Tvekamp: Danzig "II: Lucifuge" vs "III: How The Gods Kill"

Midsommar - och den första veckan utan Veckans Tips som nu har sommarlov.
Men du behöver inte vara ledsen för det - istället ska du få en rejäl skopa läsning i form av en Tvekamp. Det är faktiskt inte första gången som Metalbloggen går från Veckans Tips direkt till en Tvekamp - för två år sen var det Demonaz och I som drabbade samman.
Den här gången är det "infighting" som gäller, eftersom det är två skivor av samma band som ska skärdskådas: Danzigs nummer två "Lucifuge" och nummer tre "How The Gods Kill".
Den sistnämnda är en sån där skiva som jag dessutom vill döpa till "Dirty Black Summer" efter låten som finns med p ådensamma, och det känns ju passande en sån här gång.

Så.
Tvekampen. 
Vad är det?
Trots ambitioner om att skriva flera sådana så blir det inte speciellt ofta (förra gången var nog i samband med Julafton 2013, då Behemoth och Necrophobic fick gå en holmgång), så en kort repetition kan nog vara på sin plats.
Alltså.
Kombatanterna som ställs mot varandra kämpar i ett antal ronder (det brukar bli en sådär 8-10 stycken) där de tilldelas poäng från 1 till 5, där 1 är sämst och 5 är bäst. På slutet summeras allt och vi får en vinnare. Det är den enkla och korta beskrivning.
För att göra det lite längre och krångligare så är det också så att undertecknad egentligen inte vet alls hur det hela kommer att sluta när jag börjar skriva, och det innebär dels att man inte vet hur många ronder det blir, vilka ronderna blir samt att det inte tillhör ovanligheterna att jag själv blir förvånad över vem som till slut vinner.
Det är tjusningen med att skriva en Tvekamp - det kan liksom ta vägen lite var och hur som helst. 
Beredda?
Nu kör vi!

Rond 1 - Omslag
Jo, detta är en klassiker i Tvekampssammanhang. Att börja med. Även denna gång, vilket till stor del beror på att jag tycker det är logiskt, det är ju konvolutet som är det första man möts av. Båda skivorna är utgivna av American Recordings, så de har den där klassiska ryggen med en amerikansk flagga längst ner (samma som de klassiska Slayer-plattorna), men sen tar likheterna slut.
"Lucifuge" har en närbild på Glenns håriga bringa, med Danzig-korset i nävarna, och på baksidan finns det som nästan känns mer bekant, den mörka bilden med bandets ansikten inklippta på sidan av låtarnas titlar.
Men inte fasen är omslaget speciellt snyggt, det kan man inte säga.
Ostigt, och egentligen helt vansinnigt snarare.
"How The Gods Kill" svara då med en målning av HR Giger.
Bra tänkt, förstås, men det gör sig extremt dåligt i det lilla CD-formatet då bara små detaljer av målningen syns och det nästan bara en grå gegga. Bättre om man vecklar ut allt (eller har vinylen) förstås, och bilden som helhet är bättre.
Ändå är ingen av dessa skivor direkt vackra eller snygga, tycker jag.
Glenn Danzig har inte alltid den bästa av smaker...

"Lucifuge" - 2
"How The Gods Kill" - 3

Rond 2 - Skivtiteln
...i vanliga fall brukar jag försöka kasta mig över musiken med en gång efter ronden om omslag, men jag känner att det denna gång kan vara värt att stanna till lite vid själva titlarna. Att döpa sviten av skivor till "1" och sen ett namn, samt "2" och sen ett namn är - i mina ögon - jäkla snyggt. Jag gillar det. Tydligt, snyggt och ändå inte bara en siffra.
Det Glenn kanske saknar i smak avseende omslag tar han dessutom igen när det gäller att vara finurlig i namn. Jag gillar båda. Smaka på dem.
Lucifuge.
How The Gods Kill.
Det är ju fan genialt om man vill spela hårdrock med ockulta förtecken och släppa ut legender som att man inte vill flyga flygplan för att man hamnar för nära Gud.
Jag tycker att det är vackert i båda fallen, och att det blir liksom en extra krydda med att de heter "II - Lucifuge" respektive "III - How The Gods Kill".
Rent ur ett "hur-man-döper-ett-helt-album" så tycker jag nog att det senare är snäppet vassare ändå. Det känns... episkt.

"Lucifuge" -4
"How The Gods Kill" - 5

Rond 3 - Inledningen
Nu så. Ordningen återställd. Nu kommer vi till musiken.
"Lucifuge" från 1990 har 11 spår, medan 1992 års uppföljare ståtar med 10 stycken.
Ska man då ta "inledningen" så får det väl bli de första tre spåren på respektive skiva, kan jag tänka, och då heter de "Long Way Back From Hell", "Snakes Of Christ" och "Killer Wolf" på vår första utmanare. Tre svängiga spår som gungar, rockar och svänger nåt ruggigt, och jag tycker att det är en ganska klar seger om man jämför med efterföljarens tre öppningslåtar "Godless", "Anything" och "Bodies" som är aningen svårare i sitt anslag.
Inte jättesvåra, men ändå.
De har inte samma omedelbara självklarhet, tycker jag, även om "Anything" är en kanonlåt.
Betygsfrågan kan vara det svåra, men till slut tycker jag att det skiljer en hel del mellan dem, och jämför man till exempel "Long Way Back From Hell" med "Godless" så tycker jag att det är helt tydligt att det är klasskillnad. 
Betygsfemman på "Lucifuge" ska ses som svag, men jag tycker att det ska skilja två steg mellan hur man öppnar skivorna!

"Lucifuge" - 5
"How The Gods Kill" - 3

Rond 4 - Mittens rike
Så, eftersom det är mittsektionen så får det bli 4 spår på vardera skivan även om de nu har olika många låtar totalt sett.
"Lucifuge" ställer då upp med skivans bästa spår "Tired Of Being Alive", "I'm The One", "Her Black Wings" och "Devil's Plaything". Jag tycker att det är skivans starkaste segment, det är väl kanske "I'm The One" som inte håller absolut toppklass - i övrigt är detta för mig vad Danzig verkligen handlar om.
Låtarna är skitbra, kort och gott.
Även "How The Gods Kill" har sitt starkaste segment i mitten, och får verkligen upp kvalitén med titelspåret, "Dirty Black Summer"(uh!), "Left Hand Black" och "Heart Of The Devil".
Det går inte att klanka ner på det heller, speciellt duon med titelspåret och singeln om den smutsiga svarta sommaren sätter sig ju i hjärnbarken direkt.
Det blir, rätt enkelt ändå, dubbla femmor. 
Tycker jag då.

