3 månader kvar till Hårdrockskväll 2014!

Vackert.
Mycket vackert, tagit tidigare i år - och tro't eller ej, nu är dte snart dags igen.
Det är faktiskt bara 3 månader kvar innan vi är där igen, och detta år kommer det att bli lite av en specialare.
Det blir nämligen inga kategorier detta år, 2014.
Det blir ett friår.
Spela vad du vill, 8 låtar.
Låter lätt men är nog så svårt, speciellt som det innebär att det ju inte finns några som helst förhållningsregler eller ramar att hänga upp valen på.
Jag gissar att vi kommer att få se en del temaskivor från de närvarande, och själv arbetar jag ju med mitt "hemliga projekt".

Där är temat lika enkelt som svårt, dvs att på Hårdrockskväll 2014 försöka presentera en skiva med 8 spår från skivor och grupper jag gillar hårt men har hållit hemliga för övriga i Hårdrockssamfundet.
Samtliga kandidater till dessa 8 spår får ett Veckans Tips som skrivs/skrivits under årets lopp och lagts för publicering den kommande våren (vilket innebär att det när allt väl publiceras ju kommer bli nästan lika mycket överraskning för mig som för er läsare eftersom jag vid det laget antagligen glömt typ allt), och jag ska försöka att hålla alla mina riktigt fina plattor hemliga för kompisarna till dess.
Det är inte så lätt alltid, speciellt som man ju vill dela med sig av bra musik.

MEN.
Om det nu inte var så att det var hemliga klubben inför den kommande Hårdrockskvällen så kan man ju fundera över hur min skiva skulle sett ut om det gick av stapeln idag.
Och det är just vad som ska hända här och nu.
I så fall skulle jag vilja lyfta en del låtar och plattor som är intressanta och som jag ville försäkra mig om att inte någon i Hårdrockssamfundet missat, eller som i vissa fall bara borde få speltid på en sån här begivenhet.
Jag skulle dessutom försöka lägga upp det så att jag gick från mjukt till hårt, så att det stegras under kvällen. I alla fall ungefär.
Är ni med?
Om Hårdrockskväll var idag:

SPÅR 1: The Night Flight Orchestra "Miami 5:02"

 

Bara för att vara på den säkra sidan, det är väl ingen som missat den här plattan?

Den innehåller ju något av det mest rock'n'rolliga som släppts i Sverige på länge, och även om det är allt från discorock till midnattssväng så är alla låtar jävligt bra. 

Jag kan ha åsikter om att det skulle bli ännu bättre om Björn "Speed" Strid (i vanliga fall i Soilwork, men det visste du ju redan) sjöng än bättre, men det är petitesser, och låten "Miami 5:02" är en av de ösigare och mer smittsamma låtarna.

Ett bra val som startar skivan... 

........................................................................................

SPÅR 2: Lord Fowl "Streets Of Evermore"

Jänkarna i Lord Fowl vispar på ett närapå kriminellt sväng i den här stänkaren, den låt som jag minns mest och oftast återvänder till från skivan "Moon Queen".

Sedär en platta som borde få stor spridning och jag nästan kan lova hamnar i rampljuset under titeln Veckans Tips någon gång!

.........................................................................................

SPÅR 3: Graveyard "Goliath"

Ja. 

Jag tar med den här av flera anledningar.

Dels är det en helt makalös låt, kanske den bästa som bandet klämt ur sig (i alla fall om man ska gå efter hur fort den klistrar sig fast på hjärnan).

Dels har jag knappt spelat Graveyard förr, och det är i sig en skam - även om just den här låten kommer från "Lights Out" och den är lite sämre än föregångaren "Hisingen Blues".

Och dels så är den ganska kort, och jag kan behöva lite korta låtar så att jag senare rymmer en... aningen mer episk sak. Kan man säga.

.............................................................................................. 

SPÅR 4: God Seed "Alt Liv"

Norge är ändå hemlandet för black metal, tycker jag, och i slutet av förra året släppte God Seed med de två starka namnen King Ov Hell och Gaahl sin egentliga debut "I, Begin" (de har ju en lång historia med bråk om namnet Gorgoroth bakom sig, och en liveplatta under God Seed-flaggan, men rent studiomässigt är detta debuten).

Det är en kluven platta.

Stundtals sisådär. Stundtals väldigt spännande och intressant, mest så i den här låten.

Den är både mjuk och hård, och faktiskt riktigt intressant. Passar rätt bra här på skivan, tycker jag!

............................................................................................

SPÅR 5: Nekromantheon "Rise, Vulcan Spectre

Vi stannar sen kvar i Norge lite, och det eftersom jag vill a) rensa på lite mer efter den lite smygande förra låten, b) ha lite allsång, samt c) se till att den här pärlan verkligen inte hamnar i glömska.

