Citatet: Alice Cooper

...du vet ju att det har varit Allhelgonaafton och Halloween.
Spökenas och gastarnas helg.
Skräckfilmer på TV. 
Så varför inte låta skräckrockaren nummer ett hålla i Citatet denna gång?
Just det.
Alice Cooper.
En man och ett band som egentligen inte har speciellt mycket speltid hos undertecknad, jag har aldrig fallit riktigt för den musik som presterats. Varken den äldre mer rock-orienterade eller den nyare som var så poppis is just Sverige, där det är lika delar pop som rock ("Man Behind The Mask", "Poison" och de där dängorna..).
Har en enda platta - den här:

Den är väl sådär. Det är egentligen mest bara "No More Mr Niceguy" som jag tycker är riktigt jävla bra, resten...drar liksom förbi.
Däremot har jag den yttersta respekt för vad han åstadkommit, och den föregångare som han och bandet varit vad gäller scenshow, skräck och blod i artisteriet.
Hade Kiss, Venom, King Diamond och hela black metal-scenen kommit fram på samma sätt utan Alice Cooper?
Kanske.
Men de var inte först.
Och det känns väl lagom att låta originalet tala denna gång?

"Jag gillar när publiken reagerar på musiken, även om dom hoppar upp på scen och försöker nita oss.
Jag tycker det är en fantastisk reaktion.
Det måste ju betyda att de verkligen lyssnat."
Alice Cooper

Alice Porter "Million Dollar Babies"

Julen står för dörren, och det innebär för undertecknad att det faktiskt kan hända att jag dricker en porter. Verkligen inte vanligt, men ibland händer det - speciellt runt jul, av någon anledning. Det gör att denna bild är helt perfekt för ett inlägg, och som en del i serien där eder Rebellängel gör mer eller mindre skumma kopplingar mellan olika sorters öl och musik. Det är namnet som är kopplingen, och om vi haft både en och två märkliga och långsökta sådana tidigare så är detta en ganska uppenbar sån. Brew Dogs Alice Porter kopplas enkelt ihop med Alice Cooper, och jag har då valt den enda skivan jag har: "Milllion Dollar Babies". Det finns nämligen, för min del, en stor likhet mellan just Alice Cooper och porter. 
Det är väldigt sällan det hamnar i min väg.
Likt många andra 70-talister så fick jag min egentliga introduktion till Cooper i samband med den revival han hade här i Sverige med "Man Behind The Mask" och "Poison"...musik som egentligen inte är så jäkla bra, faktiskt. Om jag ska vara ärlig. Och dessutom väl musik som är en bit från rötterna, minst sagt.
Det som serveras på "Million Dollar Babies" är något helt annat, och varje gång jag lyssnar på skivan så tänker jag på Pers ord om att varje gång han hört en bra låt i en gammal skräckfilm så har det varit en gammal Cooperlåt.
Inte osannolikt, faktiskt!
Nå, skivan jag har är en dubbelutgåva. Den vanliga plattan på en skiva, extramaterial på den andra, och visst är det en klassiker som lika gärna hade kunnat få sin stund i solen i Remastersserien...om nu inte den just lagts ner då.
Här finns ändå ett knippe starka låtar som "Hello Hooray", "Elected", skivans starkaste spår "No More Mr Nice Guy" och "Generation Landslide".
Bra så, även om jag som sagt inte lyssnar på plattan så ofta - precis som med porteröl så är det sällan jag känner för det...och med det lämnar vi skivan och fokuserar på Brew Dogs skapelse. Tappad på 6,2% så är detta en rätt bra porter tycker jag. Den minner om jul, och i min näsa och gom dansar russin, choklad och rätt mycket socker.

Kollar man otroligt noga på bilden så får man en liten saga. Det är förstås baksidan av flaskan, och där finns lite andra smaknötter, men egentligen behöver man inte fundera så mycket. Det är en porter, det smakar som en porter ska även om bryggeriet valt undertiteln "renaissance baltic porter".
Det smakar jul för mig.
Det smakar sällan spisad dryck likväl som sällan spisad musik!

Recensioner This Gift Is A Curse och WhoCares. Med mera!

 Måndagmorgon, och där letar du efter lite bra läsning att vakna till/fördriva tiden och se upptagen ut.
Passar bra det, det kommer nämligen här.
Werock är platsen, och det är inte bara en sak som du bjuds på.
Från undertecknad kommer dubbla recensioner.
This Gift Is A Curse och plattan "I, Guilt Bearer" kan vara det svåraste jag gett mig på, och det är en skiva som ger mig huvudvärk... men som jag lik förbannat inte kan låta bli.
Till det lite sköna mustascher och rock'n'roll-hår i form av Ian Gillan och Tony Iommi med vänner. Det är dubbelgiven "WhoCares" som avses, en skiva som passar finfint in som pusselbit för min del.

