Rebellängeln vs Grekland

Imorgon, direkt på morgonkvisten, drar eder Rebellängel till Grekland.
Familjeresa.
Kreta.
All Inclusive.
Rebellängeln vs Grekland, alltså, och osökt kan man ju fundera på vad som kommer från det landet i musikväg. Svaret är... Rotting Christ. Typ. Och Ozzy Osbournes "nye" gitarrist Gus G (eller Kostas Karamitroudis som han egentligen heter, med bandet Firewind som bakgrund). Dessutom har jag med lämplig timing fått en platta med posten, ett promoex av bandet Bazooka.
Den skivan verkar inte vara min grej (har inte ens hört den än om jag ska vara ärlig, men texterna som är tryckta på insidan av plattans omslag är rena tramset), men vi ska väl ge det en chans.
Jag hade tänkt ta med mig lite intressant lyssning hur som helst, efter frågan om hur man ska närma sig Rush häromsistens. Beställt just "Moving Pictures" som får ledsaga undertecknad, och jag räknar med att få några timmar med lurarna i alla fall. Dessutom mer intressant musik i form av Alice In Chains "The Devil Put Dinosaurs Here" samt Metallbibliotekariens senaste kärlek Extol och deras återvändo med självbetitlad giv... MEN - det ser inte ut som om leveransen hinner komma.
More info to come om det senare, alltså.
Annars vill jag slå ett slag för de här två skivorna:

Ja, jag vet att ni vet, men ändå.
Jag recenserade dem båda nästan samtidigt på Werock. Orchid fick en sjua i början av juni, Kadavar drog in en åtta i början av maj.
Jag har spelat dem båda en hel del så här långt i sommar, och tamejtusan om det inte är sådana där skivor som bara växer och växer på en.
Det tycks aldrig ta slut!
Gillar du svängig rock'n'roll så kan du inte missa dessa alster, vill jag påstå.

Och, på tal om att inte issa alster.
Det har tydligen gått fullständigt överstyr med mitt vad med hustrun. Det där om 100 skivor per år. Kolla hur det första halvåret ser ut...

Nä.
Det blir inte under hundra nu heller. Faktum är att juli enbart räcker till för att ta oss över det strecket... och den enskilt största anledningen till det är mitt sökande efter den där magiska "kicken" som man kan få av en riktigt bra skiva. 
Som är en av anledningarna till att just Besatt varit en av serierna som rullat under våren.
Och därför, vänner, kommer min frånvaro den kommande veckan att gå i skivornas tecken ändå.
Här på bloggen.

Du kommer att få Record Madness om bokstaven T.
Du kommer att få ett försök till beskrivning om hur det är att vara på den ständiga jakten efter SKIVAN som får resten av världen att tappa färgen.
Du kommer att få en överraskning när det gäller Besatt.

Det händer alltså en del, även om tempot såhär under sommaren bedarrar.
Jag är nog antagligen rätt borta dock. Känns inte som om stället vi ska till är internets förlovade land direkt, och det ska bli rätt skönt faktiskt.
Man kan behöva gå på nätsparlåga ibland.
Och bara njuta av bra musik....

Record Madness: R

Jaha.
Stones inte bara svarade snyggt på bokstaven L (härliga bilder, det är alltid lika kul att se ett sant fan gå bananer över sin favoritgrupp tycker jag), han passade tillbaka pucken på ett distinkt sätt.
Bokstaven R hamnade i inkorgen, och det har väl tagit ett litet tag att komma fram med ett svar, men så ska det ju vara. Hela idén med serien Record Madness är ju just det - det får ta tid, och det kommer att bli väldigt blandat i inläggen. Högt och lågt. Salt och surt. Och har man sagt A får man tydligen säga R?!

RECORD MADNESS: R

Såhär ser stora hyllan med skivor ut. 
Kollar du noggrannt så har jag markerat var bokstaven R finns, med televerksorange och lite svårtydlig färg. Rätt långt nere, lite till höger, totalt kanske en 45-50 plattor.
R.
Därunder finns en av mina absoluta svagheter. 
Red Hot Chili Peppers.
Det tror jag nog att den gode Stones visste, och vi ska återvända till dem lite senare i inlägget. All good things to those who wait.
Under R finns ju nämligen fler mer eller mindre givna husgudar, och det känns lite som om min skivsamling i just detta fall byggs upp av några få block.
Rainbow. Rage Against The Machine. Running Wild. Red Hot Chili Peppers.
Ta bort dem och bokstaven R blir skralt representerad...
Nå.
Vi kan väl börja med två av de där stora blocken jag hade tänkt belysa lite?

