Tvekamp: Danzig "II: Lucifuge" vs "III: How The Gods Kill"

Midsommar - och den första veckan utan Veckans Tips som nu har sommarlov.
Men du behöver inte vara ledsen för det - istället ska du få en rejäl skopa läsning i form av en Tvekamp. Det är faktiskt inte första gången som Metalbloggen går från Veckans Tips direkt till en Tvekamp - för två år sen var det Demonaz och I som drabbade samman.
Den här gången är det "infighting" som gäller, eftersom det är två skivor av samma band som ska skärdskådas: Danzigs nummer två "Lucifuge" och nummer tre "How The Gods Kill".
Den sistnämnda är en sån där skiva som jag dessutom vill döpa till "Dirty Black Summer" efter låten som finns med p ådensamma, och det känns ju passande en sån här gång.

Så.
Tvekampen. 
Vad är det?
Trots ambitioner om att skriva flera sådana så blir det inte speciellt ofta (förra gången var nog i samband med Julafton 2013, då Behemoth och Necrophobic fick gå en holmgång), så en kort repetition kan nog vara på sin plats.
Alltså.
Kombatanterna som ställs mot varandra kämpar i ett antal ronder (det brukar bli en sådär 8-10 stycken) där de tilldelas poäng från 1 till 5, där 1 är sämst och 5 är bäst. På slutet summeras allt och vi får en vinnare. Det är den enkla och korta beskrivning.
För att göra det lite längre och krångligare så är det också så att undertecknad egentligen inte vet alls hur det hela kommer att sluta när jag börjar skriva, och det innebär dels att man inte vet hur många ronder det blir, vilka ronderna blir samt att det inte tillhör ovanligheterna att jag själv blir förvånad över vem som till slut vinner.
Det är tjusningen med att skriva en Tvekamp - det kan liksom ta vägen lite var och hur som helst. 
Beredda?
Nu kör vi!

Rond 1 - Omslag
Jo, detta är en klassiker i Tvekampssammanhang. Att börja med. Även denna gång, vilket till stor del beror på att jag tycker det är logiskt, det är ju konvolutet som är det första man möts av. Båda skivorna är utgivna av American Recordings, så de har den där klassiska ryggen med en amerikansk flagga längst ner (samma som de klassiska Slayer-plattorna), men sen tar likheterna slut.
"Lucifuge" har en närbild på Glenns håriga bringa, med Danzig-korset i nävarna, och på baksidan finns det som nästan känns mer bekant, den mörka bilden med bandets ansikten inklippta på sidan av låtarnas titlar.
Men inte fasen är omslaget speciellt snyggt, det kan man inte säga.
Ostigt, och egentligen helt vansinnigt snarare.
"How The Gods Kill" svara då med en målning av HR Giger.
Bra tänkt, förstås, men det gör sig extremt dåligt i det lilla CD-formatet då bara små detaljer av målningen syns och det nästan bara en grå gegga. Bättre om man vecklar ut allt (eller har vinylen) förstås, och bilden som helhet är bättre.
Ändå är ingen av dessa skivor direkt vackra eller snygga, tycker jag.
Glenn Danzig har inte alltid den bästa av smaker...

"Lucifuge" - 2
"How The Gods Kill" - 3

Rond 2 - Skivtiteln
...i vanliga fall brukar jag försöka kasta mig över musiken med en gång efter ronden om omslag, men jag känner att det denna gång kan vara värt att stanna till lite vid själva titlarna. Att döpa sviten av skivor till "1" och sen ett namn, samt "2" och sen ett namn är - i mina ögon - jäkla snyggt. Jag gillar det. Tydligt, snyggt och ändå inte bara en siffra.
Det Glenn kanske saknar i smak avseende omslag tar han dessutom igen när det gäller att vara finurlig i namn. Jag gillar båda. Smaka på dem.
Lucifuge.
How The Gods Kill.
Det är ju fan genialt om man vill spela hårdrock med ockulta förtecken och släppa ut legender som att man inte vill flyga flygplan för att man hamnar för nära Gud.
Jag tycker att det är vackert i båda fallen, och att det blir liksom en extra krydda med att de heter "II - Lucifuge" respektive "III - How The Gods Kill".
Rent ur ett "hur-man-döper-ett-helt-album" så tycker jag nog att det senare är snäppet vassare ändå. Det känns... episkt.

"Lucifuge" -4
"How The Gods Kill" - 5

Rond 3 - Inledningen
Nu så. Ordningen återställd. Nu kommer vi till musiken.
"Lucifuge" från 1990 har 11 spår, medan 1992 års uppföljare ståtar med 10 stycken.
Ska man då ta "inledningen" så får det väl bli de första tre spåren på respektive skiva, kan jag tänka, och då heter de "Long Way Back From Hell", "Snakes Of Christ" och "Killer Wolf" på vår första utmanare. Tre svängiga spår som gungar, rockar och svänger nåt ruggigt, och jag tycker att det är en ganska klar seger om man jämför med efterföljarens tre öppningslåtar "Godless", "Anything" och "Bodies" som är aningen svårare i sitt anslag.
Inte jättesvåra, men ändå.
De har inte samma omedelbara självklarhet, tycker jag, även om "Anything" är en kanonlåt.
Betygsfrågan kan vara det svåra, men till slut tycker jag att det skiljer en hel del mellan dem, och jämför man till exempel "Long Way Back From Hell" med "Godless" så tycker jag att det är helt tydligt att det är klasskillnad. 
Betygsfemman på "Lucifuge" ska ses som svag, men jag tycker att det ska skilja två steg mellan hur man öppnar skivorna!

