Live: BEHEMMOTH, ABBATH, ENTOMBED A.D & INQUISITION. Jävlar!

Ja, dra mig baklänges!
Vilken söndagskväll, vilka spelningar.
Fortfarande tagen av hur bra det var.
Kolla (de dassiga) bilderna och läs mer här. Genast!

Bloodbath & Facebreaker live i Stockholm, 16/1 2015

Sugen på att veta lite om hur det var på giget med BLOODBATH och FACEBREAKER här i veckan? Vilka låtar som spelades, hur det såg ut, vad som var bra?
Klart du är.
Du har hela klabbet här! Bonusbilder bara för att... se här nere...

 

Nästan som en recension av IN FLAMES live på Katalin, Uppsala

Hoppas du inte missat den, söndagsläsningen på Heavy Metale?
Det som är ungefär som en recension av IN FLAMES live på Katalin i Uppsala i slutet av oktober, men som blev mer av en egen reflektion över hur min relation till bandet utvecklats?
Krångligt.
Men med rätt roliga bilder från kompisen R2.

Du hittar inlägget här, och det kan väl vara ett lämpligt stycke text såhär i början av november?

...om PARADISE LOST på Debaser Strand den 15/10

Jag var på spelning igår, PARADISE LOST manglade Debaser Strand.
Det var bra.
Det var ganska oväntade låtar, väldigt mycket från nya plattan.

All text, en hel del bilder och setlistan här. Kolla in!

Live!: Slayer "Live Undead"

"They say the pen is mightier than the Sword.
I say fuck the pen, 'cuse you can Die By The Sword!"
Överlägset mellansnack signerat Tom Araya, frontman i Slayer och vid detta tillfälle - 1984, i New York, under bandets Haunting North America Tour - förevigat på skivan "Live Undead".
 Sista skivan i serien om liveplattor du behöver, och eder Rebellängel ämnar att sluta cirkeln på ett speciellt sätt. Den allra första skivan som hamnade under luppen var nämligen också en platta med Slayer.
Världens bästa liveskiva, "Decade Of Aggression" från -91, och på sätt och vis kan jag ibland ångra att jag blåste iväg den pärlan det allra första som hände. Jag hade då egentligen ingen styrfart eller tanke när jag skrev, det bara blev. På gott och ont.
Numera blir det oftast lite mer sammanhållna texter, och kanske framförallt med mer innehåll. Mer på djupet. Bättre, tycker jag själv, även om det kanske inte är speciellt mycket bättre.
Utveckling.
Och det kan väl få vara ett gemensamt tema med bandet i fokus?
Lyssnar man på "Live Undead" tätt följt av "Decade Of Aggression" så inser man nämligen att dte hänt saker på de 7 år som skiljer skivorna åt.
Bandet är STÖRRE, låtmaterialet mer avancerat, publiken fler.
Ändå finns det en stor charm i den tidiga inspelningen också.
Omslaget säger egentligen det mesta, faktiskt. Levande långhåriga hårdrockszombies. Det blir liksom inte så mycket bättre, faktiskt, och kollar man baksidan av skivan så får man ett bandfoto med mycket unga herrar, tätt ihopklämda på en scen. Dave Lombardo syns inte ens bland elden, men man har ändå skrivit ut hans namn lite sådär bakom de andra. Jeff Hanneman och Kerry King står båda som lead guitars. Och så Tom Araya då. Man känner knappt igen honom om man jämför med sentida bilder, och på plattan så slås man av att han sjunger jävligt bra här.
Han sjunger iofs fortfarande bra live, men ändå.
Han låter nämligen inte alls så ung som han ser ut på bilden, utan redigt farlig.

Låtmaterialet är pre-"Reign In Blood", så det är spår som "The Antichrist", "Black Magic", "Die By The Sword" (förstås, med tanke på inledningen av detta inlägg...), "Captor Of Sin" som dominerar., Totalt 7 livespår, och sen en version av "Chemical Warfare" som låter lite som om det är live i studion eller så. Bra det, det behövs inte så mycket mer, och det roliga är ju att Slayer som band fortfarande spelar de där låtarna. Man kan alltså jämföra rätt enkelt, antingen om man nu spelar en liveinspelning från senare tid, eller bara släpar sin röv till ett av bandets gig.
Det är kontinuitet.
Ungefär som att bandet varit mer eller mindre oförändrat i sin settning under hela karriären. Det är väl Lombardo som vacklat ett tag (Bostaph besatt ju trumpallen ett tag), men annars stabilt som fan. Kontinuitet.
Det har ju även Live!-serien bjudit på. En ny platta varannan söndag förmiddag sen 2009 (med sommar- och jullov varje år, men ändå). Totalt 64 stycken, denna inräknad.
Det är väl ett gott sätt att sluta cirkeln på?

Live! och Remasters går i graven

Vänner - nu ärdet bestämt.
Serierna med Remasters och Live! har rullat i dryga tre år, varannan söndag vardera.