Inget säger ju rock'n'roll som en halvt oläslig logga, och titelspåret från förra årets "Rise, Vulcan Spectre" är en sån underbar käftsmäll att det är rent av löjligt.

Given i ett sånt här sammanhang!

.......................................................................................

SPÅR 6: Bathory "One Rode To Asa Bay"

Ja. Den är skitlång (över 10 minuter), men nu är det så här: Vi har inte haft med Bathory alls på Hårdrockskvällen (hur nu det går till), och jag gillar den här plattan som fan. Speciellt sista låten, med sin fantastiska text och sin speciella känsla.
Det gör att jag struntar i alla normer och tar med den i alla fall, trots att det nog innebär att jag spräcker alla tidsregler... men det struntar jag i. 
Läs mer om "Hammerheart" i Besatt, så fattar du att jag får göra såna undantag om jag vill... (dessutom tycker jag att "Goliath" är rätt kort, så det jämnar ut sig lite...)
...........................................................................................
SPÅR 7: In Mourning "Colossus"

Ännu en lång låt, ännu en skiva som fått löjligt mycket speltid i år. In Mourning "The Weight Of Oceans" är en sån där platta som innehåller 100% topplåtar, och det svåraste är väl nästan att välja en av alla dessa låtar som representant. Får bli förstaspåret "Colossus", men det kunde ha blivit vilket som helst.
Jag är verkligen barnsligt förtjust i denna platta!
...................................................................................................

SPÅR 8: Lakei "Despot"

Hur avslutar man bäst en lång blöt kväll som dominerats av mangel och distade gitarrer?

Med blytyngd.

Förstås.

Mindre finess och subtila budskap, mera slägga i fejset.

Och då passar Lakei bättre än de flesta andra, speciellt med låten "Despot", denna fullkomliga överkörning. Det är mörkt. Det är tungt. Det är ruggigt bra. Som hela skivan "Konspirasjoner" som dessutom passar i kategorin "skivor som är för bra för att de andra ska få chansen att missa eller glömma".

Sen kan man somna gott.

.............................................................................................

Okej.

Eftersom jag nu avslöjat samtliga dessa spår så kan jag också säga att... inget av dem kommer med på den slutliga skivan.

Jag är också sugen på att göra en 8-spårsplatta med de bästa låtarna från i år.

Det kanske blir när det är två månader kvar. Eller en.

För det går fort nu. Vi är strax där!

 

Musikåret 2012: A Metal Edge?

Åkej.
Fortsättningen på sammanfattningen av Musikåret 2012 har nu nått den kategori som jag i skallen kallar metal.
Hårdare än klassiks hårdrock, men inte extremmetal. Här ryms sludge, thrash och allsköns riffpartyn.
I bokstavsordning ser då mina starka kandidater för Årsbästalistan ut som följer:

...och med korta ordalag är mina tankar om dessa alster följande:

Alcest "Les Voyages De L’Âme"
Vackert, åh så vackert.
Och bra. Mjukast i denna upprabbling, men mixen av black metal och.... ja, pop blir svår att förbise när det drar ihop sig. Dessutom kom skivan tidigt i år och har genom otaliga varv verkligen fäst sig. Snygg omslag också!

Enslaved "Riitiir" 
Svårt beroendeframkallande skiva av norska giganterna. Kanske hade den kunnat vara med i sammanställningen över veteranernas skivor, eller kanske extremmetallen, men nu blev det inte så. Det skivan har emot sig är att den ändå är relativt ny och jag tror den kommer växa över tid. Också rasande snyggt omslag.

Gojira "L'Enfant Sauvage"
Favoriterna till topplaceringar radas upp upp nu, känner jag.
Den här skivan är bättre än föregångaren, och den var fantastisk. Har den något emot sig så är det kanske att den faktiskt inte lyfter med tiden utan snarare faller tillbaka något.

Lakei "Konspirasjoner
...vilket är snarast motsatsen med den här tegelstenen.
Jävlar vad den har vuxit på mig sen den kom och drog in en sjua i min recension!
Brutalt mörk, brutal tung, brutalt bra. Kanske inte toppen av årsbästalistan, det känns som en sån där skiva som ligger på kanten och balanserar.

Lamb Of God "Resolution"
Jag gillar Lamb Of God, och även om den här skivan faktiskt inte är lika bra som i alla fall de två föregångarna så är den bra. Tillrä'ckligt bra för att finnas med på min lista över potentiella "offer" till listan, äöven om känslan nog är att det inte räcker riktigt ända fram io år...

