My new (kind of) precious!

Okej - bloggen kommer att flytta till Heavy Metale, så mycket har vi klargjort.
På måndag ska det fyllas fem (ta chansen nu - det ser ut att bli näst sista inlägget på denna sidan...skicka din hälsning på chief-rebel-angel@hotmail.com) år... men jag kan liksom inte låta bli att kommentera detta.
Bilden ovan.
Letade egentligen efter en ny väska till jobbet/datorn, men jag har ett tag varit på jakt efter uppgraderat ljud till min iPod som oftast gör mig sällskap till sängen - och just dessa har jag spanat efter.
Sennheiser Momentum.
Klart bättre än mina Creative som just nu tjänstgör, framförallt måste jag säga att de äldre skivorna verkligen kommer fram fantastiskt (Rainbow "Rising" eller Deep Purple "Made In Japan" innebär nu ett jäkla åka av!) - skillnaden på episk black metal (exempelvis Winterfylleth och deras alldeles utmärkta "The Threnody Of Triumph") är mindre.. och huruvida det beror på produktionen eller att Creative-lurarna klarar sig bättre vid snabba rörelser i musiken ska jag låta vara osagt. Det är väl egentligen en lur skapad för spel, och som sådan kanske den klarar snabb eldgivning bättre än närapå analogt inspelad 8-kanalers-lir. Typ.

Jag har också testat hörlurarna i min stereo - direkt i hörlursutgången på CD-spelaren (Marantz 8006), men där är jag inte lika övertygad och är på fortsatt jakt inför hösten och vintern - och det av flera anledningar.
Dels är ju sladden fel - man måste ha en extern plugg för att nå rätt tjocklek, och den är förstås på tok på kort eftersom luren är gjord för användning i bärbart ljud och därmed saknar typ 3 meters längd för att man ska kunna ligga bekvämt i soffan och lyssna - men dessutom tycker jag att det mer direkta och den djupdimension som spelaren återger inte riktigt kommer fram som jag vill.
I alla fall inte om man jämför med om jag spelar på vanliga externa högtalarna.
Ska leta vidare där - och måste förstås också komma fram till om det krävs en separat hörlursförstärkare för att nå dit jag vill, eller om jag "borde" klara mig med direktutgången på spelaren. Tycker liksom det..

Ändå - väldigt nöjd med dem så här långt, speciellt för syftet de var tänkta.

Allra mest gillar jag kanske att man verkligen kan lyssna länge i dem utan att bli trött i öronen, och att man kan spela närapå hur högt som helst utan att det känns olidligt eller för vasst.
Och, som sagt, de gamla plattorna låter faktiskt fantastiskt bra i dem!

Mina nya precious. I alla fall nästan allt jag vill ha för tillfället...

1984 - hårdrockshistoriens bästa skivår?

...allvarligt, finns det något skivår i hårdrockshistorien som är bättre?
Jag vet inte om det.
Jag menar.. tänk hur kandidaterna till det årets topplista skulle se ut..(!)

 

 

Detta utan inbördes ordning, förstås, och egentligen bara de jag sådär kom på rakt av (vill man addera kandidater som jag egentligen inte håller lika högt så får man addera skivor som...

• Ratt "Out Of The Cellar"
• Quiet Riot "Condition Critical"
• Queensryche "The Warning"
• Venom "At War With Satan"
• Europe "Wings Of Tomorrow")
• Anthrax "Fistful Of Metal"
• Bathory "S/t"

Och ändå släppte inte akter som AC/DC, Accept, Mötley Crüe, Ozzy Osbourne, Black Sabbath, Rainbow, Aerosmith, Def Leppard, Motörhead, Thin Lizzy eller Michael Schenker Group (MSG) något det året, medan akter som Helloween, Testament, Megadeth och Kreator ännu inte hade sparkat igång och kom med sina debuter året efter.

Bara att erkänna.
80-talet var vansinnigt bra musikaliskt, och jag utmanar er att hitta ett bättre år än 1984...!

Igen - 25 Mest Spelade

Detta års första inlägg var en utklippt bild från iTunes, en sammanfattning över vilka låtar som hade mest spelningar. I samband med det inlägget lovade jag att vi skulle återvända för att se om det blivit någon som helst förändring av vilka låtar som egentligen spelats mest.
Det är väl inte riktigt halvårsskifte, men det känns ändå som ett bra tillfälle att göra just det idag. 
Så.
Bilden ovan - oj vad liten text! - är tagen nu.
Har det då förändrats något, kan man säga?
Topp 4 är samma, även om de fått några spelningar sen senast.
Vi har fortfarande Opeth i topp, följt av dubbla Queensryche och sen At The Gates.
Sen har vi en liten förändring, där Black Sabbaths "Nightwing" är nummer 5 utan att vara med alls förra gången.
Det tror inte jag på. Alls. Inte fanken har jag spelat "Headless Cross" så mycket, eller den enskilda låten för den delen. Jag tror helt enkelt att det var ett fel i förra listan, och litar inte riktigt på iTunes...
Sen är det nämligen oförändrat ända till plats 13, där Opeths cover av Deep Purples "Soldier Of Fortune" har letat sig in.
I övrigt kan man konstatera att det inte ändrar sig mycket.
Såklart.
Det krävs ju liksom en besatthet utan dess like för att en ganska ny skiva ska kunna leta sig in på listan, förstås, då det ändå krävs 58 spelningar för att få plats.
Det gör man ju inte i en handvändning, sträcklyssnar 60 varv på en platta...

