar musiken och ett inlägg som tar hand om resten.
Det blir en publicerad årsbästalista på Nyårsafton.
Precis som vanligt.

Men det blir ingen genomgång över vilka skivor som är heta i racet efter en plats på just den där topplistan.
Som det ser ut blir det däremot en längre topplista, lite av samma tanke som en viss Metal Bastard som kör Topp 30 varje år, ett inlägg som faktiskt innebär en av mina personliga höjdpunkter varje år då det brukar finnas ett helt knippe guldkorn att hitta.
Sannolikt blir det ingen kristallkula heller, det inlägg som brukar ligga i början av året och sammanfatta lite mer eller mindre seriösa förhoppningar för det kommande året... men det får vi se. Det kan bli så att jag är för exalterad över kommande alster (bland annat ska ju Gorgoroth släppa "Instinctus Bestialis" och Behemoth "The Satanist" tidigt nästa år... och dessutom har Opeth aviserat nytt album till våren, som enligt Åkerfeldt kanske inte blir dödsigt men ändå hårdare än "Heritage") och inte kan hålla mig, men tanken som det är just nu är ändå att istället försöka hantera de släppen när de väl kommer.

Dessutom händer andra saker.
Besatt-serien kommer att gå i graven.
Det blir två skivor till, sen kommer serien att försvinna.
Jag leker (som vanligt vid den här tiden på året) också med att låta Citatet gå i graven, men skillnaden mellan dessa två serier är i huvudsak hur krävande de är.
Besatt har varit kul, men tagit såväl tankemöda, tid som en del vånda i anspråk.
Citatet rullar lite av sig själv och är ganska lätt att skriva.
Den ena kommer att försvinna just för att jag inte hålla den vid liv med den stringens jag tycker en serie ska ha, den andra ligger i riskzonen för att det tvärtom är nästan lite för enkelt och kan bli...rutin.
Vad tycker ni om Citatet?
Vill ni ha serien kvar, och i vilket format i så fall?

Kvar blir dock Veckans Tips och Record Madness, så långt är klart.
Kvar blir också recensioner och tips om skivor.
Återkommer gör Lördagslyx, tänker jag. Jag har ett knippe inlägg jag vill göra i den serien (den bärande idén där är att det är ett längre inlägg som publiceras på lördagkväll runt 7-tiden, och som ger er läsare ett lite udda inslag att sjunka ner i på kvällskvisten), bland annat ska vi dyka ner i 70- och 80-talets skivförsäljning, tröjmerch och lite andra "spaningar", men det kommer inte att bli den strukturerade publiceringstakt som andra serier har hållit med nya inlägg varje eller varannan lördag.
Därför undrar jag lite om vad du skulle vilja se och läsa?
Jag leker med tanken att göra en fortsättning på "Metalbloggen lyssnar på..." som publicerades i samband med Iron Maiden-spelningen i somras, eller att göra en genomlyssning av de olika skivbolagen som är verksamma inom genren och deras stall, men jag har inte bestämt mig.
Trenden med gästbloggare är också intressant, som bekant har ju undertecknad härjat runt lite på Tune Of The Day under flaggan The Rebel Angel Ramblings, och lite lockad är jag över att ge andra chansen på den här siten.
Det beror lite på vad och vem, eftersom jag egentligen inte har något koncept eller någon filosofi runt det.
Så.

Kära läsare (ni är ändå en del, under detta år har antalet besökare ökat stadigt och i skrivande stund brukar ni vara en 3-4000 besökare i veckan som kikar in) - frågan är lite öppen här.
Om det är närmar sig slutet av året och det är dags att önska sig julklappar...

...vad vill du helst av allt läsa det kommande året på den här bloggen?

Dags att begrava stridsyxan, Entombed. Eller åtminstone slåss rent...

...som du säkert vet har veteranerna Entombed hamnat i luven på varandra, och allt verkar vara lite hysj-hysj och väldigt märkligt. 
Såväl Aftonbladet som SVD rapporterar om sprickan som faktiskt verkar ha funnits ett tag, men som inte synts förrän nu. Det är de två kvarvarande originalmedlemmarna fångade på bild nedan som är huvudfigurer i soppan (bilderna för övrigt tagna från Sweden Rock Magazines jubileumsspelning så sent som i januari i år, då allt uppenbarligen verkar vara frid och fröjd - för övrigt en kanonkväll där både Entombed och Candlemass levererade storligen..).
Alex Hellid & L-G Petrov.

 

Med enbart tre veckors mellanrum har de båda ansökt om att få rättigheterna till varumärket.
L-G var lite före, och verkar ha fått det tilldelat, ett beslut som gäller så länge inte Hellid överklagar och kan visa att han har rätten.
Men det är inte det märkligaste.
Det konstigaste är att båda agerar som om de var det riktiga Entombed. 
Och det har skett lite sådär i smyg, utan att man fattar det eller att bandet har kommunicerat det. L-G Petrov-versionen har till och med fixat till en ny platta som ska komma (uppskjuten från hösten till nästa år pga "tekniska problem", och man kan ju bara gissa att det egentligen har med denna strid att göra.  Skivan är nämligen inspelad utan Hellid på gitarr, och bandet har dessutom passat på att dra en repa till Columbia för spelningar med dne settning som lirar på skivan.