"Lucifuge" - 5
"How The Gods Kill" - 3

Rond 4 - Mittens rike
Så, eftersom det är mittsektionen så får det bli 4 spår på vardera skivan även om de nu har olika många låtar totalt sett.
"Lucifuge" ställer då upp med skivans bästa spår "Tired Of Being Alive", "I'm The One", "Her Black Wings" och "Devil's Plaything". Jag tycker att det är skivans starkaste segment, det är väl kanske "I'm The One" som inte håller absolut toppklass - i övrigt är detta för mig vad Danzig verkligen handlar om.
Låtarna är skitbra, kort och gott.
Även "How The Gods Kill" har sitt starkaste segment i mitten, och får verkligen upp kvalitén med titelspåret, "Dirty Black Summer"(uh!), "Left Hand Black" och "Heart Of The Devil".
Det går inte att klanka ner på det heller, speciellt duon med titelspåret och singeln om den smutsiga svarta sommaren sätter sig ju i hjärnbarken direkt.
Det blir, rätt enkelt ändå, dubbla femmor. 
Tycker jag då.

"Lucifuge" - 5
"How The Gods Kill" - 5

Rond 5 - The End. Slutet. Finito.
Det blir således fyra låtar på "Lucifuge" och tre låtar på "How The Gods Kill" som tar oss till slutet på skivorna. Ingen av dessa skivor har sina starkaste kort på slutet, tycker jag.
Det är "777", "Blood And Tears", "Girl" och "Pain In The World" som ställs mot "Sistinas", "Do You Wear The Mark" och "When The Dying Calls".
Ganska lika. Varsin ballad, varsin halvskum djävulsrockande sak som avslutningslåt.
Lyssnar man på dessa låtar så är de ju verkligen inte dåliga, och ställer man dem mot senare alster i bandets katalog så framstår de som än bättre...men ställer man dem mot resterande del av skivan så är de svagare.
Balladerna "Blood And Tears" och "Sistinas" är båda bra men ska få en egen rond lite senare har jag tänkt mig, och till slut hamnar omdömet på starka 3:or i båda fallen. 
Jag tycker de är ganska jämlika, möjligtvis är "Lucifuge" starkare - men inte är det mycket.

"Lucifuge" - 3
"How The Gods Kill" - 3

Rond 6 - Balladen
Äh. Det är väl ingen idé att dra ut på det?
När man nu ändå har spetsat in sig på att köra balladerna så kan vi lika gärna kasta oss över dem med en gång!
Det är alltså "Blood And Tears" vs "Sistinas" som gäller, för trots att en del andra spår har gitarrplock och akustiska inslag så är det dessa två som ur regelrätta ballader through and through. 
Och de är bra.
Båda två.
"Sistinas" är lite lite bättre bara.
Kanske beror det på att jag som yngre försökte samla ihop alla hårdrocksballader på ett kassettband och ha som nattligt sällskap - där hade just "Sistinas" en given plats - och därmed har mer nostalgiska känslor för den, men jag tycker att det är en kanonlåt. Mörk, snygg, suggestiv.

"Lucifuge" - 4
"How The Gods Kill" - 5

Rond 7 - Glenn och stönsjungandet
Låt oss göra en sak klar: Danzig är Glenn Danzigs band.
Det är han som är boss, och det är han som bestämmer.
Numera är det väl till och med bara han, men då var de fler inblandade. Övrigas insatser ska kort få synas också, men det går liksom inte att ha en Tvekamp utan att man ger den gode Glenn en liten stund i rampljuset.
Och man kan konstatera att det är ungefär samma sånginsats som presteras, förutom att jag - inbillat eller ej - tycker att man kan skönja tendenser i sången.
Det är mer "sång" på "Lucifuge", och ett försök till mörkare experimentella saker på "How The Gods Kill". 
Mera klassiskt och rättframt på föregångaren, och mer...galenskap på efterföljaren. Lyssna på "Godless", till exempel, eller de karakteristiska (om än mycket passande) stönen på "Dirty Black Summer".
Jag vill tro att karl'n började undersöka ett annorlunda sätt att hantera vokalerna här.
Och jag gillar det enklare, klassiska, bättre.
Evil Elvis är som bäst när han inte låter något komma i vägen för själva låten, inklusive den egna insatsen (hey, Yngwie Malmsteen!).
Betygen blir lite som de blir. 
Jag anser inte att Glenn Danzig är den bästa sångaren som går i ett brottarlinne, eller att detta är världsklass om man ställer det i jämförelse med några av de stora sångarna - men han har här sin peak.
Jag tycker inte att han nått lika högt vare sig före eller efter, och det är i det ljuset poängfördelningen ska ses.

"Lucifuge" - 5
"How The Gods Kill" - 4

Rond 8 - Bandet. The hangarounds
Ja, okej. Det är lite elakt att kalla dem "hangarounds", när man var i den åldern och skivorna kom så tyckte man ju att det var ett riktigt band, trots mina ord om vem som bestämmer.
Och det är ju samma sättning på skivorna, där herr Glenn får sällskap av Eerie Von på bas, John Christ på gitarr och Chuck Biscuits på trummor (just den sistnämndes namn vill jag minnas att vi hade väldigt roligt åt hemma i pojkrummen, att han hette Chuck Kakor - på ett sånt där sätt som bara tonåringar kan tycka).
Kanske är det därför som de där första skivorna med Danzig, nummer 1-4, har en speciell och därefter oöverträffad känsla i sig. Att de var ett band, som därmed hämmade de värsta galenskaperna?
Hur som helst, under den här tiden, -90 till -92, så verkar man bara ha kört.
Det är kanske inte det mest avancerade och komplicerade låtar och strukturer som presenteras, men det är ju inte heller meningen - och man gör det där enkla så bra.
Det är lite som med Tommy Lee som bankar skinn i Mötley Crüe, meningen är inte att det ska låta svårt utan tight och rätt.
Nu låter det kanske inte alltid supertight i detta fall, men det är passande.
Hela tiden.
Från hur bandet producerats (se där, det smyger sig visst in lite av produktionsutvärderingar här...det var kanske inte tanken, men det är också tjusningen med att skriva Tvekamperna - det tar vägen lite hipp som happ och var det vill!) till hur man framför så är känslan i centrum, och känslan är helt rätt.
Tycker jag.
Det får bli oavgjort!