Nu är det slut.
Imorgon publiceras den sista Remastersskivan (det blir något passande, förstås!), och nästa söndag knyter vi ihop säcken med den sista i serien Live. I alla fall för denna gång.
Varför?

Tja, en sak är säker, det beror verkligen inte på brist på urval och kandidater. När det gäller liveskivor har vi inte haft ett enda nedslag i KISS "Alive"-svit, vi har missat Rainbow "On Stage", JORN, Megadeth, Metallica och dessutom alla läckra kombinerade DVD/CD-utgåvor som finns. För att bara ta ett spontant axplock.
Remasters har inte berört klassiker som "Number Of The Beast", "Back In Black" för att ge exempel, eller ens touchat vid artister som MSG. Den totala högen av skivor som skulle kunna få sina veckor i ljuset är tjock, och det kanske innebär att serierna återuppstår vad det lider.
Det vet man inte.

Det jag däremot vet är att jag behöver vila lite från dem.
Jag hoppas att ni tyckt om serierna, och hänvisar framöver till de arkiv som finns i högra marginalen på denna blogg, där är alla artiklarna samlade bakom respektive bild som syns ovan.
Jag umgås med arbetet att skriva en annan serie istället.
En serie om diverse skivor jag varit besatt av under mitt liv, och med ett mer personligt nedslag från uppväxt, liv och leverne. En serie som i mitt huvud har arbetsnamnet Besatt - men vi får se hur vi landar när det väl är dags. Den kommer att gå igång på andra sidan årsskiftet, efter Trettonhelgen någon gång, så du behöver inte vara rädd.
Det är inte som för grisen.
Det finns ett liv efter jul...!

Live!: Annihilator "Double Live Annihilation"

"Det låter som en rockkonsert i din bil!"
Orden uttalade av en av mina kollegor på parkeringen utanför jobbet när jag svängde in.
Skivan ifråga var denna. Disk 2, den där man får klassiska Annihilatorlåtar som "I Am In Command", "Never, Neverland", "Phanasmagoria", "Crystal Ann" och "Alison Hell".
Ett sånt uttalande blir man ju förstås glad av, extra mycket så när det faktiskt är en liveplatta som rullar. Long live loud music, eller hur - Socialstyrelsen?
Nå, kanadensiska Annihilator då. Jeff Waters allstars, om man ser det genom åren.
Ett sånt där band som egentligen aldrig blivit megastora, men som var rent av fantastiska i början av sin karriär.
"Alice In Hell" och min favorit, en gång i tiden Veckans Tips, "Never, Neverland" är ruggigt bra skivor.
Karriären för bandet har varit lång, och jag har inte följt dem hela vägen. På denna dubbellive från 2003 så finns därmed en del spår som jag inte tidigare hade någon nämnvärd relation med. Hela första disken har fler sådana, spår som "Murder", "The Blackest Day", "King Of The Kill", "Ultra-Motion" och "The Box" är såna exempel - och även om de är bra låtar i sig så blir det alltid lite extra när man har hört tusen gånger innan, på den vanliga skivan.
Därför är det den andra disken som nästan alltid rullar när jag spelar den här given. Hade jag fått önska så hade jag förstås fått med "The Fun Palace", "Road To Ruin" och ""Imperiled Eyes", men det är nog snarast min febless för just "Never, Neverland"-plattan som talar.
Hur som helst.
Annihilator har bra musiker, bra ljud, bra låtar. Då blir en liveplatta som denna närapå en samlingsplatta där man får uppleva bandet i sitt esse. Snyggt förpackad som digibok också, från AFM Records, och det skadar ju aldrig när den står där i hyllan!

Live!: Paradise Lost "Draconian Times MMXI"

Hepp!
Om den förra skivan i Live!-serien var en plattan jag anser viktig men kanske inte så bra så är det denna gång skillnad. Den här skivan kan man nästan säga är tvärtom, faktiskt. Att Paradise Lost samlar sig och hyllar sin snart 20 år gamla klassiker "Draconian Times" genom att spela hela plattan live är nämligen en skiva som inte är speciellt viktig i hårdrockshistorien (till skillnad från originalet då, själva plattan "Draconian Times", det är en skiva som väger tungt på det sättet - men en livetagning... mja...) - men däremot helt fruktansvärt bra.
Det är den enda skiva jag har tilldelat maximala 10 av 10 poäng till när det gäller recensioner på Werock, och det är en skiva som får mig att rysa av välbehag varenda gång jag spelar den.
Det är, kort sagt, en skiva som känns helt självklar att ha med i Live!-serien.
"Enchantment".
"Hallowed Land"
"The Last Time", ""Forever Failure", "Once Solemn", "Shadowkings", "Elusive Cure", "Yearn For Change", "Shades Of God", "Hand Of Reason", "I See Your Face" och "Jaded" - så stavas mästerverket egentligen.
Till detta får man bonuslåtarna "Faith devides Us - Death Unites Us" och "Rise Of Denial" på CD-versionen, samt tre spår till att ladda ner ("One Second", "True Belief" och "Say Just Words") via nätet.
Mästerligt.
Bandet består av Greg Macintosh med sin oefterhärmeliga gitarr, Nick Holmes sång (som får lite extra stödsång av Milly Evans i de partier han inte längre klarar av helt och hållet själv), Erlandssons fläckfria trumspel och Aaron Eedy (gitarr) samt Steve Edmondson (bas) som kompletterar perfekt. Paradise Lost har medverkat tidigare i serien om Live!-skivor, då med den utmärkta "Anathomy Of Melancholy", men det är mer av en klassisk livetagning där bandets alla hits genom åren får samsas om utrymmet.
Här ligger fokus på en platta, och det gör de olika tagningarna väldigt olika.
Tänk om man varit med där, den kvällen på The Forum i London. April 2011.
Det hade varit något...!

