Årsbästalistan. Skivor jag missat - del 2!

...let us continue.
Igår fick du ett knippe skivor jag missat av olika anledningar, men eftersom de är så många att det egentligen är löjligt så är det inlägget i två delar.
Idag kommer andra delen.
Håll till godo!

Skivor som jag hela tiden varit på väg att kolla in men aldrig tycks komma fram till
Ni vet hur det är.
De där skivorna med banden som man tänker att det där, det kommer att vara bra. Den ska jag kolla in. Jag "ska bara", som Alfons sa.
Och sen händer det liksom inte.
Sådana är de här...

 

 

En hel del liveskivor, som synes.
Men det beror på att jag in i det längsta hoppas på att tomten ska komma med hårda klappar!
Testament och Black Sabbath är relativt nya också, så de har väl inte månader på skivdiskarna, men i alla fall. High On Fire och deras tvådelade liveinspelning "Spitting Fire Live" har det däremot, och det är en sån där giv som jag liksom hela tiden tänkt att jag - i god tid till årssummeringen - kommer att hinna lyssna in mig på.
Nä.
Så blev det ju då inte. Alls.
Och det faller även Amorphis (vilket jag ju då skäms lite för, med tanke på hur galet bra bandet var på giget för två veckor sen!), Deep Purple och August Burns Red för.
Jag är, i ärlighetens namn, 100% säker på att jag gillar samtliga dessa skivor, och att  de alla skulle kunna hamna på min årsbästalista om jag bara gett dem chansen.
När det gäller Kylesa och Magnus Carlssons Free Fall vet jag inte hur jag skulle hålla dem, men jag gillar båda artisterna och har provlyssnat en halv gång eller så på Spotify. Där gillar jag det jag hör, men känner att det borde ges en riktig chans.
I just never seem to get round to them....!

De jag knappt visste att de hade släppt en nya skiva
En del skivor väntar man ju verkligen på.
Räknar dagarna till releasedatum.
Andra har man ungefärlig koll på.
Och så finns det de där skivorna som liksom bara dyker upp, och som man upptäcker att de faktiskt släppt nytt i år. Som man missat helt i informationsstormen.
Det här är såna för mig.
De som jag liksom knappt noterat att de kommit, men i efterhand förstår att så är fallet!

 

Att jag faktiskt inte hade koll på Hypocrisy eller Spiritual Beggars (eller, så här i efterhand har jag nog sett det blippa till på radarn men inte fäst någon uppmärksamhet vid det) är ju nästan lite skämmigt. Jag gillar verkligen båda banden, och att de skapat bra plattor råder inget tvivel om. Spiritual Beggars knep ju t o m en sjätteplacering på Sweden Rock Magazines lista... och ändå är det liksom lite överraskande för mig att dessa akter faktiskt har släppt nytt i år. Det är som om jag har förträngt det?!

Helloween hade jag helt missat, men det tror jag inte gör nåt.
Jag har helt tappat dem. Eller de mig.
Hur som helst är vi inte kompisar numera.

De sista då.
Port Noir har jag försökt hålla lite utkik efter sen spelningen när de gick som förband till In Flames, men det verkar ju ha misslyckats kapitalt.
Och Alter Bridge har jag väl inte hållit utkik efter, men han sjunger ju jävligt bra och det brukar vara habila plattor som jag gillar.
Lik förbannat har jag ingen som helst på att de hade släppt plattor.
Snacka om bloggare med stenkoll.
Fast på helt fel stenar.

Sista skivan i hela den här genomgången över plattor som jag missat i år blir en udda sak.
Den här: 

Jag vet inte alls var jag ska placera den.
Den ligger liksom mitt emellan de där som jag aldrig har kommit runt till, de som jag börjat smaka på och de som jag missat.
Märkligt?
Jo, men såhär - det finns väldigt många vars musikaliska smak jag litar som säger att detta (Pyramido och skivan "Saga") är bland det bästa som går i ett par skor.
Så jag har provat lite. På Spotify. På jobbet, men inte med rätt uppmärksamhet och volym. Smakat lite. Och sen har jag tänkt köpa skivan, men när jag tänkte dte fanns den inte än att beställa, och... sen...har jag liksom glömt bort den. Eller tycks inte komma dit i alla fall.
Så nu lever den i ett vakuum där jag liksom har hört den några varv men ändå inte.
Jag vete fan.
Men den kommer i alla fall INTE att komma med på årsbästalistan, eftersom jag inte tycker att jag lyssnat in mig på den än.

