Live: BEHEMMOTH, ABBATH, ENTOMBED A.D & INQUISITION. Jävlar!

Ja, dra mig baklänges!
Vilken söndagskväll, vilka spelningar.
Fortfarande tagen av hur bra det var.
Kolla (de dassiga) bilderna och läs mer här. Genast!

Det rätta "kväket": Inquisition!

Dassig bild, jag vet, men det ska föreställa den lite speciella boxen som landade i min brevlåda förra veckan.
Den med Inquisition "Obscure Verses For The Multiverse", ett av 1000 exemplar worldwide och som förutom skivan i läcker svart och guldrelief-digipack också innehåller en nyckelring i läder och ett tygmärke (jaja, jag vet, inte speciellt unika saker - men priset var samma som för den normala skivan ungefär och vem tar inte chansen då??).
Och förutom att Inquisition var en av de grupper som nämndes vid namn i samband med att "Vi måste prata om tvåsamheten" så är det en annan sak som verkligen slår en:
han har det rätta "kväket" när han sjunger, Dagon.
Det som gör att det är nästan omöjligt att inte tänka på Abbath i Immortal.

Dagens läsning är dessutom en lång intervju med just Dagon.
Han har för Decibel Magazine utförligt pratat om anklagelserna om att han skulle vara nazist, och var detta rykte kommer ifrån.
Jag tycker att det är en mycket intressant läsning, och jag tycker inte att svaren är direkt glasklara. Det svamlas en hel del, och utan att ha någon som helst information i övrigt så ger det snarare känslan av att karl'n i alla fall tidigare haft sympatier i den riktningen, även om det med tiden kanske avtagit en del.
Mest intressant dock: man kan reflektera över tankegångarna som berörs lite lätt, dvs att black metal skulle rättfärdiga ett beteende och åsikter som väcker reaktion bara för att.
Givetvis inser jag att många av banden som verkar inom genren har klart extrema åsikter och livsfilosofier - men jag vill tro att det faktiskt beror på att de själva tror just det.
Typ Watain.
I vilket fack placerar man Inquisition?

Nå.
Med det sagt - är skivan bra då? "Obscure Verses For The Multiverse"?
Det tycker jag absolut.
Förutom just "kväket" så har den ett rätt speciellt gitarrljud med lite svaj på riffen, liksom, samt bra låtmaterial. Lyssna på spår som "Darkness Flows Towards Unseen Horizons", "Spiritual Plasma Evocation" eller för den delen titelspåret och håll med om att det är ett bra black metal-sväng!

Vi måste prata om... tvåsamheten.

Det var Per som först sa det, det där med att band med bara två medlemmar har något eget.
Han är helt insnöad på Inquisition, och det var även han som satte Mantar på radarn för min del.
Hans påstående har etsat sig fst lite hos mig, speciellt under resan som jag haft när jag lyssnat in mig på just Mantar (recensionen publicerad på Werock nu vid månadsskiftet!).
Det är något speciellt med band som har två medlemmar.
Vi måste prata om det. Tvåsamheten.
Varför blir det som det blir?