Nå.
Inför sommaren ser det ut som ovan. 
Vi får se sådär till årsskiftet om det har ändrat sig. Om vi kommer ihåg det...

En annan iTunes-relaterad fråga dock.
Jag har en iPod. Den har 160 GB disk, och det räcker ännu för att hantera mitt musikbibliotek. Men vad gör jag när det inte riktigt räcker längre, alternativt när den går sönder? Vad jag förstår säljs de inte längre, och jag vill inte hålla på med manuell synkning och ta bort material som inte används (det är lite av ett hästjobb med så mycket musik samlat). Samtidigt vill jag inte tappa sånt som spellistor, statistik och liknande.

Hur gör jag? När det händer?

Vi måste prata om... Candlemass och sångarna

I veckan stod jag - som så ofta förr - och fånstirrade på skivhyllan.
Det händer ju titt som tätt.
Lekte med tanken att skriva något som inriktar sig på 80-talet, någon form av hyllning till de där helt magiska plattorna som kom då och liksom.. definierade hela hårdrocksgenren.
Fingret rusade runt med start på "A", och efter ett par hyllplan kom jag ner till "C".
Där finns en av de där grupperna som jag verkligen följt under hela livet, både mitt och deras.
Candlemass.
De har skivor som absolut kvalar in om man ska skriva en sån där hyllning, men det som verkligen slog mig när jag stod där och petade i deras diskografi var hur vansinnigt olika de låter med olika sångare.
Tycker jag i alla fall.
Den första skivan, med Johan Längqvist, klassiska "Epicus Doomicus Metallicus" är förstås ett stycke hårdrockshistoria (och ett av de läckrare omslagen) men egentligen inte så vansinnigt likt det som nog kommit att betraktas som det "klassiska" Candlemass.
Det med Messiah Marcolin, och framförallt skivorna "Nightfall", "Ancient Dreams" och "Tales Of Creation" (återföreningen med den självbetitlade vita skivan är väl rätt bra, men kan inte räknas i den klassiska sviten).
Jag tror att många anser det vara bandets "hemmaplan".

Sen kom "Chapter VI" med Tomas Vikström. 
Det låter inte alls lika som något av de andra, främst för att sångarens röstomfång och sätt att sjunga tillsammans med produktionen gör det lite mer... glättigt, i brist på bättre ord.
Skivan är verkligen inte dålig, jag gillar den skarpt, men det är inte den jag tänker på spontant om jag ska definiera bandets sound.

Än mindre kan jag säga att "Dactylis Glomerata" och "From The 13th Sun" med Björn Flodqvist ligger rätt i munnen på mig om just bandets egna sound ska beskrivas.
Igen - de är inte dåliga (även om de väl inte tillhör topparna i samlingen), men annorlunda.

"Candlemass sjunger Sigge Fürst" räknas inte. Jäkla plojskiva.

Vilket faktiskt, om man tar bort återföreningen med Messiah, tar oss till modern tid och Robert Lowe. 3 skivor blev det, alla riktigt bra, och igen en lite annan stil.
"King Of The Grey Islands", "Death Magic Doom" och "Psalms For The Dead" är en trio som bandet och sångaren kan vara riktigt stolt över.

Det roligaste av allt är att nästan att man nu deklarerat att det inte blir fler studioalbum, skiljt sig från Lowe och gift sig med Mats Levén för att hantera liveframträdanden, och...
...på köpet fått den sångare som klarar att göra alla åren och alla stilarna rättvisa.
En av mina personliga favoriter, långvarig vän och kompanjon till bandets primus motor Leif Edling och medbrottsling i bland annat Krux - men faktiskt aldrig med på Candlemass skivor.
Ändå snorbra live, och jag måste erkänna att jag verkligen drömmer om en fet, avslutningsbox med livematerial där just Levén står bakom micken. Det vore något.

Att ett band kan lägga tre decennier bakom sig, avverka så många sångare och ha så mycket olika stilar men ändå låta otvivelaktigt som sig själva - det är inte vanligt.
Jag kommer på rak arm nästan bara på en annan akt: Black Sabbath.
Ozzy Osbourne, Ronnie James Dio, Tony Martin, Glenn Hughes och pojkarna låter alla som Black Sabbath och... ändå helt olika i stilen.

Lustigt nog är likheten att bandets starke man, låtskrivare och riffmakare är konstant.
Edling och Iommi.
Det är två herrar som vet vad de vill med sina band, uppenbarligen, och som alltid haft förmågan att skriva bra riff och bra låtar genom alla olika skiftningar i modet och populismen av vad som är "hett" och "rätt".

Kanske kan man räkna in Deep Purple bland de där också, man har ju haft lite olika gubbar bakom mikrofonen, varit verksamma väldigt länge och lyckats med konststycket att låta mycket olika - och ändå behålla identiteten. Kanske.