För övrigt finns sen den där floden av skivor som jag inte ens registrerat här men ändå tänker att jag ska lyssna in mig på. Vattnet Viskar, Demonical, Inquisition med flera, men är det en sak jag tycker växer fram så är det följande:

Skivåret 2013 är brett.
Oerhört brett.
Men det känns faktiskt inte riktigt lika spetsigt.
De där skivorna som är verkligt fantastiska och större än livet...de är inte sådär jäkla många det här året. Faktum är att de skivor jag spelat absolut mest och har just det förhållandet till och som jag upptäckt under 2013 har andra utgivningsår - men mer om det vad det lider....

Årsbästalistan - Sweden Rock Magazine

Okej, förra veckan hade vi en ganska välkommenterad och välläst sak om årsbästalistan från Close-Up Magazine, och samma vecka kom det motsvarande numret från Sweden Rock Magazine.
Jag tänkte att nu har ni väl hunnit läsa det numret, så vi gör väl en liknande dykning med den listan.
Har du nu inte läst den här listan och vill ha spänningen kvar ska du inte fortsätta. Det blir en spoiler.
Tror du att du ska kunna snåla och inte köpa blaskan ska du tänka om, eftersom du i så fall missar hela grejen - skribenternas enskilda listor.
För precis som med den andra tidningen så talar vi om en aggregerad lista som ger totalen, och personligen tycker jag ofta att det riktigt läsvärda är de skribenter som jag själv tycker har bra smak. Där finns alltid ett par bra guldkorn att plocka upp.
Sweden Rock Magazine listar sina Topp 50, och jag tänkte att du får en bild på hela klabbet så kan du förstora till förbannelse om du vill:

Svårt att läsa?
Visst.
Så, här kommer Topp 10 med lite kommentarer!

1) Ghost "Infesstisumam"
Ingen överraskning alls här. Det handlar ju lika mycket om att inte förarga och gå hem i alla läger. Intressant är att plattan i sig faktiskt bara tar hem 4 av 42 förstaplaceringar hos skribenterna
2) In Solitude "Sister"
...de verkar vara medias älsklingar, Uppsalabandet.
Personligen anser jag att skivan är bra, men inte alls så här bra. 
Den balancerar inte ens på kanten till topp 10, utan återfinns väsentligt längre ner.
3) Watain "The Wild Hunt"
Tredubbelt svenskt i topp, och två band med Uppsala som hemvist.
Jojo!
Det verkar dessutom finnas mörka strömningar i den stan om man beaktar musik, lyrik och inställningen till skapandet.
4) Hell "Curse & Chapter"
Faktiskt inte heller speciellt överraskande, SRM älskar Hell.
Förra given "Human Remains" tog förstaplatsen, och recensionerna har varit lyriska på den här.
5) Dark Tranquillity "Construct"
Nä.
Det där såg jag inte komma, det är ju en rätt träig och trist platta.
Göteborgarna har helt stagnerat, tycker jag.
Överraskande!
6) Spiritual Beggars "Earth Blues"
Se där - en redig överraskning!
Jag gillar de andliga tiggarna hårt, och den här skivan är en sån där som jag liksom hela året tänkt lyssna in mig på men inte verkar lyckas. 
Läge att ändra det, månne...
7) Tribulation "The Formulas Of Death"
Mest överraskande att den hamnar så högt på SRM.
Det känns inte som en platta som skulle gå hem hos alla lite "gubbiga" rockers på tidningen...
8) Black Trip "Goin' Under"
...medan detta torde smörja dem.
Pang på pungen, liksom, inga krusiduller och bara bredbent jävligt läcker hårdrock.
Och så tror jag att det faktumet att en viss Stjärnvind finns med bidar till gynnsam bedömning!
9) Black Sabbath "13"
Gammal är äldst. Typ.
Den här är väl SRM's motsvarighet till Close-Up's Bad Religion.
Men den är bra, skivan.
Riktigt bra.
10) Cult Of Luna "Vertikal"
Igen.
Jag bara måste få tummen ur på den här plattan...