Live!: Hammerfall "One Crimson Night"

Det har hänt förr.
Att serien med Liveskivor som du bör ha i din hylla landar i en inspelning som jag inte riktigt fallit pladask för själv, men ändå tillmäter ett sådant värde och av en sån sort att den nog är ett måste.
Då var det Slipknot.
Denna gång händer det igen, och nu pratar vi om svenska Hammerfall.
Klassisk heavy metal av ett snitt som jag väl tycker är okej men aldrig riktigt fastnat för - oklart exakt varför, det bara rinner av lite väl enkelt.
Däremot är jag evigt tacksam till bandet, då jag anser att de är en av de största anledningarna till att heavy metal och klassisk hårdrock fått ett sådant uppsving.
Jo, det är sant.
Hammerfall ska faktiskt ha cred för att man styvnackat vägrade att spela svår komplicerad musik, och i stället fullständigt underbart envist höll fast vid allsångsheavymetal.
Hårt turnerande, intensivt arbete och trofasthet har tagit bandet till en position där de är en av de största akterna inom genren, och det ska hyllas.
"One Crimson Night" är en dubbelplatta där största delen hämtats från livespelning hemma i Göteborg. Det innebär mellansnack av lika delar charmigt och ostigt sätt (det är jäkligt märkligt att höra svenska med Göteborgsdialekt mitt i låtar som i övrigt handlar om de klassiska heavy metal-klyschorna), och det är en påkostad inspelning.
Bra ljud, effekter som märks, pampigt intro och stabil leverans.
Joachim Caans sjunger riktigt bra och bär bandet på sina axlar, och resten av gänget gör det enkla på ett bra sätt.
Låtarna?
Jaaa du. Jag är nog egentligen inte rätt man att peka på vilka som är de stora klassikerna.
Jag lyssnar gärna på plattan - den rullar lite då och då - men vilken låt som är vilken har jag inte helt enkelt att reda ut. Jag vet att jag gillar spår som "Renegade", men har samtidigt för mig att det inte riktigt räknas som ett av de stora. Vännen R2 peppar alltid för "The Dragon Lies Bleeding", ett av bonusspoåren på andra disken, men i övrigt låter jag er läsare som har mer koll på Hammerfall än vad undertecknad har komma med tankarna.
Jag anser absolut att plattan är en liveskiva man bör ha - men vilka av spåren är de omistliga?

Live!: Nirvana "Unplugged In New York"

Löften är till för att hållas.
Jag har tidigare haft både Alice In Chains och KISS i opluggade versioner när det gäller liveskivor som är essentiella för dig att ha i skivhyllan, och lovat att vi ska komma runt till Nirvanas platta också.
Det är dags för det nu.
Detta är inte bara intressant eftersom bandet i sig fick en kort men lysande karriär, eller för att frontmannen Kurt Cobain verkar ha varit en udda figur. Det är inte ens intressant bara för att bandet har en hel del riktigt bra låtar att presentera i annorlunda versioner i form av unplugged, utan kanske minst lika mycket eftersom man väljer att blanda sitt egna material med ganska många spännande och lite oväntade covers.
Det ger, för min del, en extra dimension til den här skivan, och är en anledning till att jag återvänder med jämna mellanrum.
Mixen av att höra "About A Girl" eller "Come As You Are" (nostalgi, men serverat på ett annat sätt eftersom det är just unplugged) tillsammans med riktigt spännande versioner av David Bowies "The Man Who Sold The World" eller The Vaselins "Jesus Don't Want Me For A Sunshine" är rätt häftig.