Men sen smalnar det väl av?

Eller kommer du på fler?

Jag tycker nämligen att det är värt att hyllas, prestationen att klara av att vara verksam så länge, byta skepnad så pass ofta men ändå stanna aktuell och väsentlig och ändå behålla sin identitet.
Sånt man måste prata om.
Candlemass och sångarna.

Bästa versionen av "Mistreated"?

Hemma hos Rebellängeln finns ett inbyggt logistiskt problem.
På övervåningen finns mitt rum där skivorna bor - och stereon bor på undervåningen.
Det är förstås ett problem modell "i-land", men det får rätt ofta till följd att jag hämtar ner ett knippe plattor jag är sugen  på att spela, och att dessa körs på mer eller mindre repeat en vecka innan jag masar mig upp för att byta uppsättning. Det brukar bli allt från två till tio skivor åt gången som får spelas i "finstereon" hemma (därtill kommer förstås allt som spelas i bilen och iPod och så vidare, men det är en annan femma).

Denna långa inledning av meningslöshet har den senaste veckan mynnat ut i att skivan på bilden här ovanför har regerat när det gäller speltid.
Rainbow "Live In Munich 1977".
Det är ett skapligt band på scen,l Ritchie Blackmore - Ronnia James Dio - Cozy Powell - Bob Daizley - Dave Stone, och ljudbilden är riktigt skön.
Detta är dessutom från den tiden då bandet i ena vändan kunde lira en ganska distinkt och rakt hållen "Kill The King" för att sedan fullständigt låta inspirationen flöda och spela improviserade jam som gör en låt som "Man On The Silver Mountain" nästan 15 minuter lång.
Allt som allt är det en dubbelskiva men bara 8 låtar (+ ett intro, men det räknas väl inte?), så ni fattar att det är ganska mycket fokus på instrumentala partier som fyller ut tiden.
Den här skivan har faktiskt - av någon outgrundlig anledning som jag inte är säker på själv - inte medverkat i serien Live!, men det spelar faktiskt ingen roll.
Den är riktigt bra, och du behöver ett ex i din hylla.
Så.
Med det sagt... låt oss närma oss vad rubriken på det här inlägget frågar.
Anledningen till inlägget över huvud taget.
Som spår nummer två (ja, tre om man räknar med introt men då är vi ju där igen: det räknas egentligen inte!) ligger nämligen mästerverket "Mistreated".
10.00 lång i den här versionen, och kanske kanske är det här den bästa versionen som finns bevarad i inspelad version.
Jag tycker att det är intressant att gräva lite i, för den här låten har ju en bakgrund som gör att den dyker upp i mycket spännande varianter.
Den är skriven av Blackmore och David Coverdale tillsammans, och dyker upp första gången på Deep Purples fantastiska platta "Burn".
Då får man en sånginsats av en ung Coverdale som i stort sett sjunger brallorna av samtiden. Kan man tro.
För jag undrar om inte Ronnie James Dio på just den här tagningen mästrar Coverdale?
Eller så är det kombinationen av sången och att bandet är inspirerat som gör det, men..
...min känsla är att detta är så själfullt och träffsäkert att det är rent av löjligt.
Och just "Mistreated" är ju en låt som gjorts live fler än en gång, av fler än en riktigt bra sångare. 
Whitesnake har en fin version på "Live...In The Heart Of The City" från 1980, men den står sig ändå ganska slätt mot den här versionen tycker jag.

Rainbow från 1977.
Är det den bästa "Mistreated" som spelats in?
Jag tror baske mig det!
 

Classic Rock och Werocks Årsbästalista 2013

Kanske är du lite less på det där med listor och sammanfattning av året 2013. 
Lugn, vi ska sluta med det.
Detta är det sista inlägget med temat, och egentligen hade jag för avsikt att hinna med det innan nyårsafton, men...ja... det gick inte.
Personligen tycker jag ändå att det är intressant, speciellt eftersom Classic Rock Magazine verkligen har en lite annan approach och vinkel än de stora svenska tidningarna, och därför ser listan riktigt annorlunda ut.
Totalt sett listar man 50 plattor, men du får topp 20 här.
Vill du veta mer - och läsa intervjuer med alla som finns med - så fins inga genvägar. Det är bara att pallra sig till Pressbyrån och hala upp 59 bagis i så fall.