De övriga mellan 11 och 20:
11) Hypocrisy "End Of Disclosure"
12) Imperial State Electric "Reptile Brain Music"
13) Procession "To Reap Heavens Apart"
14) Pretty Maids "Motherland"
15) Carcass "Surgical Steel"
16) Deep Purple "Now What?!"
17) Thyrfing "De Ödeslösa"
18) Amon Amarth "Deciever Of The Gods"
19) Intronaut "Habitual Levitations (Instilling Words With Tones)"
20) Avenged Sevenfold "Hail To the King"

Så.
Kollar man då vilka som är gemensamma namn på de båda stora tidningarnas listor (bland de första 20 akterna) så ser man följande namn:
Ghost. Placering 1 + 1
In Solitude, 2 + 3
Cult Of Luna, 10 + 4
Tribulation, 7 + 10

Carcass, 15 + 9

Där har du Topp 6 alltså, om man fortsätter sammanslagningsfesten.
Jag tror inte att jag kommer ha en enda på min Topp 10, möjligtvis Ghost...

Record Madness: S

Vet du vad Record Madness är?
Alltså, serien där jag och Stones dyker ner i våra skivhyllor och rotar fram mer eller mindre oväntade alster. Varje inlägg fokuserar på en bokstav, och i slutet så passar man utmaningen vidare till den andra genom att berätta vilken bokstav som ska skärskådas. 
Förra gången tittade vinylfantasten på bokstaven U, och sen avslutade han med att passa en av skivhyllans största utmaningar min väg.
Detta är historien om...

Record Madness: S
Detta är en väldigt konstig bokstgav i min skivhylla.
Både väl representerad och misshandlad på samma gång. Den har... hål. Massor av hål, som inte borde finnas där men ändå gör det.
Vi återkommer dock till det lite senare.
Först - själva spektaklet. S.

Som du ser så ryms inte alla skivor som de ska, egentligen. Några ligger i en trave på sidan (de gömmer bland annat Soundgarden-plattorna), och det är förstås en helt förkastlig lösning. Tittar du dessutom noggrant ser du att det ligger skivor inpetade i det minimala utrymmet ovanpå de andra, och eftersom det är så hårt ihoptryckt blir resultatet att man nästan inte får loss någon skiva alls om man vill lyssna på den. Skådebröd, typ. 
Inte bra, men jag kan berätta att en ny lösning på hela skivhylle-problematiken är på gång. Beställt, hemleverans i början av juni.
Nog om det.
Bokstaven S kan sägas vara motsatsen till utmaning om man jämför med den förra bokstaven jag fick från Stones, U. Då fick jag skrapa ihop skivor för att ha något att skriva om, medan det nu är tvärtom - jag kommer att hoppa över en hel del för att nånsin komma till publicering!
En sak som slår en när man kollar på skivhyllan är att det finns en hel del thrash under just bokstaven S. Kolla:

Överst, förstås med tanke på Jeff Hannemans frånfälle här senast, är en av genrens grundare. Slayer. Det är väl en hyggligt komplett samling det där, lite halvslarvigt uppställd. Ofats lyssnar jag nog på livegiven "Decade Of Aggression", den är ju nån form av best of med bandet.
men det stannar ju inte där.
Jag tycker inte man kan slarva över vare sig Sepultura eller Sacred Reich om man ska prata thrash på bokstaven S. Två bra grupper som har olika sound men ändå ryms i samma lilla ask. De två vänstra Sacred Reichskivorna är från en box, så de är matade med lite filmmaterial och grejor också. Fint så.
Ändå har jag sparat en riktig pärla till sist, med en viss Andy Sneap (producenten) i settningen. Udda, avig och bra:

Sabbat "The History Of A Time To Come" är en skiva jag tycker du ska kolla in om du gillar gamla, nya upptäckter och inte känner till dem sen innan.
Därifrån ska vi gå till en del helt logiska och kända akter.
Hårdrock som vi städar av, liksom, eftersom du ju fattade att de skulle finnas i hyllan.

Överst Soilwork, via Soundgarden och sen landar vi i både Spiritual Beggars och Sahg.
Jag har inte allt banden har släppt (Soundgarden och Sahg är väl närmast), men ganska tillräckligt för att stilla min hunger om andan faller på.
Funderar på att införskaffa den alldeles nya Spiritual Beggars-plattan, men har liksom inte fått tummen ur än, och jag vet inte jag. Jag tycker nog att de var bättre med JB på sång än med nuvarande Apollo Papathanasio, så det känns som en sån där platta som jag sparar till dess att den dyker upp till riktigt bra pris om nåt år...
Sista bilden är Symphony X och The Sword. Två helt olika grupper, med helt olika musikalisk inriktning. Jag tycker nog The Sword är bättre, och det avspeglas ju också i att den samlingen i alla fall innehåller samtliga det bandets fullängdare.