Dessutom är spelningen från-94 i New York satt med en skön ljudbild.
Det är avskalat men ändå bra.
Det lyfter fram allt från gitarrer till sång, men utan att göra det genom att vräka på med allt man har.
Snyggt, helt enkelt, och väldigt avslappnande utan att bli tråkigt.
Och vilket band sen! Dave Grohl på trummor, herr Cobain på gitarr, Krist Novoselic på bas och Pat Smear på gitarr, samt Curt och Chris Kirkwood på gitarr som extra uppbackning, och Lori Goldstone på cello ibland.
14 spår som man får tacka MTV för, oavsett vad man kan tänka om den kanalen och detta fenomen så är i alla fall jag väldigt glad att det har förevigats, och jag tycker att denna skiva har sin givna plats i skivhyllan - speciellt ur ett live-perspektiv!

Live!: Dio "Dio At Donington"

På etiketten står det "His Music Will Live On Forever", ett citat av Geezer Butler (Black Sabbath, Heaven And Hell, GZR).
Så sant så.
Och kanske är detta ett av de bästa sätten att låta musiken leva vidare på, med en dubbellive av yppersta mått?
"Dio At Donington" är två spelningar på samma festival, tagna 1983 samt 1987.
Det innebär att den första skivan är precis när Dio har grundats, alltså som egen fristående grupp, och då enbart första plattan "Holy Diver" finns ute. Låtmaterialet innefattar då förstås rätt mycket spår från just den plattan (men ändå innan "Rainbow In The Dark" blev en dunderhit som borde avsluta showen), och det kompletteras med låtar från både Rainbow-karriären ("Stargazer", "Man On The Silver Mountain"(som delas i två delar), "Starstruck") och från åren med Black Sabbath ("Heaven And Hell", förstås, samt "Children Of The Sea").
Ändå är det Dio, med Vivian Campbell på gitarr, Jimmy Bain på bas, Vinny Appice på trummor och Claude Schnell på keyborad och inget annat.
Ljudet är bra, avskalat och rättfram.
4 år senare består bandet av samma spelare förutom att det är Craig Goldy som spelar gitarr, och det har hänt saker. Ljudbilden är mer "80-tal", med en framlyft keyboard, och materialet har fått sällskap av låtar från skivorna "The Last In Line", "Sacred Heart" och purfärska "Dream Evil".
Dessutom har en låt som "Rainbow In The Dark" fått en särställning som den största egna hiten, och ligger nu sist som avslutningslåt.
Jag gillar verkligen konceptet med dubbla spelningar på samma ställe, från två olika år.
Det ger möjlighet att jämföra bandet, ljudsättningen, sånginsatsen (klanderfritt, som vanligt...) och setlistan - precis som jag skrev när denna platta recenserades en gång i tiden.
Att man också får läckra backstagepass från dessa Monsters Of Rock-spelningar är ju bara extra strössel på tårtan, och ännu en aledning till att du behöver den här dubbelliven i skivhyllan!

Live!: Pantera "Official Live 101 Proof"

Dags att dra igång höstsäsongen av Live!-serien, där en svit av liveskivor som du verkligen behöver i din skivhylla granskas, och om serien tog sommarlov med en skiva som har två utropstecken i sin titel så är det dags att återkomma efter samma sommarlov med en skiva som istället utger sig för att vara "101 Proof Official".
Pantera presenterar pure against the grain american metal från -97!
Här staplar man upp ett låtmaterial som är häpnadsväckande starkt. Man startar genom att trampa gasen i botten ("New Level", "Walk" och "Becoming"), pressar sig starkt genom mitten (bland annat "This Love", Strength Beyond Strength" och "5 Minutes Alone") för att sedan avsluta med ett riktigt crescendo (som då innehåller exempelvis "I'm Broken", "Cemetary Gates", "Cowboys From Hell" och "Hostile"). Totalt 16 spår ilsken machometal som levereras med full frenesi och ett gitarrljud som är elakt och precis lagom uselt för att man ska höra hur detta verkligen är live. 101 proof southern metal som gärna travesterar på sådana saker som Jack Daniels-etiketten och att man är stolta rednecks.
Typ.
Men det funkar ju.
Otäckt bra, skulle jag vilja säga, och det beror väl till lika delar på att bandet är snortajt. Pantera i sina glansdagar avseende spelskickligheten, och Dimebag visar ju hur man hanterar en gitarr. Anselmo sjunger/skriker/vrålar/hetsar sig igenom spelningen, och med en rytmsektion som består av Vinny Paul (trummor) och Rex Brown (bas) så finns ett redigt fundament att stå på.
Och så var det ju det där med låtmaterialet.
Det är rent av extremt bra, och sammanfattar bandets fyra plattor "Cowboys From Hell", "Vulgar Display Of Power", "Far Beyond Driven" och "The Great Souhern Trendkill" på ett alldeles utmärkt sätt. Så, drick en sportdryck, dra på dena här skivan på maxvolym, läs Tvekampen mellan just "Cowboys From Hell" och "Vulgar Display Of Power"  och försök sedan att still.
Det kommer inte att gå.
Du kommer att börja sittdansa i soffan, för att sen spela luftgitarr och trumma på kuddar.
Live!-säsongen hösten 2012 är inledd. Med Pantera!