För det första - det tycks mig som om det där med tvåmannaband är vanligast inom black metal-svängen. Det är ingen lag förstås, och jag kan sådär spontant räkna upp band som White Stripes, Alcest eller Outshine som inte kan räknas in i black metal-foldern, men det tycks mig ändå som om just black metal som uttrycksform är av sådan art att det tillåter band med fåtalet medlemmar (just inom den genren finns det ju för övrigt rätt många enmansprojekt också, om man vill dra det ett snäpp längre).
Kanske är det för att den lite vilda underströmmen inom just black metal gör det okej att leverera en ljudbild som inte är traditionell (för fanken, det kan ju till och med uppfattas som "true", eller "trve" om man ska stava tufft) och klart uppnåelig med enbart två medlemmar - eller så är det tvärtom, att många black metal-band helt enkelt startar på mindre orter där det inte finns mer än två stycken likasinnade personer som kan ingå i banden.
Jag vet inte, möjligtvis kan det ha med båda sakerna att göra, och egentligen spelar det mig mindre roll hur det hela kommer sig (har du en bra teori eller kanske till och med facit - låt oss andra veta!). Jag är mer intresserad av dynamiken, och det faktum att det finns såväl fördelar som svårigheter med att vara just en duo.
Låt oss ta två stora namn som exempel.
Darkthrone och Satyricon.
Klassiska black metal-namn, och två kända tvåmansband som har såväl en lång som pågående karriär (även om ju Darkthrone startade som ett "riktigt band" och med tiden har krympt ner till en duo).
I intervjuer med dessa akter kan man tydligt läsa att de själva anser att skapandeprocessen är enkel och tillräckligt dynamisk inom banden. De två individerna får bestämma mycket, och kan styra skutan samtidigt som den andre är tillräckligt stark för att kunna säga "nej, det där blir inte riktigt bra" och därmed agera en form av cencurfilter så att alstren som skapas håller bandets egna kvalitetsmål.
Skapandeprocessen är således kanske enklare i en duo, då det är enbart två starka viljor som ska komma framåt (och ja, jag inser att i många band med fler medlemmar är det i praktiken inte alla som medverkar i skapandeprocessen, men ändå).
Samarbetet inom en duo bör således vara ganska speciell - och det gäller ju även inspelningen. Den absolut vanligaste konfigurationen är ju en trummis och en stängbändare/sångare, och givetvis finns det då såväl utmaningar som fördelar när en skiva ska spelas in.
Att själv kunna lägga alla gitarrer, all bas och all sång precis som man tänkt sig är säkert en fördel, lika väl som slutresultatet faktiskt kanske kan lida lite av det.
Mångfald är, som bekant, inte fel i en grupp, och kanske hade ett annat angreppssätt på basen varit bra? 
Ja. I de fall det nu faktiskt finns bas, det är inte alltid.
Ibland skiter man i det, och här kommer vi till lite av kärnan i mina tankar.
Att det är just det lite intima arbetssättet och nödens lag som innebär att det kan uppstå en speciell känsla eller stämning i en tvåmannaakt.
Så det saknas bas?
Strunt samma. Det behövs nog inte.
Den grejen kommer man liksom inte undan med om man är en trio eller en kvartett.
Och det ger en egen stil, ett eget sound, för man måste förstås kompensera det på något sätt i låtarna.Speciellt om man nu tänkt sig att spela det hela live.
Det gör Satyricon - men man gör det med Frost bakom trumsetet och Satyr vid mikrofonen där han sjunger och leder bandet. Resterande positioner fylls av tillfälliga inhyrda sessionsmusiker för att bandet ska kunna göra sina kompositioner rättvisa live.
Förstås en baksida av att spela alla instrument själv.
Darkthrone spelar helt enkelt inte live istället.
Också ett sätt att angripa det hela, antagligen för att man inte anser att man ska addera tillfälliga medlemmar - och varför gör man inte det?
Jag vet inte. Alls.
Men jag kan tänka mig att det (mer eller mindre medvetet) finns en känsla av att man inte vill rubba den speciella magin och den speciella känslan som de två medlemmarna har när man skapar och spelar som just Darkthrone.

Med det sagt ska det bli oerhört spännande att se just Mantar live på Getaway Rock i sommar. Jag har medvetet hållit mig undan från att kolla klipp eller text som kan avslöja om de är fler än två medlemmar live - jag vill bli överraskad, och jag hoppas innerligt att det bara är Erinc och Hanno på scen.
Den där speciella grejen.
En trummis, en gitarrist, en scen.
Skitig, unik black'n'roll som liksom bara kan ha skapats av en duo.
Tvåsamhetens speciella skapelse.

Jag hoppas det kommer fler fantastiska tvåmannaprojekt!

Årsbästalistan. Skivor jag missat - del 2!

...let us continue.
Igår fick du ett knippe skivor jag missat av olika anledningar, men eftersom de är så många att det egentligen är löjligt så är det inlägget i två delar.
Idag kommer andra delen.
Håll till godo!

Skivor som jag hela tiden varit på väg att kolla in men aldrig tycks komma fram till
Ni vet hur det är.
De där skivorna med banden som man tänker att det där, det kommer att vara bra. Den ska jag kolla in. Jag "ska bara", som Alfons sa.
Och sen händer det liksom inte.
Sådana är de här...