Okej. 
Ska vi lämna hårdrocken ett tag?
Det betyder att jag inte kommer peta upp bilder på Slipknotskivor, Saxon- eller Stardogplattor, trots att de finns där. Du får helt enkelt föreställa dig hur det där ser ut.
Istället tar vi de här.

 Jag gillar Sahara Hotnights. Tjejerna har attityd och går sin egen väg, och trots att de nog var mer punkig stökighet i början av karriären så tycker jag att de är som bäst när de går lite mer mot mittfåran och levererar pop/rock. Spelar dem rätt ofta, och det är inte bara för att de kommer Robertsfors.
Bruce Springsteen är ju rykande aktuell efter sina Sverigespelningar, men nu ska ni få höra något märkligt - jag har aldrig varit på någon Springsteenkonsert!?!
Fast jag borde, och skulle vilja, så tycks jag aldrig ha koll så pass att jag hänger på låset för att skaffa plåt. Lite märkligt, men det syns också i skivhyllan.
En samlingsplatta (igen, det där med samlingsplattor är egentligen inte så kul tycker jag, men ibland har det blivit så...), sen "Human Touch" som väl köptes till en spottstyver nån gång, och fina "The Rising" som behandlar 9/11-händelserna.
På tal om hål.
Inte i marken efter att tornen rasat, men på tal om skivor som saknas i samlingen.
"Born In The USA"? "The River"? "Darkness On The Edge Of Town"?
Nä.
Saknas. 
Och det är lite som med de där konsertbiljetterna, jag gillar Springsteen men är inte tillräckligt biten för att verkligen göra något åt saken, verkar det som.
På samma bild finns också Supertramp.
"Crime Of The Century" är en helt fantastisk låt, och var en av den som spelades mest när jag provlyssnade på stereon på Audio Reference. Snacka om att göra sig väl på hög volym... 
Vi fortsätter väl på icke-hårdrock?
Nästan till och med icke-rock?
En blandad kompott, detta...

Rörigt, minst sagt. Santana bredvid September, Rod Stewart bredvid Sting och Sweet Chariots, The Streets uppe till höger som samsas om platsen med svenska Snook, Will Smith och Snoop Dogg.
Som står sorterad under S.
Inte under D.
Jag kan inte rent logiskt förklara varför, mer än att jag inte skulle hitta den annars. jag skulle inte kolla under D om jag ville lyssna på Snoop (även om det nu i ärlighetens namn sker väldigt sällan, och de gånger jag spelar skivan så är det nog på iPoden, ansluten till extern ljudkälla på baksidan av huset eller så...).
Det är säkert fel, men hey... I call'em like I see'em när det gäller min skivhylla.
För övrigt känns det väl som om just ovanstående bild är lite oväntad för många av er läsare. Den innehåller både en och två skivor som ni kanske på förhand inte skulle gissa på.

Detta är nog också en bild man kanske inte skulle gissa sig fram till:

 Jaha, tänker du.
Vad är det för konstigt med den?
Och vad gör Rod Stewart på den bilden också?
Det ska jag tala om - detta är bilden med alla hål i skivhyllan.
Alltså, det finns fler hål med grupper jag inte har alls, men nu är vi framme till hålstegen i bokstaven S. Samtliga ovanstående grupper/artister är nämligen rätt stora - men där detta är den enda skivan som finns i min hylla. I alla fall i fysiskt format.
Är inte det lite konstigt?
Uppifrån vänster är det Swans, Soundtrack Of Our Lives, Stone Temple Pilots, Rod Stewart, Sodom, Stone Sour, Scorpions.
En skiva var. I Roddans fall en samlingsplatta, i Sodoms och Scorpions fall en liveskiva.
Det är egentligen inte okej.
Det borde finnas bra mycket mer av detta. Egentligen.
Men det är det jag menar med att "S" är lite skum.
För jag tror att jag skulle kunna handla i alla fall ett hundratal plattor av artister jag redan har enbart för att komplettera om jag ville.
Trots att det redan finns relativt många skivor sorterade under bokstaven i fråga, och att många av dem är sådana som verkligen hängt med (faktum är att jag själv blev helt förvånad över att det till exempel bara fanns en platta med just Scorporna).