Live!: Yngwie Malmsteen "Live!!"

Hm.
Hur avslutar man säsongen (och kanske hela sviten ,vem vet om serien återkommer efter sommaren?) av en följetång som heter Live!?
Jo, förstås med en skiva som själv har två (2) utropstecken efter sig.
"Yngwie Malmsteen Live!!"
Yngwie Malmsteen har förekommit tidigare en gång i denna serien, men detta är en rätt så annorlunda skiva, och dessutom finns ytterligare två anledningar till att lyfta fram just den här skivan, just nu:
1) Yngwie Malmsteen spelar på Getaway Rock Festival i sommar. Det tillhör verkligen inte vanligheterna att han spelar på svensk mark, och det får till och med inbitna Yngwieskeptiker som Per att erkänna att han nog ska kolla på spelningen... och..
2) På denna skiva har han en viss Mats Levén med sig för att hantera sången. Den mannen är ju för tillfället minst sagt brinnande aktuell i samband med sitt övertagande av micken i Candlemass.

Egentligen kan man ju förresten säga att det finns en tredje anledning också. Låtarna. Själva skivan, liksom. Nu är ju den lika bra när man än lyssnar på den dock, så ur just aktualitetssynpunkt är det väl inte ett helt giltigt underlag.
Nåväl.
Det här är alltså en dubbelplatta där Yngwie backas upp av Mats på sång, samt Jonas Östman på trummor, Mats Olausson på keyboard och Barry Dunaway på bas. Låtmaterialet sträcker sig från ursprungslåtar där Yngwie får glänsa ("Far Beyond The Sun", "Black Star"), till gamla låtar från en av de bästa svenska hårdrocksskivorna som någonsin gjorts, där Yngwie får glänsa ("Rising Force") och pärlor från övriga äldre klass-alster ("I'll See The Light Tonight", "Bedroom Eyes") och avslutas med pärlor från Yngwies numera mellangamla period ("7th Sign", "Facing The Animal").
Mats sjunger som vanligt bra, Yngwie är Yngwie (på ett bra sätt) och bandet fattar att deras roll är att backa på ett stabilt och snyggt sätt.
Ljudbilden är helt okej, känslan är lagom "rå" för att förmedla att detta inte är studiopolerad hårdrock, men ändå så pass bra att det funkar alldeles utmärkt (pålägg i efterhand...? kanske, men det känns inte riktigt som om Yngwie traglar igenom ett solo efteråt för att han inte tyckte att det blev bra nog live... det känns liksom inte förenligt med hans självuppfattning....).
Alltså - en skiva som är jävligt bra, helt enkelt.
Som på ett värdigt sätt avslutar Live!-serien innan sommaren.
Med dubbla utropstecken. Yngwie Malmsteen Live!!

Live!: Thin Lizzy "Live And Dangerous"

Omslagsbilden på Thin Lizzy's storartade liveverk "Live And Dangerous" är egentligen helt fenomenal i all sin enkelhet.
Man ser Phil Lynnot, fångad i sitt esse av rock'n'roll, inlevelse och i fokus. Bakom honom skymtar bandet, essentiella för helheten men ändå i bakgrunden. Phils uttryck är perfekt fångat.
Precis så är själva skivan.

Det är också kanske den första skivan som verkligen hamnat i blickfånget för att man i efterhand gjort pålägg och förbättringar. Bandet själva säger i den booklet som jag har att man gjorde det för att ge skivköparen så bra upplevelse som bara är möjligt, och att det kanske är 70% som är råmaterial från livetagningen, med då resterande 30% som pålägg.
Vete fan hur det är med det, men det kan nog stämma.
Ljudbilden och leveranskvalitén är så pass bra att det låter sannolikt, och för egen del kan jag strunta i det, extra mycket eftersom det inte verkar vara något man försöker mörka.
I slutänden ges vi ju som lyssnare är ruggigt bra produkt, tycker.
Och låtamaterialet gör förstås detta till en helt självskriven skivan i Live!-serien.
Här finns både rockigare klassiker som "Jailbreak", "Are You Ready" och "The Boys Are Back In Town" såväl som lite mer blues- och soulmättade skönheter som "Southbound" och "Don't Belive A World". Dessutom mina två absoluta favoriter med bandet, "Cowboy Song" och "Dancing In The Moonlight" (saxofonen!).
Inte mycket att klaga på, alltså.
Toppljud.
Topplåtar.
Toppenband, för Phil har sällskap av Brian Robertsson och Scott Gorham på gitarr, samt Brian Downey på trumpallen och hela gänget agerar som en väloljad maskin.

Thin Lizzy "Live And Dangerous". Vete fanken varför det dröjde så länge innan denna serie landade i just den här plattan, men bättre sent än aldrig...