Okej, såhär ser listan ut:

1) "13" - BLACK SABBATH
2) "Earth Rocker" - CLUTCH
3) "The Next Day" - DAVID BOWIE
4) "The Temperance Movement" - THE TEMPERANCE MOVEMENT
5) "The Raven That Refused To Sing (And Other Stories)" - STEVEN WILSON
6) "Lightning Bolt" - PEARL JAM
7) "Aftershock" - MOTÖRHEAD
8) "Fortress" - ALTER BRIDGE
9) "Blak'n'Blu" - GARY CLARK JR
10) "...like Clockwork" - QUEENS OF THE STONE AGE
11) "All Hell Brakes Loose" - BLACK STAR RIDERS
12) "King Of Conflict" - THE VIRGINMARYS
13) "Now What?!" - DEEP PURPLE
14) "Snapshot" - THE STRYPES
15) "Scorpion Child" - SCORPION CHILD
16) "Nine Lives" - VON HERTZEN BROTHERS
17) "Man And Myth" - ROY HARPER
18) "The Devil Put Dinosaurs Here" - ALICE IN CHAINS
19) "Furiosity" - MONSTER TRUCK
20) "Dream Theater" - DREAM THEATER

Okej. En hel del plattor som du inte hört eller hade på radarn, gissar jag, och det är väl ganska väntat med tanke på tidningens underlag och var de kommer från.
Men kul.
Som grädde på moset listar man dessutom de bästa låtarna, men utan inbördes ordning (det förstår jag, jag tycker nästan att det är svårare att ge en enskild låt en individuell placering än en hel skiva).

Eftersom man har med de 30 bästa i total oordning så orkar jag inte notera alla, enbart de som haft representanter som varit intressanta för Metalbloggen det senaste året.
Då hittar man:

GHOST "Secular Haze"
KORN "Love And Meth"
HELL "The Age Of Nefarius"
DREGEN "Just Like That"
STONE TEMPLE PILOTS "Out Of Time"
MAD SEASON "Slip Away"

Okej, det var väl en uppfriskande lista hela vägen?
Man kan ju konstatera att det är de stora grupperna som får plats här (det finns också en sammanfattning över årets gig, men den blir så abstrakt när en tidning ska täcka in hela världen och så bred genre, så den hoppar jag över i detta inlägg), inte de små lite okända pärlorna... men jag gillar det.
Det är en bra kontrast mot ex Close-Up Magazines eller Sweden Rock Magazines lista.
Eller min egen lista, för den delen!

Werockskribenterna har också enats om den sammanlagda listan.
Det var dock extra spretigt i år, och därför plockade vi fram topp 5.
Segrade gjorde Satyricon, följt av Anciients.
Inte fel alls, om ni frågar mig...

Alla skribenterna har dock en väldig bredd, och när man läser allas topplistor inser man att det enda man egentligen kan önska är att vi var fler skribenter (Vill du? Kan du? Har du tid?) så att den aggregerade listan blev än mer spänstig.

Du hittar den sammanlagda listan här, och alla skribenternas bidrag här.
 
Hur som helst... nu stänger vi 2013 på den här bloggen.
Imorgon är det Hårdrockskväll 2014. Det är viktigare det..

Årsbästalistan. Skivor jag missat - del 2!

...let us continue.
Igår fick du ett knippe skivor jag missat av olika anledningar, men eftersom de är så många att det egentligen är löjligt så är det inlägget i två delar.
Idag kommer andra delen.
Håll till godo!

Skivor som jag hela tiden varit på väg att kolla in men aldrig tycks komma fram till
Ni vet hur det är.
De där skivorna med banden som man tänker att det där, det kommer att vara bra. Den ska jag kolla in. Jag "ska bara", som Alfons sa.
Och sen händer det liksom inte.
Sådana är de här...

 

 

En hel del liveskivor, som synes.
Men det beror på att jag in i det längsta hoppas på att tomten ska komma med hårda klappar!
Testament och Black Sabbath är relativt nya också, så de har väl inte månader på skivdiskarna, men i alla fall. High On Fire och deras tvådelade liveinspelning "Spitting Fire Live" har det däremot, och det är en sån där giv som jag liksom hela tiden tänkt att jag - i god tid till årssummeringen - kommer att hinna lyssna in mig på.
Nä.
Så blev det ju då inte. Alls.
Och det faller även Amorphis (vilket jag ju då skäms lite för, med tanke på hur galet bra bandet var på giget för två veckor sen!), Deep Purple och August Burns Red för.
Jag är, i ärlighetens namn, 100% säker på att jag gillar samtliga dessa skivor, och att  de alla skulle kunna hamna på min årsbästalista om jag bara gett dem chansen.
När det gäller Kylesa och Magnus Carlssons Free Fall vet jag inte hur jag skulle hålla dem, men jag gillar båda artisterna och har provlyssnat en halv gång eller så på Spotify. Där gillar jag det jag hör, men känner att det borde ges en riktig chans.
I just never seem to get round to them....!

De jag knappt visste att de hade släppt en nya skiva
En del skivor väntar man ju verkligen på.
Räknar dagarna till releasedatum.
Andra har man ungefärlig koll på.
Och så finns det de där skivorna som liksom bara dyker upp, och som man upptäcker att de faktiskt släppt nytt i år. Som man missat helt i informationsstormen.
Det här är såna för mig.
De som jag liksom knappt noterat att de kommit, men i efterhand förstår att så är fallet!

 

Att jag faktiskt inte hade koll på Hypocrisy eller Spiritual Beggars (eller, så här i efterhand har jag nog sett det blippa till på radarn men inte fäst någon uppmärksamhet vid det) är ju nästan lite skämmigt. Jag gillar verkligen båda banden, och att de skapat bra plattor råder inget tvivel om. Spiritual Beggars knep ju t o m en sjätteplacering på Sweden Rock Magazines lista... och ändå är det liksom lite överraskande för mig att dessa akter faktiskt har släppt nytt i år. Det är som om jag har förträngt det?!