Till sist en hög med pärlor.
Enstaka skivor som egentligen allihop skulle kunna vara Veckans Tips (och kanske blir det vad det lider...). Här har du att kolla in om du saknar något att lyssna på!

Det blandas friskt i stil. Längst ner till vänster är det Soen, sen kan man se The Solution (med Nicke Andersson i soulstass), Sven Gali, Stench, Spiders, Soil och längst ner till höger Sanctuary.
Nå.
Det där, mina vänner, ska faktiskt ta oss hela vägen i mål när dte avser bokstaven S och Record Madness. Man skulle som sagt kunna hålla på i stort sett hur länge som helst, men jag väljer att inte göra det.
Istället ska bollen passas vidare, och efter det snart är den 16:e maj, den dagen när Ronnie James Dio togs från jordelivet så ska vi be den gode Stones att titta på just bokstaven D.
En sån där smygstor bokstav, tror jag. Det finns nog en hel del där...!

Recension: Grand Magus "The Hunt"

CD-släden kommer ut.
Grand Magus platta "The Hunt, som kom tidigare under senvåren/början av sommaren läggs i, med den gråvita rätt stilistiska och snygga bilden uppåt. I i Marantz-spelaren. 
Play på fjärrkontrollen, och ut ur Dynaudiohögtalarna kommer... Judas Priest?!?
Vafan?
Ja, alltså, det är egentligen inte Judas Priest, det är ju powertrion Grand Magus, men det är inte alls vad jag förväntar mig. Powertrion är inte så mycket power på den här skivan, utan snarare hårt lutade mot ett sound som mest påminner om klassisk melodiös heavy metal av NWOBHM-stil i allmänhet, och just Judas Priest i synnerhet. Mycket märkligt, och det ska ta bra många genomlyssningar för mig att vänja mig vid tilltalet.
Jag gillar ju Grand Magus. Förra given "Hammer Of The North" är en just en riktig slägga, och på en platta som "Wolf's Return" mixar man sin heavy metal med en känlsa av black metal och natur på ett synnerligen lyckat sätt. Jag brukar dessutom hylla JB's sång, och därför känns storbolagsbackade "The Hunt" som lite av en besvikelse, faktiskt.
Förstå mig rätt, bandet snickrar fortfarande låtar och refränger som får många av branchkollegorna att baksa gröna klumpar av avund, men ändå är det inte riktigt samma magiska "schvung" som man är van vid.
För första gången så känns JB's röst lite.. ja.. begränsad, och hela produktionen är rätt avskalad - så pass att det kan kännas lite blodfattigt.

Med tiden och antalet spelningar sätter sig förstås låtarna, som brukligt.
Spår som "Valhalla Rising", "Draksådd" och "Son Of The last Breath" (där en del av folkmelodi/black metal-känslan faktiskt återfinns i inledande delen "Nattfödd", till min glädje) är förstås bra, och man kan inte klaga på spår som "Silver Moon", eller "Starlight Slaughter", men ändå har jag faktiskt högre tankar om bandet.
Titelspåret "The Hunt" kom på en samlingsskiva från Sweden Rock Magazine eller Close-Up Magazine (osäker på i vilken av tidningarna det var..), och gav mig lite tvekan.
Kanske är det därför jag dröjt med att införskaffa skivan, men känslan av den låten kvarstår - det är inte det bästa bandet har släppt ifrån sig, långt ifrån. Även "Iron Hand" och "Storm King" går lite på tomgång, på något sätt.

Bandet i sig har förändrats en del. Seb sitter inte längre på trumpallen, där platsen istället innehas av Ludwig Witt (bland annat från Spiritual Beggars och Shining), och han sköter uppgiften med den äran. Som vanligt är hans trumspel både tight och jäkligt svängigt, så min avsaknad av fullträffen från Grand Magus kan jag verkligen inte skylla på medlemsbytet. Istället är det nog, i ärlighetens namn, mina förväntningar som spökar.
Både avseende den enorma kvalitet låtbyggena brukar hålla, men kanske mest avseende soundet. Jag har inte varit beredd på en mindre köttig produktion som lämnat doomrötterna, och istället lutar sig kraftigt mot en mer svängig heavy metal.
Ändå ska jag säga att betyget blir rätt bra.
Jag balanserar mellan 3 och 4, vilket i sig kanske säger en del om bandets kapacitet trots allt. Till slut blir mitt resonemang som i fallet med Huntress - detta är ju bra, men inte sådär klockrent att jag vill hylla det än mer, i detta fall speciellt med tanke på bandets övriga katalog. Alltså stannar jag vad som kanske kan kallas "världens bästa trea", och nöjer mig med att konstatera att det antagligen är jag det är lite fel på snarare än skivan.