Live!: Amorphis "Forging The Land Of Thousand Lakes"

Finland producerar hårdrock i absolut världsklass. Amorphis är ett av de där banden som funnits med ett tag och som de senaste 8-10 åren stadigt marscherat uppåt på världsrankingen. Hemma i Finland är de riktigt stora, och när de släpper nytt material så parkerar såväl singlar som fullängdsskivor på topplistorna. Senaste given "The Beginning Of Times" höll en hög nivå, även om den inte kom upp i föregångarens enorma kvalitet. På livetagningen från Oulu så saknas förstås också eventuella spår från just "The Beginning Of Times" då den inte var släppt ännu, och materialet fokuserar på ädre material, samt de tre skivorna "Eclipse" (som varit Veckans Tips på denna blogg), "Silent Waters" och "Skyforger".
En trio plattor med löjligt hög nivå, och som när bandet blandar ut dem med det bästa som man åstadkommit innan dess ger en setlista som kan få vem som helst att dregla.
På två skivor (eller en DVD, hela paketet kommer lyxigt förpackat med både ljudspår och visuellt material som egna böcker i en fet box, komplett med läckra bilder och allt) serveras låtar som "Silver Bride", "Towards And Against", "Alone", "From The heaven Of My Heart", House Of Sleep", Sky Is Mine", "My Kantele", Silent Waters", "Magic And Mayhem/Black Winter Day" och ett medley från "Elegy". Mellansnacket är på finska, och det man dessutom förundras över är hur jäkla bra det låter även live. Tomi Joutsen har en av hårdrocksvärldens bästa röster när det kommer till att både growla fantastiskt och sjunga rent med enorm kvalitet och känsla, och Esa Holopainens gitarrslingor skär som knivar genom smör.
Det är påkostat, bra ljud, bra framfört överlag, och kanske allra mest levande känsla (orginell beskrivning, verkligen orginell... den kan man känna sig nöjd över...) i låtarna med mest klös i.
När bandet vräker på lite.
På det hela är detta dock en fantastisk spelning, med allt man vill ha.
En skiva - eller, egentligen, en box med skivor - som du verkligen behöver äga om du gillar liveplattor. Eller Amorphis. Eller båda!

Live!: Wolves In The Throne Room "Live At Roadburn"

"We are Wolves In The Throne Room, thank you for having us......can we turn down the lights more?"
Så pass enkelt är hela snacket som bandet bjuder på i denna liveupptagning från Roadburn-festivalen 2008. Förpackningen innehåller både en DVD och en CD från den timmeslånga spelningen, och som vanligt i dessa fall så är det ljudupptagningen som vi fokuserar på i Live!-inlägget...
..MEN: För att sätta rätt bild i huvudet på alla som lyssnar på skivan ska det ändå sägas att scenen är klaustrofobiskt liten och badar i blått ljus.
Till vänster står Nathan Weaver, inträngd i mitten längst bak sitter Aaron Weaver bakom sitt trumset. Ute på vänster kanten lyckas sessionsgitarrister Rick Daheln hitta lite yta och i mitten försöker Will Lindsay inte bara spela bas utan även knycka lite på sitt rakade huvud - det ska nog föreställa att han headbangar. Det går sådär. Platsen finns inte, håret finns inte. Ändå är detta genialt och magiskt från början till slut!
4 spår hinner man med att avverka, och eftersom spelningen görs 2008 så är materialet hämtat från skivorna innan dess. Det finns ingen booklet som man kan läsa mer i, men låtarna "Vastness & Sorrow", "Face In A Nighttime Mirror Pt 1", "Cleansing" och "I Will Lay Down My Bones Among The Rocks And Roots" är alla långa och mixar bandets säregna lugna och nästan eteriska partier med ett smiskande black metal-röj. Det tar till exempel nästan 3,5 minut av den inledande "Vastness & Sorrow" innan det brakar lös på riktigt - men då är det med en intensitet som gör att man som lyssnare nästan ryggar tillbaka.
Bäst är nog ändå "Cleansing".
Känslan man får av att ligga på rygg, med den musiken i lurar. Nära inpå. Gärna i mörkret.
Det är riktigt häftigt!

Som vanlig kan man önska att en liveskiva innehåller mer material. Personligen vill jag hoppas att bandet nu avslutar sin karriär (om det nu blir så, det har man i alla fall aviserat) med en ny liveutgåva där material från senaste "Celestial Lineage" finns med, men skulle det nu inte bli så...ja.. då får man klara sig med det som finns.
Och det är bra.
Wolves In The Throne Room "Live At Roadburn" är nämligen en liveskiva som du bör ha i din hylla!

