Veckans Tips: Armored Saint "La Raza"

Förra sommaren körde Metalbloggen en serie med kopplingar mellan olika sorters öl och hårdrocksplattor. Då lovade jag att den här skivan skulle komma som Veckans Tips (en grej jag haft på gång i mer tid än så känns det som, men aldrig tyckts ha kommit runt till), och eftersom det nu känns som om det var länge sen vi hade ett tips som bestod av bra melodiös hårdrock med grym sång så passar det väl väldigt väl nu, eller hur?
Jag kan nästan se hur flera av er rynkar lite på näsan ändå. Armored Saint, med John Bush på sång - är inte det lite.. ja.. ohäftigt
Nä. 
Det är ju inte det. Det är istället helt rätt.
Bandet som sådant har förstås en brokig historia (läs min intervju med gitarristen och låtskrivaren Joey Vera här) och dessutom en ganska intressant sådan, och skivan har hamnat under lupp av mig i samband med recensionen - men denna gång är det inte tidsbrist som gör att jag väljer att plocka upp den som Veckans Tips. Det är inte ens att det alltså går att länka till en massa annan läsning, något som jag annars brukar vara förtjust i. 

Nej, det är helt enkelt att jag gillar "La Raza" skarpt, och det är en av de där skivorna som jag plockar fram med jämna mellanrum för att spela. Det kan bero på att jag är svag för just John Bush röst, det vet jag sen tidigare, men jag tror mest att det beror på att låtarna i sig svänger bra. Låtar som "Head On", "Left Hook From Right Field", "Chilled" och "Little Monkey" kliar mig rätt väg, så att säga, och jag gissar själv att dte är anledningen till att jag återkommit till skivan regelbundet sen den kom 2010. Eller så är det för att den är ganska snygg och står ut lite i skivhyllan. Formfaktorn är smalare digipack med någon millimeter högre kant, så den syns rätt bra när blicken glider runt i jakt på något att lyssna på.
Fronten är relieftryck med ljust går och vitt, och är av det där slaget att det växer med tiden. Fler och fler detaljer framgår ju mer man kollar på det.

Tyvärr (ja, inte för bandets del kanske, men för många som vill lyssna på dem) så är denna platta utgiven på Metal Blade, med allt vad det innebär avseende avsaknad av skivan på Spotify. Det betyder att det inte finns någon länk till skivan här, och det är lite synd.
Jag tror nämligen att det uttryck bandet har på denna plattan är något som gått många förbi. En gång i tiden var ju Armored Saint mer traditionell hårdrock, och visst sitter melodierna kvar - men här är man mer lutad mot lite blues/soul-känsla, och det ger spännande effekter i låtar som just tidigare nämnda "Chilled". Nå, är du nyfiken och inte hittar på skivan för lyssning någon annanstans så får du höra av dig via mejlen chief-rebel-angel@hotmail.com så ser vi vad vi kan hitta på.
Till dess: rock on!

Record Madness: A

Det har bubblat ett tag.
Sakta men säkert puttrat på som ett långkok, och nu är vi framme vid lansering.
Vi pratar om ett bloggöverskridande projekt mellan Metalbloggen och Tune Of The Day, ett projekt vi valt att kalla RECORD MADNESS.
I korthet kommer det att gå ut på att vi gör nedslag i skivhyllan, och reglerna är relativt enkla.

Det kommer att bli utmaningar mellan oss. Vi startar med att jag dyker ner i bokstaven "A", och skriver ett inlägg med lite bilder om vad man nu kan tänkas finns i min skivhylla under den bokstaven. När jag är klar avslutas inlägget (detta, alltså) med en utmaning i form av en bokstav som skickas till Stones på Tune Of the Day. Han gör sen samma sak med sin skivhylla (hej vinyler!) men med sin twist och sin vinkling på det innan han skickar tillbaka en bokstav. Sen går det hela så, fram och tillbaka som en pingpongboll.
Möjligheterna till konstiga, vridna och förvirrade grepp är stora.
Riskerna för galna och udda skivor i fokus är uppenbara.
Det kommer antagligen att ta väldigt lång tid att rulla igenom alfabetet, men det var lite av poängen. Varje skribent tar sin uppgift i den takt och tid han orkar - syftet är ju att det ska vara lustfyllt, och verkligen en möjlighet att göra nedslag i skivsamlingen.
Och, som sådan kan det ju vara värt att nämna några ord om just skivsamlingen.