Längst upp - Rage Against The Machine.
Rapmetalfunkrock, typ, med attityd, och alla har väl hört den lysande självbetitlade debuten. Jag har hela sviten samt en DVD med sista livespelningen, och jag gillar bandet.
Återkommer alltid med jämna mellanrum till dem, och skulle kunna låta dem ta rätt mycket plats i detta inlägg om jag ville.
Men så blir det inte. Det blir visserligen mer än med Running Wild (som inte ens får finnas med på bild), och anledningen är rätt enkel - jag tycker inte det finns så mycket att säga egentligen. Liveskivan med Rage Against The Machine har stått i centrum såväl på CD som på DVD, och det är en essentiell del av en skivhylla värd namnet.
Running Wild-samlingen utsträcker sig till ett par fem-sex plattor på CD-format samt några till jag har elektroniska versioner av (försett mig från en inbiten Running Wild-kompis), och de jag har i hyllan har sedan tidigare fått en del tid i rampljuset (kolla in såväl Remasters- som Live!-arkiven).
Mindre intressant att skriva om.
Det gäller dock inte den andra bilden här just ovanför.
Rainbow.
Visst, det är klart att mästerverken "Rising" och "Long Live Rock'n'Roll" varit i fokus förr, men här finns det ändåp lite att reflektera över och kommentera, tycker jag.
Notera främst mittenuppsättningen av skivorna på bilden.
Tre stycken vita saker.
Den översta är klassikern "On Stage", som jag egentligen inte själv fattar att jag inte haft i Live!-serien. Den understa är hemmaritad (!), och själva skivan ett hemmabränningsprojekt.
Sådär lagom tjusigt, men ändå kul att se. Hade själv nästan glömt att det var så det var, tror jag fick en bränd kopia någon gång som jag ville ha i hyllan, därav detta spektakel.
men.
Mitten mitten.
Har du kollat den?
Det gjordes liksom häftigare promos förr...

 Specialskiva som skickades ut till radiokanalerna, med utdrag ur låtarna från dubbelgiven "On Stage" som blandats med intervjuer med Ritchie Blackmoore och Ronnie James Dio (främst den tidigare pratar). 
Ett stycke raritet och rätt kul sak, där bland annat historien om låten "Starstruck" beskrivs (texten handlar om Myriel, ett av Ritchies fans som bland annat dök upp i hans trädgård en kväll när han åt frukost...), samt hur bandet lägger upp olika spelningstyper beroende på hur publiken vill ha det och annat.
För oss som vill veta lite om vad som händer bakom bandet är det en guldgruva!

Guldgruva avseende Veckans Tips - det har däremot inte bokstaven R varit.
Ynka två stycken från hyllan so far (vilket ju är patetiskt lite med tanke på hur många tips som flödat genom bloggen nu).

Bilden är dassig, men hey - lev med det. Ibland blir det så.
Det är i alla fall Rotting Christ "Aelo" och Rwake "Rest" som avbildas, och har du missat dem får du skylla dig själv. 
Däremot gav grävandet i hyllan en del andra skivor som jag nog minsann törs utlova att vi ska titta på förr eller senare. Här ligger de och väntar på att få bli Veckans Tips!

Längst upp Red Fang, till vänster Riot, till höger Royal Thunder och längst ner Rev 16:8.
Spretigt, men bra. Alla dessa kommer under året/närmaste åren att få sin tid i solen som Veckans Tips. Det är de värda allihop.
Precis som förra gången tänkte jag också att vi skulle kolla lite på en del av de skivor som befolkar hyllan och som inte är hårdrock. Vi hoppar en del mer eller mindre väntade akter (hej R.E.M!) och tar istället fram detta knippe:

Jaha, tänker du.
Vafan är det här?
Överst har du de tre skivor jag hade tänkt plocka fram. Radiohead, samlingsskiva (jag har en del samlingsskivor ändå i hyllan, fast jag nästan inte tror det själv, och inställningen till samlingsskivor är väl generellt ganske svalt...), Dizzie Rascal (hip-hop, köpte den när jag var lite lost över vem jag egentligen är och lyssnade en del på den stilen... tror det var Per Sinding Larsen på SVT som tipsade, och det ångrar jag - detta är nämligen inte en bra platta, utan påminner snarare om förpackade fekalier) och Raising Sands (med Robert Plant och Alisson Krauss på sång, en väldigt finstämd men fin skiva som jag gillar skarpt).
Tänkte nog att det blir en bra mix att visa, och sen... igår kväll när mina grabbar badade och jag som vanligt stod och stirrade lite på skivhyllan.. så stod den ut.
På fel bokstav.
Eros Ramazotti.
Sorterad under E. Inte under R. It must be a sign, tänkte jag, och knäppte av en bild med telefonen.
Ja. Jag har en samlingsskiva med Eros i hyllan. Det är kanske inte hevvy mettall, men så är det, och nu kommer frågan.. sortera under E eller R?
Jag hade den under E, där tanken antagligen var att han kallas Eros. Lite som Kylie Minogue som heter Kylie på skivorna (jodå, jag har en skiva med henne också, men det blir under K så småningom...), men det står ju faktiskt även Ramazotti på den här plattan.
Så, nu fick han inte bara sin tid i solen på denna blogg, smörsångaren från Italien, utan även en ny bostad i skivhyllan. Under R.
R.
Där Red Hot Chili Peppers bor.
Nu ska det handla om dem.
Jag gillar nämligen dem, lite lätt sådär.
Inte så att min skivsamling är fullständigt out of this world med bandet, men ändock så att jag ska starta sektionen med denna vackra bild, tagen några jular sen (ingen tatuering på vänster arm där, men det kommer väl såna bilder också vad det lider:

Okej.
Lagom lätt illamående?
Beredd på resten?
Fint.
Så här då!

 

 

 Så, vad har vi här?
Jo, först kommer de tidigare åren med bandet.
De som gjorde att jag fastnade för dem en gång i tiden. Mer funkstök än numera, och Anthony Kiedis sjunger verkligen rätt illa - men ärligt, och hela bandet har en inställnig som blandar total glädje och av att det är på liv och död på ett helt annat sätt än de sentidare skivorna. Det var väl "Mothers Milk" som verkligen fäste bandets unika sätt att närma sig musiken hos mig, och efter "Blood Sugar Sex Magic" var det helt kört. 
På tal om Besatt, liksom.
De senare skivorna är ojämnare, även om väl "Californication" förstås får räknas till bandets höjdpunkt av gemene man, men jag kan ändå inte hjälpa det.
Bandet har för evigt en plats i mitt hjärta, och ett år med en ny skiva av bandet är ett bra år.
Liveplattorna får en egen bild.
 2 officiella, en inte så officiell. "Live Q" har inte förekommit i Live!-serien, men "Live In Hyde Park" har förstås varit i fokus. Trion ovan kompletteras av en bootleg med förvånansvärt braljud, från Holland -92 och med det småfyndiga namnet "Red Hot And Rainy".
En av de saker jag verkligen gillar med bandets livegivar är att man plockar in unikt material. Covers, olika versioner eller helt enkelt osläppta låtar som spelas live - det är att ge det lilla extra även för oss fans som har rubbet med bandet.

Till näst sist i denna dykning ner i bokstaven R så ska vi lyfta fram en udda skiva. Till skillnad från förra gången, med bokstaven "A" så är det inte en skiva som är överdrivet bra. 

Den här skivan är med tyska Rage.
"The Missing Link" är inte dålig, och hyggligt hård power metal för att vara -93, men ändå var det hela tiden en sån där skiva som aldrig riktigt fäste eller lyfte för undertecknad.
Jag borde ha älskat den, den tiden i mitt liv, men...nä.
Detta är och förblir den enda plattan med tyskarna, trots att de varit i farten så länge, och det är i sig ett faktum värt att reflektera lite över och belysa, såhär när man står och glår på en skivhylla.
Borde jag ha fler skivor med dem, verkligen?

Den frågan får dessutom avsluta kollen på bokstaven R.
Som du sett blev det ingen detaljfotografering av hur skivorna ser ut. Orkade inte, och ljuset från taklampan föll lite snett ner över hyllan när det blev så långt ner.
Det sista, det enda som återstår, det är nu att skicka utmaningen tillbaka till Stones, och denna gång ska han få en utmaning på ett annat sätt.
En bokstav som jag tror kan bli lite svår att skriva om helt enkelt för att det inte finns så många skivor där. tror jag. 
Bokstaven Q.
Det ska bli mycket spännande att se om han klarar att skriva nästan något alls om den!

Bonustipset: Novembers Doom!