"Lucifuge" - 4
"How The Gods Kill" - 4

Rond 9 - Rebellängelns maggropskänsla
Nu kommer en märklig sak.
Trots att "How The Gods Kill" har medverkat i serien Besatt så är det faktiskt inte den jag scrollar/plockar fram när jag är sugen på Danzig.
Trots att jag har oändligt många fler minnen och anekdoter till "How The Gods Kill" så är den bild jag får framför mig när jag tänker på Danzig faktiskt baksidan på konvolutet till "Lucifuge", alltså den där bandets ansikten syns i samband med låtarnas titlar.
Jag tycker att det är lite märkligt, och att det säger en del om min känsla för skivorna.
Det är "Lucifuge" jag spontant och i verkligheten plockar fram.
Det är "Lucifuge" jag tycker är den bästa skivan.
Så då hamnar vi i den ganska märkliga sitsen att jag nog har mest känslor och minne från den ena skivan, och distinkt övertygelse om att den andra är bättre.
Poängfördelning på det, någon?
Oavgjort?

Låter ungefär rätt.
Det får bli 4 poäng var, utan att jag egentligen precisera varför på ett bättre sätt!

"Lucifuge" - 4
"How The Gods Kill" - 4

Sammanfattning
...kanske hade jag tänkt skriva mer och ha fler ronder, men nu är det så enkelt att jag inte orkar eller hinner.
Det får lov att bli ett slut på det här.
This is how the cookie crumbles, för att fortsätta driva med herr Biscuit.
Som vanligt när jag kommer hit har jag fasen ingen aning om hur det hela summeras, inlägget är skrivet i flera omgångar och vid flera tillfällen.
Jag hoppas lite att "Lucifuge" vinner, jag tycker nog att det är en bättre skiva innerst inne - men låt oss se.
Slutresultat:

"Lucifuge" - 36
"How The Gods Kill" - 36

Va?
Men vad fan, oavgjort?
För bövelen.
Det var ju lite märkligt. Och inte kan jag med gott samvete skriva till en rond nu heller, det skulle ju bli uppenbart.
Men då säger vi såhär: "Lucifuge" får en retroaktiv halvpoäng på rond 5, den som handlar om den sista delen av skivan.
Då blir resultatet

"Lucifuge" - 36,5
"How The Gods Kill" - 36

Se där! Det var väl det jag visste, "Lucifuge" är en bättre skiva.
Rent objektivt, alltså.
Tycker du annorlunda så är du välkommen med dina tankar i kommentarsfältet.
Vill du läsa mer Tvekamper så rekommenderas Arkivet för Långa Artiklar.
Vill du bara ha en bra Midsommarhelg rekommenderas Spotify!

Besatt: Danzig "III: How The Gods Kill"

48.
Kom ihåg den siffran, den kommer att återkomma och antagligen i det närmaste chocka er lite senare i detta inlägg.
Bilden ovan föreställer skivan som kommer att stå i fokus för stunden. Det är den tredje plattan med Danzig, finurligt döpt till "III: How The Gods Kill", och utsmyckad med ett av de mer kryptiska omslagen. Den lilla bilden ovan är det som syns när man vikt ihop CD-bookleten, egentligen är det en större bild som också ser... ja.. kryptisk ut. Den skulle inte kännas malplacerad i en Alienfilm, om man säger så. 
Glenn Danzig med mannar hade ett tag byggt momentum med sina två första album under Danzigflaggan, och eftersom låten "Mother" från just första skivan fått lite hitkänsla så var nog det här en ganska stor satsning. Det kändes så i alla fall. Efter den här skivan kom fler, dne fjärde given var väl okej - men sen försvann bandet ut i periferin av sin egen (eller rättare sagt, frontmannens) experimentlusta. Det blev helt enkelt skit så småningom, men det är en annan sak. 
Här var man bra. Fantastiskt bra.
Produktionen, låtarna, sången - allt klickar faktiskt på den här skivan, och egentligen är det nog mer för att den är jämn (och därmed kanske saknar den givna hiten) som det inte slog än mer.
Det var skit samma, jag lyssnade på den här väldigt mycket, och vi spelade den framförallt i kopmpisgänget när vi var hemma hos Niclas. 
Niclas bodde bäst av oss alla, han hade i stort sett hela övervåningen på en villa att disponera för eget bruk, så det blev helt naturligt att vi hängde där så mycket vi bara kunde.
Och Niclas var den som hade "ansvaret" för att köpa Danzig.
För så var det ju, om man ska ta en kort repetition. Alla hade vi vore grupper man köpte skivorna ifrån, för att sedan ge kompisarna en kassett med kopia på.
Dessutom hade Niclas en t-shirt (köpt på torget i Skellefteå och med andra ord en kopia och inget original...men i alla fall) som föreställde just bilden ovan.
Jag var sjukt avis på den t-shirten.
Dessutom köpte jag CD'n själv också, fast det inte var min grupp. Sånt fick man vara lite försiktig med, i alla fall blev nog jag sur om jag inte var först med att köpa och lyssna på en av "mina" grupper. Niclas är lite mer tolerant än mig, så det kan nog tänkas att han hade mindre avog inställning till mitt köp, men jag var i alla fall ganska noggrann med att inte skylta för mycket med den där skivan.
Nu spelar det ju ingen roll längre, men då var det nog lite viktigt.