Min vinkling kommer inte att innehålla ett enda gram vinyl. Faktum är att jag nog skänkt de flesta av mina gamla buckliga och vinda vinyler till just Stones, ochistället kan det komma att hända att vissa bokstäver blir mer eller mindre skärmdumpar från iTunes, typ, i kombination med CD-skivor och en del DVD:er.
Tydligt kommer det nog också att bli att Stones är snäppet galnare än undertecknad.
hans skivhylla är av sorten "monumental", medan min är ganska modest.
Nå. Det om detta.
För att starta någonstans så har jag serven, och vi bestämde att vi börjar från toppen. Bilden längst upp kommer vad det lider att bytas till en finare och mer permanent logga också (känn pressen Stones!) (EDIT - nu är bilden bytt. Gillar ni den?), men det är lika bra att dra igång allt nu när inspirationen är varm.

Metalbloggen Record Madness: A
Den samling CD-plattor som finns ihopskrapade för undertecknads del under bokstaven A är en relativt liten mängd med relativt förväntat innehåll. När jag tittar på den med "nyktra" ögon så tycker i alla fall jag att det syns ganska tydligt att den här bokstaven har brandskattats ganska hårt under åren.
Alltså - jag har nog haft fler plattor en gång i tiden, men det kan ha varit på vinyl eller så har de försvunnit längs vägens gång. Tyvärr. Hela samlingen under bokstaven A ryms på 6 sektioner i IKEA-modellen Benno, och det betyder att vi kanske pratar om en 50-60 skivor totalt sett i fysiskt plastformat. 
Spektaklet ser ut såhär om man fotar det med darriga händer, dassigt ljus och en iPhone!

 Såklart är ordningen den enda rätta.
Bokstavsordning först, sen utgivningsordning inom respektive artist. Alla andra sätt är egentligen fel, vill jag tycka (att sedan iTunes sorterar på ett annat sätt är en annan femma och kanske fog för diskussion...).
Det betyder att i toppen finns Abigail Williams, och sist ut är Axxis. Däremellan blandas en del lite mindre väntade saker med en del väldigt väntade saker.
Det är en bokstav som har levererat ganska många skivor till de löpande serierna Remasters, Live! och Veckans Tips, och av någon anledning - kanske för att det är först i bokstavsordningen och därmed inleder såväl den elektroniska som den fysiska skivsamlingen, så finner jag mig ganska ofta tittande på just skivorna som finns här.
Där finns till exempel två hyllor som är mer eller mindre dedikerade till dessa skivor:

 Ja. Det är AC/DC och Accept-högarna, med senaste skivan överst.
Som sig bör.
Två grupper som tuggat på rejält länge, och som är såna där som jag återvänder till lite då och då.
De har figurerat mycket på bloggen genom åren (Arkiv för Remasters här, Live! här och Långa Artiklar för exempelvis Tvekamper här om du vill läsa mer), och är musik som förstås bör finnas i din samling. För egen del kan jag notera att det faktiskt mest (för AC/DC nästan enbart) byggs av skivor som jag köpt på CD i efterhand, och då oftast i remastrade versioner. Gamla vinyler har ersatts, vissa gånger har jag haft skivan i CD-format men bytt den, andra gånger har jag haft skivan men förlorat den under årens gång, och i vissa fall har jag haft en kopia på kassett (För dig som är för ung för att först vad det innebär och hur själva bytet och delandet av musik via kassetter gick till - stackare. Det är ett stycke historia och kultur du inte fick vara med om...). Resultatet är rätt skumt, exempelvis har jag nästan ingen AC/DC-skiva som inte är digipack. Rätt konstigt, men det ser onekligen snyggt ut när de står där på rad, de snygga och smidiga plattorna från Australiens största band.
Och, på tal om skivor jag inte har men har ändå, och skivor som genom åren försvunnit.
Anthrax.
Såhär ser den fysiska skörden ut:

Tre skivor.
Varav en är en samling (det är faktiskt en fantastiskt kul grej måste jag för övrigt säga, att spela in en massa klassiker med sin "nye" sångare och låta fansen få diskutera och dividera om vilken version som egentligen är bättre...enkelt och genialt...) som kom för inte jättelånge sen, och en är den senaste plattan "Worship Music", ett snedköp som jag inte gillar något vidare. Den sista av de tre är utmärkta "Sound Of White Noice" och skulle kunna sparka igång diskussionen om Belladonna/Bush, men det tänkte jag försöka styra bort ifrån och istället ta fram en gammal klassiker.
När har man en skiva?
Mer aktuellt än någonsin när Record Madness sparkats igång, och kanske som mest intensivt när det gäller Anthrax för min del. Jag har kanske bara tre fysiska plattor, men i min iTunes finns nästan hela backkatalogen. Och då kommer frågan som ställdes i somras (läs detta inlägg för mer och längre resonemang)... när har man en skiva? Digitalt, räcker det? Eller behöver man en grej att hålla i?
Och om digitalt räcker, måste man ha köpt den eller räcker en kopia som en vän lämnat...eller en promoskiva som levererats via digitalt media enbart?
Nåväl. Det om detta, det om Anthrax. Det är ändå en grupp jag inte spelar speciellt ofta, i ärlighetens namn, inte som exempelvis de nordiska klassakterna Amon Amarth och Amorphis som delar en hylla. Bra skit som jag återvänder ofta till.

Förstås finns här en massa klassiker som Allen/Lande, Alice In Chains och Annihilator, likväl som mer udda och kanske lite oväntade inslag (The Almighty!) när det gäller hårdare musik, men det finns även en liten del mindre aggressiv musik. Som jag också lyssnar på.

Adams, kan man säga. Ryan Adams och Bryan Adams med varsin bra platta. "Gold" med Ryan är amerikansk lättsmält singersongwriter, och den japanskimporterade liveplattan med kanadensiske rockaren Bryan har jag fantastiskt mycket minnen till. Krocket på gräsmattor, folköl i baksätet på bilar... Dessutom Atomic Swing, med sitt lite galna och halvpsykedeliska anslag, men ändå vansinnigt bra låtar.

Ändå.
Ett nedslag i skivhyllan såhär avslöjar obarmhärtigt att det ju faktiskt är en rocker jag är, och att det är där jag hämtar min kraft. Kanske är det så att den ständiga jakten på ännu ett guldkorn drivs på av bloggen, men jag tror inte det. Jag tror att det skulle vara lika hungrig även utan den, så att säga. Att jag däremot lyssnar på musik lite annorlunda tack vare bloggandet, det tror jag däremot. Jag lyssnar ibland för att njuta och bara lyssna, men ganska ofta med tanken att jag så småningom ska skriva något om skivan ifråga. En recension, Veckans Tips eller något annat.
 Bokstaven A har som sagt fiskats ur en hel del när det gäller Remasters, Live! och Veckans Tips, men lite finns det kvar ändå. Plockade upp de här blivande Veckans Tips för att glänta lite på förlåten!

Armored Saint, Ark och Aeon.
Fina saker, så det är bara att hålla utkik.
Annsr så var faktiskt tanken att jag skulle välja en skiva och lyfta fram lite extra här, i samband med bokstaven A.
Det är inte en av de mer uppenbara. Vi kommer inte att få At The Gates-perspektiv eller så, utan vi ska ta en skiva jag faktiskt inte trodde att jag skulle gilla, och som jag plockade upp av en slöump eftersom det av någon anledning var lite torka i nyhetsfloden och jag befann mig på en skivaffär med lite pengar att bränna (numera nedlagda Rocks i Farsta, vill jag minnas). 
Den här (sorry för bilden, jag trodde jag hade fotat den från hyllan, men det missade jag tydligen... den står där, mot slutet, typ tredje från höger längst ner om du kollar noggrannt på bilderna i början av inlägget):