Live!: Heaven & Hell "Neon Nights"

Det finns egentligen tre huvudorsaker till att du behöver den här liveupptagningen från Wacken:
1) Det är en chans att höra liveversioner av låtar från Heaven & Hells sista skiva. Spår som "Fear", "Bible Black" och "Follow The Tears" finns inte representerade på andra liveupptagningar.
2) Legendarerna på scen - Vinny Appice på trummor, Geezer Butler på bas, Tony Iommi på gitarr (av bloggens läsare framröstad som världens bästa hårdrocksgitarrist!) samt sångaren Ronnie James Dio - visar både tajthet och förvånansvärt mycket hunger och spelglädje.
3) Det är frontmannens sista inspelning, och som sådan når den förstås kultstatus.

Låtmaterialet innehåller ett axplock av bandets gemensamma skivor genom historien. Klassiska låtar som "Mob Rules", "Children Of The Sea" "Die Young" och förstås "Heaven And Hell" samt "Neon Knights" varvas med material från mellantiden ("Dehumanizer") och helt nya låtar.
Det hela sitter ihop på ett riktigt fint sätt, och man märker att när övergången sker mellan "Time Machine" (i vilken sångaren förresten får jobba hårt för att klara av sina uppgifter, ett faktum som gäller för allt det hårdare materialet från just "Dehumanizer") till "Fear" så växer det sentida materialet ett snäpp. "Fear" var inte så här bra i sin originalversion, riffet och drivet i den låten är betydligt bättre här.
Gamla örhängen som "Falling Off The Edge Of The World" är förstås aldrig fel heller, och det är väl lite av bandets iutmaning när man väljer att fästa en Wacken-spelning live: hur väljer man låtmaterial med en relativt kort speltid? När man har den låtskatten att välja på?
Oavsett hur man prioriterar så saknas det förstås höjdarlåtar, och egentligen tycker jag att man ska komplettera detta släpp med den tidigare "Live At Radio Music City Hall", då det är en helt fantastisk upptagning som är längre och innehåller fler låtar.
Det var ju dock det där med att detta är det sista materialet med den nu bortgångne Ronnie James. Tyvärr.
Och det ger denna skivan både en extra lyster och ett stänk av melankoli.
Visst är det en bra skiva och bra sätt att sätta punkt, men det går inte att komma ifrån... när man hör Dios stämma i en låt som "Children Of The Sea" så är det ofrånkomligt att inte tänka på att bandet egentligen ville fortsätta.
Nu blir det inte så, och vi får minnas dem via "Neon Nights"!

Live!: Mötley Crüe "Carnival Of Sins Live"

...Mötley Crüe är ju knappast okända för någon rocker. De galna sleazekungarna gjorde sig ett namn med sina vansinniga upptåg och sina urspårade turnéer. Denna livetagning - som också finns på DVD - är alltså perfekt döpt. "Carnival Of Sins". Det sammanfattar vad bandet har åtsadkommit under åren.

Själv har jag en lite kluven inställning till Mötley.

Jag gillar dem, absolut, och deras bästa låtar är jävligt bra. De pressade ur sig ett par riktiga klassiker (kolla in exempelvis "Dr Feelgood" och "Shout At The Devil"), och en samlingsplatta med dessa jänkare sätter fingret på hur hög nivå de har hållit.

Ändå älskar jag inte bandet, då jag alltid ändå tyckt att de ibland haft en lite skämtsam inställning till musiken, i alla fall när jag var i tonåren och ville att det skulle vara allvarligt. Viktigt det, för en pretentiös yngling som inte riktigt klarade balansgången mellan glädje och hån i något så viktigt som hårdrock.

Det har nog satt lite prägel på min inställning.

Innan dess, när jag var riktigt liten, så fick jag av någon anledning stå upp för att Mötley Crüe (av alla band!) INTE var djävulsdyrkare.

Det var plattan "Theatre Of Pain" som jag hade med mig i skolan. -85. Jag gick alltså i trean.

Och denna rosa skapelse med sånger om att röka på toaletten hade ju - gubevars! chocken! - ett pentagram i pannan på en av teatermaskerna!!

INTE OKEJ på Bureskolan, denna hemvist för Hem- och Skola, denna religösa högborg. Stället där Jocke som kom ny från Stockholm fick gå och träffa rektorn eftersom han nu bar en t-shirt med Iron Maiden på. Allvarligt brott.

Allvarligt talat... "Theatre Of Pain"? Djävulsdyrkande?

Helt otroligt egentligen, men man kanske inte ska bli förvånad.

En annan skiva som fick en släng av sleven var Slade "The Amazing Kamikaze Syndrom". Jag frågade min lärare vad det betydde, men han visste inte. Det automatiska svaret: "Det är nog en referens till något med djävulen".

Kvalitet i undervisningen? Jodå, så att...

Men.. vänta nu. Detta spårade visst iväg.

Det skulle handla om en skiva du verkligen behöver i din hylla. En liveplatta. Och där är "Carnival Of Sins Live" helt självskriven. Mötley Crüe är ett band som verkligen kommer till sin rätt live, och på den här skivan drar man låtar från hela paletten.