Ne Obliviscaris "Portal Of I"
Ruggigt bra platta. KOmmer finnas med på Topp 10, något annat kan jag inte se framför mig. Episk och egen skiva som dessutom konstant växer för min del.

Nekromantheon "Rise, Vulcan Spectre"
Hej allsång!
Fantastisk thrashplatta som får mig att vilja sträcka en knuten näve i luften och fylleskrika, oavsett om jag befinner mig på kontoret, hemma i soffan eller på golvet i en trång klubblokal. Det bästa nya som låter gammalt sen.. ja... länge. Plats på listan? Skulle tro det va....

Zombiekrig "Den Vänstra Stigens Ljus"
Lite ojämnare än sin föregångare, tyvärr, men med toppar som är rent av fantastiska.
Kanske inte med på listan i år ändå, men..thrash på svenska, en sån grej vill man ju gilla - och det kan ju faktiskt räcka långt!

Jaha.
Det var det för denna klump.
Känns som om vi har en hel del skivor i den här högen som faktiskt kommer trassla sig hela vägen till årets Topp Tio. Eller i alla fall Topp 20.
För det blir nog så, som vanligt.
Topp 10 publiceras enligt strikta regler på Werock.se, och du får en luddigare lista som innebär Top 20-plattorna.
Hur det nu ska gå till att peta några från den potentiella listan med vinnare...

Det regnar in tips. Benevolent, Plector, Supralunar, Jack's Residence, Bottlecap, Madness Of The Night och Overworld!

Oj.
Vissa tidpunkter i bloggens liv är det som att det kommer i skurar.
Tipsen alltså, rekommendationer och förfrågningar om åsikter avseende ny musik. Ibland händer inget, ibland ramlar det in hur mycket som helst - och just nu är vi inne i en sådan sak.
Det har de senaste veckorna rasat in en massa härliga tips, och det tackar undertecknad allra ödmjukast för.
Visst, jag har inte hunnit lyssna och ge feedback på allt, men ändå. Det är otroligt kul - och låter alla läsare vara med på spåret i detta inlägg så gott det bara går.
Häng på!

Vi börjar med Plector. Nedlagda, men mer aktiva än någonsin, typ. Recension av svanesången "Punishment Day" gavs på Werock (hey, där har du en skiva som antagligen kommer att dyka upp som ett Veckans Tips vad det lider), och från den skivan har följande video hämtats. Riktigt färska ""Overthrown"!


Sen då? Ja,vi kan väl ta Overworld. Elvira tipsar om dem, och nämner bland annat att deras debut-EP klöste sig in på iTunes Topp5 när det släpptes, samt att det växer kraftigt runt bandet. För egen del kan jag tycka att det är lite som med Stone Sour för min del. Det är rätt bra men fäster liksom inte.
Du kollar in dem enklast via Spotify (Overworld – Perfect Anomaly), och personligen anser jag förstås att det är ett av de bättre namnen jag sett på en ny rockgrupp på ett tag. 
Till den kategorin här väl också Madness Of The Night, tycker jag.
Skön vibb på det namnet, och jag måste säga att jag faktiskt gillar den udda korsningen och egenheten i bandets sound rätt bra också. Rätt spännande, och visst finns även debuten ""Voices Of The People" på Spotify.

Mer då?
Ja men vad sägs om akter som Benevolent, Supralunar, Bottlecap och Jack's Residence?
Vilka, säger du då kanske.
Precis. Det är ju det som är grejen, att man inte vet. Låt oss börja mitt i högen.

Supralunar beskrivs som en "blandning av Foo Fighers och Sweet" eller "som Beatles fast hårt". Lovande referensramar förstås, och debutEP "Unzip To Rock" finns på Spotify. Titeln på EP'n är rätt kul i dessa dagar, och själva musiken bjuder på ganska snyggt producerad smart rock som verkligen låter så som beskrivits. Kul!

Vill man smaka på det kommande musikåret 2013 så kan man få det med. Benevolent heter Göteborgsbandet som signat med Gains dotterbolag Rambo Music (som bland annat jobbat hårt för att skicka gratisskivor med en av de stora svenska rocktidningarna under det gångna året), och som släpper debuten "The Wave" i slutet av januari. Denna teaser skickar de som julhälsning.

...låter väl rätt intressant och bra det där? 
Ska faktiskt bli riktigt spännande att ta del av det slutgiltiga materialet, måste jag säga. Kul, igen!

Bottlecap (bilden på deras platta ovan!) har jag inte hunnit lyssna alls på tyvärr. De beskriver sin musik som ”mustig in-your-face-rock med en släng av ADHD”, men jag kan som sagt varken bekräfta eller dementera det. Du får lyssna själv istället och berätta för mig om det är sant eller inte. Det gäller tyvärr också Jack's Residence, vars EP man hade releasefest för så sent som för någon dryg vecka sen. 