 Jag gillar inte metal core.
Rent generellt.
Det här är just det, och dessutom med texter som är skrivna ur ett kristet perspektiv.
Alla fel, typ, på papperet, men...gosse, vilket fäste denna skiva ändå har på mig!
Recensionen är lika aktuell idag som när den skrevs för snart ett och ett halvt år sedan.
Det här är riktigt smittsamt riffande, fina breakdowns och bra melodier.
Jag lyssnar på skivan lite då och då, faktiskt, och rätt så ofta i hörlurar i min iPod, liggande i sängen på kvällen - och varje gång är det fram till "Salt & Light" som jag hänförs som mest. Den låten är liksom kulmen på allt som byggs på fram till den, och efter att den klingat ut kan jag somna när jag lyssnar på skivan i sängen.
Oväntat alltså, men den skiva jag vill ge lite extra plats i ramljuset under bokstaven A är August Burns Red! På Spotify här, så du också kan hänföras.

Ska vi säga så, som ett första skott på serien RECORD MADNESS?
Det kommer väl att ta sina former vad det lider, just detta inlägg kanske blir spretigt och svamligt i efterhand visar det sig, men det får ni leva med. Möjligtvis kommer det att bli kopplingar till Spotify (mer än den enda länken ovan), videosnuttar och annat, men det är lite av charmen med den här serien tycker jag. Varken jag eller Stones vet ju hur det kommer att utveckla sig, och vad respektive bokstav för med sig (det blir t ex en stor skilland att beskriva skivorna under bokstaven "M" jämfört med "Q", eftersom enbart mängden skivor innebär ett annat förhållningssätt, och till det ska man lägga personliga favoriter som kanske återfinns på vissa bokstäver...), samt hur lång tid det kommer att ta mellan de olika inläggen.

Just nu är det dags för mig att stänga ner den här mjukstarten av serien, och istället skicka passningen till Stones. Han vet inget om vilken bokstav som blir hans nästa mål, för det väljer jag här och nu (lika lite som jag vet vad han kommer att skicka tillbaka så småningom):

L.
Bokstaven L.
Jag vet nämligen att där återfinns en av grupperna som verkligen är husgudar hos karl'n, och jag är mer än lovligt nyfiken på vad en skivaholic som Stones egentligen besitter med just den gruppen.
Handsken är kastad. Utmaningen startad.
Häng med!

5 A.M Armored Saint!

Sommartiden är här - och med den en svit inlägg som kommer att rulla på bloggen istället för Veckans Tips. Vi får se hur länge det funkar, det kanske inte går hela sommaren... men i alla fall en del av den.
Serien kommer att bygga på temat i Lördagslyxen "Malt, Humle, Jäst och Distade Gitarrer", dvs att det finns öl med mer eller mindre konstiga och långsökta kopplingar till namn på hårdrocksgrupper, skivor eller låtar.
Många av de uppenbara är redan avklarade (förstås) i samband med ursprungsinlägget, så detta kommer att bli en helt krystad serie svammel som ändå på något sätt lyfter fram både hårdrock och öl. På något sätt. Ok?
Först ut...