Plattan heter "Back To The Front", och tittar man nogrannt på den så ser man ett par saker:
1) Den är snygg.
2) Det varumärke som de båda ansökt om är EntombeD. Med stort D i slutet.

Kan det vara vägen ut ur stridigheterna?
Knappast.
Det blir för likt, även om man skulle skriva med litet "d".
För Hellid vilar inte på hanen.
Han har bestämt sig för att kampera ihop med Uffe cederlund & Nicke Andersson och ge en konsert i Gävle med symfoniorkester, då man ska framför hela "Clandestine".
Ja. Den skiva som L-G Petrov inte sjunger på.
Det kommer med andra ord att finnas 2 Entombed, i alla fall ett tag.
Liksom det finns 2 Queensryche.
Personligen tycker jag att det verkar vara hål i huvudet, men det som känns konstigast av allt är att ingen verkar vilja ta bladet från munnen och berätta vad läget är.

Man får bråka, sånt hör livet till, men gör man det i en "officiell" institution som Entombed är så får man i alla fall tala om att man inte är sams och att man bråkar. 
Och att man inte vet hur det slutar. Livet är dessutom för kort för att vara kategorisk och stenhård, bäst vad det är behöver de varandra igen - och hur lätt blir det om kampen varit smutsig (eller hur, Gorgoroth?).

Dags att begrava (phun intended) stridsyxan, Entombed. Eller åtminstone slåss rent...

Record Madness: G

Ahhh.... Stones smällde ju ganska nyligen upp svaret på bokstaven Q, och han gjorde dte verkligen snyggt. Där fanns faktiskt en hel del skivor, betydligt fler än vad jag har själv i alla fall.
Sen passade han tillbaka en stabil bokstav till mig. G.
Och eftersom den är just stabil i min hylla så är det väl ingen idé att vila på hanen, lika bra att bara köra på. Here goes!

RECORD MADNESS: G
Det kanske står ett 40, 45-tal plattor i min hylla sorterade på G.
Faktiskt inga konstiga saker alls, utan nästan bara väntade och framförallt stabila utgåvor.
Generellt byggs samlingen upp av ett par förväntade grupper med en 2-5 plattor vardera, i alla fall för det mesta. Det finns lite udda saker, men vi sparar dem lite, och startar sådär lagom i mitten av förväntade/mindre förväntade skivor.
Vad sägs om de här tjusiga sakerna?

Det är The Gates Of Slumber och Ghost Brigade, två akter som verkligen är bra och som spelas en hel del av mig (det känns faktiskt ganska mycket så med skivorna under denna bokstav, att mängden speltid är överrepresenterad jämfört med mängden skivor, så att säga). 
Givetvis är amerikanska The Gates Of Slumber sorterad under "G" trots att man börjar med "The", en sak som för mig är helt given och genomgående i skivhyllan.
Båda dessa akter har jag upptäckt med den mellersta skivan (Hymns Of Blood And Thunder" respektive "Isolation Songs", ett av de där lyckade blindköpen på enbart omslag, referenser och skivbolag), haft den tidigare skivan (till höger i bild då) som Veckans Tips (Arkivet för det här), och därefter tyckt att den senaste skivan visserligen är bra, men kanske inte lika bra som föregående alster (plattorna till vänster i bild). 
Men visst är väl "The Wretch" helt sagolikt snygg, som en parentes?

Snygg är också samlingen med black metal under denna bokstanv, tycker i alla fall jag.

Översta raden - Gorgoroth, i bild och ljud. Jag borde ha fler plattor med dem, men det har jag av någon anledning inte. Får se om jag ska åtgärda det under året, det beror lite på om jag hittar dem till en bra peng. DVD'n "Black Mass Krakow" är riktgt bra tycker jag, och en gång i tiden skrev jag om den som Månadens DVD på Werock. Härlig fredagskvällssysselsättning med den, döda djurhuvuden och nakna människor på kors är som bekant ett ypperligt sätt att runda av veckan på...
Den nedre raden är två stycken skivor med franska Glorior Belli som flankerar norska God Seed. Har du inte sedan tidigare koll på framförallt fransoserna tycker jag du ska skaffa det, främst den vita skivan till höger, "Manifesting The Raging Beast" som är finfin black metal med lika delar rens och sväng.
Och på tal om sväng - det finns det ju en masse på dessa skivor. Får mig dessutom osökt att tänka på X-Models gamla hit med textslingan "Det finns bara två av oss - och det är vi.."

Kai Hansen, FTW!
Gamma Ray, samma skiva, i två utgåvor. Varför?
Jo, för jag hade inte denna och hittade den inte. Efterlyste den på bloggen, och fick en länk som gjorde att jag kunde köpa den övre, en dubbelutgåva med både "Heading For Tomorrow" och "Sigh No More". Innan den hade levererats så hade snälla läsare (brorsan, vill jag minnas?, eller var det Nicke?) skickat sitt gamla ex.
Hepp - två exemplar i min hylla!