Var du där?
Var det bra?

Och, förresten, på tal om bra...
Det är ju omröstningarna på Werock, de om den bästa debuten. Så småningom ska det röstas om bästa svenska debut, men för tillfället kan du säga ditt om bästa nordiska (som till slut mynnade ut i en uppgörelse mellan Norge och Finland eftersom de länderna sopåade rent i samband med nomineringarna) debut.
Och ja, det finns lite höjdare där.
Lakei, God Seed, Nettlecarrier och Hellish Outcast till exempel.

In och rösta. Nu!

Veckans Tips: Wolves Like Us "Late Love"

När vi nu fortsätter temat av lite dystrare tips här på Metalbloggen så är det lite av en utmaning att variera musikstilen på plattorna som rekommenderas.
Bara för att temat är generellt mörkare och dystrare så vill undertecknad inte gå i fällan "vi kör fyra black metal-skivor i rad bara, så är det elakt, mörkt och klart". Det gör att denna skiva kvalar in med lätthet, även om den grå nyansen kanske är lite ljusare än exempelvis de norska landsmännen i Lakei (inte så konstigt kanske, deras nyans av grå är kanske mer svart än grå..).
Wolves Like Us.
Debuten "Late Love" har ett omslag i gråskala som låter rätt precis som den ser ut.
Det är med drag av vemod och en dyster och grå kant som man ger sig ut på sina musikaliska färder, och kryssar mellan grynnor av goth, öar av rock och skär av både pop och industri. Det är, på det hela taget, en riktigt bra skiva som är otroligt jämn, och som i mitt huvud inte är alldeles olikt tipset om Illuminatus som gavs i våras någon gång.
Du hittar mer information om bandet i sig (vem har målat omslaget? vilka är medlemmarna? vilket band har gjort originalet på "My Enemy" som finns som cover? vilket betyg fick den?) i min recension av skivan på Werock, så jag kommer inte att skriva massor om plattan i sig här.
Istället nöjer vi oss med att konstatera följande: "Secret Handshakes" är bästa låten, den brukar jag spela när det är natt och resten av familjen sover medan jag njuter av passande musik, liggande på rygg i sängen, med feta hörlurar på skallen.
Jag önskar att skivan fanns på Spotify så du också fick chansen, men så tur har vi inte. Det kan i o f s vara bra det, det betyder ju att Veckans Tips inte är helt tillgängligt - precis som det ska vara - men är samtidigt trist eftersom bra musik ska delas.
Du får kolla in bandets sida istället, helt enkelt.
Wolves Like Us. Grått och passande!

Veckans Tips: Lakei "Konspirasjoner"

Det finns en simpel tradition på den här bloggen, en som innebär att november månad är dyster.
I alla fall när det gäller Veckans Tips.
Det innebär att samtliga svarta pärlor som presenteras har en lite dystrare och mörkare klang än vanligt, och jag kan personligen inte tänka mig mycket lämpligare sätt att inleda en sådan svit än att bege oss till Norge och titta närmare på debutplattan från Lakei.
I min recension för Werock så skrev jag att bandet hade tillverkat det perfekta receptfria botemedlet mot överdriven ysterhet och glädje så här på vårkanten, men det är ju ett uttalande som funkar lika väl såhär på hösten. Nästan.
Botemedel mot ysterhet kanske inte behövs när mörkret sänker sig, och kanske passar en sån här skiva ännu bättre i november än i april när jag stiftade bekantskap med den.
Det må vara som det vill med det.
Skivan är i alla fall grymt bra, och den har absolut vuxit sen jag gav den betyget sju av tio.
Bandets egna mix av alla nedstämda subgenrer (detta är en härligt puttrande gegga av sludge, doom, crust, black och metalcore) har en förmåga att äta sig fast i skallen.
Låtar som "Aldri Temmes", "Budbringer", "Ansikter" och "Despot" är jävligt bra, och de växer dessutom med tiden.
Som sista ord tar jag och lyfter följande mening från recensionen: Man målar med mörkaste gråskala och fyller med helt svart, samtidigt som jag konstaterar att det ju passar alldeles utmärkt för novembermånaden.
Kolla in skivan på Spotify!