Brewdog 5 A.M Saint - Armored Saint "La Raza"
Ska man börja med det lättaste här så är det väl kopplingen. "Saint". Det är en ganska banal namnmässig koppling, men för mig funkar det bra. Det finns nämligen en del likheter mellan dessa två produkter.
Det är lite av doldisar, kan man säga - men ändå mycket bra i längden.
Brewdog anser sih själva vara "the epitome of pure punk", och vill utmana de stora och etablerade bryggerierna med sitt lite mer oberoende och uppkäftiga sätt att angripa bryggkonsten.
Armored Saint har ju varit av och på under så otroligt många år, och var faktiskt en gång den grupp som de riktigt stora ville rekrytera från. Senaste skivan "La Raza" kammade hem en betygssjua på Werock, och fick mig dessutom att följa upp med en intervju med gitarristen Joey Vera. Mest intressant är kanske ändå att skivan har vuxit på mig, rejält.
Har flera gånger tänkt ha den som Veckans Tips - men det har liksom inte blivit läge för det. Än.
Och lite så är det med Brewdos 5 A.M Saint.
Ölen är inte helt enkel att få tag i, den ingick i bryggeriets samlingspaket av fyra flaskor som ett tag fanns (finns kanske fortfarande?) på Systembolaget.
Den benämns som "iconoclastic amber ale", och är tappad på 5%. Färgen är rödbrun med ganska djup nyans, och både doft och smak bjuder på en rejält humlad ale.
Perfekt en varm sommardag.
Lika bra en regnig sommarkväll.
Ungefär som Armored Saint "La Raza". Funkar om du vill ha sväng i bilen, skönt utomhushäng eller fokuserat lyssnande.
Det gäller bara att hitta fram till dem.
Till 5 A.M Armored Saint!

The Rebel Angel Allstars - Sättning 2

Tidigare i veckan rotade jag lite i hur mitt dream team avseende hårdare metal skulle kunna tänkas se ut. Så här på fredagseftermiddagen kan det ju vara lämpligt att kolla in en mjukare variant, ett band som skulle spela mer rock och hårdrock. Häng på!

Sången är det mest kluriga, tycker jag. Många av mina gamla idoler sjunger helt enkelt inte så bra längre (läs: David Coverdale!), så man får ta nån som sjunger bra nu. Och som kan mycket olika sångstilar. John Bush är en favorit som dessutom gjorde en bra insats i Armored Saint senast, en klart rock variant, eller så gillar jag skarpt Chris Robertson från Black Stone Cherry... men till slut så faller valet på en kille som jag tycker kan sjunga både snyggt och med lite "skit" i rösten. I give you, on vocals... Russel Allen!


Så, dags för gitarr. Och som vanligt vill jag ha två killar. Det är ju ändå det coolaste, förstås. Dubbla gitarrister rules! En cool kille som kan spela rock med känsla, en kille som kan chugga med tyngd och bidra med extra sång. Och närvaro på scen. Kombinationen av Slash och Zakk Wylde känns faktiskt... ja... helt klockren!

Okej, rytmsektion. Basen är det enklaste, tycker jag. här finns i min min värld ingen annan än Flea från Red Hot Chili Peppers. Han regerar. på scen, på skiva, musikaliskt!

Trummor är lurigare. Till slut så faller nog ändå mitt val på svenske Mikkey Dee. Det känns som om han kan spela vad som helst, och det är en trummis som verkar kunna spela det enkla på ett svängigt sätt, och det svåra på ett enkelt sätt. I ärlighetens namn så finns det många trummisar jag gillar skarpt, och en kille som Brann Dailor från Mastodon imponerar storligen varenda gång jag hör honom!

Nå, till slut blev det såhär.

Betydligt mer internationellt än förra gången!

Halvtid

Idag skriver vi alltså den första juli. Halva året 2010 har passerat, och jag måste säga att det är ett bra musikår so far.
Eftersom jag inte har så mycket andra tankar att skriva om just nu så passar det väl alltså rätt bra att summera lite. Häng med!

Bästa Liveplatta:

Ja, det kan ju knappast bli något annat än At The Gates, eller hur? Nä, precis. Helt jävla fantastisk skiva, för även om bandets plattor i sig kan vara en aning ojämna (ja, utom "Slaughter Of The Soul" då) så blir ju en samlad bild i livesammanhang grymt svårslagen. Dessutom är det glädjande att bandet fortfarande har spelat på sina egna kanter, så denna återförening behöver inte dras med ringrostiga musiker eller liknande - alla är fläskigt på och ger järnet! Dubbelrecension på Werock finns här, eller så kollar du in sammanfattningen av skivan i Live!-serien.