Sen då. Vad finns det mer för alster?

 Grand Magus, detta svenska toppband, finns förstås. Jag har försökt köpa lite remastrade versioner av äldre plattor som ibland dyker upp som beställningsbara (ex hos Record heaven), men det slutar alltid med att de inte går att få hem och ordern stryks.
Synd.
Men jag har i alla fall de senaste fyra, och de logar en hel del speltid.
Liksom Graveyard. Förstås.
Tre plattor släppta, tre plattor i hyllan, och fattas bara annat. 
jag står nog fortfarande fast vid det jag sa i samband med jubileet, att "Hisingen Blues" är den bästa skiva som släppts sedan bloggen startade!
Sista trion är kanske mer oväntad.
Godsmack, tre plattor som jag i stort sett aldrig spelar.
"IV" hade jag som Veckans Tips, och det var i samband med att jag hörde den skivan som jag köpte dessa tre. Vill minnas att det var i samband med något erbjudande på typ Bengans, ta tio plattor för en spottstyver eller nåt sånt.
Jag tycker fortfarande att "IV" är en bra skiva, men de andra har jag nästan inte hört. De står där och samlar damm, om jag ska vara ärlig...

Okej.
kanske dags att sparka in lite öppna dörrar då.

Guns'N'Roses och Green Day finns, förstås, bland de akter som utgör samlingen på G.
Det roligaste/konstigaste med detta är att jag nu, i skrivande stund, inser att jag av någon helt outgrundlig anledning saknar "Use Your Illusion 1". Det är förstås inte okej, och jag fattar egentligen inte alls hur det har gått till, men det är ju ingen ursäkt.
"Chinese Democracy" är lika frånvarande i min hylla som det är i verkliga livet. Den finns inte. Däremot finns det faktiskt en elektronisk kopia, och kanske bord jag köpa även om fysisk. Den dagen jag inte hittar något vettigare att handla, dvs... aldrig.
Plattan i mitten av Guns-skivorna då? 
Vad är det?
Dubbelliven "Double Talkin' Live" med världens sämsta ljudbild.
"night Train" på den skivan har rent av episka mått av uselhet, speciellt sången är så usel att det gör ont. En bedrift i sig, förstås, och med det givetvis en värdefull ägodel i hyllan, och en skiva som faktiskt spelas lite då och då (...kan det verkligen ha varit sååååå uselt?)
Green Day behöver man inte säga så mycket om, tycker jag.
Jag har lite, inte allt, och det funkar när man är på det humöret.
Lite som det här, faktiskt:

Mjukisskivorna i samlingen heter Ghost, Garbage och David Gray.
Snart kommer ju nya Ghost-plattan, och vad jag förstår så är den ett snäpp bättre. Ska bli spännande att höra. De andra två akterna då... ja.. David Gray har ju rösten i sin enkla singer-songwritermusik, och Garbage lite tuff rockdisco. Jag kan dock avslöja att en av skivorna på bilden just ovan kommer att medverka i Besatt rätt snart.
Inte alla skivor i den serien är stenhårda karameller....

Okej.
Nu har vi snart avverkat mer eller mindre varenda skiva i hyllan.
De som återstår är dessa!

 

 

  Jag borde ha mer Gojira.
Jag har inte det, men det kommer nog ordna sig med tiden.
Great White är en gåva från Magnus Ö, en kul sån. Skivan är en coverplatta, och ska väl ses med en inte så liten portion humor.
De sista två skivorna är dock på blodigt allvar, och den vänstra av dem är den skiva jag absolut vill framhålla i denna sektion av hyllan.
G/Z/R är alltså Geezer Butlers soloprojekt, och det som bjuds är stenhård industriell metal av yppersta snitt. Här har du ett bonustips om skivan, och har du missat den så bör du åtgärda det med en gång. Ruggigt bra skiva!

Så. Är det slut nu?
Nästan - för nu finns inga mer skivor i hyllan.
Däremot är "G" en sån där bokstav där det visar sig att jag har en hel del elektroniska saker.
Inte lika kul för det är lurigare att ta bilder på, och inte alls lika kul att stå och rota i.
Men ändå... vi kan väl slå en kik?
En icke fullständig lista över några av de intressanta plattorna ser ut som följer:

Gallows End "Nemesis Divine"
The Gate "Earth Cathedral"
The Generals "Stand Up Straight"
Ginger Trees "Along With The Tide"
Grift "Fyra Elegier" (snart i recension på en blogg nära dig...)

Så.
Egentligen borde jag kanske klistra in bilder och dyka in i iTunes för att visa antalet spelningar och annat, men det sparar vi nog till en annan bokstav. G har ändå så många guldkorn tycker jag.
En stabil bokstav.
Sist ut - utmaningen tillbaka till Stones.
Han ska denna gång få sätta tänderna i en bokstav som jag tror innehåller ganska många plattor, men det är lika bra att börja beta av. Beta. B.
Utmaningen är alltså bokstaven B.
Fortsättning följer!