Bonustipsen fortsätter, och denna gång ska vi kolla på en sån där fantastisk skiva som jag nu ångrar att jag brände av så tidigt i serien Veckans Tips, innan bloggen fick lite fler läsare samt jag själv hittade min rytm i skrivandet.
Novembers Doom, passande nog i denna månad, och plattan "Pale Haunt Departure".
Det ursprungliga tipset var som alla andra tips i början mycket knapphändigt beskrivna (men, å andra sidan, man kan ju också låta musiken tala istället för att gödsla med text...), men detta är verkligen en skiva som tål att skärskådas.
Bandets brutala cross-over mellan doom och döds är ganska säregen, men träffar lyssnaren rakt i solar plexus. Inledningen med titelspåret är som att bli överkörd av en ångvält, och man vill egentligen bara vråla med. "Life escapes this shell of mine!", för bövelen.
Riktigt passande i denna månad, och en sån där guldklimp som du som inte haft koll på innan kommer att få mycket glädje av.
Skivan i sig finns inte på Spotify, men väl lite andra av bandets alster.
Kollar man denna länk så hittar man i "relaterade artister" namn som Rotting Christ, Demonaz och October Tide. En del av det håller jag inte alls med om, men.. .tja.. visst, jag tror nog att gillar man till exempel Rotting Christ - eller för den delen Moonspells senaste giv - så kan nog detta falla på läppen också.
Fast mest tycker jag att det är eget.
Det låter för min del inte som något annat.
Lyssna på "Autumn Reflection" till exempel, och inse att det ju.. faktiskt... är en ballad. Fast ändå inte. Eller häng med på svänget i "Dark World Burden".
Som sagt... riktigt jäkla bra, och ett Veckans Tips från bloggens barndom värt att lyfta igen ifall du nu hade missat det första gången!

Veckans Tips: Rotting Christ "Aealo"

Idag är det Långfredag, och jag vet ingen lämpligare grupp att tipsa om just denna dag än grekiska Rotting Christ. Namnet i sig borde faktikt vara tillräckligt för att hamna som Veckans Tips just idag, men som grädde på moset så är detta riktigt jäkla bra.

Musiken är ganska egen av sig, och för mig är denna giv från 2010 den första kontakten med bandet. "Aealo" bjuder på välproducerad black metal som korsats med bandets medelhavsinfluenser och en skvätt goth metal, och mixen liknar föga annat. Skivan som sådan har snurrat bra många varv, och det lurigaste är att det efter varje lyssning har varit ganska svårt att peka ut vilka de starkaste spåren varit - hela härligheten är nämligen främst en helhet som bör avlyssnas i ett svep.

Gästinhopp av mer eller mindre kända artister som AA Nemtheanga från Primordial och Stavros från Dirty Grandy Tales lyfter låtar som "Thou Art lord" och "Fire death And Fear", men egentligen är hela plattan en enda lång uppvisning från frontmannen, gitarristen och sångaren Sakis. Han har skrivit låtarna, han dominerar.

Bäst är det ändå på något sätt i inledande titelspåret, "Santa Muerte", "Noctis era" och den enorma "Demonon Vrosis" (som jag förresten hade med i årets Hårdrockskväll!), men det är som sagt helheten som gör det.

Kolla in bandet här, eller plattan via Spotify. Det är ett bra sätt att fira påsk!

De två sista kvalgrupperna!

2 grupper till ska ju vaskas fram till Hårdrocks-VM, och detta kommer att ske i 2 stycken kvalgrupper, där vardera artist representerar sitt land.
Det blir, med andra ord, en salig röra!

Jag har lottat vilka grupper som ska hamna i Kvalgrupp 1 och 2, och dina val blir som nedan...

Kvalgrupp 1
Moonspell, Portugal
Bullet For My Valentine, Wales
Primordial, Irland
Volbeat, Danmark
Lacuna Coil, Italien
Triptykon/Celtic Frost, Schweiz
Dir En Grey, Japan

Kvalgrupp 2
Behemoth, Polen
Annihilator, Kanada
Deathspell Omega, Frankrike
Rotting Christ, Grekland
AC/DC, Australien
Sepultura, Brasilien
Belphegor, Österrike

Stenhårda fajter för de grupper som ska ta sig vidare, och det är bara att kasta sig röstknappen!

Frosseri i recensioner!

Varje månad publicerar

Werock en mängd recensioner. Denna månad är det ett fullständigt frosseri, och undertecknad har nog slagit personligt rekord med inte mindre än 4 stycken! Du får Blowback (rock'n'roll), Armored Saint (hårdrock), Immolation (döds) samt Big Ball (AC/DC-wannabee's) från min penna. Känns bra.

Dessutom kan du hitta recensioner med bland annat Rotting Christ, Unleashed och Blaze Bayley - du har startsidan för alla recensioner här!