Halvårets Överraskning: Armored Saint "La Raza"
Hoppla, den här skivan var verkligen en överraskning. Kanske inte när jag recenserade den, men jag kan så här i efterhand verkligen konstatera att jag har spelat den jäkligt mycket.
Jag gillar det sköna soundet på skivan, och de lite rockigare låtarna gör John Bush röst ännu bättre, tycker jag. Som sagt, jag är själv överraskad över hur bra den här skivan här växt, så det känns som en värdig "halvårets överraskning". Du hittar förresten recensionen här, och dessutom en intervju med bandets gitarrist Joey Vera här.

Årets Hittills bästa platta: High On Fire "Snakes For The Divine".
Världens jävla smocka, och en platta som knockade mig fullständigt. Den innehåller verkligen allt; sväng, krossande tyngd, bra låtar. "Bastard Samurai" är verkligen helt jävla fenomenal! Recensionen finns här, och kollar du dessutom 3 Röster om High On Fire så ser du att jag inte var ensam att hissa plattan.


Konkurrensen har ändå varit stark, Khoma, Misery Index, Keep of Kalessin, Bullet For My Valentine har alla dragit in maxbetyg, och efersom just High On Fire är den äldsta av dessa skivor så har den kanske haft fördelen att sätta sig mer än de andra. Dessutom har inte Watains senaste giv recenserats ännu....



Halvårets Superprojekt: Slash "S/t"
Varje år kommer ju ett gäng olika superprojekt. Sidoprojekt eller tillfälliga konstellationer som består av ett ihopplock av stjärnor, och det första halvåret 2010 har inte varit något undantag. Trident och Witchery kan väl ses som sådana, och det definitivt måste Slash självbetitlade sologiv hamna i den kategorin.
Och som den gör det!
Med en grym mix av rock'nroll, sväng, metal, soul och känsla så har den här plattan glidit in i min spellista var jag än befinner mig.
Riktigt bra, som ett perfekt blandband! Recensionen finns här, det är bara att läsa om alla stjärnor som arbetat med supergitarristen.

Jaha.. naturligtvis har det hänt en massa mer roliga grejer. Bilder och ännu fler bilder från AC/DC-spelningen som var riktigt jäkla bra, SM i Hårdrock, massor av tävlingar, nya fasta avdelningar på bloggen, flera intervjuer som varit roliga, listor på Werock... ett roligt halvår, med massor av bra musik. Nu är det bara att se fram emot ett till bra och kul halvår. Ja, och fixa lite under de närmaste dagarna.

På lördag är det dags för bröllop, så det blir ju lite sånt framöver också... :)

Vad tycker du har varit bäst hitills 2010?

Armored Saint live

För er som hängt med lite på Werock och den här bloggen så är det gammal skåpmat att jag recenserat & intervjuat Armored Saint under våren.
En av frågorna var om de skulle spela live någonting, och svaret att.. absolut, det kommer vi att göra - men vi vet inte var. Nu har det skett, i LA, och i samband med koncerten så passade bandet också på att hedra Ronnie James Dio.
Information och setlista mm finns upplagda här.

Inte utan att man önskar man varit på plats, faktiskt... så, istället frå vi kolla video. Heja YouTube!

Intervju med Armored Saint

Letar du efter lite skön läsning om musik såhär på slutet av helgen? Då föreslår jag lite intervjuläsning, denna gång har jag ställt frågor till Joey Vera från Armored Saint (ja, gänget på bilden alltså... en bild plockad från Metal Blades promoserver..). Det kanske kan vara nåt?
Dessutom tipsar jag om Werock-kollegan Manhammers snack med Avantasias Tobias Sammet som du hittar här. Det verkar vara en pratglad herre, Sammet..

Nå, till intervjun med Joey från Armored Saint. Här är den!

Frosseri i recensioner!

Varje månad publicerar

Werock en mängd recensioner. Denna månad är det ett fullständigt frosseri, och undertecknad har nog slagit personligt rekord med inte mindre än 4 stycken! Du får Blowback (rock'n'roll), Armored Saint (hårdrock), Immolation (döds) samt Big Ball (AC/DC-wannabee's) från min penna. Känns bra.

Dessutom kan du hitta recensioner med bland annat Rotting Christ, Unleashed och Blaze Bayley - du har startsidan för alla recensioner här!