Helloween hade jag helt missat, men det tror jag inte gör nåt.
Jag har helt tappat dem. Eller de mig.
Hur som helst är vi inte kompisar numera.

De sista då.
Port Noir har jag försökt hålla lite utkik efter sen spelningen när de gick som förband till In Flames, men det verkar ju ha misslyckats kapitalt.
Och Alter Bridge har jag väl inte hållit utkik efter, men han sjunger ju jävligt bra och det brukar vara habila plattor som jag gillar.
Lik förbannat har jag ingen som helst på att de hade släppt plattor.
Snacka om bloggare med stenkoll.
Fast på helt fel stenar.

Sista skivan i hela den här genomgången över plattor som jag missat i år blir en udda sak.
Den här: 

Jag vet inte alls var jag ska placera den.
Den ligger liksom mitt emellan de där som jag aldrig har kommit runt till, de som jag börjat smaka på och de som jag missat.
Märkligt?
Jo, men såhär - det finns väldigt många vars musikaliska smak jag litar som säger att detta (Pyramido och skivan "Saga") är bland det bästa som går i ett par skor.
Så jag har provat lite. På Spotify. På jobbet, men inte med rätt uppmärksamhet och volym. Smakat lite. Och sen har jag tänkt köpa skivan, men när jag tänkte dte fanns den inte än att beställa, och... sen...har jag liksom glömt bort den. Eller tycks inte komma dit i alla fall.
Så nu lever den i ett vakuum där jag liksom har hört den några varv men ändå inte.
Jag vete fan.
Men den kommer i alla fall INTE att komma med på årsbästalistan, eftersom jag inte tycker att jag lyssnat in mig på den än.

För övrigt finns sen den där floden av skivor som jag inte ens registrerat här men ändå tänker att jag ska lyssna in mig på. Vattnet Viskar, Demonical, Inquisition med flera, men är det en sak jag tycker växer fram så är det följande:

Skivåret 2013 är brett.
Oerhört brett.
Men det känns faktiskt inte riktigt lika spetsigt.
De där skivorna som är verkligt fantastiska och större än livet...de är inte sådär jäkla många det här året. Faktum är att de skivor jag spelat absolut mest och har just det förhållandet till och som jag upptäckt under 2013 har andra utgivningsår - men mer om det vad det lider....

Recension: Zodiac "A Hiding Place"

..så kom ännu en skiva från ingenstans och rockar koncepten från undertecknad. Typ.
Tyska Zodiac har visserligen en skiva under bältet ("A Bit Of Devil" från 2012), men de har flugit helt under min radar fram till nu.
Det ändras fullständigt i samband med "A Hiding Place", en skiva som direkt kan placeras på listan över skivor som tävlar om att bli "årets bästa rock-platta".
Kvartetten förvaltar arvet från akter som Led Zeppelin, Deep Purple och Thin Lizzy men klarar av att gifta ihop dem med en mer melankolisk och bluesig sida, där ett fint exempel är avslutande coverlåten "Cortez The Killer", som hämtas från Neil Young "Zuma" (1975) och genomförs på ett mycket övertygande sätt.
Resan dit, genom bandets egna låtar, har på vägen bjudit på såväl sväng, rivig rock som svävande gitarrtoner som svävar bort mot en esoterisk bakgrund.
Man sparkar igång med "Downtown", en låt som känns som en given singel eftersom refrängen sätter sig hårt, och samt plattans kanske bästa spår "Free" där man avhandlar livet som ett band som försöker slå sig fram i musikindustrin men ännu ej lyckats göra sig ett namn och kommit åt de stora framgångarna.
Sen kommer pärlbanden på rad, funksvängiga "Underneath My Bed", nedtemposångerna "Believer" och "Leave Me Blind" (som återfinns i en förlängd version som extraspår), smittande avslappade rockarna "I Wanna Know" och "Moonshine"
Detta är inget för dig som söker growl, stenhårda riff och dubbeltramp, men gillar du laid back rock som låter och smakar som förr... då har du en fantastiskt skön upptäckt framför dig. Produktionen är dessutom sådär lagom fuzzig och varm som man vill ha den, och lämpar sig lika väl för lite slöslyssning på modest volym som att fläska på för att man vill rocka med.

Bandet stammar från München, och består av fyra snubbar som på promobilderna ser ut ungefär som du kan tänka dig, men med aningen mer moderna kläder. Den stora stjärnan är sångaren och leadgitarristen Nick van Delft, han gör en rent av storartad insats, men även resten av bandet (Stephan Yall på rytmgitarr, Ruben Peixoto Claro på bas och klaviatur samt Janosh Rathmer på trummor) tar plats på ett fint sätt, och läser man lite om bandet framgår ganska tydligt att man jobbat stenhårt med att spela live.
Det märks, för känslan är att Zodiac är en väloljad maskin, som levererar oavsett om det är finstämd känsla eller rock'n'roll som eftersöks.
Kort sagt - detta är en skiva jag gillar riktigt mycket, och som jag fastnade för efter första provsmakningen via Spotify.
Det är bara att addera debuten till skivor man måste ha i hyllan, och lägga beställning.

