Lördagslyx: En Skivaholics Bekännelse del 2

Välkommen. Detta är den andra delen av En Skivaholics Bekännelse, och nu befinner vi oss tidsmässigt i första halvan av 90-talet. Här ska du få en liten inblick i några av de skivor som jag under den här tiden hade en ohälsosamt nära relation till, på ett eller annat sätt.
Den här tiden i Rebellängelns liv bestod av skolgång, förskaffande av egen bil, sommararbete och en tro på att jag mer vuxen än vad jag egentligen var. (Är du nyfiken på den första delen så hittar du den här)

Det som skrivs är ärligt och ganska utlämnande, och det ska med en gång erkännas över att det är lite nervöst att dela med sig av så pass mycket. Jag hoppas dock att läsningen ska falla i smaken, och till denna Lördagslyx rekommenderar jag förstås snacks som du egentligen inte borde äta - men inte kan låta bli...

-----------------------------------------------------------------------

Candlemass - "Tales Of Creation"


Svenska doommästarna Candlemass fanns i mitt liv sen tidigare. de hade trots allt mästerverk som "Nightfall", "Epicus Doomicus Metallicus" och "Ancient Dreams" under bältet, och jag diggade dem hårt. Något man fick lite spott och spe för, på samma sätt som jag trakasserade mina vänner för deras kompromisslösa kärlek till Iron Maiden, AC/DC och Black Sabbath.
Riktigt galet blev det dock inte förrän den här skivan kom.
"Tales Of Creation". En konceptskiva som fick mig att gå fullständigt bananer. Jag hade den på LP, och jag var förälskad i hela paketet. Musiken, texterna, omslaget - rubbet.
Utan att överdriva så kan jag säga att jag har lyssnat på den här skivan 1000 gånger.
Det är sjukt mycket.
Men så var mitt förhållande till just den här skivan också sjukt...

Nu är det länge sen den fick sitt utrymme, men det är sant det som sägs - gammal kärlek rostar aldrig...



---------------------------------------------------------------------
Alice In Chains - "Facelift"
I början av 90-talet marscherade grungen in i Rebellängelns liv på riktigt. För min del var det främst två plattor som tuggades sönder och samman, och som jag älskar än idag; Soundgardens "Badmotorfinger" och Alice In Chains "Facelift".

Egentligen antar jag att jag skulle kunna ha valt vilken som helst av de två som representant för den maniska besatthet som jag utvecklade för dem (i o f s, i ärlighetens namn var det nog lite värre med Soundgarden..), men jag tänkte att just "Facelift" är lite av en doldis, så den är värd att lyfta fram. Alice In Chains är ju inte direkt obekanta, och deras mästerverk "Dirt" känner de flesta till.

Att föregångaren från 1990 är i stort sett lika bra är dock mindre spritt! Det som fällde mig och fångade mig med den här skivan var främst inledningen. "We Die Young", "Man In The Box", "Sea Of Sorrow" och "Bleed The Freak" sparkar faktiskt stjärt så det står härliga till, och den här skivan fick mig att göra små försök att odla bockskägg.

Det gick förstås inte. Jag gick i nian när den kom, inte fan har man skäggväxt då...

-------------------------------------------------------------------------


Millencolin - "Tiny Tunes"

Enter den trallvänliga och smittande punkrocken. Eller, nja, den hade redan kommit via Bad Religion, men det tog till den här skivan innan jag fattade att det fanns fler band (jo.. jag är kanske inte supersnabb alltid...)

Nå, bättre sent än aldrig kan man ju säga, och låtar som "Mr Clean", "Chiquita Chaser", "Leona" och "Da Strike" förgyllde verkligen mina dagar, och eftersom jag den här tiden arbetade som Kamratstödjare i en högstadieskola så kändes det rätt att vara i en sån här ungdomligare musikstil. Eller, ja. vafan, jag gillade det, helt enkelt.

Dessutom hittade jag den här bilden inlagd i skivan nu när jag kollade på den för första gången på vansinnigt många år. Det är jag, utklädd till tant, som matar min lillebror.

Att han blev så bra är minst sagt ett under...!

-----------------------------------------------------

Danzig "III - How The Gods Kill"

1992 var ett bra år för besatthet, tydligen. Elake Elvis kom ut med sin tredje "soloskiva" (jo, jag vet att det var ett band, men vafanken, det var ju ändå Glenn som bestämde) "How The Gods Kill".