Hur som helst, vi hängde då på övervåningen hemma hos Niclas.
Kollade film, käkade chips och spelade spel. 
Ett av spelen vi spelade var plump.
Ni vet, det där gamla klassiska kortspelet där man ska gissa hur många stick man tar och sen försöka träffa den siffran. Om man lyckas så får man 10+antalet stick man gissade, eller en nolla efter antalet man tog alla stick som gick - missade man fick man en plump i protokollet.
Fyra spelare innebar att man startade på 10 kort vardera, sen gick ner via 9, 8, 7 osv till 1. Sen fick alla 1 kort men börja ange hur många stick man ska ha innan man räknade upp igen till 10. Inga rundor får sluta så att det går jämnt ut, så om totalt 4 av 4 stick var fördelade när den som är sist att ange är kvar så är det förbjudet att säga 0.
Okej, med så långt?
Det innebär alltså att när man kör de där svängarna med ett kort så är nästan alla spelare garanterade runt trettio poäng vardera innan man är klar. Sannolikheten spelar ut det så att en plumpar per runda, och de andra tre får poäng.

En dag hamnade Niclas på rekordet 53.
Alltså, inte rekordet uppåt - det har jag faktiskt inte en enda aning om vad det landade på, men rekordet nedåt. 
53 poäng på fyra spelare är ohyggligt lågt, speciellt med tanke på att man nästan hade 30 garanterade på mitten där. Det där fick han höra till leda, och han hävdade då vid ett bestämt tillfälle att om han någonsin skulle få mindre poäng så skulle han äta upp kortleken.
Jo, ni kan gissa det kommande bottenrekordet. 
48.
48!! Det är i stort sett omöjligt att få så lågt. Försök själv, I dare you!
Jag har egentligen ingen aning om vi lyssnade på just den här skivan i samband med det rekordet, men jag har hur som helst svårt att se en kortlek utan att tänka på Danzig "III: How The Gods Kill". Eller för den delen tvärtom, att numera höra på skivan utan att genast förflyttas tillbaka till den tiden, den platsen, det livet.

Han åt aldrig kortleken. Lika så bra det, det var antagligen straff nog att stoltsera med den siffran i vår umgängeskrets, men det kunde han gott ha. Han hade ju snyggaste tischan av oss alla, och ägarrätt till vårt soundtrack...

Ego United, ett annorlunda All Star Band

En kollega postade den här videon på sin Facebooksida förra veckan.

I vanliga fall struntar jag oftast i sådana här saker, men detta är ju historien om när Yngwie Malmsteen lackar ur i ett flygplan. Magiskt. Jag gillar ju Yngwie, som fan till och med (även om jag kanske är i underläge jämfört med Fredrik), men det där är ju enbart kul. Ungefär samtidigt som det där postades spelade jag dessutom "Deth Red Sabaoth" av Danzig på iPoden, av nån anledning, och det får mig ju att tänka på det där med ego.

Han fick ju inget vidare kritik för sin spelning på Getaway Rock Festival, den gode Glenn.

Och med tanke på att eder Rebellängel tidigare presenterat sina två All Star-uppställningar om jag fick plocka ihop ett eget band så kanske det är läge att göra ännu ett. (All Star Ett här, och två här)

EGO United.

Ett band som inte skulle hålla mer än kanske första repet!

Sång - Glenn Danzig.

Förstås. Det finns ju en del sångare som verkligen har egon, men detta verkar vara en av de knepigare att jobba med. Lynnig, nochalant och som de klassiska orden lyder - "med ett ego stort som Globen". Dessutom cool sångröst. Given frontman i EGO United

Gitarr - Yngwie Malmsteen

Förstås. Eftersom hela inlägget började med hans namn, och att han är bra som fan. Även på gitarristpositionen finns det bra många konkurrenter, men jag gillar ju Yngwie mest.
Både han och Danzig har en form av hatkärlek från mig.
Jag gillar deras grejer, men önskar verkligen att de kunde ta mer input från andra eftersom jag tror att det skulle bli ännu bättre då...

Trummor - Lars Ulrich

Ingen kan ju betvivla vad Metallica gjort för alla rockers runt om i världen - men deras danske trummis har väl ett rykte om sig av att vara ganska tvär. Och prestigefull. Perfekta geneskaper i EGO United. Tyvärr har han ju tappat en del av trumliret, men det gör ju bara en än mer intressant grogrund för "diskussionierna" under repetitionerna. Jag gissar att Yngwie kommer att ha synpunkter på kapaciteten som Ulrich besitter... Dessutom, visst verkar det som om trummisarna är rätt snäll överlag, om man jämför med exempelvis sångare och gitarrister?

Det finns inte alls så många kandidater, tycker jag!

Bas - ???

Och, på tal om brist på kandidater. Basister! Finns det ens någon som är känd för att vara en hopplös diva som inte alls går att jobba med, nu när Glenn Hughes verkar ha funnit frid i Black Country Communion?

Jag vete fanken. Lemmy är ju mest en kul prick, Steve Harris är väl glad (fast kanske bara så länge han får som ha vill?), Geezer Butler är en mysgubbe numera...

Vem ska vi ha här?

Sound Pollution!