Bästa Spår? Svårt, för det är så varierat och jag tycker att bandet klarar alla olika uttryck - men ska jag tvingas välja så är det väl "Free". Den låten har ett så grymt skönt häng att det inte går att bortse från.

Betygsmässigt ska vi stanna på en 4:a i det här läget, men det är faktiskt inte utan att jag känner mig lite snål...

Zodiac "A Hiding Place" - 4

Skivhylla 2.1

I somras byggde jag om skivhyllan, från version 1.2 till 2.0 (version 1.0 var en enkel Billy, som sedan i två etapper fått utökningar via Benno samt ovandel, så därav benämningen 1.2....).
Du kan läsa om det i den här specialversionen av Record Madness.
Nu står dock höstmörkret inför dörren rejält, och det betydde igår att den gamla devisen "let there be light" skulle uppfyllas.
Resultatet ovan.
Rätt enkel lösning, men ändå bra.
Skivhyllan är alltså på version 2.1 kan man säga nu.
Notera kan man också att det ligger två föremål lite på undantag i förgrunden.
Det ena föremålet är Klas Ericssons bok "Sex, droger och Tinnitys - Satansverserna", och det andra är Mgła-plattan "Groza".
Det första föremålet innebär att på söndag får du premiär av Citatet igen, och det blir denna gång fokus på ganska enkla och slagfärdiga sådana.
Det andra föremålet betyder att jag kommer spisa bra musik idag, varken mer eller mindre.
Jag brukar göra så på kvällen - gå igenom hyllan lite enkelt, se om det finns något speciellt som lockar inför morgondagens liv och i så fall plocka fram det så att det ligger och väntar.
Lite som jag förstått att en del modeintresserade kvinnliga bloggare gör med kläder.
Det är lite så vi jobbar, Kendra, Blondin-Bella och jag.

För övrigt v'rt att notera i det Obama-förlamade Stockholm:
Omröstningen av bästa låten i den här serien är avslutad:

...och enkel seger gick till "Burn" med Deep Purple.
Ganska få röster faktiskt, bara 24 stycken, men det kan ju bero på att man dels inte ser det fältet om man surfar med mobil, och dels på att omröstningen inte pushats speciellt mycket.
Deep Purple "Burn" - 9 röster
Dio "We Rock" - 4 röster
Mastodon "Iron Tusk"  & Iron Maiden "Number Of The Beast" - 3 röster


Där har du toppen. Resten av poängen fördelade sig lite si och så.
Har du andra ämnen du vill ha belysta i en Rebel Angel Rambling så tipsa mer än gärna om det!

Summertime is gone...

Imorgon tar sommaren slut.
Alltså - kanske inte vädermässigt. Det har jag ingen aning om, och antagligen ingen annan heller.
Däremot innebär morgondagen att sommarsäsongen på Metalbloggen tar slut.
Imorgon är Veckans Tips tillbaka, och på söndag sparkar Besatt igång höstsäsongen.
Alltså är det, tycker jag, läge att summera sommaren musikaliskt.
Det blir denna gång inte en massa bilder eftersom du ju sett dem redan, utan en lista på vad jag har känslan är mest spelat under sommarmånaderna, samt varför. Listan är långt ifrån vetenskapligt framtagen, utan bygger på en uppskattning.
Håll till godo!

1) Anciients "Heart Of Oak". Den här skivan kom in rätt sent under sommaren, men har spelats så löjligt mycket sen jag upptäckte den att jag har känslan att den kanske rullat flest varv av alla ändå..!
2) In Mourning "The Weight Of Oceans" Överhuvudtaget har jag varit sugen på progressiv musik med smak av döds, och Enslaved "Riitiir", Ne Obliviscaris "Portal Of I", Barren Earth "Curse Of The Red River" samt hela Opeth-katalogen har frekventerats flitigt under sommarmånaderna - men mest av allt har jag spelat Östersundsbornas pärla. Hela resan till Grekland känns det som om jag rullade just "The Weight Of Oceans"..!
3) Deep Purple "Come Taste The Band". Ja. Inte fan hade jag tänkt spela den plattan så jäkla mycket innan sommaren började, men det har liksom blivit så. När jag grillat, när vi åkt bil. Den är ju inte ens en av de bättre som bandet klämt ur sig?
4) Kongh "Sole Creation". Löjligt bra, och detta har liksom blivit den skivan jag har återvänt till när jag är tillfälligt trött på ny musik som ska recenseras eller alltför lätt och glättig musik som passar sig i sällskap med familjen.
5) Black Sabbath "13". Jo. Dels har den legat i bilen och därmed fått en del speltid, men kanske är det framförallt så att jag faktiskt tycker att gubbarna har presterat.

Meh, säger du kanske nu.
Var är alla skivor som recenserats?
Var är alla skivor som är lite hemliga inför kommande Hårdrockskväll och vårsäsongen av Veckans Tips?
Var är Rush som det skulle lyssnas in sig på?