"Lucifuge" - 5
"How The Gods Kill" - 5

Rond 5 - The End. Slutet. Finito.
Det blir således fyra låtar på "Lucifuge" och tre låtar på "How The Gods Kill" som tar oss till slutet på skivorna. Ingen av dessa skivor har sina starkaste kort på slutet, tycker jag.
Det är "777", "Blood And Tears", "Girl" och "Pain In The World" som ställs mot "Sistinas", "Do You Wear The Mark" och "When The Dying Calls".
Ganska lika. Varsin ballad, varsin halvskum djävulsrockande sak som avslutningslåt.
Lyssnar man på dessa låtar så är de ju verkligen inte dåliga, och ställer man dem mot senare alster i bandets katalog så framstår de som än bättre...men ställer man dem mot resterande del av skivan så är de svagare.
Balladerna "Blood And Tears" och "Sistinas" är båda bra men ska få en egen rond lite senare har jag tänkt mig, och till slut hamnar omdömet på starka 3:or i båda fallen. 
Jag tycker de är ganska jämlika, möjligtvis är "Lucifuge" starkare - men inte är det mycket.

"Lucifuge" - 3
"How The Gods Kill" - 3

Rond 6 - Balladen
Äh. Det är väl ingen idé att dra ut på det?
När man nu ändå har spetsat in sig på att köra balladerna så kan vi lika gärna kasta oss över dem med en gång!
Det är alltså "Blood And Tears" vs "Sistinas" som gäller, för trots att en del andra spår har gitarrplock och akustiska inslag så är det dessa två som ur regelrätta ballader through and through. 
Och de är bra.
Båda två.
"Sistinas" är lite lite bättre bara.
Kanske beror det på att jag som yngre försökte samla ihop alla hårdrocksballader på ett kassettband och ha som nattligt sällskap - där hade just "Sistinas" en given plats - och därmed har mer nostalgiska känslor för den, men jag tycker att det är en kanonlåt. Mörk, snygg, suggestiv.

"Lucifuge" - 4
"How The Gods Kill" - 5

Rond 7 - Glenn och stönsjungandet
Låt oss göra en sak klar: Danzig är Glenn Danzigs band.
Det är han som är boss, och det är han som bestämmer.
Numera är det väl till och med bara han, men då var de fler inblandade. Övrigas insatser ska kort få synas också, men det går liksom inte att ha en Tvekamp utan att man ger den gode Glenn en liten stund i rampljuset.
Och man kan konstatera att det är ungefär samma sånginsats som presteras, förutom att jag - inbillat eller ej - tycker att man kan skönja tendenser i sången.
Det är mer "sång" på "Lucifuge", och ett försök till mörkare experimentella saker på "How The Gods Kill". 
Mera klassiskt och rättframt på föregångaren, och mer...galenskap på efterföljaren. Lyssna på "Godless", till exempel, eller de karakteristiska (om än mycket passande) stönen på "Dirty Black Summer".
Jag vill tro att karl'n började undersöka ett annorlunda sätt att hantera vokalerna här.
Och jag gillar det enklare, klassiska, bättre.
Evil Elvis är som bäst när han inte låter något komma i vägen för själva låten, inklusive den egna insatsen (hey, Yngwie Malmsteen!).
Betygen blir lite som de blir. 
Jag anser inte att Glenn Danzig är den bästa sångaren som går i ett brottarlinne, eller att detta är världsklass om man ställer det i jämförelse med några av de stora sångarna - men han har här sin peak.
Jag tycker inte att han nått lika högt vare sig före eller efter, och det är i det ljuset poängfördelningen ska ses.

"Lucifuge" - 5
"How The Gods Kill" - 4

Rond 8 - Bandet. The hangarounds
Ja, okej. Det är lite elakt att kalla dem "hangarounds", när man var i den åldern och skivorna kom så tyckte man ju att det var ett riktigt band, trots mina ord om vem som bestämmer.
Och det är ju samma sättning på skivorna, där herr Glenn får sällskap av Eerie Von på bas, John Christ på gitarr och Chuck Biscuits på trummor (just den sistnämndes namn vill jag minnas att vi hade väldigt roligt åt hemma i pojkrummen, att han hette Chuck Kakor - på ett sånt där sätt som bara tonåringar kan tycka).
Kanske är det därför som de där första skivorna med Danzig, nummer 1-4, har en speciell och därefter oöverträffad känsla i sig. Att de var ett band, som därmed hämmade de värsta galenskaperna?
Hur som helst, under den här tiden, -90 till -92, så verkar man bara ha kört.
Det är kanske inte det mest avancerade och komplicerade låtar och strukturer som presenteras, men det är ju inte heller meningen - och man gör det där enkla så bra.
Det är lite som med Tommy Lee som bankar skinn i Mötley Crüe, meningen är inte att det ska låta svårt utan tight och rätt.
Nu låter det kanske inte alltid supertight i detta fall, men det är passande.
Hela tiden.
Från hur bandet producerats (se där, det smyger sig visst in lite av produktionsutvärderingar här...det var kanske inte tanken, men det är också tjusningen med att skriva Tvekamperna - det tar vägen lite hipp som happ och var det vill!) till hur man framför så är känslan i centrum, och känslan är helt rätt.
Tycker jag.
Det får bli oavgjort!

"Lucifuge" - 4
"How The Gods Kill" - 4

Rond 9 - Rebellängelns maggropskänsla
Nu kommer en märklig sak.
Trots att "How The Gods Kill" har medverkat i serien Besatt så är det faktiskt inte den jag scrollar/plockar fram när jag är sugen på Danzig.
Trots att jag har oändligt många fler minnen och anekdoter till "How The Gods Kill" så är den bild jag får framför mig när jag tänker på Danzig faktiskt baksidan på konvolutet till "Lucifuge", alltså den där bandets ansikten syns i samband med låtarnas titlar.
Jag tycker att det är lite märkligt, och att det säger en del om min känsla för skivorna.
Det är "Lucifuge" jag spontant och i verkligheten plockar fram.
Det är "Lucifuge" jag tycker är den bästa skivan.
Så då hamnar vi i den ganska märkliga sitsen att jag nog har mest känslor och minne från den ena skivan, och distinkt övertygelse om att den andra är bättre.
Poängfördelning på det, någon?
Oavgjort?

Låter ungefär rätt.
Det får bli 4 poäng var, utan att jag egentligen precisera varför på ett bättre sätt!