Förra veckan var jag inne och traskade i stan. Fick lite dötid i väntan på Jolly Jonny, och passade då på att knata in på Sound Pollution – Stockholms bästa skivnasare. Då hände något märkligt.
Jag spenderade gott och väl en halvtimme därinne, letande bland i stort sett varenda bokstav…och hittade en (1) skiva jag var sugen på. Ovan avbildade Behemoth ”Abyssus Abyssum Invocat”, som egentligen är en samling av två singlar med extraspår samt pålagda livelåtar. Dubbla CD-skivor, och just den här fanns i två exemplar. Ett som kostade 99 spänn, och ett för 169. Jag frågade förstås varför, och det visade sig att det var helt rätt. Sound Pollution hade dock själva tagit över distributionen av plattan, och därmed sänkt priset till sig själva på det ena exemplaret.
Jo, det var det jag köpte.
Men mest förvånad var jag ändå över att inte hitta mer som fångade mitt intresse. Visst, jag vet att jag är en Skivaholic och att det typ är jag som stödköper så att CD-industrin ska klara sig (ja, vinyl är tuffare, men nu har jag ju inte det.. och de jag hade skänkte jag till Stones!)… men ändå.
1 skiva??
Jävligt surt. Visst finns det fler jag vill ha, men inte som butiken hade hemma.
Tur att det kommer en uppsjö bra releaser snart!
Förresten, på tal om Sound Pollution – de har ju alltid haft baksidan på de stora tidningarna inom genren, Sweden Rock Magazine och Close-Up Magazine, så döm av min förvåning när den här landade i min brevlåda i fredags.

Lövtunn dessutom, så jag höll på att kasta den som reklam innan jag vände den och såg att ”vafan, det är ju nya Close-Up”. Ganska trist nummer dock, typiskt sommarblaska – trots goda insatser av allas vår Tom S.
Till sist – vill du veta hur det låter när Behemoth tolkar Danzigs ”Until You Call On The Dark”?
Då plockar du upp samma platta som jag gjorde. Se till att ta den för 99 bagis bara…

Recensioner och reflektioner från Sonisphere och Getaway Rock

I helgen var det ju krock.
Getaway Rock Festival - som poolare Per rapporterade lyriskt ifrån - samt Sonisphere som jag själv fick besöka.

Kul! Riktigt bra arrangemang, och det var skönt att bara njuta. Träffade både Stones och Jonte i vimlet som bjöd på balansakter av Airbourne (som vanligt), överkörning av Kvelertak och hela klabbets bästa spelning av det här gänget.

De har fan jävligt rätt i sin hemsidas namn.

Mastodon Rocks, dämnit! Trodde jag skulle smälla av när bandet sparkade igång med "Iron Tusk"!

Kolla också omslaget på kommande plattan "The Hunter".

Det där kommer bli briljant, det ser man ju fan redan på bilden!

Märkligt nog finner jag ingen recension av den spelningen.

Inte i Aftonbladet eller Expressen i alla fall, och kanske beror det på att de hade bytt plats med Arch Enemy? Svenska dödsplutonen kom tydligen inte förrän vid tre, och kastade sig vidare mot England direkt efter spelningen! På den spelningen gjorde sig också ljudvolymen påminnd på ett roligt sätt. Introt var högt och bra, men när bandet började spela försvann allt. Typ.

Det kan man inte säga om Airbourne.
Fan vad de spelar högt!

Rolig spelning, som vanligt.

Mitt i det där dracks det öl också.

Varannan vatten funkade visst inte... (eller rättare sagt, jag fuskade...)

...så när det var dags för Slipknot så var Rebellängeln solbakad, ölmarinerad och helt slut. Jag var alltså på väg hem och nanna kudden när detta hände:

Tack R2 för bilden, och enligt recensionerna i Aftonbladet och Expressen så verkar spelningen ha varit bra. Även In Flames levererade stabilt, tycker jag.

Annars verkar faktiskt det mesta av krutet vara lagt på att täcka Getaway Rock istället för Sonisphere. Recensioner av Danzig och Alice Cooper. Och Kreator fick gamle Per att köra circlepits!

Överlag så fortsätter alltså Aftonbladet med sin täckning av hårdrock, men klarar kanske inte att täcka två festivaler samma helg.

Expressen klarar inte ens en, som det verkar, utan förlitar sig på Sweden Rock Magazines chefredaktör Martin Carlsson.

Boys - ni kan ringa mig.

Båda alternativen låter rätt smaskiga, faktiskt. Att ge Aftonbladet mer djup i rostern, eller Expressen en roster...

Annars har ni väl inte missat Metallbibilotekariens vansinnesfärd med rapporter?

Helvete vad han flackat, och dominerat med rapporter från Getaway, Big 4, Iron Maiden...

Kolla Werock genast för mastig och bra läsning!

Till sist - visst ser spelningar bättre ut i mörkret?

Kolla bilderna nedan som Per står för.

Först Bullet For My Valentine i fullt dagsljus.

...sen Enslaved med maffig ljussättning.

Vilken spelning ser bättre ut, tycker ni?

Nästa år kommer Manowar till Getaway Rock. Kanske ska jag dit, det lockar inte med det bandet men med festivalen i stort.

Notiser i övrigt?

Wurzel från Motörhead är död. Ännu en legendar i graven...

Och Testament har ställt in Europturnén och därmed antagligen Sweden Rock kryssningen. SATAN!

Mors dag

Du glömmer väl inte att det är Mors Dag idag?
Viktigt, sånt. Ett ex av den här skivan är väl antagligen precis vad mamma vill ha?

Besöksstatistik & bloggfakta

Idag är det onsdag, och det innebär som vanligt att "Mest i spelaren" är uppdaterad.
När jag gjorde det så slog det mig också att det var ett tag sen videon byttes, så jag passade på att byta Danzig mot Testament. Sen kom jag på att det dessutom kommit med nya länkar i listan över bloggar (Daniella och gamle favoriten Tomasz), och till slut så insåg jag att det var länge sen jag gjorde ett inlägg som är generellt om bloggen.
Dags för det nu alltså.
Vi börjar med bloggfakta, framförallt för alla nytillkomna!

Förutom de nyheter som nämnts ovan så kan det vara värt att veta följande...

