CD-släden kommer ut.
Grand Magus platta "The Hunt, som kom tidigare under senvåren/början av sommaren läggs i, med den gråvita rätt stilistiska och snygga bilden uppåt. I i Marantz-spelaren.
Play på fjärrkontrollen, och ut ur Dynaudiohögtalarna kommer... Judas Priest?!?
Vafan?
Ja, alltså, det är egentligen inte Judas Priest, det är ju powertrion Grand Magus, men det är inte alls vad jag förväntar mig. Powertrion är inte så mycket power på den här skivan, utan snarare hårt lutade mot ett sound som mest påminner om klassisk melodiös heavy metal av NWOBHM-stil i allmänhet, och just Judas Priest i synnerhet. Mycket märkligt, och det ska ta bra många genomlyssningar för mig att vänja mig vid tilltalet.
Jag gillar ju Grand Magus. Förra given "Hammer Of The North" är en just en riktig slägga, och på en platta som "Wolf's Return" mixar man sin heavy metal med en känlsa av black metal och natur på ett synnerligen lyckat sätt. Jag brukar dessutom hylla JB's sång, och därför känns storbolagsbackade "The Hunt" som lite av en besvikelse, faktiskt.
Förstå mig rätt, bandet snickrar fortfarande låtar och refränger som får många av branchkollegorna att baksa gröna klumpar av avund, men ändå är det inte riktigt samma magiska "schvung" som man är van vid.
För första gången så känns JB's röst lite.. ja.. begränsad, och hela produktionen är rätt avskalad - så pass att det kan kännas lite blodfattigt.
Med tiden och antalet spelningar sätter sig förstås låtarna, som brukligt.
Spår som "Valhalla Rising", "Draksådd" och "Son Of The last Breath" (där en del av folkmelodi/black metal-känslan faktiskt återfinns i inledande delen "Nattfödd", till min glädje) är förstås bra, och man kan inte klaga på spår som "Silver Moon", eller "Starlight Slaughter", men ändå har jag faktiskt högre tankar om bandet.
Titelspåret "The Hunt" kom på en samlingsskiva från Sweden Rock Magazine eller Close-Up Magazine (osäker på i vilken av tidningarna det var..), och gav mig lite tvekan.
Kanske är det därför jag dröjt med att införskaffa skivan, men känslan av den låten kvarstår - det är inte det bästa bandet har släppt ifrån sig, långt ifrån. Även "Iron Hand" och "Storm King" går lite på tomgång, på något sätt.
Bandet i sig har förändrats en del. Seb sitter inte längre på trumpallen, där platsen istället innehas av Ludwig Witt (bland annat från Spiritual Beggars och Shining), och han sköter uppgiften med den äran. Som vanligt är hans trumspel både tight och jäkligt svängigt, så min avsaknad av fullträffen från Grand Magus kan jag verkligen inte skylla på medlemsbytet. Istället är det nog, i ärlighetens namn, mina förväntningar som spökar.
Både avseende den enorma kvalitet låtbyggena brukar hålla, men kanske mest avseende soundet. Jag har inte varit beredd på en mindre köttig produktion som lämnat doomrötterna, och istället lutar sig kraftigt mot en mer svängig heavy metal.
Ändå ska jag säga att betyget blir rätt bra.
Jag balanserar mellan 3 och 4, vilket i sig kanske säger en del om bandets kapacitet trots allt. Till slut blir mitt resonemang som i fallet med Huntress - detta är ju bra, men inte sådär klockrent att jag vill hylla det än mer, i detta fall speciellt med tanke på bandets övriga katalog. Alltså stannar jag vad som kanske kan kallas "världens bästa trea", och nöjer mig med att konstatera att det antagligen är jag det är lite fel på snarare än skivan.
Bästa låten då?
Det blir till slut "Draksådd", tätt följd av "Valhalla Rising". Båda svänger!
Grand Magus "The Hunt" - 3
Fredagslistan 2024, vecka 40: "Power" metal
15 timmar sedan
Det där skriver jag under på. Annorlunda- Ja, Bra- Ja, Klockrent- Nej.
SvaraRaderaMen Grand Magus är ändå just Grand Magus.
Grand Magus är fan bra i nästan alla lägen.
SvaraRadera