Och jag vete fan vad som hände, men den där blev en fullständig hang up för mig. Det är ju inte ens Danzigs bästa skiva, och jag tycker att den får smisk av sin föregångare, egentligen.

Men något hände som gjorde att den fick ta över mitt liv under flera månader i sträck. jag spelade den överallt - hemma hos kompisar, hemma hos mig, i hörlurar, i bilen... helt sjukt, jag kan fortfarande sjunga med i massor av texterna fast jag knappt lyssnat på skivan på de senaste 15 åren, typ!

Dessutom minns jag att kompisen Nicke skaffade en T-shirt med det lite speciella omslaget i tryck över hela tröjan, och jag tyckte den var så sjukt häftig att jag knappt visste vad jag skulle göra av mig själv - för att köpa en likadan själv gick ju liksom inte. Så stort var inte Bureå...

-------------------------------------------------------------------------------------

Bathory - "Hammerheart"

Jag upptäckte inte extremmetal speciellt tidigt. Det fanns absolut en tid när jag tyckte det var riktigt dåligt, och inte fattade varför man skulle lyssna på skrikljud. Det var hårdrock a lá Dio som gällde.

Tack och lov har det ändrats (och jag har fått göra en fantastisk resa bakåt i tiden när det gäller sådan musik, en resa jag verkligen inte ångrar), och det kan man tillskriva två grupper äran för. Slayer, och Bathory. För mig var dubbel-LP-versionen av "Hammerheart" den första riktiga kontakten med något som skulle kunna kallas black metal, och det var en omtumlande sådan kontakt.

I mitt kompisgäng var det lite udda att lyssna på skrikmusik (även de var helt inkörda på Dio-hårdrock), så det här blev en skiva jag spelade när jag var själv. Och det gjorde jag mer eller mindre hela tiden när jag var själv!

Låtar som "Shores In Flames", "Baptised In Fire And Ice" och den helt otroliga "One Rode To Asa Bay" var 10-minutersepos med rätt skräpigt ljud och en brutalitet som jag inte hade stött på förrut. En lockande sådan.

Att skivan dessutom är helt vansinnigt snygg är en annan sak som drog mig in. I mitten av skivan, när man vek upp den, så finns en otroligt fin bild på en kustremsa, med vy ut mot havet.

Det blev sinnessjukt många timmar i mitt rum med "Hammerheart" i mina skräpiga Yamaha-högtalare samtidigt som jag stirrade på den utvikta skivan som stod på högkant på stereotornet.

Förresten, den skivan har nog Stones nu, den åkte nog med i paketet till BBMV (Bättre Behövande Med Vinylspelare). Njut av den, min vän!

---------------------------------------------------------------------

Stone Temple Pilots - "Core"

Sist men inte minst kommer en skiva som jag haft ett ganska märkligt förhållande till. Jag upptäckte Stone Temple Pilots lite senare än de andra stora banden i grungevågen, och genom en rätt avlägsen bekant (tack Anders!). När skivan väl kom in i mitt liv startade den en flodväg av kärlekskänslor, och jag har mycket starka minnen av att röra mig i princip överallt med just den här skivan i hörlurar. Det var en sån skiva för mig, en sån som spelades i hörlurar på min Panasonicversion av en Walkman.

Och det roliga med skivan är att den är så jämn och ändå naken, att varje gång jag lyssnar på den genast vill uppdatera min lista över de fem bästa skivorna genom tiderna.

Så bra är den egentligen inte, men den tar fram enormt många bra minnen för mig.

Speciellt av bussresor till och från skolan inne i stan.

En kul detalj med skivan som jag upptäckt på senare år är att den är producerad av brendan O'Brien, samma man som rattat så många andra andra kanonplattor på senare år. han kunde redan då, tydligen!

--------------------------------------------------------------------------

Ja. Det var allt för den här gången. Kanske inte så utlämnande egentligen, men eftersom jag vet vad som kommer i den sista och avslutande delen så känns det lite nervigt i alla fall...

Hoppas att du haft en trevlig stund med läsningen - nästa lördag fortsätter vi med den sista delen av mina bekännelser, och då är vi inne i modern tid, så att säga!