1) Jag försöker publicera något på den här siten dagligen. Kolla in ofta, alltså!
2) Varje fredag får du ett nytt Veckans Tips, varje söndag antingen en Remaster eller en Live!-platta, och varje onsdag uppdateras Mest I Spelaren. Du hittar massor av de gamla grejerna publicerade i arkiven som finns nere till höger...
3) Det finns ett gäng återkommande inslag som publiceras när Rebellängeln orkar med det, och lusten faller på. Dit räknas t ex Blogg I Fokus, Tvekampen och lite annat smått och gott.

Så, med det ur världen - mot besöksstatistiken!
kanske undrar du hur stor eller liten den här siten är?
Svaret är förstås att den är ganska modest.
Varje dag tittar oftast 50-80 personer in här.
Mest brukar det bli i samband med större event här i Stockholm, när Ozzy Osbourne spelade i Globen nyligen så landade ca 180 personer på siten dagen efter. Det är samma sak när man tittar på ex AC/DC eller liknande, det märks att många är ute och söker bilder och recensioner via Google. Mest besök på en dag står ändå en helt annan sak för, nämligen min Blogg I Fokus med Demonia! Det drog över 280 unika besökare den dagen, och det säger väl egentligen mest om hur stor hennes site är... :)

Populäraste innehållet sedan årsskiftet är dock SM i Hårdrock, den serien inlägg är väldigt välläst. Även släppet från nya Iron Maiden har lästs massor av gånger, vilket intygar att det var en värdig vinnare av VM-tävlingen till slut.

Secdan årsskiftet har den här siten haft ca 25 000 besök, varav ca 9 500 av dem är unika besökare. En besökare stannar i snitt 1,52 minuter, och läser nästan 2 artiklar per besök.
Med andra ord - det är en helt vanlig blogg, inte speciellt stor - men inte heller minst av dem som finns där!

Imorgon är det torsdag. Då blir det ingen torsdagstrave denna gång, jag är på kurs hela dagen. istället får du något bättre - en helt ny Tvekamp. Undrar du vilken så finns ledtråden bland Mest i Spelaren.... vi ses!

Rock Candy

Den senaste tiden har jag arbetat lite bakom kulisserna med de stående inslagen på den här bloggen. Veckans Tips, Live! och Remasters som återvänder i höst.
Och, då slår mig några saker när det gäller framförallt Remastrade skivor.

För det första - hur svårt kan det vara? Få tummen ur naveln och släpp era gamla skivor med bra ljud för bövelen, Danzig, Slayer, Metallica, Yngwie Malmsteen med flera!

För det andra - kolla in Rock Candy om du gillar gamla klassiska hårdrocksskivor i återutgåva. Skivbolaget verkar vara en kommande guldgruva för oss som gillar Badlands, Hughes/Thrall och liknande. Dessutom har de humor. Såhär presenterar de sig själva:

SO, WHO DO WE THINK WE ARE?

…THAT INDEED is the 64,000 decibel question?!

Well, let me put it this way – for better or for worse, in sickness or in health, I sold my soul to rock‘n’ roll… and lost the receipt!

Det är tisdag idag.
En ypperlig dag för att starta en enklare undersökning på bloggen, tycker jag.
Frågan är ju enkel, och du hittar den i högermarginalen. Den behandlar sommarens varande, och vad du mest ser fram emot efter sommaren på den här siten!

Recension Black Label Society, JORN, Iron Fate

Månadens recensioner är publicerade på Werock, och trots att det är sommar så finns ett gäng intressanta plattor att läsa om. För egen del har jag satt tänderna i en varierad skörd.

Black Label Societys kommande giv "Order Of The Black" har du tidigare kunnat läsa förhandsnoteringar om, nu ligger även den fullständiga recensionen ute här. Skivan släpps i andra halvan av augusti, och gillar du Zakks typ av musik kan jag avslöja att du har anledning att skruva upp förväntningarna.... Dessutom - intervju med mannen själv kommer på Werock inom en snar framtid!

Tyska Iron Fate debuterar med plattan "Cast In Iron", och detta är klassisk heavy metal. Sångaren är riktigt bra, och det är kraftigt influerat av akter som Iron Maiden och Judas Priest. Du hittar recensionen här!

Sist - men inte minst intressant - ut i raden av recensioner från undertecknads penna är hyllnings- och minnesplattan till Ronnie James Dio som Jorn står bakom. Första spåret är helt unikt skrivet för detta ändamål, och resterande del av skivan består av covers som hämtats främst från Ronnies solokarriär. Du hittar hela recensionen här.

Dessutom finns det gott om annan spännande läsning. Danzig och Hate Ammo t ex, samtidigt som du får båda intervju och recension av Eyecult - svensk black metal som verkar mycket lovande.

Hast iväg med en gång och kolla in själv. Du hittar alla månadsrecensioner här. Mycket nöje!

Recension: Danzig "Deth Red Sabaoth"

Elake Elvis, Glenn Danzig är förstås lite av legend.

Förutom ett förflutet i kultgruppen Misfits så står han bakom en av de starkare albumsviterna som gjorts med sina första 4 soloplattor, innan han började sväva iväg på skummare vägar och till slut klassas i stort sett som ett skämt.

Nu, med "Deth Red Sabaoth" så bryter han tystnaden igen, och det har i förväg pratats om en återgång till samma sound och kreativitet som under de första soloplattorna. Då blir man förstås nyfiken...

"Deth Red Sabaoth" är också en väsentligt bättre platta än de senaste spektaklen som Danzig presterat, men det är förstås ingen höjdpunkt som exempelvis "II - Lucifuge". Konstigt är det förstås inte heller, att toppa en sådan platta är inget som gjörs speciellt enkelt.