Bra frågor. De hemliga skivorna är ju hemliga (förstås), men när det gäller recensionerna så har de oftast inneburit en kortare högfrekvent spelperiod, eller att jag spelat dem enstaka gånger och sedan kört dem lite då och då.
Visst försöker jag lyssna minst 5, helst fler än 10 gånger på en skiva jag ska skriva om, men det betyder ju inte att jag vill ta upp den på en sån här lista. 
Rush fick ju däremot ett helt eget inlägg häromdagen, och kanske skulle framförallt "Fly By Night" kunnat vara med i uppräkningen ovan - men det kändes lite drygt.
Att ge dem både ett eget inlägg, och en plats på listan.
Jante säger - du ska inte tro att du är något. Typ.

Nå - vi avslutar väl som vanligt sommaren på bästa sätt? På samma sätt som skett förr, och på samma sätt som kommer att ske framöver?
Tiamat "Summertime Is Gone" får klinga ut och förkunna att imorgon sparkar hösten igång på Metalbloggen!





...fantastisk låt, fantastisk skiva!

Nu har Rebellängeln svamlat klart - och efterlyser öl!

Igår lades det sista inlägget ut.
Det i min serie av gästinhopp på Tune Of The Day.
I tur och ordning har jag avverkat:

• Dio "We Rock"
• Terrortory "New World Order"
• Deep Purple "Burn"
• Iron Maiden "Number Of The Beast"
• Bombus "Enter The Night"
• Mastodon "Iron Tusk"
• Behemoth "Slaves Shall Serve"
• Entombed "Chief Rebel Angel"

...och som ett led i en eventuell uppföljning (jag vet inte om det blir av, Stones har sagt att jag är välkommen tillbaka och jag tror inte att han gör det bara för att det innebär att han får semester...) undrar jag några enkla saker.
a) har du uppslag på vad du skulle vilja läsa i ett sådant inhopp? En Rebel Angel Rambling?
b) vilken av låtarna är bäst (röstning till höger på bloggen!)

Nu till något helt annat.
Minns du Lördagslyxen "Malt, humle, jäst och distade gitarrer"?
Förra sommaren rullade en liten uppföljning till den, med en ny öl & skiva i fokus varje fredag. Jag funderar nu på att samla ihop dem till ett inlägg så att det blir enklare att läsa, samt kanske skriva del tre.
Del tre blir i så fall med enbart rock'n'roll-öl, skulle jag tro.
Som den här.

Iron Maidens "The Trooper" samt "Piece Of Mind".
Saken är bara den att.... i så fall behöver jag lite hjälp av dig.

Vilka sorter finns det, egentligen, att få tag i nu?
Som man kan köpa på sig för att bygga ett sådant inlägg. Det tar ju ett tag att få en sådan sak klar, jag får liksom samla bilder och intryck under en längre tid för att sedan publicera allt en lördag - men det är lika bra att börja.
Förresten - låt oss inte begränsa oss till hårdrocksöl.
Har du bra tips på en öl (som faktiskt går att få tag i relativt lätt för en som inte orkar flänga runt hela världen) eller två som passar väl när sensommaren så sakta släpper sitt grepp så tar jag gärna emot det med.
Jag är inte knusslig.
Bara svamlig.
Fortfarande... :)

Rebelängeln: 1 Lemmy: 0

Hemma igen från Tyskland läser jag att Lemmy inte släpps iväg från landets sjukhus.
Rebellängeln: 1
Lemmy: 0

Nä, egentligen. Det var lågt, och mest ett rätt löjligt försök att skaffa enkla poäng på en rubrik. Inte okej på andras olycka riktigt, speciellt som jag ju verkligen gillar Lemmy och hans Motörhead. Dessutom lider jag en del med alla som sett fram mot att se bandet i sommar (närmast på Metal Town va?), och hoppas att konvalescensen blir kortvarig. Tyvärr finns väl risken att en äldre man som inte kan röra sig riktigt åker på en del proppar och annat. Bara att hoppas att hans blod är så förtunnat att det inte riktigt gäller just Lemmy. Killed By Death, gaddämnit, det är inte dags för det än!

Nå. Det om detta. Nu - sammanfattning av min egna resa till Tyskland, och den går faktiskt också lite i sjukhussvängen. Hustrun startade nämligen resan med feber i kroppen, vilket eskalerade kraftigt när vi väl var på plats, och slutade med att hon var en hårsmån från at bli inlagd (och TÄNK OM hon hade hamnat bredvid Lemmy!!!). Hon klarade sig och fick åka "hem", veväpnad med morfintabletter och med hot om lunginflammation.
Sådär bra va?
Men, envis som man är, så tog jag mina två grabbar - numera 4och ett halvt samt 2 år gamla - på bröllop. På tyska. Lillkillen somnade direkt vi kom in i kyrkan. I farsans knä. Rätt inställning.
I övrigt skötte de sig utmärkt. Fattade väl att farsan behövde lite extra stöd och hjälp.
Och, som väntat, klämde jag av lite bilder på resans gång.
Häng på.
Det kommer, inte helt oväntat, att handla en del om musik.
Och öl.
Kanske mest om öl, då detta nog får klassificeras som i alla fall en tre-kilosresa...