Bästa låten då?
Det blir till slut "Draksådd", tätt följd av "Valhalla Rising". Båda svänger!

Grand Magus "The Hunt" - 3

Arch Enemy soundcheckar på Tyrol...

Ikväll spelar Arch Enemy (ja, och förbandet Engel också för den delen) på Tyrol.
Kan bli en bra spelning, jag tror det är prick rätt arena för det bandet, och med tanke på hur bra nya skivan Khaos Legions är (samt hur mycket bra material bandet i övrigt har att ladda på med...och hur stabila de är live...) så kan det nog bli en riktigt bra spelning.
Stones bjhuder dessutom på laddning i form av ovanstående bild från förberedelserna.
Laddning?
Okej.
Vad sägs om recensionen av nämnda "Khaos Legions", eller Karins recension av Engels "Threnody"?




Vi ska resa oss. "We Will Rise", med Arch Enemy. Och gillar man inte det kanske lite läsning om herr Amotts andra band kan vara något istället? Carcass, kanske, eller Spirituals Beggars? Multibegåvad låtskrivare, det där...

I Backspegeln: Spritiual Beggars & SAHG

Det är definitivt länge sedan nu, men det finns faktiskt en "fast" avdelning på den här bloggen som heter I Backspegeln. Den är till för att ge en återblick på skivor som recenserats, och se om det i efterhand finns anledning att revidera betyget. Denna gång kör vi en dubbel, där två plattor som kom ungefär samtidigt ska få stå i fokus. De har ett relativt gemensamt sound eftersom de båda bjuder på kvalitativ melodisk hårdrock med rötter i det gamla 70-talet. Dessutom kom faktiskt båda i skymundan av The Swords alster "Warp Riders", eftersom den kom ungefär samtidigt, så det finns fog för en backspegel! Hur har Spiritual Beggars och SAHG stått sig, helt enkelt?

Först ut - Spiritual Beggars, med medlemmar som Mike Amott, Per Wiberg och andra kändisar. Skivan "Return To Zero" fick betyget 7 på Werock, och det är en skiva med vackert organiskt ljud. Ren rock'n'roll - men jag har i ärlighetens namn inte lyssnat på hela skivan speciellt ofta sen den kom. Jag har lyssnat på de vassa låtarna, och den modellen av lyssnande (när jag inte orkar hela paketet utan bara snor höjdpunkterna) är generellt ett varningstecken. Betyget känns således lite högt, faktiskt, och på denna blogg skulle trean ha varit gjuten numera!

Norska Sahg är snäppet hårdare utan att för den skull kliva utanför skrämselramarna. I min recension på Werock av plattan "III" så fastslog jag att den inte är lika bra som föregångarna, men att det fortfarande är bra. Betyget stannade på en 6:a, men i efterhand kan jag konstatera att det nog var ett utslag av att jag var besviken på att skivan inte var ännu bättre. Jag borde ha hållit upp betyget i alla fall ett snäpp, och i världen med min egna lilla blogg så känns det som om plattan balanserar mellan en trea och en fyra...

Båda banden har förresten varit med som Veckans Tips också, ifall du vill ha mer läsning.

Dessutom kommer en till backspegel i eftermiddag, av en hypas release...

Recension Spiritual Beggars, SAHG och Circle II Circle

Ny månad - nya recensioner att läsa på Werock!
Denna gång har jag personligen satt tänderna i två stycken alster som har rötterna fast placera i 70-talets melodiösa och tyngre hårdrock, samt lite progressiv power metal.

Svenska Spiritual Beggars är Mike Amott's hobbyprojekt på sidan av Arch Enemy, och precis som tidigare är det hårdrock av hög kvalitet som serveras på nya plattan "Return To Zero". Recensionen finns här!