 Kollegorna har dessutom sågat (!) Testament, delat ut maxpoängen till In Mourning (en riktigt bra platta, det håller jag med om, men... max? Det vet jag inte om det är rätt!) och Martin går i spinn över instrumentala If These Threes Could Talk.
Och, som om det inte var nog - du får också bildspecial från Getaway Rock Festival (signerat sitens antagligen bästa fotograf Kitty), samt möjligheten att både läsa recension av och vinna den här saken:

Inte illa, eller hur?
Själv ska jag jobba lite. Avsluta. Nu startar sista kapitlet i sagan om mitt liv på företaget Cygate, den sista augusti är det finito med det. Sen väntar nästa utmaning, mer om det vad det lider.
Ja, just det ja - jag ska försöka färdigställa min egen Testament-recension också...!

Recensioner och reflektioner från Sonisphere och Getaway Rock

I helgen var det ju krock.
Getaway Rock Festival - som poolare Per rapporterade lyriskt ifrån - samt Sonisphere som jag själv fick besöka.

Kul! Riktigt bra arrangemang, och det var skönt att bara njuta. Träffade både Stones och Jonte i vimlet som bjöd på balansakter av Airbourne (som vanligt), överkörning av Kvelertak och hela klabbets bästa spelning av det här gänget.

De har fan jävligt rätt i sin hemsidas namn.

Mastodon Rocks, dämnit! Trodde jag skulle smälla av när bandet sparkade igång med "Iron Tusk"!

Kolla också omslaget på kommande plattan "The Hunter".

Det där kommer bli briljant, det ser man ju fan redan på bilden!

Märkligt nog finner jag ingen recension av den spelningen.

Inte i Aftonbladet eller Expressen i alla fall, och kanske beror det på att de hade bytt plats med Arch Enemy? Svenska dödsplutonen kom tydligen inte förrän vid tre, och kastade sig vidare mot England direkt efter spelningen! På den spelningen gjorde sig också ljudvolymen påminnd på ett roligt sätt. Introt var högt och bra, men när bandet började spela försvann allt. Typ.

Det kan man inte säga om Airbourne.
Fan vad de spelar högt!

Rolig spelning, som vanligt.

Mitt i det där dracks det öl också.

Varannan vatten funkade visst inte... (eller rättare sagt, jag fuskade...)

...så när det var dags för Slipknot så var Rebellängeln solbakad, ölmarinerad och helt slut. Jag var alltså på väg hem och nanna kudden när detta hände:

Tack R2 för bilden, och enligt recensionerna i Aftonbladet och Expressen så verkar spelningen ha varit bra. Även In Flames levererade stabilt, tycker jag.

Annars verkar faktiskt det mesta av krutet vara lagt på att täcka Getaway Rock istället för Sonisphere. Recensioner av Danzig och Alice Cooper. Och Kreator fick gamle Per att köra circlepits!

Överlag så fortsätter alltså Aftonbladet med sin täckning av hårdrock, men klarar kanske inte att täcka två festivaler samma helg.

Expressen klarar inte ens en, som det verkar, utan förlitar sig på Sweden Rock Magazines chefredaktör Martin Carlsson.

Boys - ni kan ringa mig.

Båda alternativen låter rätt smaskiga, faktiskt. Att ge Aftonbladet mer djup i rostern, eller Expressen en roster...

Annars har ni väl inte missat Metallbibilotekariens vansinnesfärd med rapporter?

Helvete vad han flackat, och dominerat med rapporter från Getaway, Big 4, Iron Maiden...

Kolla Werock genast för mastig och bra läsning!

Till sist - visst ser spelningar bättre ut i mörkret?

Kolla bilderna nedan som Per står för.

Först Bullet For My Valentine i fullt dagsljus.

...sen Enslaved med maffig ljussättning.

Vilken spelning ser bättre ut, tycker ni?

Nästa år kommer Manowar till Getaway Rock. Kanske ska jag dit, det lockar inte med det bandet men med festivalen i stort.

Notiser i övrigt?

Wurzel från Motörhead är död. Ännu en legendar i graven...

Och Testament har ställt in Europturnén och därmed antagligen Sweden Rock kryssningen. SATAN!

Månadens DVD-tips: Alice Cooper

Månadens DVD-tips på Werock är en grek som jag nog aldrig skulle kommit på tanken att köpa själv, i alla fall inte spontant.

Kollegan Ida på Werock är däremot ett fan, och hon har denna månad satt tänderna i "Theater Of Death - Live At Hammersmith 2009" av Alice Cooper, och läser man texten så inser man snart (eller, man och man... jag i alla fall!) att detta är en artist som smugit lite under ytan.

Här finns ju massor av klassiker, och en hel del bra lite äldre musik som kanske avfärdats för tidigt!

Du hittar månadens DVD-tips med skräckmästaren här, och där kan du bland annat läsa om hur veteranen blir avrättad på scen. 4 gånger!!!

Sonisphere till Stockholm!

Jag blev just kontaktad av R2 som var så uppspelt att han knappt visste vad han skulle göra av sig själv.
Anledningen?
Sonisphere kommer till Stockholm lördag den 7:e augusti 2010, och laguppställningen kan ju faktiskt få nästan vilken rocker som helst att göra i byxorna av glädje.
Iron Maiden, Mötley Crüe, Heaven & Hell, Iggy & The Stooges,Slayer, Anthrax och Alice Cooper.
Jo, det är sant.

925 pix kommer biljetterna att kosta, och de släpps nu på måndag.
Det var f*n på tiden att Ståckålm fick en rockfestival, tycker ni inte?