Först . hyrbilshallen. Började bra, tänkte jag...

 

 ...men nej. Det var tydligen ingen Aston Martin vi hyrt (men ändå, man blir ju lite sugen, priset var nätta 169 euro om dagen i minst en vecka... det är pengar men inte såååå jävla mycket om man delar på två?), utan den undra bilen.
En Ford.
Trött som fan, men det spelade kanske mindre roll. Via Autobahn 5 från Frankfurt till målet. Bad Homburg. Väl där mötte släkten upp och man fick en bärs. En Pfungstädter.
En gång i tiden fanns en Maltblogg också, med en hel sektion om tyska öler - bland annat denna.
Nu kan jag inte för mitt liv minnas vad den smakade, efter den resan.
Kallt, typ. Tyskt.
Hur som helst, då var vi där.
Och spenderade lite dagar socialt med familjegrillmiddag hos "den andra familjen" som var med på bröllopet. Det var min hustrus kusin som gifte sig, och hans bruds familj bjöd. Trevligt, förutom på tre detaljer:
1) Det ösregnade. Grillfester blir... sådär i såna förhållanden.
2) Alla i Tyskland röker. Hela tiden.
3) Svärmoderns syster hade ett liiiiite för gott öga till undertecknad för att det skulle kännas bekvämt!

Nå. Med fest och efterföljande handling kan man sammanfatta på följande sätt:

 

 

 Överst: det finns mycket öl i Tysklands motsvarighet till ICA, men det där med pantsystemet har jag fan inte kläm på. Fel varenda gång jag ville kassera/panta en tom flaska.

Sen då... en blandning mellan weissbier och grapefrukt. Jävla märkligt, inte ens som en "riktig" radler eller shandy så man blandar öl och lösk, utan som... ja... nåt hittepå. Gott i ungefär tre slurkar, sen bara trist.

Bitte ein Bit! Enkel, men hygglig i längden.

Sist, men inte minst - offren från mitt besök i skivaffären. Jag hade bra många fler i handen, men lade bort dem i slutet. Kan fan inte tokhandla nu, så det blev två skivor med tyskt anslag (Rainbow "Live In Münich 1977" samt nya Masterplan), och en chansing i form av Orphaned Land.
Spännande!

Annars var väl nätterna nästan bäst.
Ägnades åt detta:

Välling till grabben, Carl Linneus bok om KISS till mig.
Samt musik.
Mest spelade låt: Kreator "From Flood Into Fire", en helt makalös låt som gör att jag inte tycker jag behöver besvara på om Tyskland är thrash eller power metal, eftersom detta är nästan båda. Episk thrash?
Mest spelade skiva: Amon Amarth "Deciever Of The Gods". Mer heavy metal än nånsin förr, och annorlunda produktion, men hur står den sig mot ex förra "Surtur Rising"? Recension snart...
Dessutom skulle jag vilja säga att Deep Purples "Come Taste The Band" fått ett helt knippe varv, lite oväntat...!

Så, avslutningsvis - blandade bilder...

Snickarjäveln dog i Tyskland med!

 ...här är jag på bröllopet.
Tycker du att jag ser förvånad ut?
Det är jag också.
Min 4-åring har stulit telefonen och leker kändisfotograf, typ. 
Det jobbiga är att hans bilder är bättre än mina...

...så jag tog dem till ett fantastiskt ställe och söp ner dem. Typ.

Eller, inte. Förstås. 
Detta är ett världshus som en gång i tiden var parkeringsplats för gamla zeppelinare. 
Förstås hur coolt som helst.
Schnitzel, öl i sejdlar. Är man barn får man äppelsaft i sejdel, så att man tidigt ska lära sig att hålla glaset som en blivande alkoholist.
Bra väder blev det också!

Och så brygger de sitt eget öl där.
I tankar mitt i restaurangen.
Jävligt fränt, faktiskt.

Mindre fränt är dock detta.
På herrarnas.
Ja - har du hängt i åratal p ådenna blogg har du sett det förr, men jag kan inte annat än förundras ändå.
Första bilden - en automat för kondomer. Inget konstigt egentligen, men kolla in bilden på vad som egentligen säljs. Den undre.

Exakt.
"jo, men nu har jag ju klämt i mig en schitzel här på världshuset, samt provat igenom deras egna öl. Om man skulle ta och köpa sig en lös-vagina och göra det till en heldag då?"
Allvarligt?

Rätt osmakligt, faktiskt.
Och kanske också det optimala sättet att avsluta ett inlägg som detta.
Sens moralen är alltså: 
1) Lemmy kommer nog snart loss, tyskarna har annat för sig än att hålla kvar honom.
2) Nästa gång du tycker det är ofräscht på en toalett, betänk att det kunde varit värre (för, tänk nu, vad gör det EFTER att du nu köpt och begagnat dig av denna lösvagina på ett ställe som detta...?)

Vi hoppas väl att det kvitteras snart?
Rebellängeln: 1
Lemmy: 1

Till dess säger vi... Home Sweet Home!