Vansinneslångt onsdagsyrande

 ...är du en följare av denna lilla blogg så vet du att det händer ibland. Yrandet. Inläggen som sveper med bred hand över mer eller mindre vad som helst, och som har en tendens att bli rätt så jäkla långa.
Är du inte en följare av bloggen och besöker svamlandet för första gången så är det bara att gratulera/beklaga - det är nämligen dags för ett sånt inlägg nu.
Och, vi börjar med bilden längst upp.
Baksidan på senaste Close-Up Magazine, reklamsidan för spelningar på Gröna Lund i sommar.
Det blir till att skaffa grönt kort, helt enkelt, inte bara för att komma in gratis med ungarna sen, utan för att ordet folklig får en ny innebörd.
Okej, Opeth har kanske med senaste plattan tagit ett rejält kliv i den riktningen, men det kan man väl inte direkt säga om Machine Head?!
De tuggar på hårdare än någonsin, och det ska bli mig en fröjd att beskåda när Robb Flynn låter gitarren och skriken gå på Gröna Lund. Barnkalas, modell hårdare...
Hur som helst, visst är det ganska fascinerande vilken status den hårdare musiken har nått?
Det känns som om det var helt osannolikt att dessa bokningar skulle kunna vara dragplåster för nöjesfältet Gröna Lund för bara ett par år sedan.
Kul, och kanske har det ett samband med den mycket vitala musikscenen.
Det är ju, som Spader Ess så vasst kommenterade i samband med mitt beklagande över den extrema skivfloden just nu, ganska kul att notera hur levande det ändå är, trots skivbolagens klagosång...
Förresten, med tanke på mängden skivor:

 Det där är förstås det stående vadet som jag har med min hustru.
Antalet skivor köpta under ett år. Förra året var vadet mer eller mindre än 100 (samma i år), och då stannade vi på 115 stycken plattor. I år har det väl startat hyggligt, efter april - en tredjedel av året - så ligger inköpen på 33 st, alltså en tredjedel av den tillåtna mängden.
Kruxet är bara att skivperioden just nu ju är vansinnigt bra, och att september/oktober brukar vara stora månader också.
Hm.
Kanske dags att börja fundera på förlustpresenten redan nu...

Och nu, byte av ämne.
Böcker och filmer.
Plöjer böcker just nu ganska friskt, det har blivit så.
Ligger i sängen relativt tidigt, avnjuter en skiva i hörlurarna (igår Primordials "Redemption At The Puritan's Hand", en av förra årets allra bästa skivor med en inledning som tar andan ur mig varenda gång!) samtidigt som jag läser lite.
Senast i raden var denna historia.
Mons Kallentoft "Midvinterblod".
Första gången jag läser Mons, och hans språk var till en början rätt avigt och kanske väl mustigt. Det kräver lite närvaro av läsaren, både till tonen och till dispositionen av själva berättelsen. Initialt var jag därför rätt skeptisk till denna första del om Linköpingspolisen Malin Fors. Dessutom påstår Mons att det är så jävla kallt jämnt i boken, men han rör sig i temperaturer (typ 20 minus...) som är rätt larviga om man har min bakgrund.
När väl den irritationen hade lagt sig och jag hade knäckt koden till språket så är det en bra bok ändå. Bra persongalleri, bra beskrivningar.
Blir nog till att läsa de andra i serien.

Något man inte kan säga i denna:

Jävla skitfilm, rent ut sagt. Det bästa med den är det faktumet att regissören en gång gjort en annan film ("300", som ju är rätt tuff), och det säger en del.
Det var faktiskt ett tag sen jag såg en riktigt bra film nu, tycker jag, och därför undrar jag om det är mig det är fel på, eller helt enkelt så att det inte kommit något bra på ett tag?

Nä, det har en tendens att bli musik, bok och kanske en öl när familjen kramar kudden på helgen istället för en bra rulle. Bra grejer:

Båda dessa öl är standardsortiment på vårt kära Systembolag, och även om de kanske inte är de mest exotiska och bästa IPA/Pale Ale's som någonsin gjorts så väger annat upp.
De är båda helt okej prissatta, och de finns alltid.
Bra så.
Det duger nåmligen alldeles utmärkt att slå ihjäl en timme med en bra platta, ett mastigt och väl genomarbetat texthäfte (Hej King Diamond, såg att du var på framsidan till senaste Sweden Rock Magazine - välkommen tillbaka!) och en god öl.
Hej hå, vad det inte går så bra som det borde när det gäller mitt löfte om att springa 500 km. Ca 100 avverkade bara, och alla fattar ju nu att det krävs kraftig skärpning för att det ska bli uppfyllnad av löftet. Får nog spetta på lite i maj och juni för att komma ifatt en del.
Dags att ladda iPoden med ny musik, det brukar ge lite push.
Kanske med Billion Dollar Babies?
De hörde i alla fall av sig i veckan och ville att jag skulle pusha lite för deras senaste påhitt - en tredelad release.
Så - push!