"Lucifuge" - 4
"How The Gods Kill" - 4

Sammanfattning
...kanske hade jag tänkt skriva mer och ha fler ronder, men nu är det så enkelt att jag inte orkar eller hinner.
Det får lov att bli ett slut på det här.
This is how the cookie crumbles, för att fortsätta driva med herr Biscuit.
Som vanligt när jag kommer hit har jag fasen ingen aning om hur det hela summeras, inlägget är skrivet i flera omgångar och vid flera tillfällen.
Jag hoppas lite att "Lucifuge" vinner, jag tycker nog att det är en bättre skiva innerst inne - men låt oss se.
Slutresultat:

"Lucifuge" - 36
"How The Gods Kill" - 36

Va?
Men vad fan, oavgjort?
För bövelen.
Det var ju lite märkligt. Och inte kan jag med gott samvete skriva till en rond nu heller, det skulle ju bli uppenbart.
Men då säger vi såhär: "Lucifuge" får en retroaktiv halvpoäng på rond 5, den som handlar om den sista delen av skivan.
Då blir resultatet

"Lucifuge" - 36,5
"How The Gods Kill" - 36

Se där! Det var väl det jag visste, "Lucifuge" är en bättre skiva.
Rent objektivt, alltså.
Tycker du annorlunda så är du välkommen med dina tankar i kommentarsfältet.
Vill du läsa mer Tvekamper så rekommenderas Arkivet för Långa Artiklar.
Vill du bara ha en bra Midsommarhelg rekommenderas Spotify!

Veckans Tips: Vince Neil "Exposed"

Dags att avsluta Veckans Tips för höstsäsongen 2013, och hur gör man det på ett lättsamt sätt?
Jo, genom en skiva som inte är helt allvarlig.
Mötley Crüe och frontmannen Vince Neil bröt ett tag med varandra (vems fel det var, och exakt hur det gick till lämnar jag därhän, det finns säkert de av er läsare som läst biografin om bandet som har koll på det och kan upplysa oss andra. Har i alla fall för mig att det var när John Corabi ersatte Vince, det låter ju logiskt i alla fall.) och det medförde en soloplatta från sångaren.
Man kan förstås tro att den musik som serveras är glammig hårdrock av samma snitt som Mötley Crüe, och det är inte fel.
Till stor del är det så, öppningslåten "Look In Her Eyes" är en sån där låt när Vince gör plagiat på sig själv rakt av, men det finns faktiskt bra mycket mer på den här skivan än så. 
Skrapar man lite på ytan så visar det sig att gitarrspelet (signerat Steve Stevens, Billy Idols gamla parhäst... Stevens hanterade för övrigt alla strängar på skivan och har sällskap av en Vic Foxx på trummor) är riktigt bra, det låter inte alls olikt en viss Jake E Lee (lyssna på riffet i "The Edge" och hör hur det här kunde ha varit placerat på en platta med Ozzy Osbourne!), och att det finns en power ballad av ren Aerosmith-klass i form av "Can't Change Me" (och ja, Vince sjunger här betydligt bättre än vad man tror). Den följs sedan av en cover på Sweets "Set Me Free", som är like enkel som effektiv i jobbet att plocka upp tempot och mungiporna efter balladhumöret. 
Kul!

Omslaget är silvrigt, eller rättare sagt borde vara det. Skivan kom 1993, och jag fick mitt exemplar i högen med massor av CD-plattor skänkta av Magnus Ö...och det exemplaret har sett bättre tider. Smutsigt, slitet och ganska medgånget, så färgen är inte direkt silver längre. Det är mer... tja... grå. Men det känns ändå inte fel, för trots allt är det ju fortfarande så att en del av charmen med Vince Neil är den smutsiga sidan.
Ja, alltså, det ska ju vara lite smutsblandad glam, det ska vara låtar om sprit, fest och lättklädda kvinnor. Och då passar väl kanske en sliten förpackning?

"Exposed" känns i alla fall som ett gott val som säsongsavslutning. Man får en låt som "Can't Have Your Cake" som lika gärna kunde varit med på "Theater Of Pain", eller klacksparken "Sister Of Pain" sida vid sida av bluesiga "Living Is A Luxury" (lyssna på versen, det är klart spännande för att komma från en sådan som Vince Neil, komplett med blås och allt). Det svänger, det kränger och det är en enda blandning av såväl väntat som oväntat, känt som okänt. Precis som Veckans Tips vill vara.

Du hittar Vince Neil "Exposed" på Spotify, så klarar du dig till vårsäsongen kommer igång...!

Recension: Evilyn Strange "Mourning Phoebe"

Brittiska Evilyn Strange har helt klart humor. Namnet är så fantastiskt dubbelbottnat att i alla fall jag drar på smilbanden innan jag ens hört musiken - man kan välja att läsa dte som ett namn, eller "ond och konstig", likväl som titeln på skivan fortsätter i samma anda. "Mourning Phoebe" kan tolkas som sörjande Phoebe, godmorgon Phoebe eller att man sörjer just Phoebe. 
Fyndigt!
Musikaliskt är det också en tveeggad resa man bjuds på. 
I vissa fall känns det här inspirerat av de stora klassiska hårdrocksakterna från fordom (versriffet i inledande "The Ballad Of Evilyn Strange" luktar av Mötley Crües klassiker "Dr Feelgood", även om den är långt ifrån lika smutsig i känslan, likväl som att inledande gitarrplocket i "the World Needs Someone Like You" är väldigt inspirerat av Guns'N'Roses hit "Civil War"), medan skivan ibland står och stampar i halvballadernas rätt meningslösa land.
Personligen är det en skiva som verkligen gör att jag känner mig tudelad.
Inledningen lovar ganska gott, för att sedan följas av 4 låtar som ger mig vibbar av Takida och direkt kasta mig på knappen för nästa låt (skivans parti från låt två "Eyes Give You Away" till låt nummer 5 "Narcissistic Bar Statistic" ger mig prick ingenting), medan jag gillar när bandet vågar ta ut svängarna mer, och sjunger med när man släpper loss i en refräng som på "Love Finds You" eller "No Mercy".

Känslan av kluvenhet går faktiskt igen även när det kommer till bandets prestation.
Den lysande stjärnan är i mina öron gitarristen och svenska inslaget Mikael Johannesson, som har en riktigt snygg känsla i sitt spel - speciellt när vi pratar om lite mer emotionella slingor och solon. Då är det svårt att inte tänka på en viss Slash, förstås ett överbetyg om något. Bandet som sådant består sedan av basisten Chris Hughes, trummisen Al Strange och frontmannen Phillip Strange - och det är främst med den sistnämndas röst jag inte kommer riktigt överens alltid.
Den är helt okej, men ändå inte spektakulär eller så pass bra att den klarar av att höja en ballad som "Everything" (som jag visserligen förstår är skriven för att bli en radiohit men personligen anser är platt som en pannkaka - bevis, ännu en gång, på att min smak och radioskvalets dominanter inte alltid går som hand i handske).
Summerar man allt så blir de slutliga tankarna alltså - kluvna.
Å ena sidan faller flera delar platt och helt utanför den ram jag gillar.
Å andra sidan ger jag mig gladeligen hän i andra delar av skivan.
Splittrat, sa Bill.
Splittrat, sa Bull.
Och kanske är det så med debuter, det är ofta spretigt.
Huruvida min egen smak stämmer överens med bandets och de kritiker som söker "hits" stämmer, det vet jag dock inte.