Norska Sahg kanske kan ses som den norska motsvarigheten, även om det
inte är riktigt samma stämpel av supergrupp över dem.
Musiken är dock av mer eller mindre samma bakgrund, och detta är den tredje skivan som Sahg gör. Bra sväng, bra tyngd, och dessutom är de aktuella som förband åt Dimmu Borgir för tillfället.
Kolla in recensionen här!

Circle II Circle är en ny bekantskap för min del, även om detta faktiskt är bandets 5:e platta och det är solid bakgrund på deltagarna.

Den här skivan har helt klart varit svårast att sätta betyg på av månadens skörd. Stundtals gillar jag det som fasen, stundtals faller det platt. Hur som helst så hittar du hela recensionen här.

Naturligtvis har kollegorna varit flitiga också. Som vanligt.

Denna månad hyllas Dimmu Borgir , Raubtier och Kvelertak, medan Volbeat och Vince Neil går helt andra betyg till mötes...

Grym skivbeställning!

Spana in skönheterna ovan. Det är en grym skivbeställning, om jag får säga det själv!

The Swords konceptplatta har jag smyglyssnat lite på, den kan jag nog redan säga att den kommer bli bra, och det lilla jag har hört av Spiritual Beggars pekar åt samma håll.

Att Sahg släppt nytt hade jag helt missat, den smög liksom ut - men med tanke på att jag gillar de tidigare plattorna så lovar även det gott. Avslutar man sedan leveransen med Black Label Society-skivan i fysiskt, icke-promoformat så vet man ju att det blir bra!

Hade varit trevligt att få dem i iPoden innan semestern, men det är väl tveksamt. Det får bli en sak att se fram emot istället, när man kommer hem.

Vi är verkligen inne i en skivkavalkad nu. Härligt!

Förhandsboka Spiritual Beggars

Spiritual Beggars släpper sin nya platta "Return To Zero" den sista augusti i Europa - men redan nu kan du förhandsbeställa den, och få med en rätt enkel men snygg T-Shirt (bilden till höger, förstås...).

Jag tror helt klart att nya plattan blir en stänkare, och undrar du varför så kan du alltid glida över till bandets MySpace och spela låten "Star Born" som nu finns tillgänglig i sin helhet.

Jag gillade ju förra plattan "Demon" så pass att jag hade den som Veckans Tips, och föll den även dig i smaken så finns ingen anledning att vila på hanen.

Skaffa ditt ex av kommande given du med!

Nytt material med Spiritual Beggars

Supergruppen Spiritual Beggars har nu helt brutit med sångaren JB, som istället fokuserar all sin kraft på egna bandet Grand Magus (recension på Werock strax!).
Det har inneburit att bandet har letat efter en ny röst, och till slut föll valet på Apollo Papathanasio som till vardags hanterar vokalinsatserna i Firewind, allt enligt den här artikeln.

Men, det är ju inte det som är intressant.
Det intressanta är att det ligger ute en snutt av en ny låt på bandets hemsida - och det låter bra! Det står inte vad den heter, men man kanske kan gissa på nåt i stil med "Forever Lost In Yesterday"? Det svänger i alla fall, och eftersom bandet kommenterar att plattan - planerad till sensommaren/hösten 2010 - tilltalar folk som gillar bland annat "Demon" så är det ju inte utan att man längtar lite...
Se hösten an med en sprillans ny platta från Spiritual Beggars?
Jodå, det tackar vi ja till!

Nytt album med Spiritual Beggars på g...

...och nu kan man läsa lite om studioarbetet här. Lovar gott, tycker jag, speciellt att de fortsätter resan som påbörjades med "Demons" - en platta som var så pass bra att den var självskriven som ett av Veckans Tips under hösten!

Det står inget om det är JB som fortsatt står för de vokala insatserna, men det väcker ju oavsett en intressant fråga: hur ska karl'n få ihop det tidsmässigt i så fall?
Huvudsysslan Grand Magus är som sagt på väg med sin nya platta "Hammer of the North", och det lär väl ta lite tid i anspråk, minst sagt?

Hur som helst - skivåret 2010 artar sig verkligen som ett de mest lovande någonsin. Watain, Grand Magus, Khoma, Iron Maiden, Masterplan och nu Spiritual Beggars kommer med nytt material - och då har vi inte ens rabblat upp alla överraskningar man kommer att stöta på!

Veckans Tips: Grand Magus "Wolf's Return"

Klassisk hårdrock med riktigt bra sång? Japp!