 Det som är riktigt intressant tycker jag är valet att inte släppa en fullängdare, utan att under 2012 släppa EP'n "House Of Dreams" i tre delar.
Jag frågade förstås varför. Jag är nyfiken på sånt, det där med förändringar i hur band och konsumenter tar till sig musiken, och svaret var relativt enkelt. Direktcitat:

Ja det finns väl många olika små anledningar till att det blivit tre-delat, dels ville vi gör anåt som inte så många andra gör, sen är ju både skiva i fysisk form och album inte alls lika viktigt nuförtiden känns det som. Vi vill gärna sprida ut materialet i tid också så att man är aktuell med nytt material lite oftare, och sen ser vi till att varje EP bara innehåller det absolut bästa vi har för tillfället, istället för att fylla ut ett album med ett gäng tveksamma låtar.:)



Nackdelen är ju dock att det kostar lite mer och tar mycket mer tid men det är bara att bita ihop och kötta på.:)

Det där är jäkligt intressant, tycker jag.
Jag tror att vi kommer få se mycket mer av denna typ av releaser, och egentligen väntar jag bara på att någon ska lansera en prenumeration (kanske via en app?) där du får en ny låt i månaden, typ. 12 låtar på ett år. Som en fullängdsplatta, fast över tid...
Hur som helst, du lyssnar på första delen av "House Of Dreams" här!

Nå, fler som vill ha lite push är de här lirarna:

End Of September har dock följt den mer traditionella mallen och kommer med sin debut under senvåren. Du hittar mer om bandet - och deras video - på hemsidan, och det kan vara värt att kolla in tycker jag. Alla kan ju inte få hjälp av Anders Fridén och In Flames att komma framåt. Som Port Noir. Fortfarande får jag gåshud av In Flames-spelningen på Debaser Slussen förra veckan, men jag hittade faktiskt lite bilder på förbandet när jag blippade på telefonen häromdagen.

 Totalt sett får man väl säga att bandet gjorde en rätt bra spelning. Det var deras allra första, och basisten spelade med gipsad högernäve. Sånt är ju alltid tufft. Bandet som sådant kan nog vara något att kolla upp, speciellt på skiva - jag tyckte att sången var lite gäll och inte riktigt höll hela vägen live i onsdags - och framförallt minns jag att tredje låten de spelade svängde bra.
Vad den hette?
Inte den blekaste aning...

Dessutom minns jag att jag tyckte det var lite småfult att herr Fridén kommenterade att de kommer att släppa världens bästa skiva under året, för mina tankar var direkt att det nog är på hans egna skivbolag. En petitess kanske, men det är som när man läser mannens krönikor i Allt Om Whisky - det kommenteras ofta om hans stalls band, men mycket sällan att det är just band i hans stall.

Och, från whisky är ju inte steget långt till vin. Kan vi säga.
Det landade mejl igår, från Åkesson. Det blir vin till årets Sweden Rock i år också!

Nedräkningen inför Sweden Rock är igång på allvar och för att komma i rätt stämning inför festivalen lanserar Åkesson nu årets rockvin i begränsad upplaga. Nytt för i år är att rockvinet lanseras både som rött och vitt vin.
Förra årets rockvin blev en stor hit och sålde slut på bara några veckor. I år släpps Sweden Rock Festival Edition i två varianter, en röd Shiraz från Australien samt en vit Chenin Blanc från Sydafrika.

Sweden Rock Festival Edition Shiraz är ett medelfylligt fruktigt rödvin med jordgubbstoner och liten örtighet.
Sweden Rock Festival Edition Chenin Blanc är ett fruktigt vitt vin med äppeltoner och inslag av tropisk frukt.


Sweden Rock Festival Edition är ett samarbete mellan Sweden Rock Festival och Åkesson Vin. Rock-vinerna ingår i Systembolagets beställningssortiment och finns att köpa från den 2 maj. Sweden Rock Festival äger rum i Norje boke utanför Sölvesborg den 6-9 juni.
Sweden Rock Festival Shiraz 2011
Ursprung: Australien
Alkohol: 13,5% vol.
Systembolagets beställningssortiment, nummer: 75394–01
Pris: 69 kr


Sweden Rock Festival Chenin Blanc 2011
Ursprung: Sydafrika
Alkohol: 12,5% vol.
Systembolagets beställningssortiment, nummer: 75243–01
Pris: 69 kr

Rätt kul ändå, att satsningen funkar så bra.
Förra årets vin provades ändå nyligen av undertecknad, och jag ska se om det inte går att få tag i flaskorna ovan också för en uppföljning.