Bästa spåren vill jag nog utnämna just "Love Finds You" och "No Mercy" till.
Betyget är vacklande, och till slut är det nog ändå att skivan inte riktigt håller stilen hela vägen som fäller avgörandet till det lägre betyget.
Betygstvåan ligger dock och dallrar uppåt!

Du hittar "Mourning Phoebe" på Spotify så får du bilda dig en egen uppfattning.

Evilyn Strange "Mourning Phoebe" - 2

Strip Club Music

Porrchock porrchock!
Metalbloggen skriver om snusk!

Eller.
kanske inte så mycket.
Men grejen var att jag reflekterade på en sak när jag kollade TV häromkvällen. Inte på porr, men väl ett avsnitt i den här serien:

The Unit.
Bra serie, tycker jag, som handlar om en hemlig specialstyrka samt deras familjer på hemmaplan. 
Och i ett av avsnitten tvingas den nye killens hustru att söka ett jobb som säljare/indrivare/marknadsförare på en radiostation, där hennes initiering består av att hon ska driva in en obetald faktura från den lokala strippklubben. Hon lyckas (förstås, det är en amerikansk serie och där lyckas folk med sina tester..), och det jag reflekterar över är att det är så där otroligt klyschigt när det gäller scenen från strippklubben.
jag har själv inte varit på någon sån klassisk amerikansk strippklubb och går då förstås enbart på de otaliga filmscener som innehåller en sådan, men en sak undrar jag:

Spelas det någon annan musik, nånsin, än Mötley Crüe generellt och då "Girls Girls Girls" specifikt? Och, som en följdfråga - beror det på bandets image eller på att Vince Neil ser ut som en uppblåsbar Barbara på bilden nedan?

Tänk att ett band kan erövra en sån ställning i ett land (USA!) att man liksom by default associeras med strippor och dekadens.  Man är ju en defactostandard.
Ganska fascinerande, och min slutliga fråga är egentligen denna:

Vilket band är vår svenska motsvarighet?
Vilka skulle vara soundtracket i en scen från en svensk strippklubb (nä, jag har nog faktiskt aldrig varit på en sån heller när jag tänker efter)?

Hardcore Superstar?
Europe?
Marduk?

Veckans Citat: Nikki Sixx, Mötley Crüe

Ohhhh.... kolla in bilden!
Det där är så sjukt mycket nostalgi för min del, jag tänker på när jag fick en utskällning på musiken i skolan för att jag hade med "Theatre Of Pain" när vi skulle visa omslag för varandra, eller när jag på den efterföljande lektionen fick förklara att det inte rörde sig om satanister som spelade, trots att det minsann finns pentagram på maskerna på omslaget.
Bureskolan, FTW. Hem och Skolas hemvist, land of the insane. Vi får se, jag leker med tanken om att skriva en serie inlägg om old-school skivälskande, med ena foten på vinylskivan i fråga och den andra fast rotad i livet ungefär då, men vi får se om jag orkar.
Till dess får man hålla tillgodo med ett fint citat från mannen på bilden ovan.

"Jag skulle vilja kommentera ett rykte om att jag dog igår.
Jag menar, kom igen, ha lite tålamod.
Min tid kommer men det är inte dags riktigt än."
Nikki Sixx, Mötley Crüe

UNderbart. Vi spelar väl "Kickstart My Heart" för att få igång måndagen?

Veckans Citat: Vince Neil, Mötley Crüe

..bara för att jag är lite inne på Mötley Crüe för tillfället så tar vi ett citat från den enda riktiga frontmannen - Vince Neil. Jo, jag vet ju att Corabi hanterade micken på en platta, men för mig är inte det Mötley Crüe. Det ska vara Vince som sjunger/gastar/kraxar. Nej, han sjunger inte bra, men det är liksom i linje med musiken...

"När vi dök upp var vi mer ett gäng än ett band.
Vi söp oss fulla, tog sjukt mycket kokain och snubblade omkring i stilettklackar."
Vince Neil, Mötley Crüe

Mera Mötley? Jo, förstås "Carnival Of Sins" som just nu har sina två veckor i ljuset som den liveplatta bloggen belyser. Dessutom ska det erkännas... jag tycker fan att "Saints Of Los Angeles" är rätt så skitbra för tillfället. "Motherfucker Of The Year" är ju finfin musik på kontoret...

Funderar för övrigt på att skriva en Tvekamp mellan "Shout At The Devil" och Hardcore Superstars självbetitlade svarta platta. Vilken av dem är egentligen den bästa party-sleaze-hårdrocksplattan med svart omslag..?

Live!: Mötley Crüe "Carnival Of Sins Live"

...Mötley Crüe är ju knappast okända för någon rocker. De galna sleazekungarna gjorde sig ett namn med sina vansinniga upptåg och sina urspårade turnéer. Denna livetagning - som också finns på DVD - är alltså perfekt döpt. "Carnival Of Sins". Det sammanfattar vad bandet har åtsadkommit under åren.

Själv har jag en lite kluven inställning till Mötley.

Jag gillar dem, absolut, och deras bästa låtar är jävligt bra. De pressade ur sig ett par riktiga klassiker (kolla in exempelvis "Dr Feelgood" och "Shout At The Devil"), och en samlingsplatta med dessa jänkare sätter fingret på hur hög nivå de har hållit.

Ändå älskar jag inte bandet, då jag alltid ändå tyckt att de ibland haft en lite skämtsam inställning till musiken, i alla fall när jag var i tonåren och ville att det skulle vara allvarligt. Viktigt det, för en pretentiös yngling som inte riktigt klarade balansgången mellan glädje och hån i något så viktigt som hårdrock.

Det har nog satt lite prägel på min inställning.

Innan dess, när jag var riktigt liten, så fick jag av någon anledning stå upp för att Mötley Crüe (av alla band!) INTE var djävulsdyrkare.

Det var plattan "Theatre Of Pain" som jag hade med mig i skolan. -85. Jag gick alltså i trean.

Och denna rosa skapelse med sånger om att röka på toaletten hade ju - gubevars! chocken! - ett pentagram i pannan på en av teatermaskerna!!

INTE OKEJ på Bureskolan, denna hemvist för Hem- och Skola, denna religösa högborg. Stället där Jocke som kom ny från Stockholm fick gå och träffa rektorn eftersom han nu bar en t-shirt med Iron Maiden på. Allvarligt brott.

Allvarligt talat... "Theatre Of Pain"? Djävulsdyrkande?

Helt otroligt egentligen, men man kanske inte ska bli förvånad.

En annan skiva som fick en släng av sleven var Slade "The Amazing Kamikaze Syndrom". Jag frågade min lärare vad det betydde, men han visste inte. Det automatiska svaret: "Det är nog en referens till något med djävulen".