 

 

En hel del liveskivor, som synes.
Men det beror på att jag in i det längsta hoppas på att tomten ska komma med hårda klappar!
Testament och Black Sabbath är relativt nya också, så de har väl inte månader på skivdiskarna, men i alla fall. High On Fire och deras tvådelade liveinspelning "Spitting Fire Live" har det däremot, och det är en sån där giv som jag liksom hela tiden tänkt att jag - i god tid till årssummeringen - kommer att hinna lyssna in mig på.
Nä.
Så blev det ju då inte. Alls.
Och det faller även Amorphis (vilket jag ju då skäms lite för, med tanke på hur galet bra bandet var på giget för två veckor sen!), Deep Purple och August Burns Red för.
Jag är, i ärlighetens namn, 100% säker på att jag gillar samtliga dessa skivor, och att  de alla skulle kunna hamna på min årsbästalista om jag bara gett dem chansen.
När det gäller Kylesa och Magnus Carlssons Free Fall vet jag inte hur jag skulle hålla dem, men jag gillar båda artisterna och har provlyssnat en halv gång eller så på Spotify. Där gillar jag det jag hör, men känner att det borde ges en riktig chans.
I just never seem to get round to them....!

De jag knappt visste att de hade släppt en nya skiva
En del skivor väntar man ju verkligen på.
Räknar dagarna till releasedatum.
Andra har man ungefärlig koll på.
Och så finns det de där skivorna som liksom bara dyker upp, och som man upptäcker att de faktiskt släppt nytt i år. Som man missat helt i informationsstormen.
Det här är såna för mig.
De som jag liksom knappt noterat att de kommit, men i efterhand förstår att så är fallet!

 

Att jag faktiskt inte hade koll på Hypocrisy eller Spiritual Beggars (eller, så här i efterhand har jag nog sett det blippa till på radarn men inte fäst någon uppmärksamhet vid det) är ju nästan lite skämmigt. Jag gillar verkligen båda banden, och att de skapat bra plattor råder inget tvivel om. Spiritual Beggars knep ju t o m en sjätteplacering på Sweden Rock Magazines lista... och ändå är det liksom lite överraskande för mig att dessa akter faktiskt har släppt nytt i år. Det är som om jag har förträngt det?!

Helloween hade jag helt missat, men det tror jag inte gör nåt.
Jag har helt tappat dem. Eller de mig.
Hur som helst är vi inte kompisar numera.

De sista då.
Port Noir har jag försökt hålla lite utkik efter sen spelningen när de gick som förband till In Flames, men det verkar ju ha misslyckats kapitalt.
Och Alter Bridge har jag väl inte hållit utkik efter, men han sjunger ju jävligt bra och det brukar vara habila plattor som jag gillar.
Lik förbannat har jag ingen som helst på att de hade släppt plattor.
Snacka om bloggare med stenkoll.
Fast på helt fel stenar.

Sista skivan i hela den här genomgången över plattor som jag missat i år blir en udda sak.
Den här: 

Jag vet inte alls var jag ska placera den.
Den ligger liksom mitt emellan de där som jag aldrig har kommit runt till, de som jag börjat smaka på och de som jag missat.
Märkligt?
Jo, men såhär - det finns väldigt många vars musikaliska smak jag litar som säger att detta (Pyramido och skivan "Saga") är bland det bästa som går i ett par skor.
Så jag har provat lite. På Spotify. På jobbet, men inte med rätt uppmärksamhet och volym. Smakat lite. Och sen har jag tänkt köpa skivan, men när jag tänkte dte fanns den inte än att beställa, och... sen...har jag liksom glömt bort den. Eller tycks inte komma dit i alla fall.
Så nu lever den i ett vakuum där jag liksom har hört den några varv men ändå inte.
Jag vete fan.
Men den kommer i alla fall INTE att komma med på årsbästalistan, eftersom jag inte tycker att jag lyssnat in mig på den än.

För övrigt finns sen den där floden av skivor som jag inte ens registrerat här men ändå tänker att jag ska lyssna in mig på. Vattnet Viskar, Demonical, Inquisition med flera, men är det en sak jag tycker växer fram så är det följande:

Skivåret 2013 är brett.
Oerhört brett.
Men det känns faktiskt inte riktigt lika spetsigt.
De där skivorna som är verkligt fantastiska och större än livet...de är inte sådär jäkla många det här året. Faktum är att de skivor jag spelat absolut mest och har just det förhållandet till och som jag upptäckt under 2013 har andra utgivningsår - men mer om det vad det lider....