Till sist denna onsdag - uppdatering av "Mest I Spelaren.
Ut med Lakei, Ronnie James Dio, Accept (recension snart...) och Odyssey. Kvar blir bara Soen, den skivan har mig i ett järngrepp, men den får sällskap av bandet In Flames, Paradise Lost "Tragic Idol", Black Breath "Sentenced To Life" och Unleashed "Odalheim".
Inte för att det saknas annat som spelas, men för att i kampen om speltid har nog dessa snurrat mest frekvent.
Och, på tal om frekvent (nu tänker du, vad fan, ska den här dynghögen till inlägg aldrig ta slut? Svaret är ja, alldeles strax...) så kan man ju konstatera att det liksom rullar på med inlägg just nu. Runt ett om dagen. Hoppas ni gillar det, jag gilalr det - men kan nästan lova att det kommer svalna av lite ju närmare sommaren vi kommer.
Under sommaren blir det också lågsäsong, då tar serierna om Live!-, Remasters- och Veckans Tips-skivor ledigt som vanligt. Det ger också ett bra tillfälle för dig som läsare att tipsa om just sådana skivor som du inte fått se belysta.
Gör det.
Så kanske det hela lever ett tag till.

Och nu, nu är det slut för idag.
Imorgon - recension av Soen. Missa inte det!

EDIT - tack Nicke, för informationen om Opeths frontman Mikael Åkerfeldt som besökt sjukhuset i USA med ett kluvet huvud (!). Galet!

Maj/Juni 2012 - Ahhhhhhhh.... Overload!!!

Okej, kan vi vara överens om en sak?

Maj och juni 2012 kommer antagligen att gå till historien som en av de musikintensivaste perioderna någonsin. Så mycket fantastisk musik som släpps nu är rent av kriminellt, och det är inte helt lätt att hinna med i svängarna direkt...

Sen tidigare denna period försöker jag assimilera Paradise Lost, Soen, Accept, High On Fire, Black Breath, Alcest, Odyssey, Lakei, Unleashed och Van Halen in i min skivsamling, och det finns inlagda beställningar på Huntress och Moonspell. Fint så, det räcker långt till många timmars fantastisk lyssning och en hel del recensioner.

Sen landar nya Close-Up i lådan, och då slås man av hur galet mycket bra musik som jag antingen just missat, eller som ligger runt hörnet.

Kolla in "måste-köpa"-listan...

Ni fattar va?
Det kommer att kosta stål. Det kommer att kosta blod. Det kommer att bli bra.
Sound Pollution och Record Heaven - here I come!

Ska vi avsluta det - och sparka igång lördagen - med lite video?
Låt oss. Grand Magus och Kreator, måhända?



...inte illa, eller hur? Nu saknas det väl bara att man upptäcker en ny kärlek mitt i alltihop. Musikaliskt, då, vill säga. På det privata planet känns den delen helt klar sen tidigare...

Recension Lakei och en svada av ord...

 Hej där!
Det har varit månadsskifte. Det var igår. Antagligen var du ute och protesterade, så du läste inte denna blogg - och lika så bra var väl det. Ingen uppdatering. Jag hade inte tid eller ork, inte för att jag var ute och protesterade (men det borde man nog, alltid finns det något att rasa mot...), utan för att jag fixade på tomten hemma. Grillpremiärade. Drack lite rödvin till. Bråkade med barnen. Det vanliga....
Hur som helst - det här blir ett blandat inlägg.
Först ut - månadsskifte innebär som vi alla vet nya recensioner på Werock.
För egen del har jag skrivit ner mina tankar om Lakei, en skiva jag inte tycker att du ska missa om du gillar sludge/doom/black, eller för den delen har drabbats av plötsliga vårkänslor du behöver bota. Recensionen finns här, och givetvis är det inte den enda.
Janne går i spinn över Accept, Henrik delar ut maxbetyget (!) till Borgnagar och resten av plattorna finns i en fin samling här.
Fint så.
Nu ska vi prata om något annat - nämligen Deutchland och Blogger.
Jag var ju där i helgen.
Tyskland alltså, inte Blogger.
Och, som du kanske märkte så gick bloggen i kaputt.
Blogger har genomfört någon form av uppdatering (som bland annat inneburit att det är inte så lite lurigt att göra ändringar i utseendet på sidan..), och i samband med det så har allt varit knas.
Veckans Tips Little Caesar publicerades först inte alls, och sen kom det ut som schemalagt. Men utan innehåll. Det som skrivits är helt borta, väck, tomt.
Surt. Dessutom verkade det som om alla inlägg som skrivits sedan tidigare (jag jobbar med några veckors framförhållning avseende Veckans Tips, Live! och Remasters) var borta, och ingen Live!-skiva publicerades i söndags.
Jag var rätt så jävla arg, faktiskt.
Och så, imorse, så kom allt tillbaka (ja, utom Little Caesar då, det får du vänta på... ska skriva om det och återkommer till den skivan vad det lider under våren/sommaren...eller hösten eller så), så då finns helt plötsligt ett Live!-inlägg från i söndags.
Wolves In The Throne Room "Live At Roadburn". Läs det!