Kvalitet i undervisningen? Jodå, så att...

Men.. vänta nu. Detta spårade visst iväg.

Det skulle handla om en skiva du verkligen behöver i din hylla. En liveplatta. Och där är "Carnival Of Sins Live" helt självskriven. Mötley Crüe är ett band som verkligen kommer till sin rätt live, och på den här skivan drar man låtar från hela paletten.

Spårlistan är, faktiskt, rent av otäckt bra - och det gäller oavsett om du håller de gamla öärhängena som "Looks That Kill", "Too Young To Fall In Love" och "Red Hot" eller om du vill höra bandets andra sida i form av låtar som "If I Die Tomorrow" eller en coverlåt som "Anarchy In The U.K".

Du kan nog nästan nämna vilken låt som helst med Mötley Crüe - den finns här.

Och givetvis är det den klassiska sättningen som står på scen.

Mikk Mars.

Nikki Sixx.

Tommy Lee.

Vince Neil.

Ett knippe djävulsdyrkare enligt mina gamla lärare.

Ett knippe livsälskande, dekadenta gubbar som fortfarande sparkar stjärt på scen enligt Rebellängeln.

Klart du måste ha "Carnival Of Sins Live" i din hylla!

Veckans Citat: Tommy Lee

Dags att avsluta det här med vem som egentligen är Världens Bästa Hårdrockstrummis. Imorgon öppnar vi finalen, och varför inte köra ett Veckans Citat från en trumslagare?
Precis.
Han är visserligen inte kvar, men det spelar kanske mindre roll...!

"Tack gode gud för att man är rockstjärna.
Med lite tur framstår ens gubbsjuka som cool istället för tragisk."

Tommy Lee, Mötley Crüe

JA! Slutspelsdags - vem är världens bäste trummis?!

Äntligen är det dags - vi går in i slutspel när det gäller att rösta fram vem som egentligen är världens bästa hårdrockstrummis!

Efter sudden death får vi hälsa Dave McClain (som sopade hem 14 röster i sudden) samt Tobias Gustafsson (12 röster) välkomna in i skaran, medan Niclas Sigevall inte nådde hela vägen (6 röster i sudden).

De kommer dock att plockas in efter sina ursprungliga röster när det gäller ranking, vilket innebär att de kliver in på 12 röster var.

Du hittar den fullständiga rankingen till höger på bloggen.

nu.

Det intressanta.

Åttondelsfinaler!

Det går till så att högst rankad möter lägst rankad. När två skinnpiskare har lika många röster med sig från kvalgrupperna har jag helt sonika lottat... och det ger följande matcher:

Thomas Haake (Meshuggah) - Chad Smith (Red Hot Chili Peppers)

Dave Lombardo (Slayer) - Tim Yeung (Morbid Angel)

Mikkey Dee (Motörhead) - Snowy Shaw (solo)

Niko McBrain (Iron Maiden) - Dave McClain (Machine Head)

Brann Dailor (Mastodon) - Tobias Gustafsson (Vomitory)

Gene Hoglan (Testament) - Tommy Lee (Mötley Crüe)

Ian Paice (Deep Purple) - Vinny Appice (ex Heaven & Hell)

Tommy Aldridge (Whitesnake) - Neil Peart (Rush)

Röstningen är öppen något kortare nu, bara till knappt efter helgen, och dte kommer dessutom att vara så att den högst rankade som är kvar möter den som är kvar med lägst ranking sedan.

Tufft jobb för en viss Chad Smith, alltså, om karl'n ska kunna gå hela vägen.

Nog om det.

Äntligen brinner det till på riktigt.

Vem är din favorit av de kvarvarande?

Vem är världens bästa trummis?

Idag är det lördag, och min äldste kille fyller tre år.
Tre!
Hur fanken har han kunnat bli tre år när jag inte åldrats en enda dag???
Helt osannolikt.
Nåväl, det innebär att tjocka släkten ska få sitt, och att det blir lite preppning av kalas och annat. Och som dagens inlägg kommer en fråga - vem är världens bästa trummis?
Tidigare i år pågick ju omröstningarna om vem som är världens bästa hårdrocksgitarrist (Tony Iommi vann till slut), och om ungefär en vecka tänkte eder Rebellängel sparka igång en liknande omröstning avseende trummis. Vem är egentligen bäst?
Och, kära läsare, här behöver jag er input.

Min tanke är att dela in det i genrer. Alltså, det kommer att bli en genre med klassisk hårdrock där t ex Mikkey Dee (under) från Motörhead är ett alternativ, och en med metal där exempelvis Brann Dailor (Mastodon) på bilden längst upp finns som alternativ.
Givetvis blir det en kategori med black metal - Jens Fjellström och Frost (bilden nedan, Satyricon, 1349) känns som givna namn bland annat, men vilka mer ska vi ha? Death Metal blir en egen kategori, liksom rock (där man kan tänka sig att det till och med blir både Dave Grohl och Taylor Hawkins från Foo Fighters är röstningsbara alternativ, en intern match som är kul i sig!) och förmodligen också "göteborgssoundet" som en egen subkategori.
Och var placerar man den här karl'n, herr Haake från Meshuggah?

Naturligtvis kommer själva konceptet, världens bästa hårdrockstrummis, att bli lika svårt som att bestämma världens bästa hårdrocksgitarrist.
Är det enbart snabbhet som gäller?
Sväng?
Att kunna spela det enkla på ett jäkligt drivet sätt, som Tommy Lee från Mötley Crüe har som signum?

Det blir förstås upp till dig att avgöra.
Just nu behöver jag hjälp att dels ge lite förslag på genrer som kan vara egna kvalgrupper och framförallt att fylla dem med alternativ.
Jag tänker såhär än så länge på de olika "kvalgrupperna":

• Rock



• Klassisk hårdrock



• Metal



• Göteborgsdöds



• Death metal



• Black metal



• Power metal



• Thrash

Låter det bra? Jo, just ja... ska den här killen vara röstningsbar, tycker ni?

Sist men inte minst - du har väl inte missat Blasphemedias fantastiska krönika om just trummisar?

Åkessons nya rock'n'roll vin!

Det kom ett mejl i min inkorg nyss.
Det handlade om vin - och att Sweden Rock och Åkesson nu lanserar ett speciellt vin lagom till att festivalen drar igång.

- Vinet passar perfekt till Ozzy Osbourne och Judas Priest, två av årets festivalartister. Eller varför
inte prova det hemma tillsammans med en gammal Mötley Crüe eller klassisk AC/DC. I våra provningar har vi märkt att det passar till nästan all rockmusik, PET-flaskan gör det dessutom perfekt till sommarens grillfester, säger Pernilla Wadmark, produktchef Åkesson Vin.