På denna skiva har Glenn själv spelat alla instrumen utom trummor (utom på en låt, "Black Candy" då han faktiskt också intar trumpallen...), och han har producerat hela klabbet också.

Tyvärr.

För, så här är det: "Deth Red Sabaoth" innehåller en hel del riktigt bra låtar, det är helt klart råmaterial för en riktigt bra Danzigplatta - men det är bara en demo. Ljudet är alltför ruffigt och dåligt för att man ska komma undan med det idag, och jag är helt övertygad om att dynamiken hade mått bra av att få Glenn utmanad kreativt och musikaliskt av andra bandmedlemmar.

Trots allt så är en gitarrist bäst på att spela gitarr, en basist på att spela bas!

"Deth Red Sabaoth" känns annars delad i två delar. Den första är mer experimentell och öppnar med ett passande nummer i "Hammer Of The Gods" och svängiga "The Revengeful", men känns initialt som den svagare halvan. Andra halvan innehåller höjdpunkter som titelspåret, "Night Star Hel" och plattans bästa spår - avslutande "Left Hand Rise Above". Det är antagligen också den andra halvan som fått igång pratet om återgång till gamla tiders Danzig, då det är som mest likt i sound och låtstruktur här.

Synd bara det där med ljudet och att han envisats med att göra precis allt själv...

Bästa Spår: "Left hand Rise Above". Klassisk Danzig!

Betyget blir en 3:a, men åååhhhhh - tänk vad bra det hade kunnat bli!?

Danzig "Deth Red Sabaoth" - 3

Lite svalare!

Det är fortsatt varmt, men idag finns det lite hopp. Lite svalare.
Tur det, den senaste värmeböljan är helt enkelt för mycket för mig. Det har faktiskt varit så varmt att inte bara kreativiteten hämmats för Rebellängelns del - jag har inte ens kunnat dricka öl för jag känner av vätskebrist som det är!!! ILLA!

Så, istället bjuder jag på lite smått och gott idag.
Lästips, Blasphemedias utmärkta krönika om tjejers allt större plats på metalscenen, t ex. Den finns här, och jag tycker du ska kika lite på den, det är den värd! På Werock hittar du faktiskt också lite sprillans nya recensioner, bland av Torture Division! Och, på tal om Torture Division - de går ju sin egen väg. Du hittar faktiskt hela deras katalog för nedladdning på deras hemsida, i något som de kallar "Downloadgraphy", istället för discography.
Glid dit med en gång och plocka hem detta skolboksexempel på hur svängig, brutal, högkvalitativ döds ska låta!

Själv ska jag pilla ihop recensionen på Danzigplattan närsomhelst nu. Vilken dag som helst. Bara solen ger mig lite andrum... det passar sig väl knappt att skriva om Elake Elvis under en brännande sol. Den är mer eller mindre klar i mitt huvud - jag ska bara, som Alfons sa! :)

Borta bra - men hemma bäst!

Det känns rent av grymt skönt att vara hemma igen.
Rom var häftigt - ovan en bild på en liten delmängd av alla antika lämningar, detta är ett gammalt fort - men det är alltid lika skönt att komma hem.

Under kvällen eller morgondagen ska jag försöka ladda upp lite mer bilder och intryck. Sen kommer även en recension av Danzigs nya giv "Deth Red Sabaoth" som rullat flitigt under resan!
Hej Sverige!

And the winner is...

.. nr 2, enligt lotten.

Kolla listan - och det visar sig vara en riktigt bekant herre. R2 - du har vunnit Danzigs nya giv "Deth Red Sabaoth". GRATTIS!

Totalt sett inkom 9 stycken tävlande, vilket väl får vara ok såhär under värmeböljan. Denna tävling innebär faktiskt också att vi nått tävlingssäsongens slut på den här bloggen. Nu blir det lite stiltje under sommaren när det gäller just tävlingar, men sen kör vi igen. Det finns en hel del spännande i "skattkistan", bland annat ett signerat exemplar av en av de här skivorna, samt en skön mössa med det här bandet. Ni får väl helt enkelt hålla koll så att ni inte missar något.

Än en gång - grattis R2. Skivan är på väg!

Tronskifte

Satt och fillifjonkade lite vid datorn igår, och petade bland annat in lite nya skivor i iPoden.
Då upptäckte jag en sak - det har skett ett tronskifte under det senaste halvåret!

Under hösten kollade jag av vilka 25 låtar som var de mest spelade, och i toppen fanns följande 3:
1) Opeth "Ghost Of Perdition"
2) At The Gates "Slaughter Of The Soul"
3) Queensryche "Eyes Of A Stranger"

Nu är det inte längre så!
Ordningen är numera..
1) Queensryche "Eyes Of A Stranger" (65 spelningar)
2) Opeth "Ghost Of Perdition" (64 spelningar)
3) DIO "We Rock" (59 spelningar)

Ett tronskifte har alltså skett, Seattles främsta ståtar med ledningen. Att Dio kommit upp beror ju säkert på ett helt gäng spelningar efter hans tragiska bortgång, men ändå.
Lite roligt är det ju.
Tror minsann jag ska göra en större koll under hösten någon gång, med lite djupare analys (mest spelat det senaste året osv). Ja, om jag orkar.

För övrigt verkar det som om vädret gör att ni softar i solen istället för att hänga på internet. Besökssiffrorna är ungefär hälften av vad de brukar vara, och endast 6 st bidrag har inkommit i den pågående Danzig-tävlingen. (vilket ju i o f s är bra nyheter för er som är redan är med!)
Resultat i morgon!