Ok. Slut med Blogger nu, det verkar ju funka. Istället - Tyskland.
En bra resa. 33 grader i lördags (!!!!), och en dag som tillbringades med världens längsta shopping/öldricknings/grillnings-äventyr.
Alla köpte saker. Även jag. Beskåda resultatet:

 Unleashed "Odalheim", Paradise Lost "Tragic Idol" och Van Halen "A Different Kind Of Truth".
Fin blandning!
Annars kan man säga att det var detta som gällde:

 Tysk öl. Kall. God. Passar bra till bratwurst.
Fast ändå var jag, som vanligt, fin och lugn. Minsta killen lyckades tajma denna tredagarsresa med något som kallas tredagarsfebern. Perfekt. Stökiga nätter, underbara flygresor...
Nå, nu är det klart. Kul var det. Skönt att komma hem också. Och, ikväll väntar ju en godbit extraordinaire.... In Flames live, på Debaser Slussen. Whoohoo!
Som extra läsning denna dag bjuder jag därför på lästips från denna kille - Anders Fridén.

Han skriver ju för Allt Om Whisky, och jag har inte bara snott en krönika rakt av därfifrån - jag kan även tipsa om siten. Där finns mer verk av just Anders. Dessutom missade du väl inte favoriten 3 Röster om senaste skivan "Sounds Of A Playground Fading"?
Bra.
Till sist - är du less på denna blogg så rekommenderas The Great Nasueas fortsättning på diskussionen om Huntress och kvinnor inom metal.
Vi ses!

Onsdag - och jag lyssnar på...

...en herrans massa musik den senaste veckan. Mitt kap avseende Dio-plattorna har förstås inneburit att jag lyssnat en hel del på den mannen denna vecka också (faktiskt, "Sacred Heart" har nog spelats mest av de tre i köpet, konstigt och oväntat nog - och helvete vad bra han sjöng då, Ronnie!). Det är han värd. Annars har det varit ganska mycket ny och väldigt mycket spännande musik som kapat till sig speltid. Recensioner på g, både här och på Werock, men låt oss kolla in det lite kort här och nu. Först ut - Soen!

Först tänkte jag att det var knäppt. Andra lyssningen att det var rätt bra. Tredje lyssningen att det är hur genialt som helst, och det ska bli väldigt spännande att se var jag står om en ytterligare 10-20 varv med Martin Lopez (ex Opeth) nya band Soen. Konstigt namn bara, hur uttalar man det? Vete fan. Bra musiker är det i alla fall, en viss Steve DiGiorgio hanterar t ex basen. Jo, han från detta släpp... hur som helst, en udda skiva som du bör upptäcka. Spotify här så du hittar den!

Nästa skiva du bör upptäcka är denna. (ja, vi kör väl Spotify med den med...) Lakei heter bandet, och norrmännens debut Konspirasjoner påminner mig till viss del om Kvelertak - men utan glädje och med en dyster världsbild. Det är black/crust/stoner/doom-gegga när det är som bäst, och perfekt för att mota eventuella vårkänslor med.

Vi fortsätter sen att mota vårkänslor med Odyssey och deras "Abysmal Despair" (som finns på Spotify här). Som du hör på skivans titel och ser på omslaget är det inte glada miner och clowner som avhandlas, men det som avhandlas görs bra. Har man dessutom låttitlar som "Wicked Witch" eller "Wolfspit And Witches Breath" så fattar man ju att det inte är dåligt. Hur bra?

Det får du avvakta recensionen för att se...

Sist och minst avseende speltid den senaste veckan (ja, av de som spelats mest då...så det är ju relativt egentligen) - Accept.

Lite tveksam faktiskt, till "Stalingrad". Kan det vara mina förväntningar som luras?
Det känns sämre än "Blood Of The Nations", och vi får se hur den här landar...

I övrigt kan man konstatera att det fylls på skivor man bara måste ha. Under året väntar vi på släpp från Gojira (sommar), Tiamat (oktober), Candlemass (vår, tidig sommar), Marduk (snart!) och Ex Deo (vår). Jobbigt det för en redan ansträngd plånbok som ska svälja High On Fire, Paradise Lost, Black Breath, Moonspell och Hellish Outcast. Bland annat, bara sådär.
Det är därför man får jobba som ett litet troll ibland, med sitt riktiga jobb.
Så att det kommer in lite kulor.
Därför - se nu till att spela lite fin musik för dina grannar/vänner/bättre hälfter/katter/sämre hälfter/kollegor och motarbetare så hörs vi mer imorgon. Då kommer recension på en av de vassare rifforgierna 2011 hade att bjuda på!