Sista meningen i mejlet var av innebörden..."vill du provsmaka? Skicka dina uppgifter till mig!".
Sagt och gjort. Återkommer med rapport om hur det smakar tillsammans med alla de föreslagna artisterna...

Remasters: Mötley Crüe "Shout At The Devil"

Alla rockers som läser den här sidan vet ju föärstås vilka Mötley Crüe är. Kungarna av partaj, sleazerockens förgrundsfigurer har dessutom medverkat tidigare i serien om remastrade skivor som bör ha en bostad i din skivhyllöa, men denna gång är det dags för bandets genombrottsplatta - och fortfarande den finaste stunden i karriären!
"Shout At The Devil" kom 1983, och att bandet klarade av att skruva ihop en så vansinnigt bra platta i så pass tidig ålder är riktigt imponerande.
Här finns ett gäng av de låtar som man fortfarande spelar, så som "Looks That Kill", "Red Hot", "Too Young To Fall In Love", "Shout At The Devil" och covern "Helter Skelter".
Dessutom återfinns ett knippe låtar som alla är bättre än vad man tror men då de ställts bredvid ovan nämnda kavalkad så har de blivit lite bortglömda. Jag är dock övertygad om att låtar som "Bastard", "Knock'Em Dead Kid" och "Ten Seconds To Love" hade fått betydligt mer plats i rampljuset om de exempelvis legat på efterföljaren "Theatre Of Pain".
Men det säger kanske mer om vad du får på den här svarta pärlan (som trots allt inte är en av de två bästa svarta skivor som gjorts, enligt den här Tvekampen).

Extramaterialet är dessutom rejält tilltaget. Demospår av inte mindre än 5 låtar, där en av dem ("I Will Survive") är unreleased medan den bästa insatsen och roligaste låten att lyssna på är "Looks That Kill".

Som kuriosa kan jag också berätta att jag har sett en helt fantastisk feltryckning på en tröja på Hultsfred från den här plattan. Det var med samma pentagramm som på framsidan, det stod Mötley Crüe och sen var texten.... "Shot At The Den". Priceless. Ångrar verkligen att jag inte köpte den...

Har du inte den här skivan?

Dags att åtgärda det. Det här är en klassiker, och ett stycke historia som bör finnas i din hylla!

Veckans Citat: Nikki Sixx & Ozzy Osbourne

Den här veckan får du två citat i rad, men de hänger ihop.
De kommer från ikonerna inom galenskap, Nikki Sixx från Mötley Crüe och Ozzy Osbourne från en annan planet, antagligen.

Tror inte jag behöver säga så mycket mer egentligen. Detta talar för sig själv...

"När vi turnerade med honom 1984 utmanade han oss att snorta en linje med myror som gick på trottoaren. Ingen av oss ville göra det så han böjde sig ner och sög i sig allihop. Med sugrör. Han är vansinnig."
Nikki Sixx, Mötley Crüe

"I morse frågade någon mig om hur jag överlevt så länge i branchen.
Jag har ingen aning.
jag borde egentligen vara död."
Ozzy Osbourne

Veckans Tips: Cycle Sluts From Hell "S/t"

Har du någonsin funderat över vad resultatet skulle bli om man lät Lemmy & hela Mötley Crüe köra en fullständig orgie med, säg, Sahara Hotnights?

Eller hur Crucified Barbaras smutsigare storasyrror låter?

Svaret är - det blir Cycle Sluts From Hell!

Detta är den första juvelen som gnuggats fram ur skivskatten som Magnus Ö skänkte till bloggen tidigare i våras, och det är inte vilken juvel som helst. Det är en ölstinkande, svängig, pungsparkande rock'n'rolljuvel som inte ber om ursäkt för sig för fem öre, och som enligt egen utsago är influerade av (håll i er nu): "Beer, bourbon and poverty".

Jovars, det kan nog stämma.

Och det låter helt enkelt för jäkla bra!

Låtar som "I Wish You Were A Beer", "Taste The Flesh", "Conqueress", "By The Balls" och "Badass Mama" sätter liksom standarden på den musik som ges, och skivan sparkar stjärt hela vägen. Det är helt enkelt svårt att inte få ett brett glädjeflin i hela ansiktet av det här amerikanske gänget!

Personliga favoriten är nog ändå "Soultaker" som är både punkdrivig och ren old-school heavy metal i en härlig symbios, men, som sagt - hela skivan gör sig alldeles utmärkt till exempelvis bilkörning eller bara partaj.

Du hittar mer om bandet på deras MySpace, du får nog nöja dig med att leta där. Den här typen av band och musik verkar inte vara högprioriterat på Spotify, om man säger så...

Veckans Tips återvänder!

Imorgon är det fredag.
Det är ju helt fantastiskt bra, av flera anledningar.
Dels åker Rebellängeln på semester - Spanien, here I come! - och dels är det äntligen dags.
Veckans Tips återvänder!
Jag förstår att ni har längtat, och nu är det laddat till tänderna med spännande, konstiga, ovanliga, vanliga, hårda, mjuka och roliga tips under hösten.
Först ut är en självbetitlad platta från USA som snart har 20 år på nacken.
Den kan kanske beskrivas som resultatet av en ormgrop mellan Mötley Crüe, Lemmy och Sahara Hotnights (ja, så tänker i alla fall jag göra), men framförallt är det ett brutalt sväng som presenteras.

Sen fortsätter det med spännande, förpreparerad läsning. På söndag återvänder Remasters, och dessutom finns en del blandat godis så som Blogg I Fokus, en ny tävling och recension på Iron Maiden i pipen (du har väl inte missat att rösta på den nya omröstningen heller?). Du får helt enkelt kolla in bloggen med jämna mellanrum den här veckan...

För övrigt kan jag konstatera att det var ett rejält sug efter att få veta vad som pågår i Kongh. Över 100 läsningar av den intervjun på första dygnet, det är bra många fler av vad min intervju med Zakk Wylde hade till att börja med.


So long. Hasta la vista!

Dagen efter Sonisphere...

Det är dagen efter Sonisphere, det största evenemanget i mannaminne. Och hur var det då? Tja... för egen del vete fasen, faktiskt. När vi kom till området, jag och Jolly Jonny så var kön enorm. Alltså, enorm! Bilden ovan är tagen av R2, och han stod kanske en kilometer framför oss.
Och eftersom Jolly Jonny ville se Imperial State Electric, Mötley Crüe och Iron Maiden och det samtidigt började regna så...

...vände vi tillbaka till människobyn och kökade och drack. Och mötte upp frugan. Bra beslut efter tag, för utomhus så det ut såhär - hela tiden!