Något mer att dryfta såhär på morgonen?
Tja, det skulle väl vara att hinta lite om de recensioner som kommer snart på Werock.
För min del laddar jag på med bland annat Grand Magus och Ozzy Osbourne, och kan avslöja att jag redan ångrat mig avseende ett av betygen, trots att det inte ens publicerats än. Tror jag var lite snål, helt enklet, kan jag konstatera när tonerna ekar över kontorslandskapet...

Sommarens Soundtrack - och "The Big Four"

Måndag igen, och idag landar ett paket från bloggens partner Record Heaven, bland annat innehållande priset i den pågående tävlingen; Danzigs nya platta! Härligt, jag är riktigt nyfiken på den själv...

Söker du läsning såhär i början av veckan så hänvisar jag förstås till Werock, som under den föregående veckan matats på med massor av bra läsning.

Sommarens Soundtrack har rullat, med exempel på olika situationer och passande musik till dessa, och nu har de avslutande delarna 3 och 4 publicerats.

Dessutom har kollegorna Martin och Henke lagt upp ett mastodontjobb, i form av dubbelrecensioner på samtliga 4 band som deltog i "The Big Four of Thrash" på Sonisphere i Prag. Ja, alltså Anthrax, Megadeth, Slayer och Metallica! Du får faktiskt också tre videoklipp filmade av Henrik, bland på herr Lombardo.

Ännu en ny vecka tar sin början. Härligt!

Tävling - vinn Danzigs nya platta Deth Red Sabaoth

Förra tävlingen med Danzig i huvudrollen, den som gav ett pris i form av en tavla, lockade inte så många att delta.

Det skiter den här bloggen i, helt enkelt, och fortsätter på temat med elake Elvis.

Den här gången är det sprillans nya plattan "Deth Red Sabaoth" som du kan vinna, och den här gången är det barnsligt enkelt att deltaga. Du behöver inte ens besvara någon fråga, du behöver bara skicka ett mejl till chief-rebel-angel@hotmail.com som säger att du vill vara med. That's it.

Det kan ju inte bli enklare. Det finns bara en hake - tävlingen är bara öppen till på onsdag! Ingen tid att förlora alltså, kasta dig över tangentbordet och delta i tävlingen. Nu. Genast!

Tävlingen avgjord - Danzigskallen vinner...

...ingen annan än David Jannati!





GRATTIS!





Totalt kom det in 11 bidrag, så tävlingen passade sig mycket väl att lotta genom tärningar. Slumpvis utplacering av bidragen som nummer 2-12, sen en snabb snärtig handledsknyck med de benvita domarna... och... upp kommer... SNAKE EYES! Jaha, det är säkert ovanligt, men skit i det. Vinner gör alltså David med sitt bidrag "How The Gods Kill".
David Jannati... hm... är det samme person som skriver i Close Up ibland, månne?
Jaja, skit samma. Dit går vinsten i alla fall.
Tävlingen gjordes ju i samarbete med bloggen 666 Skulls, ni har väl inte missat den?

Några reflektioner:

• Påfallande många av er gillar"13", håller den som bästa låt. Intressant, och lite oväntat tycker jag.
• Ingen hade facit. Danzigs bästa låt är "Tired Of Being Alive", men det visste ni nog innerst inne om ni tänker efter. :)

Till sist en helt vrickad sak. Jag har drömt så j***a sjuka saker nu på morgonkvisten. Bland annat att Lord K började skicka mig idolkort av sina katter. Vafan? Vad är det för nåt? Klättra ur mitt huvud, snubbe!!!

Blixtar och dunder!

Werock fortsätter sommartemat idag, och den här gången har Sommarens Soundtrack kommit fram till avdelningen blixtar och dunder. Ja, vad som passar sig bäst i samband med ett gammalt hederligt hällregn och dundrande åska, alltså. Själv har jag valt 2008 års bästa platta, den oerhört varierade, hållbara och spännande "Amanethes" med svenska Tiamat.

Du hittar förstås fler inspirerande tips i artikeln som du hittar här!

Idag är det också sista dagen som du kan lämna in ditt bidrag till tävlingen om Danzigskallen. Missa inte den chansen, vinnaren lottas tidigt imorgon bitti.

Tävling: vinn målning med Danzigskallen!

Såhär ser det ut.

Det tuffaste priset som den här bloggen lyckats skramla fram i en tävling so far - och du kan vinna den i ett unikt samarbete med Slusk som har ett vansinnigt mastodontprojekt på gång i bloggen 666 Skulls!

Det är alltså en målning som avbildar Danzigskallen, och för att vinna den och skapa en dirty black summer i ditt hem så skickar du din mejladress & vilken din Danzig-favvosång är till chief-rebel-angel@hotmail.com.

Lätt som en plätt, eller hur?

Det ex du vinner saknar namn på undersidan tavlan, och du hittar mer bilder och mått på tavlan etc här!

Tävlingen är öppen till och med tisdag i nästa vecka, den 22:a alltså.

Du vet att du vill ha den.

Du vet att du har en favoritsång med elake Elvis.

Gör slag i saken, nu, så kan denna unika tavla bli din!

Slut på helgen

Och den här gången känns det bara bra, faktiskt. Jag är genuint ledssen över att jag var så krasslig att jag missade allt det roliga igår, och idag har jag varit seg som en odöd - men ändå snäppet bättre än min sambo, som fick "spy-och-feber"-racet natten till idag.
Värsta helgen på länge.

Däremot hände lite bra saker på slutet av helgen.
2 mejl damp ner.

Det ena ville ha min åsikt om det här med mosh-pits, och det är i ett sammanhang som är intressant tycker jag. Sladda in hos CrimsonAnna du med och ge din mening.

Det andra är hemligt till imorrn kväl, men så mycket kan jag säga - det rör sig om en gryyyyym tävling. Jag tycker nog att det är det bästa priset den här bloggen skramlat fram hittills!
En enda ledtråd: Danzig...