Starka låtar med stämningsfulla intro? Japp!

Grand Magus mästerverk "Wolf's Return" från 2005 bjuder på en riktig åktur för dig som gillar driven, klassisk riffbaserad hårdrock med bra sång. Öppningsspåret "Kingslayer" är en riktig högernäve i ansiktet, komplett med dubbelkaggar och allt, och sen kommer hitsen på rad. Skivan innehåller totalt sett 7 "riktiga" låtar som har engelska titlar, samt ett antal instrumentala mellanstick och intron som har svenska titlar. I slutet ligger det ena undantaget, "Wolf's Return Part II", som också är instrumental, och mest fungerar som ett outro av hela skivan.

De starka numren vad gäller de riktiga låtarna är i stort sett lika många som antalet, men låtar som "Blood Oath", titelspåret "Wolf's Return", tidigare nämnda "Kingslayer" och "Light Hater" är ändå snäppet vassare än övriga och förtjänar extra spelningar.

Grand Magus är för övrigt en 3-mannaorkester, och JB som trakterar gitarren sjunger samtidigt. Det kan i livesammanhang - enligt den här bloggens ringa mening - påverka själva framträdandet lite negativt. Av det hörs däremot inget alls på plattan, och sången är rent ut sagt helt fenomenal!

Kolla in bandet på deras hemsida och MySpace, och gillar du det här så rekommenderas även senaste given från 2008 varmt. "Iron Will" heter den, och där tar bandet ännu ett steg mot mer traditionell hårdrock. Du kan förstås hoppa direkt till Record Heaven och köpa skivan också... Gillar du sången så tipsar även bloggen om en av de tidigare Veckans Tips-plattorna, Spritual Beggars kanongiv "Demon"!

2005

Knappast någon överraskning för dig som följt med ett litet tag - jag har så starka minnen och känslor förknippade med den här skivan att det är nästan larvigt. Det känns som om jag kan varenda slag och not i Opeths "Ghost Reveries", och trots att 2005 var ett ganska starkt musikår är det enkelt att utse nummer ett!

Sen då?

Betydligt mjukare musik än föregående år. Millencollin "Kingwood", Foo Fighters "In Your Honour", Allen/Lande "The Battle" tillhör mjukisarna jag gillade det här året. Dessutom fick vi ett koppel svenska hårdrocksalbum som var riktigt bra, Spiritual Beggars "Demon", Hardcore Superstars självbetitlade svarta skiva och Grand Magus "Wolf's Return" är alla riktigt bra hårdrock i mittfåran. Dessutom kommer man inte undan att nämna Lamb of God "Sacrament", Dark Tranquillity "Character" och Nile "Annihilation of The Wicked" som fastnat från det här året!

Bästa rock: Foo Fighters & Hellacopters "Rock'n'Roll Is Dead".

Bästa döds: Ja, förutom Opeth så säger vi väl Nile! Avslutningen med titelspåret och "Von Unaussprechligen Kulten" är grym...

Bästa black: Nix, det här var ett år då black metal inte fick speciellt stor plats hos mig, så den lämnas faktiskt tom!

Veckans Tips Spiritual Beggars "Demon"

Veckans Tips är ännu ett i raden av sidoprojekt. Denna gång består det extraknäckande gänget av tungviktare så som Michael Amott (Arch Enemy) på gitarr, JB (Grand Magus) på sång, Per Wiberg (Opeth) på keyboards och Sharlee D'Angelo (Arch Enemy, Witchery) på basen. Bara Sverigeelit, alltså.

Här bjuder gänget på gungande, organisk hårdrock som skapats med förebilder så som Rainbow och Dio. Det är smittande riff, fantastisk sång och grymt driv hela skivan igenom. De sämsta låtarna är bra, de bästa låtarna är fantastiska, så gillar du klassisk hårdrock är detta en platta du ska kolla in omedelbums.

Faktum är att jag skulle vilja kasta lite bensin på en brasa genom att säga så här... Mike Amott borde styra om sitt heltidsprojekt Arch Enemy till deltid och köra Spiritual Beggars på heltid istället!

Mer om bandet finner du på deras MySpacesida, och det finns inget att tveka över. Klicka genast på länken nedan och lyssna på höjdaren "Throwing Your Life Away"! http://www.myspace.com/spiritualbeggars