Spårlistan är, faktiskt, rent av otäckt bra - och det gäller oavsett om du håller de gamla öärhängena som "Looks That Kill", "Too Young To Fall In Love" och "Red Hot" eller om du vill höra bandets andra sida i form av låtar som "If I Die Tomorrow" eller en coverlåt som "Anarchy In The U.K".

Du kan nog nästan nämna vilken låt som helst med Mötley Crüe - den finns här.

Och givetvis är det den klassiska sättningen som står på scen.

Mikk Mars.

Nikki Sixx.

Tommy Lee.

Vince Neil.

Ett knippe djävulsdyrkare enligt mina gamla lärare.

Ett knippe livsälskande, dekadenta gubbar som fortfarande sparkar stjärt på scen enligt Rebellängeln.

Klart du måste ha "Carnival Of Sins Live" i din hylla!

Live!: KISS "MTV Unplugged"

KISS mest kända - och största stund - live är antagligen deras svit med "Alive"-skivorna. Det står nog ställt bortom allt tvivel (även om ingen av dem, faktiskt och av någon anledning, medverkat i den här serien om essentiella liveskivor än!).
Att du däremot behöver den här skivan, med KISS i en unplugged-situation i regi av MTV är kanske mindre väntat... och ack så sant!
Här är det nämligen inte den gamla vanliga skåpmaten avseende låtmaterial och setlista som serveras, utan lite udda historier - i udda tappning.
Setlistan innehåller i o f s större spår som "Beth" och "Rock And Roll All Nite", men då i lågmäldare, svängigare och coolare tappning.
Det är ändå inte den stora grejen.
Det är de där spåren som kanske inte får så mycket uppmärksamhet i vanliga fall.
"Sure Know Something", "A World Without Heroes", "Going Blind" och "I Still Love You".
Paul Stanley sjunger som en jävla rock'n'roll-gud.
Gene Simmons har det där härliga raspet som han ska ha.
Bandet varierar sig med både Eric Singer och Peter Chriss på trummor och sång.
Både Bruce Kulick och Ace Frehley får medverka, och det känns i hela tagningen att detta är en jäkla kul tillställning för bandet. Mick Jagger och Keith Richards gästar, och under de 15 spåren som framförs så rockar och rollar bandet på ett jäkligt tillbakalutat och avskalat sätt som är härligt att höra som kontrast till det i vanliga fall lite bombastiska uttrycket som bandet brukar förmedla.

Själv får jag tacka Seance för detta tips. Det var han som verkligen propagerade för att plattan är bra, och man får vara nöjd att hans tips gick igenom bruset. Skivan spelades in -96, och för denna blogg är det andra gången en tagning i MTV-serien med unpluggedsessioner får stå i fokus. Den första innehåller en del intressant fakta i kommentarsfältet om du nu gillar KISS, faktiskt, trots att skivan är med ett annat band.
Nå, KISS "MTV Unplugged" kanske inte är den uppenbara liveskivan när man tänker på detta gigantiska amerikanska rockband, men det är en udda och grymt bra tagning, med ett låtval som ger de mer anonyma spåren sin chans att faktiskt visa sina goda sidor. Kolla in den!

Live!: Emperor "Live Inferno"

Norska Emperor härjade ju som bäst under 90-talet. Skivor som "In The Nightside Eclipse" och "Anthems To The Welkin At Dusk" blandades med domar för mord (trummisen Faust) och mordbrand (Samoth).

Bandet lade ner i efter fjärde skivan - men inte för gott.

Under andra halvan av 2000-talet har man nämligen återförenats för framträdanden live, och denna gång rekommenderar Live!-serien en dubbelupptagning av det återuppståndna bandet.

Samoth (gitarr), Ihsahn (sång och gitarr), Trym (trummor) får sällskap av Seethdamon på bas och Einar på keyboard för att leverera dubbla tagningar. Vi pratar om 12 låtar fångade på Wacken 2006 och 15 låtar som upptagits på Inferno Festival i Norge år 2008.

Setlistan skiljer sig endast lite, då man vid det senare tillfället lagt till "Wrath Of The Tyrant", "Ye Entranceemperium" och "Opus a Satana" - i övrigt är det i stort sett samma spelordning på låtarna också.

Det är faktiskt en del av anledningen till att detta är en skiva du behöver - möjligheten att lyssna på en närapå identiskt upplagd spelning vid två olika tillfällen. Personligen gillar jag tanken, att ge lyssnaren möjligheten att jämföra framförandet av låtar som "Thus Spake The Nightspirit", "Curse You All Men!", "Towards The Pantheon" och förstås "Inno A Satana".

Det ger ju dessutom en hel del värde för pengarna.

Dubbla spelningar. Och Emperors vansinnigt snygga logo på alla bilder och i hela bookleten, det räcker rätt långt när man parar ihop det med låtmaterialet. Det håller ju fortfarande