Sjuuuuukt mycket regn, och de initialt glada rapporterna från området förvandlades snabbt till allt fler meddelanden i stil med... "nu ger vi upp, orkar inte gyttjebrottning mer". Tyvärr, för det var ju en hel del bra band, och vad jag förstår levererade de dessutom, så som Anthrax till exempel. Snacka om max otur när det gäller väder!

Till slut släpade vi oss till fetivalen ändå, för att se Iron Maiden. Och möttes av... ett lerbad. Och galet långt till scen - eftersom ingen av oss var ritkigt beredda att betala priset för att ta oss närmare. Även om jag tyckte britterna lät riktigt bra, faktiskt. Taggade, och jag ser helt plötslit fram mot nya plattan en hel del, jag tror det kan bli en höjdare med tiden!

Nå, långt borta var de, och jag får erkänna att jag igår inte kände mig speciellt hardcore metalfan. Orkade fan inte med allt regn och framförallt köande, trots att rapporterna sa att det gick fint när de väl släppte in massorna.

Idag softar jag i soofan med senaste numret av Close Up, och konstaterar nöjt att de inte har någon intervju med Zakk Wylde. Fortfarande är vi tidigt ute på Werock!

Dessutom ska jag försöka gottgöra det bristfälliga reportaget. Håll ögonen öppna efer en Tvekamp med Maiden i huvudrollen. Typ.. tisdag eller onsdag!

Spelschema Sonisphere

Om en vecka landar Sonisphere här i Stockholm.

Som noterat på flera ställen - bland annat här - så är makalöst många biljetter sålda, och eftersom jag vet att Stones från siten Tune Of The Day är inblandad i set-up:en av hela spektaklet så kanske det kan komma bilder på området och artisterna på den siten så småningom.

Men, det var ju inte det som inlägget skulle handla om.

Det var ju spelschemat. Som ni kan se så börjar allt ganska tidigt, och slutar rätt tidigt. I o f s kommer väl Iron Maiden att spela två timmar eller så, men i alla fall. Dessutom ser jag själv att det blir lite av en lucka för egen del. Efter att Slayer spelat så blir det läge att inta mat & dryck innan jag kollar in Mötley Crüe!

Vill du ge din egen röst så rekommenderas antingen en kommentar, eller att du röstar på Werock!

Vinnare av "I Am Ozzy"

Grattis till Thetania, skribent på bloggen Tune Of The Day - du kammar hem ett färskt ex av "I Am Ozzy". Thetanias favoritplatta med galningen är "Sabbath Bloody Sabbath" (god smak har hon...hehe...), och motiveringen lyder såhär:

Jag skriver bara en platta för det var den som jag hörde hemma hos polarn Ante.
kastade mig över Ante och sa JAG VILL HAAA,
vilken av mina skivor vill du ha för att jag ska kunna äga denna fantastiska skiva...
han knorrade och skruvade på sig..

hmmm får jag din Sheer heart Attack så kan du vell få den....
Sagt var gjort, jag blev ägare till "Sabbath Bloody Sabbath" ÅÅÅÅHHH
Vad jag njöt :D
Så det får bli den skivan då.

Det var för övrigt den som öppnade dörren till hård rock för mig.

Ja, det räcker för att få boken, även om det var massor av riktigt jäkla bra förslag den här gången. Fortsätt ösa på så med tävlingsbidrag, det är riktigt kul!

För övrigt har jag läst ut mitt ex av boken, och jag håller den för en av de bättre rockbiografierna. Den är absolut att rekommendera, och jag är förvånad över hur mycket detaljer han har lyckats få med, allt i en vinkling av humor. Finns det någon del som jag tycker är mindre bra så är det att hans soloår inte beskrivs lika noggrannt som starten med Black Sabbath. Det har ju sina förklaringar, han minns antagligen inte mer, men det gör att man exempelvis inte får veta något om varför det skar sig med Jake E Lee, eller hur Zakk Wylde kom in i bilden.
Det hade varit intressant läsning. Att karl'n dessutom skulle kunna utklassa Mötley Crüe i dumheter råder inga som helst tveksamheter om, men det försvinner också in i minnets gråa dimbank och tas inte upp speciellt mycket.
Inte för att det gör så mycket.
Han var ju rätt galen redan innan de galnaste åren, så det saknas inte direkt vansinniga episoder...

Nåväl, än en gång - grattis Thetania, boken är på g!

Ozzy till Globen!

Nicke tipsar om legendaren Ozzy's ankomst till Stockholm och Globen.
7:e september är det dags, och biljetterna släpps redan nu på fredag. Rusning? Ja, antagligen...

Dessutom - det verkar vara intressanta saker på gång. Dels kommande plattan "Scream" som släpps i juni, och, kanske framförallt, en självbiografisk bok.
Det kan ju bli en bok som blåser Mötley Crües "The Dirt" av banan, faktiskt.
Kan inte finnas någon person inom rockvärlden som har fler och galnare upptåg under bältet. Den största frågan är väl egentligen hur mycket karl'n kommer ihåg och kan återberätta av dem...

Tvekamp: Ozzy vs Dio

Dags för ytterligare en Tvekamp, och även denna gång är det en rejäl fight som bjuds.

Både Ozzy Osbourne & Ronnie James Dio är legender inom hårdrocken, och både har ett förflutet som frontman i Black Sabbath - men vem har haft den bästa solokarriären?

Det ska vi ta reda på!

Tvekamp: Ozzy Osbourne vs. Ronnie James Dio - Bästa Solokarriär!

Rond 1 - Studioalbum

Det finns förstås ingen anledning att flamsa runt - vi sparkar igång dödsmatchen med en tung rond. Båda herrarna har förstås hunnit med en hel del studioalbum sen de startade sin solokarriär!

Ozzy har lyckats klämma ur sig hela 9 plattor sen första sologiven "Blizzard of Ozz" kom 1980. De riktiga höjdpunkterna är "Blizzard of Ozz", "The Ultimate Sin", "No Rest For The Wicked" samt "No More Tears", men på det hela taget har Ozzy levererat en hel del bra material. Tyvärr finns det plumpar i protokollen, och framförallt så pekar formkurvan inte direkt spikrakt uppåt. "Ozzmosis" var ojämn, "Down To Earth" likaså, och senaste släppet "Black Rain" följer samma mönster.

Betyget för den galne fladdermusbitaren får bli 4!

Dio har hunnit med 10 album sen 1983, med höjdpunkter som "Holy Diver" och "Last In Line". Produktiviteten imponerar, speciellt som karl'n faktiskt hunnit med återspel med Black Sabbath och Heaven And Hell under tiden sen han lämnade skutan. Dock - även här finns det material som den gode Dio inte direkt skyltar med. "Angry Machines" är ett direkt bottenskrap, och trots att skivor som "Magica", "Killing The Dragon" och "Master Of The Moon" stundtals når höga höjder så är det ändå inte riktigt som i fornstora dagar.

Även elaka dvärgen drar hem en 4:a i betyg!

Oavgjort efter första omgången alltså, 4-4.

Rond 2 - Livealbum

Båda dessa herrar har ju en hel del år på nacken, och har alltid tillhört gardet som härjar planeten runt för att spela. Det är ju bra. Ännu bättre är det att de dessutom klämt ur sig en hel del av dessa spelningar på skiva & DVD!

Ozzy har den helt fantastiska miniliven "Just Say Ozzy" samt fullängdarna "Speak Of The Devil", "Tribute", "Live At Budokan" och "Live And Loud". En både imponerande kvantitet och en högkvalitativ samling, och eftersom Ozzy alltid får något speciellt i blicken varje gång han kliver upp på en scen så kan ju inte betyget bli annat än... 5! (Min bror hävdar på allvar att Ozzy har en skada som gör att även om han skulle vara så borta att han knappt kan prata så sparkar hjärnan igång autopiloten varenda gång han hamnar på en scen. Jag undrar om han inte har rätt, brorsan...)

Dio i sin tur svarar med "Intermission", "Inferno - Last in Live", "Evil Or Divine - LIve In New York" samt "Holy Diver Live". Personligen är jag helt fascinerad över att de 2 senaste släppen som karl'n gjort är just NY-liven samt hyllningen till "Holy Diver" - och att de 2 tillhör de bästa livealbum som släppts under de senaste decenniet! Trots det, starten är betydligt mer tveksam hos Ozzy, och Dio hamnar lite, lite på efterkälken...

Ozzy: 5, Dio: 4!

Rond 3 - Sångröst

Birminghams stolthet John Osbourne har alltid haft en väldigt säregen röst, och den har konstant varit otroligt passande till den musik som han varit inblandad i (vem kan t ex glömma insatserna på "Sabbath Bloody Sabbath"?). Dock, det hårda leverne som han fört har verkligen satt spår, och numera låter han inget alls som i fornstora dar. Det är en falnande stjärna, röstmässigt, och betyget stannar på 3.

Ronnie James Dio, den lille mannen med den stora rösten, börjar också bli till åren. Det märks i de höga registren, men inte ett smack i övrigt, och live sjunger han faktiskt i stort sett lika bra. Det är inget annat än ett mindre mirakel, och uppenbarligen vet han hur man tar hand om sin röst - tänk om din egen morfar kunde sjunga så???`Maxbetyget är givet, förstås!

Ozzy: 3, Dio: 5

Rond 4 - Mediala framgångar

Trots allt - nyheter säljer. Dio är mycket välkänd inom branchen, gästar filmer som Jack Black är med i, gästsjunger på andra stora gruppers skivor och har ett grundmurat förtroende från alla i hårdrockens vänkrets.

Men - det spelar ju ingen roll.

Denna rond förlorar han förstås. Ozzy Osbourne är Ozzy Osbourne, the man, the myth, the concept. Han är typen som Mötley Crüe ville imponera på när de härjade som värst. Han har varit skitfull när han träffade USA''s president. Han har haft en egen dokusåpa. Han har bititi huvet av fladdermöss, klistrat hela kroppen full av varulvshår och brutit nacken i en motorcykelolycka.

ALLA vet vem Ozzy är, helt enkelt.

Ozzy: 5, Dio: 3!

Rond 5 - Sologitarrister

Ryms det mer än en fixstjärna på scen när såna här superstjärnor? Svaret är väl tveksamt, men helt klart behövs en sologitarrist som har tillräckligt med karisma och självförtroende för att utgöra ett bollplank och få en bra dynamik. Båda gubbarna har försökt omge sig med duktiga gitarrister genom åren, och flera av de som kommit fram genom detta samarbete har nått kultstatus.

Ozzy har en trio tunga namn att lägga i vågskålen, och trots att fansens personliga smak kan variera så finns inget att klaga på när man ser den i skrift - eller vad säger ni om Rhandy Rhoads, Jake E Lee och Zakk Wylde? Kvalitet hela vägen!!!

Dio har en brokigare skara som han kamperat ihop med, men Jake E Lee återkommer faktiskt även här, 1982. Dessutom en blandning kända och okända namn som Vivian Campbell, Rowan Robertsson, Tracy G, Doug Aldrich och Craig Goldy. Bra förstås, men ändå inte lika fantastisk om Ozzy, och inte samma fantastiska kontinuitet!

Ozzy: 5, Dio: 3

Rond 6 - Band

Denna rond handlar om övriga medlemmar, förutom gitarristen. Förmågan att skapa ett tajt, sammansvetsat band som klarar att leverera ett bra sväng - det är fundamentet för att vokalisten ska kunna glänsa.

Även här har Ozzy ett ganska konstant gäng runt omkring sig, speciellt om man betänker hur länge han har varit i gemet. Bob Daisley återkommer på bas under totalt 5 av de plattor som karl'n lyckats klämma ur sig, och även trumpallen har relativt tunga namn som Tommy Aldrich, Randy Castillo och Mike Bordin på sig. Roligast kanske ändå är att keyboards varierat så mycket, och på senaste given "Black Rain" hanterats av... Zakk Wylde! Oväntat, i alla fall för undertecknad.

Dio har tajtare samarbete vad gäller rytmsektionen än med sina gitarrister. Trumpallen har Vinnie Appice och Simon Wright turats om att hantera, och på bas har allt som oftast Jimmy Bain, Jeff Pilson eller nuvarande Rudy Sarzo återfunnits. Ett bra gäng, och eftersom keyboards hanterats av Scott Warren sen 1993 så betyder det att bandet på det hela taget måste ha haft en ganska bra kemi över massor av år. Det imponerar!

Ozzy: 4, Dio: 4

Rond 7 - Ståpälsfaktor!

Sista omgången är inget annat än en ren egotripp för eder Rebellängel - alltså, hur mycket ståpäls ger mig de två gubbarna när deras musik spelas?

Ozzy är för min del alltid bra, i sina bästa stunder riktigt bra - men aldrig superb på samma sätt som han lyckas med under Black Sabbath-eran. Det beror förstås på att den innehåller sådana otroliga höjder, men ändå... Dio har däremot under sina 2 första plattor "Holy Diver" och framförallt "Last In Line" lyckats muta in en lite del av mitt hjärta för all framtid. Jag skulle vilja hävda att just "Last In Line" är en av de 5 bästa skivor som någonsin gjorts, och med sånt i bagaget kan betyget förstås inte bli annat än maxat!

Ozzy: 4, Dio: 5

Sammanfattning

Jahapp, det visar sig alltså att även om jag personligen gillar Dio lite bättre så får han ge tappt när man väger in alla ovanstående faktorer. Ozzy Osbourne har haft den bästa solokarriären!

Ozzy: 30 poäng

Dio: 28 poäng

Vad tycker du?